Största berömmet hittills i recensionerna av min nya bok ”Mordgåtan Olof Palme” kommer från Bibliotekstjänst (BTJ) som ger omdömen om nyutkommen litteratur för att vägleda bibliotekens inköp.
Så här skriver BTJ:s Sven-Ingemar Pettersson:
”Författaren visar med styrka att Christer Pettersson omöjligt kunnat vara Palmes mördare och att Lisbeth Palmes vittnesmål med svårighet kan betraktas som väsentligt.
Han ger också antydningar till vad som skulle kunna vara sanningen och beskriver dessutom utredningens tidiga totala sönderfall.
Prosan är lättflytande och argumentationen klar och saklig.
Sammanfattningsvis kan konstateras att boken är en av de tyngst vägande berättelserna om Palmeutredningen och är oumbärlig för alla av svenskt samhällsliv och rättsväsende intresserade.”
Gunnar Walls blogg 
Har snart läst ut boken. Sammanfattningen hitintills är; vilken härva!!
Härva var ordet!
Själv har jag aldrig gått igenom något annat rättsfall med den noggrannhet som jag ägnat åt det här. Så det jag funderat en del över är förstås: är det vanligt att det är så här illa i brottsutredningar – med ängsliga hänsynstaganden, olagliga spaningsmetoder och tvärsäkra men felaktiga slutsatser som ibland tycks ha dragits mot bättre vetande?
Förhoppningsvis är det värre i det här fallet än det brukar vara. Men man kan nog ta Palmemordet som en maning till allmän eftertanke: en rättsapparat klarar vi oss inte utan. Men vi ska nog inte ha för stora illusioner om att den står över mänskliga svagheter.
Vad jag också vill lyfta fram är denna ”lekstuga” som tydligen några fått syssla med. Detta s.k. PKK-spåret är ju mycket mer oroande än vad man visste då, som åskådare bredvid. Som man var, och är fortfarande. Hur kunde vuxna människor få leka som dom gjorde? Jag skulle tro att Palme själv aldrig hade tillåtet detta, om han kunde styra detta från sin himmel 1986. Det är ju egentligen skandal att vuxna människor fick handskas med skattepengar så här!! Eller?
Kan bara instämma. Att PKK-spåret tilläts förstöra utredningen under ett par års tid, först med Holmér och sedan med Ebbe Carlsson som chefsdirigenter, är en rejäl skandal – särskilt när man inser att Holmér och Ebbe troligen agerade mot bättre vetande. Det vill säga: de kan knappast ha trott på sina dumheter själva. Det fanns inte skuggan av bevis, och det visste de.
Jag hoppas jag har fel, men min magkänsla säger att detta mord inte kommer att bli uppklarat. 50milj kr lockade aldrig fram någon ”tjallare”. Vilket det borde gjort om någon visste något. För en sådan lojalitet finns inte mellan vanligt folk att man håller tyst. Man säljer nog det mesta för den summan. Vilka kan säga nej till summan? Givetvis länder som inte vill komma fram i rampljuset. Var i statskassan lägger man in 50mille? För en underrättelsetjänst ska ju inte synas, utan bara verka. Men en aspekt tycker jag att man kan sakna. Lojaliteten i en kåranda! ”Alla för en, osv”. Och var finns det en lojalitet mellan kolleger om inte bland poliser, underrättelsetjänst, m.m.? Vilken kollega säljer en kompis i en kår? Inte många tror jag. Som sagt, 25år är en lång tid. Jag tror någon typ av tjallare måste komma fram. Men vem tror på en sån person? Följdfrågorna om skepsis ang personen måste vara fler än svaren.
Problemet med belöningen är att den på flera sätt misslett allmänheten. Många har trott att eftersom det inte kommit fram nyheter om någon tjallare så måste det vara en ensam gärningsman.
I själva verket är saken mer komplicerad än så. För det första kan det ju faktiskt ha kommit in sanningsenliga uppgifter från någon som haft insyn i saken och som skulle kunna göra anspråk på pengarna, men där det hela strandat på att polisen av ett eller annat skäl valt att inte ta tag i spaningstipset. Det vill säga: uppgifter som skulle kunna leda till fallets uppklarande finns, men ligger och samlar damm. Eller ännu värre: har slarvats bort eller förstörts. Det finns exempel på uppgifter som lämnats in till utredningen men som tycks vara försvunna.
För det andra: den som verkligen vet något kan ha starka skäl att hålla tyst, utöver den kollegialitet som du nämner och som också kan spela in.
Ett problem är att någon som själv varit inblandad i mordet inte kan räkna med att få ut någon belöning.
