IBLAND känns det som om man inte hittar något riktigt intressant att läsa. Och det är ju rätt smärtsamt. Till min glädje snubblade jag över en sida på nätet med en lista över 101 udda antikvariska böcker på engelska.
Vem känner sig inte lockad av titlar som ”Dead Clients Don’t Pay: The Bodyguard’s Manual” eller ”Toilet Paper Origami”?
Tänkte väl det.
ENGELSMÄN och amerikaner lever vanligtvis i föreställningen att deras språk kommer att vara det dominerande världsspråket för överskådlig framtid. Det är ju inte så säkert. Om tjugo år kanske kinesiskan har blivit internationell standard. Och även om så inte blir fallet kan vi i alla fall räkna med att vi kommer att tala en annan sorts engelska.
Jag har rätt nyligen utrustat min PC så att jag kan trycka in en extra hårddisk i en lucka i fronten. Varje gång jag startar datorn kollar den om det ligger någon disk där. Och gör det inte det får jag upp ett snabbt förbiflimrande meddelande från det asiastiska programvaruföretaget där nyckelmeningen lyder: ”No any drives found”. Så heter det ju inte, har jag irriterat tänkt för mig själv. Men plötsligt gick det självklara gick upp för mig: om tillräckligt många säger något så heter det så. Och det finns rätt mycket folk i Asien. Vinner inte något av deras språk tävlingen om att bli världslingo nr 1 så kommer vi nog i alla fall att tala asiatisk engelska.
UPPRÖRANDE? Nej, varför det?
IGÅR HÖLLS EN debatt på Uppsala stadsbibliotek om klimatmötet. Docenten i statskunskap Christer Karlsson menade att det värsta som kunde hända vore om det togs ett urvattnat dokument i Köpenhamn. Och Patrick Kratt från SIDA hoppades också på ett sammanbrott för förhandlingarna hellre än en kompromiss. Han trodde det var viktigt att människor runt om i världen fick se att de politiska ledarna inte tar sitt ansvar. Han menade att det är nödvändigt att misslyckandet syns klart och tydligt så att det ska kunna bli verkliga resultat lite längre fram.
Det är nog så. Det vi minst av allt behöver nu är kollektiva sövande formuleringar från makthavare som håller varann om ryggen för att inte behöva redovisa sin egen ängsliga brist på visioner och handlingskraft. Än så länge är en sådan passivitet tyvärr mer eller mindre normen för de flesta politiker i den här frågan. Och det speglar i sin tur att de inte heller förväntar sig att majoriteten av medborgarna i de länder de styr har förmågan att ta itu med vår gemensamma framtid.
Vi får hoppas att de har fel.
MONOPOLFÖRETAGET Microsoft brukar i vanliga fall kraftfullt försöka hävda sina intressen i upphovsrättsliga frågor. Men möjligen är man inte lika noga med andras upphovsrätt. Den amerikanska IT-jätten har i alla fall nyligen tvingats erkänna att man begått ett rejält piratdåd mot ett litet företag i mjukvarubranschen, Plurk.
För en kort tid sedan lanserade Microsoft en mikrobloggsajt, MSN Juku, som riktade sig till kinesiska medborgare. Snabbt visade det sig dock att programmeringskoden och den grafiska utformningen stulits i stort sett rakt av från annan sajt som erbjuder liknande tjänster på Filippinerna och Taiwan. Och bakom den sajten låg lilla Plurk. Sedan Plurk gett offentlighet åt saken stängde Microsoft hastigt MSN Juku och skyllde det hela på en kinesisk samarbetspartner.
DEN DANSKA POLISEN har just markerat med massgripanden, batonger och pepparsprej att yttrandefriheten sitter trångt ute på Köpenhamns gator under klimatmötet innan nästa skräll inträffar. Den internationella miljöorganisationen Jordens vänner får inte längre komma in med sina inbjudna observatörer i konferenslokalen. Den officiella motiveringen är trängsel men Lars Igeland från den svenska medlemsorganisationen Miljöförbundet Jordens vänner menar att det är ett svepskäl. Under onsdagen har det varit gott om plats inne i lokalen. Snarare handlar det om, menar han, att hålla kritiska röster utanför när en urvattnad kompromiss ska kokas ihop – en kompromiss som framför allt kommer att göra tredje världens länder till de stora förlorarna.
