Svenska Dagbladet om Palmemordet och Sveriges dunkla nutidshistoria

lucka 19

SVENSKA DAGBLADETS ledarsida har en julkalender där tidningens medarbetare Andreas Ericson varje dag länkar till något han tycker är läsvärt. Härom dagen valde han ut min hemsida (som också innehåller en länk till denna blogg).

Om bloggen skriver han att här ”finns förutom utdrag ur [Walls] böcker också många kloka synpunkter kring mordet. Ett exempel är problematiseringen av vittnesuppgifterna från mordkvällen. Kan vi verkligen vara säkra på vad som egentligen hände?

För den som glömt mordet och efterspelet finns mycket att påminna sig om. Och den som fortfarande tror att frågetecknen är uträtade och att mordgåtan tillhör historien kan få anledning att tänka om efter att konfronterats med Walls material. Man behöver inte acceptera alla teorier eller slutsatser, men historien om Palmemordet innehåller så många svårförklarliga fakta att även den skeptiskt inställde kan hitta mycket att fundera på.”

Ericson passar också på att göra en översiktlig beskrivning av mitt författarskap om Palmemordet. Min första bok i ämnet, Mörkläggning från 1997, beskriver han som ”både tjock och extremt välresearchad”. Mordgåtan Olof Palme från 2010 som är kortare är enligt Ericson ”den bästa introduktionen” till ämnet. (De inbundna utgåvorna av den boken är slutsålda, men den finns som e-bok och snart som pocket.) Och när han tar upp Konspiration Olof Palme från i år fokuserar han framför allt på Palmes statssekreterare Ulf Dahlstens sensationella uppgifter om att det fanns en walkie-talkieoperation under mordnatten som var känd av spaningsledningen men som hittills varit okänd för allmänheten. Vittnesmål om walkie-talkies har visserligen funnits, men den officiella hållningen när tidigare representanter för utredningen kommenterat dem har varit att vittnena inbillat sig.

Ericson skriver:

”Under Palmeutredningens första tid försvann förmodligen mycket information för evigt. Vissa speciellt känsliga delar av utredningen tycks ha skötts helt utan dokumentation och bara funnits i vissa ansvariga personers huvuden. Det kan tänkas att undersökningen om de mystiska männen med walkie talkie rönt samma öde. Om det skulle vara så kan vi egentligen bara spekulera om orsaken. Den kan vara mycket oskyldig, exempelvis ett gäng extraknäckande poliser som i efterhand varit rädda för att inkompetensförklaras om det skulle komma fram att landets statsminister skjutits framför ögonen på dem utan att de ingrep. Men givetvis kan orsaken också vara betydligt dunklare.”

De som läst min bok vet var jag menar att det finns anledning att leta för att hitta förklaringar: i de hemliga svenska halvmilitära grupperingar som var en produkt av det dubbelspel som nationen befann sig i under det kalla kriget.

Det är anmärkningsvärt och viktigt att en stor dagstidnings ledarsida bereder utrymme åt de här frågorna. Som Ericson skriver var det länge så att ”det offentliga Sverige” helt enkelt ”hade slagit sig till ro med vissheten att det nog var Christer Pettersson”.

Nu är det inte riktigt så längre.

Annonser

”De som vet har valt att tiga”

tunnelgatan

HÄROM VECKAN recenserades min bok Konspiration Olof Palme i socialdemokratiska Dala-Demokraten i mycket nedgörande ordalag.

Det närmast fientliga tonen i recensionen – och recensentens uppenbara ovilja att diskutera de konkreta uppgifter som finns i boken – gjorde att jag föreställde mig att den helt enkelt speglade stämningar inom vissa grupper i socialdemokratin, stämningar som närmast blivit en informell partilinje.

I Palmes gamla parti finns det fortfarande framträdande personer som alldeles tydligt ser det ouppklarade mordet som en känslig fråga som bör förbigås med största möjliga tystnad. Pressade att kommentera saken brukar de hänvisa till att brottet bör betraktas som uppklarat i och med Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson, trots att detta utpekande underkändes av hovrätten.

Nu har boken recenserats i likaledes socialdemokratiska Länstidningen i Östersund. Dess recensent Britt Jakobsson följer definitivt inte någon partilinje utan har gjort vad som framstår som en högst självständig läsning av boken – vilket ju är vad man bör kunna vänta sig av en recensent.

Hon har tagit fasta på vad hon ser som en nyckelmening i boken: ”De som vet har valt att tiga” och fäster särskilt uppmärksamheten på Ingvar Carlssons uppenbara fåordighet kring mordet.

Min bok betecknar hon som ”den bästa och mest klarläggande i ämnet”.

Det gläder mig förstås. Liknande omdömen har faktiskt också getts av nästan alla andra recensenter som skrivit om boken. Den aggressiva sågningen i Dala-Demokraten är ett undantag. Och en kunnig och alert läsare, Morgan Eriksson, reagerade för övrigt på sågningen och fick sin insändare publicerad.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att ingen av dagstidningarna i storstadsregionerna ännu recenserat Konspiration Olof Palme. Med tanke på ämnets betydelse för svensk modern historia är det verkligen lite förbryllande.

Kanske har det att göra med att boken närmar sig känsliga sanningar om Sveriges försvarspolitik och hemliga tjänster.