Mängder av poddsändningar om Palmemordet

microphone-159768_1280

 

HÄROM VECKAN VAR JAG inbjuden gäst och talade om Palmemordet i podden Allt du velat veta. Den drivs av arkitekten och komikern Fritte Fritzson och presentationen lyder: ”Din populärvetenskapliga podcast. Den snabbaste och roligaste vägen till kunskap och allmänbildning. Ett ämne, en expert, en knapp timme.”

Där kan den som vill få en avspänd intensivkurs om ungefär vad som helst. Till exempel romarriket, medicinska myter eller vädret. Sammanlagt 62 avsnitt i de mest skiftande ämnen har sänts. Och Allt du velat veta har med tiden blivit en mycket populär podd.

Du hittar den här eller här eller här (om du använder iTunes).

När jag talade om Palmemordet blev det för ovanlighetens skull ett dubbelavsnitt som publicerades med två dagars mellanrum. Och ämnet var tydligen rätt. Det blev, fick jag nyligen veta, lyssnarrekord för denna även annars välbesökta podd: tämligen direkt blev det 36 000 respektive 34 000 nedladdningar för respektive avsnitt. Och det var ju roligt, tyckte jag. Du kan klicka dig fram till Palmeavsnitten via länkarna ovan eller också direkt här (avsnitt 1) och här (avsnitt 2).

Intresset för just de här Palmesändningarna är tydligt en del av en trend som bara förstärkts de senaste åren. Nu finns det många timmar att lyssna på för den som vill sätta sig in i det där 30 år gamla dådet som fortfarande omges med så stora frågetecken och som präglat inte bara det svenska samhället utan också var och en av oss som levt under dessa år. Det går ganska lätt att hitta förhör, intervjuer och diskussioner om särskilt intressanta delar av utredningen. Och den tillgängliga mängden information bara växer och växer.

Det mest ambitiösa podcastprojektet som fokuserar enbart på det olösta mordet på Sveriges statsminister är Dan Hörnings podd som helt enkelt heter Palmemordet. Hittas här (om du använder iTunes) eller här.

Dan Hörning är liksom Fritte Fritzson en mångsysslare: civilingenjör i datateknik, fantasyförfattare och producent av flera olika poddar.

Och han har ett starkt intresse för Palmeutredningen – i kombination med en nykter inställning till ämnet. En lyckad kombination.

När detta skrivs har Dan Hörning lagt ut 41 avsnitt på podden om Palmemordet – vart och ett av dem är vanligen på mellan 40 minuter och en timme. I detta digra material går han igenom olika delar av den gigantiska utredningen, exempelvis vittnesmålen från Grandbiografen under mordkvällen eller polisens gärningsmannaprofil som togs fram på 90-talet i hopp om att på det sättet hitta mördaren.

Podden behandlar också utförligt en rad enskilda spår som Skandiamannen, Palmehataren Christer A, svensk extremhöger och så vidare. Ibland deltar gäster. Journalisten Gert Fylking har varit där och pratat om Christer Pettersson som han ju pekat ut som Palmes mördare. Jag har för min del deltagit två gånger, en gång för att prata just om Christer Pettersson, men då med fokus på bajonettdådet – det dråp Pettersson begick nära platsen där Palme sköts ihjäl, men sexton år före statsministermordet. Temat var: går det att se några paralleller mellan det ena och det andra brottet? Andra gången jag besökte Dan Hörning talade jag om det så kallade mötesscenariot – uppgifterna som pekar på ett förutbestämt sammanträffande mellan gärningsmannen och Palme. Det blev ett dubbelavsnitt, här (del  1) och här (del 2).

En podd som också har Palmemordet som tema men med en rätt så annorlunda infallsvinkel drivs av ståupparen Johannes Finnlaugsson. Även den har ett enkelt och självklart namn, Palmemordspodden.

Finnlaugsson är en verklig veteran i sammanhanget med start i januari 2013 och hittills 78 sända avsnitt. Upplägget är att han diskuterar ett spår – i vidaste mening – med en ny gäst varje gång. Gästerna är ofta hans kollegor från ståupp- och skådespelarvärlden, och utgångspunkten är att det faktiskt går att skämta om det tragiska dådet på Sveavägen.

En del av poddens gäster gör inte alls anspråk på att ha några särskilda kunskaper i ämnet. Och det är förstås en av orsakerna till att samtalen ofta halkar iväg ungefär vart som helst. Är det roligt? Det är en smaksak och det kan vara klokt att ställa in sig på att nivån och karaktären på vad som sägs varierar en hel del. Är det ens lämpligt att försöka vara rolig i förhållande till ett så allvarligt ämne? Det kan förstås diskuteras. Men överraskande ofta kommer de lätt yviga diskussionerna in på tankegångar som faktiskt ger någon sorts bild inte bara av denna besynnerliga mordutredning utan också av de senaste årtiondenas Sverige.

Bland Johannes Finnlaugssons gäster märks Sven Melander, Nanna Johansson, Magnus Betnér, Jan Guillou, Dan Josefsson, Hasse Aro, Sorain Ismail och Liv Strömquist. Samt undertecknad. Jag hade inte ambitionen att försöka vara särskilt rolig utan räknade med att ämnet fick tala för sig självt. Mångordig var jag i alla fall, det blev ett dubbelavsnitt den här gången också. Den som vill kan lyssna här (del 1) och här (del 2).

Utöver poddar som drivs av enskilda personer existerar det åtskilligt annat att hämta för den som vill sätta sig in i spaningarna efter Olof Palmes mördare men hellre lyssnar än läser. Inte minst finns det skäl att bekanta sig med sådant som producerats av Sveriges Radio. Ekoredaktionen publicerade till exempel i samband med 30-årsdagen av mordet en poddspecial i fem delar om utredningen.

Och åtskilliga avsnitt av P3 Dokumentär som sänts genom åren har haft mer eller mindre stark anknytning till teman som tangerar mordgåtan. Det är bara att lyssna eller ladda ner från Sveriges Radios hemsida, till exempel om sjukhusspionen, ubåtshotet, CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige, morden på kurdiska motståndare till PKK, Ebbe Carlsson-affären, bombmannen Lars Tingström, bordellhärvan, Boforsaffärerna och baseballigan. Plus ett par program som direkt handlar om Palmemordet, från 2006 respektive 2011.

Slutligen, för den som inte märkt det, ligger förstås mycket material i ämnet, både bild och ljud, på Youtube.

FOTNOT: Podcasts eller, på svenska, poddsändningar är radio som är gjord för nätet med ljudfiler som kan lyssnas på direkt eller laddas ner för lyssning i telefonen, datorn, surfplattan, musikspelaren… (Namnet är hämtat från Apples bärbara mediaspelare Ipod som länge varit den dominerande spelaren för mp3-ljudfiler.)

