HÄROM DAGEN avslöjade Aftonbladet att Palmeutredarna nu förhört en före detta polis som i ett vittnestips pekats ut för att han försökt rekrytera vittnet till att skjuta Olof Palme.
Det var i januari i år som jag i en artikel, även den publicerad i Aftonbladet, intervjuade företagsledaren och vapenexperten ”Johan”. Han berättade för mig att han hösten 1985 under ett sammanträffande med en av sina bekanta, den aktuelle polismannen, fått frågan om han ville åta sig att skjuta Olof Palme. Polismannen arbetade på Norrmalm och hörde hemma i de kretsar där som var kända för att tycka mycket illa om Olof Palme.
”Johan” var inte heller någon vän av den svenske statsministern. Men det betydde inte att han kunde tänka sig att mörda Palme. Sedan han svarat nej bröt polismannen kontakten med honom.
Och nu, nio månader efter det att ”Johans” berättelse blivit känd, har alltså polisen som figurerar i hans vittnesmål hörts av Palmeutredarna. Det är för tidigt att veta vad man ska dra för slutsatser av detta. En intressant fråga är förstås vad utfrågningen av polismannen har gett i sak. Polisprofessorn och författaren Leif GW Persson gissar att det här förhöret inte kommer att föra utredningen framåt. Han tänker sig hellre att mordet var resultat av ”en konspiration av den mindre typen i offrets närhet”. Persson har tidigare markerat att han tror att det fanns polisinblandning i mordet, men har inte föreställt sig att de högerextrema kretsarna på Norrmalmsdistriktet varit inblandade.
Det kan förstås vara rätt eller fel. Men oavsett vad som till sist kommer fram av förhöret med polismannen pekar själva omständigheten att det faktiskt har hållits på en annan intressant fråga: har utredarna äntligen beslutat sig för att ta på allvar alla de uppgifter som pekat på en konspiration bakom statsministermordet, en konspiration som innefattat Palmefientliga poliser?
Den senaste statliga instansen som tittat närmare på hur Palmeutredarna skött sitt jobb var Granskningskommissionen som lade fram sitt betänkande i slutet av 90-talet. Kommissionen hade som en av sina särskilda uppgifter att titta på hur utredarna hanterat vad som brukar kallas ”polisspåret”. Till sin häpnad fann kommissionen att det över huvud taget inte fanns något polisspår som en särskilt upprättad avdelning bland spaningsuppslagen. Det i stort sett enda som gick att hitta i det stora utredningsmaterialet var enstaka alibikontroller av enskilda poliser som pekats ut i vittnestips. Men några försök att tränga in i de tecken som fanns på organiserad konspirativ aktivitet bland poliser hade egentligen inte utredarna presterat.
Kommissionen ansåg att det var djupt olyckligt. Det fanns nämligen en hel rad uppgifter som var bekymmersamma – till exempel om att det sex veckor före mordet i polishuset i Norrköping hållits ett konspirativt möte för att genomföra en sorts statskupp mot Palme. Det fanns också ett antal spaningstips om personer med walkie-talkies som uppehållit sig kring mordplatsen, tips som var illa utredda och som inte hade fått någon tillfredsställande förklaring. Även det pekade i riktning mot en möjlig polisinblandning. Ett antal tips gällde också den före detta polismannen, sedermera vapenhandlaren, ”Ö” som var känd för extremt Palmefientliga ståndpunkter och som haft en central roll i den sammanhållna kretsen av likasinnade som arbetat just vid Norrmalmspolisen.
Kan man hoppas på att det förhör som nu hållits är ett tecken på en förändrad attityd i Palmeutredningen? Det lär väl visa sig. Jag diskuterar saken i en telefonintervju som ligger på Aftonbladets webb.
Gunnar Walls blogg 
Jag förstår inte hur Leif GW Persson kan vara skeptisk och varför han helt vill utesluta saker bara pga att han gissar. Det har tidigare varit folk som påstått att de har fått i uppdrag att skjuta Palme. Inte minst Ivan von Birchan som till och med ger namnet på den CIA agent som bad honom om uppdraget. Det kan ju hända att CIA efter att ha nekats av von Birchan sökte sig till just Norrmalmspolisen som i sin tur hittade [AA] som uppdragstagare. Inget sådant går att uteslutas av Leif GW Persson eller någon annan oavsett vad det skulle innebära.
NOT från Gunnar Wall: I Mehdis text ovan har jag ersatt namnet på en person som arbetade som polis vid tiden för mordet med beteckningen [AA]. Anledningen är att jag anser att det ska finnas mycket starka skäl innan man pekar ut en identifierbar person som möjligen skyldig till ett allvarligt brott. Det finns de som anser att de starka skälen finns i det här fallet, men jag har inte låtit mig övertygas. Och på min blogg är det jag som måste stå för publiceringsbesluten.
Jag håller med dig, Mehdi, om att Leif GW Perssons hållning inte är alldeles begriplig. Kanske har han större kunskaper än de han redovisat. Eller också är han helt enkelt lite grann känslomässigt fast i vad han sagt tidigare. För en del år sedan var han mycket kritisk till tankegångar om att det skulle kunna finnas någon polisinblandning i mordet. Och i synnerhet avfärdade han olika konkreta uppgifter om att högerextrema Norrmalmspoliser skulle ha ingått i en mordkomplott.
Jag tänkte också att Leif GW kanska yttrar sig så säkert angående detta då han håller inne på information. Tittar man på en debatt från 1988 så idiotförklarar han Sven Anérs påstående om att polisen skall ha varit inblandad och påstår själv att man inte bör kolla på polisspåret överhuvudtaget.
Det är en självklarhet att ett mord på Sveavägen en fredagsnatt som inte gått att lösa på 27 år är planerat steg för steg. Idag så vet man dessutom om alla de här mötena som du ofta nämner att högerextrema poliser hade med syftet att bli av med Palme. Om CIA ville bli av med Palme så behöver man naturligtvis någon med god lokalkännedom samt hat mot honom. En av dessa huvudmisstänkta (av allmänheten) högerextrema poliser har ju dessutom sin bil parkerad i slutet av mördarens flyktväg. Kunde SVT konstatera på den tiden.
Jag vet inte om du har fått intervjua Lisbeth Palme men jag skulle väldigt gärna vilja fråga henne varför polisen inte fick göra en husrannsakan i lägenheten förrän 1 vecka efter mordet samt vart hon tror att Palmes dagbok tog vägen.
Debatten från 88 Leif GW mot Sven Anér:
Ja, läsarna av den här bloggen kan rekommenderas att ta del av debatten mellan Sven Anér och Leif GW Persson från 1988. Persson arbetade under 80-talet som sakkunnig och utredare åt justitiedepartementet och statsrådsberedningen. Det är därför ganska rimligt att se honom som regeringens röst även om han kan luta sig på meriter som polisforskare. Den inställning han för fram är verkligen alldeles klar, han är tydligt avvisande mot hypoteser om polisinblandning i mordet. Och han avslutar med att varna för att enskilda personers engagemang i frågan kan äventyra framgångarna för Palmeutredarnas spaningsarbete. Vad han säger här skiljer sig alltså väldigt mycket från vad han sagt på senare år.
Jag har tyvärr inte fått möjlighet att intervjua Lisbeth Palme. Frågan om vilken sorts dagböcker som Palme skulle ha fört är inte alldeles klar. Det finns ett antal blad från hans skrivbordsalmanackor som numera ingår i de samlingar som förvaltas av arbetarrörelsens arkiv. Där finns uppgifter om möten och andra engagemang som han planerat in för olika dagar – och veckorna kring mordet finns med i det materialet. Dessa blad har gjorts tillgängliga för forskare. Jag fick avslag när jag kontaktade familjen Palme med motiveringen att mitt skrivande inte hade någon akademisk anknytning.
Vad som kan kallas dagböcker och som kan ha funnits i övrigt är mer osäkert. Men det är helt klart att Palmeutredarna i praktiken avstått från alla närmare försök att få Lisbeth att berätta om de planer och aktiviteter som sysselsatte hennes make under början av 1986. Förhören med henne handlar nästan uteslutande om händelseförloppet i samband med biobesöket. Det är svårt att tänka sig att en polisutredning av ett vanligt mord skulle gå till på det sättet. Men här har ledstjärnan tyvärr länge varit att mordet på Olof Palme måste utredas utan att man närmare går in på Olof Palme.
”Kan man hoppas på att det förhör som nu hållits är ett tecken på en förändrad attityd i Palmeutredningen?”
Nej, det kan man nog inte. Återverkningarna i samhällstoppen skulle bli för stora — tycker samma topp — om man börjar komma en tidigare polis, nu rikspolitiker, på spåren.
NOT från Gunnar Wall: Sista meningen i Magnus Johanssons inlägg är kortad eftersom den i sin ursprungliga form innehöll tydligt identifierande uppgifter om den person som avses.
Att den aktuelle politikern som är före detta polis skulle vara inblandad i Palmemordet uppfattar jag som en gissning. Och att Palmeutredarna i sitt agerande skulle styras av en vilja att skydda denne politiker och därmed hela samhällstoppen ser jag ännu mer som en gissning. Däremot är jag övertygad om att du Magnus har en poäng på ett mer allmänt plan: det har från spaningsarbetets början funnits starka krafter som varit rädda för att en förutsättningslös utredning skulle kunna få känsliga politiska konsekvenser. Och där har vi med all säkerhet en viktig förklaring till att så många år kunnat gå utan att sanningen kommit fram.
Men många år har gått och kanske är det tiden mogen för en annan och bättre sorts utredning än tidigare. Andra dramatiska händelseförlopp som det smusslats med länge har till sist varit möjliga att kartlägga på ett seriöst sätt, till exempel Sveriges roll under andra världskriget eller underrättelsetjänstens IB:s verksamhet.
Varför, Gunnar, är du så noga med att framhäva din åsikt att mina misstankar mot den aktuelle riksdagsmannen och utredarna skulle vara en gissning? Vad har du för belägg för din åsikt?
Jag har givetvis studerat det som publicerats i saken, bland annat det som skrivits av författaren Sven Anér – den mest framträdande förespråkaren för att den här politikern skulle vara Palmes mördare.
Det hela bygger, såvitt jag kan se det, på en långsökt tolkning av ett sent inkommet spaningstips från två kvinnor med ursprung i Finland. De har sagt att de sett en finsk man med en walkie-talkie vid mordplatsen mycket kort tid före mordet, en av dem skulle ha känt igen honom från ett gym i Upplands Väsby norr om Stockholm. Stämmer detta så är ju kvinnornas vittnesmål mycket viktiga och därför kan man inte avfärda det trots att deras berättelse inte har uppenbart stöd av några andra vittnen, vare sig när det gäller att de själva skulle ha varit på platsen eller att det skulle ha funnits en walkie-talkieman där just då. Vittnet Inge M hävdar ju till exempel att han såg gärningsmannen på plats i flera minuter, men någon walkie-talkie såg han inte att mördaren bar.
Det hindrar inte att kvinnorna kan ha rätt. Men den politiker du misstänker har inte sina rötter i Finland och bodde för övrigt vid den aktuella tidpunkten i södra Storstockholm – långt från gymmet i Upplands Väsby.
Varför uppstod ändå tankar om att det kunde vara honom som kvinnorna sett? Ja, det började med att journalisten Olle Alsén, numera avliden, intresserade sig för saken. Det var Alsén som var den förste journalist som kommit i kontakt med de två kvinnornas berättelse och självklart var han angelägen om att komma vidare och identifiera den man som var centralgestalt i deras vittnesmål.
De två kvinnorna hade förvisso inte sagt något om att mannen med walkie-talkien skulle ha varit polis. Men Alsén hade länge arbetat med de många bestickande uppgifterna om en möjlig polisinblandning i mordet och han gjorde därför särskilda kontroller bland de personer som haft anknytning till de Palmefientliga kretsarna inom Norrmalmspolisen. Och då konstaterade han att bland dessa personer fanns en man med ett namn som lät finskt. Det var den person som numera är rikspolitiker. Alsén skaffade fram ett foto på mannen och begav sig till gymmet i Upplands Väsby där han visade det för olika personer med en uppdiktad historia som bakgrund till sitt sökande. Och han fick – kanske inte helt överraskande – tag i någon som tyckte sig känna igen personen på fotot som besökare på gymmet. Problemet är förstås att det hade han kanske fått om han haft med en bild på i stort sett vem som helst, människor vill ju oftast vara hjälpsamma och duktiga. Det är av bland annat sådana skäl man måste vara försiktig med slutsatser när det gäller identifikationsbevisning. Och med det för all del provisoriska facit vi i dag har – framför allt att politikern inte har någon finsk bakgrund eller anknytning – tolkar jag det som att det är rätt osannolikt att han skulle vara Palmes mördare. Och då kan det sannerligen skada en seriös diskussion om man inte vågar överge en hypotes som saknar alla tyngre belägg. En av de negativa konsekvenserna om man framhärdar att driva tesen om politikern blir förstås att man riskerar att missa vad som kan vara väsentliga uppgifter i de två kvinnornas vittnesmål just för att man gör en väldigt vinklad tolkning av vad de sagt.
Slutligen: ett av Sven Anérs främsta argument för att denne politiker ändå måste vara Palmemördaren är att Anér inte fått svar på de skrivelser om saken som han författat till en rad myndigheter. Enligt Anér tyder det på en omfattande konspiration där ett flertal instanser i statsmakten kopplats in för att tysta ner sanningen. Man kan nog tänka sig andra förklaringar.
Leif GW Persson gör mig brydd, vad menar han egentligen ?
Han sa två gånger i TV, 2011-02-28 och 2012-02-28, att
”Mordet på Olof Palme skedde inom en konspiration av poliser,
militärer och säkerhetspersoner”
men nu uttrycker han sig mycket mer diffust
”Det var en konspiration av den mindre typen i offrets närhet”
Menar han att han tror på ett familjedrama ?
Jag såg ”En pilgrims död” på TV i vintras, enligt den filmen
skulle mordmotivet vara hämnd av en avskedad polischef…?
Mycket TACK Gunnar Wall för ditt strävsamma arbete att finna
svar på mordgåtan Olof Palme, om någon lyckas så kan det
vara just DU.
Tack för de vänliga orden. Själv brukar jag dock känna att det är de många insatserna från olika ambitiösa undersökare som gjort att vi kommit någonstans, det vill säga att det finns en levande och kritisk diskussion om Palmeutredningen. För mina synpunkter på vad Leif GW Persson sagt, se mitt svar till Mehdi.
Kan det vara så att beslutet att likvidera Olof Palme är taget högt upp inom Polisen/militären/säkerhetspolisen och därför vill inte GW hoppa på de poliser som befann sig på gräsrotsnivå. Är det av samma anledning han nu går ut och säger i offrets närhet?
Jag undrar oxå vad exakt GW menar med offrets närhet? Familjedrama?
Om det är i offrets närhet så kanske det var ett möte som ägde rum oxå på mordplatsen.
Mördade Privatspanaren Ingvar Heimer kanske hade rätt ändå om mötesscenariot.
Ingvar Heimer avled verkligen på ett sätt som ställer frågor. Han hittades medvetslös med skallskador på Vårbergs tunnelbanestation på eftermiddagen den 27 januari 2000. Den 9 februari avled han utan att ha återfått medvetandet. Han var vid sin död 57 år. Det hela har blivit officiellt avfört som en olyckshändelse men för mig och många andra kvarstår förstås frågor om vad som skedde.
Jag hade känt Ingvar i omkring tio år och hade lärt mig att uppskatta honom som en envis sanningssökare med en brinnande passion för Palmeutredningen. Det var han som fäste min uppmärksamhet på vad som brukar kallas ”mötesscenariot”, alltså att Palme kom till ett uppgjort möte med sin gärningsman och att de hade en samtalskontakt ögonblicken före mordet. Ingvar hade systematiskt sammanställt information från vittnen som hade sett delar av förloppet före skjutandet av det första skottet och vad han hittade såg ut att bilda ett tydligt mönster. De frågor han reste kring ett sådant möte – och som jag försökt att utveckla i långa avsnitt i mina böcker ”Mörkläggning” och ”Mordgåtan Olof Palme” – skulle kunna vara av största betydelse om man vill komma fram till sanningen om vad som hände på Sveavägen. De har fortfarande inte fått sina svar. Och mordet är, som vi vet, fortfarande ouppklarat.
Ingvar Heimers hemsida finns fortfarande tillgänglig på nätet.
Ang. Olof Palmes ”dagbok” eller snarare anteckningsbok, se
Enligt Totte Wallin så tog Thage G. Peterson hand om denna
anteckningsbok redan på mordnatten, den fanns på tjänsterummet.
Ja, den här intervjun som TV-journalisten Lars Borgnäs, en av Sveriges främsta experter på Palmemordet, gör med Palmeåklagaren Anders Helin är ju onekligen intressant. Helin är alldeles tydligt av den uppfattningen att det finns en dagbok eller anteckningsbok som åklagarna inte fått tillgång till och anser att det kan vara till skada för utredningen att de inte fått tag i den. Hans kommentarer ger också utrymme för slutsatsen att det är familjen som har tillgång till boken men väljer att inte lämna ut den.
Hur tror du att Leif GW’s uttalanden idag påverkar utredningen idag och hur tror du att hans uttalanden har påverkat utredningen genom åren? Om du fick ge Leif GW konstruktiv kritik angående hans uttalanden vad hade du sagt då?
Det jag hoppas på är att Leif GW Persson med sina stora kunskaper om Palmeutredningen och sin viktiga roll i den debatt som förs i frågan är villig att motivera sina ställningstaganden mer än vad han hittills gjort. Har han tunga argument för att det är osannolikt att några högerextrema Norrmalmspoliser var inblandade eller för att mordet var resultatet av en konspiration i Palmes närhet är det viktigt att de kommer fram.
För min del har jag inte bundit mig för någon definitiv ståndpunkt i vare sig den ena eller den andra av dessa frågor och låter mig gärna övertygas.
Och å andra sidan: om argumenten inte visar sig vara så tunga är det först om han lägger fram dem och möter mothugg som han kommer att få de ideala förutsättningarna att ompröva sina ståndpunkter. Samma sak gäller ju för alla oss som är intresserade av denna fråga: det är genom att ge och ta i en förhoppningsvis prestigelös debatt som vi kan bidra till att att kasta ljus över detta fortfarande så dunkla händelseförlopp.
Jag är 25 år och har under de senaste 5 åren läst olika teorier. Är därför för ung för att komma ihåg hur svenskarnas förhoppningar om att det här mordet skall lösas har varit. Det som jag däremot själv har känt under en större period (de senaste 5 åren) är att Säpo/rikskriminalen släcker alla förhoppningar man har genom all sekretess. Vad man än frågar så får man svaret:
”Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009:400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen.”
Jag har alltid frågat mig själv, på vilket sätt hjälper den här sekretesslagen utredningen som ändå är 27 år gammal nu. Den här sekretesslagen gör ju så att journalister inte kan vara lika kritiska och granskande mot rikskriminalpolisen, den skyddar ju bara dem själva och uppmuntrar till en möjlighet för ett lojt och nonchalant arbete. Nu menar jag inte att de gör ett dåligt jobb men man har väl inget att förlora på att svara på utfrågningar.
Jag vet inte hur Lars Borgnäs lyckades få tag i all material som han hade. Men tror du inte att hans hårda kritik mot rikskriminalen fick dem att jobba hårdare och bättre?
Jag menar kolla bara på den här utfrågningen från 1992 där han egentligen skapar arbetsuppgifter för rikskriminalen. Varför finns det inte sådana utfrågningar idag undrar man ju? När dog egentligen den här debatten mellan hårdgranskande journalister och rikspolisen/åklagare och varför dog den?
Utfrågningen på SVT 1992:
Du reser en mycket viktig fråga, Mehdi – den om förundersökningssekretessen. Självklart måste brottsutredare kunna hemlighålla uppgifter medan de arbetar med ett fall och det har lagstiftarna också sett till att de kan. Men det betyder ju inte att de är skyldiga att hemlighålla allting, och det gör de inte heller. Tvärtom är det mycket vanligt att åklagare och polis går ut med uppgifter under en utredning i hopp om att få tips från allmänheten. Även Palmeutredarna har gjort det många gånger, ibland för att få spaningstips och ibland av andra orsaker.
Ett exempel på det senare: när jag arbetade med min bok ”Mordgåtan Olof Palme” bad jag om att få ut de förhör från Grandbiografen som inte släppts i samband med åtalet mot Christer Pettersson. Mitt syfte var att på det sättet få bättre klarhet i hur man skulle värdera uppgifterna om ”Grandmannen” och hur troligt det var att makarna Palme blev förföljda från bion. Jag fick just ett sådant rutinmässigt avslag som du skriver om.
Men nu kommer det intressanta: kort tid därefter kom skådespelaren Robert Gustafsson ut med sina memoarer. I boken och i intervjuer berättade han att han varit med i publiken på Grandbiografen och sett samma föreställning som makarna Palme. Och i samband med det hade han gjort observationer av män med walkie-talkies. I det läget valde Palmeutredarna att offentliggöra förhörsmaterialet med Robert Gustafsson – dvs en del av det material jag utan framgång begärt att få ut lite tidigare. Vad kunde det bero på att utredarna plötsligt fann att detta frisläppande av papper inte skulle skada mordutredningen? Ja, det är svårt att undgå att misstänka att det hade att göra med att i polisens förhörsanteckningar fanns det inga uppgifter om att Robert Gustafsson sett några walkie-talkies. Det kan finnas många förklaringar till varför skådespelarens personliga hågkomster skiljer sig från vad som står i polispapperen, men jag ska inte spekulera om det här. Det intressanta i det sammanhang vi nu diskuterar är att förhörsmaterialet plötsligt gick att offentliggöra när det kunde fungera som en sorts dementi av Robert Gustafssons offentliga uttalanden. För mig framstod det som om det plötsliga lättandet på den vanligtvis så strängt tillämpade förundersökningssekretessen hade att göra med att försvara polisens anseende och ingenting annat.
I det läge som råder med Palmeutredningen – där det gått mycket lång tid utan att polisen haft några större kända framgångar i spaningsarbetet – tycker jag det vore klokt och ansvarsfullt om utredarna valde att offentliggöra mycket av den information de sitter på. Jag tror att det skulle kunna leda till att människor som hållit sina personliga kunskaper för sig själva väljer att träda fram därför att de ser behovet av att just deras informationsbitar fogas till det större materialet.
Avslutningsvis: tack för länken till programmet med Lars Borgnäs och spaningsledningen. Det är ett bra exempel på hur han fungerar som journalist – han är saklig, pedagogisk, oerhört kunnig på det mesta som gäller Palmeutredningen och inte rädd för att ta upp kontroversiella frågeställningar. Jag håller verkligen med dig om att det skulle behövas mycket mer journalistik av det slag han står för i TV och tidningar.
Den stora frågan är varför Palme riskerade att gå till en plats sent på kvällen. Det skulle möjligtvis gå att få ihop en teori med både polis och familjedrama om det bakom ett avtalat möte åtminstone till viss del fanns en drivkraft att skydda sin familj. Det bör ju rimligtvis funnits en väldigt stark drivkraft bakom om Palme skulle gått med på ett möte. Så långt kan man resonera. Men vad detta kan ha bestått i blir rena gissningar.
Låt oss utgå från hypotesen att Palme och en annan person hade stämt ett möte. I så fall är det inte alls säkert, kanske inte ens troligt, att Palme föreställde sig att det kunde finnas ett fysiskt hot med i situationen. Vad som krävdes var väl bara att han antog att den person han skulle träffa hade ett relevant och brådskande ärende.
Men skulle han verkligen stämma möte med en okänd person en sen kväll? Det kan förvisso förefalla mindre troligt. Emellertid kan vi ju inte vara säkra på att det var en för honom helt okänd person som föreslog mötet. Det är inte samma sak som att det var just den personen som kom dit med en revolver. Men det är också möjligt att initiativet till mötet verkligen kom från en person som Palme i stort sett inte visste något om. Palme skulle rimligtvis ha kunnat svara ja ifall bara personen hade tillräckligt övertygande skäl för att få träffa honom.
