LARS-KRISTIAN BERGH, känd som journalist, vapenexpert och kritisk samhällsdebattör, har tagit upp ”Mordgåtan Olof Palme” på sin blogg. Han kallar boken ”lysande” och berättar att han gång på gång går tillbaka till den för att få underlag för att fundera vidare kring frågan.

Men han skriver också något annat som får läsaren att lyfta på ögonbrynen: ”Jag vet, inte tror utan vet, att det fanns en konspiration inom en grupp poliser i Stockholm. De hade beslutat sig för att mörda Palme, det vet jag. Men jag vet inte om de hann eller om någon annan hann före. T ex Christer Pettersson.”

Bergh är långt ifrån den förste som väckt frågan om polisinblandning i Palmemordet. Jag har själv diskuterat omständigheter som pekar i den riktningen i mina två böcker i ämnet. Och för att nämna ett par av de senaste debattörerna som tagit upp saken: förra året gick polisprofessorn Leif GW Persson ut med egna tankegångar om en poliskonspiration. En tidigare chef inom Säpo, Olof Frånstedt, har för sin del nyligen fört fram liknande resonemang. Men Lars-Kristian Bergh går alltså längre än att hävda sannolikheten av en sådan komplott, han hävdar att den faktiskt fanns.

Jag har frågat Bergh hur han kan vara så säker på sin sak. Det vill han inte gå ut med nu, förklarar han. Det svar från honom som jag tills vidare får nöja mig med att återge för denna bloggs läsare lyder som följer:

”Alla detaljer även med polisnamn finns på säker plats och kommer att publiceras. När och hur vill jag inte kommentera”.

Mitt intresse är definitivt väckt.

intressant

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2011 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 5 700 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 5 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Sanningen är att den som vill veta om den är bra eller dålig inte har haft så stor hjälp av nyhetsmedia. Till exempel har ingen av de största dagstidningarna skrivit om den.

Men Bibliotekstjänst som recenserar litteratur som vägledning till bibliotekens bokinköpare har – som vanligt – skött sitt bevakningsuppdrag. Recensenten Per-Åke Walton skriver: ”Gunnar Wall har inför tioårsdagen skrivit en engagerande bok, som rekapitulerar kapningarna och katastroferna samtidigt som han tar läsaren bakom de officiella bilderna och rapporterna. /…/ Boken är väl värd att läsa både av dem som inte känner till 9/11 och av redan initierade.”

Magnus Utvik recenserar min 11 september-bok i Gomorron Sverige.

Tidigt i höstas, i samband med utgivningen, blev boken också uppmärksammad i Sveriges Television när Magnus Utvik recenserade den i ”Gomorron Sverige”. Sedan han uppskattande refererat min beskrivning av kaparna och deras motiv ger Utvik sitt allmänna omdöme: ”Den är bra, men jag kan ställa mig frågande till vissa teorier”. Utvik förklarar att det han främst syftar på är vad han kallar en ”konspirationsteori” – nämligen bokens resonemang om att USA:s viktigaste mål med att anfalla Afghanistan inte var att fånga bin Ladin utan att stärka sin position i landet på grund av dess strategiska läge. Han anser att boken inte ger belägg för att det skulle vara så och nöjer sig därför med betyget tre av fem möjliga.

Det har kommit en del andra recensioner, i allmänhet positiva. En av dem är skriven av Leif Wilehag på Nättidningen Alba. Han behandlar boken under rubriken ”Noggrann analys av nine eleven” och skriver: ”Gunnar Wall har kartlagt det mesta runt terrorattacken för tio år sedan. Han tar upp ett delvis okänt internationellt maktspel som förklarar vad som hände före, under och efter 11 september.” Han sammanfattar: ”Undersökande journalistik när det är som bäst”.

Mest kritisk har en recensent på Norrbottens-Kuriren, Jan-Olov Nyström, varit. I sin recension jämför han min bok med journalisten Wolfgang Hanssons bok i samma ämne. Nyström hyllar Hansson men menar att min bok är ”mer överflödig”. Han skriver: ”Gunnar Walls ’11 september och andra terrordåd genom historien’ har ett innehåll som inte motsvarar titelns löften. Boken är ett enda 218-sidigt kapitel utan mellanrubriker och handlar enbart om närstridsdetaljerna från 11 september. I ett kort bihang vrålkör Wall därefter genom terrorns historia.”