Annonser

46 reaktioner på ”Mängder av poddsändningar om Palmemordet

  1. Hej Gunnar.
    Tack för dina böcker och för ditt deltagande i diverse podcasts. Som vanligt väldigt inspirerande att ta del av dina tankar och kunskaper.

    Jag har en några frågor till dig ang Nicola F. På itdemokrati finns ju bilder från polisens rekonstruktion med honom. En av bilderna visar själva mötet med makarna Palme. Till vänster i bild syns en annonspelare. Är det samma annonspelare som du brukar tala/skriva om? Vidare syns en man till vänster om den där annonspelaren. Är det Anders B då möjligen? Gick han verkligen på utsidan av pelaren? Stämmer ju annars bra in på Stig E:s beskrivning över sin placering. Eller fanns det 2 st. annonspelare?

    För övrigt så tycker jag att ditt resonemang kring ett möte känns genomtänkt och högst sannolikt.

    Mvh Henrik

    1. Låt oss gå in och titta på http://www.itdemokrati.nu/page36d.html där det finns material om Nicola F från förundersökningsprotokollet i Palmemålet.

      Rullar vi ner en bit så kommer vi till en sida som är numrerad 100. Där ser vi en översiktsbild av Skandiahuset och trottaren framför. Som synes finns det två annonspelare på bilden, en ganska nära mordplatsen och en i bildens vänsterkant vilket är ungefär mitt på kvarteret. Det är vid den senare nämnda pelaren som Nicola F menar att han mötte makarna Palme – när han upptäckte dem befanns han sig själv utanför Skandiahusets stora entré och de befann sig strax norr om den, vid butiken La Carterie, Sveavägen 44. Därifrån är det alltså fortfarande en bit kvar till mordplatsen. Enligt polisens rekonstruktion borde det ha tagit makarna Palme 52 sekunder att gå den resterande sträckan i normal takt. Nicola F som gick i motsatt riktning – också i normal takt enligt honom själv – hann dock gå en sträcka som tog honom 1 minut och 35 sekunder innan han i jämnhöjd med Sveavägen 56 hörde skotten. (En tänkbar förklaring till tidsskillnaden är att makarna Palme stannade upp någonstans mellan La Carterie och mordplatsen. Jag har i annat sammanhang argumenterat för att det kan ha varit vid den södra annonspelaren på bilden på sid 100.)

      Mannen som Nicola F ser på utsidan av den norra annonspelaren (se sid 102) befann sig alltså något norr om Skandias entré och det vid en tidpunkt som varken tids- eller platsmässigt stämmer med Stig E:s uppgifter om hur han själv kom ut från Skandiahuset. Nicolas observation är helt enkelt för tidig och för långt norrut. Den beskrivning Nicola ger av mannen pekar snarare på att det skulle vara vittnet Anders B – Nicola talar om en inte helt ung man i blå jacka som gick ganska sakta. (Anders var 39 år, jackan stämmer och eftersom han inte var helt nykter och inte hade bråttom gick han förmodligen inte fort.) Tidpunkten stämmer också bra, Nicola bör ha passerat Anders under sin promenad norrut. Men det är å andra sidan inte säkert att Anders befann sig så långt norrut under sin väntan på arbetskamraterna som gjorde ett uttag i bankomaten inne i Skandiahuset – bankomaten låg söder om platsen där Nicola F ska ha mött makarna Palme. Å andra sidan kan Anders mycket väl ha strosat fram och tillbaka i kylan medan han väntade.

      1. Hej Gunnar

        Jag tycker det känns märkligt att Nicola beskriver det som att han hör skotten när han är vid Sveavägen 56, sen går han ytterligare i 10-15 sekunder innan han vänder sig om (sid 103). Då ser han att det är en grupp på 4-5 personer och en person ligger ned på trottaren. Det är ca 250 meter bort och det är mörkt ute. Jag tycker det låter inte otänkbart att han i själva verket varit något närmare och kanske blandat ihop var han var på Sveavägen när han hörde skotten. Det känns inte som uppgifterna går ihop.

        Det skulle vara intressant om någon kollat en sen vinterkväll och se hur mycket detaljer man kan uppfatta på det avståndet.

        Mvh Mattias

        1. I stort sett samma uppgifter från honom förekommer i rekonstruktionen på plats som polisen gjorde med honom. Jag har själv varit vid Sveavägen 56 och tittat i riktning mot mordplatsen. Och min slutsats är som du misstänker: det går egentligen inte att göra några tydliga iakttagelser av korsningen Sveavägen/Tunnelgatan därifrån. En tänkbar förklaring är att Nicola begav sig i riktning mot mordplatsen sedan han hört skottlossningen men att han nöjde sig med att gå så långt fram att han på avstånd kunde se den liggande Palme och personer som befann sig omkring honom.

          Det finns förstås också andra alternativ, till exempel att Nicola inte hade hunnit så långt norrut när han hörde skotten som han senare trodde. Eller en tredje variant: att han visserligen såg ett antal personer när han tittade söderut i riktning mot mordplatsen men att dessa befann sig betydligt närmare än korsningen Tunnelgatan/Sveavägen. I så fall kan det ju tänkas att det är en efterhandskonstruktion att han såg någon ligga ner. Vi har alla en tendens att fylla i våra minnesbilder med det vi tror har hänt.

          Jag har för min del med intresse noterat uppgifterna från vallningen som polisen gjorde med Nicola på Sveavägen eftersom de går väl ihop med flera bestämda vittnesuppgifter som tyder på en kontakt mellan Palme och mördaren, en kontakt som i så fall bör ha lett till att makarna Palme stannade upp en stund eller åtminstone saktade in.

          Men som alltid när det gäller vittnesuppgifter rör vi oss på osäker mark. Och uppgifterna som pekar på en kontakt mellan Palme och mördaren kan förstås i sin tur vara korrekta eller felaktiga alldeles oavsett hur vi värderar Nicolas berättelse.

          1. En kontakt kan det förstås ha varit ändå – det håller jag med om.

            En annan fråga man kan ställa sig är om de 5-7 personer som Inge M såg passera Dekorimahörnet på väg norrut precis innan mordet, personer som aldrig (officiellt) identifierats, inte borde ha varit mellan Nicola och mordplatsen när Nicola sen väl vände sig om. Vart tog de annars vägen? Kan de verkligen ha hunnit fram till kvarterets slut och därmed möjlighet gått runt hörnet eller över gatan, eller har de gått över gatan innan kvarterets slut?

