Ett huvudvittne berättar om Palmemordet – och om en mystisk man i militär uniform


Anna Hage på Tunnelgatan i Stockholm. FOTO: Caroline Andersson

NU HAR DEN KOMMIT UT – Anna Hages bok 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Det är berättelsen om mordnatten och vad som hände senare från ett av huvudvittnena till vad som i efterhand framstår som århundradets svenska brott – ett brott som fortfarande är tragiskt ouppklarat.

Men boken är också en stark och berörande skildring av vad det innebar för en ung flicka att hamna mitt i den kaosartade utredningen av detta statsministermord.
Det som hände kom att smärtsamt påverka Anna Hages liv för årtionden framåt. Och boken gör den saken väldigt begriplig.

Men dessutom innehåller hennes skildring uppgifter som tydligt och mycket oroande pekar på ett märkligt myndighetsagerande i det fördolda. Anna Hage nämner flera besynnerliga händelser som pekar på detta. Framför allt en av dem stannar kvar hos läsaren: mötet med en hemlighetsfull man i militär uniform som närmast beordrade henne att hålla tyst om vad som hänt på Sveavägen.

Vi kommer dit längre fram i texten.

För 17-åriga Anna från Södertälje började allt med att hon och vännen Karin skulle till Stockholm för att gå på bio en vanlig fredagskväll.

Men det blev ingen vanlig fredagskväll.


Anna Hage: 30 år av tystnad. Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme. Forum 2018.


Efter filmen fick de två väninnorna bilskjuts av några kompisar. Och det föll sig så att bilen kom att befinna sig i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21.
Anna såg en man som föll. Några skott hade hon inte hört, för det spelades hög musik i bilen.

Men Anna som gick på gymnasiets vårdlinje förstod att det kunde vara något allvarligt och att i så fall var det också möjligen bråttom. Hon tvekade inte. Tillsammans med vännen Karin klev hon ur bilen och på några ögonblick var de framme vid platsen där mannen fallit.

Anna börjar med hjärt-lungräddning medan en ung man som också kommit fram försöker blåsa in luft med mun-mot-mun-metoden. Karin får för sin del fullt upp med att hålla undan en upprörd kvinna som varit i mannens sällskap.

Ingen av dem har ännu förstått att den liggande mannen är Olof Palme och den upprörda kvinnan hans maka Lisbeth.

Anna förstår snabbt att det ser illa ut. Mannen blöder kraftigt och själv blir hon alldeles nedblodad under livräddningsförsöken.

Till sist kommer ambulansen. Senare på natten får Anna veta att mannen hon försökt hjälpa, Sveriges statsminister, är död.

Anna kommer längre fram att anklaga sig för att kanske inte ha gjort rätt. Kunde hon ha räddat honom om hon på något sätt handlat annorlunda?

Det är begripligt att hon ställer sig de frågorna, men med facit i hand kan vi konstatera att det är orättvist. Ifall hon tidigt fått obduktionsresultatet förklarat för sig skulle hon ha förstått att Palme dog ögonblickligen när han träffades av mördarens kula. Det fanns inget att göra.

I efterhand får Anna många gånger frågan om hon sett gärningsmannen. Det har hon, hon såg honom ge sig iväg. Men hon såg inte hans ansikte.

I boken skildras hur polisen förhör henne vid olika tillfällen, men utan att egentligen ge henne chansen att på sitt eget sätt försöka berätta vad hon varit med om. Hon känner i samband med förhören att detaljer ofta blir fel, men det verkar som att det inte är meningen att hon ska försöka rätta utskrifterna. Ännu mindre finns det någon i rättsapparaten som bryr sig om att ta reda på hur hon mår.

Det första förhöret hålls redan under mordnatten. Saker drar ut på tiden. Och det tar fyra timmar innan den blodiga och nedkylda 17-åringen äntligen får ställa sig i en varm dusch.

Kylan i kroppen från mordnatten kommer igen till Anna Hage senare i livet. Hon drabbas av frossa när hon inte mår bra. Om och om igen händer det att hon återupplever de kusliga ögonblicken.

Som hon skriver i boken om ett av de tillfällena: ”Jag minns blodet. Det är så äckligt på mina fingrar. . Jag minns också hur jag står och söker efter någon som kan ge mig en pappersservett. Det känns som om jag står i en torktumlare, jag snurrar runt, runt. Ingenting går att påverka.”

Det som gör det svårt för Anna särskilt under tiden närmast efter mordet är också mötet med journalister som tjatar på henne för att få ihop något spännande att skriva. Och det börjar redan där i vinternatten på Sveavägens trottoar. Någon tar tag i henne, en fotograf tar bilder av henne. Hon hör en av journalisterna säga: ”Vilket scoop, helt galet!”

Och så fortsätter det under veckor och månader tills hon inser att hon måste säga stopp. Under många år håller hon sig sedan undan för massmedia och duckar också så gott hon kan när människor i hennes omgivning frågar henne om Palmemordet.
Tills nu. Hon beskriver i 30 år av tystnad hur hon genom kontakt med en terapeut kommit fram till att hon vill berätta sin egen historia och att det bästa sättet att göra det var att skriva en bok om vad hon varit med om.

Boken är inte minst en svidande anklagelse mot en rättsapparat som tycks ha saknat förmågan att ta hand om vittnen och hjälpa dem igenom den plågsamma process det handlat om att vara på plats vid ett svårt våldsbrott och sedan bli indragen i utredningen. Skildringen av hur Anna blir behandlad i samband med rättegången mot Christer Pettersson är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Samtidigt finns det andra avsnitt som framstår som minst lika angelägna och samtidigt mer förbryllande.

Anna Hage berättar att hon under årens lopp blev uppsökt av poliser. De kom två och två, ibland i uniform och ibland i civila kläder, men alltid oanmälda. De visade bilder som hon skulle kommentera, var otåliga och upprepade ofta sina frågor om och om igen. Så försvann de lika fort som de kom.

Sådana besök var jobbiga, men föreföll inte så obegripliga.

Mer märkliga var förhören som Säpo höll med henne. Det var, skriver Anna, tydligt att Säpo och den öppna polisen inte samverkade. De kände inte till varandras kontakter med henne och blev nyfikna om hon sa något om vad den andra sidan gjort.

Det stod aldrig riktigt klart för Anna vad det var Säpo var ute efter. De vanliga mordutredarna var intresserade av hennes konkreta observationer från brottsplatsen, sådant som till exempel kunde uttryckas i antal meter. Sådant frågade inte Säpo om, det hela var mycket mer diffust. Som hon skriver: ”Det var något mystiskt över de förhören.”

Säkerhetspoliserna hade som vana att stämma träff med Anna på ett speciellt konditori där hon brukade sitta med sina vänner. Visste de att hon brukade gå just dit? Det var sådana frågor som Anna ställde sig, särskilt eftersom det fanns flera tecken på att hon stod under någon sorts övervakning.

Hon berättar i boken att det den närmaste tiden efter mordet ofta kom bilar som stannade utanför familjens radhus. ”De bara stod där, tysta utanför huset, med nedsläckta lampor.” Ibland ringde hon den öppna polisen om saken. Då kunde det hända att de bekräftade att det var de som sänt ut en bil för att se efter att allt var som det skulle. Andra gånger visste de inte vad hon pratade om och skickade en patrullbil. Ibland försvann de tysta övervakarna innan patrullbilen kom fram, ibland blev de bortmotade av polisen.

Det hände annat märkligt. Vid ett tillfälle såg till exempel Anna en man med kamera och stort objektiv som befann sig utanför hennes sovrumsfönster och fotograferade rakt in.

Den som läser boken kan inte undgå att ställa sig frågan: var dessa förbryllande händelser, eller en del av dem, inslag i en övervakning som Säpo eller någon annan hemlig statlig instans ägnade sig åt?

Det går förstås att tänka sig alternativa förklaringar – till exempel att hon blev utsatt för nyfikna personer, störande men ofarliga, som inte kunde låta bli att försöka ta sig en titt på ett vittne till statsministermordet.

Sådana hypoteser kan inte uteslutas. Men i boken berättar Anna Hage om några händelser som knappast kan bortförklaras på det sättet. Framför allt gäller det en episod som handlar om att hon blir kontaktad av en man som förefaller ingå i ett militärt underrättelsenätverk.

Det är i augusti 1988, två och ett halvt år efter mordet. Vid det laget har det gått lång tid sedan Hans Holmér satt i TV-rutan och övertygade svenska folket om att utredningen var i goda händer. Den offentliga debatten har kommit igång, inklusive en debatt som handlar om att myndigheterna kanske inte vill utreda vad som skedde på Sveavägen.

Bakgrunden är att Anna just har blivit kontaktad av en kvinna som planerar att föreläsa om mordet på ett möte i ABF-huset i Stockholm. De träffas och pratar om det Anna varit med om.

Det är kort tid efter det mötet som det kommer ett märkligt telefonsamtal till Annas jobb på Södertälje sjukhus. Hennes chef berättar att det är en man som söker henne och Anna får ta samtalet inne på expeditionen.

Mannen i luren säger att han inte kan presentera sig i telefon men att han ”indirekt” arbetar med utredningen av mordet på Olof Palme. Han vill träffa henne snarast möjligt. Han föreslår ett konditori i Södertälje. Det är inte samma ställe som Säpo använder när de ska träffa henne. Men även detta är ett ställe som Anna brukar frekventera. Har han valt det för att hon ska känna sig trygg?

”Hur vet jag att du inte vill mig illa?”, säger Anna till mannen. Hon får svaret : ”I så fall hade jag redan gjort dig illa”.

Hon går med på mötet under stor tveksamhet.

När hon kommer till konditoriet är han redan där. Han tar av sig sin rock och hon ser att han har något som ser ut som en militär uniform med märken på axlarna. Efter några inledande fraser säger han att hon ska vara försiktig med vilka hon pratar med. Som han uttrycker saken är det ”väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.”

Mannen talar om ”vi” och ”oss” men förklarar inte vilka han representerar. Och han förmedlar bilden av att hon står under övervakning. ”Vi måste se till att det är lugnt i landet”, säger mannen.

Anna som är skakad undrar vilka hon får tala med om vad hon varit med om. Han säger att familjen och vännerna går bra. Men inte ”fel personer”.

Så är mötet över.

Det händer annat som tycks ligga i linje med den händelsen. Två gånger dyker det upp en bil med gula registreringsskyltar som närmast demonstrativt tycks spana på henne. Det är inte utanför hennes hem utan på andra platser. Men vid båda tillfällena är det i samband med att hon träffar en ny bekant, en kvinna som hon känner att hon kan prata med om statsministermordet.

Det vill säga, kan läsaren reflektera: någon som kanske inte hör hemma på den lista över tillåtna personer som militären på konditoriet angett.

Anna Hage spekulerar inte i boken kring exakt vad som skulle kunna vara så känsligt med det hon kände till.

Men den saken tål förstås att fundera på.

Inget av det hon redovisar i boken om sina iakttagelser på Sveavägen ger några uppenbara ledtrådar till sanningen om mordet.

Men tillsammans med sin väninna Karin var hon förmodligen det allra första vittnet som kom till platsen – förutom en inte helt nykter man, vittnet Anders B, som tagit skydd för skottlossningen i en port.

Anna kunde alltså ha gjort observationer som var betydelsefulla och som ingen annan gjort. Och det gällde inte enbart sådant som kunde klargöra gärningsmannens identitet utan också vad Lisbeth Palme möjligen sa på mordplatsen sekunderna efter skottlossningen.

Här närmar vi oss nämligen frågor som kan vara laddade, frågor som inte Anna Hage tar upp i sin bok. Men de är bekanta för läsarna av mina böcker om Palmeutredningen och för dem som följt denna blogg.

Det finns till exempel flera vittnesmål som pekar på att Olof Palme talade med gärningsmannen före mordet.

Något sådant kan inte Anna Hage ha sett eller hört. För henne började händelseförloppet med att Palme föll till marken. Men det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.

Kan Anna ha hört Lisbeth Palme säga något i stil med det Lars berättat om? Hon har inte nämnt det. Och vi vet att hon inte var fokuserad på sådant, hon var upptagen med att försöka rädda liv. Men eftersom polisförhören med henne framstår som delvis ganska torftiga måste det ha funnits personer, till exempel inom Säpo, som funderat över om hon kunde ha observerat mer än vad som fanns dokumenterat i utredningen. Kanske sådant som kastade ljus över de anmärkningsvärda uppgifterna om ett samtal mellan Palme och mördaren. I så fall kunde hon ju besitta kunskaper som ur Säpos synvinkel betraktades som känsliga.

Det finns ännu fler uppgifter som pekar på att det finns mer eller mindre dolda sanningar om händelseförloppet på Sveavägen – vilket i sin tur ger ytterligare förklaringar till varför Anna kan ha betraktats som ett viktigt och kanske farligt vittne.

Det handlar till exempel om den länge nedtystade berättelsen som kommissarien Åke Rimborn lämnat om vad Lisbeth Palme berättade för honom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten.

Rimborn var den förste polisen som hade ett längre samtal med Lisbeth efter mordet. Han har berättat att hon då bestämt och tydligt talade om två gärningsmän som befann sig på platsen.

