Åklagaren som vill lägga ner Palmeutredningen

dj

Debattinlägget om att lägga ner Palmeutredningen i Dagens Juridik 18 mars.

VAD BORDE VI KUNNA FÖRVÄNTA OSS av en åklagare som tagit sig an ett rättsfall?

Det naturliga svaret är kanske: kunskaper om fallet, logisk konsekvens i resonemangen och en viss ödmjukhet när det gäller svårigheterna att nå fram till en absolut sanning.

Till det kommer att en åklagare enligt gällande regelverk har ett objektivitetskrav på sig inte bara under förundersökningen utan också under själva rättegången. Det vill säga: om åklagaren finner att bevisningen inte räcker är det hennes eller hans uppgift att lägga ner åtalet om det så skulle vara under pågående process.

Men självklart är det inte alltid lätt att leva upp till en sådan grad av objektivitet. Det är en fjäder i hatten för en åklagare att vinna ett viktigt mål. Och den vetskapen stimulerar kanske inte ett självkritiskt tänkande, särskilt inte när rättegången börjat.

Lättare borde det vara för en åklagare som yttrar sig om ett fall som inte han eller hon driver själv. Då borde det inte finnas någon frestelse att spela tvärsäker eller att bortse från besvärande fakta som hotar att sätta krokben för den egna argumenteringen i skuldfrågan.

Det vill säga: en kompetent åklagare som skriver om andras rättsfall borde kunna framträda som ett mönster av sval och glasklar objektivitet – en trygg lärare för de flesta av oss andra, för oss som saknar formell juridisk kompetens.

Ack ja. Så borde det kunna vara. Men det är inte alltid det är riktigt så.

Härom dagen publicerade sajten Dagens Juridik en debattartikel om Palmemordet av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare på Internationella Åklagarkammaren i Göteborg.

Ahlstrand har själv aldrig haft någon anknytning till Palmeutredningen. Men han är alltså en professionell jurist och hans text borde därför vara intressant läsning.

Det är den också, men kanske inte riktigt på det sätt man förväntar sig.

Ahlstrands slutsats är att Palmeutredningen borde läggas ner å det snaraste. Så här skriver han:

”Det är dags för ett avslut. Visserligen kan ett mord inte preskriberas, men det betyder inte att det finns anledning att arbeta med saken mera. Kanske bör saken utredas igen, eller snarare bör den polisutredning som finns sammanfattas och offentliggöras av en kommission eller grupp av specialister; då kommer det att stå klart för de flesta att vi faktiskt praktiskt taget vet vem det var som sköt Olof Palme.”

Och den person Ahlstrand syftar på är Christer Pettersson, det gör han ingen hemlighet av i sin artikel.

Det Ahlstrand alltså förordar är att alla utredningsåtgärder omedelbart avbryts och att i stället en lämpligt utvald grupp av ”specialister” (på vad?) ska sammanfatta den utredning som hållit på i trettio år… så att allmänheten slutgiltigt ska förstå att det var missbrukaren från Rotebro som var mördaren.

Hoppsan, var ordet.

För några år sedan ändrades svensk lag så att mord aldrig skulle preskriberas. Det betydde två saker när det gällde Palmemordet: att utredningen skulle fortsätta och att det mesta av utredningsmaterialet skulle fortsätta att vara hemligt för allmänheten. Annars hade huvudregeln varit att materialet skulle ha blivit offentligt i och med nedläggningen av förundersökningen (som enligt tidigare lag skulle ha inträffat 1 mars 2011).

Med Ahlstrands nya recept avslutas utredningen i praktiken – men samtidigt kommer hemligstämpeln kring det gigantiska materialet gissningsvis att kvarstå eftersom mordet inte preskriberats. Vad allmänheten i stället får ta del av är ”specialisternas” färdigtuggade version av vad alltihop egentligen handlat om.

Det är ett sätt att hantera brottsutredningar som väcker en del principiella invändningar, för att uttrycka det milt.

Men också invändningar av mycket mer handfast slag. Det är ju nämligen så att den grupp poliser som numera utreder mordet inte alls ställer sig bakom Ahlstrands slutsats i skuldfrågan.

Det kom fram väldigt tydligt i samband med 30-årsminnet av mordet. På den pressträff som Palmegruppen höll den 25 februari passade utredarna på att åter efterlysa tips om de två män som fångats på film på Arlanda den 1 mars 1986 och där en av männen har tydliga likheter med den sydafrikanske agenten Eugene de Kock. Vid samma tillfälle sa också spaningsledaren Dag Andersson om vittnesobservationerna av män med walkie-talkies: ”Det finns ett 80-tal sådana iakttagelser och det är för många för att de ska kunna avfärdas.”

Att walkie-talkieobservationerna verkligen sysselsätter Palmegruppen framkom också i en artikel i Polistidningen i början av året. En av de sex medlemmarna i gruppen arbetar, som det står i artikeln ”företrädesvis med iakttagelser av walkie-talkies runt mordplatsen”.

En annan av de poliser som ingår i Palmegruppen, Lennart Gustafsson, har den unika rollen att vara den ende som ingått i mordutredningen hela tiden från 1986 och tills nu. Han har för sin del i olika sammanhang, bland annat just i den här länkade artikeln i Polistidningen, gjort klart att han avfärdar Christer Pettersson som gärningsman.

Andra poliser i Palmegruppen må ha det alternativet öppet som ett av flera tänkbara spår. Men någon uppslutning kring teorin om Pettersson rör det sig verkligen inte om från utredarnas sida. I stället är de öppna för att mordet kan ha begåtts av välorganiserade krafter, till exempel med direkta band till den sydafrikanska apartheidregimen, och med ett nät av personer utplacerat kring mordplatsen.

Det här vet förstås Ahlstrand, eller i vilket fall borde han veta det. Så när han vill ha en sammanfattning av polisutredningen som pekar ut mannen från Rotebro är det alltså en sammanfattning som drar helt andra slutsatser än de som dras av de poliser som faktiskt jobbar med materialet.

Anmärkningsvärt nog är inte Ahlstrand särskilt utförlig i sin argumentering om att Pettersson måste vara mördaren, något som var och en som läser artikeln lätt kan se.

I stället lägger han det mesta krutet på att försöka underbygga en mer allmän huvudtes han driver, nämligen att mordet omöjligt kan ha utförts av en professionell attentatsman utan att det måste ha skett av en slump. Eftersom han faktiskt är lite utförlig på den punkten kan det ju vara intressant att titta närmare på hans argumentering.

En poäng som Ahlstrand tycker är viktig är att mordet inte kan ha varit planerat eftersom biobesöket inte var det. Han skriver: ”Makarna Palme hade alls inte tänkt gå ut den där fredagskvällen, utan det var ett förslag som kom samma kväll från en son att föräldrarna skulle följa med på bio.”

Men redan här spricker det. Som framgår alldeles tydligt av till exempel Hans Holmérs förhör med Lisbeth från den 25 mars 1986 hade makarna Palme pratat om att de skulle gå på bio denna fredagskväll men inte slutgiltigt bestämt sig för vilken film de skulle se. När Lisbeth i telefonsamtal med sonen Mårten fick veta att denne och hans flickvän skulle se ”Bröderna Mozart” lämnade hon öppet om hon och Olof skulle ansluta och se den filmen eller om de skulle välja någon annan. Till sist bestämde sig makarna dock för att också de skulle se ”Bröderna Mozart”.

I rikskriminalens förhör med Lisbeth från den 29 april och 5 och 6 maj 1986 förtydligar hon att den ursprungliga planen från hennes och Olofs sida hade varit att se filmen ”Mitt liv som hund”. Hon är dock osäker på vid vilken tidpunkt idén om att se en film på fredagskvällen först hade aktualiserats: ”När frågan om ett eventuellt biobesök kom upp kunde hon inte erinra sig”, står det. Klart är i alla fall att det funnits en sådan planering redan innan Lisbeth talat med Mårten. Förhören kan läsas här. Det är svårbegripligt att Ahlstrand missat detta. Men där faller en av utgångspunkterna för hans resonemang.

Lite senare i Ahlstrands text skriver han följande (det är lite rörigt uttryckt, men jag har inget annat val än att citera ordagrant):

”Bland de senare tyckarna återfinner vi en högt uppsatt jurist som tillsammans med en annars klok författare lite yrvaket uppmärksammat ett vittnesmål att makarna Palme skulle stått och diskuterat med mördaren några minuter före mordet; däremot bortsåg de båda från att ingen annan av dem som varit på platsen hade sett något sådant; och de visste väl inte, att det är en vanlig feltolkning, att en iakttagare uppfattar att företeelser som befinner sig nära varandra också hör ihop och har hört ihop. ‘Tron på ett gemensamt öde’, kallas just det felet lite dramatiskt inom perceptionspsykologin.”

Det är oklart exakt vilken källa Thomas Ahlstrand har för sitt referat och vilka personer som avses med juristen och författaren. Vad som däremot är fullständigt klart är att Ahlstrand inte själv pluggat på vittnesmålen från mordplatsen, lika lite som han pluggat på Lisbeth Palmes uppgifter om det planerade biobesöket.

Så här är det nämligen: det finns förvisso uppgifter, och inte bara från ett enda vittne, om något som såg ut som ett samtal mellan Olof Palme och mördaren före mordet. Det samtalet skulle inte ha ägt rum flera minuter innan utan mer eller mindre direkt före skottlossningen.

De vittnen som (förutom Lisbeth Palme) gjort iakttagelser av vad som hände alldeles före mordet är egentligen bara fem personer. (Och det kan tilläggas att deras iakttagelser av just det skeendet är mer utförliga än Lisbeths – hon har i de officiella polisförhören inte haft någonting att säga om vad som hände alldeles före skottlossningen.)

