DEN BLEV LITE ANNORLUNDA DEN HÄR GÅNGEN, veckan kring den 28 februari.
Och kanske kommer framtida historiker att konstatera: den trettioandra årsdagen av mordet på Olof Palme inledde början till den klargörande avslutningen på en utredning som alltför länge sett fullständigt hopplös ut.
Kan det bli så? Ja, förhoppningsvis i alla fall. Och det finns en del argument för den saken.
Framför allt handlar det om två saker.
För det första: Uppdrag Granskning har i en serie reportage tagit upp polisutredningen av Christer Pettersson. Delar av den genomgången har handlat om Lisbeth Palmes utpekande men framför allt har det handlat om resten – om de vittnen vid biografen Grand som vid konfrontationsvisningen uppgett att Petersson liknade en mystisk man som uppehållit sig utanför biografen och om personer i Petterssons omgivning som blev åklagarvittnen i åtalet.
Resultatet av denna genomgång har varit förödande för utredningen mot Pettersson. Framför allt har det handlat om att en mängd omständigheter pekar på att en central person i utredandet, kriminalinspektören Thure Nässén, på olika sätt påverkat Petterssons bekanta att komma med till synes graverande men i sak tvivelaktiga uppgifter om Pettersson. Men det har också funnits annat som visat att de högst diskutabla metoderna som använts inte bara kan knytas till en enda polis utan varit delar av ett mönster med flera inblandade.
Palmeåklagaren Anders Helin – Uppdrag Granskning visar att han missledde rätten under målet mot Christer Pettersson. BILD: SvT
Den slutsats som Uppdrag Gransknings material pekar fram mot är att det helt enkelt inte finns mycket kvar av misstankarna mot Pettersson utom Lisbeth Palmes utpekande. Och allt annat fallit förstärker förstås de redan kända invändningarna mot detta utpekandet – framför allt att att Palmeåklagaren Jörgen Almblad i förväg informerat Lisbeth Palme om att den misstänkte var missbrukare. Som vi påminner oss var Lisbeth Palmes första kommentar när hon såg konfrontationsgruppen: ”det ser man vem som är alkoholist”.
För det andra: Krister Petersson, den senaste Palmeåklagaren som just suttit på posten i ett år, intervjuades i TV-programmet Veckans Brott härom dagen. Där fick han frågan om han trodde att Christer Pettersson var gärningsmannen. Först undvek han att ge direkta besked men när programledaren Camilla Kvartoft upprepade frågan ett par gånger svarade han till sist bestämt och entydigt: ”Nej!”.
Det är första gången på 30 år som en officiell företrädare för Palmeutredningen på ett så tydligt sätt förklarat att han helt enkelt inte tror på Lisbeth Palmes utpekande av alkoholisten från Rotebro som statsministermördare.
Krister Peterssons företrädare som förundersökningsledare, Kerstin Skarp, brukade tvärtom förmedla intrycket av att eftersom Christer Pettersson friats av hovrätten och dessutom en resningsansökan avslagits så hade Palmeutredarna inte särskilt stora möjligheter att utreda misstankarna mot honom. Det var naturligt att tolka hennes hållning som: mycket pekade på att han var skyldig, men utredarna hade tyvärr händerna bundna. Och undertexten föreföll vara: som saken låg till kunde Palmegruppen förvisso inte läggas ner, men ingen borde egentligen vänta sig att så mycket skulle hända.
Exakt så sa hon förstås aldrig. Men det var den atmosfären hon förmedlade. Och den stämde väldigt väl överens med vad många personer i etablerad ställning brukade framföra – bland dem statsminister Stefan Löfven som i samband med 30-årsdagen av mordet sa att han ansåg att det var den avlidne Pettersson som var mördaren.
Den ståndpunkten har blivit allt svårare att föra fram med trovärdighet efter Uppdrag Gransknings programserie.
Och därmed ökar också, kan man hoppas, möjligheten för Krister Petersson och Palmegruppen inom polisen att verkligen gå vidare med utredningen för att söka sanningen om vad som egentligen hände utanför Dekorimabutiken den där februarikvällen.