            Över huvud taget känns det slående hur lite man kan vara verkligen säker på i denna gåta. Det känns som varje uppgift omges av något frågetecken som inte riktigt vill rätas ut. Kanske därför mordet är så fascinerande.

            Mvh Mattias

            1. De personer som Inge M talar om kan vara Anders B och hans sällskap som ju passerade mordplatsen norrut, det är den mest troliga varianten även om de bara var fyra personer. Det visar i så fall att det var precis som Inge sagt: att han hållit koll på gathörnet i flera minuter före mordet. Och det ger i sin tur stöd för hans uppfattning att även mördaren funnits på plats i flera minuter – Inge tror att mördaren fanns där när gruppen passerade.

              Och om detta är korrekt kan mördaren inte följt makarna Palme från biografen.

          2. Hej Gunnar, en liten fundering kring Nicola F:s uppgifter
            Vid det inledande förhöret (0303) säger Nicola F att han passerat Kammakargatan, ja faktist uttryckligen att han ”passerat korsningen med ett par meter”, då han hör skotten.
            Senare, vid vallningen, säger han att skottet hördes då han befann sig vid Sveavägen 56. Känner du till någon förklaring till dessa avvikelser?

            1. Det första förhöret med Nicola F innehåller av allt att döma stora felaktigheter. Där heter det att han mötte makarna Palme utanför Sveavägen 56 och att han sedan hunnit korsa Kammakargatan när han hörde skotten. Sedan vänder han sig om och ser ett antal personer på mordplatsen.

              Från en punkt strax norr om Kammakargatan är det omöjligt att göra iakttagelser av mordplatsen, den är för långt bort och är skymd på olika sätt. Uppgifterna i förhöret strider också mot den etablerade uppfattningen om när makarna Palme gick över till östra sidan av Sveavägen. Om vi godtar Lisbeth Palmes uppgifter så korsade de gatan först vid Adolf Fredriks kyrkogata. Och det betyder att de inte befann sig på östra sidan när de var mitt för Sveavägen 56.

              Slutligen kan det sägas att om Nicola bara hunnit röra sig från Sveavägen 56 då han mötte makarna Palme till en punkt strax norr om Kammakargatan då han hörde skotten måste statsministerparet ha förflyttat sig väldigt mycket fortare än vad han gjorde.

              Sammantaget ser det ut som om platsuppgifterna i det första förhöret är alldeles felaktiga. Detta första förhör är nedtecknat den 3 mars, en av de första dagarna då polisen var extremt överbelastad. Precis som andra vittnesförhör från denna tid bygger de på polisens anteckningar och utgör inte utskrifter av vad som faktiskt sades. Inget tyder på att den som noterade uppgifterna försökte kontrollera att det blev rätt. Risken är stor för misstag och missförstånd under sådana omständigheter.

              Den 25 mars vallas Nicola på Sveavägen och får då möjlighet att på plats ange var han gjort sina iakttagelser. Det polisen noterar då är att han ska ha mött makarna Palme vid Sveavägen 44, utanför butiken La Carterie. Det stämmer bättre med vad som i övrigt kommit fram. Detta är mycket nära mordplatsen och vid det laget hade Olof och Lisbeth definitivt gått över till den östra sidan om vi utgår från Lisbeths uppgifter.

              I vallningsförhöret heter det sedan att att Nicola hör skottlossningen när han kommit fram till Sveavägen 56 – en adress som ju förekom i det första förhöret, men då som platsen för Nicolas möte med makarna Palme. Här har vi alltså en möjlig källa till hur det blev fel första gången, det kan helt enkelt ha skett en sammanblandning av olika inslag i Nicolas berättelse.

              Direkt efteråt i vallningsförhöret heter det att Nicola efter skottlossningen fortsatte promenera i 10-15 sekunder innan han vände sig om. På 10-15 sekunder bör han nästan ha hunnit fram till Kammakargatan om han hörde skotten när han befann sig utanför Sveavägen 56. Då närmar vi oss alltså den andra platsen som finns omnämnd i det tidiga förhöret.

              Kriminalkommissarie Jan Länninge som upprättat detta andra förhörsprotokoll tog de nya uppgifterna på så stort allvar att han såg till att klocka hur lång tid det tog för Nicola F att gå från Sveavägen 44 till Sveavägen 56. Det blev 1 minut och 35 sekunder. Länninge klockade också vad det skulle ha tagit för makarna Palme att gå från Sveavägen 44 fram till mordplatsen i promenadtakt utan att stanna. Det blev 52 sekunder. Det vill säga: om Nicolas uppgifter från vallningen är riktiga så finns det 43 oförklarade sekunder när det gäller vad makarna Palme gjorde sedan de mött honom utanför La Carterie.

              Nu upprepas även i vallningsförhöret en märklig uppgift från det första förhöret, nämligen att Nicola efter skottlossningen vänt sig om och tittat söderut mot mordplatsen och gjort iakttagelser av människorna där. Det kan han knappast ha gjort utan att ha gått tillbaka en bra bit i riktning mot mordplatsen. Och det kan han förvisso ha gjort. Men något sådant finns inte redovisat i förhörsutskriften.

              Den som vill läsa förhören med Nicola hittar dem här: http://www.itdemokrati.nu/page36d.html

              1. Jag tror jag får överge min uppfattning att sätta störst tilltro till de först lämnade uppgifterna, speciellt när det handlar om polisens egna noteringar. En vallning torde vara mer ”säker”.
                Tack!

  2. Dan Hörnings podd om Palmemordet rekommenderas verkligen, saklig, går på djupet och Hörning källhänvisar alltid.

  3. En podd med fokus på litteratur, Bokbanditerna, har intervjuat mig om mitt intresse för Palmeutredningen: http://podtail.com/podcast/bokbanditerna/avsnitt-50-gunnar-wall-journalisten-som-blev/

    Bokbanditerna startade i januari 2015. Intervjun med mig nu två år senare är avsnitt 50. Här finns med andra ord också mycket annat att botanisera bland. Till exempel har poddens upphovsmakare Tom och Nisse tagit upp Yuval Noah Hararis bästsäljare Sapiens om mänsklighetens historia och intervjuat Linus Lovén om hans nya bok: Bitcoin – en finansiell revolution. Episodlista här: https://www.acast.com/bokbanditerna

  4. Vid diskussioner om Palmemordet hänvisas det ofta till Gärningsmannaprofilen som togs fram av Olson och Åsgård efter den mall som utvecklats av FBI. Många verkar välja att betrakta denna som en slags ”facit” mot vilket man kan värdera sina olika teorier om vilken som kan tänkas ligga bakom mordet. Rekommenderar denna artikel http://www.newyorker.com/magazine/2007/11/12/dangerous-minds av Malcolm Gladwell, krönikör vid The New Yorker, som ger en intressant inblick i svårigheterna med ”profilering” samt den alltför stora vikt som (han anser) givits till denna teknik.

