Sista föreställningen med Christer Pettersson?

DET ÄR NÅGRA VECKOR SEDAN Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna sändes i TV3 och lades ut på Viaplay/Viafree där den ska finnas kvar till slutet av juni.

Sedan dess har tidskriften Filter lanserat en alldeles egen Palmemördare, Skandiamannen.

Och Hylin har alldeles oundvikligen hamnat i bakvattnet.

Men det vore ett misstag av den som vill att Palmemordet ska klaras upp att lägga Hylinserien åt sidan.

Det finns tvärtom åtskilligt av intresse i den om vi vill studera historiken kring den hittills misslyckade utredningen, kring den journalistik som bedrivits om den och kring de inte alltid så välgrundade expertuttalanden som kantat dess väg.

Och om vi ska försöka oss på något sådant, varför inte börja med Hylins programserie? Den erbjuder ingen liten tugga, den sammanlagda speltiden är nästan 5 timmar och 55 minuter (och avsevärt längre ändå för den som sitter igenom reklamavbrotten förstås).

Det är onekligen mycket Palme, även för den som är väldigt intresserad. Långversionen av Uppdrag Gransknings serie Fallet Christer Pettersson som lagts ut på SVT Play är inte ens hälften så omfattande, bara 2 timmar och 22 minuter.

De två programserierna har olika infallsvinklar, men båda har det gemensamt att de fokuserar på misstankarna om att Christer Pettersson skjutit Olof Palme.

Innan vi går vidare bör vi kanske fråga oss: hur relevant är den frågeställningen i dag?

Den som tagit till sig budskapet från tidskriften Filters chefredaktör Mattias Göransson kan förstås svara: inte alls relevant, fallet är löst, det var en annan mördare och han presenteras i Filter med namn och bild plus diverse detaljuppgifter – sanna eller falska – om hans privatliv och personlighet.

Även om vi inte godtar Filters anspråk skulle vi åtminstone kunna säga att en diskussion om Pettersson som Palmemördare inte framstår som så väldigt aktuell längre. Den nuvarande Palmeåklagaren Krister Petersson förklarade ju tidigare i år att han helt enkelt inte tror på Christer Petterssonspåret. Det är ett betydelsefullt uttalande när det kommer från någon som leder den förundersökning som under så många år varit fokuserad just på missbrukaren från Rotebro.

Krister Peterssons säkerligen noga övertänkta markering innebär rimligtvis att Palmeutredarna – till sist, skulle många av oss vilja utbrista – bestämt sig för att lägga Petterssonspåret bakom sig.

Och då inte bara av rent juridiska skäl – att han först blev friad i hovrätten och att högsta domstolen sedan avslog en resningsansökan från riksåklagaren. Detta dubbla frikännande – om man kan använda det uttrycket – har ju inneburit att Palmeutredarna, vad de än har tyckt i sakfrågan, helt enkelt haft begränsade möjligheter att fortsätta lägga krut på att binda Pettersson till mordet.

Och den omständigheten har inte så sällan bildat en sorts plattform för uttalanden med innebörden: ”Ja, vi vet att det är han, men han blev friad – så vad ska man göra?”

Den som lyssnade på Krister Peterssons företrädare som Palmeåklagare, Kerstin Skarp, kunde höra att Skarp gärna hänvisade till de där juridiska skälen för att förklara att det var svårt att komma vidare med misstankarna mot Christer Pettersson. Även på hennes tid som förundersökningsledare fanns det förvisso ett aktivt intresse bland poliserna i Palmegruppen för att gå vidare på andra spår. Men Skarp själv förmedlade gärna mellan raderna uppfattningen att det nog var Pettersson som skjutit Palme även om det aldrig skulle gå att bevisa slutgiltigt, särskilt när han nu var död också.

Att den bevisning som faktiskt fanns mot missbrukaren från Rotebro i själva verket var tämligen skral har jag själv många gånger konstaterat på den här bloggen och i mina böcker i ämnet. Andra har också gjort det, till exempel TV-journalisten och författaren Lars Borgnäs.

Men den som så önskat har kunnat vifta undan i stort sett vilka invändningar som helst genom att helt enkelt hänvisa till Lisbeth Palmes till synes tvärsäkra utpekande. En av dem som har gjort det är statsminister Stefan Löfven. För ett par år sedan sa han i en intervju: ”Lisbeth Palme säger bestämt att hon tror att det var Christer Pettersson och då tror jag på det.”

Det var, kan man tycka, ett anmärkningsvärt uttalande från en statsminister – som ju bör undvika misstankar om att vilja styra rättsväsendet. Men Löfven kanske föreställde sig att hans uppfattning närmast var okontroversiell – trodde inte nästan alla kloka människor att det var Pettersson som var mördaren?

När Palmeåklagaren Krister Petersson nu i sak avfärdar Petterssonspåret är det därför en senkommen men tydlig hälsning till oss alla om att mordet inte alls låter sig städas undan så lätt. Och om att bevisningen mot den utpekade alkoholisten inte bara var lite otillräcklig utan helt enkelt inte trovärdig.

Och om det är så, då finns det förstås skäl att fråga sig om de envisa försöken att klistra fast brottet på mannen från Rotebro rentav kan vara en av Sveriges värsta rättsskandaler.

I den meningen är det förstås högst rimligt att inte diskussionen om Christer Pettersson försvinner in i dimman även om Palmeutedarna nu fortsätter sitt arbete genom att leta i helt andra riktningar.

Uppdrag Gransknings serie som kom tidigare i år, Fallet Christer Pettersson, tog ett tydligt grepp på ämnet. Infallsvinkeln var helt enkelt att polisen manipulerat bevis för att förstärka bilden av att Pettersson var skyldig.

Redaktionen för Uppdrag Granskning drog inga slutsatser om vem som mördat Olof Palme. Slutsatsen var bara att polisen använt oacceptabla metoder för att sätta fast Pettersson och vilselett såväl domstolen som allmänheten när det gällde styrkan i bevisningen mot honom.

Men oavsett det begränsade syftet kan man lugnt säga att denna genomarbetade journalistiska genomgång rejält undergrävde trovärdigheten i spåret Christer Pettersson.

Mikael Hylin hade förvisso ambitionen att i åtminstone ett avseende ifrågasätta polisens bevisning mot Pettersson. Och det gällde det märkliga polisprotokollet som beskrev telefonavlyssning mot Sigge Cedergren under mordnatten – och som plötsligt dök upp i Palmeutredningen långt efter mordet.