Av dessa fem vittnen talar två mycket tydligt om att det såg ut att pågå ett samtal mellan Palme och mördaren. Dessa två är just de vittnen som rimligtvis hade de bästa möjligheterna att göra observationer. Det ena vittnet, Anders B, var den person som befann sig närmast makarna Palme och mördaren, bara några meter bakom dem. Det andra vittnet, Anders D, var en taxichaufför som befann sig vid ett rödljus mer eller mindre jämsides med makarna Palme och gärningsmannen. Det var Anders D som genom sin taxiväxel larmade polis och ambulans. Båda dessa vittnen berättade oberoende av varandra att de uppfattat Olof och Lisbeth Palme och mördaren som ett sällskap, inbegripet i ett samtal.

Ett tredje vittne, Cilla A, hade sett tre personer komma gående tillsammans på trottoaren som om de var i sällskap. Och så hade en av de tre plötsligt fallit. Det ligger i linje med de två tidigare nämnda vittnesmålen.

Ett fjärde vittne, Nicola F, hade passerat makarna Palme bara några meter innan de kom fram till mordplatsen. Själv hann han gå en bra bit norrut på Sveavägen innan han hörde skottlossningen. Av polisens rekonstruktion framgår att det det verkar som om Olof och Lisbeth stannat i mer än 40 sekunder mycket nära Dekorimahörnan innan de gick de sista stegen dit – det pekar på att de kan ha stannat upp och pratat med mördaren och faller väl in i vad de övriga vittnena berättat.

Det femte vittnet, Inge M, som satt på andra sidan Sveavägen i sin parkerade bil har sagt att han flera minuter före mordet sett den väntande mördaren i gathörnet. Inge har förvisso inte vittnat om att han observerat en kontakt mellan Palme och mördaren. Men han har berättat att han har en oklar men möjligen viktig minnesbild av ett händelseförlopp vid en reklampelare några meter norr om mordplatsen. En högst möjlig tolkning är att han där hastigt observerat det samtal mellan offer och gärningsman som figurerar i andra vittnesmål, men att han inte riktigt förstod vad det var han såg.

Det är givetvis långt ifrån glasklart hur dessa fem vittnesmål ska tolkas. Men Ahlstrands nonchalanta och i flera avseenden felaktiga beskrivning av hur ett vittne flera minuter före mordet sett Palme tala med mördaren skapar förstås bara förvirring. Om hans resonemang bottnar i ren okunnighet eller om han försöker släta över bekymmersamma vittnesuppgifter kan förstås bara han själv veta. Men givetvis är dessa vittnesmål irriterande för den som vill frammana bilden av att mordet måste ha varit ett spontant impulsdåd från Christer Pettersson. De ställer också rent allmänt frågan om det kan finnas viktiga luckor i Lisbeth Palmes beskrivning av händelseförloppet.

Sedan Ahlstrand markerat sin övertygelse om att mördaren inte kan ha varit ett proffs som agerade på uppdrag utan måste ha varit en ensam, förvirrad och impulsstyrd person tillägger han: ”Allt det här vet, och har alltid vetat, kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare. Men istället kom utredningen av och diskussionen om mordet på Olof Palme att bli amatördetektivernas julafton…”.

Det går förstås bara att tolka Ahlstrand som att de nuvarande Palmeutredarna inte är kloka och professionella, utan ”amatördetektiver” eftersom de intresserar sig för sådant som walkie-talkie-män och Sydafrikakopplingar. Man kan fråga sig hur Ahlstrand kan vara så säker på att han själv vet så mycket bättre än spaningsledaren Dag Andersson och dennes kollegor – i synnerhet som han som debattör i Dagens Juridik presenteras med orden: ”Han har ingen egen insyn i utredningen om mordet på Olof Palme, utan allt han vet om det bygger på öppna källor och offentliga dokument.” (Dokument som han dessutom tycks ha läst mycket slarvigt.)

Lika säker som när det gäller att fastslå mördarens identitet är Ahlstrand när det gäller att förklara varför missbrukaren från Rotebro faktiskt friades av en enig hovrätt. Ahlstrand räknar trosvisst men utan egentlig argumentering upp ett antal skäl till att rättegången i hovrätten led av en rad allvarliga brister, till exempel att”vittnen från händelsen visade större tveksamhet i domstolen än de egentligen kände” (hur han nu kan veta det) och att en ”vittnesmålsexpert ville göra karriär” (hur det nu påverkade målet).

Så slafsigt skulle förmodligen inte Ahlstrand våga argumentera i en domstol, motsidans advokat skulle med all säkerhet lystet kasta sig över luckorna i logiken.

Så frågan inställer sig förstås: varför skriva ett inlägg som är så slarvigt när det gäller fakta, så slappt när det gäller argumentering men ändå så fullkomligt tvärsäkert och arrogant när det gäller slutsatserna?

Det vet vi inte. Men det går ju inte att bortse från Ahlstrands position som åklagare. Och det leder till den genanta frågan om hans inhopp i Palmedebatten möjligtvis kan ha att göra med en vilja att visa lojalitet uppåt i den juridiska och politiska hierarkin?

Så här är det nämligen: riksåklagare, överåklagare och statsåklagare – liksom domare – tillsätts av regeringen. Åklagare i lägre positioner anställs i sin tur av riksåklagaren. Det är alltså rätt uppenbart att det finns en politisk aspekt att ta hänsyn till för den jurist som vill klättra  uppåt på karriärstegen.

I den bästa av världar skulle förstås regeringar inte ta hänsyn till politisk lojalitet vid tillsättandet av högre juristtjänster utan bara gå på strikt kompetens. Och att det helst bör vara så känner både jurister och ledande politiker på sig ganska väl. Det är därför det är ovanligt att politiker uttalar sig om bevisningen i rättsfall. I stället brukar de hänvisa till att sådant ska bedömas av juristerna.

Men just när det gäller Palmemordet har det varit tydligt redan från början att det funnits en styrning från politiskt håll om hur utredningen borde bedrivas. Ja, det har till och med handlat om vilka sorters tänkbara mördare som borde misstänkas. Det började med Ingvar Carlssons uppbackning av Holmér och dennes PKK-spår, en uppbackning som inte minst handlade om att köra över både åklagarväsendet och cheferna på Rikspolisstyrelsen. Det fortsatte med kanslihusets hemliga uppbackning av Ebbe Carlsson. Och sedan PKK-spåret inte längre funnits kvar på dagordningen har det med ojämna mellanrum poppat upp ett antal markeringar från särskilt socialdemokratiska ledande politiker om att det var Christer Pettersson som var gärningsmannen.

Sorgligt nog, kan man tycka, har det varit just partikamrater till Palme som visat särskilt stor iver att utöva ett politiskt inflytande över mordutredningen. Det kan framstå som lite besynnerligt. Hos dem borde man tvärtom hitta den största viljan att få fram sanningen till varje pris. Men så har det alltså inte riktigt varit. Varför inte? Det finns flera tänkbara förklaringar till det, men det får bli ämnet för ett annat inlägg på denna blogg.

Vad som kan konstateras är dock att detta inte bara är gammal historia. Nu senast var det statsminister Stefan Löfven själv som i samband med 30-årsminnet av mordet gick ut och slog fast att det var Pettersson och att Löfven för sin del därför betraktade fallet som uppklarat.

Vilket för oss tillbaka till Ahlstrand.

Som statsminister har Löfven alltså makt över vilka som ska få vara höga åklagare och domare i Sverige. Nu handlade förvisso inte hans uttalande om Palmemordet uttryckligen om vilka jurister som skulle få dessa åtrådda tjänster. Men det handlade om något som egentligen var mycket mera uppseendeväckande: om hur han tyckte att skuldfrågan borde bedömas.

Det gick bara några veckor efter Löfvens uttalande innan Thomas Ahlstrand var ute och markerade att han höll med. På så kort tid hann han kanske inte sätta sig in i petiga fakta. Och det kanske var mindre viktigt ur hans synvinkel – det väsentliga var möjligen att han visade att han tyckte precis som han borde. Eller som han själv valde att uttrycka det, som ”kloka och professionella polismän och andra seriösa bedömare”.

Alltså som statsministern, typ.

Och i alla fall inte som de där ”amatördetektiverna” i Svea hovrätt eller i dagens Palmegrupp.

 

 

 

Annonser

48 reaktioner på ”Åklagaren som vill lägga ner Palmeutredningen

  1. Det här är väl bara ännu ett exempel på en människa som kombinerar okunnighet, bristande analysförmåga och tvärsäkerhet. Att Säpo redan i april 1986 berättade för spaningsledningen att Palme var övervakad före mordet, att ingen av de centrala iakttagelserna av civilklädda män med walkie-talkie kunnat förklaras av polisen och att gärningsmannens lugna precisa agerande enligt huvudvittnet Inge Morelius var att likställa med en ”iskall avrättning” väljer denne märklige jurist att bortse ifrån. Eller så känner han inte till det. Valet av mordplats fick ske snabbt och var inte optimalt, men den ”minst dåliga” mordplatsen utifrån givna förutsättningar. Att flyktvägen var utmärkt förstår alla tänkande människor. Att gärningsmannen nu undkommit i 30 år tyder på att det svenska rättsväsendet genom åren gjort en serie felaktiga strategiska val. Det finns väl egentligen ingen större anledning att argumentera med människor som struntar i fakta och ”tycker” att en förtidspensionerad missbrukare var skyldig. Istället för att käbbla med folk som av någon anledning fortsätter tjata om Christer Pettersson bör vi seriöst arbeta vidare med kartläggningen av de kretsar där mordet planerades och beställdes. Det var inte i Rotebro. En grundläggande fråga bör besvaras – vem eller vilka tjänade ekonomiskt och politiskt på att Olof Palme likviderades?