Det här blir givetvis spekulativt. Men man kan inte utesluta ett samband mellan den märkliga stölden på länsrätten i Stockholm bara några timmar före mordet då en okänd person lade beslag på ett exemplar av Palmes överklagande i det skatteärende som förpestat hans sista månader i livet och som gällde hans föredrag på Harvarduniversitetet. Om någon kontaktade Palme och sa att han hade väsentlig information kring hur Palmes politiska fiender försökte skada honom med hjälp av Harvardaffären är det inte svårt att tänka sig att Palme skulle kunna gå med på ett hastigt sammanträffande.
Det är intressant just med Harvardärendet då flera har menat på att det tog Palme väldigt hårt. Givetvis brukar en högt uppsatt politiker genomgå flera kriser men detta är inte så svårt att räkna ut att detta kan ha drabbat mer privat. Men som du menar vet vi ju inte om det finns något samband. T.ex ska Palme också ha haft en hetsig diskussion med en irakisk företrädare mitt på dagen, själva morddagen och det skulle även kunna ha något samband med det
Ja, det finns ju gott om omständigheter som skulle kunna ha att göra med mordet. En vecka före sin död hade Palme hållit ett skarpt anförande mot regimen i Sydafrika på Folkriksdagen mot Apartheid. Han hade hållit sitt tal i Folkets hus, bara ett stenkast från mordplatsen. Med på konferensen hade också ANC-ledaren Oliver Tambo varit. För de styrande i Pretoria var Palmes tal förstås ännu en bekräftelse på att han allierat sig med fienden och det finns mycket i utredningsmaterialet som handlar om möjlig sydafrikansk inblandning i mordet. Ett återkommande namn i sammanhanget är ”superspionen” Craig Williamson som tidigare infiltrerat det svenska biståndet till apartheidmotståndet – och det finns direkta uppgifter om att Williamson befann sig i Stockholm vid tiden för mordet.
När det gäller Irak: Palme hade ett möte på sitt tjänsterum med irakiske ambassadören Mohammed Said as-Sahaf, senare känd i media som ”Bagdad Bob”. Jag vet inte om diskussionen var hetsig, däremot var den bekymmersam för Palme. Ambassadören tog nämligen upp uppgifter om svensk vapenexport till Iran som Irak då befann sig i krig med, se till exempel Granskningskommissionens betänkande, sid 191.
Om någon ville få till stånd ett hastigt arrangerat möte med Palme med hänvisning till någon aktuell och känslig fråga fanns det alltså olika alternativ som hade den digniteten. Motståndet bland svenska militärer till Palmes planerade Moskvaresa var en annan het potatis, liksom muthärvan som var knuten till Bofors stora vapenförsäljning till Indien där förhandlingarna just då befann sig i en slutfas. Palme hade varit djupt inblandad i förhandlingarna för att säkra kontraktet åt Bofors men hade motsatt sig att det skulle gå några pengar till ”mellanhänder”.
Tack för svaren! Klart intressant! Det jag tror är väldigt viktigt är att bilda sig en egen uppfattning. Efter så många år är det rimligt att anta att det har dykt upp en massa felaktigheter, med falska vittnesmål osv. Dessutom kan man ibland lätt dras med i förklaring som kan verka logisk till 100% medan syftet bakom egentligen kan ha varit att endast dölja något annat. En bra utgångspunkt är säkert att inte lita på något. Det är när det är väldigt olika källor som pekar mot samma håll, som det kan bli riktigt intressant tror jag. Det vill säga, det är endast när pusselbitarna är väldigt olika som går att lägga ett pussel.
När man tänker vidare på det som kan drabba mer privat så vet vi ju mer eller mindre idag att Palme var avlyssnad. De tekniska möjligheterna ska uppenbarligen ha funnits. Då blir följdfrågan om inte fler tillhörande Palmes inre krets kan ha blivit avlyssnade.
Det är absolut sant att dessa frågor måste ställas. Och det öppnar i sin tur för ytterligare frågor. Låt oss säga att Palme stämt möte med någon person på hemväg från bion. Då kan uppgifterna om män med walkie-talkies kring denna mötesplats eventuellt ha att göra med att någon instans snappat upp att Palme skulle ha ett sådant möte och att man ville övervaka det. Flera av vittnesmålen om walkie-talkiepersoner som setts i omgivningarna före mordet tyder på att dessa personer inte var så fruktansvärt måna om att dölja sin närvaro. Det är lättare att förklara om man utgår från att de inte alls var där för att mörda Palme utan för ett mer begränsat underrättelseuppdrag.
Gunnar Wall: ”Det hela bygger, såvitt jag kan se det, på en långsökt tolkning av ett sent inkommet spaningstips från två kvinnor med ursprung i Finland.”
Även om det skulle vara en långsökt tolkning — vilket det inte är — innebär det att mina och många andras misstankar mot riksdagsmannen och tidigare polisen med ursprung i Estland inte är någon gissning. Det vore hederligt av dig Gunnar om du erkände det. När du drämde till med ”gissning” om något som inte är en gissning kändes det som att du ville diskreditera misstankarna, som om du var ute för att mörklägga.
Gunnar Wall: ”De har sagt att de sett en finsk man med en walkie-talkie vid mordplatsen mycket kort tid före mordet, en av dem skulle ha känt igen honom från ett gym i Upplands Väsby norr om Stockholm.”
Nej, jag tror du far med osanning en gång till. Sade någon av de finska kvinnorna att den så kallade Dekorima-mannen var finsk? Var det inte bara så att den ena kvinnan, Anki, kände igen honom som finsktalande och därför tilltalade honom på finska?
Gunnar Wall: ”Vittnet Inge M hävdar ju till exempel att han såg gärningsmannen på plats i flera minuter, men någon walkie-talkie såg han inte att mördaren bar.”
Det är nog korrekt, men såg han inte två kvinnor som stämmer bra in på Anki och Anneli?
Gunnar Wall: ”Men den politiker du misstänker har inte sina rötter i Finland och bodde för övrigt vid den aktuella tidpunkten i södra Storstockholm – långt från gymmet i Upplands Väsby.”
Jag har aldrig hävdat att den misstänkte politikern har sina rötter i Finland och det är heller inte nödvändigt för att han skall kunna förstå och göra sig förstådd på finska. Att gymmet låg i Upplands Väsby hindrar naturligtvis inte den dåvarande polisen från att åka dit.
Gunnar Wall: ”Och han fick – kanske inte helt överraskande – tag i någon som tyckte sig känna igen personen på fotot som besökare på gymmet.”
Var det inte snarare så att han fick tag på någon som sade ”Det där är polisen AA!”?
Gunnar Wall: ”Och med det för all del provisoriska facit vi i dag har – framför allt att politikern inte har någon finsk bakgrund eller anknytning – tolkar jag det som att det är rätt osannolikt att han skulle vara Palmes mördare.”
Återigen: det behövs ingen finsk bakgrund för att man skall kunna förstå och uttrycka sig på finska, och hans estniska bakgrund utgör en finsk anknytning eftersom estniska är det språk som står finska närmast.
Gunnar Wall: ”En av de negativa konsekvenserna om man framhärdar att driva tesen om politikern blir förstås att man riskerar att missa vad som kan vara väsentliga uppgifter i de två kvinnornas vittnesmål just för att man gör en väldigt vinklad tolkning av vad de sagt.”
Vad i min tolkning av vad de finska kvinnorna sagt skulle vara en ”väldigt vinklad tolkning”?
Gunnar Wall: ”Enligt Anér tyder det på en omfattande konspiration där ett flertal instanser i statsmakten kopplats in för att tysta ner sanningen. Man kan nog tänka sig andra förklaringar.”
Det är extremt besynnerligt att den misstänkte riksdagsledamoten inte brytt sig om att rentvå sitt namn genom att öppet bemöta Sven Anérs anklagelser. Riksdagsmannen har till kollegor uttalat sitt bekymmer över anklagelserna men har alltså inte velat sätta punkt för dem genom att anmäla Sven Anér för förtal. Den närmaste rimliga tolkningen av det är att Svens uppgifter inte alls är förtal utan istället sanna.
Journalisten Lars Borgnäs har utförligt intervjuat en av de två kvinnorna – i likhet med Granskningskommissionen kallar han henne Anki – om vad hon och hennes väninna iakttog på Sveavägen. I boken ”En iskall vind drog genom Sverige”, sid 450-54 sammanfattar han kvinnornas berättelse och tar upp vad som hänt med den i utredningen. I hans beskrivning av kvinnornas vittnesmål heter det bland annat: ”Anki kände igen mannen. Hon hade just undrat över vad klockan var och bestämde sig nu för att fråga honom. Eftersom hon visste att mannen var finsk gick hon fram mot honom och ställde frågan, på finska: ‘Hur mycket är klockan?'”
För Borgnäs råder det alltså ingen tvekan om att tipset handlar om en finsk man. Samma uppfattning har för övrigt Granskningskommissionen som skriver: ”Dekorimamannen kallas även ‘den finske kroppsbyggaren’ på grund av att uppslagets upphovsman identifierat personen som en finländare vilken hon iakttagit på ett s.k. gym.” (Granskningskommissionens betänkande, sid 401.)
Därmed faller den viktigaste delen av ditt resonemang. Men låt mig kommentera några saker till.
Det är sant att vittnet Inge M såg flera personer som passerade förbi Dekorimahörnan under minuterna före mordet. Men han har aldrig berättat något om att han såg två kvinnor där den ena sökte kontakt med den väntande mannen. Om han lade märke till de två kvinnorna borde det i första hand ha varit just när de passerade Dekorimahörnan och då borde han också ha lagt märke till det händelseförlopp som förekommer i deras vittnesmål. Det gjorde han inte. Med andra ord: inte särskilt mycket pekar på att vare sig han eller något annat känt vittne observerat de två kvinnorna. Det betyder inte att deras berättelse behöver vara påhittad. Men det är inte heller givet att den är korrekt i alla avseenden.
Nästa punkt: en slarvig läsning av Granskningskommissionens betänkande kan leda till att man drar slutsatsen att en person som fått se fotot Olle Alsén visade skulle ha utbrustit något i stil med: ”Det där är polisen AA!”
Men så skriver inte kommissionen. Låt oss citera det relevanta avsnittet: ”Han [Olle Alsén] gick runt på ‘gymet’ och visade fotot, varvid han presenterade en påhittad historia om sitt ärende. Det fanns bl.a. en person som sade sig känna igen [AA]. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen på fotot var finländare och inte talade bra svenska…”
Med andra ord: personen som tyckte sig känna igen mannen på bilden tänkte på en finländare som inte talade bra svenska, inte på den svenske polismannen [AA] som ju var den som fotot egentligen föreställde.
Sammanfattningsvis: jag tycker det är rimligt att säga att Anér gissar. Man skulle kunna skärpa formuleringen och säga att han gissar trots att det finns omständigheter som direkt pekar på att han har fel.
Jag är helt och hållet övertygad om att Polisman Ö är inblandad i mordet. Det är i mina ögon omöjligt att han inte skall ha något med mordet att göra. Han hade en lägenhet i slutet av mördarens färdväg, han var ute från sjukhuset exakt den dagen emot läkarens rekommendationer för att inte nämna de vapen som han hade, där kulan matchade med den som Olof Palme sköts utav. Som krydda på det så hade han uttalat ett enormt hat mot Olof Palme.
Det som jag tror har hänt är att palmegruppen har fått stopp. Man ser inget sätt att kunna gå vidare i utredningen mot Polisman Ö man anser att man hållit tillräckligt med förhör. Detta övertygar mig ännu mer eftersom man inte har fått någon bekräftelse på alibi men ändå fastnat i 27 år. Envisheten att anta att det inte finns någon anledning till att ha en misstänksamhet mot Ö är för mig det märkligaste med hela det här mordet. Jag tror att Ö är nyckeln till att lösa mordet (om han nu lever) och jag tror också att det är därför som Lars Borgnäs i en sittning på SVT:s morgonsoffa 28 Februari 2011 säger något i den stilen att det är möjligt att lösa mordet genom att ta in ny kompetens och ny hunger i utredningen. Det gäller helt enkelt att knäcka Ö:s pinkod.
Det som är sorgligt och beklagligt enligt mig – vet inte om du håller med Gunnar – men det är att Olof Palmes anhöriga (Mårten och Lisbeth) dessvärre har varit mer en olöst gåta än en tillgång för mordutredningen.
”Polisman Ö” är numera avliden. Det hindrar inte att det verkligen är angeläget att få klarhet kring de många indicierna mot honom. Bland det anmärkningsvärda med ”Ö” var inte bara hans Palmehat och en rad konkreta omständigheter som antydde att han kunde vara inblandad i mordet utan också att han hade de bästa relationer med Hans Holmér. Det var Holmér personligen som under 1986 hjälpte igång ”Ö:s” nystartade vapen- och säkerhetsföretag genom att köpa en mängd utrustning av honom. Inköpen skedde i strid med alla upphandlingsregler och det enda som tycks ha motiverat dessa inköp var att det var saker som Ö hade till salu – något vettigt användningsområde för varorna i Holmérs verksamhet var svår att se. Det spaningsledaren inhandlade var bland annat pansarglas till Palmerummet, en kpist inbyggd i en attachéväska och frekvenshoppande walkie-talkies. Även Ebbe Carlsson anlitade ”Ö” som inköpare av avlyssningsutrustning. En del av den utrustningen fastnade i tullen i Helsingborg, vilket i sin tur ledde till en rad dramatiska händelser, bland annat justitieminister Anna-Greta Leijons avgång. Det där beskriver jag rätt utförligt i mina böcker ”Mörkläggning” och ”Mordgåtan Olof Palme”.
Och jag håller med dig om att Olof Palmes anhöriga säkert har tillgång till en del information som möjligen skulle kunna bidra till att klargöra mordgåtan men som inte tycks finnas med i utredningsmaterialet. Det finns många tänkbara skäl till att det kan kännas obehagligt för dem att lämna sådana upplysningar. Inte minst kan man förstå om de har känt misstro mot utredningsapparaten. Det finns säkert också saker de inte blivit utfrågade om. Och det skulle inte förvåna mig om till exempel den förste spaningsledaren Hans Holmér närmast uppmanade dem att inte lämna mer upplysningar än nödvändigt. I vilket fall var det klart att Holmér inte tycktes ha varit det minsta intresserad av att ta reda på vad Lisbeth Palme närmare menade när hon i ett tidigt förhör sa att hon tyckte sig se internationella motiv till mordet.
Såg ett debattprogram på SVT om en aktuell rättsfråga, där yttrade sig faktiskt AA och jag missade egentligen helt vad han sa, tänkte bara ”tänk om det är Palmes mördare”. Tror att många fler tänkte samma sak.
Mycket tråkigt att Ö är avliden. Holmér är ju också avliden sedan 11 år tillbaka exakt idag faktiskt. Han avled 4 oktober 2002. Hade jag fått vara Dag Andersson så hade jag satsat alla mina resurser på just att klargöra incidenterna kring polisman Ö. I utfrågningen 1992 så tar de upp detta med att Holmér hjälpte honom med sin verksamhet.
Personligen så tycker jag inte att det är intressant att höra någonting från varken Lisbeth eller Mårten Palme. Man blir bara förvirrad, ibland till och med irriterad, inte minst när Lisbeth säger att hon redan vet att mördaren är Christer Pettersson eller när Mårten Palme säger att mordet aldrig kommer att lösas och kritiserar Lars Borgnäs. Med all respekt mot dem så verkar de inte bry sig om att lösa mordet.
Jag tycker inte att det finns någon anledning att gå in på något annat spår tills dess att man har klargjort alla frågetecken kring Polisman Ö samt presenterat dessa för media. Vill man verkligen lösa mordet så tror jag att man bör jobba på det sättet, tillsammans helt enkelt.
Gunnar Wall: ”Därmed faller den viktigaste delen av ditt resonemang.”
Nej, inte alls, Gunnar. Ankis uppfattning att mannen på gymet var finsk kan ju visa sig felaktig. Anki behöver förhöras om hur hon visste att han var finsk, men vad jag förstått skrämde polisen Anki till tystnad efter förhören med henne våren 1993.
Gunnar Wall: ”Med andra ord: inte särskilt mycket pekar på att vare sig han [Inge M] eller något annat känt vittne observerat de två kvinnorna.”
Om Inge M inte observerat de finska kvinnorna Anki och Anneli finns det det väl ingenting i hans vittnesmål som styrker att de varit där, eller hur?
Gunnar Wall: ”Nästa punkt: en slarvig läsning av Granskningskommissionens betänkande kan leda till att man drar slutsatsen att en person som fått se fotot Olle Alsén visade skulle ha utbrustit något i stil med: ”Det där är polisen AA!””
Jag har inte gjort någon slarvig läsning men uttrycket kan ju givetvis vara felaktigt. Sant verkar emellertid vara att en person på gymet känt igen AA på fotot.
Gunnar Wall: ”Men så skriver inte kommissionen. Låt oss citera det relevanta avsnittet:”
Det är problematiskt, Gunnar, att du verkar utgå ifrån att det som står i Granskningskommissionens betänkande är absolut sanning.
Granskningskommissionen: ”Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen på fotot var finländare och inte talade bra svenska…”
Är förhörsprotokollet med mannen från gymet offentligt så att man kan kontrollera om Granskningskommissionen talar sanning?
Gunnar Wall: ”Sammanfattningsvis: jag tycker det är rimligt att säga att Anér gissar.”
Nej, det är inte rimligt. Gissar gör man när man inte har någonting att gå på. Så fort det finns tecken på något åt något håll är det inte längre en gissning man gör. Det förefaller fortsättningsvis som att du vill diskreditera misstankarna mot AA.
Eftersom du, Gunnar, verkar anse att sanningen är att Sven Anér har fel om AA som mördaren borde det ju vara logiskt att AA anmäler Sven Anér för förtal. AA skulle ju då vara av med det växande problem som misstankarna mot honom utgör. AA:s vidare tystnad i ärendet talar ju dock tvärtom för att det Sven Anér hävdar är sant och att AA inte har en möjlighet att få en fällande dom mot Sven Anér i en sådan process och att det är anledningen till hans tystnad och inaktivitet. Du var en kort tid medlem i den grupp på Facebook jag startade och som heter ”Polisanmäl Sven Anér!”. Hur kom det sig att du lämnade den?
Det var en av medlemmarna på Facebookgruppen ”Polisanmäl Sven Anér!”som inbjöd mig och trodde att jag skulle kunna tacka ja eller nej. Men jag blev automatiskt ansluten. När jag fick besked om att jag blivit det gick jag omedelbart ur.
I övrigt talar din argumentering för sig själv. När Anki säger att mannen var finsk tror du att hon har fel. Anki eller hennes väninna Anneli har aldrig sagt att mannen var polis, men du tror dig veta bättre eftersom du bestämt dig för vem de sett. Du gör precis samma fel som Palmeutredarna när de pekade ut PKK respektiva Christer Pettersson. Du börjar med slutsatsen och letar så gott du kan efter argumenten.
Gunnar Wall: ”När Anki säger att mannen var finsk tror du att hon har fel.”
Nej, jag skrev att Anki kan ha fel beträffande hans nationalitet.
Gunnar Wall: ”Anki eller hennes väninna Anneli har aldrig sagt att mannen var polis, men du tror dig veta bättre eftersom du bestämt dig för vem de sett.”
Nej, jag har inte bestämt mig för vem de har sett. Vad menar du att det faktum att Anki och Anneli inte sagt att Dekorima-mannen är polis spelar för roll?
Gunnar Wall: ”Du gör precis samma fel som Palmeutredarna när de pekade ut PKK respektiva Christer Pettersson. Du börjar med slutsatsen och letar så gott du kan efter argumenten.”
Nej, det var en skamlig jämförelse, Gunnar. Utpekandet av PKK och särskilt Christer Pettersson är ju väldokumenterade villospår. Istället för att göra sådana jämförelser borde du ha sagt något intelligent om AA:s tystnad trots att han enligt dig förtalas av Sven Anér som pekar ut honom som statsministermördare.
Så här skrev du i en tidigare kommentar, Magnus:
”Riksdagsmannen har till kollegor uttalat sitt bekymmer över anklagelserna men har alltså inte velat sätta punkt för dem genom att anmäla Sven Anér för förtal. Den närmaste rimliga tolkningen av det är att Svens uppgifter inte alls är förtal utan istället sanna.”
När du påstod att den ”närmaste rimliga tolkningen” är att Sven Anérs uppgifter är sanna drog jag slutsatsen att du själv verkligen tror att Sven Anérs uppgifter är sanna, det vill säga att det är AA som är Palmes mördare. Och om du tror det tror du följaktligen att Anki och Anneli hade fel när de sa att mannen de såg var från Finland.
Men jag har möjligen misstolkat dig, du kanske inte alls tror att Sven Anér har rätt utan kan bara tänka dig möjligheten att han har det.
Faktumet att inte Anki och Anneli har sagt att Dekorimamannen var polis är naturligtvis väsentligt tillsammans med att de hade uppfattningen att mannen var från Finland. Det betyder att bevisbördan blir desto tyngre för den som vill hävda att det är AA som figurerar i deras berättelse.
Slutligen: min avsikt med att jämföra ditt resonemang med utpekandet av PKK och Christer Pettersson var inte alls att hävda att du är ute för att plantera några villospår. Jag ville bara säga att jag tycker att du bestämmer dig för slutsatserna innan du kontrollerat om fakta stämmer med dem. Om du nu inte är så säker på att det var AA som var mördaren så faller förstås min kritik delvis. Desto bättre i så fall.
Gunnar Wall: ”Och om du tror det tror du följaktligen att Anki och Anneli hade fel när de sa att mannen de såg var från Finland.”
Var finns belägg för att även Anneli trodde att Dekorima-mannen var finsk?
Gunnar Wall: ”Faktumet att inte Anki och Anneli har sagt att Dekorimamannen var polis är naturligtvis väsentligt tillsammans med att de hade uppfattningen att mannen var från Finland. Det betyder att bevisbördan blir desto tyngre för den som vill hävda att det är AA som figurerar i deras berättelse.”
Hur kan det ha betydelse för identifieringen av Dekorima-mannen att Anki och Anneli inte visste att han var polis? Man kan ju vara välbekant med en mans utseende och tal utan att känna till hans yrke, eller hur?
Jag tror att Sven Anér har rätt, men jag vet inte om han har rätt. Den som verkligen skulle kunna övertyga mig om att Sven har fel är AA om han anmäler Sven Anér för förtal. Det är mycket märkligt, Gunnar, att du inte har någonting att säga om AA:s tystnad i det ärendet.
Gunnar Wall: ”Om du nu inte är så säker på att det var AA som var mördaren så faller förstås min kritik delvis.”
Jag ser faktiskt inte vad av den som inte har fallit.
Det var Anki som, enligt vad hon berättat, kände igen mannen från gymmet, visste att han var från Finland och valde att tilltala honom. Därför är det givetvis Ankis uppfattning som är den mest intressanta. Men det finns inget som tyder på att Anneli hade en annan uppfattning. Granskningskommissionen som ställer sig tvivlande till de två kvinnornas berättelse har poängterat att de inte varit eniga om vilken film de sett innan de passerat korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Men en avsevärt mer väsentlig skillnad i deras minnesbilder hade ju varit om de på något sätt antytt olika uppfattning om mannens nationalitet. Det har de inte gjort.
Givetvis kan man vara välbekant med en mans utseende utan att veta att han är polis. Det jag ville säga var a) att kvinnorna inte pekat ut mannen som svensk av estniskt ursprung utan att deras uppgifter entydigt utpekar honom som finsk och b) att de inte heller pekat ut honom som polis. Den som då vill hävda att mannen de sett ändå var en svensk polis av estniskt härkomst måste ju förklara grunden till sin övertygelse både vad gäller nationaliteten och yrket. Några sådana förklaringar har jag inte sett, det är det som i mina ögon gör anklagelserna mot AA en aning långsökta.
Jag noterar att du tydligen i alla fall bestämt dig för att tro att Sven Anér har rätt, vilket rent logiskt innebär att du tror att han har bättre reda på sig än vittnena – precis som jag tidigare konstaterade.
Slutligen några ord om varför AA inte polisanmält Sven Anér alternativt väckt enskilt åtal mot honom. Det kan givetvis inte jag veta. Men jag tycker inte det är särskilt svårförklarligt. Han vill antagligen undvika den negativa publicitet det skulle innebära om han gjorde rättssak av det hela. Etablerade medier har hittills legat lågt, precis som de brukar göra när enskilda personer utpekar andra enskilda personer för brott. Men blir det rättssak av det hela är det mycket mer naturligt att skriva när den utpekade parten är politiker på riksnivå. Och även om de inte skriver ut namnet på en gång skulle det säkert komma ut.
