Palmebok om angeläget ämne: Sydafrikaspåret

VAR DET SYDAFRIKAS PRESIDENT P W Botha som låg bakom Palmemordet?

Sten Flygare, Lidköpingsbo med en bakgrund som kulturentreprenör, har skrivit den högst intressanta boken Olof Palme och Sydafrika, som kom ut för några veckor sedan.

Den har fått en hel del uppmärksamhet, inte minst på grund av att Sten Flygare är den person som lämnat dramatiska uppgifter till Palmeutredningen om att en ökänd agent för apartheidregimen, Eugene de Kock, var i Stockholm i samband med Palmemordet.

Det var de Kock som skapade rubriker i tidningar runtom i världen i september 1996. Under en rättegång mot honom för brott han begått under sitt arbete för apartheidregimen sa han att sydafrikansk säkerhetstjänst låg bakom mordet på Olof Palme och att operationen letts av Craig Williamson.

Williamson hade haft en framgångsrik karriär inom apartheidregimen, som polischef och spion. Han hade personligen lett ett antal terroristoperationer och han hade också infiltrerat den svenska biståndsverksamheten till regimens motståndare. Så om Sydafrika låg bakom mordet var Williamson ett namn som passade väl in i bilden.

Eugene de Kock stod inför att dömas till ett långt fängelsestraff och det har allmänt antagits att han kommit med sina uppgifter för att komma billigare undan. Men det kan knappast användas som argument för att uppgifterna var oriktiga, snarare tvärtom.

Palmeutredningen hade tidigt fått detaljerade tips som pekade på sydafrikansk inblandning i mordet, men inte gjort särskilt mycket åt saken. Efter de Kocks uttalanden som gick ut över världen reste till sist Palmeåklagaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro ner till Sydafrika för att på plats inhämta upplysningar. Under resan hörde de också Craig Williamson i Luanda, Angola. Williamson tillbakavisade alla anklagelser om att han skulle varit inblandad i mordet.

Efter hemkomsten var Danielsson och Ölvebro tämligen vaga i sina uttalanden. De avfärdade inte Sydafrikaspåret men visade inte heller någon synlig entusiasm för det. Det senare var kanske inte så konstigt. Palmeutredarna var vid den här tiden inriktade på att få till stånd en resningsansökan mot Christer Pettersson och en sådan lämnades också in till Högsta Domstolen följande år.

Uppgifterna som pekat på Sydafrikas möjliga inblandning i mordet har dock inte kunnat viftas undan. Och Sten flygare har alltså satt diskussionen i fokus igen genom att peka på tecken på att Eugene de Kock själv skulle ha varit på plats i Stockholm. Sten Flygare drar också slutsatsen att det var de Kock som sköt skottet mot Palme.

Vad är det då som tyder på att de Kock skulle ha varit i Stockholm?

En uppgift som Sten Flygare av naturliga skäl själv tar på stort allvar är att han anser sig ha sett de Kock på hotellet Lord Nelson på Västerlånggatan, nära makarna Palmes bostad, en vecka före mordet. Han bodde för egen del på hotellet och mötte i en korridor en man som stirrade på ett extremt sätt och som sedan passerade honom.

När sedan Olof Palme blivit mördad och polisens ”fantombild” publicerades tyckte Sten Flygare att mannen han sett påminde om den bilden. Att mannen befunnit sig på ett hotell intill Olof Palmes bostad var ett ytterligare skäl till att Sten Flygare ansåg att han borde kontakta utredarna, vilket han också gjorde. Men hans berättelse gjorde inget större intryck på den polis som tog emot tipset.

När Sten Flygare flera år senare fick se bilden på Christer Pettersson som då dömts av tingsrätten tyckte han sig minnas att mannen han sett påminde om Pettersson. Han kontaktade utredarna en gång till och berättade om sina tankar.

Senare ser Sten Flygare en bild på Eugene de Kock och drar slutsatsen att det är denne han sett på hotellet. Sten Flygare får veta att de Kock hade nedsatt syn, något som skulle kunna förklara den stirrande blicken. Och i sin bok presenterar Flygare en argumentering för att det var de Kock han såg.