Vi återkommer till det. Men annars är det en bärande tanke i hans programserie att det just var Christer Pettersson som sköt Sveriges statsminister. Hylins infallsvinkel anges redan i programseriens namn: Palme, träsket och mordrättegångarna.

Träsket var, som han berättar i TV-serien, det inofficiella namnet på ett område på Norrmalm som omfattade just kvarteren kring mordplatsen.

Det låg verkligen en gång i tiden ett träskområde nedanför Brunkebergsåsen, längs med nuvarande Sveavägen. Och kvarteret som dominerades av Skandias huvudkontor – innan försäkringsbolaget flyttade – heter just Träsket.

Men under det sena 1900-talet var ”träsket” en beteckning på området som framför allt syftade på att det var ett centrum för narkotikahandel och prostitution. Och den röda tråden i Hylins serie är att Palmemordet skulle ha sina rötter i just den typen av nedgångna och lite skamfilade kriminella kretsar.

Förvisso blir Hylin rätt otydlig när han närmar sig frågorna om hur mordet gick till och om vilka motiv som låg bakom det. Men han markerar hela tiden att sanningen ligger inom en krets av personer som bland annat består av Sigge Cedergren, Roger Östlund och Christer Pettersson. Och den enda tänkbara Palmemördare som egentligen skisseras i den långa programserien är just Pettersson.

Det finns, tror jag, en ironi i detta. För jag har svårt att tänka mig annat än att den som noga studerar programserien och de uppgifter som Hylin väljer att lyfta fram måste komma till en slutsats som går på tvärs mot den han tycks ha velat förmedla. Det är nämligen svårt att komma förbi det uppenbara, att bevisningen mot Pettersson måste ha varit väldigt bristfällig om inte Hylin kunde bättre.

Ja, kanske finns det anledning att hävda att Hylin skjuter sönder Christer Petterssonspåret mer grundligt än vad Uppdrag Gransknings serie gjort. Och om det är så beror det på att han inte i första hand tar upp tvivelaktigheter i polisarbetet – utan att han redovisar vad som ska föreställa vara de bästa argumenten för Petterssonspåret. Och så blir det ändå så platt.

Låt oss börja med att titta på ett hjälpargument som Hylin använder för att bana väg för Petterssonspåret. Och det argumentet ser ungefär ut så här: mordet är så illa och improviserat utfört att det inte kan vara resultatet av ett välplanerat attentat från mer eller mindre professionella kretsar.

Det här är en viktig fråga ur Hylins perspektiv. För de personer han intresserar sig för, personer med anknytning till vad han kallar ”träsket” är folk som rätt mycket improviserar sin brottsliga handlingar och som inte har särskilt bra koll ens på sina egna liv. Den numera avlidne Sigge Cedergren som framstår som ett under av ordning och reda i sammanhanget var ändå en person som inte ens var särskilt noga med var han förvarade de illegalt införskaffade skjutvapen som han planerade att sälja vidare. Och Christer Petterssons kriminella verksamhet saknade all planering och systematik, vilket bland annat visade sig i hans konstanta brist på pengar. Deras gemensamme bekant Roger Östlund kunde för sin del vid tiden för Palmemordet inte ens gå omkring med kniv utan att själv göra illa sig på den hela tiden. (Den som vill ha detaljer om den saken hänvisas till min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet sid 764.)

Mordet måste alltså vara rejält inkompetent utfört om Hylins tes ska framstå som trovärdig. Samtidigt innebär det en viss utmaning att övertyga TV-tittarna om det eftersom statsministermördaren inte bara lyckades komma undan utan dessutom har gäckat mordutredarna i över trettio år. Och detta trots de gigantiska utredningsresurser som länge funnits till hands för att lagföra honom – samt den i sammanhanget lockande belöningen på 50 miljoner kronor.

50 miljoner är en stor penningsumma i de allra flestas ögon, och definitivt en svindlande förmögenhet för en fattig missbrukare i ”träsket” som skulle råka känna till sanningen om statsministerns våldsamma död.

I själva verket har det under hela utredningens gång funnits tankar som går i precis motsatt riktning mot Hylins: att mordet var ett proffsdåd, kanske också planerat på hög politisk nivå. Bara några veckor efter mordet, i slutet av mars 1986, säger till exempel Lisbeth Palme till Hans Holmér att hon tror att ”det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet”. (Förtretligt nog för Holmér lägger hon till: ”knappast kurderna).

Och under åren som gått har uppgifter som pekat i den riktningen dykt upp, om och om igen. Inför trettioårsdagen av mordet markerade till exempel dåvarande spaningsledaren Dag Andersson att han fäste särskilt stor vikt vid de mystiska observationerna av ännu oidentifierade män med walkie-talkies som rört sig i Gamla Stan och runt mordplatsen.

Om dessa observationer hade att göra med mordet låter det definitivt som om det handlar om en välplanerad operation och inte en vettlös våldshandling av den ena eller andra förvirrade missbrukaren.

Hylin står alltså inför en viss utmaning när han ska övertyga tittarna om att likvideringen av Olof Palme, trots allt, var en amatörmässig historia.

Jan Olsson

Han tar hjälp av olika personer som uttalar sig i önskad riktning. Bland de tyngre auktoriteterna han kallat in finns psykiatrikern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson. Det var de två som som på Palmeutredningens uppdrag under 90-talet framställde en så kallad gärningsmannaprofil – det vill säga en bedömning av vilken sorts person det var som hade mördat Olof Palme. (Se en utförlig presentation av Åsgårds och Olssons profileringsarbete i Granskningskommissionens betänkande, sid 843-972.)

Jan Olsson säger i programserien: ”Ja, vad vi kom fram till? I stort och enkelt: en ensam gärningsman. Oplanerat. Och en person som inte är professionell på att döda.”

Det är onekligen ett kategoriskt svar. Men inte oproblematiskt. För egentligen var det rätt vanskligt av Åsgård och Olsson att ta sig an uppdraget att göra en gärningsmannaprofil.

Och det av flera skäl.

Själva idén var hämtad från amerikanska FBI som utvecklat en teknik för att fånga in okända gärningsmän, särskilt sådana som upprepade sina brott eftersom det gav utredarna möjligheter att se återkommande mönster. Särskilt effektiv har metoden visat sig vara om det handlat om ensamma individer med personliga psykiska störningar och som till exempel begått sexualbrott. Och det har ibland fungerat bra även om det bara handlat om enstaka dåd, ifall det bara funnits tillräckligt med information kring brottet att analysera.