Nu kan man förstås säga: är han oskyldig har han väl inget att frukta. Men så fungerar det inte. Det finns nämligen ingen anledning att räkna med att ett förtalsmål klargör sanningen om de nedsättande påståenden som gjorts om en person. Om AA inte har skjutit Palme är det långt ifrån säkert att han kan bevisa sin oskuld i en sådan rättegång, och han behöver för övrigt inte heller göra det för att vinna målet. Och om AA hypotetiskt skulle vara skyldig finns det inget som säger att ett förtalsmål kommer att ge Sven Anér möjligheter att bevisa att han är det. De uppgifter Sven Anér har redovisat räcker inte på långa vägar till för något sådant. Det enda man kan räkna med är att anklagelserna mot AA skulle ges rätt stor publicitet.
Gunnar Wall: ”Men det finns inget som tyder på att Anneli hade en annan uppfattning.”
Med utgångspunkt i det kan du inte logiskt hävda att Anneli ansåg att Dekorima-mannen var finsk. Du drar uppenbarligen ologiska slutsatser, Gunnar.
Gunnar:”Men en avsevärt mer väsentlig skillnad i deras minnesbilder hade ju varit om de på något sätt antytt olika uppfattning om mannens nationalitet. Det har de inte gjort.”
Anneli har väl inte alls uttalat sig om mannens nationalitet så du kan inte veta om de hade olika uppfattning om just hans nationalitet. Du visar återigen prov på att du inte resonerar logiskt.
Gunnar Wall: ”Det jag ville säga var a) att kvinnorna inte pekat ut mannen som svensk av estniskt ursprung utan att deras uppgifter entydigt utpekar honom som finsk […]”
Nu är du där igen! Det är bara Anki av de två väninnorna som sagt — inte pekat ut — att Dekorima-mannen var finsk.
Gunnar Wall: ”[…] och b) att de inte heller pekat ut honom som polis. Den som då vill hävda att mannen de sett ändå var en svensk polis av estniskt härkomst måste ju förklara grunden till sin övertygelse både vad gäller nationaliteten och yrket.”
Nej, inte alls. Du resonerar återigen helt ologiskt. Det finns inget logiskt krav att AA behövde kännas igen av Anki som varande av estniskt ursprung och till yrket polis för att hon skulle kunna känna igen honom.
GunnarWall: ”Jag noterar att du tydligen i alla fall bestämt dig för att tro att Sven Anér har rätt, vilket rent logiskt innebär att du tror att han har bättre reda på sig än vittnena – precis som jag tidigare konstaterade.”
Frågan handlar inte om huruvida Sven eller Anki har bäst reda på sig. Varför blandar du in en sådan irrationell aspekt?
Gunnar Wall: ”Han vill antagligen undvika den negativa publicitet det skulle innebära om han gjorde rättssak av det hela. Etablerade medier har hittills legat lågt, precis som de brukar göra när enskilda personer utpekar andra enskilda personer för brott.”
Det beror helt och hållet på om personen har massmedias skydd eller inte Exempelvis Tito Beltran hade det inte.
Gunnar Wall: ”Och även om de inte skriver ut namnet på en gång skulle det säkert komma ut.”
Namnet är redan ute. Det finns något som heter internet, Gunnar.
Gunnar Wall: ”Nu kan man förstås säga: är han oskyldig har han väl inget att frukta. Men så fungerar det inte. Det finns nämligen ingen anledning att räkna med att ett förtalsmål klargör sanningen om de nedsättande påståenden som gjorts om en person.”
Jo, eventuell sanning i det påstådda förtalet måste avgöras eftersom om det sagda är sant är det inte förtal. Så här står det i Brottsbalkens kapitel 5, paragraf 1, stycke 2: ”Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”
Gunnar Wall: ”Det enda man kan räkna med är att anklagelserna mot AA skulle ges rätt stor publicitet.”
Inte ens på denna punkt har du rätt, Gunnar. Titta på de rättsprocesser som drabbat USA:s olaglige president Barack Obama; man kan inte säga att de fått stor publicitet, och det beror på att Obama och AA åtnjuter ungefär samma skydd i massmedia, fast AA:s är nog faktiskt större än Obamas.
Håller med dig Magnus om att det inte alls är säkert att AA inte låg bakom mordet och att det finns något oklart med varför han inte polisanmäler de som har anklagat honom för förtal. Detta är väldigt skumt och oförståeligt (Jag tror själv att det är AA som utfört mordet).
Däremot så handlar det inte om mörkläggning varje gång någon annan inte är övertygad om att det var AA. Jag tror definitivt inte att Gunnar Wall mörklägger någonting i det här läget. Gunnar har ju själv varit kritisk mot utredningen av polisspåret hela tiden, han är väldigt kritisk mot Holmér och Polisman Ö exempelvis.
Att anklaga för mörkläggning genom att ha läst texter utan att egentligen känna personen är ovärdigt. Du får tänka på att Gunnar Wall har lagt ner en stor tid av sin karriär på att skriva böcker gällande Palmemordet och förse offentligheten med information snarare än anklagelser. Vilket egentligen är det väsentliga och mest intressanta för att mordet skall kunna lösas.
Det känns som att det är dags att sammanfatta den här debatten, i alla fall för min del. Uppgifterna om att AA skulle vara Palmes mördare har cirkulerat en hel del på internet och därför tror jag att det har varit av intresse för den här bloggens läsare att titta på vilka argument som finns för påståendet och ta del av kritiska synpunkter på detta utpekande.
Det är ingen tvekan om att argumenten för att peka ut AA i allt väsentligt har varit av typen: varför svarar inte olika myndigheter på Sven Anérs skrivelser när han för fram anklagelsen? Varför polisanmäler inte AA Sven Anér?
Problemet med sådana argument är ju att de inte handlar om vad som normalt brukar krävas för att slå fast att någon är skyldig till ett brott. För det brukar krävas vittnesbevisning och teknisk bevisning. Ju svagare sådan bevisning är, desto viktigare är att det finns en sammanhängande indiciekedja som bör inkludera att personen i fråga saknar alibi och så vidare. Inget av detta finns här. Vad som finns är att Anér och några andra debattörer offentligt pekat ut en person med bakgrund i de Palmefientliga kretsarna i Norrmalmspolisen och att den personen vägrat gå i offentligt svaromål och vägrat att polisanmäla utpekandet.
Det kan ju kittla fantasin. Men det bevisar ingenting. Jag vidhåller att personer som blir anklagade för allvarliga saker kan ha högst förståeliga motiv att välja att tiga så länge dessa anklagelser har begränsad spridning. Ett sådant handlingssätt är på intet sätt oförklarligt. Det finns inget som säger att AA skulle ha något egentligt att vinna på vare sig polisanmälan eller offentliga dementier. Snarare skulle båda sakerna med all säkerhet leda till skriverier i till exempel kvällspressen. Med stor sannolikhet skulle skriverierna varken rentvå honom eller binda honom vid brottet. Men anklagelsen skulle förstås hänga kvar vid hans namn, mer än vad den gör nu efter de mer begränsade utpekanden som förekommit.
Du, Magnus, tror inte att det är så. Du skriver att AA har ”skydd i massmedia” och menar att han därför inte har någon anledning att frukta obehagliga skriverier om han väljer att polisanmäla.
För att underbygga ditt påstående drar du en parallell med Barack Obama som enligt dig är en olaglig president vilket fördöljs av amerikanska nyhetsmedia.
Man studsar lite när man läser detta. Du kastar ur dig påståendet om Obama som om det är självklart för var och en att du har rätt. Så är det ju inte. Till exempel jag håller inte alls med dig.
Du har helt uppenbart tagit intryck av en internetbaserad kampanj i USA. Kärnan i den kampanjen är att peka på att Barack Obamas far var från Kenya vilket skulle göra att Obama inte kan sitta i Vita huset. De som driver kampanjen hävdar i likhet med dig att det existerar en konspiration från det amerikanska etablissemanget med syfte att skydda Obama och att det är därför han tillåts sitta kvar. Jag är inte expert på amerikansk rätt, men jag tycker det här är orimliga och obegripliga anklagelser – varför skulle media i USA ha ett gemensamt intresse av att dölja eventuella invändningar mot Obamas lagliga rätt att vara president? Påståendet kan ju framstå som absurt i dessa dagar när hela USA:s statsapparat är lamslagen av en konflikt i kongressen.
Jag har förvisso mycket starka invändningar mot Obamas politiska agerande i en rad avseenden. Men jag tycker den här kampanjen stinker – i synnerhet som detta försök att diskreditera USA:s förste svarte president genom påståenden om hans person inte är det första. Andra fiender till Obama har till exempel försökt göra gällande att han är muslim – och, underförstått, inte en värdig ledare för det amerikanska folket.
Du nämner Obama och AA i samma andetag, båda hålls enligt dig om ryggen av media på ungefär samma sätt. Jag är givetvis mycket kritisk till de kretsar AA tillhörde under sin tid vid Norrmalmspolisen och kan mycket väl tänka mig att hans bakgrund där kan göra att det finns skäl att titta på honom från Palmegruppens sida. Sant är också att Palmeutredarna under åren varit mycket ovilliga att utreda vad som kallas ”polisspåret”. Men jag tror faktiskt inte att det finns något särskilt skäl att tro att svenska medier håller AA om ryggen. I samband med Sven Anérs utpekande har de agerat som de brukar göra i liknande situationer, de har legat lågt. Det brukar bero på att de är försiktiga med att återge enskilda personers brottsanklagelser mot mer eller mindre kända figurer, särskilt om dessa anklagelser framstår som svagt underbyggda. Men om personen själv talar ut eller polisanmäler kan man räkna med att framför allt kvällspressen börjar skriva. Skulle de göra det i fallet AA? Det finns i alla fall inget som tyder på något annat.
Om man av någon anledning bestämt sig för att AA troligen är skyldig till Palmemordet kan det förstås vara frestande att hitta en argumentering som ska visa att hans passivitet mer eller mindre bevisar hans skuld. Och då måste man givetvis avvisa alla andra tänkbara orsaker till hans tystnad. För mig framstår det som om det är vad du har gjort när du konstruerat tankegången om att han är skyddad, att alla håller honom om ryggen.
Det intressanta är dock att du på det sättet försätter dig i en ganska motsägelsefull sits. Å ena sidan tror du att media – liksom det politiska etablissemanget och rättsapparaten om jag förstår dig rätt – slutit sig samman för att skydda AA. Å andra sidan tror du att en förtalsrättegång på något magiskt sätt ska leda till att sanningen om hans förmodat brottsliga gärningar avslöjas.
Jag vet inte vilken erfarenhet du har av att följa förtalsrättegångar. Men man kan lugnt säga att det är mycket vanligt att det råder stora oklarheter kring vad som är sant om det påstådda förtalet även efter en sådan rättegång – oavsett hur den slutar. Vad som ska bevisas är begränsat. Den som påstår sig vara förtalad behöver inte bevisa att uppgifterna om honom är falska. Den som är åtalad behöver inte bevisa att uppgifterna är sanna, det räcker med att han hade skälig grund att framföra dem och att det var försvarligt att gå ut med dem. En del som är åtalade kan försöka att använda sig av rättegången för att bevisa att de inte bara uttalat sig i god tro utan att det de påstått också är sant. Det finns ett visst utrymme att göra detta genom att försöka få fram fakta som ska bekräfta de åtalade påståendena. Men domstolarna brukar vara ganska restriktiva med att tillåta bevisning som inte är direkt kopplad till vad den åtalade sagt eller skrivit. Det finns, kort sagt, ingen större anledning att tro att en förtalsrättegång med anknytning till Palmemordet skulle leda till att sanningen om dådet på Sveavägen kom fram – även om de åtalade påståendena skulle ha någon likhet med denna sanning. Det är trots allt en sanning som varit dold i mer än tjugosju år och inom det svenska rättsväsendet finns det en rätt begränsad iver att göra något åt den saken. Tror man som du, Magnus, att media och rättsapparat ingår i en stor konspiration för att dölja sanningen om just AA så borde det väl egentligen framstå som ännu mer utsiktslöst att hoppas på ett genombrott i en förtalsrättegång där han är en av parterna.
Det finns alltid något lockande med att föreställa sig den mer eller mindre totala konspirationen som ska dölja det som man själv i sitt inre helt enkelt KÄNNER är sanningen. Och det är lika lockande att föreställa sig att denna sanning ska bryta igenom, precis som det är skönt att drömma om en lottovinst som man helt enkelt måste få på lördag.
Låt oss fortsätta den nödvändiga debatten om Palmemordet. Men låt oss hålla oss till fakta och sakargument och låt oss ta oss i akt för önskedrömmar om det snabba genombrottet.
Gunnar. Du måste ha en ängels tålamod. Förstår bara inte hur du orkar?
Håller med dig i allt vad du har skrivit i fallet AA. Läste själv Sven Anérs bok ”Affären AA” och det är förmodligen den värsta ”smörja” som jag någonsin har läst. Den är fullt i nivå med herr Anérs hemsida. Förstår även AA när det gäller varför att han inte stämmer Anér för förtal och det på grunder som är snarlika dina.
När det gäller de ”finska flickorna” så tyckte jag initialt att den historien var av typen, att den var alldeles för bra för att vara sann. Inte minst beroende på att de berättade historien så långt tid efteråt. Snackade själv med Lars Borgnäs för några år sedan, som jag själv upplever som seriös, om denna historia. Han hävdade dock att flickan var trovärdig. Men han tillade: ”Att det skulle vara den där politikern som det ryktas om, kan vi bara glömma”. Vet inte om det var Borgnäs, eller det var granskningskommissionen, som kom med uppgiften, nämligen att flickan visste bestämt att han åtminstone inte var polis.
Till yttermera visso, så var det bara den ena flickan som kände igen honom, samt att det förmodligen inte var mördaren som de såg. För den personens signalement stämmer inte överens med mördarens.
Lars Borgnäs visade väl i sina program i SvT en beundransvärd oräddhet inför att undersöka det sk ”polisspåret”. Så om han hade fått nys om att det verkligen kunde vara AA som det handlade om är jag på goda grunder övertygad om att han inte hade ”lagt några fingrar emellan”, i det fallet.
När det gäller fallet Obama är i alla fall jag helt säker på om att det verkligen varit sant så är det många amerikanska journalister som gärna skulle vilja komma med det scoopet.
Angående AA-debatten, ni har inte nämnt vittnet ”Stefan” som intervjuades av SVT. Han påstår ju att AA är kriminell och att han använder sig utav anabola steroider. Han sa ju också att allt som han sa till palmeutredarna inte fanns med på bandet. Han verkade känna AA bättre än någon annan som tränade på gymmet. Här så kan väl ingen påstå att Stefan inte talar sanning? Han sade dessutom att han har namn på några poliser som kan styrka hans påståenden. Eller som iaf vet om det som han påstod.
Förstår inte hur du kan tolka att det är AA som är den personen, vilken ”Stefan” åsyftar? Snarare pekar det ”Stefan” sa i intervjun bort ifrån AA, när han säger att personen vid det tillfället bodde i Upplands Väsby. Vilket, mig veterligen, inte AA gjorde.
Det hela handlar alltså om en intervju med ett vittne, ”Stefan”, som framträder anonymt i en intervju i TV-programmet Striptease 16 juni 1994. Reporter är Lars Borgnäs. ”Stefan” berättar att han hörts av Palmeutredarna under deras kontroller av uppgifterna om ”Dekorimamannen” eftersom han själv brukat besöka det aktuella gymmet i Upplands Väsby och var väl bekant med personer som brukade vistas där. Han hade bland annat berättat för utredarna om en person som var polis, som bodde i Upplands Väsby och som var känd på gymmet. Denne polisman hade enligt ”Stefan” använt anabola steroioder och haft vänskapliga kontakter med en känd narkotikalangare. ”Stefan” säger också att polisen talade finska.
I Striptease intervjuar Lars Borgnäs dåvarande Palmeåklagaren Anders Helin och dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro. De ger intryck av att inte känna till den här polismannen över huvud taget. Borgnäs poäng är att han borde vara intressant som informationskälla eftersom han var polis, eftersom han talade finska och eftersom han tydligen var välbekant med besökare på gymmet. Däremot säger aldrig Borgnäs att det finns skäl att tro att denne polis skulle vara identisk med ”Dekorimamannen”. Och ännu mindre hävdar han att polisen i fråga skulle vara identisk med AA som ju inte bodde i Upplands Väsby och såvitt är känt inte heller talar finska.
Jag frågade i dag Lars Borgnäs om saken. Han förklarade att han fått besked om vilken polisman som ”Stefan” åsyftade. Det var inte AA. Borgnäs tillade också att de uppgifter han fått från Anki om den person hon sett inte heller stämde in på den polis ”Stefan” berättat om – vare sig när det gällde utseende eller personliga förhållanden. Däremot borde ju polisen ifråga vara mycket intressant för Palmeutredarna att tala med ändå om de ville få fram vad som kunde dölja sig bakom spaningstipset.
Enligt dokumentären som jag såg så var det samma man som Anki såg som det handlade om men tydligen så har det kommit uppgifter i efterhand om att det inte skulle ha varit det. Men jag har för mig, hittar inte intervjun just nu. Men AA intervjuas dolt jag tror att det är av Tv3 så frågar dem honom om hans politiska åsikter varav han säger att han inte har några politiska åsikter. Jag tycker att det är skumt att han nu har en plats i riksdagen trots dessa uttalanden.
Men vad man än tror om AA så är definitivt Polisman Ö ett mycket mer intressant första spår att klargöra, tycker jag iaf. Väldigt kul att du har kontakt med Lars Borgnäs, det hade jag också velat 🙂
Du är välkommen att komma igen ifall du hittar den dokumentär du nämner. Det är ju möjligt att sådana uppgifter har förekommit i något TV-inslag, fast det är kanske också möjligt att du minns fel. Mig händer det rätt ofta när jag väl går tillbaka till en källa och kollar att det inte var precis som jag trodde att det var.
Gunnar Wall: ”Det är ingen tvekan om att argumenten för att peka ut AA i allt väsentligt har varit av typen: varför svarar inte olika myndigheter på Sven Anérs skrivelser när han för fram anklagelsen? Varför polisanmäler inte AA Sven Anér?”
Nej, jag är inte alls säker på att det inte finns någon tvekan. Att AA kan vara mördaren kan främst härledas till Ankis vittnesmål och den behandling av henne själv samt hennes vittnesmål som hon kom att utsättas för av ”rättsvårdande” instanser. Varför använder du en så tvärsäker formulering som ”det är ingen tvekan” när du på punkt efter punkt har visat dig ha fel?
Gunnar Wall: ”Inget av detta finns här. Vad som finns är att Anér och några andra debattörer offentligt pekat ut en person med bakgrund i de Palmefientliga kretsarna i Norrmalmspolisen och att den personen vägrat gå i offentligt svaromål och vägrat att polisanmäla utpekandet.”
Gunnar, du tycks ha gått från att bara ha fel till att leverera uppenbara lögner. Varför? AA:s alibi för mordnatten är endast hans hustrus intygande och det bedöms i regel som varande alltför svagt vid en rättslig prövning.
Gunnar Wall: ”Det finns inget som säger att AA skulle ha något egentligt att vinna på vare sig polisanmälan eller offentliga dementier.”
Så du menar alltså att en fällande dom mot Sven Anér inte skulle hjälpa AA? I så fall anser du att det svenska domstolsväsendet är ett skämt och att rättsstaten är upplöst; att det är skriverierna i kvällstidningarna som är den egentliga domstolen.
Gunnar Wall: ”Du, Magnus, tror inte att det är så. Du skriver att AA har ”skydd i massmedia” och menar att han därför inte har någon anledning att frukta obehagliga skriverier om han väljer att polisanmäla.”
Nej, jag menar inte det; du har missförstått AA:s skydd. AA:s skydd fungerar bäst så länge AA inte polisanmäler Sven Anér.
Gunnar Wall: ”Du kastar ur dig påståendet om Obama som om det är självklart för var och en att du har rätt. Så är det ju inte. Till exempel jag håller inte alls med dig.”
Det jag säger om Obama är självklart för alla som har studerat frågan det minsta. Att du verkar vara totalt okunnig i ämnet, och verkar vilja fortsätta vara det, påverkar ju inte Obamas olaglighet.
Gunnar Wall: ”Jag är inte expert på amerikansk rätt, […]”
Man behöver inte vara expert på amerikansk rätt för att förstå att Obama är olaglig, men du verkar ju slå till psykologiska spärrar för att undvika att ta reda på hur det förhåller sig.
Gunnar Wall: ”[…] varför skulle media i USA ha ett gemensamt intresse av att dölja eventuella invändningar mot Obamas lagliga rätt att vara president?”
Du hoppar din vana trogen över logiska steg. Du bör naturligtvis först söka svar på frågan om Obama verkligen är olaglig.
Gunnar Wall: ”Jag har förvisso mycket starka invändningar mot Obamas politiska agerande i en rad avseenden.”
Det är höjden av dumhet att ha invändningar mot en olaglig presidents politik eftersom det är som att diskutera ett avgörande ogiltigt mål i en fotbollsmatch utan att förstå att det är ogiltigt. Pastor James David Manning har en hälsning till sådana personer: http://www.youtube.com/watch?v=2nGjhDLFnyo
Gunnar Wall: ”Det brukar bero på att de är försiktiga med att återge enskilda personers brottsanklagelser mot mer eller mindre kända figurer, särskilt om dessa anklagelser framstår som svagt underbyggda.”
Det beror på vilka de mer eller mindre kända figurerna är och vad de har gjort. Du verkar vara naiv nog att tro att det finns ett omutligt rättssäkerhetsstödjande ställningstagande från massmedia.
Gunnar Wall: ”För mig framstår det som om det är vad du har gjort när du konstruerat tankegången om att han är skyddad, att alla håller honom om ryggen.”
Man behöver naturligtvis inte avvisa andra förklaringar för att man håller en viss förklaring för den mest logiska och sannolika. Sedan är det inte alla som håller AA om ryggen.
Gunnar Wall: ”Det intressanta är dock att du på det sättet försätter dig i en ganska motsägelsefull sits. Å ena sidan tror du att media – liksom det politiska etablissemanget och rättsapparaten om jag förstår dig rätt – slutit sig samman för att skydda AA. Å andra sidan tror du att en förtalsrättegång på något magiskt sätt ska leda till att sanningen om hans förmodat brottsliga gärningar avslöjas.”
Nej, du har missuppfattat det också. Jag räknar inte med att svenskt domstolsväsende skall genomgå en plötslig förvandling och börja leverera enbart korrekta beslut. Syftet är ju främst att skapa något slags rörelse i ett totalt låst läge för att på det viset kanske kunna väcka några ytterligare och förhoppningsvis inflytelserika personers intresse som i sin tur kan bidra till att sanningen avslöjas.
Gunnar Wall: ”Den som är åtalad behöver inte bevisa att uppgifterna är sanna, det räcker med att han hade skälig grund att framföra dem och att det var försvarligt att gå ut med dem.”
Menar du att AA därmed anser, och att han gör bedömningen att en domstol även skulle anse, att Sven Anér har skälig grund för sin anklagelser?
Gunnar Wall: ”Men domstolarna brukar vara ganska restriktiva med att tillåta bevisning som inte är direkt kopplad till vad den åtalade sagt eller skrivit.”
Menar du att sanningshalten i det påstådda förtalet inte har en direkt koppling till förtalet när den aspekten särskilt omnämns i lagtexten?
Gunnar Wall: ”Det är trots allt en sanning som varit dold i mer än tjugosju år och inom det svenska rättsväsendet finns det en rätt begränsad iver att göra något åt den saken. Tror man som du, Magnus, att media och rättsapparat ingår i en stor konspiration för att dölja sanningen om just AA så borde det väl egentligen framstå som ännu mer utsiktslöst att hoppas på ett genombrott i en förtalsrättegång där han är en av parterna.”