  5. När man kommer till mötesscenariot så väcker det inte bara de givna frågorna och invändningarna vad gäller Lisbeth Palmes vittnesmål, utan också många funderingar omkring Olof Palmes eget agerande under dagen. Vad jag förstår så bestämdes det sent vilken film som makarna Palme skulle se. De hade inte heller några biljetter när de kom till Grand utan räddades av att det fanns ett par undanlagda biljetter, som
    ingen ännu hade hämtat ut. Senare har också dessa personer gett sig till känna.

    Så hur går detta ihop med ett planerat möte efter bion? Och verkar det inte egendomligt att se samma film som sonen Mårten och hans flickvän? Tänk om de hade beslutat sig för att slå följe med Olof och Lisbeth en liten bit på Sveavägen (även om deras bostad låg i en annan riktning). Risken att makarna hade träffat på andra bekanta i salongen som sedan hade gått samma väg får också bedömas som stor. Nu råkade väl t.ex. Björn Rosengren ha haft sin bil parkerad på annat håll.

    Och vad var Olofs plan om han inte hade fått tag på några biljetter? Skulle de då ha uppsökt en annan biograf, en restaurang eller annan plats i väntan på mötet?

    1. Det är riktigt att tillgänglig information visar att makarna Palme begav sig till Grandbiografen utan att ha försäkrat sig om biljetter i förväg och att de kom fram bara några minuter innan filmen började. Det var alltså inte säkert att de skulle få en chans att se filmen, även om det givetvis var möjligt att ett par andra besökare spontant skulle ha avstått sina platser för att ge statsministerparet möjlighet att komma in på föreställningen.

      Med tanke på att Olof och Lisbeth Palme sällan gick på bio kan det ju tyckas lite förvånande – det hade ju varit ett tråkigt sätt att använda en ledig fredagskväll om de tvingats vända hem igen. Nu pekar det mesta på att det inte var så viktigt för dem att se just ”Bröderna Mozart” – de hade ursprungligen tänkt att se ”Mitt liv som hund” som gick på en annan biograf. Och om de var flexibla så kunde de dra fördel av att det samtidigt gick fyra olika sena kvällsföreställningar på Grand. Så sannolikheten att de skulle kunna se någon av filmerna var ju stor.

      Men de visste å andra sidan att sonen Mårten och dennes flickvän skulle se just ”Bröderna Mozart”. Och enligt vad Lisbeth förklarat var det detta som fick dem att släppa ”Mitt liv som hund” för att i stället gå på samma föreställning som sonen, ”då de tyckte det skulle vara trevligt med sällskap av Mårten och hans fästmö”, som det står i protokollet från rikskriminalens förhör med Lisbeth Palme från våren 1986.

      Nu kom makarna Palme inte att sitta bredvid sonen och dennes flickvän. Inte heller fanns det tid att umgås före föreställningen. Och efter bara några minuters samtal efter filmen skildes de två paren åt, så någon egentlig samvaro blev det aldrig frågan om.

      Makarna Palme hade i det läget fattat två beslut, att ta ett snabbt farväl av ungdomarna trots att man knappt hunnit träffas och att ta sig tillbaka till Gamla Stan till fots genom vinternatten i stället för att ta t-banan eller taxi. Förhören med Lisbeth Palme har inte gått närmare in på bakgrunden till vare sig det ena eller det andra beslutet. I Hans Holmérs förhör med Lisbeth Palme står det till exempel bara: ”Mårten är en kvällsmänniska och ville gärna dricka te efter föreställningen, men det blev inte så. Lisbet och Olof bestämde sig för att promenera till bostaden.”

      Det finns alltså en del oklarheter kring de beslut från statsministerparet som hade anknytning till biobesöket. Vad som är klart är bara att makarna Palme på ett synbarligen improviserat sätt begav sig till Grandbiografen precis i tid för att förhoppningsvis se en sen föreställning och att de direkt efter filmen valde att promenera Sveavägen hemåt, trots att flera andra naturliga handlingsalternativ var tänkbara.

  6. Hej Gunnar. Jag har sett en uppgift florera på nätet om att Olof blivit förfrågad om en filmroll som operachef i just bröderna Mozart, kan man inte anta att det varit givet att han skulle se just den filmen i sinom tid och att det rimligtvis borde diskuterats nånstans i hans närmaste kretsar mer än vad som är känt ? Ger väl i min bok en något annorlunda bild om sannolikheten att han skulle gå just där och se just den filmen. Vet tyvärr inte källan och jag vet inte om det är sant ska jag tillägga.

    1. Jodå, du har så rätt. Suzanne Osten som regisserade filmen ”Bröderna Mozart” hade frågat Olof Palme om han ville spela rollen som operachef. Kjell Östberg skriver om saken i den andra delen av sin Palmebiografi, ”När vinden vände”.

      Palme tackade nej och rollen gick i stället till en annan amatör när det gällde skådespeleri men som i likhet med Palme hade en framträdande statlig befattning – nämligen Anders Clason. Denne var chef för Svenska Institutet, den myndighet som fått i uppgift att göra Sverige känt i utlandet.

      Givetvis kan faktumet att Palme varit erbjuden en roll i filmen ha spelat in när han och Lisbeth bestämde sig för att överge den ursprungliga tanken att se ”Mitt liv som hund” och i stället ansluta sig till Mårten och dennes flickvän som skulle se just ”Bröderna Mozart”.

      Vad som i vilket fall är klart är att det slutliga valet av film skedde tidigt på mordkvällen.

  7. Hmmm…. ? Uppmanade någon L och Olof att gå till ett möte vid D.hörnet? I så fall fanns ju ingen tid till något te med Mårten och dennes flickvän. Den person som enl. ög.v. (Gun och Inga- Lill ) sågs prata med paret Palme efter bion / Är denna person, eller personer identifierade? Varför har LP inget sagt något om detta? Kom denna fråga alls upp under mordutredningarna? LP har hela tiden gett en känsla av att det finns något privat mörkt och hemligt bakom mordet på hennes man.

    1. I min nya bok ”Huvudet på en påle” tar jag utförligt upp en rad anmärkningsvärda omständigheter kring Lisbeth Palmes vittnesmål. Mycket pekar, menar jag, på att hon i ett mycket tidigt skede berättade utförligt för någon betrodd person om allt hon observerat på mordplatsen. Och att personen hon talade med kom överens med henne om att hon inte skulle gå ut med det, utan att det bästa var att utredningen sköttes på ett sekretessfullt sätt. I praktiken: hon skulle inte berätta några detaljer för poliser på lägre nivå och inte heller för massmedia.