Hur sannolikt är det att Sten Flygare minns rätt? Generellt måste man vara mycket försiktig med slutsatser när någon gjort en hastig observation av en okänd människa och lång tid efteråt gör ett utpekande av en namngiven person. I det här fallet fanns det ju inte så väldigt starka skäl att minnas utseendet på mannen från hotellet, kan man tycka. Däremot var det naturligt att Sten Flygare efter mordet som inträffade bara en vecka senare kom ihåg händelsen och började fundera över om den kunde ha ett samband med det sensationella dådet. Och i ett sådant läge är det förstås lätt att göra efterhandskonstruktioner. Föredömligt hederligt redovisar alltså Sten Flygare att han kopplat samman mannen på hotellet först med fantombilden och sedan med Christer Pettersson och i båda fallen kontaktat Palmeutredarna. Det är bra. Men samtidigt är det klart att detta inbjuder till invändningar när han senare kommer fram till att det var de Kock han sett – de Kock är inte påfallande lik vare sig fantombilden eller Pettersson.

För Sten Flygare blev övertygelsen om att det var en sydafrikansk agent han sett inledningen till ett omfattande researcharbete kring hypotesen att apartheidregimen låg bakom Palmemordet.

Och som han tydligt visar i sin bok finns det åtskilligt som pekar på att Sydafrika hade starka skäl att vilja göra sig av med Palme. Den svenske statsministern gick mer än andra europeiska politiker i spetsen för försöken att isolera Sydafrika.

Som vi vet föll denna regim mindre än tio år efter Palmes död. Men in i det sista fanns det vita fanatiker som uppfattade principen om majoritetsstyre i Sydafrika som civilisationens undergång. Och 1986, då Palme mördades, var denna fanatiska övertygelse den etablerade uppfattningen bland det vita etablissemanget.

I Sten Flygares bok återges det tal som Sydafrikas president P W Botha höll den 15 augusti 1985, vanligen kallat ”the Rubicon Speech”. Där slår Botha fast att han inte kommer att frige Nelson Mandela, att han inte är beredd att leda vita sydafrikaner på en väg som leder till ”självmord”, att regeringen kommer att använda kraftigare åtgärder mot sina motståndare om så behövs och att han ser sitt politiska agerande som ett sätt att uppfylla Guds vilja.

Av omvärlden uppfattades talet som ett tecken på att Botha valt väg, att han beslutat sig för att avvisa alla kompromisser. ”Att korsa Rubicon” är just ett uttryck som brukar användas för att beskriva beslutet att ta ett oåterkalleligt steg. Det syftar på en episod när Julius Caesar med sina soldater korsade floden Rubicon, något som han visste skulle leda till inbördeskrig i det romerska riket.

I Bothas tal fanns det klara markeringar som visade att han inte bara såg ANC som sin motståndare. Det handlade också om krafter i utlandet som stödde ANC. Bland annat sa han:

”Vi har aldrig gett efter för krav från utomstående och vi kommer inte att göra det nu heller. Sydafrikas problem kommer att lösas av sydafrikaner och inte av utlänningar. Vi kommer inte att avskräckas från att göra det vi anser är bäst…”

Det råder ingen tvekan om att sådant som Botha ansåg vara bäst kunde innebära iscensättanden av våldsdåd utomlands. En händelse som med största sannolikhet var kopplad till apartheidregimen var bombningen av ANC:s Stockholmskontor i september 1986, ett halvår efter Palmemordet. I mars 1988 sköts ANC:s chefsrepresentant i Frankrike, Dulcie September, ihjäl på en gata i Paris. Ingen har dömts för mordet, men spåren pekar mot Sydafrika. Ett bombdåd mot ANC:s kontor i London 1982 utfördes bevisligen av Sydafrika, samma sak gällde till exempel mordet på Palmes vän Ruth First, apartheidmotståndare som dödades av en brevbomb i Mocambique i augusti 1982. I båda dessa senare fall var Craig Williamson djupt inblandad.

Och det finns uppgifter om att Williamson befann sig i Stockholm vid tidpunkten för Palmemordet. Dagen efter de Kocks utspel i den sydafrikanska domstolen intervjuas Palmeåklagaren Jan Danielsson av TV 4:s ”Nyheterna” och kommenterar de Kocks påstående om att Williamson låg bakom mordet med orden:

”Att han befann sig i Sverige kan jag bekräfta. Det vet vi att han gjorde.”

De följande dagarna försöker journalister utan framgång att få Danielsson att utveckla detta uttalande. Det undviker han envist att göra. Hans åklagarkollega Solveig Riberdahl försöker släta över saken med att Danielsson kanske gjort sig skyldig till en felsägning. Och efter ett par veckor backar Danielsson: han visste inte alls att Williamson befunnit sig i Stockholm, det var bara något han hade hört.