Ännu ett helt ologiskt resonemang, Gunnar. Du tycks känna till att sanningen om mordet på Olof Palme har dolts i 27 år men verkar helt ointresserad av vad en rättegång mot en då känt våldsam polis i Norrmalmsdistriktet, nu riskdagsman, skulle kunna innebära.
Gunnar Wall: ”Låt oss fortsätta den nödvändiga debatten om Palmemordet. Men låt oss hålla oss till fakta och sakargument och låt oss ta oss i akt för önskedrömmar om det snabba genombrottet.”
Var har jag inte hållit mig till fakta och sakargument?
Fredrik Henriksson: ”Läste själv Sven Anérs bok ”Affären AA” och det är förmodligen den värsta ”smörja” som jag någonsin har läst. Den är fullt i nivå med herr Anérs hemsida.”
Om du skulle följa din idol Gunnar Walls uppmaning och komma med fakta och sakargument, vad skulle du skriva då om Sven Anérs bok?
Fredrik Håkansson: ”Så om han hade fått nys om att det verkligen kunde vara AA som det handlade om är jag på goda grunder övertygad om att han inte hade ”lagt några fingrar emellan”, i det fallet.”
Vilka goda grunder?
Fredrik Håkansson: ”När det gäller fallet Obama är i alla fall jag helt säker på om att det verkligen varit sant så är det många amerikanska journalister som gärna skulle vilja komma med det scoopet.”
Hur vet du att det inte redan är många amerikanska journalister som kommit med det? Sedan är det ju en ovetenskaplig hållning att inte själv ta reda på fakta utan istället att lita på vad journalister säger.
Mehdi: ”Däremot så handlar det inte om mörkläggning varje gång någon annan inte är övertygad om att det var AA.”
Det är heller inte vad jag skrivit. Jag har ställt en fråga. Förstår du frågor?
Mehdi: ”Att anklaga för mörkläggning genom att ha läst texter utan att egentligen känna personen är ovärdigt.”
Jag har inte anklagat Gunnar för mörkläggning. Läs om, läs rätt!
Mehdi: ”Du får tänka på att Gunnar Wall har lagt ner en stor tid av sin karriär på att skriva böcker gällande Palmemordet och förse offentligheten med information snarare än anklagelser. Vilket egentligen är det väsentliga och mest intressanta för att mordet skall kunna lösas.”
Min kritik av ologiska resonemang är lika oavsett om upphovsmannen heter Gunnar Wall eller något annat. Skriver Gunnar något dumt tvekar jag inte en sekund att påtala det, lika lite som jag tvekar att påtala bristerna i både dina och Fredrik Håkanssons kommentarer.
Magnus, du ifrågasätter om Gunnar Wall är en mörkläggare eller inte. När han sedan 1997 har intresserat sig för det här mordet på ett sätt där han oftast kritiserar polisen. Därför tyckte jag att det var ovärdigt att komma med en sådan frågeställning. Så nej, jag förstår mig inte på sådana frågor.
Sedan så försöker du avgöra vad som är logiska och ologiska resonemang. När det gäller palmemordet så kan ingen ha rätt eller fel helt enkelt, det finns ju inget facit. Däremot så kan du presentera dina resonemang och känna dig övertygad om någonting precis som vilken annan som helst som intresserar sig för mordet. (Jag tror däremot precis som du och Sven Anér att AA har genomfört mordet.)
Mehdi, att kritisera polisen innebär inte per automatik att man inte är en mörkläggare. Du gör således ett logiskt felslut och tror därför att det är ovärdigt med mitt ifrågasättande. Vidare är det en missuppfattning att ingen kan ha rätt eller fel i fråga om mordet på Olof Palme. Det finns ingen logik i att hävda att bara för att vi ännu inte känner till alla omständigheterna så är det omöjligt att ha rätt eller fel.
Gunnar, De flesta verkar vara ense om att spåren pekar in mot säpo/statsapparaten som utförde mordet. Läser man vittnesuppgifterna med tex Lars J [vittnet som följde efter den flyende gärningsmannen uppför trapporna, GW:s kommentar] så beskriver man en mördare som är bredaxlad,kraftig nacke och verkar bredryggad 180+. Alltså en grov karl. Om man kollar upp säpo, militär och säkerhetsfolk som hade motiv att mörda Palme så kan det väl inte finnas alltför många som beskrivs så? I så fall har man ju en begränsad skara människor. Har man inte tittat på dom möjligheterna?
Mördarens exakta längd och kroppsbyggnad är inte klarlagd och vittnesmålen skiljer sig åt en del. Men han var inte kortväxt och kan inte har varit vare sig mager eller överviktig. Rätt vältränad var han säkert med tanke på flykten uppför trapporna. Och visst är allt detta en viktig infallsvinkel i spaningsarbetet. Men en sådan beskrivning stämmer förstås ändå in på ganska många personer, inte minst många militärer och poliser. Sedan tror jag inte att man ska vara för säker på i vilken yrkesgrupp man ska hitta gärningsmannen – och det gäller även om det skulle finnas folk från militära kretsar, Säpo eller liknande med i en mordkomplott.
I övrigt kan man väl lägga till att Palmeutredarna, precis som Granskningskommissionen konstaterat, inte gärna velat undersöka möjligheten av att mordet skulle vara resultatet av en konspiration som involverat folk i polishretsar – trots de oroande tecken som finns i den riktningen.
Det spekuleras i om det är de riktiga kulorna som polisen har i Linköping eller ej. Många tror att dom var dit planterade dagen efter eftersom man inte hittade kulorna under natten trots att man var där och dammsög. Tycker du det finns belägg för det eller är det nonsens?
Man kan aldrig vara säker på någonting. Men kulornas isotopvärden stämmer överens med partiklarna på makarnas Palmes kläder, så är det fel kulor leder det lätt till tanken att det är något verkligt komplicerat fuffens på gång. Jag gissar att det är rätt kulor.
Till Mehdi har jag en fråga. Hur vet du att det är AA som intervjuas i TV3- dokumentären, som f.ö. ligger ute på Youtube?
Sedan till Magnus Johansson. När Sven Anér skriver en bok där han påstår att AA har mördat vår statsminister. Då ankommer det väl på honom att dra den bevisningen i mål och inte för mig att bevisa motsatsen. Att dra den bevisningen i mål är något som han misslyckas kapitalt med.
För att bara ta ett exempel. Enligt Sven Anér har en person suttit på ett internetcafé och skickat en massa egendomliga mejl till honom och undertecknat det med ett anagram av AA:s riktiga namn. Detta menar Sven Anér, är ett vattentätt bevis på att det verkligen var AA som skickade dem.
Bara ett prov på hur tunn bevisning han har. Behöver jag säga mer? Skulle däremot förvåna mig något oerhört mycket, om en person i AA:s position och ställning skulle göra något så vansinnigt.
Sen har jag i grund och botten inga problem med om Sven Anér skulle ha rätt. Men då måste han prestera bättre än de intellektuella haverier som han producerar. Jag har heller inga problem med att AA skulle vara mördaren. Då måste man återigen prestera en argumentation som håller och inte som i det här fallet, när man väl lägger fram något, så pekar det istället bort ifrån honom.
Vad Borgnäs anbelangar och mina goda grunder så är det väl bara att läsa det som jag redan har skrivit. Om nu Borgnäs har modet och kuraget att driva det s.k. ”polisspåret” i ett samhällsprogram i SvT, där han framförallt vågade syna polisman Ö och hans kamrater i sömmarna, då tror jag inte heller att han skulle dra sig för att syna AA, om han bara hade funnit någon substans i en sådan granskning. Svårare än så är det förmodligen inte.
Blir inte mindre egendomligt, när du inte förstår det, du som är en av Anérs hejdukar, vilka hävdar att den ene efter den andre som har drivit det s.k. ”polisspåret” har gått en mycket suspekt död till mötes.
Sedan litar jag sannerligen inte på allt som journalister varken skriver eller säger. För det är väl så med de amerikanska journalisterna som skriver om Obamafallet som det är med Sven Anérs s.k. ”avslöjanden”. Nämligen att det inte finns någon ansvarig utgivare i varken USA eller i Svens fall, Sverige. Som ser att det att finns någon bäring i deras s.k. ”avslöjanden”.
Om du hade varit det lilla uppmärksam, så hade du sett i mina tidigare inlägg att jag har gått i ”clinch” med Gunnar, angående det s.k. ”mötesscenariot”. Så tydligen bär jag på en mycket svag idoldyrkan. Dock förtjänar Gunnar beröm för att han är mycket engagerad, kunnig, saklig och argumenterar väl, när det gäller frågor kring detta statsministermord.
Att du svänger dig med sådana uttryck som ”idol”, är förmodligen ett uttryck för att du försöker känna andra genom dig själv och att det antagligen bara speglar din relation till Sven Anér.
Till sist vill jag bara inflika att mitt efternamn är Henriksson och inte Håkansson. Är det Sven Anér som har sagt det till dig att jag heter Håkansson, så ser jag inga som helst förutsättningar för att jag skulle kunna ändra dig på den punkten.
Gunnar Wall: ”Man kan aldrig vara säker på någonting.”
Tänk efter nu, Gunnar. Var det där verkligen sant?
Det här är inte en kommentar i de sakfrågor som diskuteras utan en synpunkt på tonen i delar av diskussionen. Jag tycker att flera kommentarer, och jag svär inte mig själv fri, har haft en onödigt aggressiv eller ironisk touch.
Det är sannerligen lätt hänt när man blir engagerad i en sakfråga. Och det är mycket möjligt att alla som deltagit i debatten är vana vid sådant och skakar det av sig. Men det kan finnas andra som avstår från att komma med bidrag till debatten helt enkelt för att de inte har lust att bli kölhalade som personer. Och det tycker jag i så fall är synd, bland annat för att det inte är säkert att de bästa argumenten finns hos de mest hårdhudade debattörerna.
Det är möjligt att den här maningen kommer så sent att den inte har någon större praktisk betydelse, för jag skulle gissa att de flesta argumenten i debatten om Dekorimamannen redan är dragna. Själv har jag för närvarande inget att tillägga. Men det kan i vilket fall komma nya diskussioner – och maningarna till måttfullhet kan vara relevanta då också.
Helt riktigt Gunnar. Tror också på att prestigelöshet, ödmjukhet och respekt är viktigt i en debatt annars vågar många inte ge sig in i den.
Fredrik – Jag vet inte, har ett svagt minne. Har sökt jättemycket utan att hitta den, kan du länka?
Gunnar: Du har sannolikt skrivit den bästa boken om Palmeutredningen, och övertygat både mig och många andra om att det faktiskt har skett en mörkläggning av mordet. Men har du någon bra hypotes till varför det har mörklagts? Med tanke på att mörkläggningen tycks ha dirigerats från regeringskansliet så måste det ju rimligen vara något väldigt explosivt som ligger bakom. Man hade ju sannolikt inte mörklagt om man hade trott att det var en ensam galning eller en liten grupp förvirrade högerextremister som låg bakom. Nu har det ju spekulerats om en rad motiv till en mörkläggning, men jag kan inte säga att något av dessa ter sig särskilt sannolika i mina ögon…
Tack för de vänliga orden om mitt skrivande. Ja, i likhet med dig tycker jag att man bara kan tolka agerandet från regeringskansliet under de första åren som att man från det hållet var inblandad i en medveten mörkläggning. Men som du säger blir det genast mycket svårare när man ska komma underfund med vad det ytterst kan ha handlat om.
Den svårigheten har, som jag ser det, rätt mycket att göra med att politiska makthavare oftast mer eller mindre reflexmässigt mörklägger. De låter sig styras utifrån frågeställningar som: vilket agerande kan vi tjäna politiskt mest på? Och vad måste vi göra för att undvika onödiga politiska problem? Slutsatserna blir så gott som alltid: är det smidigast att tysta ner något så är det självklart att man ska göra det. Med andra ord: politiker är sällan intresserade av att leta efter sanningen – om de inte är övertygade om att den kan gynna dem själva. Eller för att precisera: i vissa fall kan de verkligen vilja få kunskap om sanningar som är obehagliga för deras egen del, men då vill de i allmänhet inte att andra ska få del av dem.
Med andra ord: den mörkläggning som av allt att döma iscensattes från kanslihuset efter Palmemordet ska inte ses som fullt så exceptionell som man kan tro. Det är så det mer eller mindre rutinmässigt går till när saker framstår som känsliga.
Men vad skulle då det känsliga i första hand ha handlat om?
Förmodligen om Olof Palme själv och de fiender man visste att han hade.
Palme var en mycket kontroversiell politiker som hade åtskilliga hätska motståndare både i Sverige och internationellt. Och han var kontroversiell inte i första hand för att han var socialdemokrat utan för sitt personliga agerande, för sin egen politiska dagordning. Det var det som gjorde att han på många håll, inte minst internationellt, uppfattade som en statsman. Men det var också det som gjorde att insikterna hos hans fiender förmodligen var glasklara: om bara han försvann skulle det bli annorlunda.
När han blev mördad fanns det därför ett antal högst tänkbara motivbilder varav de flesta inte alls har blivit särskilt väl undersökta av de åklagare och poliser som ansvarat för Palmeutredningen. Här fanns hans roll som medlare i kriget Iran-Irak, hans roll i förhållande till Bofors Indienorder och hans roll i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika – en regim som då fortfarande kunde sitta kvar för att den i praktiken hade ett inte obetydligt internationellt stöd. Alla dessa alternativ innehöll politiskt känsliga aspekter.
Allra mest känslig var förmodligen hans roll som förespråkare för kärnvapennedrustning i Europa och avspänning mellan stormaktsblocken. Det var en hållning som fört honom på kollisionskurs såväl med kretsar inom den svenska militären som med de styrande i Washington. Och det var just detta som gjorde att man på sina håll rent ut betraktade Palme som en fosterlandsförrädare.
Det fanns de bland Palmes nära medarbetare som såg hans agerande särskilt i denna sista fråga som onödigt konfrontationsinriktat gentemot västliga politiska och militära intressen. När han mördades var det därför säkert helt oundvikligt att Ingvar Carlsson och hans närmaste förtrogna funderade över om dådet hade att göra med hans speciella roll som politiker, inte minst med hans profilerade agerande för en sorts tredje ståndpunkt i det kalla kriget.
Enbart det faktum att det fanns en påtaglig möjlighet att bakgrunden till mordet kunde sökas här betydde att en förutsättningslös utredning av mordet måste ha framstått som fullständigt livsfarlig ur regeringens synvinkel. Inte bara om det visade sig att sanningen hade att göra med en sådan infekterad storpolitisk verklighet skulle en helt ohanterlig skandal vara ett faktum. Även om det bara blev uppenbart att mordutredarna valt att undersöka en sådan hypotes skulle det blåsa upp till en orkan av sällan skådat slag i den vanligen så stillsamma svenska politiken. Man kan se rubrikerna: ”Palmegruppen utreder misstankar om svensk officerskonspiration” eller ”Höga militärer: Palme var en landsförrädare”. Vem skulle slutligen tjäna på den stormen? Skulle Palmes fiender stå där med skammen eller skulle debatten leda till att Palme framstod som nationellt opålitlig? Skulle det uppstå en irreparabel förtroendeklyfta mellan socialdemokratin och den svenska krigsmakten?
Inget av detta gick att veta timmarna efter skotten. Men det är lätt att tänka sig vilka motiv Ingvar Carlsson måste ha upplevt för att kalla in sina politiska fixare Hans Holmér och Ebbe Carlsson och helt enkelt be dem att få till något som liknade en mordutredning – men inte riktigt var det.
I min nya bok ”Konspirationer” ägnar jag ett kapitel åt Palmemordet. Där diskuterar jag bland annat möjligheten av att den svenska grenen av NATO:s hemliga armé, den paramilitära organisationen ”Stay Behind”, var inblandad i dådet mot statsministern. Om det var fallet fanns det högst begripliga skäl för kanslihuset att mörklägga. Något sådant var inte politiskt möjligt att utreda om regeringen inte var beredd att ta strid mot såväl Washington och den svenska militärledningen som mot sig själv – ”Stay Behind” hade nämligen i högsta grad byggts upp med socialdemokratiskt godkännande även om det bara var en mycket liten krets inom partiet som vid tiden för mordet kände till att denna verksamhet existerade.
En allvarlig oro från Ingvar Carlssons sida för att sanningen om mordet låg i den riktningen – där skulle det kunna finnas en högst begirplig orsak till mörkläggningen. Det är det mest övertygande svaret på din fråga som jag hittat. Därmed givetvis inte sagt att det behöver vara korrekt.
Tack så mycket för ett långt och utförligt svar!
Jag är ense med dig om att det finns en tendens hos myndigheter att inte alltid vara så noggranna med sanningen och att mörklägga om det ligger i den egna myndighetens (eller deras uppdragsgivares intressen). Och här finns det också ett prejudikat (eller hur man nu skall uttrycka det) som har ett visst intresse. I samband med att han värvar ledamöter till Warrenkommissionen skall Lyndon Johnson ha försökt övertala en presumtiv ledamot att delta med motiveringen att man måste ha pålitliga människor i kommissionen som ser till att det hela inte går över styr och man upptäcker att Sovjet låg bakom .
Men jag tror ändå inte att det var en default-mörkläggning den här gången och det av två anledningar. För det första var Olof Palme Rörelsens Store Ledare. Mordet på honom var ett angrepp också på partiet och hans vänner i den politiska eliten borde inte ha tolererat en mörkläggning om de inte hade väldigt goda skäl till det. Det andra skälet är mer intrikat. Antag att det faktiskt var en grupp inom de hemliga militära organisationerna som låg bakom – och jag håller med dig om att det tillhör de mer plausibla teorierna – och att både militär och statsledning misstänkte det. Under sådana omständigheter skulle det ligga i både den politiska ledningens och militärens intresse att kartlägga den här gruppen för att utröna vilket motiv den hade, vilka som ingick i den och vilka eventuella uppdragsgivare de hade. Den politiska ledningen borde ha ett rent överlevnadsintresse i att göra så; om angreppet mer var riktat mot socialdemokratin än mot Olof Palme som person kunde man naturligtvis förvänta sig fler angrepp. Den militära ledningen kan naturligtvis själva ha ogillat både Palme och den socialdemokratiska regeringen, men man skulle säkert inte gilla en situation där det fanns personer inom den egna organisationen som okontrollerat och utan militärledningens vetskap konspirerade mot landets statsminister. Under sådana omständigheter skulle militären säkert ha velat veta vilka dessa var, och vilket deras motiv var. Allt annat hade åtminstone gränsat till tjänstefel.
Det här betyder naturligtvis inte att varken regeringen eller militärledningen skulle låta den officiella Palmeutredningen utreda de här aspekterna. Det hade möjligen blivit alldeles för farligt. Men det borde finnas en ordentlig utredning av de spår som leder in i statsmakterna. Nu lär ju militären ha gjort en egen utredning om eventuell inblandning av militärer i mordet – med den officiella slutsatsen att så inte var fallet. Och säkerhetspolisen skall också ha undersökt om Olof Palme var skuggad dagarna innan mordet – med den officiella slutsatsen att så var fallet. Mer lösa rykten antyder att Birger Elmér också skall ha bedrivit en (eventuellt privat) undersökning om bakgrunden till mordet.
Min slutsats är att någon av dessa undersökningar, som såvitt jag förstår fortfarande omfattas av sekretess, eller ytterligare någon för allmänheten okänd hemlig utredning borde ha undersökt de spår som leder in i statsapparaten, däribland Stay Behind-spåret. Nu kan det naturligtvis vara så att resultatet av de här undersökningarna var att det framkom något som var så explosivt att det mörklades. Men jag har svårt att se att det i sådana fall rör sig om en mindre konspiration i SB-nätet. Hade det enbart varit några enstaka lågt rankade personer i SB-nätet (eller annan militär gruppering) så borde åtminstone statsledningen (men kanske inte militärledningen) tyckt att det varit mödan värt att offra gruppen. SB var ju såvitt jag förstår så organiserat att medlemmarna i de enskilda cellerna inte hade någon överblick över organisationen som en helhet, och att offra en cell i en organisation vars existens rimligen var känd av ryssarna torde ha varit ett pris värt att betala för att ge mordet en definitiv lösning.
Tack för intressant kommentar!
Lyndon Johnsons argumentering för att få med senator Richard Russell i Warrenkommissionen tar jag upp i min senaste bok, ”Konspirationer”. Min slutsats av vad som pågick på hög nivå efter Kennedymordet är dock att det inte alls handlade om några rutinmässiga åtgärder. Tvärtom tror jag att Johnson var allvarligt bekymrad över tecken inte bara på att krafter inom bland annat CIA hade en roll i presidentmordet utan också på att samma krafter hade lagt ut spår som skulle peka ut Sovjetunionen och Kuba – om inte Johnson valde den säkra vägen och såg till att hela skulden föll på Lee Harvey Oswald.
Det må låta magstarkt, och jag hade inte räknat med att komma fram till så långtgående slutsatser när jag började göra en djupdykning i omständigheterna kring Kennedymordet inför skrivandet av boken. Men jag tror faktiskt att det var så det var.
Att det inte var en default-mörkläggning när det gällde mordet på Palme är vi överens om. Det finns inte heller något som säger att det alltid finns ett defaultläge där en mörkläggning automatiskt startar. Såvitt jag kan bedöma gjordes det inte några försök från Göran Perssons regering att begränsa polisens möjligheter att utreda mordet på Anna Lindh. Orsaken var väl helt enkelt att det inte fanns någon på regeringsnivå som trodde att det kunde ligga några riktigt känsliga politiska omständigheter bakom. Och det gjorde det ju inte heller. Men i fallet Palme såg förvisso landskapet annorlunda ut.
Jag tror liksom du att det har gjorts en hel del utredande som vi inte vet något om – och att det utredandet i sin tur har kommit att styra det officiella spaningsarbetet. Den närmast fullkomliga avsaknaden av officiellt intresse för att utreda observationerna av de män med walkie-talkies som syntes under mordkvällen är kanske det tydligaste exemplet på detta.
Gunnar Wall: ”Jag tycker att flera kommentarer, och jag svär inte mig själv fri, har haft en onödigt aggressiv eller ironisk touch.”
Jag tycker inte att någon kommentar här har varit onödigt aggressiv eller ironisk; det har på det hela taget varit en bra diskussion, och du Gunnar ska ha heder av att du släppt igenom alla mina mycket rättframma kommentarer. Tänk om t.ex. SR eller SVT skulle ha samma inställning till debatterna på sina hemsidor och i sina program, då skulle kanske världen se bättre ut.
Mitt engagemang i avslöjandet av den enorma politiska och juridiska korruptionen i USA har inneburit att jag i nätdebatter har utsatts för omfattande spott och spe av en lång rad okunniga eller bedrägliga personer; de har nog till och med försökt kölhala mig men jag vet aldrig att det har lyckats. Håller man sig till sanningen och resonerar logiskt vet man att man klarar sig i debatter värda namnet, även om jag många gånger har deltagit i debatter inte värda namnet bara för att få sprida lite ljus där det är som allra mörkast. Jag har ett otal gånger fått ta emot beskyllningar av att t.ex. vara rasist, nazist, kommunist och en massa andra stolliga saker när jag redan innan Obama valdes till president 2008 berättade att han var den största politiska bluffen i USA:s historia. Dessförinnan hade mitt engagemang för sanningen om islam renderat mig epitet som islamofob, främlingsfientlig, extremkristen, hatare och annat nedsättande trots att inget av det var sant. Det enda omdöme från en debattmotståndare som jag tyckt haft något fog för sig var när Gunilla Madegård på SVT Debatt kallade mig ”intellektuell brutalist”, för även om jag som människa inte alls är brutal uppfattas jag nog ofta som det i diskussioner på internet.
Fredrik Henriksson: ”Nämligen att det inte finns någon ansvarig utgivare i varken USA eller i Svens fall, Sverige. Som ser att det att finns någon bäring i deras s.k. ”avslöjanden”.”
Först ber jag om ursäkt för att jag tydligen kallade dig Håkansson; jag tänkte nog på bordtennisspelaren som är från dina trakter. Känner du honom? Sedan kan jag med anledning av Gunnars kommentar om tonen i debatten säga att jag inte hade helt rätt (jag hade inte läst din senaste kommentar innan jag skrev mitt omdöme); du är den sämsta debattören här med onödig ironi som du också använt vid tidigare tillfällen. Vad beträffar Obamas olaglighet: Bevisa att han uppfyller kravet om att vara en naturligt infödd medborgare!