Det var en uppgift som också kom att ingå i polisens rikslarm under mordnatten. På lördagsförmiddagen dementerades den av Hans Holmér och försvann därmed ur utredningen. Och i det förhör som hölls med Lisbeth på lördagseftermiddagen talade hon bara om att hon sett en enda man – och det var också innehållet i vad hon sa under rättegången.

Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.

Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.

Vad som är anmärkningsvärt är att den version av vad hon sett som snabbt blev den etablerade bara handlade om en man – och att den centrala observation som hon då hänvisar till är en man som står på sju meters håll och ser på henne men inte visar tecken på att vilja ge henne hjälp.

Det stämmer mycket väl in på Anders B som själv berättat att han inte vågade lämna den port där han sökt skydd ens när Lisbeth sökte hans blick – han visste inte om skottlossningen var över.

Men hur troligt är det att Lisbeth Palme observerade Anders efter skottlossningen men inte såg gärningsmannen i samband med skottlossningen? Mördaren sköt ett skott mot henne på en meters håll när hon var delvis vänd mot honom – skulle hon inte ha sett honom då? Och om uppgifterna om ett samtal mellan Palme och gärningsmannen är korrekta bör hon dessutom ha observerat honom tydligt redan före mordet.

I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.

Hon möttes inte av några kritiska invändningar när hon hävdade detta. Christer Petterssons försvarare koncentrerade sig bara på att den man hon sett inte behövde vara Pettersson.

Lisbeth Palme konfronterades aldrig med de omständigheter som pekade på att hon borde ha sett mördaren när han sköt mot henne. Inte heller förekom det ett ord i rätten om de vittnesuppgifter som pekade på ett samtal mellan hennes make och attentatsmannen som skulle ha föregått skjutandet. Och det redovisades inte heller i domstolen att kommissarie Rimborn var övertygad om att under samtalet på sjukhuset hade hon talat om två män på brottsplatsen, inte en.

Det är som om det i ett tidigt skede av utredningen skapats ett filter av sekretess kring vad Lisbeth Palme upplevde i Dekorimahörnan – och att det filtret upprätthölls under rättegången.

I min senaste bok Huvudet på en påle tar jag upp en rad omständigheter som pekar på att någon eller några personer i ansvarig ställning haft kontakt med Lisbeth Palme under mordnatten eller den följande morgonen och kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser inte bara borde omges med största möjliga sekretess gentemot media utan också hållas utanför den normala polisutredningen för att hanteras på ett speciellt sekretessfullt sätt.

I så fall var det kanske inte så konstigt om Anna Hage utsattes för särskild kontroll av Säpo och kanske andra instanser med militär anknytning – hon kunde ha sett eller hört sådant som det utifrån deras sätt att tänka inte borde pratas om. Och mot den bakgrunden var det kanske inte heller så underligt att hon inte kallades av åklagarsidan att vittna i Palmemålet. Hon skulle kunna säga fel saker.

Det kan förstås hävdas att Anna inte var särskilt användbar som åklagarvittne eftersom det före rättegången visat sig att hon inte kunnat peka ut Christer Pettersson som gärningsman. Men den omständigheten ensam räcker inte för att förklara varför hon inte kallades som vittne av åklagarna, för just det hade hon gemensamt med alla andra vittnena från Dekorimahörnan utom Lisbeth Palme själv. Det fanns nämligen ingen annan av dem som befunnit sig där som sa att de känt igen Pettersson som mördaren. Men flera andra ögonvittnen från Dekorima kallades av åklagarna att vittna i rätten – det hade ju varit svårt för åklagarsidan att genomföra målet om de valt bort alla vittnen från mordplatsen utom Lisbeth Palme. Men Anna, det på många sätt mest centrala vittnet, var alltså inte önskvärd i sammanhanget.

Nu kom Anna Hage att vittna ändå sedan Petterssons försvarare insett att hennes iakttagelser pekade på att Lisbeth Palme inte alls var så samlad och observant efter dådet som hon själv påstod.

Det gjorde Anna till en person som måste attackeras av åklagarsidan. Och så blev det.

Anna Hage skriver i sin bok om hur hon själv i rättssalen utsattes för förlöjliganden och andra former av härskarteknik medan Lisbeth Palme behandlades med ödmjukhet och en ambition att skydda henne. ”Det är skillnad på folk och folk”, som Anna skriver i 30 år av tystnad. ”Jag var katten bland hermelinerna.”

Boken redovisar hur Palmeåklagaren Anders Helin närmast hånfullt korsförhör Anna för att avfärda hennes vittnesmål. I det sammanhanget beskrivs Helin på ett ställe som ”Lisbeth Palmes advokat”. Det är förstås en felskrivning, Lisbeth Palme hade ingen advokat som företrädde henne i rättegången.

Men det är en felskrivning som är högst begriplig, för Helin fungerade i praktiken som den som skulle försvara Lisbeth Palmes version av händelseförloppet.

Den idealiska åklagaren i en mordrättegång är förstås en person som noga analyserat bevismaterialet och gått till åtal men är villig att ompröva åtalet även mitt under rättsförhandlingarna om det visar sig att bevisningen inte håller. Det vill säga: någon som följer sin övertygelse och som samtidigt strävar efter objektivitet.

Den som tagit del av det förhör som Granskningskommissionen höll med Helin på 90-talet vet att det inte var så.

Beslutet om åtal kom från riksåklagaren, Helin tyckte i själva verket inte att åklagarsidan hade tillräckligt mycket på fötterna för ett åtal. Själv hade han, enligt vad han då förklarade, ingen uppfattning i skuldfrågan. Han gjorde bara sitt jobb när han tog på sig att driva fallet i rättssalen.

Han förklarar också att han inte hade haft några samtal med Lisbeth Palme innan han förhörde henne i rätten – mer än att han frågat henne om det gick för sig att säga du till henne. Hon svarade”mycket avmätt och kort” att det gick an. I övrigt ville hon inte ha någon kontakt med Helin utanför rättssalen.

Det vill säga: den bild Helin frammanade i rätten av att Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson var trovärdigt hade verkligen inte någon grund i att han personligen låtit sig övertygas, till exempel genom kontakter med henne. Han utförde bara ett uppdrag som gick ut på att slå fast hennes version. I den meningen var han just Lisbeth Palmes advokat. Själv trodde han egentligen, som han medgav i efterhand för kommissionen, inte att åtalet skulle hålla i hovrätten. Och det gjorde det ju inte heller.

Helins informella roll som Lisbeths juridiska ombud var samtidigt en roll som var desto mer absurd eftersom hon på olika sätt visat att hon egentligen inte ville delta i rättegången. Han var alltså någonting som närmast tvingats på henne. Den som läst min senaste bok Huvudet på en påle har tagit del av detaljerna kring hur hon hotade med att inte ställa upp i målet och sedan krävde en rad specialarrangemang för att hon över huvud taget skulle komma till rätten. De flesta av sina krav fick hon också igenom.

När Anna Hage kände att hon blev annorlunda behandlad än Lisbeth Palme så var det alltså en känsla som var väl grundad i verkligheten. Som Anna upplevde det var rättegången närmast en sorts regisserad föreställning: ”De ville att jag skulle berätta men samtidigt ville de inte höra vad jag hade att säga.”

Anna skriver i boken att ”de inblandade såg en chans att göra karriär genom att offra vissa av vittnena”, som henne själv. Innebörden av allt detta hade hon inte riktigt klar för sig, men hon hade en stark känsla av att ”det fanns något annat bakom” än det som syntes på ytan.

Så var det nog. Och hennes berättelse är en viktig pusselbit i det sammanhanget.
I skrivandet av boken har hon tagit hjälp av journalisten Ana Udovic. Samarbetet har uppenbarligen fungerat väl – boken är dramatisk, lättläst och väcker starka känslor hos läsaren.

Varken Anna själv eller hennes medhjälpare i författandet har redovisat något intresse för att gräva ner sig i detaljerna i Palmeutredningen. Paradoxalt nog finns det en fördel med det – boken försöker inte sälja in några teorier utan är just berättelsen om Annas liv i skuggan av Palmemordet. Det ger en alldeles särskild sorts auktoritet åt det som sägs.

Och bland annat just därför är det ingen långsökt gissning att 30 år av tystnad kommer att försvara sin plats som en av de viktiga böckerna om det hittills outredda mordet på Sveriges statsminister.

Annonser

109 reaktioner på ”Ett huvudvittne berättar om Palmemordet – och om en mystisk man i militär uniform

  1. Skrämmande hur ett så centralt vittne behandlats av polis och åklagare i rättsstaten Sverige. Uppenbart att våra myndigheter har något att dölja när de trakasserar vittnen som inte stöder teorin om en ensam gärningsman. Hoppas vi får se dig i Veckans Brott i samband med årsdagen ?

  2. Framgår det när övervakningen och uppvaktningarna upphörde? Var det vid något särskilt skede i utredningen eller omvärlden, kanske byte av Säpochef eller justitieminister?

  3. Gunnar, du skrev: ”det finns också en uppgift från vittnet Lars J – som stod en bit in på Tunnelgatan – om att Lisbeth alldeles efter skottlossningen utropade ”Nej, vad gör du?” eller ”Hjälp, vad gör du?”. Om Lars hörde rätt kan det tolkas som att Lisbeth observerat mördaren innan denne sköt, att hon då inte uppfattat honom som ett hot och att hon därför blev chockad över att han öppnade eld.”…

    Kan även tolkas som att Lisbeth utropar detta till Olof. Han faller ju rakt ned på trottoaren. Detta under förutsättning att hon promenerade med blicken framåt utan att lägga märke till skytten. Själva smällarna sade hon att hon uppfattade som vanliga smällare just i det ögonblicket.

  4. Du skrev: ”I rättssalen förde Lisbeth Palme fram att hon bara sett en enda man och att hon såg den mannen först när hon upptäckte att han stod vänd mot henne på sju meters håll.”…

    Just det. Hon följde med Olof rakt ned på gatan och fixerade sig mot honom. Vid det ögonblicket sprang GM iväg. När hon sedan tittar upp så ser hon endast AB som står och stirrar.

    1. Faktum kvarstår att skotthålen i Lisbeths kappa pekar på att hon just svängt halvvägs om i riktning mot mördaren när denne skjuter mot henne på en meters håll. Med största sannolikhet står hon upp då.

      Till det kommer en rad andra omständigheter som tyder på att Lisbeth observerat mannen. Dels vittnesmålen som pekar på ett möte, dels faktumet att Palme blev skjuten på 20 cm:s avstånd. Skulle hon inte ha märkt att det fanns någon som befann sig på så nära håll?

      1. Ser ett scenario där mördaren snabbt kommer rakt bakifrån och skjuter, då först reagerar Lisbeth, vrider kroppen snabbt mot Olof och det andra skottet smäller av. De faller samtidigt ned på trottoaren pga. att de gick i armkrok. Lisbeth stirrar på Olof och ropar: ”Vad gör du” m.m. GM springer iväg innan Lisbeth tittar upp.

        1. Ja, i princip skulle det kunna ha gått till så. Men det finns en del omständigheter som jag tycker pekar i en annan riktning.

          Vid första påseendet av kända uppgifter kan det förvisso förefalla som om du har rätt. Vi kan konstatera att Olof Palme inte verkar ha vetat i förväg att det fanns något hot mot honom. Han blev skjuten i ryggen och inget tyder på att han försökte undvika hotet. Och Lisbeths uttalanden i rätten kan bara tolkas som att hon inte märkt att det fanns någon annan människa i närheten. När hon hörde det första skottet trodde hon det var en smällare, har hon förklarat.

          Åklagarnas linje i Palmemålet utgick från detta Och de bestämde sig därför att placera den väntande mördaren gömd bakom avfasningen, osynlig för makarna Palme. Sedan ska han ha smugit sig upp bakom dem efter det att de passerat. Och om så var fallet får vi ju ett förlopp som det du beskriver, Leif.

          Men problemet är att det inte finns något vittnesstöd för det. Inget vittne placerar mördaren i en position där han är dold bakom hörnet före mordet. Inge M har sett honom röra sig framför Dekorimabutiken. Anders D och Anders B har berättat att de sett mördaren prata med makarna Palme. Cilla A uppfattade också de tre personerna som ett sällskap som rörde sig ett antal meter över trottoaren från annonspelaren fram till Dekorimahörnan.

          Det är också lite svårt att föreställa sig fördelen för mördaren med att gömma sig bakom avfasningen. På det sättet skulle han inte se när Palme närmade sig, såvida han inte kikade fram runt hörnet. Men något sådant har alltså ingen sett och ett sådant beteende skulle ju också i förväg se väldigt besynnerligt ut för den som observerade det.

          Mera troligt är att mördaren stod och väntade på trottoaren där han hade god uppsikt norrut. Oavsett om, som jag (med stöd av vittnesuppgifterna) föreställer mig, han sedan gick upp och mötte makarna Palme vid annonspelaren eller bara stod kvar är det troligt att han varit synlig för makarna Palme.

          Det är också, tänker jag, troligt att både Olof och Lisbeth varit medvetna om mannens närvaro när han var så nära Olof Palme att han kunde skjuta honom på 20 cm håll. Det menar jag borde gälla oavsett m de talat med honom i förväg eller inte. Eftersom Olof Palme inte verkade ha reagerat över denna närhet finner jag det mest troligt att han visste att mannen fanns där men inte såg honom som ett hot. Och då ligger det nära till hands att Palme byggde den bedömningen på att de talats vid alldeles innan.

