Första recensionen av nya Palmeboken: ”Det här är politisk dynamit”

Utvikrec

Högsta betyg, en femma, fick ”Konspiration Olof Palme” i SVT:s Gomorron.

MAGNUS UTVIK, bokrecensent i SVT:s Gomorron, var först ute med att ge sitt omdöme om min nya bok Konspiration Olof Palme. (Han passade på en dag före första officiella recensionsdatum, eftersom hans bokrecensioner i Gomorron är på tisdagar.)

Utvik som länge intresserat sig för Palmemordet och läst mycket i ämnet sa bland annat:

”Det här är den första boken där jag ser att någon försöker länka samman de politiska motiven, både utanför Sveriges gränser och inom Sverige och försöker sätta det i ett sammanhang … Jag är imponerad av Gunnar Wall som journalist och författare. Det är lugnt, det är sakligt, det är resonerande. Det här är politisk dynamit.”

Han berättar att han ibland blev skakad under läsningen och kände ”äntligen börjar vi komma nära gåtans lösning”.

Recensionen avslutas med att han kallar Konspiration Olof Palme för den bästa Palmeboken, ”den perfekta julklappen, en femma!”

Se inslaget här.

Annonser

Daniel Suhonen i samtal om min nya Palmebok på bokmässan

Suhonen, jag och Karin Olsson på bokmässan 2015

UNDER BOKMÄSSANS SISTA dag i Göteborg diskuterade den socialdemokratiske författaren och debattören Daniel Suhonen och jag tankegångarna i min nya Palmebok, Konspiration Olof Palme. Ledde samtalet gjorde Expressens kulturchef Karin Olsson.

Daniel Suhonen sa bland annat:

”Christer Pettersson har inte gjort detta. Läser man Lisbeths vittnesmål, läser man utredningen så kommer man fram till att Christer Pettersson inte har gjort det. Vem som har gjort det vet vi inte. Men allt som pekar på att det skulle kunna vara ett politiskt mord, organiserat av någon sorts kraft som kanske har kopplingar till militär eller Stay Behind, det har man systematiskt tittat bort från.”

Se samtalet här.

Min Palmebok på bokmässan

21052790003_e9ca358132_k

ÄR DU PÅ BOKMÄSSAN i Göteborg under dess sista dag, söndagen 27 september?

Då kanske vi ses om du är intresserad. I ganska snabb följd gör jag tre framträdanden och berättar om min nya Palmebok, ”Konspiration Olof Palme”.

Klockan 14-14.20 talar jag om boken på ett miniseminarium. Plats: F4, F05:03. Arrangör: Semic, förlaget som ger ut min bok.

Klockan 15:45-16.15 berättar jag om boken på Faktascenen, B02:02. Arrangör: Semic.

Och 16:20-16:40 är jag på Expressens scen, F01:39 och diskuterar Palmemordet med debattören och författaren Daniel Suhonen som bland annat skrivit den uppmärksammade boken om Håkan Juholt, ”Partiledaren som klev in i kylan.”

Palmes hemliga agent i Sydafrika

palme-agent-5-1280-jpg
Birgitta Karlström Dorph. Foto: SVT

HON FÖRDE ÖVER en miljard kronor till motståndet mot rasistregimen. Birgitta Karlström Dorph var svensk diplomat i Sydafrika under apartheidtiden.

Om ett par veckor, den 1 oktober kl 20.00 i SVT2, visas en dokumentär om hennes verksamhet. Den släpps samtidigt på SVT Play.

Filmen har titeln ”Palmes hemliga agent”. Det handlar om en del av Sveriges okända historia. Den tänker jag inte missa.

Läs mer här.

Ulf Dahlsten om walkie-talkiemännen under natten då Palme mördades

Expressens förstasida 150913
TIDNINGEN EXPRESSEN har uppmärksammat två viktiga inslag i min nya Palmebok Konspiration Olof Palme. Boken kommer ut på onsdag 16 september.

Det ena är statssekreteraren Ulf Dahlstens avslöjande att han av spaningsledningen fick veta att det det pågått en hemlig walkie-talkieoperation under mordnatten nära platsen där Palme sköts ihjäl.

Det andra är ett dramatiskt vittnesmål från ett pensionärspar, Sven och Berith, om walkie-talkiemän som uppträdde under mordkvällen – på Norra Latins skolgård och på Tunnelgatan mycket nära mordplatsen.

Läs Expressens artikel och se tidningens TV-inslag om saken här.

Och så fort min bok kommit ut: läs den gärna för en bakgrund och för andra dramatiska uppgifter – som tillsammans kan bli början till lösningen på mordgåtan.

Nedräkning…

KOP6

OM KNAPPT EN VECKA, onsdagen den 16 september, är min nya bok ute. Konspiration Olof Palme – mordet, politikern och hans tysta fiender heter den.

Den kommer troligen att väcka uppmärksamhet. Jag ska inte säga för mycket om innehållet i förväg. Men för den som undrar finns det i alla fall lite grann information om boken att ta del av. Här är en liten lista.

• Förlagets pressmeddelande hittar ni här.

• Förlagets presentation hittar ni här.

• Presentationen på min egen hemsida hittar ni här.

• Och en trailer om boken finns på Youtube, här.

Konspiration Olof Palme skiljer sig från mina tidigare böcker genom att jag går längre i mina slutsatser om mordet. Den här boken är också i större utsträckning än de tidigare skriven utifrån vad jag fått veta av olika enskilda personer som vänt sig till mig och berättat om sina egna upplevelser med anknytning till mordet.

