Hur mycket får en romanförfattare knycka?

Sekreterarklubben

Ur Youtubetrailern för Sekreterarklubben.

HUR MYCKET INNEHÅLL FÅR en författare låna från någon annans bok utan att fråga?

Den stora debatten om den nya Millenniumromanen har knappt lagt sig när en helt annan litterär strid dykt upp: Jan Guillou som nyss kommit ut med romanen ”Blå Stjärnan” har försett sig friskt med material från Jan Bergmans dokumentärroman ”Sekreterarklubben”.

Läsare av min blogg minns kanske min presentation av ”Sekreterarklubben”, boken om den svenska hemliga militära spionorganisationen C-byrån och dess roll under andra världskriget. Framför allt handlar Bergmans bok om de unga kvinnor som befann sig längst ner i C-byråns hierarki. Ofta fick de utföra krävande  och påfrestande uppgifter där de skulle använda sin sexuella attraktionskraft. Ersättningen de fick var obetydlig, riskerna de tog var stora. Ibland gick det riktigt illa. Allt skedde mot en bakgrund av skiftande svenska säkerhetspolitiska manövrer gentemot de olika krigförande parterna i det omgivande Europa.

”Sekreterarklubben” bygger på kunskaper som författaren bland annat fått från sin mor som varit en av dessa kvinnor.

Det är en mycket välresearchad faktabok men skriven i en litterär form som gör att den i stora stycken framstår som en roman. Den är också, vilket är lätt att förstå, en bok som det var känslomässigt upprivande för författaren att skriva.

Den har gjort djupt intryck på många läsare – bland annat på  Jan Guillou som alltså beslutade sig för att använda sig av stora delar av berättelsen i sin egen roman: persongalleri, miljöer, händelser, detaljer. När ”Blå stjärnan” kommit ut skrev han till Jan Bergman, hyllade boken och tillade i förbifarten: ”Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt.”

Jan Bergman tyckte definitivt att det var osnyggt och har nu publicerat en artikel i Expressen under rubriken ”Jan Guillou stal min bok”. Och han betonar att han inte främst talar i egen sak. Det handlar framför allt, menar han, om respekt för de kvinnor som han berättar om.

Bergman påpekar att Guillou i sin bok fabulerar fritt utifrån ett kortfattat beskrivet sexuellt övergrepp som förekommer i ”Sekreterarklubben” och menar att han därmed begår ”ännu en våldtäkt”. Bergmans tolkning är att Guillou helt enkelt använder sig av händelsen i ”spekulativt, kommersiellt intresse”.

”För dessa utnyttjade, ibland misshandlade och även våldtagna kvinnor var det viktigt att deras historia berättades på deras villkor, i rätt sammanhang, och av en människa de kände förtroende för. De var rädda för att någon hänsynslös kommersiell exploatör skulle göra vad han ville med deras berättelse. De var rädda för att återigen bli utnyttjade och utsatta för en ny sorts medial våldtäkt. Den rädslan var befogad.”

Guillou svarar för sin del att ingen kan äga historiska skeenden och att han därför inte behövt be Jan Bergman om lov att använda vad han velat ur ”Sekreterarklubben”. Om våldtäktsscenen säger Guillou att Bergman nöjt sig med att beskriva inledningen och sedan hoppat över en del av förloppet för att fortsätta med avslutningen. Guillou kallar det för ett ”censurklipp” och tillägger: ”Som romanförfattare kan jag inte godta det. Jag skildrar det som kan ha hänt däremellan.”

Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand skriver i en kommentar att Guillous lån kanske inte är olagligt men att det definitivt är ”moraliskt besvärande”.

Jag har inte läst ”Blå stjärnan” så jag ska inte avge någon dom över Guillous senaste roman. Men Bergman, Liljestrand och Jan Guillou själv är överens om att Guillou lånat flitigt ur ”Sekreterarklubben” – och att den boken definitivt är högst läsvärd.

Det är bara att hålla med. Det är den.