          Lisbeth Palme ska enligt egen utsaga inte ha observerat mannen vare sig före skjutandet, under skjutandet eller under ögonblicken närmast efter när han förflyttade sig bort från deras omedelbara närhet. Det ska i sammanhanget observeras att enligt de samlade vittnesobservationerna tog sig mördaren bort från platsen utan överdriven brådska. Att Lisbeth enligt egen utsago inte gjort någon observation av honom på närmare än sju meters håll är därför lite anmärkningsvärt. Och det finns ju skäl att tro att den observationen dessutom handlade om Anders B, inte om mördaren. Hon talar också om en hastig observation av mördaren bakifrån när han försvinner in i gränden. Det förefaller ju däremot handla om gärningsmannen.

          Skulle det vara allt hon sett av mördaren?

          För att sammanfatta: visst går det att tänka sig ett händelseförlopp där Lisbeth Palme inte märkt någonting av mördarens närvaro i förväg och inte heller sett mer av honom än ryggen som försvinner in på Tunnelgatan. Men den samlade informationen inklusive de övriga vittnesuppgifterna gör att jag finner det mindre troligt.

          Som jag berättar i Huvudet på en påle begav sig kommissarien Lars Christianson till Sabbatsbergs sjukhus sedan han på Sveavägen tagit del av vittnesuppgifter om att Palme pratat med gärningsmannen. Christianson träffade Lisbeth för att fråga om detta. Men vad han senare gjorde under mordnatten är höljt i dunkel. Mycket pekar på, som jag visar, att han direkt efter kontakten med Lisbeth blev sammankopplad med Säpo. Någon offentligt känd rapport från Christianson som skrevs under mordnatten finns inte, däremot finns det bestämda uppgifter om ett förhör på natten med Lisbeth som hemligstämplats av Säpo.

          Det finns förvisso en PM från Christianson som handlar om mordnatten. Den blev offentligt känd i och med åtalet mot Pettersson. Men den är daterad den 24 mars, mer än tre veckor efter mordet. Och den är märkligt ofullständig när det gäller Christiansons egna åtaganden under natten.

      2. Hej Gunnar, du skrev: ” faktumet att Palme blev skjuten på 20 cm:s avstånd. Skulle hon inte ha märkt att det fanns någon som befann sig på så nära håll? ”

        Det beror ju på vilka skor och vilket underlag man går på, snö, skog, grus, så det är inte omöjligt att det gått smyga sig nära inpå Olof och Lisbet utan att dem märkt något om det var jämna fina gångbaneplattor och rätt skor.

        Känner du till vad som hände dem poliser som allra först kopplade ihop Christer petterson med Palmemordet ? Det första kom den 2 mars 1986 när någon polis i databasen upptäckte att ett tidigare bajonettmord begåtts på samma plats, sedan en upplysning daterad 14 april från polisens narkotika spaning som också hänvisar till bajonett-mördaren. Dessa uppgifter,plus rykten om likheter från fantombilder, var ju stommen till den rapport som avgavs och som senare ledde till att Cp senare kunde pekas ut av Lisbet palme och dömas av tingsrätten, alltså fick dessa poliser äran för ett duktigt utfört arbete och kanske en befodran eller fick dom bara fortsätta som vanligt ? Jag tycker det vore märkligt om dem poliserna bara glömdes bort och fick gå tillbaks som vanligt efter domen i tingsrätten ?

        1. Nja, riktigt som du beskriver saken var det inte. Jag citerar ur min bok Mordgåtan Olof Palme sid 362-63:

          Det är helt riktigt att det kommer in några tidiga tips om Christer Pettersson. Inte på en gång, men efter några veckor. I Ingemar Krusells sammanfattande inledning till förundersökningsprotokollet mot Pettersson står det: ”I april 1986 inkom tre av varandra oberoende spaningsuppslag avseende Christer Pettersson. Två av dessa föranleddes av likheten med den s k ’fantombilden’, det tredje spaningsuppslaget grundades på uppgiftslämnarens uppfattning att Pettersson skulle vara fullkomligt galen.”

          Tipsen finns. Men Krusells korta beskrivning innehåller ett par fel eller tveksamheter.

          Det första tipset som kommer in om Pettersson är ett i strömmen av spaningsuppslag som översköljer Palmeutredarna efter publiceringen av signalementsbilden på ”Skuggan”, inte ”Fantombilden”. Det kommer in den 9 april och är från en man som arbetar vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus. Christer Pettersson har suttit där efter bajonettdådet och det enda tipsaren vill säga är just att han vill minnas att Pettersson liknar ”Skuggan”.

          Två dagar senare, den 11 april, kommer det in ett annat tips om Pettersson. Det är ett brev från en fånge på Hall som tidigare suttit med honom på Kumlaanstalten. Han tycker att Pettersson nästan är ”en kopia på bilden på Palmes mördare”. Den polis som gör en anteckning om brevet drar slutsatsen att det också syftar på ”Skuggan”. Men här är det möjligen Krusell som har rätt. ”Skuggan” skulle ju föreställa en medhjälpare, inte mördaren. Och det kan ju tänkas att tipsaren hade den skillnaden klar för sig. I så fall kan man konstatera att Christer Pettersson först dyker upp i utredningen genom ett par tips där det ena liknar honom vid den ena signalementsbilden och det andra tipset liknar honom vid den andra.

          Som utgångspunkter för en granskning av Pettersson var dessa tips nog värdelösa, inte minst eftersom de tog ut varann. När Pettersson senare åtalades hade Palmeutredarna också förlorat allt intresse för båda signalementsbilderna och till och med hävdat att ”Skuggan” var resultat av ett rent påhitt från en uppgiftslämnare.

          Det tredje tipset är från ett datum senare i april 1986. Det består av en kort samtalsanteckning från en polis som för Palmeutredningens räkning talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. Den enda informationen i anteckningen är att Pettersson satt på anstalten 1983 och att personen på kansliet påminner sig att han var ”fullkomligt galen”.

          Det framgår inte av anteckningen vem som tagit kontakten. Men de två tidigare tipsen om Pettersson som nyss kommit in har faktiskt blivit klassade som högprioriterade av den kriminalkommissarie som just jobbat med att sortera tips. Anledningen är att han tycker att Pettersson är en ”psykopat” och därför en ”bra typ” i sammanhanget. Med all sannolikhet är det alltså polisen som ringt till Kumlaanstaltens kansli för att kolla att Pettersson verkligen suttit där vid den tid som hans gamle medfånge påstått. Och i så fall har Krusell fel när han kallar anteckningen för ett ”oberoende spaningsuppslag”.

          1. Okay, den första upplysningen om Christer P som gärningsman hittade jag här ?

            ” 1I en promemoria av professorn vid Polishögskolan Leif G W Persson, date- rad den 23 november 1994, anges om Christer P att ”han dyker upp i utred- ningsmaterialet som tänkbar gärningsman redan söndagen den andra mars 1986 när man ur datorn plockar fram tidigare våldsbrott på den aktuella platsen” (promemorian ingiven till den tidigare Palmekommissionen på uppdrag av dess ordförande Sigvard Marjasin).”

            https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/sou-1999-88-d3_GNB388d3/html

            1. Uppgiften om att Petterssons namn dök upp i en sökning i polisens datasystem redan den 2 mars, två dagar efter mordet, förekommer alltså inte i förundersökningsprotokollet mot Pettersson. Och inte heller tycks granskningskommissionen ha hittat den i samband med sin egen omfattande genomgång av materialet i Palmeutredningen.

              Det är förstås ändå mycket möjligt att Leif GW Persson hade rätt i det påstående han gör i sin PM från 1994, att någon inom polisen under helgen efter mordet gjorde en datasökning på tidigare våldsbrott nära Dekorimahörnan och att Petterssons namn var ett av dem som dök upp. Om sökningen gick tillräckligt långt bakåt i tiden och omfattade ett tillräckligt stort område så borde det förstås ha gjort det. Han hade ju begått ett dråp på Kungsgatan ett par kvarter från mordplatsen sexton år tidigare. Bakgrunden var att han hade blivit provocerad av ett par berusade män och det hade lett till att han stuckit ihjäl en av dem med en bajonett.

              Det tänkbara sambandet med Palmemordet måste ha framstått som ytterst svagt även om någon hittade den uppgiften. Så det är inte förvånande om den inte fördes in i utredningsmaterialet.

              Den som vill läsa mer om bajonettdådet rekommenderas att gå till min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 10-22.

              1. Okay men syftet med förundersökningsprotokollet och granskningskommissionen var väl att tala om hur alltsammans började – inte att undvika bre ut sig om hur alltsammans började. Kan dem ha tappat bort uppgiften och GW hittade den senare?

                ”Det tänkbara sambandet med Palmemordet måste ha framstått som ytterst svagt även om någon hittade den uppgiften. Så det är inte förvånande om den inte fördes in i utredningsmaterialet”

                Sambandet är ju att Cp faktiskt mycket väl kände till platsen då han varit där långt tidigare när han flydde undan bajonettmordet,kanske platsens enslighet tilltalade han och slår till mot makarna palme just där.Det är ju detta som väcker polisens nyfikenhet och den allra första upplysningen polismannen ger till sina chefer,enligt GW. Vad är det med dom andra upplysningarna som är så annorlunda att dem väcker misstankar att dem bör föras in i materialet ?

                1. Rätten ansåg inte att bajonettdådet var ett mord utan ett dråp och det kan ha sin betydelse i sammanhanget. Den som sköt Olof Palme handlade knappast i stundens ingivelse som ett svar på en provokation. Att Christer Pettersson 1970 flydde förbi det som sexton år senare skulle bli platsen där Palme mördades kan knappast ha någon större bäring i spekulationer kring Palmemordet.

                  För mn del vill jag nog hävda att varken uppgiften från Leif GW Persson om att Pettersson dök upp i datasökningen på tidigare våldsbrott i trakten eller de uppgifter som Krusell nämner framstår som särskilt anmärkningsvärda när det gäller att bedöma sannolikheten för att Pettersson var Palmes mördare. Under den första tiden efter Palmemordet dök det upp en mycket stor mängd namn i utredningsmaterialet, inklusive rader av kriminella samt en lång rad män som påstods likna fantombilden. Att även en person som Christer Pettersson på något sätt skulle dyka upp i sammanhanget var nog ganska givet. Givetvis kan någon av alla dessa personer vara mördaren. Fast inte ens det är säkert.

                  1. ”Den som sköt Olof Palme handlade knappast i stundens ingivelse som ett svar på en provokation. ” Jovisst men den förändringen – att på Sergels torg bli erbjuden olika varor av någon och då känna så starkt begär att vilja köpa en bajonett ” här är vad jag behöver” och sedan hämta den ur ett skåp på tc och ta med ut på gatorna i centrala Sthlm på kvällen för att utan betänkande rusa fram och hugga ned en obeväpnad person och sedan lämna denne utan vård att dö vid en port – är väldigt kort. Varför litar du inte mer på dem yttringar från kriminalkommissariens och den anställde på Kumla kansliets än CP som tala i egen sak ?

                    1. Jimmy ta reda på fakta innan du uttalar dig. CP rusade inte fram och högg ned vem som helst utan hamnade i gräl med två män varav den ena sparkade sönder påsen där CP hade lagt ner bajonetten. Då blev CP arg och sprang efter den ene mannen och högg ner honom. Därför dömdes han för dråp och inte för mord. CP flydde sedan via Tunnelgatan men inte upp för trapporna utan tog vägen genom tunneln till Birger jarls gatan. Att du råkar ha god lokalkännedom kring en brottsplats i centrala Stockholm är ett löjligt svagt indicium.

                    2. I huvudsak håller jag med dig, Jonas. Men ska det vara riktigt noga så tog sig Christer Pettersson inte ända fram till Birger Jarlsgatan, han begav sig till en lägenhet på Smala gränd där han tillfälligt bodde.

                      Och så vill jag lägga till en liten maning att inte i onödan hetta upp debatten med formuleringar som ”ta reda på fakta innan du uttalar dig”. Mitt syfte med att skapa ett utrymme för debatt på den här bloggen är att vi ska kunna hjälpas åt att skapa klarhet kring olika frågor. I en sådan diskussion kan vi alla göra misstag när det gäller fakta, men med lite tur kan sådant redas ut.

                    3. Jag försöker sätta mig in i ämnet här på bloggen. ”påsen där CP hade lagt ner bajonetten. ” Jag blir förvånad över att den där hemska bajonetten dyker upp i påsen. Han hade alltså inte ställt undan bajonetten ?

                    4. Christer Pettersson som var på rymmen hade planerat att träffa sin familj någon gång under julhelgen. Han hade därför med sig paket med julklappar till sin tioåriga lillasyster. Dessutom hade han köpt några öl och så hade han med sig den ödesdigra bajonetten. Alltihop bar han i ett par papperskassar. Dem ställde ifrån sig alltihop på trottoaren när han skulle slåss, det fanns alltså ingen ursprunglig avsikt från hans sida att använda bajonetten. Det som gick riktigt snett var när en av de berusade männen som han kommit i bråk med till sist bestämde sig för att fly fältet. Han avslutade nämligen med att sparka till en av påsarna så att innehållet flög omkring. Det var det som fick Pettersson att totalt tappa fattningen. Han fick tag i bajonetten och gav sig iväg efter mannen som flydde in i en port. Där stack Pettersson honom så illa så att mannen dog.