När det gäller Palmemordet vet vi vid det här laget ganska väl att den information som finns om mördaren är väldigt begränsad – något som gjort det möjligt för utredarna att under årens lopp ägna intresse åt så skilda spår som ”33-åringen” (alltså Victor Gunnarsson), kurdiska PKK, Christer Pettersson och sydafrikansk underrättelsetjänst.

Med andra ord: Palmemordet kanske inte var så lämpat för gärningsmannaprofilering.

Men det finns ett ännu större bekymmer med den uppgift som Åsgård/Olsson åtog sig.

En bärande princip i gärningsmannaprofilering är nämligen att den som utför den inte ska känna till något om eventuella personer som är misstänkta för brottet. Anledningen är lätt att förstå: den som profilerar kan inte följa någon fastställd instruktionsbok utan måste i viss mån lita till sin egen intuition. Sitter man då inne med kunskaper om något som kan framstå som facit är det nästan omöjligt att inte påverkas av de kunskaperna.

När Åsgård/Olsson blev tillfrågade kände i princip varenda vuxen människa som bodde i Sverige till att utredarna hade gjort ett allvarligt försök att få Christer Pettersson fälld för mordet – och de flesta visste också rätt mycket om vad Pettersson ansågs vara för sorts person. Åsgård och Olsson visste sannolikt mycket mer än de flesta eftersom Palmeutredningen hade naturlig anknytning till deras jobb. Ett alternativ som Palmegruppen hade kunnat överväga skulle ha varit att be någon utländsk profilerare att göra jobbet – då hade det kanske utförts av någon som inte hela tiden såg Pettersson framför sig.

Men så blev det inte.

Hur illa var det?

Granskningskommissionen talade flera år efter gärningsmannaprofilens fördigställande med Robert Ressler, en av världens ledande experter på psykologisk profilering i brottsutredningar.

Han hade varit med och byggt upp verksamheten inom FBI innan han gick över till att arbeta som privat konsult. Ressler hade inte blivit kontaktad av Åsgård och Olsson. Han betonade för kommissionen att om den som kände till detaljer om en misstänkt person gjorde profileringen var det lite grann som att ”spänna kärran för hästen”. När kommissionen frågade om han själv skulle kunna ha gjort jobbet åt den svenska polisen svarade han att det skulle varit fullt möjligt. Det hade dessutom gått fortare. Åsgård och Olsson höll på i nästan ett år, Ressler menade att han inklusive faktainhämtning skulle ha klarat jobbet på mindre än en vecka.

Det betydde förstås inte att han nödvändigtvis skulle ha kunnat leda utredarna till mördaren. Vad det handlade om var att han skulle kunna ha gjort en bedömning av den information som kunde vara relevant för att förhoppningsvis göra en psykologisk profil.

När Ressler genom kommissionen fick del av resultatet av Åsgårds och Olssons profilering hade han en del invändningar. Det märktes, menade han, att de läst in sig på metoden ganska snabbt och tillämpat den utan att förstå den fullt ut. Exempelvis ansåg de sig veta att gärningsmannen inte sagt något till sitt offer innan han sköt. Ressler godtog att det var så, men han menade att man inte kunde dra de slutsatser som Åsgård/Olsson dragit ur detta. De ansåg att detta pekade på ett ”kaotiskt” brott, ett brott som inte var förberett. Och det pekade i sin tur på en socialt inkompetent person, en enstöring. Ressler menade att den slutsatsen brukade man kunna dra om sexualbrottslingar som inte tilltalade sina offer. Men det var tämligen meningslöst att dra en sådan slutsats i det här sammanhanget.

Till det kan förstås fogas att det faktiskt finns vittnesuppgifter som pekar på att gärningsmannen samtalat med sitt offer, uppgifter som Åsgård och Olsson valt att bortse ifrån. (Se till exempel min bok Konspiration Olof Palme, kapitlet Lockad i fällan?)

Vad kom då Åsgård och Olsson fram till? Ja, en del av deras slutsatser låter definitivt som om de sneglat på Christer Pettersson mer än på den information som fanns på brottsplatsen. De menade exempelvis att det var ”tänkbart” att han var ”förtidspensionerad”, att han kan ha gjort sig skyldig till ”olaga hot eller misshandel” som en följd av hans ”oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”, att han ”kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol” och haft kontakter med den psykiatriska vården som ”inte varit frivilliga”. Allt detta stämde överens med kända fakta om Pettersson men kunde knappast läsas ut av vittnesuppgifterna från Sveavägen.

Nu stannade de inte vid detta. Bland det som Olsson/Åsgård påstod om gärningsmannen ingick också att han var:

• en personlighetsstörd, svensk man utan större förmåga till logiska resonemang i pressade situationer;

• intolerant, illojal, hänsynslös och styrd av impulser;

• rastlös och med dålig uthållighet;

• rädd för konfrontationer men kunde ta dem om de tjänade hans syften;.

• levde ett liv som var fattigt på omväxling, trivdes bäst i sin ensamhet;

• ägnade sig inte åt krävande hobbies;

• politiskt ointresserad men hatisk mot samhället;

• tycktes ha en viss vana vid skjutvapen och hade möjligen ett större vapenintresse som i så fall borde vara känt för delar av hans omgivning;

• högerhänt, inte vältränad, troligen född på 40-talet;

• fadern kanske hade haft alkoholproblem;

• levde ensam och hade troligen inga barn;

• lågutbildad;

• saknade förmåga till djupare kontakter med människor och hade därför troligen inte arbetat inom vården;

• bodde troligen i en billig hyresrätt;

• om han hade bil var den billig;

• hade troligen ett synfel;

• och bodde nära brottsplatsen, kanske bara ett par hundra meter men möjligtvis så långt bort som en till två kilometer.

Det fanns mera här som påminde om Pettersson, men inte allt. Det hela lämnar en lite oroande känsla av att Åsgård/Olsson tagit utvalda uppgifter från Sveavägen och mixat dem med lite iakttagelser av den så kallade Grandmannen (till exempel glasögonen), tillfört lite kunskap om Pettersson och avslutat med detaljer från psykologiska rön om ensamma attentatsmän i största allmänhet. Genom att slänga in uppgifter som förde tankarna till Pettersson bidrog självklart Olsson och Åsgård till att skapa legitimitet åt den utredning som varit, samtidigt som de öppnade en dörr för att utredarna kunde fortsätta att leta efter andra ensamma gärningsmän som i alla fall delvis påminde om Pettersson.

