VARFÖR HAR DET GÅTT SÅ ILLA FÖR en hel rad poliser och åklagare som haft ansvar för Palmeutredningen?
Reportern Claes Petersson på tidningen Expressen gör nu på annandag påsk en stor genomgång av den saken under rubriken ”Palmegåtan knäckte de mäktiga poliserna”.
Han tar upp exempel med start från Hans Holmér som tvingades avgå 1987 efter kraschen med PKK-spåret fram till den förre spaningsledaren Dag Andersson som konstaterade att det inte gick att få fram resurser som skulle göra det möjligt att föra utredningen framåt. Inte minst av det skälet gick han i förtidspension hösten 2016.
Andra som nämns i artikeln är rikspolischefen Nils Erik Åhmansson och säpochefen Sune Sandström som fick gå efter Ebbe Carlssonaffären. När Åhmansson tvingades avgå sa han till Expressen:
”Det är som om Palmeutredningen är förhäxad. Den som närmar sig den bränner vingarna.”
Och så har det verkat. Holmér fick gå under förnedrande former efter ett år som spaningsledare. Två Palmeåklagare, K G Svensson och Claes Zeime, slutade i utredningen sedan de haft svåra konflikter just med Holmér.
Den tredje spaningsledaren, Hans Ölvebro, fick lämna utredningen 1997 efter hård intern kritik.
Uppdrag Gransknings genomgång härom veckan av försöken att fälla Christer Pettersson för mordet har aktualiserat allvarliga frågor om hur det egentligen gick till i spaningarna under de första åren.
I Expressenartikeln intervjuas jag om bakgrunden till att Palmeutredningen närmast verkar vara drabbad av en förbannelse. Jag svarar bland annat att när mordet var färskt fanns det ”så många politiska spärrar mot att genomföra en förutsättningslös utredning. Känsliga spår som man inte rotade i, samtidigt som det fanns ett otroligt tryck på att leverera en lösning.”
Exakt vad det var utredarna inte ville rota i kommer inte upp i artikeln.
I själva verket var det flera saker. Ett av de känsliga områden som skulle undvikas var de stora svenska vapenaffärerna på 80-talet. Den centrala aktören var Bofors och det fanns många misstankar om olagligheter, bland annat förbjuden vapenexport till krigförande länder. Holmér var systematiskt ointresserad av att utreda Boforshärvans möjliga koppling till Palmemordet. Den mest dramatiska påminnelsen om att det ändå kunde finnas en koppling var när krigsmaterielinspektören Algernon i början av 1987 under oklara omständigheter hamnade på tunnelbanespåren vid T-Centralen och dödades av tåget. Jag skriver i min bok Mordgåtan Olof Palme:
Den 15 januari omkom krigsmaterielinspektören Carl Algernon under ett tunnelbanetåg i Stockholm. På spåret hittade polisen Algernons läderportfölj. Den innehöll sju sidor handskrivna anteckningar som avslöjade hans fruktan för att ensam utpekas som syndabock för omfattande svenska vapenaffärer som skett bakom ryggen på riksdagen – och i strid med de regler riksdagen beslutat om.
Fallet Algernon gav helt naturligt upphov till frågor. Chefsåklagare Torsten Wolff som ledde polisutredningen om dödsfallet kom fram till att det var självmord. Men det saknades inte heller spekulationer i massmedia om att krigsmaterielinspektören blivit knuffad, något som fick visst stöd av ett par av vittnesmålen.
Bakom funderingarna om Algernons död växte sig en fråga stark hos allt fler människor: hade regering och storindustri med berått mod hjälpts åt att lura svenska folket och i smyg sålt stora mängder vapen till krigförande länder?
I april avslöjades att Bofors kort tid efter Palmemordet betalat ut stora summor i mutor till hemliga konton i Schweiz sedan man rott hem ett gigantiskt indiskt vapenkontrakt. Palme hade en månad före sin död lovat Indiens premiärminister Rajiv Gandhi att Bofors inte skulle muta sig till kontraktet. Hade Palme blivit lurad – eller …?
Den socialdemokratiska regeringen tvingades fästa ansenlig vikt vid dessa obehagliga frågor. Och i sitt förstamajtal det året lovade utrikesminister Sten Andersson att ”vapenaffärsbyken” skulle tvättas ordentligt och offentligt. Hans ord möttes med en del skepsis – berättigad som det visade sig.
Byken är fortfarande inte tvättad. (Sid 230f)
Men det fanns också uppgifter om internationella politiska motiv bakom mordet. En av dem som uppenbarligen funderade mycket över detta var Lisbeth Palme. När hon i slutet av mars 1986 talade med Hans Holmér sa hon bland annat, enligt Holmérs egna anteckningar:
”Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna”.
Som vi vet tog inte Holmér till sig Lisbeth Palmes tankegångar utan satsade just på att knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet.
En del av de uppgifter som fanns om ett internationellt scenario bakom mordet rörde den amerikanska underrättelseorganisationen CIA.
Under våren 1988 hade en av Palmeutredarna, Ingemar Krusell, i uppgift att arbeta med de utländska spår som fanns i utredningen. Han berättade i efterhand för mig att det var svårt att hinna med allt, men att det fanns en sak som han påminde sig särskilt starkt:
” Just det här började med att poliser från en enhet som kallades förhörsgrupp 2 fått vissa spaningstips med anknytning till CIA. De kom till mig och bad om hjälp med uppgifter om CIA:s modus operandi.”