    1. Ja, du kanske tycker att jag spiller krut på fel saker som bryr mig om att kommentera Ahlstrand. Men för den offentliga debattens skull tror jag det kan vara en poäng med att gå i svaromål när märkliga argument för Petterssonhypotesen kommer upp, särskilt när de förs fram av personer som i kraft av sin position kan ge intryck av att ha kompetens i ämnet.

      Den kusliga frågan om vilka som tjänade på att Palme likviderades ligger mig varmt om hjärtat. Men ett av problemen är kanske att listan på sådana intressenter är så lång att den långt ifrån besvarar vem eller vilka som faktiskt utförde mordet.

      1. Det finns ett nätverk av människor väl värt att granska närmare där kopplingen mellan personer i Sverige och i andra länder är intressant. Finns särskilt en gestalt i centrum som polisen definitivt borde studera, den vi i vår blogg kallar ”A”. En nod om man så vill. Jag tycker inte du spiller krut utan att du gör ett berömvärt jobb som bemöter alla fräckheter som framkastas i diverse spalter. Viktigt att markera att de har fel. Vi får aldrig ge oss förrän gärningsmannen och de som anlitade honom sitter bakom lås och bom. Jag mejlar dig lite om sånt vi tagit reda på. Allt gott Gunnar.

        1. Jag skulle gärna läsa bloggen du nämner, kan du eller Gunnar Wall lägga ut en länk till den. Tack på förhand

      2. Du gör ett fantastiskt jobb och är en av få som är balanserad, saklig och kunnig i ämnet. För min del faller många saker på plats om man ser Nato som anstiftare till mordet på Olof Palme. Det skulle förklara den massiva tystnaden och mörkläggningen…från alla håll…..den enda teori som får allt att hänga ihop.

      3. Hej Gunnar!

        Du är en av de som har mest insikt i vad för slags material som cirkulerat genom åren. I din senaste bok talar du ju om olika sorts ‘hypoteser/teorier’, bl.a. om en hypotes om ‘det engelska spåret’ Hittade dessa länkar när jag surfade omkring. Är detta något av intresse, eller är det gammal ‘skåpmat’?

        http://www.veteranstoday.com/2011/09/05/captain-simon-hayward-the-making-of-olof-palmes-assassin-and-its-blowback/

        http://www.veteranstoday.com/2011/08/19/assassination-of-swedens-olof-palme-most-dangerous-moment-of-cold-war-3/

        Tack för din tid/uppmärksamhet!

        1. Författaren till artiklarna, Trowbridge H Ford, presenterar sig själv så här:
          http://www.veteranstoday.com/author/ford/

          Han har skrivit rätt mycket som är åtkomligt på nätet om olika frågor på temat politiska konspirationer. Av de två artiklarna du länkat är det framför allt den andra som innehåller mer detaljerade uppgifter om vad som skulle ligga bakom Palmemordet. Men jag skulle vilja säga att i det fallet påstår Ford avsevärt mycket mer än han belägger. Annat som han skriver om till exempel politiska mord på Nordirland kan mycket väl vara initierat och korrekt, det kan jag inte bedöma utan att ha tittat närmare på det. Men båda artiklarna har rubriker som fokuserar på Palmemordet och det är därför rimligtvis där han borde ha sina starkaste synpunkter.

          Så är det knappast, trots att Ford till och med namnger en person som han betraktar som trolig mördare.

          Hur god förståelse har egentligen Ford av 80-talets Sverige? En formulering som väcker lite undringar är den som finns i artikel nummer två: ”Palme being elected statsminister with a parliamentary majority in the September 1982 election despite the campaign Dr. Alf Ennerström raised against the alleged republican and Moscow agent”.

          Alf Enerström (som den korrekta stavningen lyder) hade förvisso vid tiden för 1982 års val gjort sig känd för en serie dyra annonser i dagspress där han gick till aggressivt angrepp mot Palme. Men att dessa annonser skulle ha haft någon som helst betydelse i valrörelsen var det knappast någon som föreställde sig utom möjligen Enerström själv och en liten krets kring honom. På samma sätt studsar jag inför Fords påstående om att det skulle ha funnits misstankar i västliga hemliga tjänster om att Palme var agent för både irländska IRA och Moskva (”alleged republican and Moscow agent”). Anklagelser om att Palme gick i Moskvas ledband var förvisso vanliga bland hans motståndare, men IRA verkar Ford ha kastat in på tämligen lösa boliner för att knyta ihop de olika trådarna i sitt resonemang.

          Att ”33-åringen”, Victor Gunnarsson, skulle ha organiserat en hemlig walkie-talkieoperation med nazister och poliser som deltagare finner jag också väldigt svårt att tro.

          Slutsats: det kan finnas saker av intresse i Fords artiklar. Men de bör läsas med största försiktighet.

          1. Ok, tack Gunnar! Tyckte också att det var ett mischmasch, men att det trots detta kunde finnas något litet av ‘intresse’ att hämta där. Håller med om rubriker kontra innehåll – det handlar om väldigt mycket annat och ganska lite om det som han förespeglar i sin rubriksättning. Kanske finns det något ,litet, men det är svårt att avgöra, som du själv säger.

  2. Tre vittnen (AB, AD och Cilla) uppfattar att GM är i sällskap med paret Palme innan de når Dekorimahörnet. IM hävdade att han såg en man vänta i hörnan och gå upp bakom paret när de passerar. Vem har fel? Jag börjar tro att Morelius har iakttagit en annan man än GM och att han kan ha blandat ihop sina synminnen.

    En sak till: det äldsta mordet som har klarats upp i Sverige var 16 år gammalt. I USA löste man ganska nyligen ett mord som var över 50 år gammalt. Det är provocerande att läsa att palmeutredningen borde läggas ner. CP frikändes och en mördare går fortfarande fri. Hur kan man (i synnerhet en åklagare?) tycka att det är OK att mördaren ska få dra en lättnadens suck och ge denne glädjen och tryggheten över att ha kommit undan rättsskipning om utredningen läggs ner?

  3. Gunnar: Om jag inte hörde fel så intervjuade du Andersson efter presskonferensen. På tv-utsändningen lät det som om att Andersson kunde bekräfta att PU hade identifierat några av wt-männen. Stämmer det?

      1. Jo, Dag vet nog namnen på flertalet WT-män..han vet säkert mer än så…kanske så mycket att han inte ser någon mening med att fortsätta leda palmemordsutredningen…så ser jag, lite slarvigt på hans tidiga pensionering… jag har lagt åtskilliga timmar på palmemordet genom åren och sedan en tid har jag faktiskt i någon mån kommit till en för mig tillfredsställande slutsats. Jag kan inte bevisa att det gått till så här men det känns för mig som det mest troliga förloppet, vad det nu är värt? Palme var en politisk person och mördades av politiska skäl..dessa skäl kan ha varit flera men först och främst så plockades han bort pga att han rätt eller fel sågs som en KGB-agent, en landsförrädare på väg att sälja ut Sverige till Sovjet och bla skapa en kärnvapenfri zon i Norden…tiden var knapp och Nato mfl. fick panik. Detta är orsaken och motivet för mordet. Georg Bush Senior, CIA och Nato har initierat mordet och är därmed ytterst ansvariga. De som rent operativt genomfört mordet är Svenska Staybehind i samarbete med sydafrikanska agenter. I denna operation finner vi bla personer som Craig Williamsson, Eugene de Kock, Bertil Wedin, C-G Östling och Peter Wallenberg. Eugene var troligtvis den som sköt, men för mig mindre viktigt. Någon avtalade ett möte med Olof utanför Skandiahuset.. harvardaffären användes som lockbete….Efter mordet var SAP, Ebbe Carlsson (Staybehind) och Hans Holm’er (Sossarnas underättelsetjänst) centralfigurer i mörkläggningen…Få som vet hela sanningen men fler som vet delar eller anar densamma….bla Lisbeth Palme och Ingvar Carlsson…ingen tjänar på att sanningen kommer i dager…därav den massiva tystnaden och sekretessen…som sagt så kan jag inte bevisa något av allt detta men för mig är det den teori som jag till slut landat i och som för min del får saker och ting att falla på plats…med detta sagt och skrivet så kan jag lägga palmemordet åt sidan ett tag…jag förstår att jag troligtvis aldrig kommer få svar på om denna teori eller delar utav den är riktig men för mig känns den sannolik och rimlig…fortsätter dock att följa palmegåtan lite sådär på håll…på lagom avstånd…tittar säkert till din eminenta blogg någon gång då och då även i framtiden, Gunnar Wall…jag har stor respekt för ditt engagemang och kunnande i ämnet… av kända debattörer i ämnet har du tillsammans med Leif Gw Persson och Anders Jallai, i mitt tycke, visat på störst kunnande och skarpast intellekt…tack för ditt fina arbete och stort fortsatt lycka till med sökandet efter sanningen om mordet på Olof Palme

        1. Tack för dina uppskattande ord. För min del har jag avsiktligt låtit bli att dra slutsatser om vilka personer som skulle kunna vara inblandade i mordet eftersom jag menar att det inte finns ett tillräckligt underlag för att göra det. Att Palme hade åtskilliga motståndare är ju ingen hemlighet. Och ett rätt stort antal av dem var av olika anledningar av den kalibern att de inte automatiskt skulle kunna uteslutas som intressanta i utredningen. Men det betyder ju inte att de hade med saken att göra.

          1. Det är klokt av dig att inte spekulera kring personer och namn..du har liksom en annan position än de flesta av oss andra…jag har dock lyxen att kunna spekulera kring personer och namn aktuella i min teori…nu har jag gjort det och det känns faktiskt tillfredsställande att ha fått plita ner mina tankar…tack för det.