                    5. Okay tack ditt för svar, Gunnar! Jag tror inte på Cp uppgifter att han hade goda avsikter med bajonetten.Ingen ställer undan en bajonett på dagen och hämtar ut den på kvällen och går omkring med ett sådant där otäckt vapen i centrala sthlm om man inte har ont i sinnet mot någon.

                    6. Nej, det är väl svårt att tänka sig att han skulle ha haft ”goda” avsikter med bajonetten. Vad han själv berättade var att han blivit övertalad att köpa den av en av sina kriminella kontakter och att han fått den väldigt billigt. Han hade haft den inlåst i en förvaringsbox i några dagar men den här dagen hade han plockat ut alla sina grejor ur förvaringsboxen och tagit dem med sig. Orsaken var att han planerat att sova över hos en bekant och därför inte såg någon anledning att betala för förvaring av sina tillhörigheter. Det finns inga kända uppgifter som pekar på att han ljög om den saken.

                      Frågan återstår förstås ändå: var det, som Pettersson hävdade, en ren slump att han skaffat sig en bajonett – eller hade han köpt den i syfte att använda den? Det senare alternativet kan förstås inte uteslutas. Men fram till bajonettdådet hade han, enligt vad som är känt, inte begått några allvarligare våldsdåd. Hans kriminella karriär hade mest handlat om småstölder och narkotikabrott.

                      En bekymmersam sak i sammanhanget var att han dessa dagar gick rätt intensivt på Preludin, ett centralstimulerande bantningspreparat som är besläktat med amfetamin. Och en bieffekt av den sortens missbruk är att det är lätt att tappa humöret. Med ett stickvapen nära till hands kan det då hända oplanerade och farliga saker.

                    7. Vad han själv berättade var att han blivit övertalad att köpa den av en av sina kriminella kontakter och att han fått den väldigt billigt.”

                      Jag hade kanske trott på det om det var en fällkniv från Claes olsson men inte en bajonett som kommer från hans kriminella kontakt. Då är det mer troligt att han ville beväpna sig ordentligt.

                      ”En bekymmersam sak i sammanhanget var att han dessa dagar gick rätt intensivt på Preludin, ett centralstimulerande bantningspreparat som är besläktat med amfetamin. Och en bieffekt av den sortens missbruk är att det är lätt att tappa humöret. Med ett stickvapen nära till hands kan det då hända oplanerade och farliga saker.”

                      Ja han var farlig jag har läst vad han var i stånd till, han brydde sig inte om kön eller ålder att man undrar om det var han som sköt Palme eftersom flera vittnen, beskriver faktiskt en man med stirrande ögon (pupillerna blir stora av amfetamin) som stod utanför grand.

                      Hur många var det som befann sig där som kunde begå en sådan handling ? Om vi tar bort kvinnor, vittnet i bilen, Mårten, biobesökarna/personalen som var kvar eller åkte hem, vem blir kvar ?

                      Varför har du hakat upp dig på ett politiskt motiv- tänk om det var ett kriminellt motiv?

  5. Är det möjligt att SÄPO drev en egen utredning parallellt med den ordinarie? Har SÄPO mera makt än den ordinarie polisen?

    1. För att ta det sista först: vid tiden för Palmemordet sorterade Säpo under rikspolisstyrelsen. Nu är Säpo en egen myndighet.

      I vissa avseenden har Säpo alltid haft mer makt än den ordinarie polisen genom sina särskilda befogenheter. Däremot har det aldrig funnits någon beslutsordning som gjort det möjligt för Säpo att ge order till den öppna polisen.

      I min senaste bok, Huvudet på en påle, redovisar jag tydliga tecken på att Säpo under mordnatten satte igång en egen utredning och att det kan ha varit en av orsakerna till att det kom att råda något som liknade total passivitet på sambandscentralen inom den öppna polisen. En bra genomgång av denna märkliga passivitet – och även en del om Säpos aktiviteter under mordnatten – finns i Kari och Pertti Poutiainens bok Inuti labyrinten.

      En intressant fråga i sammanhanget är vad som skedde när Hans Holmér gick in som spaningsledare den 1 mars. Fortsatte Säpo även då med en separatutredning? Det tvivlar jag på. En av de första sakerna som beslutades i kanslihuset var att låta Holmér få kontroll över resurser även inom Säpo som skulle sättas in för Palmeutredningen. Hela den beslutsgången finns noga beskriven i min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

      Vad som är känt i ganska stor detalj är att Holmér använde sig av resurser inom Säpo för att driva PKK-spåret. Men han kan ha använt folk inom Säpo även för andra uppgifter. Dessutom är det ytterst sannolikt att Holmér hade tillgång till grupper inom Stay Behindnätverket som också kan ha spelat en roll inom hans operationer. För en mer utförlig diskussion om Holmér, Stay Behind och baseball-ligan, se min bok Konspiration Olof Palme.

  6. När man tittar i ”Blood on the snow” så hade någon sköterska på sjukhuset hört detta när Lisbet skulle ringa Mårten och Joakim ”Now it has happened, what we so long sought to avoid”. Att Palme inte hade livvakter ter sig allt märkligare. Dessutom har jag för mig från en artikel att Palme hade nyttjat livvaktsskyddet väldigt dåligt sista veckorna innan mordet. Kanske syftade Lisbet på något sorts hot som fanns längre tillbaka i tiden än dessa specifika veckor.

  7. Att ett lands säkerhetspolis bedriver en egen utredning när statsministern mördas är väl en självklarhet. Jag förstår inte hur man ens kan tvivla på det, det är ju sådant som säkerhetstjänster sysslar med. Dom hade ju dessutom en mängd egen intressen i att ta reda på fakta kring detta.
    Tyvärr lär vi väl aldrig få läsa den utredningen om inte ”arkiven öppnas” alla DDR…

    En undring, vet vi om Annas väninna Karin (som rimligen borde sett/hört liknande saker) också blivit illa behandlad och bevakad? Eller har något av de andra vittnena berättat liknande historier?

    1. Det är förvisso inte konstigt att Säpo helt tydligt gick i gång sedan det blivit känt att statsministern mördats.

      Men det blir intressant om det visar sig att Säpos aktiviteter bidrog till att förlama den öppna polisens arbete. Vi vet att det i princip inte bedrevs några organiserade spaningar under mordnatten från den öppna polisen, men frågan om vad som gick fel är fortfarande obesvarad.

      Som jag nämnde i ett annat svar tog Holmér över befälet över de säkerhetspoliser som kom att ingå i mordutredningen. Men lyckades han helt med det? Eller bedrev Säpo fortsatta aktiviteter som Holmér inte kontrollerade?

      Och efter Holmérs avgång kom Ebbe Carlssonaffären där Ebbe samarbetade med en grupp säkerhetspoliser bakom den nya ordinarie spaningsledningens rygg. Men också bakom ryggen på den operative säpochefen P-G Näss.

      Jag har inga uppgifter om Annas väninna Karin som gäller det du frågar om. Men en av de saker som Anna Hages bok är en påminnelse om är att människor som blir indragna i allvarliga brottsutredningar och som råkar ut för oroande händelser kan välja att tiga om dessa händelser under mycket lång tid.

      1. ”Eller bedrev Säpo fortsatta aktiviteter som Holmér inte kontrollerade?”

        Med tanke på att PG Näss yttrade orden ”Det fanns näring i tipsen” när han utredde ”Löjtnant X” så vore det otroligt om de ej körde en separat utredning. Holmér samarbetade samtidigt med ”Polisman Ö” som är direkt kopplad till ”Löjtnant X”.

    2. Robrandt fick med konstiga brev och telesamtal plus att bilar stannade där hon bodde o ingen gick ur. Hon var jätterädd.

      1. Det syftar alltså på en kvinna vid namn Anki Robrandt som framträdde i media i samand med 30-årsdagen av mordet och berättade att en man som kommit upp från trapporna vid Tunnelgatan hade sprungit in i henne på Malmskillnadsgatan och att det inte var Christer Pettersson.

  8. Tack för bra svar.
    Som jag sagt i någon tidigare tråd, jag tycker det här med spaning på mordnatten är väldigt intressant och värt att tänka till lite kring. Fakta är att Palme avböjde livvakter. Men om jag var chef för Säpos personskydd och får reda på att skyddsobjekt nummer 1 (förutom kungen kanske) inte vill ha livvakter så hade jag ju sagt till några i personalen typ ”han vill inte ha livvakter ikväll men ni två får hålla ett öga på honom i bakgrunden”.
    – Detta kan ju även förklara de uppgifter om att Säpo setts fika i närheten av Grand medans Palme var på bio.
    Sen händer det som händer och eftersom livvakters jobb är att observera så har man väl en ganska klar bild av vad som hände på Svea vägen, och där kan ju Anna vara en pusselbit och den vill man ta hand om på sitt eget sätt etc.
    Mycket spekulation från mig här, den får ursäktas men det är ju kittlande onekligen. Hurusom tycker jag det är ganska självklart att någon från Säpo eller deras kompisar ”höll ett öga” på Palme. Det vore orimligt att man skulle släppa uppsikten av en sådan person. Oavsett vad ha själv sagt eller inte. Då fick man väl stå och trycka i Gamla Stan i värsta fall. Är väl också en inte helt orimlig tanke att Säpo och Stay Behind var i kontakt med varandra och att Säpo visste att Stay Behind skulle ut och operera den aktuella kvällen och att man bad dem spana på Palme ”åt dom” så att säga.
    Eller som en övning etc, liknande den när Stay Behind tog sig in på ÖBs kontor.

    Som sagt mycket spekulationer men om vi utgår från att Pettersson inte gjorde detta så tycker jag den överlägset mest rimliga slutsatsen är att på något sätt VET någon form av säkerhetstjänst mer än vad som framkommit. Där lämnar jag spekulationerna för denna gång.

  9. Den största hemligheten med Palmemordet kan vara att man som inte ville visa sig svagt som nation med tanke på vårt utsatta läge mellan 2 stormakter. Om det var en mindre grupp bakom mordet som lyckades skulle det kunna tolkas som värre än en större. Om man till och med kunde lyckas med något sådant (som man nu verkar ha gjort) mitt inne i centrala Stockholm kunde det setts som ett verkligt svaghetstecken från Sveriges sida och kunnat ge svängrum åt fler liknande attacker från utländska aktörer. Det är alltså möjligt att den stora skandalen inte är mordet i sig utan att man inte gjorde de ansträngningar som behövdes på grund av Sveriges säkerhetsintressen. Jag tror inte på en teori där nästan alla var inblandade från början. Men å andra är det för tidigt att göra några definitiva tolkningar i det här läget.

  10. Snart 32 år sedan den ödesdigra kvällen…

    Tycker också att Filips spekulerande bär relevans. Jag tror – om det nu inte var Petterson eller någon annan ‘ensam galning’ – att det finns ett mönster där Stay Behind och Säpo (eller någon ‘egen liten fraktion inuti Säpo) på något sätt ‘överlappar’ varandra. Holmér tycks också ha haft mer kännedom om ‘saker och ting’ än vad han avslöjade under sin levnad. Det här med hans ‘chaufför’ Rolf Dahlgren är lite svårt att släppa, speciellt som det verkade vara väldigt känsligt att tysta ner hans uppgifter. Hittade den här länken om det som kan ha något sorts relevans i det stora hela angående detta:

    http://nyapolitiken.biz/sve_politik/fallet-martinger.html

    Det verkar på något sätt som om att det har funnits ‘något slags militär inblandning’ i det hela också (kan vara här som Stay Behind och någon/några av IBs olika ‘fraktioner’ – där även Holmér, och Ebbe Carlsson, och kanske även Carl Lidbom, verkar ha haft insyn – tangerar varandra). Om detta sedan också har ‘internationella förgreningar’ är svårare att säga, men det ligger nära till hands att tro att ett visst sådant har förelegat. Och då blir det förstås väldigt intrikat/komplicerat på många olika nivåer, inte minst när det gäller ‘nationens intresse’

    När det gäller Anna så är det också sensationella uppgifter ang. ‘militärmannen’. Vilken tung hemlighet att gå och bära på så länge! Skönt för henne att ‘få ur sig det’. Men det implicerar ju också att det finns folk som vet mer än vad som avslöjats. Och varför skulle hon ‘uppvaktats’ på detta sätt om det vore Christer Pettersson eller någon annan ‘ensam galning’?

  11. Det här med at det finns en del vittnen som säger sig ha sett Palme ‘prata’ med någon/mördaren är också lite diffust. Om så vore fallet så borde ju Lisbeth Palme veta och kunna bekräfta det, men det har hon väl aldrig gjort? Hon nämnde väl, ganska tidigt, något om att hon trodde att det kanske var någon från Ustasja som utförde det, men vad baserade hon i så fall det på? Att personen yttrat något på ‘utrikiska’? Utseendet? Både och?

    Då kan det finnas lite olika scenarion (också avhängiga hur lång tidsperiod man, i så fall, sett att de pratade med varandra..).