Vad var det då som var nytt med Uppdrag Gransknings genomgång?
Innan vi kommer till det: allt var förvisso inte nytt för den som var inläst på utredningen av Christer Pettersson. Och det fanns mycket som pekar i samma riktning men som inte kom med i programserien.
Några exempel från mina egna böcker i ämnet:
• I Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997 (med start på sid 735) går jag igenom de 26 då kända polisförhören med spelklubbsägaren Sigge Cedergren och pekar på en rad anmärkningsvärda detaljer i det besynnerliga samspelet mellan honom och polisen. Framför allt handlar detta samspel just om Sigge och Thure Nässén som var den viktigaste förhörsledaren i sammanhanget. Sigge svänger fram och tillbaka om det mesta och fram träder bilden av att inte mycket av det han säger har någon egentlig trovärdighet.
Av min genomgång framgår det tydligt på olika sätt att Sigge under hösten 1988 är under hård press att peka ut Pettersson. Sigge har en omfattande kriminell verksamhet – bland annat narkotikalangning och häleri – som är väl känd av polisen. Han kan bara hållas så länge de inte sätter fast honom.
Det där vet Sigge och det behöver ju inte sägas ut. Men ibland blir den där hotbilden mot Sigge och hans livsföring extra tydlig. Ett exempel som jag tar upp i boken (och som inte tas upp i Uppdrag Granskning) är vad som händer i månadsskiftet november-december 1988. Då har spaningarna mot Pettersson pågått ett tag och närmar sig punkten då det krävs ett beslut om att trappa upp insatsen eller avveckla den. I det läget publicerar Expressen ett par mycket initierade artiklar om Sigge. Hans namn nämns inte men den som känner honom förstår direkt vem det handlar om. Artiklarna är besvärande för spelklubbsägaren, han beskrivs som en ”storförbrytare” som kanske vet mer om Palmemordet än vad han vill avslöja. Innehållet kommer med stor sannolikhet från källor inom polisen, åtminstone är det en naturlig slutsats ur Sigges perspektiv. En uppgift är särskilt obehaglig. Tidningen tar upp att en flickvän till honom arbetade på länsrätten i Stockholm vid tiden för Palmemordet. Det var på den myndigheten någon tidigt under mordkvällen stal ett exemplar av Palmes överklagande i Harvardärendet och raderade uppgifter om den inkomna handlingen i myndighetens dator.
Det har i efterhand inte kommit fram några belägg för att Sigges flickvän skulle ha varit inblandad i det märkliga – och ännu ouppklarade – brottet på länsrätten. Men just då, när Sigge alldeles tydligt tvekade om vilken sorts uppgifter om Pettersson han skulle ge Palmeutredarna, kom det där som en påminnelse om att han själv lika gärna kunde bli anklagad för att vara inblandad i mordet på statsministern.
Två veckor senare, samma dag som Pettersson förevisas för ett antal vittnen i polishuset, förhörs Sigge igen. Och då kommer han med nya uppgifter som tycks peka ut Pettersson som Palmes mördare. Det är uppgifter som inte alls råkar passa in i åtalet, så de blir inte en del i åklagarnas upplägg. Vad Sigge pratar om är nämligen något han länge envisats med att hävda, att han passerat nära mordplatsen i bil kort tid efter mordet. Och nu lägger han till att han möjligen såg Christer Pettersson fly därifrån.
Det borde motsvara vad en polis som Thure Nässén ville höra, kan det tyckas. Men saken är att Palmeutredarna har bestämt sig för att de hellre vill ha Sigge hemma i sin lägenhet vid tiden för mordet. Deras scenario går nämligen ut på att hans bekant missbrukaren Roger Östlund ringt honom från Grands foajé klockan 23.15. Det finns ett (högst omdiskuterat) telefonavlyssningsprotokoll som upprättats inom polisen som tycks peka i den riktningen. Och när det gäller att få fast Pettersson har det sina poänger om det går att hävda att Roger var inne på biografen vid den tidpunkten. Det gör nämligen honom till ett tänkbart vittne till att Pettersson strök omkring utanför biografen när makarna Palme begav sig iväg därifrån – och mycket riktigt kommer Palmeutredarna lite längre fram att lyckas med att få Roger att intyga att han sett Pettersson genom bions glasdörrar.