Inte desto mindre var uppgiften högst rimlig: en vecka före mordet hölls ett brett folkrörelseevenemang på Folkets hus i Stockholm, folkriksdagen mot apartheid. ANC:s ledare Oliver Tambo fanns på plats och Olof Palme höll ett uppmärksammat tal till deltagarna. En kvinna som arbetade som värdinna på folkriksdagen kontaktade efter Palmemordet polisen och berättade om mystiska män som uppehållit sig i entrén till Folkets hus under konferensen. Det var inte långsökt att föreställa sig att det fanns sydafrikanska underrättelseagenter på plats i Stockholm vid den här tidpunkten oavsett om de var inblandade i Palmemordet eller inte.

Och det skänkte en påtaglig grad av trovärdighet åt Sten Flygares slutsats att det var de Kock han sett på hotellet nära Palmes bostad samma dag som Palme höll sitt Sydafrikatal på Folkets hus – särskilt med tanke på vad han senare kunnat presentera: filmsekvensen från Arlanda dagen efter mordet.

Den hittade Sten Flygare under sina försök att hitta ytterligare belägg för hypotesen att de Kock varit i Stockholm. I denna filmsekvens syns en man, mycket lik de Kock, som passerar passkontrollen för att lämna Sverige. Likheten med den sydafrikanske agenten är så påfallande att Palmegruppen förklarat att den är intresserad av att fastslå mannens identitet.

I boken går Sten Flygare igenom ytterligare konkreta detaljer som pekar på att apartheidregimen kan ha haft en roll i mordet, bland annat den märkliga historien om Heine Hüman, en tidigare sydafrikansk medborgare som flyttat till Sverige och som vid tiden för Palmemordet drev en bilverkstad i Björklinge, norr om Uppsala. Hüman berättade efter mordet för Palmeutredarna att han hade kontakter med sydafrikansk underrättelseverksamhet men kom samtidigt med en rad uppgifter som framstod som icke trovärdiga. Mordutredarna avfärdade honom som en informationssvindlare utan verklig koppling till Palmemordet, men Sten Flygare redovisar uppgifter som pekar i annan riktning och menar att Hümans sätt att mixa fakta och fiktion kan ha varit utslag av en medveten strategi för att blanda bort korten om hans verkliga känsliga roll.

Styrkan i Sten Flygares bok är att han redovisar den dramatiska konflikten mellan Palmeregeringen och Sydafrika och att han tar fram en rad konkreta detaljer som pekar på att Sydafrika kan ha en koppling till mordet. Som han själv medger utesluter det inte att det också kan ha funnits andra aktörer som ingått i ett samarbete med Sydafrika.

Svagheten är, som jag ser det, att han ibland går för långt i sina försök att knyta samman alla lösa trådar. Ett exempel på det är när han hävdar att de två maskinkonstruerade spaningsbilderna, ”Fantombilden” och ”Skuggan” som polisen lät publicera tiden närmast efter mordet båda skulle vara färdigställda för att likna Christer Pettersson. Sten Flygare föreställer sig att ett syfte med att ta fram dessa bilder varit att påverka Lisbeth Palme så att hon med tiden skulle vara beredd att peka ut Pettersson.

Här hopar sig invändningarna. Varken ”Fantombilden”eller ”Skuggan” är påfallande lika Pettersson. Och det finns faktiskt inget som tyder på att Palmegruppen under Holmér planerade en åtgärd mot missbrukaren från Rotebro. Denne blev aktuell i utredningen långt efter Holmérs avgång som spaningsledare. Holmérs stora projekt var att knyta PKK till mordet – varför skulle han ha låtit iscensätta en skandalös och riskabel bildmanipulation för att sätta fast Pettersson?

Sten Flygare försöker med olika bildmontage övertyga läsaren om att det finns intressanta likheter mellan Pettersson och spaningsbilderna när det gäller ansiktsdetaljer, till exempel avstånd mellan ögon, näsa och mun. Men det är lätt att hitta sådant som inte alls är likt, ”Fantombilden” har till exempel en mycket längre näsa än Pettersson. Skulle det inte vara möjligt att utgå från bilder på de flesta vita män i 30-40-årsåldern och få fram samma sorts relativa likheter med polisens signalementsbilder? Om Sten Flygare gjort sådana jämförelser och kunnat visa att Pettersson var i särklass lik signalementsbilderna hade hans resonemang närmat sig en punkt då det kunde ha varit intressant. Nu blir det bara krystat.

Just den här detaljen drar ner helhetsintrycket av boken en bit, och en liten minuspoäng blir det också för tråkiga brister i korrekturläsningen framför allt när det gäller stavningen av namn. Men samtidigt är Olof Palme och Sydafrika rekommenderad läsning för den som vill bilda sig en uppfattning om Palmemordet och dess högst tänkbara kopplingar till P W Bothas desperata rasistregim.