    1) Vittnena kan ha sett/minnas fel, kanske bara sett hastigt att makarna Palme och mördaren stått ‘grupperade’ en kort stund innan skotten föll, men att detta var i anslutning till att mördaren närmade sig och ställde sig bakom/sidan om paret.

    2) Det som, från en betraktares (vittnes) sida sett ut som att de ‘står och pratar’ kanske endast rörde sig om att mördaren velat förvissa sig om att det faktiskt var Olof Palme (så att inget misstag begåtts) och kanske stannade några sekunder när han kommit fram, och kanske frågade OP: ”Herr Palme?”, alternativt ”Mr Palme?” (vilket då, antagligen, torde utesluta Pettersson…), eller någon annan kort fras (inom tidsspannet av ett par sekunder, men just de sekunder som vittnen sett det).

    3) Mördaren kanske hunnit ansluta sig till makarna snabbt – bakifrån/från sidan – och först frågat något annat, en kort fras/korta fraser, för att påkalla sig Palmes uppmärksamhet.

    4) OM det var någon som OP kände (till) så var det kanske lite ‘kallprat’ om något, väldigt kortfattat, innan mördaren överraskade (därav Lisbeths påstådda yttring i stil med: ”Men vad gör du?!”) och ‘gjorde det han skulle’ (men om Palme stått vänd med ansiktet/framsidan av kroppen vänd mot honom så var han ju tvungen att ‘vända på’ Palme för att kunna skjuta honom i ryggen…).

    Men allt detta borde Lisbeth Palme ha kommit ihåg, och också berättat om. Det har hon inte gjort, och däri skiljer sig hennes version då från de vittnen som säger att de sett de tre ‘stå och prata’. Vad består denna diskrepans i så fall i?

    (Kanske tar du upp just detta i din senaste bok, Gunnar. Ursäkta, har ännu inte läst den…).

    1. Du behöver givetvis inte be om ursäkt för att du inte läst den ena eller andra av mina böcker, James. Men läs gärna Huvudet på en påle. Halva boken handlar om Palmeutredningen och då med särskilt fokus på Lisbeth Palme.

      Låt mig bara här betona att det finns ett stort avstånd mellan vad Lisbeth Palme uppgett och vad andra vittnen berättat. Lisbeth har inte (i offentligt kända förhör i alla fall) medgett att hon över huvud taget märkte att det fanns någon person intill henne och Olof. När hon hörde det första skottet trodde hon att det var en smällare, något som inte alls var relaterat till henne eller hennes make.

      Den första observationen av gärningsmannen som hon påstår att hon gjort var, enligt henne, när han efter mordet stod stilla och tittade på henne på kanske sju meters håll. (Jag tror, som jag skrivit i många sammanhang, inte att den observationen handlar om mördaren utan om vittnet Anders B.)

      Tidigare har jag starkt övervägt möjligheten att Lisbeth helt enkelt drabbats av en traumatisk chock som lett till en minneslucka som gjort att hon inte kommit åt vissa aspekter av händelseförloppet vid Dekorima. I min senaste bok lutar jag mera åt att hon i ett tidigt skede haft samtal med en eller flera personer hon hade förtroende för och att den eller dessa kommit överens med henne om att vissa av hennes iakttagelser borde hanteras med särskild sekretess och varken återges i media eller rent formellt föras in i mordutredningen.

      Mycket av hennes senare agerande – inte minst hennes återkommande månande om sekretess – pekar på att något sådant inträffat. Och i läget alldeles efter mordet tror jag inte det kändes speciellt långsökt eller besynnerligt för henne att fatta ett sådant beslut, särskilt inte om hon fick uppbackning av någon betrodd person. Ett av många skäl som kan ha anförts i en sådan diskussion var gissningsvis att en återhållsamhet om fakta var det bästa för att garantera hennes egen och familjens säkerhet.

    1. Lingärde skrev ett antal tidningsartiklar och PM om Palmemordet. Och i juni 1995 berättade han för Marjasinkommissionen, det som senare blev Granskningskommissionen, om att detta ledde till hot och trakasserier mot honom och hans familj. Han drog slutsatsen att dessa aktiviteter hade koppling till underrättelsekretsar. Han uppgav också i samtalet med kommissionen att han för egen del haft nära kontakter med svensk militär underrättelsetjänst fast han inte haft någon formell ställning i sammanhanget och att det var bakgrunden till att han hade tillgång till sina till synes initierade uppgifter.

      En utskrift av samtal med kommissionen finns här: http://www.politiskamord.com/marjasin.pdf

  12. I morgondagens DN finns en lång artikel om Anna. Den innehåller en mycket underlig passus, som väl troligen finns också i boken. Hon har rest till Göteborg med sin pojkvän. Så här skriver DN:

    ”På morgonen ringer telefonen i rummet. Hotellreceptionisten meddelar att det har gått ut rikslarm efter Anna Hage. Hon ska infinna sig i Stockholms tingsrätt påföljande dag. Om hon uteblir utan laga förfall kan hon bli ålagd att betala vite.

    Hon åker hem förstås, trots att hon missar den andra åkdagen på Liseberg. Den skriftliga kallelsen till rättegången kommer i brevinkastet medan hon gör sig i ordning. Polisen hämtar upp henne och kör henne till domstolen. Hon känner sig som en brottsling.”

    Detta skulle vara en del i någon sorts plan som Liljefors kokat ihop, uppenbarligen för att misskreditera Lisbet. Jag är dock mest förvånad över själva tillvägagångssättet: rikslarm (skickas verkligen sådana för att ett vittne ska komma till rätten?), kommer polisen och hämtar henne utan föravisering? hade man skickat en kallelse samtidigt som man lagt ut ett rikslarm? Underligt, typ…

    1. Vad det handlade om var väl att Christer Petterssons advokat Arne Liljeros i ett sent skede bestämde sig för att kalla Anna Hage som försvarsvittne för att hon skulle redogöra omständigheter som kunde försvaga rättens tilltro till Lisbeth Palmes utpekande. Inget konstigt i det. Rättegången pågick och det visade sig att Anna var på semester, då blev det bråttom. Inget konstigt i det heller.

      Jag studsade också lite för beteckningen ”rikslarm” när jag såg den i Anna Hages bok. Men oavsett om det formellt var ett rikslarm eller inte (det vet jag inte) så var det naturligt att rättsapparaten drog igång sina resurser för att få tag i henne.

      Sedan är det en annan sak att det ur Anna Hages synvinkel måste ha varit smått chockartat och väldigt påfrestande att kallas att vittna på så kort varsel som skedde. Och för den som läser boken förefaller det verkligen inte som om hon fick den hjälp att förstå och förbereda sig för situationen som vore rimlig att vänta sig.

  13. All sympati för Anna och det hon gått igenom, och heller inte glömma att hon försökte rädda livet på en för henne okänd människa. Detta vid 17-års ålder. Ett tack från Lisbeth och familjen hade väl kanske varit passande, men har inte läst hennes bok så det är möjligt hon fått ett sådant.

    Återgår lite till spekulationerna;
    Försöker få ner det vi kommenterar kring runt något att hålla fast vid och det tycker jag är observation/spaning etc. Med risk för lite upprepning men –
    – Om vi utgår från att Palme var observerad. Jag menar att han måste varit det, vi pratar ju om kalla kriget och några år efter IB, att man spanade ju på varenda VPK-are så att man inte skulle spana på landets stadsminister är för mig helt otänkbart. Självklart var han under bevakning.
    Sen om det var Säpo, en samarbetspartner till Säpo (Stay Behind, IB) eller någon annan kan vi lämna för tillfället. Och var det någon annan så faller det sig naturligt att Säpo visste om även detta. Folk i underättelse-kretsar känner varandra och kontraspionaget var väl utvecklat vid denna tid så låt säga att Sydafrika spanade på Palme, då visste Säpo om detta osv.
    Om man landar i det enkla att han var ”observerad”, då finns det folk som har sett och antagligen vet mer än vad som kommit fram. Och antagligen misstänker man att Anna kan ha sett liknande.
    Man borde börja leta där.

    Jag är stort fan av dig Gunnar, jag gillar även Anders Jallais arbete i frågan, han har ju mest rotat i landsförrädarspåret och i sin minst sagt djupa kunskap kring underrättelsetjänsten.
    Tycker dina två huvudämnen med mötesscenariot och Lisbets märkliga agerande och särbehandling under denna process skulle kunna läggas väl samman med Jallais idéer.
    Hade varit intressant att se er två lägga pussel tillsammans!

    1. Vad Lisbet egentligen menade här får vi nog aldrig veta. Var hon bara chockad eller låg det något annat bakom ?

      Hage: Det har jag tänkt väldigt mycket på vad hon har sagt, för samtidigt som jag tittar upp så står det en tjej mot Dekorimahörnet och då kräks hon, för det ser tydligen rätt oaptitligt ut och då tittar jag upp på Lisbet igen och då är hon på väg emot mig, sen försöker hon knuffa undan mig med då fortsatte jag igen och hon säger någonting om den där lilla till trottoaren, det är något om att han var dum och så där, någonting men jag har försökt tänka på det men det går inte.
      F: Säger hon någonting typ att det verkar som att hon kände igen personen, denne man?
      H: Det var någonting om att hon sa att han var en ruggig människa eller någonting sånt där.

      Sen kan man se här hur diskret en spanare smyger upp bakom en person som de i detta fallet ska gripa. Om man tänker sig att någon gör så här mot Palme så kan det mycket väl uppfattas som att de går tillsammans. Det går alltså att missta dem för ett sällskap. Fran ca 24.00 , https://www.youtube.com/watch?v=AHddpY9DuoQ&t=1461s

  14. Annas berättelse är onekligen mycket intressant, men de som känner till lite mera om underrättelse- och säkerhetssfären lär nog göra andra tolkningar av de episoder hon beskriver.

    Om man tänker sig att många i det svenska underrättelsesamhället 1986-1989 hyste starka misstankar om att palmemordet var en utländsk operation med säkerhetspolitiska förtecken, så faller en hel del bitar på plats. Det är då ganska givet att RPS/Säk bedrev efterforskningar och närmade sig mordvittnen och andra från denna utgångspunkt. Det var helt enkelt en av deras viktigaste arbetsuppgifter. Den öppna polisen kunde ingenting om detta område och hade i normalfallet inte heller någon möjlighet att tränga bakom hemligstämplarna, än mindre att samverka med de utländska partnertjänsterna.

    Ytterst styrdes Säkerhetsavdelningens (Säpos) arbete i dessa avsnitt av Holmér, men det betydde ju inte att utredarna på den öppna sidan, som bearbetade samma vittnen, hade någon insyn eller vice versa. Annas reaktion är fullt begriplig, men speglar den krassa verkligheten under Palmeutredningens första år. När sedan riksåklagaren blev förundersökningsledare lär samordningen mellan de båda världarna så sakteliga ha förbättrats. Men sekretessreglerna mellan avdelningarna tummade man självklart inte på. Som väl är allmänt känt var det Jörgen Almblad hos RÅ som fick särskilt ansvar över Säpoavsnitten. Senare blev han ju också stf Säpochef.

    En liknande spaningsinriktning torde ha funnits hos den militära underrättelsetjänsten, bl.a. SSI (idag KSI). Där är det som bekant utländska hot som är i fokus, med eventuella svenska förgreningar. Ofta tangerar man därmed Säpos verksamhet. Idag finns ett fungerande samarbete mellan Must/KSI och Säpo, men så såg det inte ut under sent 1980-tal. Då gällde det att slå vakt om sina revir.

    Rimligen var man såväl hos Säkerhetsavdelningen som hos Must:s föregångare angelägen om att skydda de centrala mordvittnena, ungefär som man på respektive håll brukade värna om sina egna uppgiftslämnare. Åtminstone så länge som olika utländska spår stod överst på agendan.

    Ganska säkert ville RPS/Säk och SSI också försöka ta reda på om mordvittnena eller deras närmaste omgivning utsatts för hot eller approcherats av främmande makt. Frågorna var kanske inte alltid så explicita, utan inlindade och måhända svårbegripliga, ungefär på det sätt som Anna beskriver. I någon mån låg det i så fall i sakens natur. Att man periodvis kan ha hållit vissa vittnen under uppsikt är mot denna bakgrund inte heller något att förvånas över.

    Att tala vitt och brett om de egna upplevelserna vid mordplatsen riskerade att i än högre grad göra vittnena till potentiella måltavlor. De borde alltså på något sätt underrättas om detta, även om det av lätt insedda skäl knappast kunde uttryckas så direkt och brutalt. Onekligen var det ett gott råd att begränsa berättandet till familjen och de närmaste vännerna.

    Det är samtidigt uppenbart att säkerhets- och underrättelsefolkets taffliga och klumpiga agerande föga oväntat har haft motsatt effekt på Anna, och sannolikt också på andra. Det är givetvis högst beklagligt och förtjänar klander. Hur goda avsikter man än må ha haft från säkerhetsapparatens sida, så har det mesta blivit fel och missförståtts. En del beror nog på den förkättrade sekretessen, medan annat handlar om yrkesmässiga eller mänskliga tillkortakommanden.

    De högst ansvariga hos RPS/Säk vid denna tid, Sven-Åke Hjälmroth och Sune Sandström, är inte längre i livet. Men Mats Börjesson, som tog över vid ombildningen 1989, lever. Det finns också andra som kan berätta.