Sigges uppgifter om att han själv varit ute på stan och då kan tänkas ha sett den flyende Pettersson är alltså inte något utredarna vill ha. Men att han kommer med sådana uppgifter visar på att han är väldigt ivrig att hjälpa till – för stunden i alla fall.
Sigge Cedergren och Thure Nässén.
• Det fanns en förhistoria kring Petterssonspåret, redan innan Thure Nässén kommit igång med förhören med Sigge om missbrukaren från Rotebro. Ofta brukar det framhållas att det hela startade den 13 oktober 1988 då Sigge förhörs av Nässén och då lägger fram tanken att hans bekant Pettersson kan vara den mystiske Grandmannen som förekommer i flera vittnesmål. Men i Konspiration Olof Palme visar jag att Thure Nässén har förhört ett antal personer och fiskat efter uppgifter om just Pettersson redan före detta förhör med Sigge. Hur det kom sig att han gjorde det finns inga kända förklaringar till. Nässén själv har sagt att han inte minns när jag har frågat honom om saken. Fram träder i vilket fall bilden av att Pettersson var Nässéns kandidat som statsministermördare redan innan han fått någon hjälp av Sigge. Han tycks helt enkelt ha hamnat i Nässéns fokus för att han var en dokumenterat farlig person som varit i trakterna kring mordplatsen under kvällen och som inte hade något klart alibi för tidpunkten när han kom hem.
• Ett tema som presenteras mycket väl i Uppdrag Gransknings reportageserie är Lillemor Östlins anklagelser mot Thure Nässén om att han skulle ha samlat personer som kände Pettersson och erbjudit dem pengar för att peka ut honom som Palmemördare. Saken tar dock Östlin upp själv redan 2005 i självbiografin Hinsehäxan. Och i Mordgåtan Olof Palme från 2010 intervjuar jag både Lillemor Östlin och Thure Nässén om saken. Thure Nässén dementerar när jag frågar men hans kommentar om Lillemor Östlin är minnesvärd på ett sätt som han kanske inte avsett. Han säger till mig: ”Jag skulle inte vilja göra ett brott ihop med henne, för hon tog alla med sig. Hon var den som berättade allt för polisen.”
Det där sista rimmar väldigt väl med vad Leif GW Persson sa om Lillemor Östlin i Veckans Brott den 27 februari. Han berättade att han känner henne ganska bra och tillade: ”Henne gillar jag ganska oreserverat ska du veta”. Programledaren Camilla Kvartoft frågar om man kan lita på henne. GW svarar: ”Ja, mitt i alltihopa har hon en basic honesty.”
Allt i programserien var alltså inte nytt. Och det fanns mer som kunde ha sagt.
Men med detta noterat: Uppdrags Gransknings reportrar Bo-Göran Bodin och Axel Gordh Humlesjö har gjort ett fantastiskt arbete och tagit fram åtskilligt i utredningen av Christer Pettersson som tidigare varit helt okänt.
Bland de många saker som är nya kan särskilt nämnas:
• En av de poliser som arbetade i Palmeutredningen vid tiden för åtalet mot Pettersson, Sören Morberg, uttalar sig för Uppdrag Granskning om hur det gick till i utredningen på den tiden. Och han är mycket kritisk.
Morberg menar att Thure Nässén helt enkelt ”hörde sönder” personer – förhörde vissa vittnen mycket fler gånger än vad som var normalt i polisarbete. Sören Morberg berättar också att han såg sitt eget namn på ett förhörsprotokoll där det fanns uppgifter han inte vill kännas vid och han beskriver utredningen mot Pettersson som att det handlat om att ”bestämma” att denne var skyldig. När han nu tittar på dessa gamla förhör säger han: ”Man kan inte göra så här, det här är ju åt skogen fel. Det här är gallimatias säger jag, det här är inte värt pappret för min del.” (Gallimattias: gammalt uttryck med betydelsen nonsens. GW)
• Uppdrag Granskning har också kunnat avslöja närmast sensationella uppgifter som allvarligt försvagar ett av vittnesmålen från Grandbiografen.