            1. Hej Anders! Mycket intressant att läsa om ditt ‘scenario’! Tack för det! Jag har ungefär samma utgångspunkt som dig, efter att genom de här 30 åren ha betraktat det ‘på avstånd’. Jag lägger mig nära din tolkning; tror också att det hela initierats via NATO/CIA/Bush/etc. , och sedan ‘lagts över på entreprenad’ till den europeiska grenen av NATO/Stay Behind, men möjligt i samarbete med ‘Sydafrika’, och eventuellt även med ‘baseboll-ligan/Polis/Militär och någon/några ur svenskt näringsliv ‘. Däremot tror jag att tillvägagångssättet har en liten annorlunda ‘dramaturgi’. Tidigare i år så medgavs det ju att det hållits en ‘polisövning’/’narkotikapolisspaning’ under samma kväll i de kvarter där mordet begicks (av en ”Donald-någonting, med insikt/bakgrund i underättelsekretsar…). Detta skulle då ha varit ‘den logiska förklaringen’ till alla dessa walkie talkies – många inblandade som behövde kommunicera/synka sig snabbt – i innerstan. Men det har även ‘insinuerats’ (från en del olika håll) att det istället skulle ha rört sig om ett slags ‘övning’ där scenariot skulle ha varit att träna SÄPO – eller valda delar – inför ‘ett statskupps-försök’ vars fiktiva syfte då ska ha varit att statsministern skulle mördas (min anm.: kanske anledningen till att uppgifter om att ‘statsministern skulle mördas’ var så vitt spridd i poliskretsar, och pratades om i radio, på fester, middagar, etc.). Det skulle kanske ha varit ett slags ‘beredskaps-övning’ inför ‘om det skulle kunna behövas’ någon dag. Så, ett (stort?) antal Säpo/poliser skulle kunna ha varit medvetna om denna ‘övning’. Klimax skulle kunna ha varit att statsministern (med fru i ett ‘fritidsperspektiv’, utan bevakning av livvakter) vandrar hem en sen kväll på stan, och träffar på sin ‘bane-man’ vid Skandiahuset (som med sitt fördelaktiga logistiska läge; med ett intrikat tunnelsystem under Stockholm) som där utför sitt ‘dåd’ (i ‘dramatiserad form’) om inte ‘kavalleriet’ (de andra poliserna/Säpo-männen) hinner fram i tid. Kanske också kan förklara antalet ‘felplacerade’ polisbilar vid den aktuella tidpunkten. MEN, inom denna ‘övning’ så har det sedan funnits ett annat, ‘mer realistiskt scenario’ – där endast ett fåtal av de inblandade, kanske med några – andra – Säpo/Svenska Stay Behind-människor inblandade MEN också med hjälp från andra ‘intressenter’ (andra europeiska celler av Stay Behind/Sydafrika-agenter) känt till ‘det slutgiltiga riktigt dödliga resultatet’. Kanske därför det finns uppgifter om att paret stannat till och ‘pratat’ med en tredje man, som om de kände honom/visste vem han var, och förväntades att övningen skulle vara slut där? Men då skjuter istället ‘den tredje mannen’ Palme på riktigt, och även mot LP, varpå hon då, ytterst förvånad, spontant utbrister: ”Men vad gör du?” (med den tänkta fortsättningen: ”detta ingick ju inte i ‘övningsscenariot’…), och den riktige mördaren ser på henne några sekunder och springer sedan in mot Tunnelgatan, lämnades den förkrossade LP bakom sig. Holmér – som också haft en fot i svenska Stay Behind – har kanske känt till det ena scenariet (Eller båda? Kanske därav de konstiga ‘manövrerna’ i Stockholm under kvällen). Han och Ebbe Carlsson (även han Stay Behind) träffar Ingvar Carlsson (som antagligen inte är/var Stay Behind, och kanske inte heller visste att de andra två var det?) direkt dagen efter mordet, uppe hos IC. Då får de också ‘carte blanche’ att på egen hand starta en ‘inofficiell’ undersökning, bredvid den offentliga, för att ta reda på vad som ‘gick fel’ med ‘övningen’. Därav att Holmér själv snabbt tog befälet av den offentliga undersökningen? Under tiden så får han ‘påtvingat sig’ – från ‘högre nivå/-er’ – några av de poliser som faktiskt varit med om det ‘dödliga scenariot’ in i sin ‘offentliga Palme-undersökning’ (för att de indirekt ska kolla att inget om de riktiga händelserna avslöjas). Och sen är det för hans del uppgiften att skapa ‘fulspår’ (t.ex. det här med kurderna) för att effektivt stoppa allt som kan tänkas avslöja vad som faktiskt skedde. Och sen har det bara ‘rullat på’; Holmér blev till slut avsatt, man fick tag på CP, etc. Och det riktiga scenariot försvann så småningom effektivt in i tidens skuggor. Något ditåt kanske? Och, jag håller med dig; ingen, som faktiskt vet något, ‘tjänar’ på att den riktiga sanningen kommer fram idag; Sverige är ett alltför litet land för att kunna hävda sin rätt där – ”det skulle skaka Sverige i sina grundvalar om sanningen kom fram”… Så Carl Lidbom konkluderade istället (?): ”Kanske bäst om sanningen om mordet på OP aldrig kommer fram?”

  4. Gunnar: Känner du närmare till omständigheterna kring den sk ”trappmannen”?

    Han står (enligt sin egen berättelse) och urinerar vid trapporna uppe på Malmskillnadsgatan när han hört två smällar.

    ”- Det tog kanske en och en halv minut och när jag sedan vänder mig om och ska gå så kolliderar jag axel mot axel med en man som kommer uppspringande från trappan. Han springer bara rätt över mig. Jag tycker att han är väldigt otrevlig och ger honom kommentarer för att jag tycker att det är han som ska be mig om ursäkt, men han muttrar bara någonting tillbaka till mig, har han berättat i förhör med polisen.”

    ”Mannen har en stickad ‘slags militärmössa med öronlappar och grått fårskinnsliknande’ foder på sig och en ljus militärliknande jacka i halvlång modell samt en randig halsduk. Han försvinner i riktning mot kyrkogården snett över gatan mot Johannes brandstation.”

    Trappmannen ringer polisen strax efter mordet, men blir aldrig kontaktad igen. Tio år senare kontaktar han dem igen och pekar ut C.P.

    Källa: Expressen 1997-12-23

    Om det nu är så att trappmannen lämnar samma historia till polisen redan 1986 (minus då utpekandet av CP) så är det enligt mitt tycke ett intressant vittnesmål. Han står uppenbarligen i mördarens flyktväg, men eftersom han inte anger att mördaren försvinner via David Bagares gata, utan drar norrut efter trapporna, så verkar det inte vara en person som försöker dikta ihop en story efter vad han läst i tidningarna.

    Beskrivningen av mördaren som klädd militärliknande kläder är också litet intressant i sammanhanget.

    1. Ja, militärkläder är intressant på så sätt att en militär knappast skulle bära militärkläder OM denne var ute på ”jobb” i stan en fredagkväll. Däremot är det ju en rätt bra klädsel för en slags ”tokdåre” beväpnad med en revolver ”stor som en spädgris”…en sån typ kan ju kanske vurma för militär- eller polisväsende. Kanske skulle en sån typ också kunna vilja delta i en sån där konstig Barbrogrupp där det visst samlades allsköns olika obskyra typer enligt Ortmark 1971. En del sökt med ”specialintresse” för vapen, spaning och sådan ”spänning”. Rätt mycket yngre killar som dras till sånt skulle jag tro.

  5. Min uppfattning är att inte bara utredare i statens tjänst, utan även journalister som i vanliga fall är kritiska i sin granskning, visat allt för stor hänsyn till Lisbeth Palme. Till stor del finns säkert medmänskliga skäl till detta, men det är just denna omsorg som gjort att man kanske inte tänkt i banor som vore de mest rimliga.

    Genom främst Gunnar Walls belysningar, så framkommer en ganska entydig bild om att de vittnen som sett delar av gärningen, samstämmigt men från olika perspektiv berättar om att det skett någon form av kommunikation makarna Palme och gärningsmannen emellan, vilket kan tyda på att ett möte har skett. Om skälet till promenaden mot Tunnelgatan varit att paret Palme skulle möta någon så blir det ju svårt att föreställa sig att Olof Palme inte skulle ha nämnt någonting om detta till Lisbeth. Och det är väl här som det kan börja bli känsligt. En del förbigår vad som torde vara uppenbart, genom att hävda att det psykologiska fenomenet ”minnesförlust” kan ha drabbat Listbeth och att hon således måste ha glömt bort det som hände under mordnatten. Värt att notera i detta sammanhang, är att forskarna i stor utsträckning är överens om att traumatiska upplevelser mycket sällan glöms bort. Tvärtom har denna typ av minnen en tendens att etsa sig fast hos personer som har upplevt dem.

    Frågan som bör infinna sig är alltså varför det skulle vara så otroligt om Lisbeth Palme skulle ha känt till detta möte? Är det istället inte så, att det i själva verket är det mest sannolika?

    Om man framhåller och förordar ett så kallat ”mötesscenario” så bör man även kunna tänka sig att mötet innehaft ett så till den grad komprometterande inslag, att Lisbeth till varje pris har velat hålla det hemligt. För vilken annan förklaring finns det egentligen för hennes efterföljande och ytterst märkliga beteende, där hon systematiskt gjort sig otillgänglig för utredarna och anfört långtgående och specifika krav som en förutsättning för att överhuvudtaget medverka i utredningen? Det naturliga, kan man tycka, borde tvärtom vara att hustrun till en mördad man bejakar en förutsättningslös och effektiv utredning, och att hon i högsta grad är angelägen om att så långt som möjligt stå till förfogande i syfte att underlätta utredarnas arbete. Dock förekommer alltför många uppseendeväckande exempel på motsträviga beteenden från hennes sida, vilka leder till att man enkelt kan bilda sig en motsatt uppfattning om hennes inställning.
    I ljuset av detta är det heller inte märkligt att mörkläggningsparet Ebbe Carlsson och Hans Holmér, som varit historiskt framstående i att tysta ner skandaler i socialdemokratins tjänst, ånyo anlitades för att återigen genomföra det dom var bäst på – att medelst desinformation skydda Partiet och dess eftermäle.