    Jag tycker att det är dags att lösa ett antal personer från deras tystnadsplikt. Det vore ett sätt att i någon mån gottgöra Anna och många andra som utsatts för märkliga Säpoförhör eller som känt sig övervakade. Dessutom är det av stort allmänt intresse. Det är min övertygelse att man kan röja valda delar av dessa gamla operationer utan att offentliggörandet av uppgifterna skulle vara till minsta skada för rikets säkerhet. På den militära sidan befarar jag däremot att det kan bli svårare att få en sådan öppenhet till stånd.

    1. Tack för dina intressanta synpunkter, Johan T.

      Du skriver: ”Om man tänker sig att många i det svenska underrättelsesamhället 1986-1989 hyste starka misstankar om att palmemordet var en utländsk operation med säkerhetspolitiska förtecken, så faller en hel del bitar på plats.”

      Ifall du har rätt i detta vore det förstås väldigt önskvärt om ett antal personer skulle kunna lösas från sin tystnadsplikt.

      Det finns förstås också andra tänkbara scenarion då befattningshavare inom svenska myndigheter vet saker men är förhindrade att uttala sig.

      Oavsett av vilka skäl personer kan ha information som de inte vågar avslöja på grund av tänkbara juridiska konsekvenser så blir ju effekten att den offentliga diskussionen om Palmemordet och Palmeutredningen blir mer eller mindre stympad – i värsta fall så mycket att den framstår som på gränsen till meningslös.

    1. Tack för förslaget. Jag har stor respekt för det kunnande som såväl Anders Jallai som Lars Borgnäs besitter vilket har framgått av mitt skrivande hittills. Men vilka personer jag träffar och diskuterar med tar jag inte upp på bloggen. 🙂

  15. Ang. din egen kommentar ovan, Gunnar: ”Mycket av hennes senare agerande – inte minst hennes återkommande månande om sekretess – pekar på att något sådant inträffat. Och i läget alldeles efter mordet tror jag inte det kändes speciellt långsökt eller besynnerligt för henne att fatta ett sådant beslut, särskilt inte om hon fick uppbackning av någon betrodd person. Ett av många skäl som kan ha anförts i en sådan diskussion var gissningsvis att en återhållsamhet om fakta var det bästa för att garantera hennes egen och familjens säkerhet.”.

    Om nu ‘någon’ – som hon hade något sorts förtroende för – delgav henne uppgifter om att det (p.g.a. sakens känsliga natur/’nationens säkerhet’) kanske trots allt var bäst för henne/familjen att inte ‘gå vidare’ med spekulationer om vem som mördat OP, vem skulle LP då kunna lita på eller vända sig till? Någonsin? Kanske inte så konstigt med hennes ‘tystnad’ då? Måste ju ha varit, och fortfarande vara, en ”Kafka-värld”… Och där hon själv kanske också tvingats vara med i ”Christer Pettersson-charaden”…

  16. Hej Gunnar.
    Först vill jag säga att det är otroligt beklämmande att lyssna till Anna Hage berätta att hon inte nån gång på 32 år, fått ett endaste Tack av Lisbeth Palme för att ha försökt rädda livet på hennes make. Uselt är ordet!

    Sen kan jag kan nog spontant känna att man blir mer och mer konfunderad över mordet ju mer man läser.
    Ex. Carl Gustav Östling som de allra flesta känner till, känd som blå/brun palmehatare som i Jallais senaste bok pekas ut som illegalist ihop med Hans Holmér!!
    Detta efter uppgifter från intervjuer Jallai gjort med Bergling.
    Om nu Östling och kanske Holmér egentligen var ”röda”, varför satte dom isåfall inte käppar i hjulet för mordet?!
    Har du några tankar kring det Gunnar?

    1. Har inte läst Anders Jallais senaste roman Spionerna på Säpo.

      Problemet med romaner som tar upp nutidshistoria är ju alltid att läsaren kan bli lite villrådig om vad som är författarens påståenden om fakta och vad som är sådana fria fantasier som en romanförfattare har rätt att ta sig.

      Anders Jallai gör dock på sin hemsida http://www.jallai.se en presentation av boken där det framgår att han i väsentlig utsträckning beskriver verkligheten när han påstår att Stig Bergling som ju spionerade för Sovjetunionens räkning hade stöd högt upp i den svenska statliga hierarkin. Det återstår förstås att studera beläggen för de påståendena.

      Själv intervjuade jag Bergling för många år sedan – se min bok Historiens största spioner – och kan inte säga att jag hittade några tecken på att han haft en hög beskyddare inom svenska staten. Enligt Berglings egen berättelse var det ju också så att han gjorde sin väsentliga spionageinsats redan i samband med sin första kontakt med den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Det var då han lämnade över den så kallade fortifikationskoden (FO-koden), en topphemlig förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd. Han sålde enligt egen uppgift denna information för att få råd att finansiera ett ekonomiskt vidlyftigt liv med en kvinna han uppvaktade. När han väl tagit detta steg var han fast och var tvungen att fortsätta samarbeta med Moskva.

      Självklart kan Bergling ha haft sina beskyddare. Men de tydliga tecknen på att Hans Holmér och Carl-Gustaf Östling hade ett hemligt samarbete tolkar jag snarare som att de båda hörde hemma i Stay Behindnätverket som ju gick Washingtons och inte Moskvas ärenden. Det har väckt en del undran kring att Holmér som ju skulle gälla för att vara socialdemokrat och Östling som var känd som högerextrem – till och med nazistiskt influerad – kom så bra överens. Men inom Stay Behind, såväl i Sverige som i andra länder, har det rymts såväl socialdemokrater som högerextremister. Stay Behindstrukturerna var förankrade ända upp på regeringsnivå, även i länder med socialdemokratiska regeringar. Och viktiga delar av kärnan i dessa nätverk var ofta personer och grupperingar inom bland annat polis och militär som hade ett fascistiskt förflutet eller som orienterade sig politiskt i den riktningen.

      1. Hej Gunnar!
        Tack för ditt svar och ursäkta sen replik på det.
        Inte meningen att diskutera andras skrifter på din blogg. Hade precis på läst om Östling så det låg nära till hands. Beträffande Jallai så har han själv uttryckt underrättelsevärlden som ”en värld av speglar”. Svart är vitt och vice versa. Ingen går att lita på. Ett så uppseendeväckande påstående hade han behövt följa upp vilket han inte gjort. Har frågat men får inget svar av honom. Han skulle likaväl själv kunna vara desinformatör.
        Men med just Bergling så är det ju anmärkningsvärt att han sparkas uppåt i hierarkin på Säpo om han nu var spionmisstänkt.
        Min poäng är att ju mer man läser om Palmemordet ju mer obegriplig ter sig hela historien. Det finns för många lösa trådar vilket tyvärr gynnar mördaren/mördarna.
        Bara med Lisbet finns ju mängder med saker man undrar över. Från att inte tacka Anna Hage, till mysteriet med kappbytet, ambulansen hon for iväg i och dök upp i polisbil osv. Och så här här håller hela utredningen på med mängder av olika individer.
        Östling, Gunnarsson, Kohut, Avsan, Rausing, Engström. Ja ni alla som ägnat timmar och åter timmar vet namnen som om och om dyker upp i utredningen.
        Slutligen, personligen tror jag en kombo av din teori mötesscenariot och landsförrädarspåret ligger mest nära sanningen. På så sätt Gunnar som du beskriver det att man lockar offret till en plats som istället är en fälla.
        Vet du Gunnar om Palmes mötesagenda finns bevarad, den som han skulle diskutera med Sovjetunionen i April 86?

        1. Det sista först. Jag har inte sett någon mötesagenda för Palmes planerade Moskvaresa. Om någon känner till något om den saken, skriv gärna till bloggen.

          Ja, det är högst tänkbart att sanningen om Palmemordet innehåller både mötesscenariot och landsförrädarspåret. Det ena utesluter inte på något sätt det andra, tvärtom.

          Nej, jag tror inte alls på att Lisbeth Palme åkte från Sveavägen i ambulans och kom fram till sjukhuset i polisbil. Sven Anér som länge drivit den tesen bygger det hela på en bildtext i Göteborgs-Posten. På bilden som publicerades i början av mars 1986 syns en kvinna stiga ur en polisbil utanför Sabbatsbergsakuten och enligt bildtexten skulle det vara Lisbeth.

          Problemet är bara att det ofta förekommer fel i nyhetsrapportering, inte minst i bildtexter som ju inte tillhör de typerna av journalistisk text som utsätts för den hårdaste redaktionella kontrollen. En bild från Sabbatsberg på en medelålders kvinna som såg ut som Lisbeth fick väl helt enkelt i hastigheten bli Lisbeth. Större fel har gjorts av tidningar vilket förstås den gamle journalisten Sven Anér borde veta. Men hans problem har länge varit att när han väl fastnat för en lockande hypotes så har han ingen vilja att överväga mindre spännande alternativ.

          Vad gäller denna bild: Kvinnan syns bara bakifrån. Kappan är inte den som är genomskjuten och som förekommer i förundersökningsmaterialet. Frisyren stämmer inte med Lisbeth Palmes. På en bra kopia av bilden ser det ut som om kvinnan har en hörsnäcka. Jag vet tyvärr inte vem kvinnan är, men den mest naturliga slutsatsen är i alla fall att det inte är Lisbeth Palme.

          Om detta, se t ex: http://lennartremstam.blogspot.se/2012/12/ar-det-har-lisbeth-palme-svar-nej.html

          1. Ok tack.
            Vill bara klargöra att landsförrädarspåret är just en tes som kan vara ett planterat ”bevis” för att få en möjlighet att röja honom ur vägen. Min åsikt om Palme är således inte landsförrädare utan ett uttryck kring ett mordmotiv.
            Jag tror han visste att han låg illa till hos NATO, men inte att dom skulle våga knäppa honom mitt på öppen gata. Man fick säkert bråttom med detta innan han skulle åka till Moskva och förhandla med ryssarna. Om vad då…ja just det, om vad då? Finns ju bara lösa rykten kring detta som du såklart känner till.
            Därför hade det varit intressant att få läsa agendan inför resan. Misstänker att Ingvar Carlsson med all säkerhet vet och säkert en drös till med tunga sossar!

            Palmes agenda, hans politik och de frågor han drev är en egen bok bara det. Först då kan man bilda sig en uppfattning om hur komplex karln var och hur många han trampade på tårna.
            Han och hans parti har en tendens att dyka upp i alla böcker kring kalla kriget, inblandade i allt möjligt från hemligt samarbete med NATO till försäljning av kärnvapenteknologi till DDR.
            Har läst en del böcker om detta och Olof lämnar många frågetecken efter sig.
            Tack för att du tar dig tid att svara Gunnar!

        2. Jag hittar inte bilderna nu men finns ett foto där Mårtens flickvän IK går vid sidan om familjen, på väg till begravningen om jag minns rätt. En kappa som ser ut att vara identisk med den som bärs av kvinnan som kommer ut från polisbilen. Även frisyren ser ut att stämma.

        3. Det var inte ställt utom rimligt tvivel att CP var mördaren pga att det saknades teknisk bevisning, Lisbet kunde pekat ut fel person m.m. Läser man domarna från 1989 och resningsansökan från 1997 som går att beställa från Högsta Domstolens arkiv för 96 kr (33 sidor) så pekar en hel del på CP ändå. Tror inte på något möte med mördaren eller landsförrädarspår m.m.

          1. Ulf, känner du till om det finns uppgifter om vad CP hade för inställning till Palme typ om han ändrade sin uppfattning om han ? Finns uppgifter om att han efter Olof Palmes död blivit oväntat ömsint och skrivit i kondoleansbok och hade foto av Olof och till och med sagt åt Lisbeth att akta sig att inte säga något som kan skada Olofs känslor vid ett förhör.

  17. Är det inte något skumt med Säpomanen Alf Karlsson?

    Det var enligt den jugoslaviske f.d. legosoldaten von Birkan själv, han som mottog Birkans varningar, några dagar innan mordet, om att Palme skulle mördas (via CIA). Fast Karlsson (som även kände ‘baseboll-polisen’ Östling – som tros kunna ha varit något slags ‘spindel i polisspåret’) förnekat att han har haft med dessa uppgifter att göra, och att de inkommit efter mordet, något som motbevisats av den polisman som Von Birkan istället vände sig till efter att han fick kalla handen av Karlsson/SÄPO.

    Han anses ju även vara den (mullvad) som ‘planterat’ PKK-spåret hos Holmér, i Palmerummet, och som även, av sin egen sekreterare under mordnatten påstås ha lämnat SÄPO:s kontor och begett sig till (den ‘dysfunktionella’) sambandcentralen hela natten – något han själv tydligen förnekat… Och han var också vän med poliserna T och P (som också pekats ut som ev. inblandade i denna härva; bl.a. av tv-mannen Lars Krantz). Och att sedan han och f.d. Säpochefen P.G Vinge sedan startade upp skyddsföretaget VIP 1988 (Vinge Integrated Protection) tillsammans, och även med Skandias säkerhetschef (!), och där även ‘baseboll-poliserna’ T och P periodvis också jobbat… Där man mestadels sägs ha haft upppdrag för olika företag (Och där någon i samband med detta lär ha sagt något i stil med att ”näringslivet tar hand om de sina…”).

