MIN NYA BOK ”Maffia – från Capones Chicago till dagens Sverige” handlar precis som titeln antyder just om organiserad brottslighet. Och inte om särskilt mycket annat höll jag på att tillägga.
Det är inte riktigt sant. Indirekt handlar den faktiskt också om Palmemordet.
Visserligen står det inte ett ord om Olof Palme i boken. Men det står desto mera om hur planerade mord vanligen förbereds.
Som bekant har Palmeutredarna inte lyckats besvara frågan om dådet mot den svenske statsministern var noga planlagt eller utfört mer eller mindre i spontant raseri.
Vi vet att de sedan många år föredragit den senare hypotesen. När de inte letat efter bevis mot Christer Pettersson har de försökt hitta någon annan gärningsman som ska vara mer eller mindre av Petterssons typ, en ensam obalanserad person som har lätt att ta till våld.
Här, i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen mördades Olof Palme i februari 1986.
Men de har inte lyckats stänga dörren till andra alternativ. Ställer man frågan om det till exempel skulle kunna ha varit den sydafrikanska apartheidregimen som tog Palme av daga har utredarna inte vågat säga nej, bara att det inte finns bevis för något sådant.
Orsaken till denna osäkerhet när det gäller en så grundläggande fråga om hur mordet gick till har sina begripliga orsaker: det finns nämligen omständigheter som tycks peka på att en konspiration är ett direkt osannolikt alternativ. Och det finns samtidigt andra omständigheter som lika bestämt pekar på att det knappast kan ha varit en virrpanna som handlat i stundens hetta.
En ensam gärningsman som utför dådet av impuls – sedan han träffat på Palme vid Grandbiografen – är svår att smälta av framför allt ett enkelt men nog så avgörande skäl. Det fanns i princip ingen tid för honom att först följa efter statsministerparet från bion och sedan passera dem för att i lugn och ro postera sig i hörnet Sveavägen – Tunnelgatan.
Så här är det nämligen: sträckan mellan Grand och mordplatsen är kort, bara omkring 330 meter. Mordutredarna har utgått ifrån att ifall mördaren kom från bion följde han efter makarna Palme i alla fall halva den sträckan, tills de korsade Sveavägen strax efter Adolf Fredriks kyrkogata. Därefter skulle han ha skyndat sig så att han kom före dem till Dekorimahörnan. Här talar vi om korta tidrymder. Även om mördaren sprang skulle han i stort sett bara hunnit postera sig utan att ens andas ut ordentligt efter språngmarschen. Och det finns inga vittnen som sett någon som sprungit fram till mordplatsen strax innan makarna Palme kom dit.
Det enda vittnet som hade mer eller mindre konstant koll på Dekorimahörnan under minuterna före mordet, musikläraren Inge M, säger i stället att mördaren stod där i flera minuter. Åklagarna betraktade honom som ett viktigt och trovärdigt vittne i rättegången mot Christer Pettersson – i alla avseenden utom just detta. För iakttagelsen av en mördare som haft så god tid att postera sig i förväg stämde förstås inte med deras hypotes om förföljaren Pettersson.
Men om vi litar på Inge M även i detta avseende, om vi också konstaterar att utförandet ger intryck av att ha varit kallblodigt och effektivt och om vi slutligen noterar att flykten var framgångsrik – då pekar allt på att gärningsmannen noga förberett sitt dåd och att han valt ut platsen en bra stund innan han sköt.
Så tror jag det var.
Men hur kan han ha gjort det? Han kan visserligen ha haft medhjälpare som signalerade till honom. Men så länge deras information om vart Palme var på väg bara byggde på vad de kunde se hamnar vi i samma problem som med den ensamme spontant agerande gärningsmannen. De kunde inte ha berättat att Palme förväntades passera Dekorimabutiken förrän väldigt sent. Även med ett sådant scenario måste mördaren ha anlänt till platsen mer eller mindre med andan i halsen.
Ett sätt att komma runt problemet är förstås att vi kan tänka oss att det stod attentatsmän på en rad ställen runt biografen. Men det blir ju ganska otympligt. Och det finns inget stöd för detta i kända vittnesobservationer.
Det finns alltså stora problem vare sig man tänker på det ena eller andra av de två sätt som dominerat funderingarna kring mordet.
Och det är här maffiaboken kan vara av intresse.
I den avhandlas nämligen väldigt många mord. Här skildras Valentinmassakern i Chicago 1929 och andra berömda amerikanska gangsteravrättningar som till exempel de på Joe Masseria, Dutch Schultz, Willie Moretti och Albert Anastasia. Och vi bekantar oss också med ett antal svenska maffiadåd som mordet på Danny Fitzpatrick liksom dödsskjutningarna på spelklubben Oasen i Södertälje. Vi får med andra ord gott om möjligheter att bekanta oss med ett makabert ämne: metodiken vid attentat.
Mafioson Albert Anastasia mördades 1957 på Manhattan i den frisersalong han alltid brukade besöka.
Det som ständigt går igen är att förövarna i förväg omsorgsfullt försäkrat sig om var och när de kan hitta sitt offer.
Antingen har de noga kartlagt hans (som regel är offren i gangsterdåd män) vanor och utifrån detta valt ut lämplig tid och plats. Eller också har de lockat det tilltänkta objektet i en fälla genom att helt enkelt kalla honom till ett sammanträffande av något slag.
Det är dessa två inbördes besläktade metoder som ständigt återkommer och det är inte svårt att förstå varför: den som planerar ett mord vill minska riskerna för att något ska gå fel.
Palme hade ganska regelbundna vanor. Men han brukade över huvud taget inte gå på bio. Inte heller brukade han promenera den här sträckan med sin hustru på kvällarna. Därmed blir det logiskt att titta på alternativ två: kan Palmes mördare ha lockat honom i en fälla?
Och så fort man inser att frågan måste ställas är det inte svårt att se hur mycket som talar för att det var så det gick till. I mina böcker om Palmemordet, ”Mörkläggning” och ”Mordgåtan Olof Palme” redovisar jag seriösa vittnesuppgifter och andra fakta som starkt pekar på att Palme gick till ett avtalat möte och till och med pratade med gärningsmannen innan skotten föll. Jag diskuterar också Lisbeth Palmes vittnesmål och konstaterar att det kan vara behäftat med väsentliga minnesluckor, något som kan ha lett utredarna på fel väg.
Många har reagerat mot min hypotes bland annat för att den rent allmänt har känts orimlig eller stötande – så kan det väl ändå inte ha gått till? I det sammanhanget ger min bok ”Maffia – från Capones Chicago till dagens Sverige”, som jag ser det, starka kompletterande argument för att ett sådant scenario inte är bör uteslutas innan det prövats ordentligt.
Och det har utredarna otroligt nog inte gjort under alla de år som gått. Det kanske är därför mordet fortfarande är olöst.
Läs gärna och fundera själva. Och kommentera på denna blogg!
Gunnar Walls blogg 