Och det var gissningsvis exakt vad dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro ville höra. Som han sa när han fick frågan av Marjasins Palmekommission (det som sedan blev Granskningskommissionen) om vilken betydelse gärningsmannaprofilen fick för spaningsarbetet:

”Ja, på något sätt fick vi i spaningsledningen efter att ha tagit del av materialet en bekräftelse på att det som vi själva hade trott hela tiden, det anser andra också. Därför kunde vi då på något officiellt sätt säga att nu tänker vi inte lägga ner något mer arbete på den här konspirationsbiten, utan nu satsar vi alla våra resurser på det som vi tror är lösningen …”. (Se min bok Mordgåtan Olof Palme, sid 436.)

När Ressler fick ta del av sammanställningen varnade han för att den tycktes innehålla slutsatser som byggde på antaganden och inte på säkerställda fakta. Till exempel menade han att man inte kunde utgå från att gärningsmannen hade nedsatt syn.

Ett särskilt anmärkningsvärt drag i Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil är att den person som beskrivs inte nödvändigtvis hör hemma i en kriminell miljö. Snarare får man bilden av en enstöring med psykiska problem – och samtidigt en person som efter mordet blivit besatt av sitt dåd och då med hjälp av en invecklad planering försökt närma sig utredarna för att spionera på dem och locka dem på villospår. Olsson/Åsgård skriver:

”Även om omständigheterna från tid till annan kan ha gett honom en känsla av osårbarhet, att han inte skulle kunna gripas kan det ändå ha funnits en känsla av osäkerhet, som kan ha lett gärningsmannen till att infiltrera utredningen. Det kan ha skett på olika sätt:

• Han kan ha kommit med eget vittnesmål eller allmän information och i samband med det försökt skaffa information om utredningens läge.

• Han kan ha lämnat direkt vilseledande information i ett försök att rikta utredningens fokus åt annat håll.

• Han kan under täckmantel av journalist eller särskilt intresserad medborgare ha försökt få ut information från utredningen på helt legal väg.

• Han kan ha förlett eller förmått andra att lämna vilseledande information.”

Fram träder plötsligt bilden av en rätt motsägelsefull person, den enstöring de tidigare skissat tycks samtidigt ha en utstuderad social kompetens, vara besatt av det dåd han begått och vara uppfylld av en strävan att med ambitiösa manipulationer lura polisen på villovägar.

Det låter inte precis som Christer Pettersson kan man tycka. Pettersson var visserligen rätt så beläst och kunde uppvisa filosofiska intressen när han var i någorlunda gott skick. Men hans brottslighet var ytterst okomplicerad. 1986 döms han bland annat för att ha vält en kassaapparat i golvet på Systembolaget i Sollentuna, för att ha slagit en civilklädd polis på näsan och hotat honom med ett skohorn samt för att ha krossat en fönsterruta på socialkontoret i Rotebro. Och följande år får han en dom för förargelseväckande beteende: orsaken är att han urinerat på ett restaurangfönster.

I vilket fall: Åsgårds och Olssons gärningsmannaprofil lämnade i praktiken rätt fria händer åt Palmeutredningen att leta efter i stort sett vilka gärningsmän som helst – så länge de var ensamma om dådet och lite besynnerliga åtminstone på något sätt. Och det här tog Ölvebro och hans poliser fasta på. På grundval av profilen plockade utredarna ihop en lista på personer som kunde vara tänkbara ensamma mördare.

Det gällde till exempel en man som kontaktat polisen i december 1988 och berättat att han sett mordet på tio meters håll. När han vallats på mordplatsen i januari 1989 hade han sagt att mördaren försvunnit genom en bastant mur.

En annan man som väckte utredarnas intresse i sammanhanget hade 1983 berättat för en psykiater att han planerat att mörda Palme. Orsaken var att mannen hade en avlägsen släkting som var ambassadör och han hade fått för sig att Palme tänkte avskeda släktingen. Mannen hade senare strypt sin flickvän.

En tredje man hade iakttagits vid mordplatsen årsdagen av mordet 1994. Han hade höjt armen mot himlen, tittat uppåt och hållit någon sorts seans. När polisen bett honom legitimera sig hade han först vägrat. Han hade sagt: ”Det är två som drömt, du vet, kod nummer 220.”

En fjärde man hade blivit iakttagen av polisen när han besökt mordplatsen, även han på årsdagen 1994 och dessutom sent på kvällen, vid det klockslag då Palme mördades. Det visade sig att mannen var riksdagsman. Han berättade för polisen att han känt Palme och därför velat ha en egen minnesstund vid Dekorimahörnan.

Det här understryker att de som tycktes passa in på Åsgårds och Olssons psykologiska profil förvisso kunde framstå som lite mystiska i ett eller annat avseende, men att de generellt sett inte hade någon uppenbar koppling till de kriminella kretsarna i ”träsket”.

Och mycket riktigt, den ensamme gärningsman som Ulf Åsgård själv medgett att han tror på är en helt annan än Christer Pettersson. Det handlar om en numera avliden man som vi kan kalla Christer A. Den personen har i omgångar varit föremål för Palmeutredarnas intresse – han nämndes till exempel som ett intressant spaningsuppslag av dåvarande spaningsledaren Dag Andersson (betalvägg) så sent som i februari 2016. Han är inte längre i livet, han sköt sig själv med ett hagelgevär 2008, enligt uppgift sedan han drabbats av en depression.

De omständigheter som brukar nämnas i samband med Christer A är bland annat att:

• han var en kompetent skytt,

• att han varit registrerad ägare till en Smith & Wessonrevolver av typ Magnum – just ett sådant vapen som polisen särskilt letat efter,

• att han inte kunde visa upp vapnet när polisen bad honom och förklarade det med att han varit i behov av pengar och sålt det till en okänd person,

• att han bodde på gångavstånd från mordplatsen,

• att han tyckte illa om Olof Palme och påstods ha skjutit mot sin TV när Palme syntes i rutan

• och att han livnärt sig på aktieaffärer i stor skala samt enligt uppgift känt sig drabbad av ett regeringsbeslut om höjning av omsättningsskatten på aktier, ett beslut som blev känt dagen före Palmemordet. (Se också Granskningskommissionens betänkande, sid 955-960.)