Om du som själv läst boken vill bjuda andra på dina synpunkter, skriv gärna några rader här på bloggen.

intressant

”KODNAMN: EUROKAOS” låter nästan som en beskrivning av valutaunionens nuvarande bekymmer. Men det är namnet på en thriller som utspelas några år framåt i tiden, närmare bestämt 2015. Den högst närvarande bakgrunden är ett Europa där alla dagens problem är ännu ett snäpp mer allvarliga och där våldsamma dramatiska händelser snabbt ger en bild av en annalkande katastrof.

Varför jag tar upp boken här? Ja, det är ingen recension. Någon sådan skulle jag inte kunna författa eftersom jag varit bollplank under storyns tillblivelse. ”Kodnamn: Eurokaos” är skriven av Göran Dahlman. Han är förläggare på Bokförlaget Kärret och var modig nog att ge ut min första bok om Palmeutredningen, ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” i slutet av 90-talet. Så det var klart jag gärna ville ge honom synpunkter på manuset.

Det visade sig snabbt att mitt uppdrag som samtalspartner inte var alltför betungande. Göran Dahlman har jobbat igenom den här boken ordentligt, den är en vidareutveckling och uppdatering av en historia som han skrev för länge sedan. Och det märks att resultatet inte är ett hafsverk. Han leder skickligt läsaren genom den väl uppbyggda storyn.

Det hela börjar med att huvudpersonen råkar befinna sig i samma hiss som en ung kvinna i Genève när allt plötsligt blir mörkt och hissen stannar. När de väl blir utsläppta är en liten romans på gång och samma kväll på hotellrummet bedrar han sin fru med sin nya – och av allt att döma tillfälliga – bekantskap.

Redan när han kommer hem till familjen finns alltså ett bedrägeri där, ett som läsaren känner sig generat delaktig i. Och det visar sig snart att skenet som bedrar är ett tema för boken: inte minst har den unga kvinnan egna hemligheter som hon inte avslöjat men som han blir indragen i, hemligheter som handlar om liv och död.

Berättelsen växlar ledigt mellan trakterna kring Stockholm och Göteborg med bland annat Teneriffa, Berlin och London fram till en våldsam klimax i franska Alperna – och med nya avslöjande vändningar in i det sista. Som läsare följer man trollbundet med, utan att egentligen ha någon valfrihet – precis som det ska vara.

Det är inte svårt att tänka sig att det här skulle kunna bli en framgångsrik film, Göran Dahlman tar väl vara på både täta händelseförlopp och tacksamma miljöer.

I boken spelar Carl Bildt en inte oväsentlig roll som makthavare på toppnivå inom EU. Det är väl möjligt att det framtidsscenariot snart kommer att framstå som orealistiskt med tanke på det politiska blåsväder som han sent omsider hamnat i. För läsaren spelar det inte så stor roll: den självmedvetne hallänningens närvaro är mest en pikant detalj, inte något som storyn står och faller med.

Jag är alltså lite grann part i målet. Men den som tror mig om ett visst mått av objektivitet kanske vågar ta till sig min rekommendation: Göran Dahlman är än så länge ett okänt namn jämfört med de stora bästsäljarna i genren. Inte desto mindre: även i jämförelse med dem kan man gott konstatera att han kan sina saker så det räcker och blir över.

intressant

”HAR SVENSKA FOLKET vilseletts om ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme?”

Det är undertiteln på den nya debattboken ”Nationens intresse”, skriven av TV-journalisten Lars Borgnäs.

En första tanke är att han har valt ämne för brett, inte kan det vara meningsfullt att ta upp dessa tre relativt olika nationella trauman i en och samma bok?

Men det visar sig att han har en hållbar tanke bakom det hela. I samtliga fall har svenska myndigheter, ända upp på regeringsnivå, agerat för att avfärda högst verkliga frågetecken om vad som faktiskt hände.