IBLAND BLIR MAN LITE halvimponerad.
Nyss fick jag ett mail från något som såg påstod sig vara Microsoft Update Center. Adressen såg riktig ut och det hela var skrivet på rätt prydlig engelska. Det var dags för en säkerhetsuppdatering lät det som. Det ovanliga var bara att man måste hämta den själv, därför att om Microsoft lade upp den på sin egen webbplats så skulle det ha lett till ”ett effektivt skapande av en skadlig programvara”. Därför valde man i stället att distribuera en ”experimentell privat version” till alla Windowsanvändare. Det var bara att klicka på länken i mailet och följa instruktionerna…
Nä, det gjorde jag inte. Klassiskt skojeriförsök, rätt snyggt utfört. Tre poäng av fem möjliga. Men Microsoft gör aldrig så där med sina uppdateringar.
Hela upplägget bygger förstås på att det är mycket lättare att infektera någons dator med virus och trojaner om det stackars offret hjälper till själv.
UNDRAR VAD SOM skulle ha hänt om jag följt anvisningarna. Oops, där försvann mina pengar? Kanske. Men det är inte säkert att jag skulle ha märkt något alls. En del intrång i datorer drabbar inte i första hand den som har datorn. Ibland handlar det om att någon vill skaffa kontroll över en stor mängd datorer för att de samordnat ska kontakta en server som man vill stänga ner genom att överlasta den. Till exempel.
Graeme Weatherston / FreeDigitalPhotos.net
KYLAN HAR KOMMIT till Uppsala till sist. En liten sak.
Jag har börjat blogga just nu. Också en måttlig nyhet.
Reklamradion var tyst en timme i morse – möjligen en lite större nyhet. Man frestas säga: tack för det. Var tydligen ett försök att mobilisera folket till kamp för rätten att få höra den senaste hitlåten åtminstone två gånger i timmen även i fortsättningen. Plus regelbundna påfyllningsdoser av Gert Fylking och Adam Alsing. Aktionen verkar ha lyckats taskigt.
UPPDRAG GRANSKNING HADE ett rejält reportage igår om regeringens fullständiga passivitet när det gäller utsläppen från bilarna. Passivitet är fel ord förresten, man gör vad man kan för att öka bilismen. Miljöminister Andreas Carlgren ville inte medge att privatbilismen måste begränsas utan litade glatt på att ny teknik skulle fixa utsläppen – något som tyvärr inte bilindustrins företrädare vågade ge förhoppningar om. De kom också till tals i reportaget och var inte särskilt optimistiska.
Det hela var stundtals roligt presenterat, inte minst inslaget som visade arkivsnuttar på Carlgren i yngre tappning när han sa precis tvärtom mot vad han säger i dag. Men egentligen är det inte roligt alls det hela. Visst kan det ha underhållningsvärde när regeringen får sig en känga – särskilt om man inte gillar regeringen. Men tyvärr finns inga garantier för att oppositionen tänker göra ifrån sig så mycket bättre om den får chansen. Det finns inget större tryck från väljarna att göra något och det kan vara farligt att utmana arga bilister. Så politikerna tiger mot bättre vetande.
Plötsligt under inslaget kändes det som om vi alla glatt sjungande (eller tutande) och med förbundna ögon går mot en framtid vi inte på allvar vill tänka på. Klimathotet som vi svenskar är så stolta över att vi uppmärksammat blir plötsligt något trist som ska sopas under mattan så fort det blir frågan om handling och inte bara om ord.
Problemet är förstås att många av oss har vant oss vid att använda bilen väldigt mycket. Och då blir vi upprörda om vi tror att någon tänker hindra oss.
Egentligen är det tokigt tänkt. I sanningens namn är det ju inte så kul att förspilla dyrbar ledig tid i storstädernas bilköer. Vad vi borde prata om är hur vi skulle kunna lösa problemen på ett sätt som både vi och framtida generationer mår bra av.
Se reportaget på SVT Play. Fortsätt läsa ”Kyla, radiotystnad – och alla bilarna…”
Gunnar Walls blogg 