Ett annat problem är att den eventuella utbetalningen av miljonerna bara blir aktuell sedan den rättsliga processen avslutats, dvs sedan någon/några dömts för mordet och domen vunnit laga kraft. Om det inte går så långt som till rättegång och fällande dom som håller i hovrätten så har uppgiftslämnaren stuckit ut hakan utan att få en krona för saken – och kan samtidigt ha exponerat sig för mördarens/mördarnas ovälkomna uppmärksamhet. Man kanske tänker sig för ett par gånger innan man sätter sig i en sådan situation – i synnerhet om den sanning man har att berätta är av det slaget att den inte stämmer in med vad som verkar vara de rådande teorierna inom polisen.
Med ditt resonemang (som jag helt köper) finns det nog ingen möjlighet till lösning av hela denna mordgåta när det gäller belöningsmässigt. Det måste vara som så då att svaret finns någonstans i hela utredningen. Kan nya utredare läsa gammal utredning på ett nytt sätt? Någon som inte läser slentrianmässigt text som text om igen, utan som en nyfödd text? (Hängde du med?)
Måste bara få nämna ett ny ”spårnamn” i din bok. Polisspår och andra spår bör utökas med ”Fyllespåret”! Det var ju missbrukare av den grövre sorten som man ville lösa det spåret. Vilken missbrukare har ett långtidsminne? När inte ens korttidsminnet finns kvar? Hur kunde detta fyllespår få ett sånt stort utrymme? Och i vilket annat sammanhang låter man missbrukare få en så stor plats i en utredning? Det brukar ju vara som så att fyllesnack bryr man sig inte om. Vem bryr sig om fyllerister och knarkare i detta fall? Jo. utredare på ett svenskt statsministermord!! Eller är det jag som är körd??
Ps! Alla missbrukare bär på en historia. Någonstans i livet gick det snett som fick det att gå åt skogen. Som jag kan lida med dem.
Ja, om man tittar på hela Palmeutredningen så är det intressant att se hur missbrukare som i vanliga fall avfärdas som fullständigt otillförlitliga (inte minst om de anmäler polisvåld!) behandlats som ytterst kvalificerade vittnen när de sagt ”rätt” saker. Det gäller inte bara personer i kretsarna kring Pettersson utan också Holmérs favoritvittne, den gravt alkoholiserade mytomanen Seppo som kom dragande med att han levererat två magnumrevolvrar till en Miro Baresic och dennes kurdiske kåkfararkompis. Det var ju faktiskt kring denna ynkliga spik Holmér kokade sin PKK-soppa.
Förklaringen är väl, som du är inne på, att när det gällt att leta stöd för PKK-spåret och Petterssonspåret har utredarna inte haft så lätt att hitta tunga vittnen. Och då har de fallit för frestelsen och tagit till de ibland rätt sorgliga existenser som funnits till hands. Och för att inte ensidigt lägga skulden på de stackare som levererade sina fantasifulla vittnesmål – som t ex Seppo eller Petterssons bekant Roger Ö – ska man kanske tillägga att de knappast hade dragit sina tragiska valser så utförligt om det inte funnits poliser som ivrigt hejat på dem.
Det ju poliserna som inte gjort sitt jobb vill jag påstå. En polis ska väl värdera och analysera ett vittnesmål, inte tillverka det. Lite historia med nutid. Är det någon inom polismyndigheterna som tagit intryck på denna utredning? Arbetar man likadant idag, eller har man tagit lärdom?
Det kan nog vara lite olika, det finns ju många sorts människor som arbetar inom polisen – en del som tänker efter och drar slutsatser av misstag, andra som inte gör det.
Händelser som det inbillade terrorhotet i Göteborg med ett våldsamt polisingripande mot, som det visar sig, helt oskyldiga personer kan ju göra en lite orolig i sammanhanget. Det är lätt att associera till hur det var på Holmérs tid när han drev sitt i sak innehållslösa huvudspår med metoder hämtade från ett smärre fälttåg.
Se t ex http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8099205.ab
Vad är det senaste som händer inom utredningen? Eller är det stiltje för er och för oss läsare? Finns det några vittnen som vågat träda fram, mer än innan? Finns det några planer att se mer in i polisspåret? Eller sitter man numera och bara väntar på pensionen inom Palmegruppen?
Vi får väl se. Det lär väl bli en del diskussion i media i samband med 25-årsdagen av mordet som ju samtidigt är den dag då det skulle ha preskriberats enligt tidigare lagstiftning.
Lagändringen som innebär att polis och åklagare ska fortsätta leta bör ju i rimlighetens namn leda till att de ser till att utveckla konkreta planer på hur det ska gå till. Men vilka resurser de kommer att ha, och vilken kraft de kommer att sätta in för att ta itu med den uppgiften beror nog bland annat på hur den offentliga debatten utvecklas. Just nu är det ju ganska tyst.