    Karlsson var väl också den som hade ansvaret för Palmes livvaktsskydd, och därmed den förste som visste om att Palme inte skulle ha någon livvakt på kvällen den 28/2?

    Är inte detta snarare att betrakta som väldigt viktiga ‘pusselbitar’ i det vittomfattande/förgrenade konspirationsspåret? Var Holmér ‘gisslan’ av någon SÄPO-gruppering (med Stay Behind-anknytning?), och med sina ‘baseboll-poliser’ snarare som ‘vakter’ än som beskyddare/medhjälpare? (och med Karlsson som ‘övervakare’ så att han följde uppgjort ‘scenario’?). Var det därför som Holmér – som formellt tagit ansvaret över både den öppna polisen och SÄPO – hävdade (lagom ‘subtilt’, via anagramleken med titeln på sin bok Olof Palme Är Skjuten, ”SÄPO” baklänges) att ”om mordet klarades upp så skulle det skaka Sverige i grunden”? Var den avlyssningsutrustning som Ebbe Carlsson olagligt försökte föra in i Sverige istället avsedd att ev. lyssna på Karlsson eller annan SÄPO-individ? (eftersom man inte ville kontakta SÄPO, där man – enligt Olof Frånstedt, i hans memoarer – annars kunde fått utomordentlig avlyssningsapparatur, men även i så fall skulle avslöjat egna interna spaningar/misstankar).

    Och när det gäller den nu utkomna boken med Anna Hage, där hon – via sitt perspektiv – berättar att hon blev förhörd, flera gånger, av både den öppna polisen och SÄPO, och där den senare organisationens förhör kändes väldigt ”konstiga” – som om de använde henne för att få information om vad den öppna polisen gjorde snarare än något annat.

    Och ‘vem vaktar väktarna’; har Alf Karlsson någonsin hörts….? (Av t.ex. PU/kommissionen).

    Kanske har tankar om denne Alf Karlsson ventilerats tidigare här?

  18. Det som Gun, Karin, Ingalill iakttog utanför bion efter föreställningen enl. Borgnäs uppgifter, där en person i beige överrock samtalade med Olof och även verkade vara hotfull? Har denna händelse utretts, om den överhuvudtaget ens stämmer? Damerna iakttog även en flicka som stod bredvid Lisbet. En så pass stor grupp borde väl även andra ha sett? Skulle denna iakttagelse stämma, vore den ju viktig i utredningen! Har du Gunnar mera detaljerade uppgifter kring detta?

  19. Det är väldigt bra att Anna Hage har kommit med denna bok. Det visar att nya fakta och uppgifter
    kan komma fram lite oväntat, helt plötsligt, även efter 32 år.

    Jag vet inte om det finns något publicerat vittnesförhör med Gösta Söderström men det finns flera
    uppgifter enligt följande:


    Vi var de första poliserna som med vår bil 2520 anlände till brottsplatsen, men piketbussen 3230 anlände strax efteråt. Jag observerade en mindre folksamling på en 10-12 personer runt en svårt blödande man och de uppehöll sig på Sveavägens östra gångbana vid Tunnelgatan.

    Två personer utförde enligt min bedömning fruktlösa upplivningsförsök bestående av hjärtkompression och konstgjord andning. Ett vittne pekade Tunnelgatan österut, samtidigt som han ropade:
    ‘Dom sprang ditåt!’

    http://www.politiskamord.com/p4gosta.html


    Nu fanns det på mordplatsen i samband med skottlossningen två män som bör ha varit väl synliga för Lisbeth Palme förutom hennes make – det nyss nämnda vittnet Anders B och gärningsmannen.

    Vet vi detta verkligen säkert.?

    Jag tvivlar på att Lisbeth Palme såg Anders B som en av de 2 gärningsmännen.
    Anders B fanns kvar på mordplatsen hela tiden när Lisbeth P var kvar där.

    Vi har väl alla sett bilden när han skrämd står i Dekorimaporten, Lisbeth måste då
    ha sett honom och insett att han inte ingick i mordgärningen. Hade hon trott detta
    så hade hon ju pekat ut honom direkt för polisen, vilket hon inte gjorde.
    Jag håller alltså inte alls med om;


    Det är begripligt om hon under minuterna efter mordet dragit den förhastade slutsatsen att vittnet Anders var en medhjälpare till mördaren och att hon därför talade om två gärningsmän i samtal med Rimborn.

    En medhjälpare stannar knappast kvar på mordplatsen.

    Alla vittnen som såg mordet riktade ju genast blicken på den fallne mannen,
    det fanns dock ett vittne som hade lite vidvinkelsyn eftersom han inte såg själva mordet,
    och det var Jan Nilsson. Han förstod bara att något hade hänt på andra sidan Sveavägen
    eftersom bilar gjort U-sväng och stannat där.

    Här kommer några korta citat från förhör med Jan Nilsson, som körde limousine vid mordtillfället.

    I sitt första vittnesförhör kl. 02:15 den 1986-03-01 säger Jan Nilsson bl.a. följande:

    ”Han såg då att en man sprang som ”fan” på Tunnelgatan mot en trång passage med byggnads-
    ställningar”

    ”Han-. Vad jag uppfattade så sprang-, for han iväg samtidigt som dom kom fram-.”

    ”Men jag ser den där flickan som håller på med hjärtmassage, … och i samma veva tittar jag ser jag en karl som springer.”

    ”Jag la märke till honom när jag på Sveavägen-, alltså för att jag såg flickorna springa då var jag på Tunnelgatan-.”

    ”Ja. Alltså en brun-, ljusbrun jacka.”

    ”Ja, nån skinnjacka av nåt slag. … Men det är en skinnjacka, ljusbrunt alltså.”

    ”Jag såg bak, jag såg inte ansiktet utan bak. Jag såg han hade ingen mössa eller nånting, utan han var mörkhårig.”

    http://www.itdemokrati.nu/page36w.html

    Jan Nilsson ser aldrig mordet, han har rödljus och står på Tunnelgatan. Det första han ser är att en taxi gör en U-sväng på Sveavägen, sedan skymmer denna taxi mordplatsen för honom, han svänger sedan höger upp på Sveavägen och först då ser han en karl springa därifrån Tunnelgatan österut.

    Min bedömning är att Jan Nilsson inte kan ha sett gärningsmannen, då denne måste ha flytt medan Jan N väntade på grönt. Dessutom är signalementet annorlunda än andra vittnens beskrivning av mördaren.

    Jag tror att det stod en man en bit in på Tunnelgatan intill fastigheten, han såg mordet men stoppade inte gärningsmannen utan stod kvar en liten stund, kanske bara 10-15 sekunder, för att se hur det gick.
    Eftersom han stod still, kanske 7-8 meter från mordplatsen, så noterade inget vittne honom före mordet, och efter skottlossningen tittade alla intensivt mot den fallne mannen.

    Denna man hade också möjligen sett Lars J uppe på Luntmakargatan, så han undvek att springa i famnen på honom.

    Denna teori bygger visserligen bara på två vittnesuppgifter;
    1/ Lisbet Palmes första version om 2 gärningsmän
    2/ Jan Nilsson, när han efter ca 10 sekunder fick klart synfält in mot Tunnelgatan

    Men med tanke på situationen, före skottlossningen fanns det ingen orsak att lägga märke till vilka som fanns på platsen och efter skottlossningen tittade alla intensivt på den fallne mannen, så tycker jag att ovanstående beskrivning är sannolik.

    Även Lars Borgnäs har noterat Jan Nilssons vittnesuppgifter, se ”Palmemordet Walkie talkies med Lars Borgnäs”, jag tror det var i del 1.

    Om det var så här så vet givetvis gärningsmannen och hans medgärningsman detta, och kan frukta att Anna Hage också hade sett detta…

  20. Tänkte att du kanske hade lite tankar kring det där med Alf Karlsson, Gunnar. Men det är inget obligatoriskt, bara för att det är din blogg, och det har du kanske ventilerat/gått igenom tidigare ändå.

    Tack för artikeln om Maria i vart fall, ytterligare perpsektiv från ‘en som var där’.

    1. Ibland händer det att jag låter bli att svara, framför allt när jag känner att ett svar kräver en del eftertanke och jag har ont om tid.

      Ditt intresse för säpointendenten Alf Karlsson är befogat. Hans namn har ju dykt upp i flera sammanhang i samband med Palmeutredningen. Alf Karlsson var chef för Säpos terroristrotel vid tiden för mordet och hade en hel del att göra med säkerhetspolisens övervakning av PKK. Han har också ofta pekats ut som den som lanserade PKK-spåret i Palmeutredningen.

      Och det är ju dessutom Karlsson som ska ha fått en larmrapport från Ivan von Birchan om amerikanska attentatsplaner mot Palme men som inte agerade för att avvärja ett sådant hot. (När saken uppmärksammades förnekade Alf Karlsson att han fått del av sådana varningar före mordet.)

      Alf Karlsson var även den Säpointendent som hade beredskapstjänst under mordnatten. I den meningen var han förstås också ansvarig för skyddet av statsministern. Men det är inte korrekt att han hade någon särskild ansvarighet för Palmes livvaktsskydd. Den uppgiften låg nämligen inte på terroristroteln som sorterade under byråchefen P-G Näss utan under en annan byråchef, Sture Höglund.

      Som framgår av Granskningskommissionens betänkande sid 430-433 hördes Alf Karlsson 1991 av Palmeutredarna om Ivan von Birchans uppgifter.

      För egen del fäster jag stor tilltro till att Ivan von Birchan verkligen informerade Alf Karlsson om hotet mot Palme. Jag skriver om den saken i Konspiration Olof Palme. Men vilka slutsatser man kan dra om Alf Karlssons vandel i övrigt är jag mer osäker på.

  21. Jag håller med, det är viktigt med detaljer så som rätt stavning: uppgiftslämnaren, och f.d. legosldaten som tipsade Alf Karlsson en kort tid före mordet hette förstås Ivan von Birchan, och inget annat. Hans yttranden verkar – utifrån vad jag sett/läst – vara trovärdiga, ja. Han säger, efter att hans version av det hela avfärdats av Karlsson, att det är ”ord mot ord”, att hans ord inte vägde särskilt tungt gentemot Karlssons – även om han fått upprättelse/bekräftelse på att han hade rätt då en annan polis, vid öppna polisen, bekräftar att Birchan faktiskt lämnade in sitt tips innan mordet. Birchan kallar därför numera Säpo för ”Skräpo”.

    Nej, Alf Karlsson hade ingen särskild ansvarighet för Palmes livvaktsskydd den kvällen, men han hade vetskap om att Palme inte ville/skulle ha livvaktsskydd då. Detta är en nog så viktig detalj, om än icke ett fullgott indicium. Det finns andra detaljer som, tillsammans, bildar ett slags mönster som det inte går att helt ignorera, tycker jag (några av de andra sakerna jag nämner ovanför). Det lär dessutuom ha varit han som – efter att ha bildat skyddsbolaget VIP tillsammans med PG Näss – lär ha yttrat. ”Näringslivet tar hand om de sina..”. Ett yttrande som förvisso är tolkningsbart.

    Din bok ”Konspiration Olof Palme” har jag faktiskt i bokhyllan, och har läst redan en gång, med stort intresse. Ska läsa lite i den igen.

    1. Det var förre Säpochefen P-G vinge som startade säkerhetsföretaget VIP (Vinge Integrated Protection), inte P-G Näss. Men Alf Karlsson hade anknytning dit, det är riktigt.

  22. Jag har läst kapitel 11 igen: ”En mördare rekryteras”. Där finns det mycket om detta resonemang, om Ivan von Birchan, och även om andra som försökt tipsa polisen före, och Palme-utredningen efter. Och det gäller ju också uppgifterna om (det ‘fiktiva’?) galleriet mittemot Palmes bostad i Gamla Stan, samt uppgifterna om ‘Englandsspåret’.

    Jag tror även att det ligger en del i de många olika ‘berättelserna’ om/från England, alltifrån uppgifter om träffar för Stay Behind för hur man skulle behandla ‘det svenska trädet’, till ‘planeringsträffar’, och jag tror även att det låg lite i ‘knarkaren’ Eva Rausings berättelse/öde. Tror t.ex. heller inte att det var någon slump att det dök upp en kvinna från den familjen i det svenska programmet ”Sommar” bara något år efter uppgifterna om Eva Rausings död i England. Denna ägnade mycket av programtiden åt att berätta om Rausing-familjens historik, och dess förträfflighet – rent industriellt (svårt att förneka), men även med stort internationellt kontaktnät, duktiga familjemedlemmar, och även hur tragiskt det varit med Eva Rausing (som varit ‘sjuk’), och hur familjen fått lida för hennes ‘påhitt’. Ett slags välregisserad dementi av Eva R*s utspel innan hon dog, men även ett ‘sofistikerat karaktärsmord’ av den samme – om man nu lyssnade på det ifrån ‘ett visst perspektiv.’ Finns med all säkerhet i radioarkivet för gamla ”Sommar”-program för den som skulle vilja lyssna på det.