Inte ens sammantaget är det här förstås i närheten av att binda Christer A till Palmemordet även om han givetvis kan framstå som intressant. Men i förhållande till Hylins serie är det också av betydelse att Christer A inte kan knytas till världen av missbrukare och småkriminella i ”träsket”. Han var tävlingsskytt och laglig innehavare av sitt magnumvapen.

Det gör honom förstås inte omöjlig som Palmemördare. Men det blir lite konstigt när Mikael Hylin använder sig av Åsgård som auktoritet i sin programserie trots att denne ser en helt annan typ av gärningsman än Christer Pettersson framför sig. Som ett minimum borde Hylin ha nämnt det, kan man tycka. Men det gör han inte.

Om Åsgård inte släpps fram för att berätta om sin egen favoritmisstänkte får han desto större utrymme när det gäller att argumentera för att mordet inte kan ha begåtts av en professionell attentatsman.

En rätt lång sekvens i det sista avsnittet i serien handlar om Åsgårds funderingar kring varför mordet inte genomfördes i Gamla Stan. Det kan vara värt att titta lite närmare på just detta.

Åsgård börjar med att slå fast att det inte finns några indikationer på att paret Palmes lägenhet skulle ha varit buggad.

Det där är i sig ett påstående som kräver en viss diskussion innan det kan godtas. Det mest uppenbara problemet med det är att om det fanns krafter med resurser att genomföra en sådan buggning så är det också ganska sannolikt att samma krafter hade resurser att sopa igen spåren efter buggningen.

Det kan till och med röra sig om buggning utförd av någon enhet inom en svensk myndighet som ansåg sig ha behov av att övervaka statsministern. I så fall ska man kanske inte räkna med att buggningen avslöjas.

Lite grann om svårigheten att få fram fakta om den här typen av olagliga operationer kom det fram i förbifarten i Uppdrag Gransknings programserie Fallet Christer Pettersson. I det tredje avsnittet av sex i den version som lagts ut på SVT Play berättar Kent Bängs, en av spanarna på Stockholmspolisens narkotikarotel, om att han beslutade om att installera buggningsutrustning hos Sigge Cedergren efter mordet på Olof Palme. Bängs uppger att motivet var att Sigge kunde tänkas ha information om mordet, men att buggningen misslyckades på grund av tekniska problem.

Buggningen var uppenbart olaglig, men är vid det här laget förstås preskriberad. Bängs erkännande var med andra ord en väldigt senkommen bekräftelse på en olaglig övervakningsåtgärd som hade satts in för mer än 30 år sedan.

Ända hade misstankar om detta brott faktiskt undersökts av åklagare utan att några bevis kommit fram. Och att så hade skett, att misstänkta buggningar som skulle ha utförts av polisen över huvud taget hade utretts, berodde på exceptionella händelser som inträffat lite tidigare.

Allt hade nämligen startat med avslöjandet i juni 1988 om att Ebbe Carlsson låtit smuggla in buggningsutrustning som skulle användas i en mystisk polisoperation. Snart visade sig tecken på att buggningar redan utförts i polisens regi. Och det ledde till att dåvarande riksåklagaren Magnus Sjöberg den 1 september 1988 fattade beslut om att inleda en förundersökning om misstänkt olovlig avlyssning från polisens sida. Ansvarig för utredningen blev chefsåklagaren Jan Danielsson. Till hjälp fick han en annan åklagare, Ingemar Erviken, och det var denne som fick titta på uppgifterna om buggning av Sigge. Men trots rätt stora ansträngningar misslyckades Erviken med att få fram några bevis för att någon olaglig polisoperation mot spelklubbsägaren hade genomförts. (Se min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 328, 738-740, 773.)

Buggningen som riktats mot Sigge var en liten sak, en kortvarig polisiär insats mot en kriminell figur. En buggning utförd av kretsar inom till exempel Säpo riktad mot den strax därefter mördade statsministern skulle förstås ha varit en mycket känsligare historia. Ett avslöjande om att något sådant ägt rum skulle förstås ha lett till mycket stora problem för höga chefer inom den organisation som var aktuell. Och därför kan man tänka sig att om en sådan avlyssningsoperation ägt rum skulle den ha mörkats energiskt och professionellt – och knappast ha varit särskilt lätt för Åsgård att upptäcka om det inte var meningen att han skulle få veta.

Men Åsgård tror alltså inte på buggning av Palmes lägenhet. Vad säger han då om sannolikheten för att en attentatsgrupp skulle ha övervakat statsministerns hemadress? Om den frågan uttalar han sig så här: ”Västerlånggatan gör en högersväng om man räknar från norrsidan alltså. Den viker något lite mot sydväst. Bostadsdörren, dörren till huset, den kommer liksom utanför möjlighet att se.” Det Åsgård försöker säga är att gatan svänger så kraftigt att Palmes port är svår att övervaka. Han fortsätter: ”Då måste man ha flera personer som går fram och tillbaka och inte samma personer flera dagar i rad, utan flera dagar, flera personer.”

Åsgård säger att ”ingenting tyder på” att Palmes hem övervakades från gatan.

Nu är det där missledande på flera sätt.

Rdan den geografiska beskrivningen är fel. För den som kommer norrifrån svänger Västerlånggatan ganska tidigt av till vänster, inte till höger. Den går därmed lite kraftigare åt sydost, inte åt sydväst. Mer väsentligt är att denna sväng inte på något särskilt tydligt sätt påverkar möjligheten att se porten till Västerlånggatan 31 där paret Palme bodde. Den som vill kan själv promenera sträckan och konstatera det.

Mer väsentligt: det finns visst vittnesuppgifter som tyder på att Palmes hem övervakades från gatan, åtskilliga sådana uppgifter till och med. En av dem kommer från en riksdagsvaktmästare, Henry N, som noterat att han under mordveckan sett tre män som uppehöll sig utanför makarna Palmes hem. En annan uppgiftslämnare är Lisbeth Palme som berättat att hon kort tid före mordet såg två män utanför fönstret och att hon slagits av tanken att de övervakade statsministerbostaden. Hon hade till och med övervägt att kontakta Säpo. Det finns också ett antal oförklarade vittnesiakttagelser från området kring Västerlånggatan 31 som handlar om män med walkie-talkies.

Det här betyder inte att det är bevisat att statsministerbostaden var övervakad. men det är inte det diskussionen gäller, den handlar om ifall det fanns tecken på en övervakning. Och där vanställer Åsgård dokumentationen som finns om vad människor har sett.