    1. Exakt hur vanligt det är med minnesförluster i samband med traumatiska händelser kan förstås diskuteras. Men det är ett av de vanliga inslagen i diagnosen PTSD, alltså posttraumatiskt stressyndrom – något som definitivt kan framkallas av ett händelseförlopp av den typ som Lisbeth Palme utsattes för.

      Men om vi utgår från att det kan finnas omständigheter som Lisbeth Palme observerat och som hon inte redovisat i de kända polisförhören kan det givetvis finnas andra förklaringar än en minnesstörning. Du föreslår att hon sitter inne med kunskap som hon bedömer som komprometterande. En annan möjlighet är att hon mycket snart efter mordet blivit uppmanad av någon i hög ställning i rättsväsendet eller övriga statsförvaltningen, att bara redovisa vissa utvalda uppgifter under särskilt sekretessfulla former och att förtiga dem i alla offentliga sammanhang liksom i förhör med poliser i lägre ställning. Det skulle i så fall säkert ha varit svårt för henne att neka till en sådan begäran om den underbyggdes med till synes seriösa argument, och lika svårt för henne att senare offentligt gå ut med dessa mörkade uppgifter om hon kommit fram till att den första uppmaningen kanske var omotiverad eller olämplig. Lisbeth Palmes agerande genom åren i samband med mordutredningen ger för mig inte alls intrycket av någon som med berått mod försöker vilseleda utredarna utan snarare av en person som av andra placerats i en svåruthärdlig och svårhanterlig situation och som därför helst undviker att uttala sig.

      1. Hypotesen att någon med högre makt skulle ha intalat Lisbeth Palme om det kloka i att för allmänheten förtiga det där mötet på Tunnelgatan, är en sympatiskt teori. Förutom att den är fullt tänkbar, så kanske den också är menad att förmildra hennes skuld i frågan. Jag antar detta, eftersom att du i ditt tidigare inlägg gett uttryck för en viss skepsis kring mitt resonemang om hennes inställning till mordutredningen.
        Ändock reser detta antagande, om att Lisbeth skulle ha blivit övertalad att utelämna information om mötet för allmänheten en annan problemställning.
        För när hon pekar ut Christer Pettersson i vittneskonfrontationen, och i såväl tingsrätt som hovrätt, under ed och på heder och samvete intygar att det var just honom som hon såg den där mordnatten, så är det utifrån hypotesen en träffande beskrivning på någon ”som med berått mod försöker vilseleda”. Trots att hon av någon med högre makt blivit uppmanad att exkludera väsentlig information för allmänheten, så känner hon ju fortfarande själv till det där mötet som hon var med om.

        Poängen är att om man framhåller ”mötesscenariot” som någonting sannolikt, och samtidigt önskar frita Lisbeth Palme allt ansvar, så är det endast möjligt genom att hävda att hon måste ha glömt bort vad hon varit med om, det vill säga att det psykologiska fenomenet som innebär en minnesförlust trätt i kraft på mordnatten. Om man inte tror på teorier om minnesförluster så bör man börja fundera på varför hon egentligen visat en sådan motvillighet inför utredningen.

        1. Nej, jag håller faktiskt inte med. Vi vet att Lisbeth Palme har berättat om mannen som hon observerade när hon sökte hjälp och sagt att hon då bara såg att ingen hjälp fanns att få från honom. Först efteråt drog hon slutsatsen om att han hade med mordet att göra.

          Om detta är riktigt är det helt begripligt om hon inte särskilt intresserade sig för mannens utseende. Han befann sig också, enligt hennes första avståndsbedömning, 10-15 meter ifrån henne och med ljuset från butiksfönstret i ryggen.

          Hennes första vittnesuppgifter tyder på att hon inte kunde beskriva hans ansikte. Senare vittnesuppgifter tycks ha påverkats av de maskinellt framställda signalementsbilderna på ”fantomen” och ”skuggan”.

          Inför konfrontationsvisningen med Christer Pettersson hade hon preparerats bland annat med påståenden som gav intryck av att åklagarna hade tung bevisning mot en misstänkt person samt att denne var missbrukare. När Lisbeth Palme såg konfrontationsraden säger hon, enligt det kortfattade protokollet: ”Det ser man vem som är alkoholist”. Hon tillägger också: ”Han stämmer på min beskrivning”.

          Dessa två uttalanden tycks vara de centrala uttalandena hon gör under denna konfrontationsvisning. Inget av dem är vad man skulle vänta sig av någon som med avsikt pekar ut fel person. Det första uttalandet är en tydlig fingervisning om att hon fått förhandsinformation som gör det lätt att se vem i raden som är Palmeutredarnas misstänkte person. Att hon nämner en sådan sak försvagar hennes utpekande – och ger därmed ett intryck av att vara en ärlig reaktion i stunden. Det andra uttalandet är en lika tydlig fingervisning om att Lisbeth Palme har försökt jämföra sina tidigare formuleringar med Petterssons utseende – inte att hon faktiskt minns att mannen vid Dekorima såg ut på det där viset.

          En rimlig gissning är, som jag ser det, att Lisbeth Palme under konfrontationsvisningen drar slutsatsen att Pettersson är mannen som hon förgäves sökte hjälp från – och att han därmed är en av de två personer som enligt hennes uppfattning funnits på plats och varit inblandade i mordet. Är tanken att Pettersson fanns med i bilden som någon sorts backup så uppenbart orimlig att hon inte skulle kunna tro på den? Nej, det tycker jag inte. När Palmeutredarna plockade fram en svårt brottsbelastad man med omfattande kontakter bland andra personer i kriminella kretsar är det väl inte så långsökt att hon kan ha föreställt sig att han spelat en roll i dådet på Sveavägen?

          Lisbeth Palme var noga med att hon aldrig sett något vapen i den mannens hand, hon gör bara klart att hon är övertygad om att hon såg honom där. Det kan hon mycket väl vara.

          För min del tror jag inte att Pettersson var där och att Lisbeth Palmes identifikation var felaktig. Men hans uttalande från rättegången vittnar om att även han tänkte sig möjligheten av att Lisbeth Palme gjort ett hederligt misstag. Som han sa: ”Jag säger bara det att om du tror att det är som du säger, är det okej, men om du inte tror det, är det inte okej. Det är allt jag har att säga”.

  6. Det är svårt att bortse från det osannolika i att Olof Palme inför det stundande mötet på Tunnelgatan, berättat för Lisbeth att han bokat tid med en person av Christer Petterssons natur längre ned på Sveavägen. Det troliga är snarare att han beträffande mötet nämnt någonting sanningsenligt. Förutsatt att man betraktar ”mötesscenariot” som någonting troligt, så har hon sedan mordnatten burit med sig kunskapen om mötet genom åren, vilken rimligtvis även bör innefatta en viss uppfattning om vem de skulle träffa. Att denna person skulle vara i närheten av någon som ens liknar Christer Pettersson är inte enkelt att föreställa sig. Det är mot den här bakgrunden som jag menar att Lisbeth Palme vid alla de otaliga tillfällen då hon pekat ut honom som mördaren, måste ha talat mot bättre vetande.

    Du föreslår att hon kanske dragit slutsatsen att Christer Pettersson befunnit sig på platsen som någon sorts ”backup” till en medbrottsling. Jag antar här att vad som åsyftas är det ursprungslarm som gick under mordnatten som beskrev förekomsten av två gärningsmän, och att beskrivningen i larmet måste ha kommit från Lisbeth. Jag medger att detta inte kan uteslutas, men skulle det ligga till på det viset så är det en högst spekulativ bedömning från hennes sida. För hon måste väl åtminstone ha reflekterat över hur det istället för personen som dom skulle träffa, dyker upp en utpräglad narkoman från samhällets nedersta botten?

    1. Jag kanske var otydlig. Men så här tänker jag: det finns givetvis ingenting som tyder på att Olof Palme skulle ha kommit överens om att möta en nedgången missbrukare efter biobesöket. Mycket pekar dock på att han gått med på att träffa någon – och det bör i så fall vara en person som det fanns en rimlig anledning för honom att acceptera ett kort sammanträffande med. Det skulle kunna vara någon som han personligen kände eller kände till, men det skulle också kunna vara en person som tycktes ha väsentlig information att lämna till honom och där det föreföll finnas skäl till att det hela skedde med diskretion. Ett typexempel är att någon skulle kunna ha kontaktat Palme och påstått sig ha information om hur hans Harvardöverklagande hanterades – vi vet ju att någon hade stulit överklagandet på länsrätten och raderat uppgifter om handlingen i länsrättens dator tidigt på fredagskvällen. Skriverierna kring Harvardärendet är ju ett bra exempel på något som var obehagligt för Palme och det är lätt att tänka sig att han kunde se ett behov av diskretion om någon erbjöd sig att komma med känslig information i frågan.

      Alltså: Palme och den som kontaktar honom kommer överens om ett möte som ska komma till stånd på hemväg från bion. Rimligtvis är det som Palme ser det bara frågan om ett kortare samtal. Han kan ha informerat Lisbeth om det, men i så fall inte särskilt mångordigt och informationen behöver inte ha innehållit något särskilt om personen han skulle träffa.