      Lisbeth Palme har också själv vid ett flertal tillfällen markerat att hon tycker det är viktigt att upprätthålla utredningssekretessen och uttryckt besvikelse över att att vissa saker hon sagt kommit ut till offentligheten.

      Jag tror att det är i det ljuset man ska förstås också hennes framträdande under Palmerättegången.

      För min del kan jag alltså mycket väl tänka mig att paret Palme pratade med någon – förutom sonen Mårten och dennes flickvän – utanför biografen och att det samtalet kan ha haft betydelse för det kommande förloppet. Men det bör i så fall ha varit ett mycket kort samtal. Det är onekligen intressant i förhållande till vittnesuppgifterna om ett kort samtal mellan mördare och offer på själva mordplatsen.

  8. Det har framkommit ytterst lite info om alla Olof Palmes livvakter! Vem var dessa och huru stora grupper är det frågan om? Vilka kontakter hade dessa gubbar till e.x.v. polis, militär, politiker, eller rent av till den så kallade undre världen ?? Vem utser livvakter åt politikerna? Olof hade ju gett dessa gubbar ledigt straxt före man lämnade hemmet i Gamla Stan. Tiden hade nog gott och väl räckt till för någon mördare ur dessa grupper. Vapen fanns säkert att tillgå! Känner du Gunnar till dessa saker bättre? Har livvakternas förehavanden och deras ev. kontakter på mordkvällen alls utretts?

    1. Palmes livvakter som tillhörde Säpos livvaktsstyrka hade fått beskedet att de inte behövdes mer för dagen. De hade, enligt vad de uppgett, fått intrycket att Palme inte skulle bege sig ut på fredagskvällen. Jag tror att det är troligt att det faktiskt var det besked de fått.

      Hur Säpo skötte sitt ansvar för Palmes livvaktsskydd, inklusive de bedömningar som gjordes vad gäller hotbilden mot Palme, var förstås en av de frågor som kom upp ganska snart efter mordet. Frågan blev bland annat utredd av landshövding Gösta Gunnarsson. Hans rapport finns digitaliserad här.

      Gunnarssons infallsvinkel ligger ganska nära den som Hans Holmér och Ebbe Carlsson gav uttryck för. Han fokuserar på det påstådda hotet från PKK och är delvis mycket skarp i tonen mot Säpo som enligt honom har underskattat detta hot. Men hans kritik är inte riktad mot de livvakter som hade i uppdrag att skydda Palme utan mot Säpoledningen.

      Jag menar att Gunnarssons larmsignaler om hotbilder från PKK inte är värda särskilt mycket, se min bok Mörkläggning, sid 222 och 308. Givetvis kan det ha funnits andra skäl att kritisera Säpos livvaktsskydd av Palme. Förvisso var det anmärkningsvärt att Säpo slutit en överenskommelse med statsministern om att han inte behövde personskydd när han befann sig inom den s k gyllene triangeln, området som avgränsades av hans bostad, riksdagshuset och kanslihuset.

      Men inte heller det säger rimligtvis att de personer som var utsedda att vara livvakter behöver ha gjort något fel.

      Frågan om Säpos livvaktsskydd och Palmemordet kom senast upp i TV-programmet Skavlan i september där sönerna Palme medverkade. Där lät det först som om något var riktigt illa.

      Jag citerar ur min bok Konspiration Olof Palme, sid 175ff (fotnoterna har jag tagit bort här):

      Fredrik Skavlan talade rent allmänt med sönerna Palme om deras fars livvaktsskydd. Och så ställde Skavlan en fråga till Mårten: ”Du var ju med på bion den kvällen. Vet du om han övervägde att ringa?”
      Mårten började svara: ”Det tror jag inte …”, när han blev avbruten av sin bror Joakim som sa: ”Han ringde fast det funkade inte, han fick inte tag på dem och det var väl ett uttryck för att det var illa organiserat.”
      Det här var en helt ny uppgift och den ledde förstås till stor uppmärksamhet i medierna.
      Aftonbladet hade till exempel en artikel med rubriken ”Palme ville ha livvaktsskydd på mordnatten” där Joakim Palme uttalar sig i tidningen och upprepar att hans far försökt ringa men inte fått tag i livvakterna. Han säger också till tidningen: ”Vi har så klart tagit upp frågan genom åren, men den har alltid kommit i skymundan.”
      Joakim Palmes uttalanden ledde till reaktioner från polishåll. Ingemar Krusell, tidigare biträdande spaningsledare i Palmeutredningen, sa till exempel till Expressen att Lisbeth Palme bekräftat i förhör att hennes make inte hade velat ha livvaktsskydd under mordkvällen. Krusell trodde att det rörde sig om ett minnesfel från Joakim Palme.
      Och Leif GW Persson, som följde Palmeutredningen noga de första åren, kommenterade Joakim Palmes uppgifter med att han aldrig tidigare hört något om att Palme skulle ha försökt ringa livvakterna: ”Hade det varit känt på den tiden hade det blivit ett riktigt hallå. Särskilt eftersom paradfrågan i början var: Var var livvaktsbevakningen?”
      Vad var sant? Ulf Dahlsten, som varit ansvarig på regeringskansliet för Palmes säkerhet, hade skrivit om livvaktsfrågan i sin memoarbok Nirvana kan vänta. I avsnittet om Palmemordet betonar han att Olof Palme skulle ha haft livvakter i samband med alla utflykter utanför triangeln om han följt reglerna. Och så försöker han sig på att förklara varför det inte blev så den här kvällen: ”Förmodligen kände sig Olof Palme trygg i förvissningen om att ingen visste om biobesöket. Det var sent och spontant bestämt.”
      Det fanns mycket som tydde på att Dahlsten hade rätt: att Palme inte försökt få livvaktsskydd under mordkvällen. Säpos eventuella bristande insatser i skyddet av Palme hade verkligen varit en stor debattfråga åren närmast efter mordet. Bland annat hade Ebbe Carlsson drivit saken och hävdat att det funnits en hotbild från PKK som Säpo ignorerat. Och i efterdyningarna av Ebbe Carlsson-affären hade regeringen gett i uppdrag åt landshövdingen i Jönköpings län, Gösta Gunnarsson, att utreda om säkerhetspolisen hade gett ett skydd åt Olof Palme som var rimligt i förhållande till den hotbild som fanns.
      Gunnarssons utredning kom att rikta kritik mot Säpo på flera punkter. Landshövdingen hävdade bland annat att det fanns inslag i avlyssnade telefonsamtal mellan personer i PKK-kretsen, de så kallade ”bröllopssamtalen”, som pekade på att det fanns en tydlig hotbild mot Palme och regeringen. Och han menade att Säpo borde ha informerat Palme om detta. Men om den fråga som Joakim Palme långt senare skulle väcka i teve skrev Gunnarsson:
      ”Jag vill här också peka på att Olof Palme enligt överenskommelsen med SÄK vid mordtillfället skulle ha haft livvaktsskydd. Att sådant då saknades berodde på att han när han lämnade sin bostad inte hade kallat på några livvakter, vilket han enligt överenskommelsen skulle ha gjort.”
      Det här är så tydligt det kan bli. Och det är svårt att föreställa sig att Gunnarsson skulle ha kunnat missa att ta upp den sortens fel som Joakim Palme beskrev om familjen gjort minsta ansats att peka på ett sådant missförhållande för honom.
      Jag beslutade mig för att kolla med Joakim Palme och bad honom att förklara lite närmare hur det kom sig att inte de här uppgifterna blivit uppmärksammade tidigare. Joakim Palme svarade mig:
      ”Det var en uppgift från min mor. Min far hade uppgett till henne att han skulle ringa om livvakter. Och så hade han gått för att göra det. Hon hade inte hört honom ringa, för han var visserligen hemma då, men på ett annat våningsplan. Och jag vet inte om han haft fel nummer eller om han glömt bort att ringa eller vad som kan ha hänt. Det finns i vilket fall inget skäl att tro att de här livvakterna som jag känner till mycket väl skulle ha vägrat att svara eller inte varit på plats.”
      Därmed framstår ju saken i ett lite annat ljus än den gjorde i intervjun hos Skavlan. Olof Palme kan knappast ha gjort något allvarligt försök att kontakta livvakterna i den mån han alls försökte. Det går väl inte att utesluta att Lisbeth föreslagit att han skulle ringa för att be om livvaktsskydd och att han valde att hålla med henne samtidigt som han i praktiken struntade i att göra något.