Fredrik Henriksson: ”Då ankommer det väl på honom att dra den bevisningen i mål och inte för mig att bevisa motsatsen.”
Det var inte det frågan handlade om, utan istället varför du inte argumenterade för att Sven Anérs bok är smörja.
Fredrik: ”Detta menar Sven Anér, är ett vattentätt bevis på att det verkligen var AA som skickade dem.”
Nej, det tror jag inte. Kan du citera Sven där han faktiskt säger så?
Fredrik: ”Men då måste han prestera bättre än de intellektuella haverier som han producerar.”
Vilka haverier? Du behöver vara mer exakt och t.ex. citera Sven för att du ska vara trovärdig.
Fredrik: ”Då måste man återigen prestera en argumentation som håller och inte som i det här fallet, när man väl lägger fram något, så pekar det istället bort ifrån honom.”
Menar du att anagrammen av AA:s namn pekar bort ifrån AA?
Fredrik: ”Om nu Borgnäs har modet och kuraget att driva det s.k. ”polisspåret” i ett samhällsprogram i SvT, där han framförallt vågade syna polisman Ö och hans kamrater i sömmarna, då tror jag inte heller att han skulle dra sig för att syna AA, om han bara hade funnit någon substans i en sådan granskning. Svårare än så är det förmodligen inte.”
Det är bara vad du tror. Givetvis skulle det kunna vara så att för att verka trovärdig granskar Borgnäs polisspåret, men inte noggrannare än att han stannar upp när bevisen börjar peka på AA.
Fredrik: ”Blir inte mindre egendomligt, när du inte förstår det, du som är en av Anérs hejdukar, vilka hävdar att den ene efter den andre som har drivit det s.k. ”polisspåret” har gått en mycket suspekt död till mötes.”
Ha, ha, ha! ”Anérs hejduk”, se där ännu ett tillmäle! Jag stödjer Sven Anér så länge han verkar för sanningen, det är inte samma sak som att vara någons hejduk. Vad är det jag inte förstår? Det är i alla fall inte att man kan driva ett spår utan att vara intresserad av att driva det i botten.
Fredrik: ”För det är väl så med de amerikanska journalisterna som skriver om Obamafallet som det är med Sven Anérs s.k. ”avslöjanden”. Nämligen att det inte finns någon ansvarig utgivare i varken USA eller i Svens fall, Sverige.”
Struntprat. Kolla upp läget innan du skriver något sådant här.
Fredrik: ”Om du hade varit det lilla uppmärksam, så hade du sett i mina tidigare inlägg att jag har gått i ”clinch” med Gunnar, angående det s.k. ”mötesscenariot”. Så tydligen bär jag på en mycket svag idoldyrkan. Dock förtjänar Gunnar beröm för att han är mycket engagerad, kunnig, saklig och argumenterar väl, när det gäller frågor kring detta statsministermord.”
Jo då, jag är uppmärksam; det var därför jag genast såg din något devota inställning gentemot Gunnar. Men om Gunnar skulle vara berömvärd för sin sakliga argumentation borde han ha haft mer att säga som svar på mina frågor.
Fredrik: ”Att du svänger dig med sådana uttryck som ”idol”, är förmodligen ett uttryck för att du försöker känna andra genom dig själv och att det antagligen bara speglar din relation till Sven Anér.”
Du förmodar mycket som är fel, Fredrik. Jag beundrar Sven Anér på flera sätt men någon idol är han för mig inte.
Fredrik: ”Är det Sven Anér som har sagt det till dig att jag heter Håkansson, […]”
Ha, ha, ha! Varför skulle Sven Anér ha sagt till mig att du heter Håkansson?!
Än en gång om ansvaret för hur man skriver sina kommentarer. Jag har förståelse för att Magnus Johansson vill svara på kritik från andra debattörer. Men jag upprepar att jag vill att den här bloggen ska kännas inbjudande för alla som vill föra en sakdebatt. Det betyder att jag vill mana till att undvika onödiga aggressiva och ironiska tongångar. Och det betyder dessutom att jag vill att skribenterna ska tänka på att deras kommentarer bör fokusera på saker som kan kännas relevanta för fler än dem själva och den de debatterar med.
Mehdi: Sök med hjälp av texten ”tv3 palmemordet polisspåren” på Youtube så borde du kunna finna programmet som är på cirka en timme.
Att diskutera med Magnus Johansson är fullständigt meningslöst, eftersom han har bestämt sig för en sanning redan från början. Därmed kommer jag göra ett kort och enkelt avslut genom att konstatera.
Att när det gäller Sven Anérs utpekande av AA som varande Palmes mördare, så vilar det på att de s.k.”finska flickorna” ska ha pekat ut honom. Det visar sig dock vara fel. Vilket Granskningskommissionen konstaterar. Lars Borgnäs konstaterar det efter samtal med den flickan som kände igen mannen. Gunnar och jag har redovisat det på denna blogg osv.
Därmed visar Svens teori om att AA skulle vara den skyldige gärningsmannen, vara ett enda stort ”luftslott”. På detta vis avslutar jag denna egentligen helt meningslösa diskussion.
Efter som jag har en läggning att kunna hänföra mig åt ironi och sarkasmer så vill jag bara hoppas att denna böjelse inte varit till allt för stort men för denna bloggs debattklimat.
Till sist vill jag ta upp Ingvar Carlssons agerande i samband med detta mord. Undrar om inte hans agerande åtminstone delvis kan förklaras med att det inte gick att utmana Hans Holmér, p.g.a. att han var stor folkhjälte vid den tiden? Han var en för svag och osäker ledare, som inte kunde mäta sig med Holmér? Samt att han inte ville bli beskylld för ministerstyre av spaningsledningen?
När det gäller Ingvar Carlssons agerande menar jag att han backade upp Holmér mycket bestämt, inte minst i dennes strider med åklagarsidan och rikspolisstyrelsen, långt innan Holmér hunnit bli någon folkhjälte.
Och det var otvivelaktigt just med hjälp av Ingvar Carlsson som Holmér kunde rycka åt sig rollen som spaningsledare – trots att det inte fanns några sakliga skäl eller någon praxis som sa att länspolismästaren i Stockholm borde ta på sig en sådan roll.
När sedan Holmér tvingats avgå visade det sig med tiden att regeringskansliet sannerligen inte släppt ambitionerna på att göra PKK-spåret till den officiella lösningen på mordet. Med start i slutet av 1987 inledde Ingvar Carlssons förtrogne Carl Lidbom ett samarbete med Holmérs vän och medarbetare Ebbe Carlsson kring ett mycket speciellt projekt: att ta över en PKK-avhoppare från Västtyskland till Sverige och låta honom agera som polisprovokatör i den svenska PKK-miljön under sken av att fortfarande vara lojal med sin organisation.
Planen var att avhopparen skulle dra med andra PKK-are i förberedelser för våldsdåd på svensk mark – och det skulle han ha vissa förutsättningar att lyckas med eftersom han i åratal uppfattats som en av de centrala ledarna inom PKK. Det var hans samtal med andra kurder som skulle spelas in med hjälp av den avlyssningsutrustning som Ebbe Carlsson med hjälp av vapenhandlaren ”Ö” lät smuggla in i Sverige. Hela detta agerande från Lidboms och Ebbe Carlssons sida hade faktiskt inget att göra med att få fram sanningen om Palmemordet, det handlade bara om att skapa förutsättningar för ett officiellt uppklarande genom att frammana en bild av den svenska PKK-kretsens farlighet. Agerade Ebbe och Lidbom på egen hand? Nej, indiciekedjan är förfärande tung: Ingvar Carlsson måste ha varit införstådd med alla viktiga led i vad de sysslade med. Jag har beskrivit det där mycket utförligt framför allt i min första bok om Palmemordet, ”Mörkläggning” och rekommenderar den till läsning. En kortare version finns i ”Mordgåtan Olof Palme”.
Fredrik: ”Att diskutera med Magnus Johansson är fullständigt meningslöst, eftersom han har bestämt sig för en sanning redan från början.”
Nej, det är en lögn. Det är varken meningslöst att diskutera med mig, eller är så att jag bestämt mig för en sanning redan från början. Jag kan när som helst sluta tro att AA är högeligen inblandad i mordet på Olof Palme, men det krävs logisk och vetenskaplig argumentation för att det skall ske, det är hopplöst att tro att det kan ske genom smutskastning och tillmälen såsom du försökt, Fredrik.
Fredrik: ”Att när det gäller Sven Anérs utpekande av AA som varande Palmes mördare, så vilar det på att de s.k.”finska flickorna” ska ha pekat ut honom. Det visar sig dock vara fel. Vilket Granskningskommissionen konstaterar. Lars Borgnäs konstaterar det efter samtal med den flickan som kände igen mannen. Gunnar och jag har redovisat det på denna blogg osv.”
Granskningskommissionen, Lars Borgnäs, Gunnar Wall och du är inga absoluta auktoriteter. Varken Granskningskommissionen, Gunnar eller du har ju visat något större intresse för sanningen, och vad Lars Borgnäs beträffar har han på intet sätt imponerat på mig i det avseendet. Jag har försökt skriva till Borgnäs men utan att få svar. Jag är mycket intresserad av hur han kan ha sagt att vi kan glömma AA som Palmes mördare. Vad grundar han egentligen det på? Gunnar kanske kunde fråga honom eftersom han inte vill besvara mina e-brev.
Fredrik: ”Efter som jag har en läggning att kunna hänföra mig åt ironi och sarkasmer så vill jag bara hoppas att denna böjelse inte varit till allt för stort men för denna bloggs debattklimat.”
Det heter ”hänge sig åt” inte ”hänföra sig åt”. Du har verkligen bidragit till att dra ner debattklimatet här; jag tror Gunnar tycker samma sak fastän han antagligen inte vågar säga det.
Eftersom jag stoppat vidare kommentarer från Magnus Johansson vill jag uppmana andra som följer denna blogg att ha det i åtanke. Han kommer inte att kunna svara er i detta forum. Eventuella korrigeringar i sak är en sak, annars betraktar jag debatten med Magnus som avslutad.
Gunnar Wall: ”Men jag upprepar att jag vill att den här bloggen ska kännas inbjudande för alla som vill föra en sakdebatt.”
Varför publicerade du då Fredrik Henrikssons senaste kommentar?
Magnus: Jag har hittills tyckt att det har haft ett värde att publicera alla kommentarer om ”Dekorimamannen” från den här bloggens läsare oavsett om jag tyckt att de bidragit konstruktivt till debatten eller inte. Som du själv konstaterat har du fått alla dina kommentarer publicerade. Det hindrar inte att jag vill mana alla skribenter att ta sitt ansvar. Debatt och käbbel är inte riktigt samma sak.
Gunnar: ”Debatt och käbbel är inte riktigt samma sak.”
Var gärna saklig, Gunnar. Vad av det jag skrivit är käbbel?
Jag har aldrig skrivit att du har käbblat. Men du får gärna känna dig träffad. Jag har funderat över om jag skulle börja stoppa kommentarer eller delar av kommentarer som jag uppfattar som rent käbbel. Men jag har inte tid att göra sådana enskilda bedömningar. I stället gör jag något mycket enklare. Tills vidare stoppar jag kommentarer från dig, Magnus, på min blogg. Till skillnad från alla andra debattörer har du riktat anklagelser mot mig för att vara en mörkläggare. Det kan jag tåla så länge du tillför något i sakdiskussionen. Men dina senaste kommentarer har inte varit stort annat än provokationer. Tack och hej!
Nu hittade jag den. Efter 4 minuter och 8 sekunder så säger han att han inte har några politiska åsikter överhuvudtaget. Detta är troligtvis AA och isåfall hans enda framträdande i TV angående Palmemordet. Det är det här klippet tillsammans med att han inte anmäler Sven Anér som fick mig att bli övertygad om att AA mördade Palme. Intervjun är från 1:00 i klippet till 6:50 ungefär.
Troligtvis en intervju med AA i TV3 samt kommentarer från dåvarande spaningsledare m.m:
Eller nu är jag osäker, tror inte att AA var knarkspanare…
Jag skrev och klickade iväg mitt svar till dig innan jag såg den här kommentaren, Mehdi. Med andra ord blev du själv tveksam till dina slutsatser innan jag hann komma med mina invändningar. Det är bra, att erkänna att man kan ha gjort ett misstag är alltid stort.
För den som noga har följt debatten på den här bloggen borde det vara klart att den här polismannen är den som beskrivs som kriminell av vittnet ”Stefan” i TV-programmet Striptease den 16 juni 1994 i en intervju som just handlar om ”Dekorimamannen”. Intervjun med ”Stefan” hittar man här: http://www.youtube.com/watch?v=FzM8wfI6bW4
Och som läsare av denna blogg noterat: jag kontrollerade härom dagen med Lars Borgnäs som intervjuade vittnet ”Stefan” – var den polis som förekommer i ”Stefans” berättelse möjligen identisk med AA? Det var han inte, sa Borgnäs. Det var en helt annan polis.
I TV3-klippet möter vi en polis med goda kunskaper i finska som arbetat med narkotikaspaning, som hade anknytning till Upplands Väsby, som medger att han tränat på gymmet där under 80-talet och som kände sig utpekad som Palmemördare efter ett inslag i SvT i juni 1994. Det stämmer precis med inslaget med ”Stefan”. Men det stämmer inte in på AA. En liten detalj av flera: AA var kommunalpolitiskt aktiv redan under det tidiga 90-talet, alltså vid tiden för TV3-programmet. Varför skulle han då ha sagt något så orimligt i intervjun som att han inte var särskilt intresserad av politik?
Och trots att polisen som intervjuas av TV3 har ansiktet pixlat ser man så mycket av honom att den som känner till AA:s utseende lätt konstaterar att det här är en helt annan person.
Sammanfattningsvis: jag har stor respekt för ditt engagemang för att få veta sanningen om Palmemordet, Mehdi. Men om det här klippet var en väsentlig orsak till att du kom fram till att det var AA som sköt Palme så inser du säkert att det är dags att börja tvivla på den slutsatsen.
Jag tror inte att det är möjligt att säga om AA var mördaren eller inte. Men helt klart är det sant att de underlagen som jag har haft inte alls stämmer. Jag personligen tror väldigt starkt på att man måste klargöra de frågetecknen som finns hos polisman Ö, då kommer man antagligen till slut fram till den som utförde själva mordet. Därför så tycker jag att debatten kring klargörandet av de ouppklarade frågorna kring polisman Ö är mer intressant än debatten om AA mördade Palme eller inte.
Reagerade när jag såg TV3-dokumentären, vad det gäller flickornas/flickans beskrivning av dekorimamannen, som var enligt följande..
+ 30-35 år
+ Ljusbrunt hår
+ 170 cm
+ Blå Volvo 245
+ Två barn
+ En bror
+ Bor i villa
+ Arbetslös
Du vet säkert mycket mer om AA, än vad jag gör. Det jag reagerar på mest är angivelsen 170 cm. Vilket understryker ytterligare att det knappast är AA som åsyftas, eftersom han är, vad jag har förstått, betydligt längre än så. Om deras beskrivning nu är korrekt, så kan man tycka att det är egendomligt att det inte har gått att finna denna person.
Till sist, en sak som jag bara inte kan släppa. Att när polisen fick höra att det hade begåtts ett mord på sveavägen, följde de inte formulär 1A och omedelbart ringde Arne Irvell, som var jourhavande mordspanare. Utan väntade till kl 7.40, för att kontakta länspolismästaren och den forne SÄPO-mannen Hans Holmér. Tycker att denna händelse, ger konspiratoriskt lagda personer ”vatten på sin kvarn”.
Vill ha din uppfattning på denna punkt, Gunnar. Överdriver jag detta? Är det inte så anmärkningsvärt, kanske? Var det ett helt legitimt tillvägagångssätt?
Först om beskrivningen på Dekorimamannen. Beskrivningen är alltså hämtad från det TV3-program där den polisman som pekats ut av vittnet ”Stefan” framträder med pixlat ansikte i en intervju. Det kan hittas på Youtube med hjälp av den här länken: http://www.youtube.com/watch?v=BKvn09kzn1c
9:35 in i programmet kommer den beskrivning på Dekorimamannen som du återger ovan. Det är Leif GW Persson som tydligen lyckats få läsa förhören med kvinnorna och som sammanfattar dem på det här sättet. Jag har själv inte läst förhören och vet inte hur korrekt sammanställningen är. Men den ger ju ytterligare underlag för att dra slutsatsen att det inte är AA det handlar om. Exakt hur lång han är vet jag inte, men det inslag i vittnesuppgifterna som kanske mest uppenbart skiljer sig från AA är att Dekorimamannen skulle vara arbetslös.
Det är inte säkert att jag vet mycket mer om AA än du. Jag har faktiskt aldrig ägnat särskilt mycket tid åt att forska kring just tipset om Dekorimamannen och har hållit mig ganska kortfattad när jag skrivit om just den saken förut. Däremot har det framstått som tydligt för mig att slutsatsen att de två kvinnorna skulle ha sett AA är väldigt illa underbyggd.
Hade jag velat ta fram ett exempel på dåliga teorier som går på tvärs mot de mer officiella synsätten från Palmeutredningen kunde jag ha tagit upp misstankarna mot AA i mina böcker. Men det finns många dåliga teorier och spekulationer – och det är inte så konstigt med tanke på den oftast effektiva sekretess som råder kring utredningsmaterialet samtidigt som utredningen inte kommit till några hållbara resultat. I det läget har jag tyckt att det inte har varit av högsta prioritet att granska dem som spekulerar i underläge, alltså de debattörer som inte har insyn i materialet. Mycket mer viktigt har det varit att kritiskt syna vad utredarna gjort och inte gjort. Nu fick jag anledning att ta en debatt om spekulationerna kring AA, och det var nog bra. Men jag har inte kartlagt just honom som person och jag har heller aldrig vägletts av vare sig en önskan att sätta dit honom eller fria honom från misstankar.
Till din andra fråga: Arne Irvell var en av de poliser som självklart skulle ha kopplats in snabbt i mordspaningarna, vilket alltså inte skedde. Minst lika konstigt var det att Riksmordskommissionen, rikskriminalens specialenhet för att utreda allvarliga våldsbrott, inte blev inkopplad vare sig under mordnatten eller senare. Var de för kompetenta, skulle de ha ställt till bekymmer för den som tog på sig uppgiften att leda mordspaningarna – nämligen den politiske fixaren Hans Holmér? Förmodligen var det så.
Holmér har hävdat att han var oanträffbar under mordnatten och fick veta om mordet först på morgonen. Andra höga poliser befann sig däremot på polisens ledningscentral under natten – men de gjorde i praktiken ingenting. En mycket bra beskrivning av polisens icke-spaningar under utredningens första timmar finns i Kari och Pertti Poutiainens bok ”Inuti labyrinten”. Rekommenderas varmt.
Hei Gunnar
Håper det ikke er noe problem at jeg skriver på norsk. Jeg bodde i Sverige i februar 86. Min kamerat som er svensk satt meg inn i dette ærend for mange år siden, og jeg har lest en del bøker rundt temaet.
Det er en del rundt mordet på Palme som for meg virker utrolig. Da jeg ikke har den samme kunnskap som bl.a deg ang denne sak er det ikke noe problem for meg å bli rettet på.
Om det nå skulle være slik at AA ikke er innblandet på noen måte i dette mordet. Hvorfor gir man ikke ut forhørene med AA?
Heller ikke forhørene med de finske jentene kan jeg se er fritt tilgjengelig.
Det er vel også noe merkelig at ingen ting av Sven Aner sine publikasjoner er motsagt på noen som helst måte av myndighetspersoner.
Det er flere som er utpekt av Sven Aner i dette mord. Lisbeth Palme f. eks. Er det slik at akkurat i dette mordet så spiller det ingen rolle om deres navn blir tilsølet? Til og med i bokform. Hmm.
Hva skjer om noen utpekte personer anmelder Sven Aner for hans uttalelser. Jo, alt materiale, forhør som er gjemt unna må nødvendigvis frem. Bare Olof Palmes obduksjonsrapport vil nok få visse reaksjoner blant det svenske folk. Det at mordet ikke ble foreldet etter 25 år var en genistrek. Man kan fortsette å holde beviser unna ubehagelige granskere. En liten stund til. Dette stuntet vil være bortkastet om noen anmelder Sven Aner for fortal.
En annen ting jeg lurer på er. Hvordan har navnet AA kommet frem? I og med at man søker dekorimamannen så må jo navnet ha kommet frem på noe vis. Eller er det Sven Aner som gjetter (gissar)?
Hvordan er det mulig for en med AA sin bakgrunn og nå de posisjoner han har i dag? Bare med de misstanker mot denne personen skulle tilsi at en slik karriere klatring burde være bort i mot umulig. Jeg går ut i fra at de personer som AA nødvendigvis må ha hatt relasjoner med for å oppnå sine posisjoner ikke har oppholdt seg inne i en pappeske holdende for ørene alle disse årene. Hadde de noen valg?
Jeg har stor respekt for Lars Borgnes. Jeg har lest dennes seneste bok om Palme og Estonia. Ikke så mye nytt der kanskje, men grei innføring for de litt mer uinnviete. I og med den enorme mørkleggelsen og forfalskningene fra politi og myndigheters side. Kan det være slik at også du og Lars B kan være ført bak lyset da det gjelder hvem som er dekorimamannen? Du sier at ingen ting er sikkert i dette mord. Kan det da være slik?
Jeg skulle nå skrive en teori/forklaring på hvorfor AA ikke anmelder Aner. Men, det ble fullstendig ulogisk og usammenhengende. Konklusjonen blir at om AA er uskyldig vil han ikke tape noen ting på å anmelde Aner. Om man da har tiltro til det Svenske rettsapparat. Noe man vel skal ha?
Slik det ser ut nå så kan en av Sveriges største forbrytelser kun løses av at noen blir anmeldt for fortal. Ingen ting annet ser ut til å bevege hverken etterforskerne eller myndigheter. Så Gunnar, er du interessert i en løsning så meld deg inn i facebook gruppen igjen.
PS. Liker diskusjonen mellom deg og Magnus Johansson. Litt takhøyde må det være i en diskusjon. Vennligst slipp til Magnus igjen.
Mvh
Kenneth (medlem av facbook gruppen: polisanmel Sven Aner)
Hej Kenneth!
Man kan nog inte dra några som helst slutsatser av att polisen inte släppt förhören med AA. Huvudregeln – som vanligtvis tillämpas mycket strikt av Palmeutredarna – är att förundersökningsmaterial (till exempel förhör med personer som förekommer i spaningstips) inte offentliggörs under pågående utredning. Det allra mesta av det material från mordutredningen som blivit offentligt kommer från förundersökningsprotollet som upprättades i samband med åtalet mot Christer Pettersson.
Sven Anér har författat väldigt många skrivelser till olika myndigheter. De svar han får brukar nästan alltid vara svar av den typen som de rent formellt är tvungna att ge, till exempel att han inte får ut en begärd handling. Jag tror inte man kan dra några som helst slutsatser av att dessa myndigheter inte har gått in och fört en skriftlig diskussion med Anér om hans anklagelser mot AA.
Det finns heller ingenting som säger att den den del av mordutredningen som rör Dekorimamannen kommer att bli offentlig vid en eventuell förtalsrättegång mot Sven Anér. Det kan tänkas att vissa dokument offentliggörs, men säkert inte alltihop.
AA:s namn kom upp i samband med att journalisten Olle Alsén intresserade sig för tipset om Dekorimamannen. Vittnet Anki hade påmint sig att mannen hon sett hade ett kort finskt namn men kunde inte säga vilket. Olle Alsén var för egen del inne på att Dekorimamannen kunde ha varit polis och reagerade därför när han stötte på AA:s namn som han tyckte lät finskt. Eftersom AA hade en bakgrund i kretsarna kring baseball-ligan, en gruppering som figurerat i olika spaningstips, var han särskilt intressant i Olle Alséns ögon. Det var en förståelig infallsvinkel, men var och en som ägnat lite tid åt att sätta sig in i Palmeutredningen vet att det finns hundratals med liknande intressanta omständigheter som gäller andra personer.
