Nu är min maffiabok ute

NU ÄR MIN NYA bok ”Maffia – från Capones Chicago till dagens Sverige” – ute i handeln. Det är en bred genomgång av organiserad kriminalitet från olika tider och från hela världen.

Det här är inte en bok för den som samlar på statistik. I stället tittar jag på en rad brottslingar, kriminella sammanslutningar och maffiadåd för att visa hur gangsters tänker och hur deras blodiga verksamheter fungerar. Och inte minst: varför dessa hårdföra män (för det är vanligtvis män) vanligtvis inte tjallar för polisen på en motståndare som satt en kula i dem, inte ens när dödsögonblicket närmar sig.

Vi möter några av de mest omtalade figurerna från den amerikanska maffian, som Al Capone, Lucky Luciano och deras senare efterföljare. Men vi tittar också på annan organiserad brottslighet för att se likheter och skillnader – som piratväsendet i det tidiga 1700-talets Europa eller den ryska maffians framfart när Sovjetunionen föll samman. Och vi studerar exempel på hur nära det ibland är mellan organiserad brottslighet, olika statliga instanser och laglig affärsverksamhet.

Den senare delen av boken handlar om Sverige och här finns bland annat ett långt avsnitt om den våldsamma bakgrunden till den stora maffiarättegången mot Södertäljenätverket – den rättegång som måste tas om sedan en av nämndemännen anklagats för jäv.

Men jag startar med den kanske mest kända symbolen för maffiaverksamhet. Så här inleds boken:
– – –
Om någon säger ”maffia”, vad är då det första ordet du tänker på?

Sannolikheten talar rätt starkt för att det är ”hästhuvud”.

Scenen med det avhuggna hästhuvudet i Francis Ford Coppolas klassiska film Gudfadern har ätit sig in i vårt kollektiva minne, förmodligen för att stanna länge än.

Storyn i den berörda filmsekvensen går så här för den som inte vet: Filmproducenten Jack Woltz får en begäran från maffiagudfadern Don Corleone. Gudfadern har en skyddsling, sångaren Johnny Fontane som har ambitioner att också slå igenom som seriös Hollywoodskådespelare – och nu vill Don Corleone att Fontane ska få en roll i en krigsfilm som Woltz producerar. Men Woltz är avvisande, han vägrar inse att han just fått ett erbjudande han inte kan säga nej till.

Han kommer dock snart till insikt. När han vaknar en morgon i sitt eleganta sovrum i sin vackra villa finner han ett blodigt hästhuvud inlindat i sina bronsfärgade exklusiva sidenlakan. Det har suttit på hans egen prisbelönta kapplöpningshäst. Woltz uppger ett ångestvrål. Och Johnny Fontane får rollen.

Det är en rätt kuslig scen och den som ser Gudfadern får lätt intrycket att det är ett riktigt hästhuvud som använts vid inspelningen. Så är det också, och när det blev känt ledde det till protester från djurrättsgrupper. Regissören Francis Ford Coppola kände sig därför manad att förklara att ingen häst hade dödats för filmens skull, hästhuvudet hade kommit från en hundmatsfabrik.

Men frånsett att hästen var död på riktigt: det här är fiction. Det har inte hänt. Och i denna bok ska vi egentligen inte syssla med fantasins värld utan i stället ägna oss åt verklighetens maffia i dess olika skepnader och åt brott som faktiskt har inträffat. De är oftast lika kusliga. I många fall ännu ruskigare.

Men först ännu några ord om detta hästhuvud.

Man kan fråga sig: varför har en påhittad händelse fångat så många sinnen att den är mer känd än i stort sett alla verkliga episoder i maffians mörka historia?

En delförklaring är att den publik som såg Gudfadern när filmen var ny hade vissa skäl att tro att scenen hade verklighetsbakgrund. Det var nämligen inte svårt att dra paralleller mellan filmens Johnny Fontane och en reellt existerande sångare och filmskådespelare med italiensk bakgrund som definitivt hade maffiakontakter.