De berättelserna är jag mycket tacksam för. Jag skulle gärna ha publicerat ännu flera. Men sanningen är att det inte bara är att ta emot informationen och lägga in den i ett bokmanus. Det har också handlat om att bedöma de uppgifter jag fått del och att på olika sätt försöka kontrollera om de är rimliga. Det tar tid, ofta mycket lång tid. Och det finns vittnesmål – kanske viktiga – som jag ännu inte hunnit bearbeta. Det finns också människor som berättat saker för mig men som fortfarande inte bestämt sig för om de vill att jag ger offentlighet åt vad de varit med om.

Jag tror och hoppas att många av dessa uppgifter kommer att vara möjliga att presentera i tidningsartiklar eller i någon kommande bok i ämnet.

Och min uppmaning är: fortsätt att kontakta mig. Jag lovar att hantera era förtroenden med respekt och omsorg.

Men nu närmast gäller det alltså de berättelser som finns i den här boken. Jag ska inte gå händelserna i förväg och börja diskutera dem redan nu. Men snart.

Och som vanligt kommer jag att se fram mot läsarreaktioner av alla slag, bland annat på denna blogg. Det är tillsammans vi uträttar något.

Men du som vill kontakta mig privat, gör det – till exempel med ett mail till gunnar[snabel-a]gunnarwall.se.

Hur mycket får en romanförfattare knycka?

Sekreterarklubben

Ur Youtubetrailern för Sekreterarklubben.

HUR MYCKET INNEHÅLL FÅR en författare låna från någon annans bok utan att fråga?

Den stora debatten om den nya Millenniumromanen har knappt lagt sig när en helt annan litterär strid dykt upp: Jan Guillou som nyss kommit ut med romanen ”Blå Stjärnan” har försett sig friskt med material från Jan Bergmans dokumentärroman ”Sekreterarklubben”.

Läsare av min blogg minns kanske min presentation av ”Sekreterarklubben”, boken om den svenska hemliga militära spionorganisationen C-byrån och dess roll under andra världskriget. Framför allt handlar Bergmans bok om de unga kvinnor som befann sig längst ner i C-byråns hierarki. Ofta fick de utföra krävande  och påfrestande uppgifter där de skulle använda sin sexuella attraktionskraft. Ersättningen de fick var obetydlig, riskerna de tog var stora. Ibland gick det riktigt illa. Allt skedde mot en bakgrund av skiftande svenska säkerhetspolitiska manövrer gentemot de olika krigförande parterna i det omgivande Europa.

”Sekreterarklubben” bygger på kunskaper som författaren bland annat fått från sin mor som varit en av dessa kvinnor.

Det är en mycket välresearchad faktabok men skriven i en litterär form som gör att den i stora stycken framstår som en roman. Den är också, vilket är lätt att förstå, en bok som det var känslomässigt upprivande för författaren att skriva.

Den har gjort djupt intryck på många läsare – bland annat på  Jan Guillou som alltså beslutade sig för att använda sig av stora delar av berättelsen i sin egen roman: persongalleri, miljöer, händelser, detaljer. När ”Blå stjärnan” kommit ut skrev han till Jan Bergman, hyllade boken och tillade i förbifarten: ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt.”

Jan Bergman tyckte definitivt att det var osnyggt och har nu publicerat en artikel i Expressen under rubriken ”Jan Guillou stal min bok”. Och han betonar att han inte främst talar i egen sak. Det handlar framför allt, menar han, om respekt för de kvinnor som han berättar om.

Bergman påpekar att Guillou i sin bok fabulerar fritt utifrån ett kortfattat beskrivet sexuellt övergrepp som förekommer i ”Sekreterarklubben” och menar att han därmed begår ”ännu en våldtäkt”. Bergmans tolkning är att Guillou helt enkelt använder sig av händelsen i ”spekulativt, kommersiellt intresse”.

”För dessa utnyttjade, ibland misshandlade och även våldtagna kvinnor var det viktigt att deras historia berättades på deras villkor, i rätt sammanhang, och av en människa de kände förtroende för. De var rädda för att någon hänsynslös kommersiell exploatör skulle göra vad han ville med deras berättelse. De var rädda för att återigen bli utnyttjade och utsatta för en ny sorts medial våldtäkt. Den rädslan var befogad.”

Guillou svarar för sin del att ingen kan äga historiska skeenden och att han därför inte behövt be Jan Bergman om lov att använda vad han velat ur ”Sekreterarklubben”. Om våldtäktsscenen säger Guillou att Bergman nöjt sig med att beskriva inledningen och sedan hoppat över en del av förloppet för att fortsätta med avslutningen. Guillou kallar det för ett ”censurklipp” och tillägger: ”Som romanförfattare kan jag inte godta det. Jag skildrar det som kan ha hänt däremellan.”

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skriver i en kommentar att Guillous lån kanske inte är olagligt men att det definitivt är ”moraliskt besvärande”.

Jag har inte läst ”Blå stjärnan” så jag ska inte avge någon dom över Guillous senaste roman. Men Bergman, Liljestrand och Jan Guillou själv är överens om att Guillou lånat flitigt ur ”Sekreterarklubben” – och att den boken definitivt är högst läsvärd.

Det är bara att hålla med. Det är den.