Pettersson och papperskorgen

KLARADE SIG CHRISTER Pettersson på grund av en papperskorg som inte blev ordentligt kollad av polisens tekniker?

Den tanken lockar förre biträdande spaningsledaren i Palmeutredningen Ingemar Krusell. Han skriver på sina memoarer och berättar i Aftonbladet att han kommer att ta upp mordet på statsministern i boken och berätta om en del uppgifter som inte använts i rättegången mot Christer Pettersson. Särskilt nämner han ett vittne som stannat upp vid mordplatsen utanför Dekorimabutiken före mordet och kastat ett papper i en papperskorg. I samband med det skulle han ha sett Christer Pettersson.

Vid tiden för Palmerättegången hade det dock inte gått att styrka att mannen varit på platsen en stund före mordet och därför hade han inte kallats att vittna mot Pettersson. Krusell menar att en chans gick förlorad därför att kriminalteknikerna som letat igenom närområdet efter mordet gjort en miss, de hade inte gjort en förteckning över innehållet i papperskorgen. Ifall de gjort det anser Krusell att det skulle ha varit möjligt att bevisa att vittnet varit på plats och kunnat göra sin observation av Pettersson. Papperslappen som vittnet påstod sig ha kastat – en check – skulle nämligen ha varit försedd med hans namnteckning.

Det är en optimistisk tankegång. Hur optimistisk framgår om man tittar lite på vad Krusell sa till mig för flera år sedan om detta vittne. Han tog nämligen upp ”checkmannen” när jag intervjuade honom för min bok ”Mordgåtan Olof Palme” och berättade att vittnet ”passerat Dekorima några minuter före mordet” och att det var vid den tidpunkten han stannat upp och rivit sönder en check som han kastat i en papperskorg. Det var då han sett den väntande mannen i gathörnet. Och enligt Krusell var det långt senare, när vittnet sent omsider fått se bilder av Christer Pettersson i tidningarna som han känt igen denne från mordnatten. Och i det läget hade han kontaktat polisen.

Så långt Krusell.

Svagheterna i denna berättelse är inte alldeles svåra att se. Låt oss för resonemangets skull förutsätta att vittnet verkligen var vid Dekorimahörnan några minuter före mordet (fast ingen såg honom och han inte gav sig till känna på tre år). Låt oss också utgå från att han verkligen lade märke till en man där.

Tre år efter mordet såg han plötsligt Pettersson i tidningen och – ska vi tro – kände då igen honom från mordnatten.

Det är där det blir krångligt: varför skulle vittnet minnas en odramatisk iakttagelse i ett gathörn så väl flera år efteråt? Och även om han kom ihåg att han sett någon i gathörnet, varför skulle han minnas hur den personen såg ut?

Tiden kring rättegången mot Pettersson kom det många spaningstips till utredarna om alkoholisten från Rotebro. En hel del av dem var med all säkerhet ärligt menade. Men problemet var att det fanns så många anledningar att låta sig suggereras. Det fanns – och finns – 50 miljoner i belöning till den som kunde komma med ett avgörande tips som ledde till mordgåtans lösning. Och det var känt att polis och åklagare med största tacksamhet tog emot all information som kunde hjälpa till att peka ut just Pettersson. Sådant påverkar det mänskliga psyket.

Men det finns ännu en anledning att vara skeptisk till uppgiften att Pettersson stod på plats flera minuter före mordet. Om det var som åklagarna ville hävda i Palmerättegången, att Pettersson följt efter makarna Palme från bion, kunde han knappast ha hunnit till Dekorimahörnan med så god marginal att han var framme flera minuter före makarna Palme. Det tar bara fem-sex minuter att gå hela vägen från Grand till mordplatsen. Och enligt åklagarna gick mördaren efter statsministerparet åtminstone halva sträckan. Den mest naturliga slutsatsen blir: om vittnet verkligen fanns på plats och om han verkligen såg mördaren så var det knappast Pettersson han såg.

Annonser

4 reaktioner på ”Pettersson och papperskorgen

  1. Det är mycket som talar för att du har rätt. Pettersson hävdade att han tagit pendeltåget mot Märsta från Centralen kl 22.46. Han hade tänkt stiga av i Rotebro där han bodde men hade somnat och klev av först i Märsta och fick vänta på att ta tåget tillbaka.

    I rättegången mot Pettersson fanns det ett vittne, Algot Å, som sa att han sett Pettersson på stationen i Märsta omkring 23.20 och ett annat vittne, Enar H, som sa att han mött Pettersson på vägen mellan pendeltågsstationen i Rotebro och Petterssons bostad ungefär 23.45-23.50. Båda vittnesmålen stämmer bra med Petterssons berättelse om man godtar att vittnenas tidsangivelser inte behöver ha varit helt exakta. Pendeltåget kom in till Märsta 23.25, vände tillbaka 23.35 och stannade i Rotebro 23.49.

    Vittnena avfärdades dock i svepande ordalag som otillförlitliga, Algot Å av både tingsrätt och hovrätt, Enar H enbart av hovrätten (han vittnade inte i tingsrätten). Enligt min mening borde dessa vittnesmål i själva verket ha räckt för att väcka rimligt tvivel på Petterssons skuld. Som bekant fann hovrätten detta rimliga tvivel av andra orsaker.

  2. Märkligast är väl ändå det att han säger sig ha sett ”Dekorima-mannen” strax före mordet och inte hört av sig omedelbart till polisen för att avlämna vittnesmål, utan väntar i 3 år för att då peka ut Christer P. Som många andra sena vittnesmål så luktar det Belöningssjuka. Vilket det inte gör om Algot Å:s vittnesmål.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s