      Under promenaden hem från bion kontaktas Palme av personen i fråga och kontakten avslutas med att denne skjuter Palme. Lisbeth har i så fall rimligtvis lagt märke till mannen och observerat att Olof samtalat med honom. Hon har dock inte bara lagt märke till mördaren utan har också ögonblicken efter mordet sett ytterligare en person som stått nära husväggen. Det är vittnet Anders. Lisbeth har förgäves sökt hans hjälp, i efterhand drar hon den felaktiga slutsatsen att han måste ha varit inblandad. Till Rimborn säger hon att hon tror att det var två gärningsmän. Denna hennes beskrivning blir till grund för rikslarmet och uppgiften ligger ute hela natten samt på lördagsmorgonen.

      När Holmér håller sin första presskonferens under lördagen dementerar han den, det finns dock inget känt underlag som visar vilka grunder han har för det. När Lisbeth Palme senare under dagen förhörs av två poliser i lägre ställning kommer saken inte upp.

      Om vi tänker oss att Rimborn hade rätt i att Lisbeth talade om två gärningsmän så ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det är en kontakt med Holmér som leder till att hon inte redovisar den uppgiften i det kommande förhöret. I det förhöret är hon i själva verket mycket kortfattad om sina observationer och ger snarast intryck av att hon inte sett mycket av särskild betydelse för spaningarna. Senare blir hon mer utförlig om mannen som hon försökt få hjälp av, men hon säger aldrig att hon sett honom med en revolver. Och till en början är hennes beskrivning av honom mycket vag.

      Vad som är intressant är dock att det är detta som är det centrala i hennes berättelse om vad hon sett. Om hon observerat något i samband med skottlossningen, vilket man kan tycka att hon borde ha gjort, så har hon ingen information att lämna om det. Den biten kan hon mycket väl ha redovisat utförligt, till Holmér och andra. Men det är i vilket fall inte offentligt redovisat.

      Min poäng är att hon tre år efter mordet kan ha övertygat sig själv om att man nr 2 var identisk med Christer Pettersson – och att denne fanns på plats som medhjälpare till den man som talat med Olof och som sköt honom. Spekulationer om att Pettersson varit villig och kapabel att utföra olika kriminella uppdrag har det ju funnits gott om – det finns inget som säger att en sådan tanke kan ha framstått som orimlig för Lisbeth Palme. Och därför menar jag att det inte finns några skäl att dra slutsatsen att hon pekat ut honom mot bättre vetande.

      1. Om ett kort möte ägde rum i anslutning till brottsplatsen och Lisbet medverkade under det, då måste GM ha ätit upp naglarna på både fingrar och tår dagen efter när det stod klart att Lisbet överlevt. Hur rimmar det med en rationell, nyktert övervägande mördare? ”Hoppsan”, liksom. Bara en tanke i sammanhanget. Mötesteorin är ytterst intressant, men Lisbet är och förblir den svaga länken i resonemanget.

        1. Halva min nyutkomna bok ”Huvudet på en påle” handlar om Palmeutredningen och då specifikt framför allt om Lisbeth Palmes vittnesmål. Hon är givetvis central i sammanhanget. Jag ska inte försöka sammanfatta vad jag skriver i boken. Men en anmärkningsvärd omständighet är att under Holmérs tid behandlades Lisbeth som om hennes vittnesmål mer eller mindre saknade betydelse. Hon deltog inte i en rekonstruktion på brottsplatsen och hon förhördes knappt alls. Holmér snickrade på sitt PKK-spår utan att i något avseende söka stöd i vad hon skulle ha sett.

          Och både då och senare kan vi konstatera att väsentliga frågor som borde ha ställts till henne aldrig blev ställda, i alla fall inte i den officiellt redovisade delen av utredningen.

          Lisbeths egen inställning kom samtidigt mycket tidigt att präglas av uppfattningen att det var skadligt om uppgifter från hennes vittnesmål läckte ut till massmedia. Och när åklagarna gjorde klart att de ville att hon skulle vittna i Palmerättegången var hon från början direkt ovillig och meddelade att hon inte var säker på att hon tänkte medverka över huvud taget.

  7. Tänk om det är så att Lisbeth Palme och Lars J har rätt. Att mördaren bar en blå täckjacka och ingen mörk rock som exempelvis Anders D beskriver. Anders D kanske beskrev Stig E och inte mördaren? Vittnen har ju haft fel förr. Isåfall kan det ju exempelvis vara Grandmannen, personen med de stirriga ögonen, som följde efter paret efter bion och ställde sig i hörnet innan paret kom fram. Han bar ju en blå jacka förutom en blå keps med öronlappar. En sådan keps hittades tydligen i korsningen Kungsgatan/Sveavägen skriver Holmer i sin bok ”Olof Palme är skjuten”. Dessutom hittades ju ett par stålbågade glasögon i mördarens spår som visade sig tillhöra en chilensk kuf vid namn G. Det sades i Holmers bok att G hade tappat glasögonen flera månader innan mordet. Men hur stor är egentligen chansen att ett par glasögon får ligga på en trottoar i flera månader? I Stockholm? Jag får intryck av att den där G från Trosa är en riktig skummis, jag. Han ska ha varit soldat och vaktat Allende och när han kom till Sverige attackerade han en kvinnlig vänsterdemonstrant. Ville han kanske skaffa sig en identitet hos SÄPO som varande ”högermänniska” kanske? Fast han i själva verket kan ha varit långt till vänster? Det är väl så agenter och spioner kan agera för att skaffa sig ” falska persona” och kunna flyga fritt?

    1. Nu utesluter jag inte att G varit inblandad men betänk också att en man med Stig E:s signalement befanns springande ovanför trapporna på David Bagares gata av vittnet YN. Man kan från vittnesförhör med Skandiapersonal se att Stig E var ute på Sveavägen innan makarna Palme, dvs. att han stött ihop med MOP på vägen alternativt befunnit sig på mordplatsen innan MOP. Det är inte heller något vittne som sett Stig E på mordplatsen. Om det är som Stig E själv hävdat att han kommit fram till mordplatsen strax efter mordet, varför har inte Anders B sett honom från sin utmärkta position i Dekorimas entre?

  8. Hej Gunnar Wall.
    Jag har en fråga, tror du att chansen är större att någon som vet något om mordet börjar prata efter Lisbeths död? Min teori är att, om någon kommer börja prata så kommer det ske efter Lisbeths död. Närmast kanske Ingvar Carlsson, Feldt och andra inom sossarna som idag är bakbundna av Lisbeths vittnesmål. Skulle vara intressant att höra din synpunkt.
    Fredrik

    1. Jag tror att det är mer komplicerat än så. Snarare tror jag att Lisbeth Palmes bestämda utpekande av Christer Pettersson har blivit en praktisk förevändning för en del av den tidens politiska makthavare att avfärda all vidare diskussion om mordet.

      Lisbeth Palme pekade ut Christer Pettersson först efter närmare tre års mordutredning och det var inte på hennes initiativ som konfrontationsutpekandet kom till stånd. Vi kan tro att hennes utpekande är korrekt eller felaktigt. Men det väsentliga i det här sammanhanget är att långt innan dess hade regeringskansliet agerat på ett sätt som gick fullständigt på tvärs mot vad som hade krävts för att det skulle bli en effektiv och seriös mordutredning.

      Framför allt: i princip direkt efter mordet lät den nye statsministern Ingvar Carlsson två av partiets politiska fixare, Hans Holmér och dennes gode vän Ebbe Carlsson, ta hand om spaningarna – Holmér i officiell ställning som spaningsledare och Ebbe mer informellt som hans samarbetspartner. Och sedan Holmér tvingats avgå från sin post efter knappt ett år dröjde det inte länge innan Ebbe utrustades med speciella befogenheter från kanslihuset för att bedriva en hemlig utredning med samma inriktning som Holmérs, dvs PKK-spåret.

      Ebbe Carlsson och Hans Holmér var förvisso kända för en viss kompetens, men det handlade inte om att utreda mord.

      Och det Holmér och Ebbe gjorde var att systematiskt förbereda marken för en politiskt hanterlig men sakligt substanslös skenlösning: ett utpekande av den terroriststämplade organisationen PKK som anstiftare av dådet.

      Det här kunde de göra med kraftfull uppbackning från regeringskansliet – åklagare och rikspolisstyrelse blev överkörda, Holmérs ord var lag.

      Varför lät Ingvar Carlsson utredningen få den inriktningen? Vi vet, bland annat från kortfattade medgivanden från honom själv, att han alldeles efter mordet fruktade att skotten på Sveavägen handlade om ett välplanerat politiskt dåd.

      Om han ville att det alternativet skulle undersökas seriöst borde han ha försäkrat sig om en mordutredning som leddes av kompetenta personer med integritet och sanningslidelse.

      Kompetens hade förvisso Hans Holmér och Ebbe Carlsson, men inte för att klarlägga vad som hänt. Och med sanningslidelsen var det alldeles uppenbart sämre beställt.

      Som jag beskrivit i mina Palmeböcker, framför allt i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, agerade Holmér och Ebbe skickligt och målmedvetet för att knyta PKK till dådet. Men det var ingen liten uppgift de gett sig i kast med – i synnerhet som bevisen för PKK-inblandning faktiskt saknades. Och så gick det som det gick. Först sprack det för Holmér som tvingades avgå som spaningsledare sedan åklagarna gjort uppror. Och i ett senare skede, när Ebbe med regeringsstöd inlett ett hemligt projekt för att återupprätta PKK-spåret, fastnade hans livvakt i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Vad som följde var en av Sveriges största politiska skandaler någonsin med långa KU-förhör och flera makthavare, bland annat en justitieminister, som fick avgå. Och i det läget fick Palmeåklagarna och polisens vanliga mordutredare till sist chansen att försöka hitta fram till en annan lösning än den kurdiska organisationen.

