Finns det ett gränssnitt mellan stat och kriminella?

VAD MENAS EGENTLIGEN MED GRÄNSSNITT? Man tänker spontant på datorer. Och Svenska Akademiens ordlista anger också den här definitionen av ordet: ”förbindelselänk mellan en dator och dess kringutrustning”. Ibland talar man om användargränssnitt och menar utformningen av samspelet mellan dator och människa. På Wikipedia har skribenterna klart för sig att begreppet ofta används för att beskriva andra aspekter av kommunikation än de rent tekniska och där heter det följaktligen: ”Gränssnitt är utformningen av en viss förbindelse mellan olika objekt”.

Vilken definition man än använder så handlar det om kontaktytorna mellan olika storheter som inte ingår i samma system.

Och man kan faktiskt med fördel tänka i just de termerna när man ska försöka förstå hur en statsmakt förhåller sig till grupperingar och instanser i det omgivande samhället. Staten består – i alla fall mestadels – av ett antal organisationsstrukturer som är väl reglerade i lagar och föreskrifter. Varje lärobok i samhällskunskap med någon självaktning kan beskriva relationerna mellan olika statliga organ, till exempel regering och riksdag. Och det finns förstås också regelverk som anger hur olika statliga myndigheter ska förhålla sig till de enskilda medborgarna.

Men allt det där är i första hand i teorin. Verkligheten ser sällan ut som i modellerna. Till exempel händer det – rätt ofta – att personer som befinner sig inom den ena eller andra myndigheten anser sig ha ett överordnat uppdrag som gör att de behöver bryta mot de petiga regler som finns. Ibland kan de fixa till det som behöver göras inom myndigheten, utan att blanda in utomstående. Men är det riktigt diskutabla saker som ska utföras kan det finnas en fördel med att vända sig till personer som inte alls har med den aktuella statliga instansen att göra – som förefaller ha agerat på egen hand om de händelsevis skulle bli upptäckta.

Till sådana figurer kan förstås inte myndighetspersonen skicka formella skrivelser på det officiella brevpapperet – och inte heller ta emot dem på tjänsterummet under kontorstid. I stället behövs det någon sorts informella kanaler för överföring av beställningar och information. Ett lämpligt och diskret gränssnitt om man säger så.

Den som läst mina genomgångar av Ebbe Carlssons hemliga insatser i Palmeutredningen har kunnat bekanta sig med ett praktexempel på hur det kan gå till. Ebbe var inte polis, han var förlagsdirektör med politiska kontakter på högsta nivå. Men under några månader ledde han en dold operation tillsammans med samarbetspartners inom säkerhetspolisen. Syftet var att tillverka en politiskt godtagbar skenlösning på Palmemordet. Krasst uttryckt gällde det att få fram syndabockar – i det här fallet en grupp politiskt aktiva kurder. Allt skedde med stöd från kanslihuset men bakom Palmeåklagarnas rygg.

Här fanns det inga formella regler som gjorde Ebbes aktiviteter tillåtna. Inte desto mindre fanns det väldigt välfungerande kanaler mellan honom och en rad personer i mycket hög maktställning. Annars hade han inte kunnat agera.

Ebbes hemliga operationer avslöjades till sist på grund av en rad mycket speciella omständigheter (läs någon av mina böcker ”Mörkläggning” eller ”Mordgåtan Olof Palme” för att få de häpnadsväckande detaljerna). Och med tiden slog faktiskt Svea hovrätt fast att Ebbe och vissa av hans samarbetspartners, till exempel den nazistiske vapenhandlaren ”Ö”, ägnat sig åt kriminell verksamhet. Det blev de också dömda för. Men de personer i staten som stått bakom Ebbe – och gjort hans operationer möjliga – klarade sig bättre. Somliga fick avgå. Men inte alla. Det elegant utformade gränssnittet, osynligt för medborgarna, fungerade i alla fall delvis när det sattes på prov.

Det finns flera svenska politiska märkligheter från det bisarra 80-talet, märkligheter som fortfarande inte blivit utredda. Ett exempel är raden av mystiska vapenaffärer som storföretaget Bofors var inblandat i. Dimmorna ligger alltså ännu täta, men vad som är uppenbart är i alla fall att det handlade om härvor som berörde såväl svenska politiker och höga statstjänstemän som företagsledare på toppnivå i Sverige och utomlands. Ingredienserna var hemliga överenskommelser, mutor och kanske också mord. Den svenske krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon som spelade en nyckelroll i sammanhanget dog under ett tunnelbanetåg i januari 1987. Officiellt avfördes det hela som självmord, men många har ifrågasatt den versionen. En av dem är Björn Molin som var folkpartistisk handelsminister i början av 80-talet och som hade anledning att sätta sig in i skandalerna kring Bofors. I sina memoarer skriver Molin att både han själv och utredare inom polisen drog slutsatsen att Algernon blev mördad – för att han visste för mycket.

Palmemordet och Bofors handlade förstås om extrema händelseförlopp. Men på sina håll inom statsmakten finns också en ständigt pågående vardagsverksamhet utanför lagen. Ett typiskt exempel: tjänstemän inom Säpo eller andra delar av polisen samarbetar med kriminella som regelbundet lämnar upplysningar – i utbyte får dessa brottslingar en sorts immunitet för den verksamhet de bedriver.

I ”Maktens mörka korridorer” möter vi Freddy Sundén, ledare för en kriminell mc-klubb, ”Mad Zombies”. Men han är inte bara det. Han är också privat och högst informell fixare åt en samvetslös hanterare inom Säpo. Det ger Freddy det skydd han behöver. Dessutom får han bra betalt.

Men det stannar inte med detta. Snart får nämligen denne gangsterledare ytterligare uppdrag – mycket våldsamma sådana – som är beställda av en högt uppsatt person på ett av departementen.

Givetvis pratar inte makthavaren direkt med Freddy. Det finns ett fungerande gränssnitt även för den kontakten…

Freddy Sundén är en fiktiv person. Men han skulle mycket väl kunna finnas. Hans uppdragsgivare också. Det är det som är det värsta.

”Maktens mörka korridorer” är ute i handeln den 17 september.