Han gör, som vi såg, ett nummer av att det skulle vara resurskrävande vad gäller antal människor som skulle behövas för att övervaka porten. Och låt oss ge honom ett visst erkännande för argumentet att det i längden skulle vara svårt att klara en övervakning av Palmes bostad om den enbart skulle ske från gatan. Men han räknar då bort det i sammanhanget kanske mest naturliga alternativet, att en attentatsgrupp skaffar sig tillgång till en lokal med utsikt över Palmes port.

I min bok Konspiration Olof Palme (sid 341-44) skriver jag om ett konstgalleri på Västerlånggatan 28 som förekommit i polisutredningen som en möjlig bas för övervakning av makarna Palmes bostad som låg mitt emot. Galleriet hade inte bara lokaler i gatuplanet utan också en trappa upp och det fanns vittnen som gjort anmälningar om vad de ansåg vara mystiska omständigheter med anknytning till galleriet. Och – ska det tilläggas – det här är förstås bara en av flera tänkbara lokaler som skulle kunna ha använts av en övervakningsgrupp.

Så här långt ska vi alltså tolka Åsgård som att övervakning i Gamla Stan var svår att genomföra, att ingen sett någon övervakning och att den därför antagligen inte förekommit. Åsgård menar också att om en attentatsgrupp hade haft kontroll över Palme ”vid detta tillfälle, så hade man skjutit honom i Gamla Stan.”

Det vill säga: eftersom Palme inte blev skjuten i Gamla Stan fanns det ingen attentatsgrupp.

Argumentet är inte glasklart: om det nu var lite komplicerat med att övervaka Palme i den stadsdel där han bodde utan att väcka onödig uppmärksamhet – vilket Åsgård just påstått – så kan man kanske förstå om ett mordkommando väljer en annan plats för att utföra själva dådet. Men plötsligt har Åsgård vänt på resonemanget. Han säger: ”Det finns ju hur många smala gränder som helst där man kan få vara ensam även dagtid och att ta sig in i den där fastigheten, det var hur lätt som helst. Det var bara att sparka till dörren, låset var så dåligt så att den gick upp med en gång. All right för att man lätt kan spärra av Gamla Stan för det är en liten ö, men det är många broar. Det tycker jag inte är någon riktigt hållbar invändning.”

Med andra ord: det var alltså svårt för en attentatsgrupp att övervaka Palme i Gamla Stan men desto lättare för samma sorts grupp att mörda honom där.

Åsgård fortsätter med ännu en infallsvinkel på problemet. Han slås av att en professionellt agerande attentatsgrupp borde ha tagit sig in i Palmes bostad från baksidan. I förbifarten medger han plötsligt att det faktiskt kan finnas observationer av tänkbara gärningsmän på Västerlånggatan. Han säger: ”De som har talat om att det rörde sig folk fram och tillbaka på Västerlånggatan – ja, det är ju inte så konstigt.” Och så fortsätter han triumferande: ”Det konstiga är att det finns inte en enda som har redogjort för några märkliga rörelser på baksidan av fastigheten där möjligheten att övervaka Palme och så var oändligt mycket bättre. För man behövde inte röra sig så mycket, för det var så väldigt lite folk där. Det hade räckt med en stege och där hade man kunna mörda utan att det upptäcktes på flera timmar. I vissa lägen.”

Det vill säga: på baksidan av huset skulle en attentatsgrupp kunna lurpassa på statsministern utan att väcka uppmärksamhet. Men eftersom ingen har observerat något sådant så har det inte hänt. (!!??!!) Och hade en attentatsgrupp funnits där så hade den alltså rest upp en stege mot husfasaden för att skicka upp en mördare som klättrade in och dödade Palme i bostaden. (Statsministerparet disponerade de tre översta våningarna i huset som är på fem plan.)

Vid det här laget torde det stå klart för var och en som reflekterar lite att Åsgård bestämt sig för vart han vill komma och att han tar till i stort sett vilka argument som helst för att komma dit. Vi ska helt enkelt låta oss övertygas om att det inte var ett professionellt planerat mord eftersom det gick till på fel sätt och utfördes på fel plats (trots att mördaren, irriterande nog för Åsgård, lyckades både med dådet och flykten). Rätt sätt hade varit att bege sig till Gamla Stan, ta med sig en stege och klättra in genom ett av Palmes fönster.

Jag vet inte vad statistiken för politikermord säger om hur vanligt det är att gärningsmannen tar sig in i bostaden med en stege. Det kan inte vara så väldigt ofta förekommande i alla fall. Det närliggande exempel som kanske kommer upp i någon läsares minne är från 1982 när den arbetslöse dekoratören Michael Fagan klättrade på det brittiska kungliga slottet Buckingham Palaces fasad och via ett takfönster tog sig in i byggnaden för att fortsätta till drottning Elizabeths sovrum. Där satte han sig på hennes sängkant. Syftet tycks ha varit att få träffa henne och småprata lite. Det är tveksamt om han kan räknas som ett proffs i Åsgårds mening. Han åtalades i alla fall aldrig utan överlämnades i stället till psykiatrisk vård.

Sonny Björk

Hylin har inte bara lutat sig mot Åsgård när det gällt att avvisa att Palmemordet skulle ha varit ett verk av professionella. Två andra personer som förekommer i serien och får inta rollen som experter på frågan är kriminalteknikern Sonny Björk och före detta CIA-agenten Robert Baer. (Se Palme, träsket och mordrättegångarna del 2 och del 7.)

Såväl Björk som Baer – och för övrigt också Åsgårds samarbetspartner Jan Olsson – hävdar att ett proffs skulle ha lämnat kvar vapnet på brottsplatsen. Vilket mördaren som bekant inte gjorde.

Hur hållbart kan det argumentet vara? Vi vet ju att under mordutredningens gång har en väldigt stor del av spaningarna gått ut på att försöka hitta mordvapnet. Anledningen är uppenbar – genom ett vapen är det ibland möjligt att spåra förövaren. Då vore det kanske lite dumt att lämna kvar revolvern på trottoaren?

Nu kan det sägas att den som iscensätter ett professionellt utfört mord har försäkrat sig om att vapnet inte ska gå att spåra och att det inte heller ska finnas kvar fingeravtryck eller andra partiklar på vapnet när det dumpas på brottsplatsen. Men hur säkert är det att vapnet verkligen är omöjligt att spåra och att inte heller någon existerande eller kommande forensisk teknik ska göra det möjligt att analysera mycket små partiklar som finns på vapnet på ett sätt som avslöjar något om mördaren?