Gunnar. Varför tror du utredningen har behandlat Lisbeth med silkesvantar? Tycker det är märkligt att hon inte gjort sitt yttersta för att hjälpa till, det är ju sånt som föder misstänksamhet och konspirationsteorier.
Mycket tidigt i utredningen visade det sig att Lisbeth Palme hyste en rätt stor skepsis mot polisen. Det kan man knappast kritisera henne för med tanke på det facit vi har: till exempel Holmérs PKK-spår men också många andra märkliga inslag i utredningen. Lisbeth Palme visste förstås också att kretsar inom polisen varit mycket fientligt inställda till hennes make. Det är också känt att hon hade mycket litet förtroende för massmedia och inte ville att detaljer om vad hon sagt skulle hamna i tidningarna. Som bekant gick Hans Holmér bakom ryggen på Lisbeth och förde vidare uppgifter från sina förhör med henne till DN-journalisten Ann-Marie Åsheden. Till det kan läggas att mordet på hennes make sannolikt var en extremt traumatisk händelse för Lisbeth Palme, en händelse som det var närmast omöjligt för henne att på något sätt lägga bakom sig med tanke på det ständiga intresset för mordet i media.
Det här säger jag inte för att hävda att hon agerat på det sätt hon borde, på flera sätt har hon verkligen försvårat utredningen. Men det har, som jag ser det, skett mot en bakgrund av att utredningen alldeles oberoende av henne mestadels varit rätt bedrövlig.
I samband med åtalet mot Christer Pettersson kan man kanske säga att utredarna behandlade henne med silkesvantar. Men det var nog mindre av omsorg om henne än för att man ville ha Pettersson fälld och för att man visste att om man provocerade Lisbeth Palme skulle hon inte medverka i rättsprocessen.
Gunnar: Jag får tacka så mycket för kommentaren ovan (som jag inte kan svara på) och för ditt beundrandsvärda tålamod att svara utförligt på alla frågor. Din bok om konspirationsteorier är beställd; vi får se om du övertygar mig om CIA. 🙂
Men apropå hemliga undersökningar… Ett namn som med jämna mellanrum cirkulerar i de sammanhangen är den nu avlidne Ulf Lingärde. I en promemoria beskriver han relativt utförligt bakgrunden till mordet och landar i någon variant av det som idag kallas för landsförrädarspåret (dvs hypotesen att Olof Palme misstänktes för landsförräderi av olika grupperingar inom säkerhetsapparaten). I PM:et låter det som att Lingärde hade någon form av hemligt uppdrag att undersöka mordet. I kommissionens förhör med honom däremot låter det snarast som att PMet är frukten av spekulationer, även om han kände Birger Elmér. Kan du kasta något ljus på det här? Bedrev han en officiell eller semiofficiell undersökning, eventuellt på uppdrag av Elmér, eller var han ”bara” en ”privatspanare” som råkade känna Elmér? Hans uppgifter väger ju genast oerhört mycket tyngre om de är resultatet av ett samarbete med Elmér.
Det är ingen tvekan om att den ganska så hemlighetsfulle Ulf Lingärde var insatt i mycket som gällde svenskt underrättelseväsende. Men jag har alltid haft svårt att bedöma värdet av de texter han skrivit om Palmemordet och jag har faktiskt inte heller någon klar uppfattning om i vilken utsträckning han agerade för egen respektive någon annans räkning. Din fråga är i alla fall högst befogad.
Vad gäller AA Gunnar, så kan du inte vara så säker på att det inte var honom heller. Tror nog att du lägger för stor tyngd på dåliga teorier som mina egna. Men faktumet att AA inte har polisanmält Sven Anér för förtal är faktiskt en olöst gåta. Visst du kan spekulera men du har inte det faktiska svaret.
Sedan så verkar ingen journalist heller våga fråga detta till AA vilket också är fegt. Alltså frågan om varför han inte anmäler Sven Anér och alla andra som offentligt har sagt att AA har mördat Olof Palme.
Men som sagt så tycker jag att man lägger för stor vikt på den gåtan, polisman Ö är mycket mer intressant att utreda oklarheterna på.
Hei igjen Gunnar
Du skriver, ”Man kan nog inte dra några som helst slutsatser av att polisen inte släppt förhören med AA. Huvudregeln – som vanligtvis tillämpas mycket strikt av Palmeutredarna – är att förundersökningsmaterial (till exempel förhör med personer som förekommer i spaningstips) inte offentliggörs under pågående utredning”.
Om AA i følge etterforskere ikke har noe med Palmemordet og gjøre burde avhørene med denne personen frigis. Alt annet vil peke på at det her faktisk er noe å skjule. Ikke minst AA burde være interessert i dette om han er uskyldig.
Vi vet begge to at det ikke pågår noen pågående utredning vedrørende AA.
Er AA uskyldig kommer forhørene med de finske jentene i samme kategori. Da burde de heller ikke her være noe å skjule, heller ingen pågående utredning. Avhørene må frigis.
Om dette ikke hadde dreit seg om å skjule fakta, eller at det er sensitiv informasjon det dreier seg om, ville dette selvsagt vært frigitt for lenge siden, for å tyste Sven Aner. Nå bidrar man heller til usikkerhet.
Du skriver, ”Sven Anér har författat väldigt många skrivelser till olika myndigheter. De svar han får brukar nästan alltid vara svar av den typen som de rent formellt är tvungna att ge, till exempel att han inte får ut en begärd handling. Jag tror inte man kan dra några som helst slutsatser av att dessa myndigheter inte har gått in och fört en skriftlig diskussion med Anér om hans anklagelser mot AA.”
Også her kan vi i motsettning til deg dra slutsatser. Tyste ned. Det vil antageligvis ikke være bra for AA eller andre myndigheter at detaljer rundt visse avhør blir kjent. Og igjen. Har man ingenting å skjule så…..
Du skriver, ” Det finns heller ingenting som säger att den den del av mordutredningen som rör Dekorimamannen kommer att bli offentlig vid en eventuell förtalsrättegång mot Sven Anér. Det kan tänkas att vissa dokument offentliggörs, men säkert inte alltihop.
Hva er det du skriver? Mener du at hele sannheten ikke vil komme frem i en ev rettssak mot Sven Aner. Du mer en antyder med denne setningen at AA faktisk er innblandet i mordet på Olof Palme. Hvorfor skulle ikke alle dokumenter legges frem? Mener du det er noen som vil skjule noe når det gjelder AA sine gjøremål fredag kveld 28. februar 86.
Jeg forstår overhodet ikke meningen med en fremleggelse av bilder for de finske jentene på personer der ingen forestiller AA. Har du stilt det spørsmålet noen gang? Hva var meningen? AA sitt navn burde være kjent for etterforskerne ved dette tilfelle.
I ditt svar til meg virker det som du ikke ønsker å dra noen slutsats overhode. Kun argumentere på en slik måte at sannheten fortsatt skal forbli en godt bevart hemmelighet.
Til slutt. Om både de som mener AA kan være skyldig, og de som mener det motsatte er opptatt av at sannheten kommer frem, ja da burde begge sider være interessert av at Sven Aner blir anmeldt for fortal av AA. Som jeg har sagt tidligere. Det er som jeg ser det nå den eneste muligheten å få frem sannheten på.
Mvh
Kenneth (medlem av facbook gruppen: polisanmel Sven Aner)
Jag tror inte du förstod mitt svar, Kenneth. Jag diskuterade inte vad Palmeutredarna borde göra. Jag beskrev bara hur de brukar göra när man försöker få ut material från dem. Jag och många andra har försökt få ut mer eller mindre känsligt material från dem i många år, De lämnar i allmänhet inte ut det vad det än handlar om.
Om du inte tror mig tycker jag att du själv ska begära ut olika typer av material så kommer du att se att du får nej, inte bara på det som gäller AA utan på det mesta annat också.
Sven Anér har genom årens lopp författat många skrivelser till olika myndigheter i olika frågor, de flesta utan uppenbar anknytning till AA. Och som han själv konstaterat har han vanligtvis inte fått svar eller fått intetsägande svar. Det är bara att läsa igenom några årgångar av hans numera nedlagda nyhetsbrev Palme-Nytt så ser du själv. Det är så det går till, det finns inget nytt och märkligt i att han inte får några svar den här gången heller. Vad som hänt nu är dock att Anér har gjort utpekandet av AA till sitt personliga korståg och därmed är han benägen att tolka det mesta som bevis för att han har rätt. Jag tror med andra ord att han drar orimliga växlar på denna tystnad från AA och olika myndigheter, det är bara det jag försöker klargöra.
När det gäller vad som skulle komma fram i ett förtalsmål bygger jag också bara på de erfarenheter jag har av att följa andra svenska förtalsrättegångar, jag antyder ingenting om vilka slutsatser man ska dra om AA.
Du gillar inte mina svar, Kenneth. Men de är inte uttryck för mina personliga åsikter om hur det borde vara, jag försöker bara beskriva svensk rättspraxis. Den behöver man inte gilla. Men den finns där. Och man måste känna till den om man ska kunna göra en rimlig tolkning av att Sven Anér inte får svar på sina brev och att polisen inte lämnar ut förhören med AA.
Om du bara läser mitt svar till dig kanske du kan få intrycket att jag inte vill dra några slutsatser om Palmemordet över huvud taget. Om du läste vad jag skrivit i ämnet i övrigt skulle du kanske inte få den uppfattningen.
Hei Gunnar
De to setningene under kommer fra deg.
Føler du med disse uttalelser at du møter deg selv i døren?
Men den ger ju ytterligare underlag för att dra slutsatsen att det inte är AA det handlar om.
Om du bara läser mitt svar till dig kanske du kan få intrycket att jag inte vill dra några slutsatser om Palmemordet över huvud taget.
Mvh
Kenneth
Jag formulerade mig omsorgsfullt när jag skrev dessa meningar. Nu ska jag formulera mig ännu mer omsorgsfullt. Så här är det: av det du skrivit tidigare förstod jag att du uppfattat det som att jag inte ville dra några slutsatser om någonting när det gäller Palmemordet. Jag blev lite häpen över att du kunde uppfatta mig på det sättet och antog att det berodde på att du bara läst vad jag skrivit om Dekorimamannen och att du dessutom misstolkat det. För att hjälpa dig att förstå hur fel du hade föreslog jag helt enkelt att du skulle bekanta dig med vad jag skrivit om andra frågor där det är tydligt för vem som helst, säkert även för dig, att jag har dragit åtskilliga slutsatser om mordutredningen.
Givetvis har jag dragit en del slutsatser när det gäller Dekorimamannen också. En av dessa slutsatser är att Ankis och Annelis vittnesmål inte pekar i riktning mot AA.
Det finns dock annat jag inte dragit några slutsatser om när det gäller just det här problemkomplexet. Det gäller till exempel frågan: är Ankis och Annelis vittnesuppgifter tillförlitliga? Det vet jag inte.
Och det gäller också frågan: kan man avföra AA som eventuellt inblandad i Palmemordet? Det kan jag inte heller svara på.
Men osäkerheten från min sida om denna senare fråga måste förstås tolkas på rätt sätt. Det finns spaningstips om väldigt många personer där innebörden är att de skulle vara tänkbara gärningsmän eller medhjälpare till gärningsmannen. Ganska många av tipsen är av typen: ”Min granne liknar fantombilden och han gillade inte Palme och han har ett skjutvapen”. Sådana tips behöver inte vara ointressanta (även om det är högst tvivelaktigt att gärningsmannen liknade fantombilden). Men det är också möjligt att de till sist visar sig sakna allt värde. Sven Anérs utpekande av AA är rätt mycket av det slaget. Han säger ungefär: ”AA tillhörde en poliskrets som inte gillade Palme, jag tror att han är mördaren och han vägrar att offentligt avvisa mina anklagelser”. Skulle Anér kunna ha rätt (fast hans påståenden inte underbyggs av de två kvinnornas vittnesmål)? Ja, den möjligheten måste man förstås medge tills det eventuellt bevisas att han har fel. Det är ju faktiskt tänkbart, kanske till och med troligt, att något av de mängder av namn som tipsare lämnat till utredarna verkligen är mördaren. Och är det flera inblandade i mordet, vilket jag starkt lutar åt, är det ännu mer troligt att det finns spaningstips som namnger någon eller några av de sammansvurna även om inte mördaren finns med bland namnen.
Bekymret med din uppfattning, Kenneth, är att du inte tar hänsyn till de här distinktionerna. Du upphöjer det tänkbara till troligt och i nästa steg också till sant, ungefär som om alla tre begreppen skulle betyda samma sak. Det är för att det finns rätt många som tänker med din sorts logik som det finns ett antal personer som är tvärsäkra på vem som är Palmes mördare, fast de skiljer sig åt när det kommer till personens identitet. En del säger Christer Pettersson, andra säger Victor Gunnarsson (”33-åringen”), somliga pekar ut sina egna släktingar eller personliga fiender och så vidare…
Ju mer man dyker in i Polisman Ö-spåret desto mer självklar blir bilden och desto mer olösta frågor dyker upp. Det är nu självklart och slutdebatterat för mig. Ebbe Carlsson och Hans Holmér har mörklagt mordet. De har tillsammans med Polisman Ö planerat mordet. Ingen av dessa tre finns vid liv idag, däremot så lever troligtvis mördaren som måste ha varit någon yngre än dessa tre. Stackars spaningsledarna och åklagarna som har haft uppdraget att lösa mordet. De har inga som helst bevis att gå på då Holmér och Carlsson har rensat allt under deras tid. De var dessutom de själva som utsåg sig själva som huvudansvariga för att lösa mordet direkt efter mordet just för att rensa alla bevis.
Mordvapnet kommer definitivt aldrig att hittas och finns garanterat inte längre idag.
Eftersom mördaren troligtvis stod och väntade på Olof och Lisbeth Palme så var det någon som visste exakt var de skulle gå. Då deras gångväg inte var planerad i förväg, så kan man bara ha vetat om detta genom walkie-talkies. Därför är de vittnesuppgifterna de viktigaste.
Mannen som mördade Olof Palme måste ha hållit i en walkie-talkie. Allt annat är omöjligt.
Vi får aldrig glömma bort Ölvebros uttalande när han blev pressad av Lars Borgnäs angående Polisman Ö: ”Vi kan ju inte gå vidare på de uppgifter vi har. Ska vi slå honom på knäskålarna tills han erkänner då tycker du?”, Detta betyder bara en sak i mina öron och det är att Hans Holmér och Ebbe Carlsson har rensat efter sig.
För min del tycker jag verkligen att det finns mycket kring den högerextreme och vapenkunnige polisman Ö som förtjänar att utredas vidare. Till skillnad från dig, Mehdi, är jag inte alls övertygad om att det är en hopplös uppgift. Det skulle det ju vara om alla bevis som gäller honom vore effektivt bortrensade. Men så behöver det ju inte vara även om han är inblandad i mordet och även om tidigare Palmeutredare har varit ovilliga att granska den saken. När Hans Ölvebro försäkrade att det inte fanns några möjligheter att gå vidare med utredningen av Ö kan jag helt enkelt föreställa mig att han hade fel – och att hans uttalande mer speglade att han inte ville utreda Ö.
Du hävdar att Hans Holmér och Ebbe Carlsson skulle ha varit med och planerat mordet. I de flesta fall skulle jag ha mörkat namnen på personer som blir utpekade på det sättet, men det går förstås inte att göra det om man alls ska beröra din hypotes. Jag håller gärna med dig om att både Holmér och Ebbe ägnade sig åt avancerad mörkläggning och det har jag, tror jag, belagt ganska väl i mina böcker i ämnet. Men det är förstås inte alls samma sak som att de skulle ha planlagt Palmes död. För min del ser jag ingen som helst vits med att göra tvärsäkra påståenden om något man egentligen inte vet något om, särskilt inte när det gäller så allvarliga saker det du påstår här, Mehmet.
Samma sak gäller egentligen också det du säger om mordvapnet när du påstår att det ”garanterat” inte finns i dag. Det är förstås mycket som talar för att du har rätt, men man kan inte utesluta att den eller de som låg bakom mordet sparade vapnet som en sorts fetisch eller kär minnessak.
På samma sätt måste jag invända mot att mannen som mördade Olof Palme ”måste” ha hållit i en walkie-talkie. De walkie-talkies som vittnen sett nära mordplatsen har varit rätt skrymmande och otympliga saker. Mot den bakgrunden är det högst tvivelaktigt att mördaren hade en sådan eftersom inget av de vittnen som gav sig till känna tiden närmast efter mordet hade gjort en sådan observation.
Jag vet att detta är allvarliga saker som jag anklagar Holmér och Carlsson för. Jag är dock 100% övertygad. Du påstår att jag anser att det är en hopplös uppgift medan du inte gör det 🙂 Om du läser mina tidigare inlägg så har jag till skillnad från dig sagt att Palmegruppen bör lägga samtliga resurser på att klargöra oklarheterna kring polisman Ö. Du själv har däremot även diskuterat andra spår. För mig så existerar bara det här spåret.
Mannen hade omöjligt kunnat stå på platsen utan kommunikationsmedel. På denna tid så hette kommunikationsmedlet Walkie Talkie, vilket också uppmärksammades av flera vittnen den natten. Han kanske hade den Walkie Talkien inne i jackfickan.
Vad är det som får dig att tro att Holmér och Carlsson inte har planerat mordet?
Tack för att du har fått mig att inse exakt hur mordet har skett. Nu gäller det för mig att i resten av livet tjata på palmegruppen att fortsätta rota i Polisman Ö, Holmér och Carlsson. För att debatten är slut, nu gäller det bara att hitta bevisen.
”Debatten är slut, nu gäller det bara att hitta bevisen”, skriver du.
Jag tror att det är just den hållningen som gör att man kan stå på näsan ordentligt. Det finns många exempel på det i Palmeutredningens historia och jag har talat med många människor som haft just den hållningen. Och då talar jag om ärliga människor, inte om skumma figurer som försöker sprida villospår. Inte helt överraskande har deras slutsatser pekat i en lång rad olika riktningar. Det är bara tvärsäkerheten de har gemensam.
De sex nämndemännen i tingsrättsförhandlingen mot Christer Pettersson – förmodligen tämligen hederliga personer – förleddes att hamna i denna tvärsäkerhet och dömde honom för mordet. De två yrkesdomarna i tingsrätten samt en enig hovrätt, visste bättre.
Tittar man nyktert på målet mot Pettersson ser man just att det ”bara” var bevisen som saknades. Det enda som liknade bevis var Lisbeths utpekande. En av de omständigheter som mest försvagade betydelsen av utpekandet var förstås att hon fått förhandsinformation, bland annat av åklagarsidan, att den misstänkte var en missbrukare. Och den saken har förstås lett till kommentarer från en del av dem som är övertygade om Petterssonspåret i stil med: ”Det var synd att utpekandet inte gick formellt riktigt till, för om det gjort det hade Pettersson blivit fälld för mordet”. Sådana kommentarer speglar just inställningen: ”jag vet hur det är, nu väntar jag bara på bevisen”. I själva verket kan man ju inte veta någonting om vad Lisbeth Palme skulle ha sagt i samband med konfrontationsförhöret om det hade gått rätt till. (Mycket talar för att hon inte skulle ha pekat ut Pettersson. Omständigheter som starkt pekar i den riktningen kom fram i det psykologiska test som minnesforskaren Sven-Åke Christianson utförde på amerikanska studenter som fick, respektive inte fick, förhandsinformation innan de fick se konfrontationsvideon med Pettersson och de andra. Se t ex Christianson: Traumatiska minnen, sid 168-172 eller min egen bok Mörkläggning, sid 794-795.)
Vad gäller gärningsmannen och walkie-talkien: i mina böcker har jag tagit upp vad som brukar kallas ”mötesscenariot”, en hypotes om hur mordet gick till som jag anser att man måste ta på största allvar men som inte utretts av polisen. Det bygger på att Palme gick till ett i förväg planerat möte. Om gärningsmannen själv hade planerat det, eller om hans uppdragsgivare gjort det, visste han att Palme skulle passera Dekorimahörnan. Då behövde han ingen walkie-talkie av den anledningen. Samtidigt vet vi att det finns en rad rimligt trovärdiga observationer av walkie-talkiemän i det omedelbara grannskapet. Men de kan ha funnits där för att de fått förhandskunskap om det planerade mötet, de behöver inte ha stått i direktkontakt med mördaren. De kan också ha funnits där som en supportgrupp åt mördaren, men utan att han belastades med att själv syssla med radiokommunikation eftersom han hade andra uppgifter.
Jag är rädd för att debatten om AA handlar en del om politik. Man löser ingenting om man håller på den ena eller den andra och tvärtom oavsett vad som har hänt. Jag vet själv hur lätt det är att peka ut olika personer och tro saker (och kanske vilja tro utan att vara medveten om det) Men det kan man hålla mycket för sig själv för att förstå hur saker kan ha gått till. Författare har i alla tider tagit det som kan ha varit verkliga händelser och omvandlat det till sina egna berättelser. Man kan ta Strindbergs bok Hemsöborna t ex (eller Jallai idag). Även om han berättade på sitt sätt och hade fingerade namn så blev det ändå massa debatt. Jag kan inte rå för att jämföra med sådana saker långt tillbaka i tiden när jag funderar på hur internet har förflyttat gränserna när det gäller det offentliga.
Hej Gunnar. Vad tror du om Lisbets s k skottskada? Det var ju bara en rodnad som behövde baddas lite. Verkar ju helt ofattbart när man sett bilder på en genomskjuten kappa o tröja???/G.stock.
Jag tycker inte det är särskilt ofattbart. Kappan hade ett ingångshål vid ena skulderbladet och ett utgångshål vid det andra. Om man föreställer sig att den hängde lite bylsigt på Lisbeth och att kulan bara snuddade henne och knappt det är det rimligt att tänka sig att den enda skadan var en hudrodnad.
Självklart är det lätt att tycka att det var osannolikt att kulan skulle träffa på det viset. Det förefaller kanske mycket mera rimligt att kulan antingen skulle ha skadat henne allvarligt, kanske dödligt, eller att den skulle ha missat helt. Men osannolika saker händer hela tiden. Vi som har varit med ett tag minns humoristen och satirikern Tage Danielssons berömda monolog om sannolikhet som han skrev efter den mycket allvarliga kärnkraftsreaktorolyckan i Harrisburg 1979, USA. Han ironiserade över alla de kärnkraftsanhängare som hävdat att sådana olyckor var osannolika. Bland annat sa han:
”Jag menar, före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.”
Det är nästan samma debatt som faktiskt har förts om kulan mot Lisbeth Palme. Det var så osannolikt att en kula skulle gå så att somliga inte vill tro att den faktiskt gjorde det.
Men alla andra försök att förklara vad som egentligen hände – och jag har träffat på de mest fantastiska spekulationer – är mycket mer osannolika som jag ser det.
Låt oss komma ihåg att det faktiskt varje dag inträffar ett närmast oändligt antal osannolika händelser. Jag träffar min gamle skolkamrat på bussen, fastän jag inte sett honom på tjugo år. Hur sannolikt skulle jag ha trott att det var när jag satt vid frukostbordet? Jag äter en kola och en bit av en tand lossnar. Det var inte sannolikt att det skulle hända just den här dagen, men det gjorde det. Och så vidare. I själva verket är det sannolikt att man ska råka ut för ett antal osannolika händelser varje dag. I vanliga fall tänker man inte på det eftersom dessa händelser ofta inte är så märkvärdiga. Men händelser som är omgivna av stor dramatik väcker förstås alltid förundran när de innehåller osannolika inslag. Då är det lätt att tänka sig att det finns en hund begraven. Men vanligtvis gör det förstås inte det.
TV3-programmet ”Palmemordet polisspåren” har varit intressant
att se nu efteråt, jag har inget minne att jag såg det när det
sändes, tidsbestämning är svårt, ”snart 9 år sedan mordet”, så
troligen sändes det hösten/vintern 1994.
Eftersom tydligen Leif GW hade fått del av polisförhören så har
vi en tydligare bild av Dekorimamannen, att han var arbetslös,
hade 2 små barn, 170 cm, att han inte tränat på gymmet utan bara
varit där på besök under 1983-1984 för att prata med andra
finländare, etc. Därmed stämmer inte Ankis vittnesuppgifter med
polisen AA.