Uttrycket är en polisterm som ofta används om brottslingar och syftar på en viss persons eller grupps speciella tillvägagångssätt.
”Så jag kontaktade UD för att få information om detta.”
Krusell skriver till utrikesdepartementet och ställer ett antal tydliga och rätt odiplomatiska frågor om saken. Till exempel:
”Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?”
Det vill säga: hade CIA någon anledning att mörda Olof Palme?
Krusell frågar också om det är vanligt att stormakternas underrättelseorganisationer brukar låta undanröja ”politiskt obekväma personer i statsledande funktion”. Och han undrar om tjänstemännen vid svenska ambassaden i Washington snappat upp något som kan tyda på CIA-inblandning i mordet.
Allt är, kan man gott tycka, relevanta frågor för de poliser som ska försöka bedöma sannolikheten i spaningstips om att CIA låg bakom attentatet på Sveavägen.
Men det som hände nästan omgående var att dåvarande kabinettssekreteraren
på UD, Pierre Schori, kontaktade Säpochefen Sune Sandström och framhöll, som det heter i UD:s anteckningar, ”det tveksamma i beställningen” från Krusell. Schori och Sandström enades om att skrivelsen inte behövde något svar.
Krusell säger till mig: ”Där brände jag mig. Jag fick en jävla kritik av högre poliser, bland annat av Tommy Lindström för att jag alls frågat om saken. De fick mig att känna mig som om jag begått tjänstefel. Det handlade väl om att Potifars hustru inte får misstänkas.”
Potifars hustru förekommer i Gamla testamentet och har blivit en symbol för en person i hög ställning vars ord inte kan ifrågasättas – även om det finns anledning till det. (Mordgåtan Olof Palme sid 68)
Det fanns också omständigheter som pekade in mot företrädare för svensk näringsliv. Och det fanns slutligen uppgifter som pekade på att mordet kunde vara resultatet av en paramilitär operation med möjlig koppling till svenska statliga myndigheter. De många vittnesmålen om walkie-talkies och hemlig radiotrafik pekade exempelvis i den riktningen.
Vid tidpunkten för Palmemordet var allmänheten i Sverige inte informerad om det topphemliga svenska Stay Behindnätverket som i sin tur var en del av ett större NATO-projekt och vars existens stred fullständigt mot den officiella svenska neutralitetspolitiken.
Men en som bör ha känt till det mesta om detta nätverk och som sannolikt också var en central figur i det var just länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér.
Om mordet kunde misstänkas ha någon som helst koppling till Stay Behind var Hans Holmér sannolikt rätt person för att se till att några undersökningar om den saken aldrig verkställdes.
Expressens artikel är en påminnelse om att att denna mordutredning har en dunkel historia, särskilt under de första åren. Och frågan är vilka möjligheter det finns att verkligen utreda mordet i dag utan att också belysa vad som sopades undan igår?
Det var i alla fall den tanke som journalisten och författaren Lars Borgnäs och jag hade när vi skrev ett par debattartiklar i Svenska Dagbladet för några veckor sedan.
Den första artikeln fick namnet: ”Sök sanningen – Sverige ska inte likna en bananrepublik”. Där föreslog vi tillsättandet av en ny kommission om Palmeutredningen och preciserade oss så här:
Den bör ha mycket vidsträckt mandat, goda resurser och vara frikopplad från de politiska partierna. Kommissionen kan med fördel innefatta personer med brottsutredningskompetens, gärna också från andra nordiska länder. Den måste få tillgång till allt arkiverat material inom svenska myndigheter, och – till skillnad från den förra kommissionen – kunna höra personer under ed.
En första prioritet för kommissionen bör vara att undersöka om de brister som Granskningskommissionen upptäckte och reagerade på har åtgärdats – och om detta inte skett vad det i så fall kan bero på. Mot bakgrund av de nya uppgifterna om förfalskade bevis mot Christer Pettersson bör uppdraget också innefatta att undersöka i vilken utsträckning det kan ha förekommit rena manipulationer av bevismaterial inom ramen för utredningen.
I den andra artikeln, ”Palmeutredningen måste synas av en kommission”, noterade vi uppgifter som tydligt pekade på att åtalet mot Christer Pettersson drevs fram trots uppenbara brister i bevisningen. Vi skrev:
Inte minst väsentligt för en ny kommission är därför att undersöka vilka andra spår som valdes bort till förmån för Petterssonspåret vid den aktuella tiden, hösten 1988. Det är allmänt känt att det samtidigt hade kommit fram graverande uppgifter som pekade in mot polis- och militärkretsar. Detta sopades undan när fokus lades på Pettersson. En kommission måste ta reda på hur detta gick till och varför det alternativa spåret – som varit betydligt mer svårsmält för nationen om det visat sig riktigt – kom att hamna i byrålådan.
Artikeln i Expressen om en utredning som ser ut att ha varit förhäxad är en påminnelse om det angelägna i vårt krav.
Det är dags för en kommission med mandat att få fram sanningen om varför det blev så här.
Dels skulle en sådan kommission förhoppningsvis förbättra förutsättningarna för att dagens Palmeutredare ska kunna genomföra sina uppgifter utan att riskera att bli motarbetade av andra myndigheter. Och dels skulle den förmodligen minska risken för att vi ska drabbas av framtida havererade utredningar kring politiskt känsliga brott och andra allvarliga händelser.
Gunnar Walls blogg 