Dessutom finns det förstås en uppenbar fördel för mördaren med att behålla vapnet – han kan hota med det eller skjuta med det för att freda sig från förföljare.

Låt oss föreställa oss att gärningsmannen var försiktig nog att ha handskar. I så fall har han ett problem även om han kastat vapnet – det finns sannolikt ammunitionsrester på handskarna. Dem måste han också göra sig av med. Han skulle förstås kunna ta sig tid med att kränga av dem och kasta dem bredvid vapnet. Men då skulle det kunna finnas hudfragment eller andra avslöjande partiklar i handskarna.

Exakt vad en professionell mördare gör klokast i att göra är alltså inte helt lätt att reda ut – och svaren varierar rimligtvis med olika tänkbara situationer. Men alldeles givet måste det i vissa fall vara mest fördelaktigt att försvinna från platsen med allt som kan användas som bevismaterial och som går lätt att ta med sig.

När det gäller den mördare som flydde in på Tunnelgatan vet vi att han gjorde precis så. Men vi vet inte var han gjorde sig av med vapnet och eventuella handskar eftersom polisen inte hittat vare sig det ena eller det andra.

Härom året kom en brittisk vetenskaplig studie som just handlade om ”hit men”, personer som utförde mord på beställning. Ett genomgående drag för morden i studien var att de ofta utfördes mitt bland andra människor i vardagliga miljöer. Människor blev skjutna när de var ute med hunden eller på väg hem från gymmet, mitt bland förbipasserande som inte hade det minsta med saken att göra. Lite grann som när Palme gick hem från bion, med andra ord.

Studien innefattade gärningsmän med olika kompetens. De mest skickliga var av naturliga skäl svårast att kartlägga eftersom de inte brukade åka fast. Uppgifter om dem bestod i stor utsträckning av information från personer i dessa förövares omgivning som varit i kontakt med forskarna. Professor David Wilson vid Birmingham City University som ledde studien kommenterade dessa de mest professionella med att de inte tycktes bo på den ort där de utförde ett dåd. De kom, dödade och gav sig av. Bilden som framträdde var att de vanligtvis hade paramilitär eller militär bakgrund vilket innebar att de var vana vid skjutvapen och i stånd att göra sig av med bevis som band dem till dådet.

Och det genomgående temat bland de mer kompetenta mördarna i studien var att de lämnade så lite fysisk bevisning efter sig som möjligt – inte att de lämnade kvar sitt vapen på brottsplatsen.

Men den före detta CIA-agenten Robert Baer har flera tips till dem som funderar på att bli yrkesmördare än att de ska kasta vapnet efteråt. Han säger också i Hylins filmserie att Palme blev dödad på fel sätt om det handlade om proffs: ”Man skjuter inte i ryggen, man skjuter i pannan, två gånger.”

Baer utvecklar inte några argument för detta, utan hans uttalande får så att säga bäras upp av hans auktoritet från CIA. Annars är invändningarna ganska lätta att formulera: Den gärningsman som vill undvika att själv bli nedkladdad med fysisk bevisning i form av blod och andra partiklar har skäl att tänka sig för innan han skjuter någon i pannan, i alla fall på nära håll. Och till det kommer förstås att en mördare som närmar sig framifrån och viftar med sitt vapen måste räkna med ett offer som kommer att försöka undvika sitt öde.

Hylin låter Baer berätta särskilt om ett attentat som utförts av israeliska agenter, ett dåd som den före detta CIA-funktionären vill ge höga stilpoäng. I det fallet, berättar Baer, sköt gärningsmannen fem skott i offrets huvud genom en träningsväska.

Hur praktiskt kan det ha varit? Det kan förvisso ha bidragit till att offret inte anade faran och till att mördaren inte riskerade att bli nedblodad i ansiktet. Men mot det stod rimligtvis mindre precision vid skjutandet (kanske var det därför det krävdes fem skott?) och ett nytt problem: vad skulle göras med väskan efteråt? Möjligen släpptes den – och möjligen även andra komprometterande attiraljer – på gatan tillsammans med vapnet. Och kanske fanns det – i det sammanhanget – en logik i att göra så. Men det framstår knappast som den enda naturliga handlingslinjen för framgångsrika attentatsmän.

Och som vi varit inne på: trots anvisningarna från dessa experter om hur kompetenta mord lämpligen utföres kvarstår det uppenbara faktumet att Palmes baneman – som gjorde alla fel, ska vi förstå – faktiskt kom undan och sedan dess har fortsatt att lyckas undvika den lagliga påföljden för sitt brott.

Ändå går det kanske att säga att avsnitten med Hylins experters försök att avfärda ett professionellt attentat tillhör seriens starkare delar.

För när vi kommer till vad som ska utgöra det trovärdiga alternativet till ett kompetent organiserat mord blir det ännu mera motsägelsefullt. Vi ska snart se hur.

En sak är dock i alla fall inte motsägelsefull. Hur vi än vänder oss är det Christer Pettersson som i Hylins dokumentärserie utgör den enda kopplingen mellan ”träsket” och Palmemordet. Inte ens skuggan av någon annan tänkbar gärningsman skymtar förbi i programmet.

Så frågan är: om det nu var Christer Pettersson som mördade Olof Palme – vad har Hylin för förklaring till dådet?

Programserien levererar inte bara ett svar på den frågan, utan två. Och de utesluter varann ganska ordentligt.

Det ena svaret är att Pettersson åtagit sig att hämnas på samhället för bombmannen Lars Tingströms räkning. Det andra är att han fick för sig att mörda sin bekant knarkhandlaren Sigge Cedergren och råkade ta fel på person.

Hylin gör inget egentligt försök att reda ut konflikten mellan dessa två extremt skilda scenarion. De finns där sida vid sida och det är lite grann som om åskådaren inbjuds att välja själv: tror jag inte på det ena så kan jag ju tro på det andra.

Tore Forsberg

En av dem som får representera förväxlingsteorin är en man som hade en hög chefsposition på Säpo vid tiden för Palmemordet, den numera avlidne Tore Forsberg. Forsberg förde fram en sådan ”fel gubbe”-variant många år före Hylins nya TV-serie, så tidigt som 2003 då han kom ut med boken Spioner och spioner som spionerar på spioner. Redan då samarbetade Forsberg med Hylin – och för övrigt också med den före detta IB-agenten Donald Forsberg.