      De valde, som vi vet, att satsa på Christer Pettersson.

      Och så, i december 1988, gjorde Lisbeth Palme sitt utpekande av Pettersson. När väl detta blivit offentligt känt förflyttades plötsligt och dramatiskt fokus bort från de kvarstående frågorna om det besynnerliga regeringsagerandet kring Palmemordet. Nu handlade i stället allt om den misstänkte alkoholisten från Rotebro. Och särskilt efter tingsrättens fällande dom kunde tidigare pressade socialdemokratiska politiker landa i den bekväma positionen att mordet äntligen tycktes vara löst, Pettersson måste helt enkelt vara skyldig.

      Den friande domen mot Pettersson i hovrätten urholkade i och för sig det ställningstagandet. Men under åren som gått sedan dess har Ingvar Carlsson och andra socialdemokratiska partiföreträdare vanligtvis hänvisat till Lisbeth Palmes starka övertygelse när de sagt att de betraktar mordet som uppklarat. En del av dem som uttalat sig på det viset har säkert vägletts av att de tror på vad de säger, andra kanske i första hand av att de känt en ovilja att såra familjen Palme. Men i Ingvar Carlssons fall måste vi väga in hans olycksaliga samarbete med Holmér och Ebbe Carlsson som så målmedvetet förstörde spaningarna under de första åren efter mordet – ett samarbete som inleddes under de första dagarna då han alldeles uppenbart var skakad inför tanken på att mordet var politiskt, planerat och väl genomtänkt.

      Om Ingvar Carlsson än i dag känner en sådan oro samtidigt som han valt att fortsätta tiga om den – då är kanske inte hänsynen till Lisbeth Palme den enda eller viktigaste faktorn som avgör om han någonsin kommer att tala ut.

  9. Vet vi verkligen att Ebbes avlyssningsutrustning var ämnad för avlyssning av PKK…finns en del som pekar på att andra än PKK skulle avlyssnas…Ebbe var inte vem som helst…mörkläggare av rang men också med stor sannolikhet underättelseman i Stay Behind/Nato… svårt att se att Lisbeth eller Ingvar Carlsson kommer prata…de tar med sig sanningen och skammen i graven…men det finns fler som bör känna till sanningen eller åtminstone delar av densamma..

    1. Med all säkerhet var Ebbe Carlssons avlyssningsutrustning ämnad för den lägenhet som skulle användas av den tidigare PKK-ledaren, Ali Cetiner – även känd som ”källa A”. Cetiner hade tagit kontakt med västtysk polis och senare också etablerat samarbete med de svenska säpomännen Kegö och Barrling. Planen var att han skulle komma till Sverige, fortfarande upprätthålla förbindelser med PKK och dra in svenska PKK-aktivister i planer på våldsdåd mot meningsmotståndare i den kurdiska exilmiljön. Dessa kontakter skulle avlyssnas och spelas in. Cetiner skulle helt enkelt fungera som en polisprovokatör. Hans bakgrund gjorde honom väl lämpad för detta – han hade varit ledare för PKK:s europeiska mordkommando i mitten av 80-talet och ansvarat för våldsdåd mot kurdiska meningsmotståndare. Sedan dess hade hans stjärna hade dalat i organisationen och han hade i det sammanhanget bestämt sig för att byta sida.

      Cetiner kom till Sverige och vistades här i flera månader innan hans närvaro avslöjades när Ebbe Carlssonaffären briserade offentligt. Det visade sig att han av allt att döma inte hade minsta kunskap om Palmemordet, och den planerade buggningsoperationen med honom kunde därför inte heller på något sätt bidra till att det mordet klarades upp. Det var säkert inte heller meningen. Men den var desto mer användbar när det gällde att lansera PKK som en farlig och våldsbenägen organisation som mycket väl skulle kunna ha legat bakom mordet på den svenske statsministern.

      Nu finns det dessutom en del uppgifter som kom fram i samband med Ebbe Carlssonaffären som tyder på att det kan ha funnits preliminära planer på att använda utrustningen även i andra sammanhang – till exempel i avlyssning av Palmes nära medarbetare i internationella frågor, Pierre Schori.

      För övrigt vill jag inte alls skriva under på att Lisbeth Palme skulle ha anledning att bära med sig någon sorts skam. Hennes make mördades, hon blev själv beskjuten och hon har säkert utsatts för rader av påtryckningar som måste ha varit mycket svåra att hantera. Enligt min mening är det inte rättvist att öka de bördor hon måste bära genom att höja ett anklagande finger mot henne.

      1. …det finns mycket riktigt uppgifter på att Schori var aktuell för Ebbes avlyssningsplaner….. även PG Näss och Säpo kan ha varit aktuella enligt vissa källor….angående Lisbeth och Ingvars ev skam…kanske var klumpigt och drastiskt uttryckt av mig…men om jag säger så här då..båda dessa personer har tyvärr inte bidragit på bästa sätt för att mordet på Olof Palme skall kunna lösas… om dom borde känna skam för detta eller inte borde jag lämnat därhän..jag ger dig rätt i det.

  10. Om Palme var KGB-agent alt dubbelagent och uppgifter om detta, rätt eller fel, sågs som fullständigt 100%-iga för Säpo, CIA, M16 mfl. så finns en logik i att plocka bort Palme innan Moskvamötet. Tiden var knapp och en kärnvapenfri zon i Norden skulle för Nato vara en fullständig katastrof…Om det är så att Palme var en KGB-agent/dubbelagent och landsförrädare och mördades på initiativ av Bush och Nato så är det också logiskt att ingen vill prata…varken Nato, CIA, KGB, Staybehind, Säpo, Lisbeth, Ingvar Carlsson, SAP eller någon annan har något att vinna på att berätta…alla har däremot mycket att förlora på att sanningen kommer fram…denna teori om den är riktig förklarar varför mörkläggningen är total och tystnaden så massiv…men att bevisa saken och att ta ner det hela till Sveavägen och bena ut GM och inblandade personer är ju en annan femma…låter det sig göras efter så många år?

    1. Du resonerar som om Palme skulle ha varit antingen KGB-agent eller dubbelagent för väst och öst (och i så fall svekfull mot väst). Det här är ju dramatiska anklagelser och för att det ska vara meningsfullt att diskutera dem vore det ju bra med någon sorts belägg för dem.

      Det intressanta är dock, menar jag, att det går att föra i stort sett samma sorts resonemang som du gör om varför mordet inte klarats upp om vi utgår från något som är bra mycket lättare att hitta stöd för: att Palme helt enkelt inte sågs som tillräckligt lojal av krafter knutna till den västliga militäralliansen.

      Palme var, som vi vet, djupt engagerad i nedrustningsfrågor. Jag tror att det engagemanget var ärligt och inte en följd av att han i hemlighet skulle agera som ombud för Moskva. Men för dem som menade att det var kalla krigets logik som måste gälla kan det ha varit naturligt att se Palme som en besvärlig och till och med farlig motståndare. Och om mordet hade den bakgrunden har vi precis den situation du skissar – ett dåd där de flesta som vet eller anar har för mycket att förlora på att sanningen kommer fram.

      1. Jag personligen tror inte Olof Palme var KGB -agent…jag tror att Olof Olof Palme agerade som han gjorde beroende på en inre övertygelse av att kärnvapen var en återvändsgränd…han var en tävlingsmänniska och ville göra ett historiskt avtryck… han var också en narcisistisk och grandios person som inte sällan tog egna beslut utan att förankra demsamma i regeringen eller i partiet…min poäng är istället att bla ”västs” underrättelsetjänster var av en annan uppfattning .. de var övertygade om att Palme gick Moskvas ärenden och fick panik..han måste bort..

      2. Enligt Olof Frånstedt (ansvarig för Sveriges kontraspionage 1967-1978) blev han kontaktad av både CIA och MI6 med info om att Palme skulle vara Rysk inflytelseagent. Nu behöver ju inte det betyda att han faktiskt var det, men det är ett intressant faktum att den informationen cirkulerade i underrättelsekretsar. Se Frånstedts vitnesmål via länken nedan.

  11. Hej Gunnar!

    Efter att ha läst dina mycket intressanta böcker om Palmemordet och nyligen hört intervjun med Dan Hörning, måste jag säga att mötesscenariot framstår som mycket rimligt. Vad jag förstår så var Palme en kontroversiell person som tog stora politiska risker. Att han lurats till ett möte med lockbetet att få tillbaka stulna handlingar angående överklagandet i Harvardärendet är naturligtvis möjligt, inte minst för att det var inbrott hos Skattemyndigheten tidigare på kvällen. Jag var bara fem år gammal när det begav sig men var denna ”skandal” tillräckligt tung för att Palme skulle nappa på ett hemligt möte och såpass besvärande att regeringen sjösatte vad som framstår som en ganska omfattande sekretessbeläggning och mörkläggning? Lockbetet utesluter naturligtvis inte ett helt annat motiv till mordet som berör regeringen på ett mer direkt sätt.

    För egen del undrar jag vad som står i Palmes egen dagbok vars blotta existens tydligen omgärdas av tung sekretess: https://www.youtube.com/watch?v=Yokspg8fDfo

    Intressant vad gäller tänkbara motivbilder är Feldts ordval när han kommer till Rosenbad under mordnatten (11:16 in i klippet: https://www.youtube.com/watch?v=docCNJphKYI)
    Journalist: ”Trodde du att något sådant här skulle kunna hända någon gång i vårt fredliga land?”
    K-O Feldt: ”Nej, vi hade väl hoppats att vi skulle kunna undgå det, men nu har det hänt. Det är ganska fruktansvärt.”