Så här var det: ett led i bevisningen i Palmemålet var att flera personer som sett en mystisk man utanför biografen Grand med större eller mindre bestämdhet tyckte att Pettersson liknade den mannen när de tre år senare fick se den konfrontationsgrupp som polisen sammanställt.
Nu kan man säga att en observation som ett vittne gjort av en okänd man för länge sedan – i ett läge när vittnet inte visste att statsministern snart skulle skjutas – var av mycket begränsat värde. Men särskilt en av dessa personer, en ung man som i massmedia brukar betecknas som ”flygledaren”, gjorde ett starkt intryck på domstolarna. Hovrätten som valde att fria Christer Pettersson menade i alla fall att ”flygledarens” vittnesmål innebar att det fanns en ”betydande sannolikhet” för att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grandbiografen.
Men hur tillförlitligt var det vittnesmålet egentligen? Uppdrag Granskning kunde visa att domstolen inte känt till något som allvarligt borde försvaga tilltron till den saken. Det var nämligen så att på den första årsdagen av mordet hade polisen valt att gå till en offentlig minnesstund för Palme och diskret fotografera personer som kom dit. ”Flygledaren” fick sedan se dessa foton och pekade då ut tre män för att de liknade mannen han sett utanför biografen. Det var visserligen ett år efter händelsen men avsevärt tidigare än när han pekade ut Pettersson. Det intressanta är att dessa tre män inte alls tycks ha liknat Christer Pettersson. Bilderna på dem visades inte upp i programserien, men däremot fick Inga-Britt Ahlenius, tidigare ledamot av Granskningskommissionen, titta på dem. Hennes kommentar: ”Nej de är inte alls lika Christer Pettersson ju. Absolut inte.”
Pål Johansson som var en av cheferna i Palmeutrednigen under spaningarna mot Christer Pettersson säger i programserien att han minns att han sett fotona och att ingen av männen liknade Christer Pettersson. Han tycker att dessa bilder borde ha funnits med i förundersökningsprotokollet och redovisats för domstolen som ett underlag för att bedöma värdet av flygledarens senare utpekande av Pettersson.
• Ett annat inslag från Uppdrag Granskning programserie som med rätta väckt stor uppmärksamhet är avslöjandet att Palmeåklagaren Anders Helin presenterade osanna uppgifter i rätten när han gick till angrepp mot missbrukaren Ulf, en av Petterssons bekanta. Bakgrunden var att när Ulf hördes i rätten hävdade han att han övertalats att komma med felaktiga uppgifter i ett polisförhör – förhörsledaren hade lockat honom med 50 miljoner, den utlysta belöningen i Palmeutredningen.
Anders Helin viftar då i rätten med vad han påstår vara bandinspelningen av detta polisförhör och säger att det inte finns några uppgifter på bandet om de 50 miljonerna.
Redan i det läget kan förstås en kritisk bedömare föreställa sig att penningsumman kanske nämnts före förhöret och därför inte kommit med på bandet. Men Uppdrag Gransknings reportrar hade lyckats få tag på bandet – och där visade det sig att den polis som förhörde Ulf direkt nämnde belöningen. Så här lät det i den avgörande sekvensen som också spelades upp i programserien:
Ulf: ”Menar du att jag skulle belöning för det här då?”
Polis: ”Du vet hur mycket som ligger i potten. ”
Ulf: ”Ja, skulle jag få de pengarna då”
Polis: ”50 miljoner. ”
Uppdrag Granskning kunde alltså demonstrera att Palmeåklagaren Helin grovt misslett domstolen.
• I programserien avslöjades också att senare tiders Palmeutredare under 2014 genomfört en undersökning i efterhand av Thure Nässéns arbetsmetoder. Misstankarna handlade just om att hans förhör inte gått rätt till. Dag Andersson, som var spaningsledare vid tiden för denna undersökning, förklarar i Uppdrag Gransknings reportage varför det var viktigt att gå tillbaka och kolla detta: ”Är det så att man inte i en sån här utredning kan lita på vad som står i förhörsutsagorna så blir det ju jättesvårt att dra rätta slutsatser.”