Borgnäs skriver:

”Man har sagt:

Det var missbrukaren Christer Pettersson som sköt Olof Palme i ryggen när han råkade få chansen. Och var det inte det så var det säkerligen någon annan ensam galning som gjorde det i stundens ingivelse.”

Det Borgnäs formulerar här är ganska träffande beskrivningar av det som blivit de officiella sanningarna. Och redan i dessa beskrivningar visar det sig att någon entydig version av vad som egentligen skedde har det inte gått att slå fast i något av fallen. Men den ståndpunkt som ansvariga beslutsfattare valt att landa på är alltså att det får bli så där, i brist på riktiga svar kan vi ju nöja oss med ungefärliga ”sanningar”.

Det Borgnäs visar i sin bok är att det finns omständigheter som starkt pekar i andra riktningar i vart och ett av dessa tre fall, omständigheter som faktiskt skulle kunna undersökas om bara viljan fanns. De alternativa tänkbara förklaringar som han redovisar i de olika fallen har dessutom något gemensamt. De handlar om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Och de väcker känsliga frågor om sådant som det inte brukar talas om.

Den som kan svensk 1900-talshistoria vet förstås att när man kommer in på Sveriges relationer med omvärlden har det ofta tagit årtionden innan historiker vågat sig på att ifrågasätta de officiella versionerna av vad som hänt. Sveriges roll under andra världskriget var länge ett ämne som skulle förbigås med tystnad eller överslätande formuleringar. Och Sveriges hemliga samarbete med NATO under kalla kriget blev senare lika känsligt – i det fallet finns det fortfarande frågeställningar som det smusslas rejält med.

Lars Borgnäs redovisar omständigheter, inklusive direkta erkännanden i efterhand från NATO-företrädare, som pekar på att ubåtar som observerades i svenska vatten egentligen ingick i topphemliga övningsoperationer från väst. Men dessa var det bara en liten utvald krets av höga svenska militärer – och kanske enstaka politiker – som var invigda i.

Han redovisar de otvetydiga beläggen för att Estonia användes för att smuggla hemlig militär utrustning från östblocket till Sverige och troligen vidare västerut – och han ställer rimligt underbyggda frågor om fartygets förlisning i det perspektivet.

Och slutligen tar han upp de många tecknen på att Olof Palme kan ha blivit bragt om livet av ”nationellt” sinnade poliser och militärer som i den politiskt upphetsade atmosfär som rådde dragit slutsatsen att statsministern gick Moskvas ärenden.

Den som följt Borgnäs TV-reportage i bland annat ”Uppdrag Granskning” känner igen en del, men långt ifrån allt.

Ett av de mest sensationella inslagen i boken är de väl belagda uppgifterna om en död dykare som ett par fiskare hittade i sina nät utanför Utö i december 1985. De hade lagt ut dem på militärt skyddsområde vilket var förbjudet och dykaren hade alltså ingen anledning att vänta sig nät i de vattnen. I mörkret såg han dem inte, fastnade – och drunknade till sist.

Om det hade varit en svensk dykare skulle saken givetvis ha blivit stort uppmärksammad. Och hade det varit troligt att dykaren var utsänd från en sovjetisk ubåt hade händelsen varit just den sortens bevis på intrång från öst som ledande militärer efterfrågade. Men nu blev alltihop nästan fullständigt nedtystat. Borgnäs ställer därför frågan om dykaren kan ha varit från väst, och om han deltagit i en sorts hemliga samarbetsoperationer som officiellt inte existerade. I så fall blir det begripligt att hans död måste smusslas undan.

I slutet av boken kommer Lars Borgnäs in på en diskussion om två svenska statsministrar som på olika sätt varit nyckelfigurer i de skeenden som boken handlar om: Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Ingvar Carlsson ställer upp på en intervju i boken även om han svarar tämligen överslätande på känsliga frågor. Carl Bildt har däremot gjort sig oanträffbar, helt i linje med hur han tidigare agerat när Borgnäs försökt intervjua honom i sina TV-reportage.

