Ny bok skildrar: så startade Sveriges hemliga underrättelseverksamhet

sekreterarklubben

DET VAR UNDER ANDRA världskriget som den svenska underrättelseverksamhet som finns idag tog sin egentliga början. Mycket av det som hänt senare med IB, Stay Behind och andra hemlighetsfulla strukturer kan bara bli någorlunda begripligt om man känner till de lika hemliga rötterna.

Jan Bergman, TV-journalist och författare, har med sin bok ”Sekreterarklubben” (Norstedts) skrivit en introduktion till detta dunkla ämne som är både högst informativ och mycket spännande. Det är inte en vacker värld han beskriver, men den är övertygande skildrad – från transportförbud av obekväma tidningar och ogenerad flört med Hitlertyskland till de små typiska detaljerna från 40-talets Stockholm: mörkläggningsgardiner, matkuponger och surrogatkaffe.

Det handlar alltså om Sverige under kriget och särskilt om den hemliga militära spionorganisationen C-byrån. Men framför allt fokuserar boken på en grupp kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. De var unga, de var vackra och de lät sig lockas av den världsvane kapten Ternberg som frikostigt tog dem med till stadens eleganta nöjeslokaler och fick dem att känna sig som prinsessor. Så kom önskemålen: – först handlade det om enkla och ofarliga uppdrag och sedan, när de var inne i verksamheten, om alltmer krävande och påfrestande uppgifter. I början var det lätt för dessa unga kvinnor att föreställa sig att Ternberg erbjöd en fribiljett till ett mycket bättre liv. Snart visade det sig att verkligheten var helt annorlunda.

Ternbergs kvinnliga rekryter – de kallades ”svalor” – skulle fungera som kurirer, lyssna, notera och rapportera – och kaptenen hade valt ut dem för att de skulle kunna använda sin sexuella attraktionskraft för att nå sina mål. Det erkännande dessa unga kvinnor fick av den svenska statsmakt de tjänade var obetydligt – och det  personliga pris de betalade var ofta högt. ”Sekreterarklubben” redovisar en del skrämmande exempel på det senare, till exempel när några av kvinnorna lurades att ställa upp som makaber förströelse åt en grupp sadistiska tyska militärer på besök i Stockholm.

En del av Ternbergs kvinnliga agenter kände varann och träffades diskret. Och boken har fått sitt namn av att de just kallade sig lilla krets för ”sekreterarklubben”. Författaren är nära sitt material – en av ”svalorna” i sekreterarklubben var hans egen mor.

Den som vill förstå hur det verkligen såg ut Sverige under dessa år, med ett hänsynslöst intrigspel mellan polis och militär, med personer med nazistiska sympatier på höga positioner och med kriget mycket, mycket nära gör klokt i att läsa ”Sekreterarklubben”.

Den är delvis skriven som en roman där författaren på underlag av sin omfattande forskning rekonstruerat dialoger och händelseförlopp som om han varit där. Det kan vara en metod som lockar till förvrängningar och överdrifter. Men Jan Bergmans redovisning av hur han gått till väga och av sin tillgång till en rad kvalificerade informationskällor bidrar till att ge mig som läsare en bild av att detta kanske är så nära sanningen det går att komma.

Det är en imponerande bok. Och det är bara att hoppas att författaren fortsätter med nya böcker som skildrar senare kapitel i svensk underrättelseverksamhet.

Annonser

Finns det ett gränssnitt mellan stat och kriminella?

maktensdel3
VAD MENAS EGENTLIGEN MED GRÄNSSNITT? Man tänker spontant på datorer. Och Svenska Akademiens ordlista anger också den här definitionen av ordet: ”förbindelselänk mellan en dator och dess kringutrustning”. Ibland talar man om användargränssnitt och menar utformningen av samspelet mellan dator och människa. På Wikipedia har skribenterna klart för sig att begreppet ofta används för att beskriva andra aspekter av kommunikation än de rent tekniska och där heter det följaktligen: ”Gränssnitt är utformningen av en viss förbindelse mellan olika objekt”.

Vilken definition man än använder så handlar det om kontaktytorna mellan olika storheter som inte ingår i samma system.

Och man kan faktiskt med fördel tänka i just de termerna när man ska försöka förstå hur en statsmakt förhåller sig till grupperingar och instanser i det omgivande samhället. Staten består – i alla fall mestadels – av ett antal organisationsstrukturer som är väl reglerade i lagar och föreskrifter. Varje lärobok i samhällskunskap med någon självaktning kan beskriva relationerna mellan olika statliga organ, till exempel regering och riksdag. Och det finns förstås också regelverk som anger hur olika statliga myndigheter ska förhålla sig till de enskilda medborgarna.