Men det är lång tid efter händelsen, många av de personer som Nässén hört är döda och utredarna kommer inte fram till någon entydig slutsats. Det anmärkningsvärda är ändå att de alls försökte sig på att utreda saken.
• Kent Bängs, en polis som vid tiden för Palmemordet arbetade på narkotikaroteln, berättar i Uppdrag Granskning att han under 1986 gjorde ett försök att bugga Sigge Cedergrens lägenhet i hopp om att denne kunde ha information om Palmemordet. Enligt Bängs lyckades dock inte operationen rent tekniskt.
Det där har aldrig kommit fram tidigare. Buggning var vid den tiden en olaglig arbetsmetod för polisen. Misstankar om att det förekommit en buggningsoperation riktad mot Cedergrens lägenhet utreddes inom ramen för åklagaren Jan Danielssons utredning av olovlig avlyssning med anknytning till Palmeutredningen. Danielsson tittade framför allt på avlyssning av PKK-are, något som skett under Holmérs tid som spaningsledare. Vissa av operationerna hade genomförts med hjälp av personal från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Buggningarna mot PKK-are ledde till åtal och fällande domar mot flera polischefer, bland annat mot Hans Holmér.
När det gällde buggningen av Sigges lägenhet kom inte Danielssons medarbetare, åklagaren Ingemar Erviken någonstans. Alla som kunde tänkas veta något om saken nekade till att det förekommit buggning av Sigge. Men det hade det alltså gjort – ytterligare ett exempel på att det förekom olagliga metoder inom ramen för Palmeutredningen. Och därmed finns det förstås förnyade skäl att fundera över i vilken utsträckning det förekommit andra brottsliga operationer som ännu inte kommit fram.
(För den intresserade: jag skriver utförligt om PKK-buggningarna – och även om misstankarna om att enheter inom polisen utför andra buggningar, bland annat mot Sigge – i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.)
Sammantaget pekar Uppdrag Gransknings sammanställning av uppgifter de själva fått fram – och sådant som varit känt tidigare för den som noga följt utredningen – på att Petterssonspåret var en lika stor skandal som Hans Holmérs och Ebbe Carlssons redan tidigare diskrediterade PKK-spår.
Finns det då hopp om att utredningen i dag är av en annan kaliber? Ett sätt att bedöma det är att gå till vad den nuvarande Palmeåklagaren, Krister Petersson, har att säga.
Han intervjuades den 27 februari i Veckans Brott och dagen efter i SVT:s nyhetsprogram Rapport.
Som vi redan noterat avfärdade han kategoriskt misstankarna mot Christer Pettersson. I Veckans Brott betonade han också att det är allvarligt om man kan leda i bevis att polisen manipulerat vittnesutsagor.
I SVT:s Rapport kommenterade han dessutom det viktigaste beviset mot Pettersson, Lisbeth Palmes utpekande, med att ifrågasätta om ”det verkligen är mördarens signalement” som Lisbeth Palme lämnat. Han tillägger: ”Det kan vara en annan person på platsen.”
Det där är en tydlig syftning på vittnet Anders B som tagit skydd från skottlossningen i Dekorimabutikens port. Han liknade inte Christer Pettersson till utseendet men när Lisbeth Palme förhörs dagen efter mordet kan hon inte heller beskriva ansiktet på den man som hon observerat på visst avstånd några ögonblick efter skottlossningen – trots att hon sett honom framifrån.
Vad betyder Palmeåklagarens offentligt markerade uppfattning i denna känsliga fråga när det gäller utredarnas möjligheter att komma vidare med Lisbeth Palme och vad hon kan ha att tillägga? Ämnet kom upp som hastigast i Veckans Brott:
Camilla Kvartoft: ”Lisbeth Palme, förhör ni henne igen?”
Petersson: ”Inte kontinuerligt.”
Kvartoft: ”Men du har talat med henne sedan du tillträdde?”
Petersson: ”Jag vill inte kommentera om vi har pratat med henne eller planerar att prata med henne, men hon är naturligtvis en central person i den här utredningen.”