Nämligen Frank Sinatra, en av de allra största ikonerna inom 1900-talets musikindustri.
– – –

Resten hittar ni i boken. Läs också om den på min hemsida.

Annonser

En trilogi om mörka svenska hemligheter

DET VAR FÖRST härom dagen jag läste klart ”Natoagenten”, den tredje och sista delen i Anders Jallais romanserie om den före detta underrättelseofficeren Anton Modin. (Boken kom ut redan i våras.)

Anders Jallai är något av en legend, Han har en bakgrund som dykare och stridspilot. Det var han som ledde det dykteam som 1998 hittade den sovjetiska ubåten S7 som sänktes under andra världskriget i vattnen mellan Sverige och Åland. Och det var också han som några år senare ledde den expedition som hittade det svenska militära DC 3-flygplan som försvann under spaningsuppdrag i juni 1952 och som visade sig ha blivit nedskjutet av sovjetiska jaktplan.

Hela affären med det försvunna planet kom i många år att omges av sekretess och spekulationer. I en debattartikel har Anders Jallai framfört att orsaken till hemlighetsmakeriet från svensk sida var att det fanns en amerikan på planet – vilket förstås var ett tecken på att den verkliga svenska utrikespolitiken inte var så neutral som den officiellt skulle föreställa.

Anders Jallais böcker om Anton Modin bygger på hans egna erfarenheter från yrkeslivet men också på den omfattande research kring svenskt underrättelseväsende som han bedrivit i flera år.

Självklart är böckerna fiction, men samtidigt vilar de så mycket på Jallais kunskaper att de mer kan betraktas som tillåtna och nödvändiga spekulationer om sådant den vanliga medborgaren inte känner till men borde få insyn i.

Intrigen berör såväl mordet på Olof Palme som Estonias förlisning. Och Jallai är inte rädd för att ifrågasätta välkammad officiell svensk historieskrivning. Så här låter det till exempel i ”Natoagenten”, bokens hjälte Anton Modin samtalar med sin gode vän Bergman. Samtalet rör bland annat 80-talets ubåtsjakter:
– – –
”Då hade vissa rätt!”, sa Bergman och svalde. ”Att det var amerikanska ubåtar som vi jagade. Därför är allt fortfarande hemligt och därför kan de inte ta bort hemligstämpeln.”
”Precis, med hänsyn till främmande makt”, sa Modin och log. ”Jag har börjat förstå det nu. vi är fuckade. Inte bara en gång utan hela tiden. Från DC 3:an till Estonia, via Wennerström och ubåtar och statsministermord. Det är CIA och Nato som ligger bakom allt.”
”Äh, lägg av”, sa Bergman med öppen mun. ”Ryssarna då?”
”De var väl också här men inte på det aggressiva och djupt penetrerande sätt som CIA var. De var djupt inne i våra sinnen. Det kallar jag Black Ops. De har manipulerat oss hela vägen. Inte bara oss vanliga medborgare utan även de flesta politiker. Det var bara den inre kretsen som visste, bunkersossarna och näringslivets toppar.”

– – –
I själva finalen i ”Natoagenten” dyker Anton Modin ner till Estonia. Vad som händer ska inte berättas här men det avsnittet ger inte bara en realistisk inblick i hur det måste vara att dyka under extremt svåra förhållanden. Det är också en välskriven och kusligt stark avslutning på en thrillerserie om en politisk samtid som stundtals är lika svårgenomtränglig för blotta ögat som de mörka vattnen långt ner i Östersjön.

De tidigare delarna i serien heter ”Spionen på FRA” och ”Landsförrädaren”. Anders Jallai har även en blogg där han diskuterar de sakfrågor han tar upp i sina romaner och ofta också publicerar nytt och dramatiskt faktamaterial.