Bildt som fortfarande är högst aktiv i svensk politik har i själva verket en större skyldighet än Ingvar Carlsson att svara på frågor om vad han själv gjort och hur han själv resonerar. Men den som läst ”Nationens intresse” blir inte direkt överraskad över att vår nuvarande utrikesminister väljer den taktik som han hållit sig till i andra sammanhang när han inte trott sig vinna på att prata. Han tiger och håller sig undan.

”Nationens intresse” är en viktig påminnelse om att detta tigande från Bildts sida ingår i en tradition som upprätthålls av ansvariga politiker och myndighetspersoner – och som alltför sällan utmanas av kritiska journalister.

Vi behöver nog påminnelsen, så vi inte passivt vänjer oss vid avsaknaden av debatt kring centrala men obearbetade frågor i vår nutidshistoria.

Lars Borgnäs har skrivit en genomtänkt, spännande och mycket läsvärd bok om tre av dessa frågor. Kommer den att lyckas med att bryta en tystnad som på många vis är smått genant? Låt oss hoppas det.

intressant

I SIN NYA BOK ”förnuft och högmod” diskuterar författaren och journalisten Lena Andersson bland annat hypotesen om att Olof Palme samtalade med sin mördare innan han blev skjuten.

Hon tar sin utgångspunkt i den redovisning av vittnesmålen från Sveavägen som jag gör i min bok ”Mordgåtan Olof Palme” från förra året och drar slutsatsen att Lisbeth Palmes vittnesuppgifter inte är tillförlitliga utan att det ser ut som om ett möte mellan gärningsman och offer ägt rum.

Lena Andersson menar att ”den enda tillåtna tanken” varit att Lisbeth Palmes berättelse är i stort sett riktig och att detta gjort det omöjligt att komma fram till vad som egentligen hände när statsministern mördades.

”Förnuft och högmod” som är utgiven på Natur & Kultur består av en samling artiklar och fyra pjäsmanus. Det samlande temat är religion, sanning och kritiskt tänkande. Lena Andersson är känd för läsare av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och tidskriften Fokus. Hon medverkar på årets bokmässa där hon presenteras som ”en av de mest kompromisslösa skribenterna i Sverige i dag”.

intressant

PÅ TISDAGSKVÄLLEN var TV-journalisten Lars Borgnäs och jag gäster hos Filip och Fredrik i Femmans ”Breaking News”.

Vi fick tillfälle att prata lite om att ifrågasätta officiella sanningar och att sådan kritisk verksamhet ibland avfärdas som konspirationsteorier.

Lars Borgnäs är aktuell med sin bok ”Nationens intresse” som handlar om ubåtsjakten, Palmemordet och Estonia. Själv har jag kommit ut med ”11 september och andra terrordåd genom historien”.

Sändningen kan man titta på här.

Inslaget med Lars Borgnäs och mig kommer efter 21 minuter och 30 sekunder.

intressant

intressant

”I år mördades till sist bin Ladin av en amerikansk elitstyrka. Man kan häpna över att det tog så lång tid att spåra honom. Fick han i själva verket leva så länge för att han hade ett värde som hotbild? Och blev han till sist dödad för att Vita huset misslyckats med kriget i Afghanistan och kände pressen att åtminstone kunna visa upp en känd fiendes huvud på en påle?”

Så skriver jag bland annat i min artikel i dag på Aftonbladet Debatt. Rubriken är ”Kriget mot terrorn – ett krig om oljan”.

Där sammanfattar jag argumenten för att jakten på bin Ladin inte var en prioriterad fråga för Vita huset under åren som följde på 11 september.

Läs texten – och de läsarkommentarer som lär komma in – här.

intressant

”George W Bush är på sin ranch i Texas på morgonen den 6 augusti 2001. Det är lite mer än en månad kvar till 11 september.

Denna morgon får han, precis som alla andra dagar, en skriftlig nyhetssammanfattning skriven bara för honom själv och hans allra närmaste medarbetare.”

Så börjar mitt inlägg om 11 september på Passagens debattsida.

Det handlar om att Vita huset hade fått tydliga varningar i förväg, men valde att inte göra något.

Inlägget på Passagen är en antydan om vad jag utvecklar tydligare i min nya bok.

intressant