  9. Hej Gunnar och tack för den goda beskrivningen!

    En sak som nog är rätt tydligt för alla i detta mordet, ända från första början.
    Sanningen får inte avslöjas!
    Man frågar sig då? Vad har denna hemlighet med Crister Pettersson att göra?
    Nej då, här handlar det om annat!
    Hans Holmer: Om sanningen skulle komma fram skulle den skaka Sverige i dess grundvalar!
    Hans Holmer: Förr eller senare får ni facit!
    I KU- förhören från 1988 ville Holmer på inga villkor kommentera dessa uttalanden, trots att
    förhörsledaren ideligen upprepar frågorna.
    Dessa uttalanden av Holmer tyder på att denne fick hela sanningen av Lisbet i de tidiga
    förhören i mordutredningen. HH:s svammel om PKK och senare även Pettersson, hade väl inget med
    sanningen att göra, allt urartade senare till ett media cirkus! PS/ Olof Palmes gärning är grundmurad i Sverige och får absolut inte nedsvärtas!

  10. Bäste Gunnar! Det är ett mycket intressant arbete du gör kring palmemordet. MEN jag har problem med att du hela tiden upprepar ”så att säga”, det kan bli ända uppåt 100 gånger på en timme. Jag uppfattar uttrycket som ”men ändå inte riktigt” och det är ju problem när du läser fakta, det som ska uppfattas som sanningar. Kan jag hoppas på en förändring?

    1. Tack för synpunkten.Jag antar att du syftar på hur jag uttrycker mig muntligt i poddsändningar eller intervjuer. Kanske du skulle läsa mina böcker i stället?

      1. Ha ha! Ja kanske det men det är så bekvämt och passande att lyssna på dig och Dan. Det är ju också ganska plågsamt att höra om polisutredningarnas ofta märkliga arbete. Ser fram emot kommande rapporter av ditt arbete!

  11. Hej Gunnar!
    En sak som jag funderat på bland många många andra, kring mordet på Olof Palme!
    Denne Ebbe Carlsson, som fick jobb på justitiedepartementet??? Utreddes alls denna gubbes privata förehavanden, åren innan mordet? Även Hans Holmer, Ebbe, Lennart Geijer, med flera och deras privata förhållanden till Olof Palme. Alla djupt sammansvetsade sossar- kompisar! Denna Ebbe tycktes vara en gemensam påhittig god vän till alla dessa! Ebbe var väl även informationssekreterare åt Lennart Geijer! Hade alla dessa gemensamma privata affärer, som senare på sätt eller annat, ledde till mordet? Hmmm…….?

    1. Spekulera kan man alltid. Men min uppfattning är helt enkelt att Ebbe Carlsson och Hans Holmér etablerat sig som politiska fixare åt socialdemokratiska partiet – lite grann som president Nixons ”rörmokare” hjälpte Vita huset i samband med Watergateaffären. Därmed inte sagt att alla framstående socialdemokrater gillade vad de gjorde.

  12. Hej igen! Vad skulle hända med Lisbets utpekande av Pettersson om man skulle hitta mördaren? Och ännu värre/ om det skulle visa sig att hon haft vissa aningar om annat! Konstigt att inte alla förhör med Lisbet kommit till kännedom. Verkar som om det finns saker att dölja? Livsviktigt att allt skulle komma fram för att ev. rentvå den nu avlidne Crister Petterssons minne! För min del framstod Crister som en mycket varmhjärtad person/ Han sa ju själv många gånger åt Lisbet/ Varför skulle jag ha gjort detta?? Varför?…..

    1. Christer Pettersson hade säkert – precis som andra människor – alla möjliga motsägelsefulla drag. I hans fall var nog skillnaderna mellan ytterligheterna större än hos de flesta.

      Stundtals var han säkert – det tror jag också – varmhjärtad. Stundtals var han definitivt hetlevrad. Han var med all säkerhet inte en lätt person att ha att göra med. Och ibland var han livsfarlig. Men precis som du tror jag att han fick en djupt orättvis stämpel på sig när han kopplades ihop med statsministermordet.

      Det är förstås en ironi att han själv använde sig av den stämpeln för att tjäna sitt levebröd. Genom att låta som att han kanske mördat Palme fick han rätt mycket pengar från tidningar och TV-bolag, pengar som försvann lika fort som de kom in. Med lite skicklighet kunde han säkert ha tjänat betydligt mer än vad han gjorde – och med ett minimum av sparsamhet också lämnat efter sig en slant när han dog. Men han var inte den sortens person. Han tycks aldrig ha längtat efter att bli rik. Och han blev det inte heller.

      Du frågar: ”Vad skulle hända med Lisbets utpekande av Pettersson om man skulle hitta mördaren?” En del av svaret är att det kan bli mycket svårt att slå fast att någon annan mördat Olof Palme, just eftersom Lisbeth pekat ut Pettersson. Men om det ändå skulle visa sig att mördaren var en annan person än Pettersson – jag tror att det kan hända – så skulle väl följden bli att det framstod som klart att Lisbeth hade fel.