Men allt det där är i första hand i teorin. Verkligheten ser sällan ut som i modellerna. Till exempel händer det – rätt ofta – att personer som befinner sig inom den ena eller andra myndigheten anser sig ha ett överordnat uppdrag som gör att de behöver bryta mot de petiga regler som finns. Ibland kan de fixa till det som behöver göras inom myndigheten, utan att blanda in utomstående. Men är det riktigt diskutabla saker som ska utföras kan det finnas en fördel med att vända sig till personer som inte alls har med den aktuella statliga instansen att göra – som förefaller ha agerat på egen hand om de händelsevis skulle bli upptäckta.

Till sådana figurer kan förstås inte myndighetspersonen skicka formella skrivelser på det officiella brevpapperet – och inte heller ta emot dem på tjänsterummet under kontorstid. I stället behövs det någon sorts informella kanaler för överföring av beställningar och information. Ett lämpligt och diskret gränssnitt om man säger så.

Den som läst mina genomgångar av Ebbe Carlssons hemliga insatser i Palmeutredningen har kunnat bekanta sig med ett praktexempel på hur det kan gå till. Ebbe var inte polis, han var förlagsdirektör med politiska kontakter på högsta nivå. Men under några månader ledde han en dold operation tillsammans med samarbetspartners inom säkerhetspolisen. Syftet var att tillverka en politiskt godtagbar skenlösning på Palmemordet. Krasst uttryckt gällde det att få fram syndabockar – i det här fallet en grupp politiskt aktiva kurder. Allt skedde med stöd från kanslihuset men bakom Palmeåklagarnas rygg.

Här fanns det inga formella regler som gjorde Ebbes aktiviteter tillåtna. Inte desto mindre fanns det väldigt välfungerande kanaler mellan honom och en rad personer i mycket hög maktställning. Annars hade han inte kunnat agera.

Ebbes hemliga operationer avslöjades till sist på grund av en rad mycket speciella omständigheter (läs någon av mina böcker ”Mörkläggning” eller ”Mordgåtan Olof Palme” för att få de häpnadsväckande detaljerna). Och med tiden slog faktiskt Svea hovrätt fast att Ebbe och vissa av hans samarbetspartners, till exempel den nazistiske vapenhandlaren ”Ö”, ägnat sig åt kriminell verksamhet. Det blev de också dömda för. Men de personer i staten som stått bakom Ebbe – och gjort hans operationer möjliga – klarade sig bättre. Somliga fick avgå. Men inte alla. Det elegant utformade gränssnittet, osynligt för medborgarna, fungerade i alla fall delvis när det sattes på prov.

Det finns flera svenska politiska märkligheter från det bisarra 80-talet, märkligheter som fortfarande inte blivit utredda. Ett exempel är raden av mystiska vapenaffärer som storföretaget Bofors var inblandat i. Dimmorna ligger alltså ännu täta, men vad som är uppenbart är i alla fall att det handlade om härvor som berörde såväl svenska politiker och höga statstjänstemän som företagsledare på toppnivå i Sverige och utomlands. Ingredienserna var hemliga överenskommelser, mutor och kanske också mord. Den svenske krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon som spelade en nyckelroll i sammanhanget dog under ett tunnelbanetåg i januari 1987. Officiellt avfördes det hela som självmord, men många har ifrågasatt den versionen. En av dem är Björn Molin som var folkpartistisk handelsminister i början av 80-talet och som hade anledning att sätta sig in i skandalerna kring Bofors. I sina memoarer skriver Molin att både han själv och utredare inom polisen drog slutsatsen att Algernon blev mördad – för att han visste för mycket.

Palmemordet och Bofors handlade förstås om extrema händelseförlopp. Men på sina håll inom statsmakten finns också en ständigt pågående vardagsverksamhet utanför lagen. Ett typiskt exempel: tjänstemän inom Säpo eller andra delar av polisen samarbetar med kriminella som regelbundet lämnar upplysningar – i utbyte får dessa brottslingar en sorts immunitet för den verksamhet de bedriver.

I ”Maktens mörka korridorer” möter vi Freddy Sundén, ledare för en kriminell mc-klubb, ”Mad Zombies”. Men han är inte bara det. Han är också privat och högst informell fixare åt en samvetslös hanterare inom Säpo. Det ger Freddy det skydd han behöver. Dessutom får han bra betalt.

Men det stannar inte med detta. Snart får nämligen denne gangsterledare ytterligare uppdrag – mycket våldsamma sådana – som är beställda av en högt uppsatt person på ett av departementen.

Givetvis pratar inte makthavaren direkt med Freddy. Det finns ett fungerande gränssnitt även för den kontakten…

Freddy Sundén är en fiktiv person. Men han skulle mycket väl kunna finnas. Hans uppdragsgivare också. Det är det som är det värsta.

”Maktens mörka korridorer” är ute i handeln den 17 september.

På liv och död – och varför det är så

maktensdel2
DET FINNS NÄSTAN ALLTID inslag av våld i kriminalromaner. Behöver det vara så? Egentligen inte, kan man tycka. Min gamla farmor rekommenderade mig att läsa Sherlock Holmesnoveller när jag var kanske tio år. Och hon försäkrade mig att det gick bra fast jag var så ung, det var inga mord i dem.