Leif GW säger i början att 2 poliser har varit aktuella i detta
ärende, men att en polis kunde avskrivas direkt, det måste ha
varit AA. Observera att Olle Alsén sitter där, han var ju mannen
bakom AA-spåret, och han gör inte mycket till invändning.
Polisman L, enligt GK, han som reste till Köpenhamn med sin bekant Lars L
borde ha synats mycket mer, han begick självmord 1993-10-13,
och han goda vän polis G, som efter mordet har bytt efternamn…
Jag tycker ändå att Sven Anér har den viktigaste poängen i AA-frågan. Det finns inget svar till hans frågor kring varför han inte anmäls för förtal.
Sven Anérs senaste bloggmeddelande om AA 2013-10-06:
”En svensk statsminister skjuts till döds på öppen gata. Fram till någon minut före skottet samtalar, enligt två av granskningskommissionen i princip betrodda vittnen, mördaren i walkie-talkie med mordets osynlige arrangör, på finska, men AA – för jag använder kommissionens identitet – konfronteras aldrig med de båda vittnena, och han hörs endast upplysningsvis, dessutom av samma poliser som har hand om den påstådda Palmeutredningen, inte av särskilda påbjudna internutredare – ett osannolikt brott mot gällande förordning.
Därmed är saken solklar över Dekorima. AA har inget ont gjort, han behöver inte höras – mer än en gång till intet förpliktande upplysningsvis – och Sven Anér kan prata bäst han vill, men det är inte AA…
Nej, det sägs aldrig. Det sägs aldrig att AA inte var skytten, för här råder, enligt RÅ och rikspolisstyrelsen, förundersökningssekretess, ett av dessa instanser nyuppfunnet begrepp.
Ja, där kan jag och mitt onda samvete säga att saken just nu står. AA har avancerat till /—/rådman och domare, han har tillsammans med sin maka – som gav honom sitt hustrualibi en gång i världen – blivit ledande politikerpar i den moderata /—/ kommun, och han har, som moderat ledamot av Sveriges riksdag /—/, en position i dag inom det officiella Sverige som förefaller orubblig.
Och det var ju det som var meningen.
Jag glömmer mitt onda samvete.
Sven Anér
PS: En tydligen nära god vän till paret AA ringer mig och undrar, tämligen skarpt, om jag inte kan dra tillbaka mina beskyllningar mot AA. Det är svårt för familjen…
Jo,, det kan jag förstå. Men det finns ett mycket effektivt botemedel, sa jag till den uppringande, nämligen en anmälan mot mig för förtal, efter att jag i tryckt skrift har kallat AA för mördare.
Men jag blir inte förtalsanmäld, tydligen. När jag lagt på luren undrade jag ett ögonblick om inte denna telefonpropå vore övergrepp i rättssak? Men det kunde ju juristen AA svara på, om han ville. DS”
(Gunnar Walls kommentar: I linje med mitt tidigare beslut att inte namnge AA på denna blogg har jag tagit bort några uppgifter i citatet från Sven Anér som också är av identifierande slag.)
Nej, i citatet från Sven Anér ovan finns inget svar på frågan om varför han inte anmäls för förtal. Den enda som skulle kunna svara säkert är förstås AA själv och han uttalar sig inte. Men som jag påpekat förut på denna blogg finns det förstås en alldeles begriplig förklaring som ligger nära till hands: att en sådan åtgärd från AA:s sida troligen skulle leda till stor publicitet omkring honom i kvällstidningarna och att han därför föredrar att ligga lågt. Enligt min mening kan man därför inte dra några särskilda slutsatser av hans passivitet när det gäller Sven Anérs anklagelser mot honom. Man behöver förstås inte hålla med om min bedömning på den här punkten. Men den utgör i alla fall ett högst tänkbart svar på den fråga som sysselsätter dig, Mehdi. Och eftersom de två kvinnornas vittnesmål faktiskt inte innehåller uppgifter som pekar ut AA som gärningsman så framstår Sven Anérs kampanj som tämligen torftig i sak.
Alla som följer Sven Anérs blogg vet att han också hävdat att bevisen för att Lisbeth Palme blev beskjuten är förfalskade samt att hon klev ur ambulansen under färden mot Sabbatsberg och fortsatte i ett annat fordon. Även dessa anmärkningsvärda påståenden är fullständigt obevisade. Men ska man använda samma logik som Sven Anér använder i fallet AA är förstås Lisbeth Palmes tystnad inför hans (enligt min mening smått bisarra) skriverier om henne ett bevis på att han har rätt.
Själva Palmeutredningen har tyvärr en lång historia av oegentligheter, fifflande, ljugande och rena lagöverträdelser från olika beslutsfattares sida – liksom av högst svajiga argumenteringar för såväl PKK:s som Christer Petterssons skuld till mordet. Men situationen blir sannerligen inte bättre av att personer som tagit på sig att vara denna utrednings kritiker beter sig som om det är fritt fram också för deras del att släppa alla rimliga krav på saklighet och nivå på argumenteringen.
Kan tyckas att Sven Anér kommer med ofullkomliga påståenden. Men ingen har ju det fullständiga svaret. Hans teorier är ju fortfarande ändå mer relevanta än vad många av dina teorier är ibland 🙂 inte minst den där du skrev till mig att mördaren skall kunna ha ”vapen fetish”. Det är ganska uppenbart Gunnar att det är en betydligt mycket smartare grupp som utfört mordet än någon med ”vapen fetish”. Om vi ska tala sannolikheter så är det betydligt mer sannolikt att Lisbeth Palme inte blev skjuten än att mordvapnet finns kvar pga ”vapen fetish”.
Din kritik mot Sven Anér är väldigt stark. Du glömmer bort att Sven Anér är den personen som skrev om polisspåret 1987 och tills idag har hållit sig kvar där. Han blev helt förkastad av Leif GW och Palmegruppen vid den tidpunkten. Idag så har både Leif GW och Palmegruppen vänt sig tillbaka mot polisspåret. Mycket tack vare dig själv också.
Vi skrev ju om respekt i debatten tidigare. Jag tycker att du trampar över när du skriver ”Men situationen blir sannerligen inte bättre av att personer som tagit på sig att vara denna utrednings kritiker beter sig som om det är fritt fram också för deras del att släppa alla rimliga krav på saklighet och nivå på argumenteringen.”
Jag har skrivit en lång teori som jag håller mig till. Den är väldigt saklig. Däremot så är det intressant med lite nya vinklar. Det som jag tycker att många gör fel ibland är att fastna på vittnesuppgifter, man borde tänka lite mer logik och sannolikhet i vissa lägen.
Jag tror nog inte man kan utesluta att mördaren sparat mordvapnet som ett minne av ett dåd han kanske är mycket stolt över och som fått rangen av historisk händelse. Det var det jag menade med att vapnet kunde vara en fetisch för gärningsmannen, något han inte förmådde att göra sig av med. Jag skrev inte att jag tror att det är så, bara att man gör klokast i att hålla alla tänkbara alternativ öppna så länge man inte vet.
Sven Anér gjorde förvisso en viktig insats när han skrev om polisspåret 1987. Jan Guillou gjorde likaså en viktig insats när han protesterade mot Holmérs PKK-spår 1986. Det hindrar ju inte att man kritiskt kan kommentera vad de skrivit om Palmeutredningen senare.
Jag beklagar ifall jag har låtit respektlös mot dig eller mot andra. Du har alldeles rätt i att det är sakargumenten som är det viktiga och att de inte bör skymmas av tonfall som drar uppmärksamheten från dem.
Gunnar: Vad har du för uppfattning om Hans Holmér? Vems ärenden gick han egentligen? Du blottlägger ju i Mörkläggning kontakterna mellan Holmér och regeringen, men fanns det också förbindelser in i de hemliga säkerhetstjänsterna? Den som en gång rekommenderade honom som säpochef var ju Elmér. Och i den här franska artikeln av Maurice Najman som röjde Francovichs efterforskningar sägs han ha tillhört Stay Behind. De här uppgifterna antyder ju att han kan ha haft alternativa uppdragsgivare och inte bara eller ens i första hand gått regeringens ärenden. Fast samtidigt verkar ganska litet vara känt om Holmérs kontakter in i den mlitära sidan av säkerhetsapparaten.
Hans Holmér hade säkert en hel del intressanta kontakter inom svenskt säkerhets- och underrättelseväsende också vid den tid då han var spaningsledare i Palmeutredningen.
Men med största sannolikhet hittade man inte hans viktigaste hemliga kontakter bland de höga cheferna på Säpo.
Holmér hade visserligen varit säpochef mellan 1970 och 1976, men han hade, till skillnad från flertalet underlydande chefer, i allt väsentligt varit regeringens man redan då. Hans insatser under sjukhusaffären 1975 gick till exempel ut på att skydda regeringen genom att smussla undan vad som låg i botten på affären: den märkliga alliansen mellan socialdemokratin och den militära underrättelsetjänsten IB. Och det gjorde han genom att lögnaktigt påstå att det var hans egen organisation, Säpo, som låg bakom spioneriet bland sjukvårdsanställda i Göteborg. Och som jag visat framför allt i ”Mörkläggning” fanns det ju rejäla spänningar mellan Rikspolisstyrelsen (inklusive Säpo) och Holmér under det år han var spaningsledare.
Precis som du tycks vara inne på tror jag att han hade avsevärt bättre kontakter inom de hemliga organen på den militära sidan. Kan det ha funnits en intressekonflikt där, så att han var klämd mellan militära strukturer – som till exempel Stay Behind – och kanslihuset? Kanske. Men jag uppfattar det nog som att Holmér var lojal med regeringen, i praktiken framför allt med statsminister Ingvar Carlsson. Vad denna lojalitet bestod i är givetvis en intressant fråga. Fanns det även denna gång, precis som under sjukhusaffären, ett behov av att dölja vad hemliga militära instanser sysslat med?
Utgjorde inte Stockholmspolisen (eller delar av den) ett centralt inslag i kuppförsvaret? I sådana fall är det väl rimligt att tänka sig att också länspolismästaren var en betrodd man i de kretsarna. Jag vill minnas att Carl Persson i sina memoarer uppger att han tillhörde ledningen för Stay Behind. Och det ligger väl nära till hands att anta att länspolismästaren på samma sätt hade en ledningsfunktion för det mer lokala kuppförsvaret.
Jodå, Carl Persson var med och byggde upp Stay Behind redan när han var statsekreterare åt inrikesminister Rune Johansson i slutet på 50-talet, alltså innan han blev rikspolischef. Och fast jag inte har några konkreta uppgifter om den saken till hands nu så håller jag med dig: länspolismästaren i Stockholm var ju en högst naturlig person att ha med i sådana sammanhang.
I sammanhanget är det ju intressant att notera att under mordnatten tycks inte kuppförsvaret i Stockholm ha gått igång alls, fastän ett statsministermord väl borde vara ett typiskt tecken på att en statskupp eller en attack från främmande makt skulle kunna vara under akut uppsegling.
Hei Gunnar
Jeg postet noen bemerkninger, samt noen spørsmål til deg tidligere i dag.
Dette lå på denne siden en liten stund før det forsvant. Hva skjer?
Mvh
Kenneth
Det kan jag inte förklara. Jag har inte fått någon kommentar från dig i dag, Kenneth. Du är välkommen att återkomma.
Hei igjen Gunnar
I tidligere svar mener du jeg er forutinntatt når det gjelder skyldspørsmålet i mordet på Palme. Det er ikke riktig. En hver er uskyldig til det motsatte er bevist.
Vi må gå ut i fra at AA vil komme styrket ut ved en fellende dom ovenfor Sven Aner om nå AA velger og gå til en anmeldelse. Om indiser har pekt mot AA som morder, og Sven Aner har vært i god tro vedrørende publisering av AA som Palmes morder har jeg forstått av Svensk rettspraksis at Sven Aner ikke nødvendigvis blir dømt. Men AA vil bli renvasket hva gjelder dennes medvirkning til forbrytelsen.
En hver journalist, AA sine kolleger og en stor del av Sveriges befolkning har kunnskap om beskyldningene mot AA. DETTE er noe AA burde bekymre seg over. Det at du mener AA muligens har en vilje til å ligge lavt og dermed ikke vil anmelde Sven Aner bygger på sin egen urimelighet. Når det fra tid til annen kommer frem nye interessante opplysninger ang mordet er det kun korte notiser i media. Ingen oppfølginger, og få stilte spørsmål fra journalister. Så det at noen vil bevise sin uskyld i en sak som allerede er viden kjent burde være en lett avgjørelse for en som bla du mener er uskyldig.
Det at AA er en høyt plassert person i svensk rettsystem og politikk, sågar en talsperson tyder vel også på at han mindre en de fleste andre burde ha noen bekymringer med å fronte dette spørsmål. Eller?
Og så må vi huske på en ting. Vi oppfordrer til en anmeldelse av Sven Aner. Ikke omvendt.
Hva mener du Gunnar om påstått uttalelse fra AA i forbindelse med et direkte spørsmål til AA fra en tidligere kollega om AA var innblandet i mordet på Palme. Her skal AA ha svart at de har en slik oppbakning at ingen kan ta dem. Skal vi avfeie dette som påhitt og løgner? Om ikke så burde gåten være løst. Her burde betydelige ressurser settes inn for en avklaring.
I og med Sven Aner sin utrettelige innsats for å bevise sine påstander mot AA har Aner ved flere tilfeller blitt sjikanert, motarbeidet, og utsatt for direkte sabotasjer. Da tenker jeg spesielt på DVD skiver som ble ødelagt i forbindelse med utsendinger til forskjellige personer. Hvordan forklarer vi det?
Jeg tror løsningen ligger i avhørene med de finske jentene. Om så ikke er tilfelle burde noen gå offentlig ut og avbekrefte dette, samt frigi avhørene. Jeg vet at dette ikke er ifølge rettspraksis i Sverige, men her står vi ovenfor en forbrytelse uten sidestykke i Svensk historie.
Jeg forstår heller ikke at du kan påstå at AA sin medvirkning til mordet ikke blir styrket av disse forhørene. Du har jo ikke lest dem. Med tanke på den enorme mørkleggingen vedrørende palmemordet. Tror du på det som blir deg fortalt? Den eneste person jeg ikke har hatt problemer med å tro på når det gjelder en uttalelse om palmemordet er fra en av mine venner. Hans uttalelse var som følger: jeg har ingen aning. Ok, men la oss finne ut av dette da. Hvordan? Jo, det eneste som kan vekke etterforskerne fra deres dvale i palmemordet er en anmeldelse foretatt av AA mot Sven Aner. Hvorfor ikke? Ligge lavt? Nei, om AA er uskyldig er jeg fullstendig overbevist om at AA ville kjørt en sak mot Sven Aner for at en gang for alle tyste denne personen.
Og igjen Gunnar. Du som mener AA er uskyldig burde jo absolutt se frem mot en slik rettssak. Du er vel også nyfiken. Og som du skrev i et svar til en annen person tidligere, ingen ting er umulig. Kan det da også være mulig at du er ført bak lyset ang avhørene av de finske jentene. Om svaret er nei vill det vært fint om du tok tilbake tidligere uttalelser vedrørende hendelser og muligheter.
Mvh Kenneth
Tack för din kommentar, Kenneth.
Du skriver att jag anser att AA är oskyldig. Det har jag aldrig skrivit. Det finns givetvis många personer som möjligen skulle kunna vara inblandade i Palmemordet. Jag ser inga skäl att undanta AA från den långa listan. Det jag har försökt säga är att det inte finns någon känd information som pekar på att han skulle vara Dekorimamannen och därmed också Palmes mördare. Jag har därför vänt mig mot de kategoriska påståenden i den riktningen som du och andra fört fram.
Det kan vara frustrerande att syssla med de olösta mordet på Olof Palme och ibland leder det till ganska upprörda och hårda ord mellan olika debattörer som har det gemensamt att de skulle vilja få veta sanningen men som dragit olika slutsatser i den ena eller andra sakfrågan. För min del har jag försökt att undvika att hamna i vad som ibland framstår som fruktlösa gräl. Och diskussionen om AA som en möjlig Dekorimaman är inget jag har sökt, just av den anledningen. De många kommentarerna i denna fråga på min blogg ligger i anslutning till ett ursprungligt inlägg från mig som inte alls handlar om den saken. Men när andra debattörer tagit upp anklagelserna mot AA i detta forum har jag till sist ansett att det var lika bra att ta en debatt om saken och försöka klargöra varför jag anser att kampanjen kring hans påstådda roll som Palmemördare grundar sig på tämligen tunna spekulationer och att det hela riskerar att slå tillbaka mot alla som försöker föra en debatt grundad på tyngre sakargument. Jag vet att du tycker annorlunda om detta, Kenneth. Men sådan är min inställning och den som läser mina kommentarer kan följa hur jag argumenterat.
Jag utesluter inte alls att det skulle kunna bli intressant om det händelsevis blir en förtalsrättegång i frågan. Det är förstås till och med hypotetiskt möjligt att det skulle kunna komma fram något om det misstänkta brott som du särskilt uppmärksammat, att en okänd person försåtligt och diskret skulle ha repat några DVD-skivor som Anér skickat med posten till en anhängare i Värnamo. Misstanken kom upp från Anérs sida eftersom det visade sig att mottagaren inte lyckades spela skivorna på sin DVD-apparat. Eftersom dessa skivor innehåll en filmad version av ett föredrag om Palmeutredningen som Anér hållit på Tuna bygdegård ska man kanske inte förvånas över att föredragshållaren började spekulera om en stor konspiration – och man kan givetvis inte fullständigt utesluta att han hade rätt och att i värsta fall den utpekade politikern själv hade ett lömskt finger med i spelet.
Men uppriktigt sagt tvivlar jag både på att det låg kriminella intriger bakom de tekniska problemen med att spela upp DVD-skivorna – sådana problem är ju inte särskilt ovanliga – och på att en förtalsrättegång skulle binda just AA vid detta eventuella nidingsdåd.
Att ”en stor del av Sveriges befolkning” skulle känna till dessa anklagelser mot AA vänder jag mig starkt emot. AA är en, i princip, okänd politiker som jag vågar påstå väldigt få känner till.
Känner man till mordbeskyllningarna så är man en av kanske ett par, tre hundra med intresse av mordgåtan. Så enormt stor publik tror jag inte Anérs blogg når ut till.
Nej AA gör nog bäst i att ligga lågt om detta även om man som Gunnar säger inte kan utesluta honom som mördare, dessvärre gäller det för några miljoner andra människor också…
Hei Dave
Sjekk Sven Aners besøkstall på bloggen hans (nederst på siden). Sven Aners bok om AA mener jeg har vært utsolgt ved tilfeller. De som er det minste interessert i mordet på Palme skulle jeg tro er vitende til beskyldningene mot AA, samt andre politikere og journalister. Alle som er bekjent med AA vil jeg også tro kjenner til beskyldningene. Som du ser er en stor del av den Svenske befolkningen klar over beskyldningene rettet mot AA.
Hva er så en stor del av en gruppe? I dette tilfellet beskrevet som det svenske folk.
Om f. eks 15 av 150 deltagende syklister i Tour de France (sykkelritt) er dopede. Synes du dette er en stor eller liten del? Jeg ville påstå at dette er en veldig stor del av rytterne. Husk det er ikke prosentregning jeg vil frem til.
Du skriver at AA gjør nog best i at ligga lågt. Om AA var sikker på å vinne en slik rettssak for så å bli fullstendig renvasket for alle beskyldninger, pluss det at Sven Aner for alltid er tystet. Hva ville du gjort? Men, om tilfellet er motsatt når det gjelder skyldighet ville nok også jeg ligge lavt. Man er jo ikke dum.
Du skriver at dette gjelder for noen millioner andre mennesker også. La oss nå konsentrere oss om de personer som faktisk er blitt knyttet til mordplassen ved navn pga vitner og andre bevis/uttalelser som er fremkommet. AA skal i følge en poliskollega ha innrømmet skyld i sak.
Mvh Kenneth
Jo men alltså, visst skulle han kunna anmäla Anér för förtal men det skulle ju inte innebära att det blir en palmemordsrättegång.
Vid en eventuell seger i en förtalsrättegång skulle AA möjligen få tyst på Anér men det skulle innebära att ALLA plötsligt fick reda på dessa anklagelser.
Att bli anklagad för att ha mördat statsministern är nåt som kommer förfölja honom resten av livet, se på Christer Pettersson…
I hans ställe hade jag nog gjort likadant även om man inte riktigt kan föreställa sig situationen.
(jag tror fler än så är dopade i TDF…)
Gunnar: Om vi återvänder till Holmér… Han hade ju uppenbarligen kontakter med den mystiske ”Ö” och sannolikt också med sina livvakter (som i åtminstone ett fall senare blev Ebbe Carlssons livvakt) redan innan mordet. Är det känt hur han kände dessa sedan tidigare? Jag tänker mig att det trots allt inte är så vanligt att Shlms länspolismästare har den sortens relation till poliser som är placerade såpass lågt i hierarkin?
Nu är det ju så att ”Ö” tycks definitivt ha haft kopplingar in i den militära säkerhetsapparaten (annars hade han ju knappast blivit säkerhetschef på televerket). Och vi vet från en intervju i Aftonbladet (2013-02-03) med Michael Lundh, fd piketpolis på norrmalm, att ”man pratade om en organisation som hette Arla gryning” på norrmalmsdistriktet. ”Ö” kom från norrmalmsdistriktet. Det gjorde också Ebbes och HHs livvakt P-O.
Tillfällighet? Eller är det gemensamma uppdrag för den militära säkerhetsapparaten som utgör den gemensamma nämnaren mellan HH, P-O och Ö?
Hela frågan om Holmérs livvakter är mycket intressant. Jag återger här ett avsnitt ur min första bok om Palmeutredningen, ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet”:
Ingenting som någon journalist skickade till sättning bidrog dock till mytbildningen kring Holmér så effektivt som en av hans tidigaste åtgärder som spaningsledare: beslutet att förse sig med personliga livvakter som följde varje steg han tog. Holmér var i ett slag bättre och mer iögonenfallande bevakad än någon annan människa i hela Sverige. Och de ständigt närvarande skinnjackeförsedda poliserna kunde inte annat än mana fram TV-tittarnas känsla av att samma mördare som skjutit Palme också hotade Hans Holmér.
Men var Holmér hotad?
Dåvarande överåklagaren i Stockholm, Claes Zeime, var aldrig imponerad av den påstådda livsfara som Holmér skulle ha svävat i. Zeime fick på sin lott att samarbeta med Holmér under den period som präglades av ”huvudspåret”, misstankarna mot PKK. Själv hade Zeime inga livvakter, trots att det var han som skulle ta eventuella beslut om åtal mot Holmérs misstänkta kurder.
I en tidningsintervju har Zeime senare syrligt kommenterat saken:
– Det kanske är så att om det inte finns några terrorister så hittar vi på dem. Då gör vi oss själva nyttiga och viktiga. Samma sak var det med Holmérs alla livvakter. Det var nog mer frågan om en image än reella hot. Holmér hotades, visst. Jag fick också hot. En gång kom det ett nerblodat brev. Min sekreterare brukade kasta breven så jag slapp se dem. Sådant tillhör jobbet.
Det var Holmér som beslutade om att ge sig själv polisskydd. Så brukar det inte gå till. Han beslutade också om vilka konkreta personer som skulle vakta honom. Även det var onormalt. Och inte nog med det: han ratade personalen ur såväl säpos som stockholmspolisens specialtränade livvaktsgrupper och gav i stället jobbet till sin chaufför som sedan hjälpte till att rekrytera ytterligare poliser ur sin bekantskapskrets.
Frågan om varför Holmér inte ville skyddas av säpos livvakter har han senare avfärdat med att säpo inte klarat av att skydda Palme. Varför vände han sig då inte till stockholmspolisens egna utbildade livvakter? En förklaring han gett i ett JO-förhör är att han alldeles efter mordet inte kunde bedöma ”om hotet kunde komma inifrån polisen”, det vill säga om det var hans egna underlydande poliser som mördat Palme. Därför ville han bygga upp ett livvaktsteam just kring sin egen chaufför som han ”litade på som människa”.
Om Holmér verkligen, som han alltså öppet antyder, fruktat attentat från sin egen personal tycks det ha gått över rätt fort. Personal från stockholmspolisens livvaktsgrupp fick nämligen duga åt hans hustru Ingrid som också bad om och fick personskydd några veckor efter att han gett sig själv det.