    Att han svarar med ”vi hade väl hoppats att vi skulle kunna undgå det…” istället för ”jag…” kan tyda på att regeringen varit på det klara med att en tydlig yttre hotbild funnits. Han verkar knappast förvånad i min mening. Kanske har det förekommit förhandlingar/hot med/från utomstående i kombination med konflikter mellan Palme och övriga ministrar hur detta skulle hanteras? För att inte framstå i dålig dager kan det vara förståeligt att regeringen teg och lät hemligstämpla avgörande material. En sista fråga, kan sekretessen v.g. detta material (protokoll från regeringssammanträden angående mordet) någonsin hävas rent juridiskt?

  12. Bra frågor, men jag har tyvärr inte så mycket svar.

    Uppgifterna om Palmes dagbok är förstås högintressanta, jag hoppas kunna återkomma med något om detta vid ett senare tillfälle.

    Feldts kommentar efter mordet ger ju kusliga associationer. Men det är förstås av det slaget att det kan tolkas rent allmänt som att det funnits ett medvetande i kanslihuset om att en kontroversiell politiker som Palme riskerade att dra på sig attacker från fiender, i värsta fall dödliga sådana. När jag talade med Feldt i samband med skrivandet av ”Mordgåtan Olof Palme” hade han inget att säga som kunde kasta ljus över det citerade uttalandet. Däremot vet vi ju att han i augusti 1995 i Dagens Nyheter reste frågan om krafter inom polisen kunde vara inblandade i mordet.

    Sista frågan: det finns inte någon generell sekretess vad gäller beslut från regeringssammanträden, men vissa uppgifter som dokumenterats från dessa sammanträden kan sekretessbeläggas i linje med gällande lagstiftning. Dessutom sker det med tiden en viss gallring av handlingar, även det är lagreglerat. Problemet är att det finns en viss frihet att tolka lagen både när det beslutas om sekretess och när det gallras. Men framför allt bör vi nog dra slutsatsen att i den mån det förekom riktigt känsliga beslut om undanhållande av information kring Palmemordet så var frågan knappast uppe formellt på regeringssammanträde.

    1. Hej Gunnar,

      Jag var knappa 20 när mordet skedde så jag kommer ändå ihåg en del av politiska stämningarna åren innan mordet. Min minnesbild är inte att Harvardaffären var av den dignitet att Palme borde ha tagit stora risker för att få veta något, åtminstone inte februari 86. Affären kom ju ut redan sommaren innan och efter det vann S valet i stor stil. Den hade redan blåst över politiskt och avsett hur överklagande hade gått så tror jag inte det hade blivit någon jättegrej. Hans väljare hade säkerligen förlåtit honom för att ha missat att ta upp detta som en förmån. Och vad hans motståndare gällde, hade ju de redan bilden klar.

      Däremot är en intressant detalj att det var Jan Guillou som avslöjade Harvardaffären. Samme person som tillsammans med Peter Bratt avslöjade IB-affären. Samme Peter Bratt som avslöjade bordellaffären, även den med kopplingar till Palme. Jag har även läst att Bratt och/eller Guillou avslöjade att dåvarande SAF (eller liknande organisation) hade en egen hemlig organisation i början av 70-talet. Det känns som att dessa två herrar fick tips av folk från underrättelsetjänstens värld och att det pågick ett slags hemligt krig mellan olika enheter inom polisen, säpo, militären, IB etc i början av 70-talet.

      Kanske var det just att Harvardaffären kom fram genom tips till Jan Guillou som fick Palme att tänka att ”de har massor av skit på dig”, vilket skulle kunna vara en förklaring varför han tog affären så personligt som det sägs att han gjorde. Han visste vilka typer av kanaler Guillou hade. Det är förstås möjligt att Harvardaffären på något sätt är kopplat till ”större saker”, men spontant känns affären ändå alldeles för liten för att Palme skulle ta risken att träffa någon på ett så märkligt ställe och tidpunkt. Varför gå med på sådana risker om han nu samma dag inte ens vågade stå vid fönstret vid en fotografering? Varför kan uppgiftslämnaren inte bara komma över med uppgifterna, varför hålla Säpos livvaktsskydd borta? Det finns ingen logik i detta tycker jag.

      Det känns mer troligt, tycker jag, att Palme odlade hemliga kontakter med personer inom t.ex. utländska underrättelsetjänster. Var det en sådan person, som han kände sedan tidigare, som han skulle träffa, kan det mycket väl ha förefallit viktigt och högst naturligt för bägge parter att mötet hölls hemligt och förlades till en så märklig plats och tid.

      Walketalkiemännen som observerats under kvällen kan då, som jag ser det, vara någon av dessa tre alternativ:

      1. Det är någon del av Sveriges underrättelsetjänstetjänst, Säpo, stay-behind etc som har fått veta att mötet ska ske och vill bevaka vad som sker (kanske för att de inte litar på Palme), alternativt har en bevakning av den person eller organisation som Palme ska möta ovetande om att Palme arrangerat ett möte.

      3. Den person som han ska träffa tillhör en organisation som själv har en bevakning av mötet.

      4. Någon tredje part, t.ex. en utländsk underrättelsetjänst, har bevakning av Palme och/eller den han ska träffa.

      Var det så återstår ändå frågan om han mördades av den han skulle träffa. Det är långt ifrån självklart tycker jag. När han kommer till mötesplatsen kanske han möts av en annan person som säger sig ha ett meddelande från den han skulle träffa, vilket skulle kunna förklara varför mötet om det nu skedde måste ha varit väldigt kort. Visserligen kan man tänka sig att mötet fortfarande pågick när de gick söderut, men om Palme inte var rädd för att synas med denne person när man kom till ”mindre ödsliga kvarter” ned mot Kungsgatan – varför då välja en så udda plats till att börja med?

      Mvh Mattias

      P.S. Keep up the good work!

      1. Tack för vänliga ord. Att mordet kan förklaras med att Palme gick i en fälla är en hypotes som har en hel del fakta som talar för sig, anser jag. Men självklart är det bara en gissning att han skulle ha lockats till ett möte med hänvisning till just Harvardaffären. Vad som ändå gör den gissningen intressant är förstås att Palme, som du skriver, var mycket illa berörd av den affären plus att den märkliga stölden av hans överklagande ägt rum bara några timmar före mordet.

  13. Har med intresse följt diskussionerna om mötesscenariot under en längre tid. Styrkan med teorin är givetvis att den klarar av att placera GM på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag tycker emellertid att det finns lite för mycket som talar emot detta scenario. Att Palme skulle välja att ta en sådan risk, att Lisbet skulle ljuga eller alternativt drabbas av minnesförträngning är de givna invändningarna. Men det finns ju ett par till, i förhöret med Mårtens (dåvarande) flickvän anger hon att Mårten var inne på att dricka thé tillsammans och Olof likaså. Det låter inte som OP var angelägen att hålla ett avtalat möte. Dessutom mötte ju Nicola F paret Palme med Anders B strax bakom. Anders B borde ju ha gått förbi paret Palme och GM om de stannat och pratat i 30-40 sekunder. Eller kanske finns det logiska förklaringar som neutraliserar dessa argument?

    1. Att Lisbeth Palme inte har talat om ett möte är givetvis det främsta argumentet mot att något sådant ägt rum, trots att andra vittnen tyckt sig uppfatta att det pågått någon sorts kontakt mellan Palme och mördaren före skottlossningen.

      Med så motstridiga uppgifter borde frågan ha utretts förutsättningslöst av polisen, men så skedde ju inte. Den släpptes bara.

      Att Olof Palme räknade med att ha ett kort möte med någon under hemvägen är inte automatiskt oförenligt med planer på att alla fyra biobesökarna skulle dricka te tillsammans. Möjligen skulle Palme inte ha velat att alla gick i sällskap precis i samband med mötet, men det kunde ju till exempel ha lösts genom att Olof och Lisbeth promenerade själva från bion för att återförenas med sonen och dennes flickvän vid bostaden i Gamla Stan.

      Polisens rekonstruktion med Nicola F på mordplatsen pekar på att han hann gå en bra bit innan han hörde skotten, trots att han mött makarna Palme mycket nära mordplatsen. Om det var Anders B som Nicola F såg när han mötte makarna Palme så bör Anders i det ögonblicket fortfarande ha väntat på sina vänner som höll på att göra uttag från inomhusbankomaten i Skandiahuset.

      Nu såg Nicola att mannen som kan ha varit Anders rörde sig söderut, i samma riktning som makarna Palme. Men att Anders väntade på vännerna utesluter inte att han kan ha promenerat fram och tillbaka för att hålla värmen i vinterkylan.

      Anders vittnesberättelse går i alla fall ut på att han upptäcker makarna Palme och mördaren först några ögonblick före mordet – inte så tidigt som när Nicola F passerade honom. Anders har berättat att han sett tre personer röra sig söderut som om de var i sällskap och att de hann gå några meter tillsammans före skottlossningen. Det verkar handla ungefär om sträckan från annonspelaren som stod norr om mordplatsen och fram till Dekorimahörnan.

      Hur kan vi förklara att Anders plötsligt tycks befinna sig så nära makarna Palme att han inte kan undgå att lägga märke till dem? Den enklaste förklaringen är att han gått ifatt dem för att de stannat upp en stund. Den tolkningen får inte bara stöd av vittnesuppgifterna från Nicola utan också från taxiföraren Anders D som säger att han såg tre personer stå stilla som om de talade med varann. Exakt var stod de i så fall? Det vet vi inte, men en gissning är att det bör ha varit strax söder om annonspelaren. I så fall kan de ha varit skymda för Anders B ända tills han kom mycket nära dem, ungefär samtidigt som de började röra sig söderut efter uppehållet.

      Självklart rör vi oss här med ett mått av spekulationer. Men de invändningar du, Adam, reser mot resonemanget tycker jag inte är omöjliga att bemöta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s