  23. Av trailern till nästa veckas Uppdrag Granskning att döma, verkar det som att man riktat in sig på Thure Nässéns insatser i samband med misstänkliggörandet av Christer Pettersson. Vad är din uppfattning om detta?

    1. Jag har lite allmänt känt till att Uppdrag Granskning jobbar med en kritisk genomgång av hur misstankarna mot Christer Pettersson uppkom. Det gläder mig att de ägnar sig åt detta och jag hoppas att de kanske till och med hittat viktiga saker som jag inte redovisat förut.

      Jag har tagit upp märkliga omständigheter kring hur spåret Christer Pettersson växte fram i flera tidigare böcker. I Mordgåtan Olof Palme från 2010 berättar jag till exempel om hur Lillemor Östlin, författare och ”rekordfånge”, anklagar kriminalinspektören Thure Nässén för att ha övertalat personer i Petterssons omgivning att utan saklig grund peka ut honom som Palmemördare. En av de personer som ska ha deltagit i dessa överläggningar med Nässén var knarkhandlaren Sigge Cedergren. I boken talar jag både med Lillemor Östlin och Nässén om den saken.

      I samma bok redovisar jag uppgifter som pekar på att Pettersson utsatts för rättsövergrepp även på andra sätt. Till exempel tar jag upp hur riksåklagaren i sin resningsansökan lutade sig mot helt otillförlitliga och direkt självmotsägande påståenden från advokaten Pelle Svensson – påståenden som gick ut på att Pettersson skulle ha mördat Palme på uppdrag av ”bombmannen” Lars Tingström.

      Min bok Konspiration Olof Palme från 2015 handlar inte så mycket om Pettersson. Men i det kapitel jag ägnar åt misstankarna mot honom visar jag hur Thure Nässén under hösten 1988 ägnade häpnadsväckande stor energi åt att kamma igenom Petterssons bekantskapskrets för att hitta besvärande uppgifter om just honom – och detta i ett skede när det inte fanns någonting som egentligen band Pettersson till mordet.

      Alltihop hade egentligen börjat redan sommaren 1988. Vid den tidpunkten hade Palmeutredarna bestämt sig för att leta efter en lämplig misstänkt i kretsarna kring spelklubben Oxen. Och sedan dröjde det inte länge innan de valde att koncentrera spaningarna på just Pettersson.

      Hela hösten höll de på med detta, utan att komma någonstans. När Lisbeth Palme i december fick se konfrontationsvideon med honom var det egentligen bara ett sista försök från åklagarna att se om de kunde få någon utdelning på den satsning utredarna jobbat med så länge. Om inte hon pekat ut honom hade de varit tvungna att släppa försöken att binda honom till brottet. För de hade, häpnadsväckande nog, ingenting annat att komma med.

      Men hon gjorde sitt utpekande. Och när det väl blev känt att Pettersson satt häktad kom det in en del andra användbara uppgifter – framför allt meddelade missbrukaren Roger Östlund plötsligt att han kom håg att han sett Pettersson utanför Grandbiografen. Östlund som hade varit på Grand hade hörts flera gånger tidigare men då gett intrycket att han varit så påverkad av sprit och narkotika att han i efterhand inte kom ihåg någonting.

      Pettersson var på många sätt en idealisk misstänkt. Han var omvittnat farlig, han hade ett tveksamt alibi och han var en stökig person som inte hade några vänner han kunde lita på bland andra kriminella. I potten fanns de utlovade 50 miljonerna till den som kunde hjälpa till att binda någon till Palmemordet. Och antydningar om de pengarna förekom flitigt när Palmespanare försökte få Petterssons bekanta att peka ut honom för mordet.

      Även efter den friande domen har det dykt upp en del uppgifter från personer som känt Pettersson som till exempel kopplat ihop honom med det ena eller andra skjutvapnet eller med misstänkta uttalanden han skulle ha gjort. Inget av det skulle förmodligen ha vägt särskilt tungt om det inte varit för Lisbeth Palmes utpekande.

      Men det utpekandet har i sin tur en rad häpnadsväckande brister. Och den bästa sammanställningen av den saken finns i min senaste bok Huvudet på en påle.

  24. Var det Ivan von Birchan som framträdde på Gunnars föreläsning på Folkets hus i Solna den 23 oktober och uppgav att CIA erbjudit honom 2 miljoner dollar för att utföra mordet ?

  25. Är på tiden att det händer något efter 32 långa år av stiltje. Har polisen medvetet förfalskat bevis mot Pettersson och manipulerat Lisbet att peka ut honom är det en rättsskandal av samma kaliber som härvan kring Thomas Quick. Återstår att se om vi kommer närmare sanningen om vem som faktiskt mördade Olof Palme och inte bara får bekräftat vem som INTE var mördaren.

  26. Mikael Hylin? Var det inte han som i dokumentären ”Jag såg mordet på Olof Palme” förde fram den fantasifulla teorin om att Christer Pettersson sköt Olof Palme av misstag? Hur får han den teorin att gå ihop med de här uppgifterna?

    1. Mikael Hylins förra dokumentär var en skandal. Han fick Roger Östlund att erkänna att han sett Christer Pettersson skjuta Palme. Hade han pressat cancersjuke Östlund lite till hade han erkänt att han dessutom sett både mordet på Kennedy och Julius Cesar.

  27. Donald Forsberg påstod att Crister ville erkänna mordet för Mårten Palme! Det betyder ju att Crister skulle ha erkänt sig som mördare åt Forsberg redan i förväg. Varifrån fick Forsberg dessa uppgifter om ett erkännande? Var det blott ett antagande som Forsberg gjort? Ett möte var nog planerat, men jag tror inte att någon i förväg visste, vad Crister tänkte säga åt Mårten!

    1. Svårt att bli klok på Donald Forsberg. Med sin bakgrund som underrättelseman så pladdrar han lite för mycket för att man inte ska bli väldigt skeptisk. Detta gäller särskilt det som rör MOP vilket får mig att tro att han har en särskild agenda att uttala sig som han gör. Tror att det enda man kan vara säker på är att det inte är som han säger.

  28. Bra fråga av Julia! Samma fråga som jag och säkert många andra funderat över. Kanske utredningen bara är ett spel för gallerierna?

  29. Vad jag kan minnas var det längsen jag läst om att polisen manipulerat knarkspans papper. Sven Aner har skrivit mycket om hur han tror att det låg till. Kommer inte ihåg om G Wall har tagit upp det här i någon av sina böcker. Jag tror inte det är någon nyhet för dom son varit intresserade av MOP en längre tid.

    1. Jo, jag tog upp omständigheter som pekade på att telefonavlyssningsprotokollet med Roger Östlunds samtal med Sigge Cedergren var manipulerat redan i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som kom 1997. Och det stämmer att även Sven Anér tagit upp frågor kring detta. Men om nu en av polisens knarkspanare med insiderkunskap träder fram och bekräftar detta så är det förstås något nytt.

  30. Konstigt att man inte ens fått utrett Lisbets ev. kappbyte under alla dessa trettiotvå år! Fotografen och personen på bilden borde väl ha hört av sig?? Det börjar ju verka som om Aner,s teorier börja stämma när inte ens detta är utrett och någon hört av sig, åtminstone inte officiellt. Polisen borde åtminstone komma med en officiell förklaring så fick folk sluta fundera på denna gåta. Hur ska man få Palmemordet utrett när inte ens denna fråga är utredd? Tror själv att Lisbet ville byta kappa så fort som möjligt, när den andra var genomskjuten och att det då var Mårten som hämtat en ny kappa i hemmet i Gamla Stan. Denna kapp- fråga är väl inget att hålla hemlig? Tror även att polisen ville ha den genomskjutna kappan så fort som möjligt, krutstänk och annat. Vet någon om fotografen eller personen på bilden hört av sig, skriv då detta på bloggen!

    1. Det resonemang du för fram uppfattar jag som långsökt jämfört med den enkla förklaringen att det faktiskt inte är Lisbeth Palme på bilden. Om Mårten hämtat en ny kappa i Gamla Stan, varför skulle Lisbeth Palme i så fall kliva ur en polisbil utanför Sabbatsberg med den nya kappan?

      Det finns hur många teorier som helst om Palmemordet som florerar på nätet. Ingen av dem blir mer sann för att inte polisen dementerat den.

  31. Håller med Stefan E här. Donald Forsberg verkar snacka väldigt mycket, och även med motstridiga utsagor. Han verkar dock veta mer än han säger, något han antyder genom att nämna sin bakgrund som underättelseman.

  32. Angående Lisbeth kappan.Den kulbana som krävs för att åstadkomma hålen i kappan är helt omöjlig anser jag.Det är ett hittepå.OP dog omedelbart vid andraskottet men även första skottet framifrån va en dödande lungträff.Trolig 1:a skytt,VG.Läs dödsbeviset,ej obd.prot.

    1. Jag anser att diskussionen om fejkade kulhål i Lisbeth Palmes kappa är så långsökt att jag inte tänker ge den något utrymme på den här bloggen. Det finns andra forum för den som vill ägna sig åt sådana spekulationer.

      Var och en som tänker efter måste fundera lite kring vad det skulle tjäna för syfte att ägna sig åt en komplicerad förfalskning av bevismaterial som inte gärna kan tjäna några begripliga syften i förhållande till de risker det måste ha inneburit för inblandade personer och bristen på begripliga fördelar för någon.

  33. Du kan säkert ha rätt Gunnar! Men min tolkning av bilden är följande/ Lisbet kommer inte med polisbilen! Lisbet rundar blott bilen från andra sidan där hon tagit emot kappan och där bakdörren står öppen och Mårten ännu inte fått tillåtelse att stiga ur. Men det att ingen heller har gett sig till känna varken fotograf eller personen på bilden gör ju att man börjar fundera. Nog borde man ju veta vem som tagit bilden och vem denne i så fall fotograferat? Eller har man belagt fotografen med tystnadsplikt? Lisbet ville ju absolut inte figurera i tidningar. Tror inte heller att Lisbet ville eller ens fick ha den genomskjutna kappan särskiljt länge, kappan var ju ett hett utrednings material. Lisbet kom med ambulans, Mårten och hans flickvän kom med polisbilen med den nya kappan. Inget på bilden tyder på att Lisbet stiger ur polisbilen, hur skulle hon ha kommit dit? Jag tror att Lisbet bad Mårten hämta en ny kappa i hemmet i Gamla Stan, Lisbet kände säkert en stor avsky av att bära den genomskjutna krut stinkande kappan.

    1. Det är ingen hemlighet att bilden är en av en serie bilder vid Sabbatsberg som togs av frilansfotografen Ulf Karlsson. En snabb googling ger upplysningar om den saken.

  34. Det att damen på bilden inte hört av sig är ändå förbryllande. Kanske polisen vet vem hon är? Skulle det vara Lisbet förstår man nog tystnaden. Kom bilden i tidningen och sedan ”Tyst” ?? Verkar som om denne Karlsson inte vågat berätta ur vilken situation bilden är tagen. Varför ger inte damen sig tillkänna? Då vore ju saken ur världen! Min uppfattning av att det är Lisbet är 50/ 50.

  35. Jag har läst (någonstans, där man avfärdade Anérs spekulationer om att det var Lisbet) att det skulle ha varit en reporter från Ekot el. liknande.

    1. Det har jag aldrig hört, men jag missar förstås en del. Återkom gärna med källa. Nu ser det ju ut som om kvinnan kommer ut ur en polisbil och det är väl tveksamt om polisen skulle skjutsa en journalist.

  36. Så länge inget är riktigt ”hundra” kan man ju bara spekulera! Det finns ju även bilden som sägs föreställa Joakim och Mårten där Lisbet försvinner in genom sjukhusdörren. Om dessa är inklistrade eller ett fejk, vet man ju inte. Men vem skulle förfalska sådana bilder i så fall? Har du James mera info om detta, så skriv gärna.

  37. Det har spekulerats i om det kan vara Anita Gradin på bilden. Enligt vissa ska hon dock ha anlänt till sjukhuset i en mörkblå Saab 900 tillsammans med Ingvar Carlsson och Kjell Olof Fäldt.

  38. Spännande på onsdag.

    ”Uppdrag granskning har fått tillgång till Christer Petterssons orörda tillhörigheter med 35 sopsäckar vars innehåll inte ens polisen känt till. Säckarna leder UG in i Palmegruppen och till ett avslöjande som helt förändrar bilden av fallet. Vi hoppas du tar del av programmet som publiceras på SVT Play nu på onsdag. /Linda, reporter”

  39. På onsdag får vi gå upp tidigt och titta på UG på Svt Play klockan 06.00

    Angående Lisbets kappa tror jag inte hon går ut till polisbilen för att ta emot den nya kappan av Mårten och sätter på sig den innan hon snabbt går in på akuten igen. Finns ingen logisk anledning att förfara så. Kvinnan på bilden hade dessutom mycket kortare hår uppe på hjässan än Lisbet hade på begravningen två veckor senare. Då måste Lisbet ha haft en peruk på begravningen för att det ska kunna vara hon på bilden men jag tror inte heller det är hon.

  40. Gunnar: Jag ska leta upp den där källan med bilden på kvinnan vid polisbilen. Tror att Jallai hade ett foto på sin blogg, någonstans… Återkommer angående detta.

    Niklas B: Nej, tyvärr, har inget hört om denna bild alls.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s