Annonser

8 reaktioner på ”Hur mycket får en romanförfattare knycka?

  1. Sekreterarklubben är absolut läsvärd. Läs den !
    Börjar även bli väldigt sugen på din nya bok Gunnar. Kommer den även ut som e-bok nu direkt eller det dröjer ? Är nämligen ej i sverige under hösten. Jobbigt att vänta ända till december att läsa boken 🙂

  2. Jag måste ändå medge att kravet om ensamrätt på historiskt material är märkligt, och att det måste få vara tillåtet att återge historiska fakta som en gång har forskats fram av andra än en själv. Om jag har förstått saken rätt så är Sekreterarklubben och Jan Bergman tydligt nämnda i efterorden vilket dels måste betraktas som ett offentligt erkännande av källan, och som dessutom fungerar som en uppmaning till läsarna att söka sig till den. Jag har svårt att se hur de flesta författare inte skulle vara tacksamma för en sådan här typ av gratisreklam som helt säkert kommer att bidra till en merförsäljning. Att istället skriva upprörda debattartiklar om saken är mycket egendomligt.

    1. Saken är lite mer komplicerad än så i det här fallet, tycker jag. ”Sekreterarklubben” är inte någon snustorr bok som återger historiska fakta utan en litterär gestaltning av ett historiskt skeende med koncentration på en liten grupp kvinnor som inte varit offentligt kända och som varit med om stundtals mycket traumatiska händelser. Jan Bergman har fått fram uppgifterna i sin bok genom att under en lång tid odla förtroendefulla kontakter där hans uppgiftslämnare valt att lita på hans respektfulla hantering av vad de berättat.

      Så mycket vet jag. Exakt vad Guillou har gjort med materialet kan jag bara bedöma genom andra personers beskrivningar, för som jag skrev har jag inte läst ”Blå stjärnan”. Jag vill därför inte recensera Guillou. Men själva diskussionen som Jan Bergman väcker tycker jag är minst lika relevant som till exempel diskussionen om det legitima i att David Lagercrantz skriver en ny Stieg Larssonbok.

      1. Jan Guillou formulerar sin uppskattning gentemot Jan Bergmans arbete på följande vis:

        ”Allt i min roman, som handlar om de kvinnor som Försvarsstabens avdelning C-byrån rekryterade och utnyttjade i Stockholm under krigsåren är hämtat från en enda källa: SEKRETERARKLUBBEN… av Jan Bergman (Norstedts 2014). Att låna så mycket som jag gjort från en enda bok kan möjligen te sig litet osnyggt. Men denna viktiga pusselbit i vår historia har inte tillnärmelsevis behandlats så utförligt av någon annan författare.”

        Därutöver tilldelar han ”Sekreterarklubben” epitetet ”standardverk” vilket rent ut sagt är att höja boken till skyarna. Trots löftet som Jan Bergman lämnat till sina uppgiftslämnare om att handskas varsamt och respektfullt med informationen som han har erhållit, så får man ju ändå förmoda att han är intresserad av att människor läser boken som han har skrivit. Och blir man omhuldad av en av Sveriges bästsäljande författare så är ju förutsättningarna mycket goda.
        Att mot denna bakgrund bemöta en sådan beundran med att kalla vederbörande för tjuv och andra liknande invektiv är naturligtvis inte vackert.

        Jag har själv inte hunnit läsa ut ”Blå Stjärnan” ännu, och jag kan givetvis förstå problematiken i att utförligt beskriva personliga livsöden, men i en roman ska det ju vara tillåtet att blanda fakta med fiktion.

  3. Det jag kanske tycker är mest stötande är att Jan Guillou ” lånar” ur en bok som är så pass nyutgiven som Sekreterarklubben är. Det hade väl varit mest anständigt att vänta tills den boken hade hunnit ”kallna lite” och därefter naturligtvis ödmjukt tackat Sekreterarklubbens författare i förordet för de lån som eventuellt har gjorts. Kan jag tycka. Ödmjukhet kanske inte är Guillous starkaste sida?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s