Ur Youtubetrailern för Sekreterarklubben.
HUR MYCKET INNEHÅLL FÅR en författare låna från någon annans bok utan att fråga?
Den stora debatten om den nya Millenniumromanen har knappt lagt sig när en helt annan litterär strid dykt upp: Jan Guillou som nyss kommit ut med romanen ”Blå Stjärnan” har försett sig friskt med material från Jan Bergmans dokumentärroman ”Sekreterarklubben”.
Läsare av min blogg minns kanske min presentation av ”Sekreterarklubben”, boken om den svenska hemliga militära spionorganisationen C-byrån och dess roll under andra världskriget. Framför allt handlar Bergmans bok om de unga kvinnor som befann sig längst ner i C-byråns hierarki. Ofta fick de utföra krävande och påfrestande uppgifter där de skulle använda sin sexuella attraktionskraft. Ersättningen de fick var obetydlig, riskerna de tog var stora. Ibland gick det riktigt illa. Allt skedde mot en bakgrund av skiftande svenska säkerhetspolitiska manövrer gentemot de olika krigförande parterna i det omgivande Europa.
”Sekreterarklubben” bygger på kunskaper som författaren bland annat fått från sin mor som varit en av dessa kvinnor.
Det är en mycket välresearchad faktabok men skriven i en litterär form som gör att den i stora stycken framstår som en roman. Den är också, vilket är lätt att förstå, en bok som det var känslomässigt upprivande för författaren att skriva.
Den har gjort djupt intryck på många läsare – bland annat på Jan Guillou som alltså beslutade sig för att använda sig av stora delar av berättelsen i sin egen roman: persongalleri, miljöer, händelser, detaljer. När ”Blå stjärnan” kommit ut skrev han till Jan Bergman, hyllade boken och tillade i förbifarten: ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt.”
Jan Bergman tyckte definitivt att det var osnyggt och har nu publicerat en artikel i Expressen under rubriken ”Jan Guillou stal min bok”. Och han betonar att han inte främst talar i egen sak. Det handlar framför allt, menar han, om respekt för de kvinnor som han berättar om.
Bergman påpekar att Guillou i sin bok fabulerar fritt utifrån ett kortfattat beskrivet sexuellt övergrepp som förekommer i ”Sekreterarklubben” och menar att han därmed begår ”ännu en våldtäkt”. Bergmans tolkning är att Guillou helt enkelt använder sig av händelsen i ”spekulativt, kommersiellt intresse”.
”För dessa utnyttjade, ibland misshandlade och även våldtagna kvinnor var det viktigt att deras historia berättades på deras villkor, i rätt sammanhang, och av en människa de kände förtroende för. De var rädda för att någon hänsynslös kommersiell exploatör skulle göra vad han ville med deras berättelse. De var rädda för att återigen bli utnyttjade och utsatta för en ny sorts medial våldtäkt. Den rädslan var befogad.”
Guillou svarar för sin del att ingen kan äga historiska skeenden och att han därför inte behövt be Jan Bergman om lov att använda vad han velat ur ”Sekreterarklubben”. Om våldtäktsscenen säger Guillou att Bergman nöjt sig med att beskriva inledningen och sedan hoppat över en del av förloppet för att fortsätta med avslutningen. Guillou kallar det för ett ”censurklipp” och tillägger: ”Som romanförfattare kan jag inte godta det. Jag skildrar det som kan ha hänt däremellan.”
Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skriver i en kommentar att Guillous lån kanske inte är olagligt men att det definitivt är ”moraliskt besvärande”.
Jag har inte läst ”Blå stjärnan” så jag ska inte avge någon dom över Guillous senaste roman. Men Bergman, Liljestrand och Jan Guillou själv är överens om att Guillou lånat flitigt ur ”Sekreterarklubben” – och att den boken definitivt är högst läsvärd.
Det är bara att hålla med. Det är den.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Gunnar Walls blogg 