Om Holmér verkligen misstänkte att polisens utbildade livvakter kunde vara involverade i Palmemordet borde han förstås ha agerat med större kraft än att handplocka andra livvakter till sig själv. Hans egna förklaringar övertygar inte. Vad handlade det om då? En del av svaret är rimligtvis att han ville omge sig med människor vilkas diskretion och lojalitet han kunde lita på. Genom att han valde ut i sammanhanget okvalificerade poliser och gav dem chans till stora övertidsinkomster, en omväxlande tillvaro och viktiga poäng i karriären kunde han räkna med att de lojalt skulle ställa upp för sin spaningsledare.
Chefs-JO Claes Eklundh granskade senare såväl Holmérs eget livvaktsskydd som det han försåg sin hustru med under ett helt år. Tillsammans hade det inneburit en rätt stor kostnad för skattebetalarna – i synnerhet som Holmér också låtit bevakningsföretaget ABAB vakta deras gemensamma villa som han flyttat ifrån.
JO tyckte förstås det var märkligt att Holmér själv, som var personligt berörd, beslutat om både sin egen, hustruns och villans övervakning.
Några konkreta hot mot Holmér hittade aldrig JO. Men när han frågade en del andra höga poliser förklarade de att skyddet kunde vara befogat eftersom Holmér exponerats så hårt i massmedia. Och därmed avstod JO från att borra vidare i frågan.
När det gällde bevakningen av hustrun och villan var det svårare att hitta ursäkter. Hon var ju inte någon följetong i TV och utredde inte heller mordet på Palme. Särskilt hade JO svårt att förlika sig med att staten var tvungen att ställa upp med skyddspersonal under hennes upprepade resor till Åre och hennes återkommande segelturer i skärgården. I det senare fallet var man tvungen att ta i anspråk en av distriktets två polisbåtar med besättning. JO påminde i sitt utlåtande om hur små möjligheterna normalt är för kvinnor att få det minsta lilla livvaktsskydd även om de – till skillnad från Holmérs hustru – bevisligen utsatts för hotelser och grovt våld.
Själv hade visserligen Ingrid Holmér hävdat att hon april 1986 blivit överfallen i när hon sprungit ett motionsspår. Men enligt vad Holmér själv medgav för JO hade han inte trott riktigt på sin hustrus berättelse när han beslutade om livvakter åt henne.
Att hon ändå fick så långvarigt skydd förklarade Holmér med att han senare, under hösten -86, börjat luta åt att hennes berättelse var sann. Då hade han, berättade han för JO, nämligen fått reda på avlyssnade uttalanden från buggningarna av PKK-anhängare som avslöjade terroristhot mot henne.
JO som – till skillnad från allmänheten – hade tillgång till de hemliga utskrifterna från buggningarna nöjde sig inte med det. Han läste aktuella avsnitt och kom fram till att Holmérs försök till äreräddning av den delen av livvaktandet saknade täckning. Varken i buggningsutskrifterna eller någon annanstans gick det att hitta några hot mot spaningsledarens hustru.
Slutsatsen blev att Holmér missbrukat sin ställning och slösat med statens medel när han beslutade om livvakter åt sin fru, menade JO. Det kunde ha blivit ett åtal för trolöshet mot huvudman, men JO avstod med motiveringen att Holmér faktiskt tycktes ha ”hyst en stark rädsla för att bli utsatt för attentat” och att han kanske hyst en verklig oro också för hustruns säkerhet. Eftersom det inte gick att bevisa att Holmér uppsåtligt slösat bort statens pengar återstod bara att avskriva ärendet.
Skulle Holmér – som JO antydde – helt enkelt ha tappat kontrollen över nerverna? Inte nödvändigtvis. Det är knappast märkligt att Ingrid Holmér kände sig illa till mods när hon stod helt utan övervakning medan hennes make var mer uppseendeväckande skyddad än Ingvar Carlsson. Och det är också naturligt att tänka sig att Holmér för skams skull kände sig tvungen att ge hustrun i sitt trasiga äktenskap lite grand av det polisskydd han unnade sig själv.
Så långt ”Mörkläggning” om livvaktsskyddet. Det är alltså uppenbart att Holmér omgav sig med handplockade poliser som han hade ett personligt förtroende för. Och det är lika uppenbart att det inte fanns något tydligt behov av livvaktsskydd för honom. Till detta ska läggas att Holmérs livvakter var nära bekanta med den högerextreme polisen/vapenhandlaren ”Ö” som figurerat i spaningstips som möjligen inblandad i mordet. Och att Holmérs relationer med ”Ö” förefaller ha varit ytterst vänskapliga.
Åter ett citat ur ”Mörkläggning”. Bakgrunden är att Ebbe Carlssons livvakt Per-Ola K har åkt fast i tullen med bilen full av avlyssningsutrustning, vilket antyder att hans verkliga uppdrag inte precis handlat om att skydda Ebbe mot möjliga fysiska hot. Det har visat sig att Per-Ola K tidigare ingått i den lilla grupp av poliser som varit livvakter åt Holmér under dennes tid som spaningsledare:
När smuggelutredarna började syna Per-Ola K i sömmarna fann de till sin häpnad att inte heller hans tidigare uppdrag för Hans Holmér hade varit ett normalt livvaktsjobb. I affärshandlingar som de hittade framgick det att P-O gått under den välklingande titeln ”First Equipment Officer”, materielchef, åt spaningsledaren.
I den positionen hade han på Holmérs uppdrag – och helt vid sidan av polisens normala inköpsorganisation – gjort ett antal mer eller mindre märkliga beställningar till Palmeutredningen.
Alla beställningarna gjordes hos ett enda företag som gick under namnet Strateg Protector AB. Det var alldeles nybildat och drevs av en före detta polis, ”Ö”, och en före detta militär, ”G”. Företagets huvudsakliga inriktning var på vapen men det förmedlade också olika typer av säkerhetsutrustning.
Under några månaders tid, med start hösten -86, beställde Per-Ola K varor och tjänster för bortåt 1,2 miljoner kronor. Det visade sig senare att företagets totala fakturerade försäljning under räkenskapsåret 1986-87 inte uppgick till mer än 1,4 miljoner. Det var alltså i allt väsentligt polisens inköp som höll Strateg Protector under armarna.
Vad var det då Holmér och P-O köpte?
Den dyraste posten, mer än 620 000 kronor, gällde installationen av pansarglas i Palmerummet.
Annat som inhandlades var:
* frekvenshoppande walkie-talkies av en typ som används av CIA och FBI och som inte kan avlyssnas;
* ”track-finders” – signalsändare som kan fästas på en person eller på en bil och till exempel användas vid skuggningar;
* skottsäkra västar;
* samt slutligen – och mest spektakulärt – fem k-pistar åt livvakterna. En av dem var inbyggd i en dokumentportfölj och hade avtryckare i bärhandtaget.
Det är ingen överdrift att säga att det gick informellt till när Holmér lät Per-Ola K sköta dessa inköp. Och kritiken från såväl riksrevisionsverket som justitieombudsmannen blev med tiden mycket hård.
RRV kritiserade Holmér för att det inte fanns papper på vad syftet var med inköpen och att det inte tagits in anbud från olika säljare.
JO konstaterade syrligt att pansarglaset installerats utan att vare sig byggnadsstyrelsen, rikspolisstyrelsens förvaltningskontor eller ansvarig säkerhetschef inom polisen kopplats in. Dessutom menade JO att priset för denna installation verkade väl högt. När det gällde k-pistarna var det ännu tydligare att något var fel: lokala polismyndigheter fick över huvud taget inte köpa in vapen, det skulle göras centralt. För övrigt var det tveksamt om det var tillåtet för polisen att skjuta från höften med en k-pist inbyggd i en väska.
Slutligen ställde sig JO frågande till vad pansarglaset, k-pistarna och de elektroniska apparaterna skulle fylla för funktion.
Holmérs personligt utsedde inköpare avfärdades bryskt av JO med kommentaren: ”P-O [K] hade inte någon erfarenhet av upphandling och han hade inte heller något tekniskt kunnande i fråga om säkerhetsinstallationer av det aktuella slaget”.
Holmér hade alltså, krasst uttryckt, låtit sin livvakt spendera en dryg miljon kronor på ganska lösa boliner. Och JO förklarade för sin del att han avstod från att åtala den tidigare länspolismästaren för brottet ”trolöshet mot huvudman” endast därför att det inte var säkert att staten lidit skada genom inköpen. Bevisbördan låg på JO och sedan denne talat med kollegor till Holmér om behovet av den märkliga säkerhetsutrustningen tvingades han konstatera att man inte ”med bestämdhet” kunde säga att den var onödig. Priset för installationen av pansarglaset hade visserligen verkat vara saltat, men inte heller här ansåg till sist JO att bevisningen räckte till ett åtal.
Vad låg då bakom de märkliga inköpen? Fanns det, som JO misstänkt, en ambition från Holmérs sida, ”att gynna en viss vapenhandlare”?
Ja, en bekymmersam sak hade stått fullständigt klar för de granskande myndigheterna. Och det var att Per-Ola K och vapenhandlaren ”kände varandra mycket väl sedan länge”, för att låna en formulering från JO.
Formuleringen var sannerligen ingen överdrift: ”Ö” hade en gång varit P-O:s informelle handledare in i polisyrket. Som färsk polis hade P-O mot slutet av 70-talet börjat i en piketstyrka på Norrmalm. I gruppen ingick också den mer erfarne ”Ö”. Denne har berättat att nykomlingen till en början var tystlåten och tillbakadragen, ”en relativt blyg grabb”:
– Jag tog mig an pojken och försökte lära honom det lilla jag kunde.
Det var början till en bestående vänskap. Men det var inte på eget bevåg som P-O ordnade de fördelaktiga kontrakten åt sin gamle kompis. Länspolismästaren själv var också bekant med vapenhandlaren och engagerade sig personligen i inköpen från dennes firma.
På vilket sätt kände Holmér och ”Ö” varandra? En kontaktväg är väl dokumenterad. Innan den senare blev vapenhandlare var han en av polisens mest anlitade experter på skjutvapen.
Sedan ”Ö” lämnat pikettjänsten hade hans karriär inom kåren bestått av olika specialuppdrag med anknytning till vapenområdet. Från 1979 och tills han slutade inom polisen 1986 ägnade han sig dels åt att utreda polisens behov av ny beväpning och kroppsskyddsutrustning och dels åt att introducera den nya tjänstepistolen av märket Sig-Sauer. Han arbetade omväxlande vid rikspolisstyrelsens tekniska byrå och vid stockholmspolisen. Trots att han inte hade högre befattning än polisinspektör kom han i praktiken att ha en nyckelposition när det gällde vapenfrågor för polisen i hela landet och särskilt i Stockholm.
Därmed hamnade han också i hetluften. Polisens beväpning var ett återkommande och inflammerat debattämne inom kåren och i massmedia. Och internt kom ”Ö” att bli något av en symbol för den flygel som ville ha större eldkraft.
Han gjorde sig också bekant för att ha åsikter i mer uttalat politiska frågor. Som Hans Ölvebro med en försiktig formulering medgav i en paneldiskussion i TV-programmet ”Norra Magasinet Special” i februari -92 var det känt att ”Ö” ”umgicks med likasinnade som hade en speciell uppfattning”. Och den gick bland annat ut på att man ”inte tyckte om Palme”.
Av visst intresse är att JO både i fallet med Holmérs livvaktsskydd och hans märkliga inköp ansåg att det låg nära till hands att väcka åtal mot den tidigare spaningsledaren – men i båda fallen avstod på vad som kan framstå som lite svajiga grunder. Det går inte helt att komma ifrån misstanken att JO fått informella påstötningar från någon myndighet om att inte peta för mycket i Holmérs agerande eftersom ett fortsatt rotande skulle kunna exponera känsliga statsintressen. Varför inte verksamhet med anknytning till den militära säkerhetsapparaten?
”Ö” var medlem i Stockholms Försvarsskytteförening, en liten sammanslutning som framför allt bestod av poliser och militärer. Frågan har väckts om om föreningen var en gren av det svenska ”Stay Behind”-nätverket. Sådana samband skulle kunna förklara Holmérs nära och välvilliga kontakter med ”Ö” och den informella krets av Norrmalmspoliser som fanns runt honom.
Stort tack för utförligt svar Gunnar! Det kan i det här sammanhanget vara värt att påpeka att WIlhelm Agrell, som ofta tycks ha varit först i media att se olika sammanhang och som verkar ha haft god inblick i de hemliga tjänsterna, redan sommaren 1988 (24e augusti närmare bestämt) på DN-debatt frågade sig om Ebbe-Carlsson affären löser det pussel som består av polisspåret.
Men apropå Holmérs chaufförer… Har du någon uppfattning om Rolf Dahlgrens lätt fantastiska berättelse om hur han under mordnatten kört omkring Holmér i city? När man först hörde talas om det här så minns jag att det varken lät särskilt relevant (vad skulle Holmérs uppehållsplats spela för roll i sammanhanget?) eller plausibelt (Dahlgrens enda intervju i etermedia skedde genom ett brevinkast).
Men efter vad som senare har framkommit så ter sig historien litet mer plausibel. Holmérs egna uppgifter om var han befann sig under mordnatten har väl inte varit helt konsistenta över tid. Han uppger inför någon av kommissionerna (vill jag minnas) att han reste till Borlänge runt kl 12 på morddagen. Men i tidningen Vi (961114) uppger två poliser (Ulf Norlin och Börje Wingren) på våldroteln för journalisten Anders Hasselbohm att Holmér besökte våldsroteln runt kl 16 samma dag för att informera om att en person hotat Olof Palme!
Å andra sidan skall Dahlgren enligt sin egen version ha hämtat Holmér i Falun. Och alldeles bortsett från att det är svårt att se hur en sådan snabbvisit till dalarna kan ha med mordet att göra, så blir det plötsligt ont om tid. Enligt Dahlgrens berättelse började Holmérs resa genom centrum 2230, vilket antyder att både Holmér och Dahlgren på cirka 6 timmars tid (om vi antar avresa 1630, vilket tycks vara tidigast möjliga avresetid) skall ha rest Sthlm city – Falun tur och retur. Det blir en resa på nästan 50 mil i vintermörkret. Fast å tredje sidan ville inte Dahlgren säga om man hade färdats med bil. Å fjärde sidan så är det svårt att förstå varför Dahlgren hade behövt åka upp till Falun om Holmér hade tillgång till flyg eller helikopter…
Mitt intryck är att det är några pusselbitar som saknas här. Historien går inte riktigt ihop oavsett om man väljer att tro på Dahlgren eller Holmér.
Du har rätt i att det inte är lätt att få pusslet att gå ihop när det gäller alla förbryllande omständigheter timmarna före och efter mordet.
Vad som är klart är i alla fall att Hans Holmér personligen tar över mordutredningen så fort han dyker upp i polishuset på lördagsförmiddagen. Efter en timme håller han sin första presskonferens.
Med tanke på att han enligt egna uppgifter varit helt bortkopplad från mordspaningarna – och okunnig om mordet – hela natten är det ett anmärkningsvärt agerande. Varför ägnar han sig inte åt att sätta sig in i saker och ting i lugn och ro och låter andra utöva det praktiska ledningsansvaret? Invändningen är så mycket mer relevant som det egentligen inte finns några skäl för en länspolismästare att ta på sig rollen som spaningsledare i en brottsutredning. Om ansvaret för mordutredningen skulle ligga inom Stockholmspolisen var det tvärtom desto viktigare att länspolismästaren stod utanför det praktiska arbetet så att han skulle kunna gå in och ta itu med de konflikter och administrativa krockar som lätt skulle kunna uppstå. Nu fanns det ingen att vända sig till för de poliser – och de var många! – som blev missnöjda med det sätt som spaningarna kom att skötas på.
Lägger man till att Holmér via kanslihuset fick ett helt regelvidrigt mandat att köra över åklagarsidan är det svårt att undgå slutsatsen att han gick in som spaningsledare för att utöva full politisk kontroll över vad som skedde. Då är det lätt att också föreställa sig att han mycket tidigt var avsevärt mer välinformerad om de tänkbara politiska komplikationerna kring Palmes död än vad han officiellt medgav – och att det låg bakom att han satte sig vid spakarna så snabbt och beslutsamt. Fick han information redan under natten? Kände han till en hotbild mot Palme redan före mordet? Visste han sanningen om de walkie-talkieobservationer som så många vittnen gjort? Inget av det kan uteslutas. Och mot den bakgrunden kan man förstås inte heller utan vidare vifta undan Rolf Dahlgrens märkliga berättelse.
Jag är en bland dom som inte tror att det behöver vara genom telefonavlyssning som man fick veta att Palme skulle på bio. Tror det skulle kunna vara så att han skrev i någon kalender på kontoret att han skulle gå på bio. Där vet vi att det sprang omkring både anställda tjänstemän och konsulter. Om nu Palme var lika slarvig med detta som att han var med att kalla in säkerhetsvakter, så kan detta varit mycket intressant information att få råka se. Jag menar att här fanns isåfall något konkret, svart på vitt och inte bara något som sas i förbifarten. Det bör isåfall också ha lett till att ev. gärningsmän har blivit säkrare på att förbereda sig utan att göra det i onödan. Det intressanta med detta scenario är att det förmodlingen inte var någon polis som i första hand fick reda på att Palme skulle på bio. Hur ser man på detta?
Det har diskuterats en del kring frågan om det stundande biobesöket på något sätt skulle ha blivit känt antingen på Olofs eller Lisbeths arbete. Det kan ju inte uteslutas. Men det tycks som om beslutet att gå just till Grand på Sveavägen för att se ”Bröderna Mozart” och inte någon annan film på någon annan biograf togs först när Olof kommit hem från arbetet.
Låt oss titta på hur jag sammanfattat saken i min bok ”Mörkläggning”.
Mårten och Lisbet Palme samt Ingrid K har i efterhand lämnat berättelser som stämmer ganska väl överens inbördes och som kan sammanfattas så här:
På eftermiddagen den 28 februari, omkring klockan 14, ringer Ingrid till Mårten på riksförsäkringsverket där han arbetar. De pratar om att gå på bio. Kvällen före har Mårten varit på middag hos en familj på Lidingö och där fått höra lovord om ”Bröderna Mozart”. De bestämmer sig för att se den filmen. Efter jobbet, strax efter klockan 17, går Mårten ner till Grand som ligger alldeles intill arbetsplatsen och köper två biljetter. Han tar sedan T-banan till Karlaplan på Östermalm och handlar lite på köpcentret Fältöversten innan han promenerar hem till bostaden.
Olof och Lisbet har också talats vid om att gå på bio den här kvällen. För dem är det lite utanför det vanliga, kanske kommer de bara iväg på en film ett par gånger om året. De har funderat på ”Mitt liv som hund” som går på Spegeln på Birger Jarlsgatan, men de har inte bestämt sig och inte skaffat biljetter.
Samtidigt som Mårten beger sig iväg från jobbet ringer Lisbet hem till Ingrid från sin arbetsplats. Under samtalet frågar Lisbet om Mårten och Ingrid vill följa med på ”Mitt liv som hund”. Ingrid svarar att de för sin del redan beslutat att se ”Bröderna Mozart”. Lisbet vill gärna träffas och säger att hon och Olof i så fall kanske ändrar sig och går på den filmen i stället.
Strax efter klockan 18 är Mårten hemma och ringer då Ingrid. Hon berättar om samtalet med Lisbet.
Mårten hinner inte mycket mer än att lägga på luren innan han blir uppringd av sin far. De pratar om olika saker och växlar också några ord om bioplanerna. Olof säger att han och Lisbet kanske sluter upp på ”Bröderna Mozart”, men inget bestäms. Efter en kvart avslutas samtalet i och med att Olof ska sätta sig och äta middag.
Mårten tar nu en joggingrunda. När han kommer hem duschar han, äter lite fil, ser på klockan på väggen och märker att han håller på att missa den överenskomna mötestiden med Ingrid. Han rusar till Karlaplan, tar T-banan till Östermalmstorg och fortsätter springande till Grand genom en bra bit av centrala Stockholm.
När Olof och Lisbet ätit bestämmer de sig för att gå på ”Bröderna Mozart” de också. Ungefär klockan 20.30 beger de sig till fots den korta sträckan till Gamla Stans T-banestation. De åker norrut till hållplatsen Rådmansgatan, går uppför trapporna till marknivån och är framme vid biografen omkring klockan 21. Där träffar de Mårten och Ingrid som först då får klart för sig att alla fyra kommer att se samma film. Olof köper biljetter åt sig och Lisbet. De får platser en bit ifrån ungdomarna.
Så långt utdraget från ”Mörkläggning.” Med andra ord kan det ha funnits folk som under eftermiddagen visste att makarna Palme planerade att gå på bio, men inte vart de skulle gå.
Det kan ha räckt för att en gärningsman eller en grupp av gärningsmän ansåg att de nu kunde bestämma sig för att detta skulle vara ett bra tillfälle. Men vad som återstod var ju fortfarande att ta reda på vilken bio, vilken föreställning och hur makarna skulle ta sig till bion respektive hem. Vad som för mig i många år har varit det stora problemet är hur mördaren kunde placera sig i gathörnet innan makarna Palme kom dit – och för all del också hur det kom sig att det redan en stund före mordet fanns flera vittnesobservationer av män med walkie-talkies just kring detta gathörn.
För mig pekar detta på att gärningsmannen och andra visste att Palme skulle gå Sveavägen hemåt – och inte till exempel ta tunnelbanan. Det är här jag tycker att det finns skäl att ta de vittnesuppgifter som pekar på ett förutbestämt möte mellan offer och gärningsman på allvar.
Tack för den genomgången. Om nu 33-åringen ändå varit inblandad på något sätt så kan det tyda på att man visste att det var bio som gällde men inte vilken. För vad jag minns ska han befunnit sig på ett cafe alldeles i närheten av 2 andra biografer. Men det hänger såklart inte riktigt bra ihop om det handlar om ett förutbestämt möte. För då hade man nog vetat att Palme skulle komma gående norrifrån. Alternaitvt så togs det säkra före det osäkra. Dvs 33-åringen placerade sig där han var, dels för att det var i närheten av 2 biografer och dels fanns det tillgång till telefon. Detta samtidigt som man på något sätt även fått vissa uppgifter om att Palme också tänkte ta vägen förbi skandiahuset på kvällen. Det fanns en intressant person som jobbade hela den dagen på skandiahuset, allmänt känd som 41-åringen. Han ska ha kommit ut från Skandiahuset efter bara någon minut efter det att mordet hade skett och hjälpt till enligt egen utsago. Det som är förbyllande är att det ska saknas vittnesuppgifter om att man har sett honom där. Samtidigt ska 33-åringen inte befunnit sig på cafet just när mordet skedde. Dessa 2 personer var nästan likadant klädda den kvällen. Man kan undra varför. Ett förutbestämt möte kan betyda flera saker för mig. Det kan t.ex innebära att man stannade upp och väntade på att en person skulle komma ut från skandiahuset men som aldrig dök upp
Jag tror inte att 33-åringen sköt Olof Palme. Ingick han i en planering skulle det ha varit mycket dumt av honom att göra det han gjorde under kvällen, nämligen att sitta på ett café och högljutt tala illa om statsministern. Dessutom hade han enligt min uppfattning ett bra alibi för tiden närmast före mordet just på detta café – och det finns faktiskt inga utpekanden av honom vare sig från Grand eller från brottsplatsen.
Mannen som jobbade på Skandiahuset och som väckt en del intresse brukar i vanliga fall kallas ”Skandiamannen”. Det var Christer Pettersson som kallades ”41-åringen” när han först blev uppmärksammad som huvudmisstänkt.
Tack för att du rättar mig. Jag menade förstås inte Christer Pettersson. Håller med om att det verkar ganska långsökt ang 33-åringen. Han påstod ju att han träffat Palme vid några tidigare tillfällen och det hade då inte varit särskilt smart att placera honom vid mordplatsen med den risken att bli igenkänd. Visserligen ska han inte haft mustasch denna dag men det känns ändå dumt. Om det varit någon som lätt kunnat bli igenkänd så kunde i och för sig en ansiktsmask ha används som också kan ha gett en stirrande blick. Visserligen en intressant tanke men detta känns alltför påhittat och bör uteslutas.