Där kom hon ihåg fel. Det fanns ofta mord i Holmeshistorierna, och rätt otäcka också. I alla fall blev jag lite rädd ibland även om jag verkligen gillade berättelserna. Men i en del av novellerna var det faktiskt ingen som fick sätta livet till. Och de historierna fungerade ändå alldeles utmärkt.

Jag har lekt med tanken att skriva en kriminalroman med ett minimum av yttre dramatik. Inga mord, inga våldsamheter. Tillräcklig spänning borde gå att få fram ändå, genom att kittla läsaren med stegvisa antydningar om det hon inte vet och genom en tillräckligt levande skildring av verkliga konflikter mellan realistiska personer. Våldet skulle kunna finnas med i första hand som en möjlighet, något som lurar i vassen men inte nödvändigtvis bryter ut.

Nu är ”Maktens mörka korridorer” ingen sådan roman, läsaren kan vara lugn. För jag har insett att det finns alldeles tillräckliga skäl att låta påtagliga våldsutbrott ha sin plats i en spänningsroman.

Och inte främst av det skäl som den legendariske deckarförfattaren Raymond Chandler pekat på. I en essä diskuterade han receptet för de hårdkokta novellerna i de billiga deckarmagasin där han själv startade sin skrivarkarriär. Läsaren skulle aldrig ges en chans att stanna upp och tänka efter, förklarade Chandler. Och därför gällde regeln: ”I tveksamma lägen låter man en man komma in genom dörren med en pistol i handen.”

Nu vill jag faktiskt gärna att mina läsare tar sig tid med en liten paus och tänker efter ibland – och det finns det tillfälle till vid läsningen av ”Maktens mörka korridorer”, för boken är på mer än 500 sidor.

Men som jag insåg under skrivandet: det utesluter inte alls användningen av det klassiska greppet med att någon kommer in genom dörren med ett skjutvapen.

Så här tänker jag: kriminalromaner, liksom nästan all litteratur, handlar om konflikter. All erfarenhet säger att konflikter brukar bli som mest tydliga för läsaren om deras möjliga konsekvenser gestaltas på ett övertygande sätt.

Och i sin yttersta konsekvens leder olösta konflikter krasst uttryckt nästan alltid till någon form av våld.

Om vi talar om verkligheten, och inte om romanerna, inser vi att det är ett rätt dystert faktum att att det ofta går åt det hållet. Och för mänsklighetens överlevnad vore det ju inte så pjåkigt om vi lärde oss att hitta andra lösningar.

För vi vet ju hur det är: våldsamma konflikter kan få katastrofala konsekvenser för hela samhällen. Eller för att tala klarspråk: med kärnvapen till hands kan de göra slut på den mänskliga civilisationen.

”War, what is it good for?” sjöng Frankie Goes to Hollywood och Bruce Springsteen på 80-talet.

Bra fråga – utan vettiga svar, kan man tycka. Men däremot finns det en del svar på vad krig är för något och hur de uppkommer. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz sa bland annat: ”Krig är en våldshandling utan begränsningar” och ”Krig är helt enkelt politikens fortsättning med andra medel”.

Med andra ord: det Clausewitz skrev om krig kan i viktiga avseenden överföras till våldsamma konflikter på andra nivåer.

”Maktens mörka korridorer” handlar inte riktigt om krig. Men den handlar om nog så påtagliga intressekonflikter, både mellan enskilda individer och konflikter som berör framtiden för ett helt land, eller flera länder. Och när dessa konflikter i boken blir riktigt tillspetsade, vilket de förstås blir, finns det till sist inga andra enkla lösningar för vissa av aktörerna än att ta till våld. Dödligt våld.

Och det gör de – utan att i förväg kunna överblicka konsekvenserna av sina handlingar. Precis som det brukar gå till också i krig.

På den punkten – och på rätt många andra punkter, vill jag hävda – ligger handlingen i ”Maktens mörka korridorer” väldigt nära verkligheten.

Romanen är ute i bokhandeln den 17 september.

Skrämmande nära verkligheten…?

maktensdel1

VAD VET VI EGENTLIGEN om vilka spekulationer som sker kring våra gemensamma tillgångar? Det vill säga de offentligt ägda resurser som gör att samhället ska fungera i morgon och som ska garantera att alla, fattiga som rika, ska få skolgång, sjukvård och annat vi behöver.

Tidigare har jag skrivit faktaböcker om Palmemordet, om 11 september, om organiserad brottslighet och mycket annat. ”Maktens mörka korridorer” är min första kriminalroman. Den tar sin utgångspunkt just i frågan att vi faktiskt ofta inte vet vilka finansiella beslut som fattas över våra huvuden – förrän möjligen efteråt. Och då kanske det är för sent.

Men boken är ingen politisk pamflett. Tvärtom. Den handlar om levande människor och deras besatthet av pengar, makt och sex. Och om de våldsdåd som följer när denna besatthet formligen exploderar.

Den 17 september är den alltså ute. Kan till exempel köpas på Bokus eller Adlibris.