Kvartoft: ”Ja jag tänkte just säga det, är inte det naturligt för dig som nytillträdd åklagare att tala med brottsoffret?”
Petersson: ”Självklart.”
Krister Petersson i Rapport
I Veckans Brott säger Krister Petersson också något annat som kan vara av intresse. Han betonar att utredarna framför allt utgår från brottsplatsen och tittar med nya ögon på det som finns dokumenterat därifrån. Och han säger att det nu finns ”spår som är väldigt intressanta”.
Han säger också att utredarna planerar att höra personer och inte vill att dessa ”ska bli sönderhörda utav media innan vi har möjlighet att kunna bedöma deras uppgifter på ett korrekt sätt”.
Petersson förtydligar att bland de personer som utredarna vill höra finns personer som befann sig på brottsplatsen men han vill inte berätta vilka – eller om de förhörts tidigare.
I Rapport frågar reportern Nina Löfgren: ”Hör ni personer nu som aldrig tidigare varit förhörda i samband med Palmemordet?”
Krister Petersson svarar: ”Ja, utan att avslöja några statshemligheter kan jag säga att ja, så är det.”
Sammanfattningsvis kan de åtgärder Krister Petersson nu talat om innefatta ganska mycket – allt från förnyade förhör med kända vittnen på brottsplatsen till förhör med vittnen som funnits där men inte varit kända tidigare men också till tänkbara gärningsmän.
Petersson utstrålar vad som närmast kan kallas en försiktig entusiasm, något som man knappast kan påstå att hans företrädare Kerstin Skarp brukade uppvisa.
Hur mycket är den entusiasmen professionell hurtighet och hur mycket är den äkta vara? Det är svårt att bedöma utifrån. Men vad som redan är klart är att de nuvarande utredarna visat sig beredda till långtgående omprövningar av vad som i mångas ögon framstått som sanningar om mordet och mordutredningen.
Det är inte en alldeles ny trend. Jag har intervjuat de senaste spaningsledarna Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander och har konstaterat att de gett uttryck för attityder som förefaller bottna i genuin nyfikenhet om vad som är sanningen om mordet. Skillnaden mellan dem och de tidigare Palmeutredare som drev PKK-spåret (som Hans Holmér) respektive spåret Christer Pettersson (som Hans Ölvebro) är påfallande.
Härom dagen publicerade journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag en debattartikel i Svenska Dagbladet där vi krävde en ny kommission som granskar Palmeutredningen.
Behövs en sådan? Ja, det tror jag verkligen.
Den förra kommissionen avslutade sitt arbete 1999. Det är länge sedan nu. Och den bevarade långt ifrån alla viktiga frågor om varför utredningen startade så illa under Holmér och fortsatte lika illa med Petterssonspåret.
En ny kommission står på intet sätt i motsättning till att ha förhoppningar om det spaningsarbete som pågår nu. Tvärtom handlar det kravet om att försvara den vilja till ärligt utredande som finns.
Den röda tråden i vår debattartikel var att vi sett starka markeringar från högt politiskt håll som gick ut på att beskriva Palmemordet som egentligen uppklarat. Det tydligaste exemplet på senare tid var Stefan Löfvens kategoriska deklaration om att han utgick från att Pettersson var gärningsmannen.
Löfvens uttalande ligger i linje med de tidigare årens Palmeutredande där den politiska makten på olika sätt utövade en stark kontroll över mordspaningarna och där det handlade om att hitta lämpliga mördare och snarast möjligt bli av med den känsliga frågan om vad som hände på Sveavägen. Dunklet kring hur denna styrning gick till och hur den lett till att utredningen länge kom att skygga för känsliga frågor ligger fortfarande kvar. Här krävs det ljus som kan skingra mörkret.
Kravet på en kommission för att ta itu med de gångna årens smutsiga byk står därför inte i motsättning till att önska nuvarande utredare framgång när de vill försöka komma vidare. Tvärtom är det kravet ett sätt att markera ett stöd för dem när de nu ger välkomna uttryck för självständighet och handlingskraft.
Gunnar Walls blogg 