I KVÄLL PASSERAR alltså utredningen av mordet på Olof Palme den 25-årsgräns som tidigare skulle ha inneburit att den lades ner och gärningsmannen/gärningsmännen, om han/de lever, gick fri(a).
Men när det gäller denna utredning är avskaffandet av preskriptionen förmodligen ett slag i luften om inte polisens Palmegrupp förses med resurser att göra något.
Nu sköts det hela på deltid av tre män i sextioårsåldern. En stor del av deras arbete är rent administrativt. På det sättet kommer det knappast att komma fram något nytt om de olika känsliga områden i utredningen där det fortfarande finns mycket kvar att titta på. Den mest konkreta effekten av att utredningen fortfarande hålls öppen är att hemligstämplarna på materialet sitter kvar.
På polisens presskonferens i förra veckan frågade jag spaningsledaren Stig Edqvist om han inte behövde större resurser. Det gjorde han inte, sa han. Jag frågade flera gånger men han var mycket tydlig, något sådant behov fanns inte för tillfället i alla fall. Det betyder förstås inte att Edqvist och hans medarbetare har koll på materialet, långt därifrån. Vi talar ju om världens största mordutredning. När jag intervjuat Edqvist tidigare om en del nog så viktiga detaljer har svaret vanligen blivit att han faktiskt inte minns. Det är mänskligt, men just därför är det nuvarande nivån på utredningen en skenlösning på problemet. Det är däremot en utredningsnivå som perfekt passar alla dem som har inställningen att mordet egentligen är löst, det var ju Pettersson…
Men med största sannolikhet var det inte Pettersson. Det har Leif G W Persson dragit fram ett flertal argument för i TV-programmet Veckans Brott nyligen. Ytterligare och lika viktiga argument finns i min bok ”Mordgåtan Olof Palme”.
Journalisten Anders Hellberg och jag publicerar i dag, på 25-årsdagen av mordet en artikel på DN Debatt där vi menar att det är slöseri att fortsätta utredandet på sparlåga på det sätt som nu görs. Om vi verkligen vill ha svar på denna traumatiska händelse för Sverige måste det till en helt annan satsning. Och det är inte för sent än.
Gunnar Walls blogg 
Sant! Den sparlåga utredningen bedrivs på för tillfället (eller, rättare sagt sen Pettersson dog) kostar betydligt mer än den smakar. Och vad ska hända när de nuvarande utredarna (samtliga runt 60+ år vad jag har förstått) går i pension? Nästa grupp måste börja om mer eller mindre från början med allt igen…
Precis. Det enda positiva man kan tänka sig med ett sådant totalt avbrott i kontinuiteten är att det skulle kunna leda till nytänkande.
I och för sig! Någon med mod nog att ta tag i vissa mindre bekväma frågor. Ditt tänk om ”mötesscenariot” är väl inte något som utredarna vågar behandla, av respekt för Lisbeth?
Kul (om det är rätt ord) att dådet får så mycket uppmärksamhet i dessa dagar, även om det inte direkt kommer fram något nytt. ”Efterlyst” förra veckan var sällsynt sensationslystet, till och med för att vara TV3.
Har precis läst ut din nya bok, jag tackar för utmärkt läsning! Har en fundering: Har du någon uppfattning om hur mycket av utredningen som är hemlighetsstämplat? Fick Granskningskomisionen tillgång till allt? Tänker på att en av ledamöterna i denna inte fick ut saker som var känsliga, han kunde tydligen inte nämna till dig ens vad detta berörde?
Viktor
Det var ju en del konflikter i Palmekommissionen, som den först kallades, under Sigvard Marjasins ledning. Framför allt en av ledamöterna, Hans-Gunnar Axberger (som idag är en av riksdagens justitieombudsmän), menade att Marjasin försökte begränsa kommissionens insyn i känsliga frågor. Sedan Marjasin avgått och kommissionen kommit igång på ny kula under namnet Granskningskommissionen fanns det inga klagomål från vare sig Axberger eller andra ledamöter om att Palmeutredarna inte lät dem få insyn i materialet. Däremot kom det en del kritik från kommissionen mot Säpo som gick ut på att det fanns bristande samarbetsvilja från det hållet.
Om kommissionen verkligen fick se allt den ville se är förstås omöjligt att besvara – bland annat för att materialet är så omfångsrikt och kommissionen ju inte hann läsa allting. Det betyder i sin tur att material som kan ha varit betydelsefullt kan ha blivit oläst bara för att inte kommissionen hade tillräckligt exakta kunskaper för att kunna fråga efter det och ingen polis tipsade dem om det.
Till det kommer förstås att det är mer än troligt att en del känsligt material smusslats undan och förstörts och alltså inte finns i Palmeutredarnas arkiv. Jag skriver ”mer än troligt” eftersom detta bevisligen var precis vad som hände med en hel del av informationen från polisens olagliga avlyssningar av PKK-anhängare. Med största sannolikhet har det gått till på samma sätt också med annat material.