      Du undrar också vad som skulle hända om det kom fram omständigheter som visade att Lisbeth gjort observationer som pekade i en annan riktning än mot Pettersson – observationer som inte blivit offentligt kända eller uppmärksammade. Ja, det är ju lite hypotetiskt, det får vi se i så fall.

  13. Amnesti?
    Kunde man rent juridiskt ge en tillfällig amnesti i Palmemordet?
    Borde man inte försöka sig på alla möjliga och omöjliga metoder för att
    ev. hitta rätt? Läget verkar ju ändå vara väldigt låst, efter alla dessa år!
    Är tyvärr inte själv så insatt i en fråga som denna! (rent Juridiskt)
    Kanske frågan borde ställas till Palmeutredarna, för att höra deras åsikt?
    Mördaren kan ju rent av vara på fri fot och även ev. innehaft rättfärdiga
    motiv, för sin gärning??….Inte så viktigt att sätta fast och straffa/ Långt
    viktigare att hitta orsak och motiv!

    1. Du pekar på viktiga frågor, även om jag studsar inför din formulering om att mördaren skulle kunna ha haft ”rättfärdiga motiv för sin gärning”.

      Jag antar att du menar något i stil med att mördaren kan ha varit övertygad om att mordet var nödvändigt för det allmänna bästa, för nationens säkerhet eller liknande. Och så kan ju gärningsmannen – och hans eventuella samarbetspartners – ha tänkt.

      Ja, vad Palmeutredarna tycker om tanken på amnesti vore kanske något att fråga dem om. Men det är förstås inte de som skulle kunna bestämma något sådant. Det skulle vara ett politiskt beslut. Och exakt hur det skulle kunna gå till vet jag faktiskt inte.

      Något mer välbekant är att regeringen beviljar nåd. Då handlar det om att en person som dömts för ett brott själv begär nåd, i normalfallet för att få ett redan påbörjat straff avkortat.

      Men det du föreslår är ju något annat, ett generellt beslut om att den eller de som ligger bakom Palmemordet, vem eller vilka det än är, skulle kunna erkänna utan att riskera att ställas inför rätta. Jag kan inte de exakta juridiska förutsättningarna som skulle gälla för något sådant. Men det går förstås på tvärs mot det beslut som riksdagen fattade härom året, att upphäva preskriptionen för mord. Det beslutet innebar att polis och åklagare skulle fortsätta att leta efter Palmes mördare, trots att mer än 25 år gått sedan mordet. Tidigare preskriberades mord efter 25 år.

      Det finns ju rätt mycket som som talar för att många av de som var inblandade i beslutet om denna lagändring just hade Palmemordet i tankarna eftersom ändringen kom så nära i tiden innan mordet skulle preskriberas – och något annat skäl till brådska fanns det knappast.

      För min del hade jag sett fördelar med att Palmemordet i stället hade blivit preskriberat eftersom det hade inneburit att förundersökningssekretessen upphävts. Och det hade i sin tur inneburit att förundersökningsmaterialet hade blivit tillgängligt för vem som helst, i de delar som inte omfattades av annan sekretess. Med största säkerhet hade det gjort att vår bild av mordet och mordutredningen hade förändrats en del – men exakt hur kan vi förstås inte veta.

  14. Ännu en liten ”försiktig” fundering//

    Har svårt att förstå alla konspirationsteorierna, likaledes politisk samman-
    svärjning, bara på grund av en oerhört viktig detalj i dramat : SKOTTET EMOT LISBET PALME!
    Varför i fridens namn ville man rikta skott emot henne?
    Lisbet Palme var ju dessutom inte alls politisk aktiv!
    En okänd mördare, med politiska motiv, hade väl inte behövt rikta skott mot henne!
    Det är ju en fruktansvärd handling!
    Mördaren måste ha varit en känd person, därför skotten emot Lisbet!
    I det kaos och trauma som rådde, måste Lisbet däremot inte ha uppfattat någon hon
    kunnat kopplat ihop med någon känd person. Även här mörkrets inverkan!
    Var mördaren en kändis med politiska eller helt privata motiv? Det är
    frågan! Just detta att båda var utsatta för attentatet,
    pekar nog mera på ett privat motiv , än ett rent politiskt.???

    Kunde du Gunnar redogöra mera för dessa tankar?

    1. Nja, jag kan nog bara redogöra för mina egna tankar. Och då menar jag att det särskilt finns en sorts information från mordplatsen som pekar starkt på att mordmotivet var politiskt. Och det är den långa raden av oförklarade observationer av män med walkie-talkies – observationer som särskilt lyfts fram av den förre spaningsledaren Dag Andersson i samband med Palmeutredarnas pressträff inför 30-årsdagen av mordet förra året. Liknande vittnesobservationer gjordes ju också i närheten av makarna Palmes bostad under mordkvällen.

      Självklart kan vi inte vara säkra på att dessa observationer har en direkt koppling till mordet, så andra alternativ kan förstås inte uteslutas – därmed inte heller att mordet kan ha begåtts av någon som hade privata motiv till att vilja döda Olof Palme. Men av skottet mot Lisbeth Palme tycker jag inte man kan dra slutsatsen att motivet måste vara privat. För mördaren kan det ha räckt med att hon var ett vittne. Hon blev beskjuten på en meters håll när hon var till hälften vänd mot mördaren och redan av den anledningen hade han alla skäl att tro att hon kunde ha observerat hans utseende. Dessutom finns det som vi vet vittnesuppgifter som pekar på att mördaren talade med Palme alldeles före mordet. Om det är riktigt kan Lisbeth Palme ha observerat honom även då.

      Något sådant har hon inte berättat om i de offentligt redovisade förhör som vi känner till. Men som jag utvecklar i min senaste bok, ”Huvudet på en påle”, finns det mycket som pekar på att Lisbeth Palme i ett tidigt skede berättade mer för utvalda personer med anknytning till utredningen än vad som blivit känt.

      Som vi vet snuddade bara mördarens skott Lisbeth Palme. Det pekar på att det inte var hans primära motiv att skjuta också henne. Utan att försäkra sig om hur detta andra skott tagit valde han att ge sig iväg från platsen.

  15. Ett par frågor till dig Gunnar/
    Besökte Mårten Palme Olof och Lisbets bostad straxt förrän han åkte till sjukhuset? I så fall/
    Vad hämtades där ?? Dokument ,brev, viktiga handlingar med mera ?? Har även läst någonstans att
    brev kastades in till Lisbets arbetsplats, då och då, som senare gömdes undan. Stämmer detta månne?
    Här ser man redan svagheterna i detta ”privata”/ Ingen insyn tack! Är Mårtens besök i hemmet ens utrett?
    Vad gjorde han där, plötsligt mitt i natten?
    Ett politiskt mord? Har svårt att tro att enbart politiska motsättningar i Sverige
    skulle lett till mordet. Vad skulle då förändras? Ingenting!
    Om däremot Olof eventuellt skulle ha gjort ett grovt politiskt klavertramp, kan jag mycket väl
    tro på ett politiskt mord! Men vad skulle då detta klavertramp handla om? Det är frågan!
    PS/ Om man velat mörda enbart Statsministern, fanns många många andra bättre tillfällen, men här vid
    Dekorima, ville man mötas, hata, samt skjuta båda, för ev. gamla oförrätter!

    1. Vad som är klart är att Mårten Palme och hans flickvän kom till Sabbatsberg via Gamla Stan. De hade plockats upp av polisen vid makarna Palmes bostad och fått skjuts till sjukhuset.

      Det kan onekligen låta lite förbryllande. men Mårten har efteråt förklarat att de befann sig i Gamla Stan därför att han delvis missuppfattat det telefonsamtal han fått från sin mor där hon berättat om det som hade hänt. Han hade därför tillsammans med flickvännen begett sig till föräldrarnas bostad på Västerlånggatan.

      Det går självklart att spekulera kring detta – och jag vet att det har spekulerats just i de banor du tar upp. Men jag tycker det verkar långsökt att någon skulle ha som första prioritet att leta efter viktiga handlingar när hans far blivit skjuten. Och jag kommer att vara lite restriktiv mot att låta den här diskussionen bli alltför yvig på min blogg.

      Jag kan tyvärr inte bidra till någon klarhet kring vad du frågar om brev som skulle ha kastats in till Lisbeth Palmes arbetsplats och sedan försvunnit.

  16. Hej, en fundering kring “det andra skottet” eftersom det onekligen är intressant om man vill försöka förstå GM:s bakgrund och avsikter.
    Många hävdar ju att det andra skottet, dvs det som snuddar Lisbets rygg bevisar att GM var en van skytt eftersom en revolver “drar” åt höger när hanen spänns med avtryckaren. Det skulle alltså vara frågan om en van skytt som siktar på Lisbet. Rimligen borde man då lika gärna kunna tänka sig att det handlar om en ovan skytt som siktar på Olof också med det andra skottet. Alltså, att revolvern drar åt höger och att han då istället nästan träffar Lisbet som ju går till höger om Olof sett från GM:s position.

    1. Olof Palme träffades på ett sådant sätt att alla livsfunktioner avbröts direkt. Han måste ha fallit till marken omedelbart. När mördaren sköt det andra skottet kan vi ganska säkert fastslå att Palme låg på trottoaren. Om mördaren siktade på honom för att skjuta igen skulle han ha riktat vapnet snett nedåt. Det gjorde han inte. Och om han gjort det skulle inte skottet ha snuddat vid Lisbeth.

      Dessutom: det finns egentligen inget som säger att skottet mot Lisbeth kännetecknades på något tydligt sätt av att vapnet drog åt höger. Det väsentliga som kan sägas är att hon hade svängt runt omkring 90 grader i förhållande till den riktning som hon och hennes make haft när de promenerade. Skottet kom därför att löpa horisontellt längs med ryggen, i höjd med skulderbladen. Sannolikt hade mördaren avsett att träffa henne på samma sätt som han träffade hennes make, mitt på ryggen – vilket han troligen hade gjort om hon inte vänt sig om just när han sköt.

  17. Svårt att helt bortse från Crister Pettersson!

    Var Pettersson blott åskådare till mordet eller rent av medhjälpare?
    Var det Pettersson Inge M såg, nervöst stå och vänta vid avfasningen ?
    Var det mördaren Cecilia såg snedda in emot trottoaren tillsammans med paret Palme vid Sveavägen 42? Vem var personen Lars J såg flyende uppför trapporna ? Pettersson var det inte säger Lars J!
    Lisbet Palme uppfattade även hon, två personer vid mordet enl. de första förhören!
    Var det ändå så att efter skotten rusade Pettersson ut för att beskåda och det är den bilden som fastnat i Lisbets minne. Var Pettersson inblandad exv. som vapenleverantör eller annars som medhjälpare, så hade han säkert blivit lovad bra betalt!
    Pettersson: Jag har inte mördat Palme, bara nästan alltså….Här gick det inte att skvallra, båda hade då hamnat och sitta! PS/ Det är nog de viktigaste ögonvittnena som borde få komma tillsammans åter igen och få föra talan!

  18. Hej Gunnar, jag tror man kanske bör hålla öppet huruvida Olof låg ner på trottoaren när andra skottet föll. Lyssnar man på Lisbets vittnesmål https://www.youtube.com/watch?v=2NE66hMOb5E (de första 30 sekunderna i klippet) får man en känsla att så inte var fallet. Sen behöver ju självklart detta inte nödvändigtvis innebära att också det andra skottet var avsett för Olof, jag menar bara att det kan vara möjligt. Kanske finns det andra vittnesmål som kan vara till vägledning här – det vore i så fall intressant att ta del av.

  19. Hej på Dig, Adam/// Denna fråga har man funderat på förut,ex.v Sven Aner
    med flera, med flera!!
    Tror nog själv att mördaren hade en kula för OP och en för LP!
    Att mördaren missade det andra skottet, tyder nog enl. min mening
    på nervositet, upphetsning, skakig, darrig och även LP:s rörelse i
    skottögonblicket. Tror inte heller mördaren hade tänkt skjuta sig fri
    under flykten, utan tanken var nog mera , ”det får gå som det går.” ??
    Tar dom mig skall jag berätta mitt motiv!

  20. Känner någon till om CP efter sitt olycksfall och död blev obducerad? Att han inte på sjukhuset blev
    drogad eller till och med förgiftad. Har tyvärr inte hittat något alls om detta!

  21. Valkie-Talkie?
    Det som talar emot teorin sammansvärjning, valkie- talkie med mera, är väl
    nog ändå den långa tiden som gått sedan mordet.
    Även det att personer med valkie-talkie förekom redan långt före och efter mordet
    i Stockholms nattliv gör kopplingen tveksam.
    Dessa stora apparater försvann sedan med GSM.
    Klart om mordet ev. hade utländsk inblandning är det mycket lättare tro på en
    valkie- talkie grupp! Man bör givetvis hålla alla dörrar öppna och inte hamna ut för
    rörseende. Tror själv i detta nu, att detta var ett ”Sverige mord”, med högst två
    inblandade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s