Tillsammans hade de tre diskuterat Palmemordet, berättar den gamle säpomannen i sin bok, och kommit fram till att allt egentligen handlade om att Pettersson var ute efter Cedergren men i stället sköt Palme av misstag. Tore Forsberg berättar om detta i del 5 av Hylins serie och tillägger:

”Och den här förklaringen är ju logisk. Men tragisk. Fruktansvärt tragisk. Vår statsminister blir skjuten i en uppgörelse mellan kriminella personer.”

Det har under åren förts fram flera inbördes motsägelsefulla varianter på det här temat och Forsbergs variant var inte först.

Först ut på plan var Christer Petterssons gamle bekant, den före detta bankrånaren Harri Miekkalinna (liksom Pettersson numera avliden). 1995 gjorde journalisten Stig Edling en film i två avsnitt om Palmemordet för TV4. Den hette ”Satans mördare” och kan ses på Youtube, uppdelad på fyra klipp, 1, 2, 3 och 4.

Stora delar av den var en traditionell och välgjord beskrivning av Olof Palme som politiker, av Palmehatet och av vissa inslag i mordutredningen. Men dokumentären hade varit dyr att göra och det förväntades förstås från TV4 att Edling skulle komma fram med något nytt och kittlande.

Det gjorde han också, kan man väl säga. I slutet på den senare delen av Edlings dokumentär får Harri komma till tals i några korta klipp. Han säger då att Christer Pettersson lurat Sigge Cedergren på pengar och sedan blivit rädd för att Sigge skulle hämnas.

Harri: ”När Christer fick veta vad Sigge hade gjort med en person som hade lurat honom en gång i tiden så blev Christer rädd för Sigge. Jag tror att han blev så rädd att han till och med sagt, det har jag hört ryktesvis: ’Jag har gjort en blåsning där jag måste släcka en gubbe för att gå säker’. Jag tror att han menade Sigge.”

”Tänk på en sak, Sigge och Olof Palme är jävligt lika både till utseendet och klädseln, tänk på det.”

Den där spekulationen från Harris sida blåser Edling upp så att den blir till en dramatisk final i filmen.

Ett antal år senare när jag träffar Harri säger han att det där hade börjat med att han hade suttit och pratat med Edling – som han kände – och framkastat förväxlingsteorin. Edling hade blivit väldigt entusiastisk och Harri hade fått 30 000 kronor för att medverka i filmen och prata om saken.

Harri sa till mig: ”Jag trodde ju inte riktigt på det, men jag spelade med lite grann. Efteråt tänkte jag att jag kan ju inte låtsas att jag tror på det här. Men så tänkte jag: det kan ju vara möjligt… Jag var så dödligt trött på de här kurdspåren så jag tänkte: det här är inte ett sämre spår än något annat.” (Se min bok Konspiration Olof Palme, sid 132-33.)

Nästa version på temat var den som presenterades av Tore Forsberg i dennes bok från 2003. Kärnan i berättelsen är en sorts utbyggd version av det Edling presenterat, men med hjälp av berättelsen från en anonym kriminell som i boken går under signaturen ”Markus”. Han dyker upp igen i Hylins nya dokumentärserie, fast nu med stavningen ”Marcus”. Enligt ”Markus” var Pettersson skyldig Sigge en stor summa pengar och Sigge hade bestämt sig för att göra av med Pettersson. Han var villig att betala ordentligt för att få det gjort och hittade till sist två ryska torpeder som åtog sig uppdraget, men det blev ändå inget av med saken. När Pettersson hörde om planerna skulle han slå tillbaka mot Sigge och så begav han sig ut på stan och sköt fel person.

Några år senare, 2006, kommer Hylin med en dokumentär som visades i Sveriges Television under namnet Jag såg mordet på Olof Palme. Där presenteras en tämligen annorlunda variant på temat att Pettersson sköt Palme av misstag.

I filmen visas korta klipp ur en lång rad samtal som Hylin haft med Harri och Roger Östlund. Han tjatar på dem och säger att han tror att de vet mer om Palmemordet än vad de vill berätta för honom. Genom lösryckta citat från Harri och Roger samt egna sammanbindande speakertexter ger Hylin tittarna intryck av att Sigge Cedergren får allvarliga ekonomiska problem under slutet av 1985 och drar på sig stora skulder. En icke namngiven man, kallad ”Mr X”, i Stockholms undre värld vill ha igen sina pengar.

Roger säger i filmen: ”5 000 kronor. Det skulle Christer få om han misshandlade Sigge, gav honom en riktig omgång.”

Syftet med misshandeln skulle vara att få Sigge att inse situationens allvar.

Roger upprepar också vad han sa i rättegången: när han var inne på Grand såg han Christer Pettersson stå utanför entrén ett ögonblick. Sedan börjar Pettersson gå söderut. Roger: ”Jag kan inte rå för att Christer tror att Olof Palme är Sigge Cedergren.”

Och så skjuter Pettersson Palme i tron att det är Sigge. Det blir alltså både en upptrappning i våldet jämfört med uppdraget från ”Mr X” och fel offer.

Men det blir mer sensationellt än så. Allt eftersom Hylins film rullar vidare trappas storyn upp.

Vid ett tillfälle frågar Hylin Roger: ”Hur vet du att Christer sköt Olof Palme. Du måste ge mig ett bra svar på det.”

Och då kommer ett svar från Roger som innebär något helt nytt, någon som han inte varit i närheten av när han vittnade i Palmerättegången. Han säger: ”Ja, okej. Jag såg det.”

Roger påstår helt enkelt att han är vid Dekorima när mordet begås. Han tillägger att han blir överraskad över att Pettersson skjuter: ”Det är inte det som ska ske.”

Hylin fortsätter med antydningar och korta citat från olika personer att skissa ett scenario: Sigge ska få sig en läxa. Mannen som är ute efter honom har en bra kontakt på Stockholmspolisens narkotikarotel. Där drar man därför in bevakningen av Sigge under den senare delen av kvällen så att ingen ska se vad som händer. Christer Pettersson är den som ska ta hand om spelklubbsägaren, men med hjälp av Harri och Roger.

Roger Östlund

Roger har vid tiden för Hylins filmande blivit cancersjuk men har inte det riktigt klart för sig. Det har däremot Hylin listat ut och han använder sin kunskap för att komma närmare sitt intervjuobjekt. Medan han filmar Roger levererar han budskapet: ”Det råder ingen tvekan om att det är en dålig cancer du har.”

Roger: /Är först tyst/ ”Det är ingen som har sagt till mig.”

Hylin: ”Det tycker jag är konstigt.”

Roger. ”Obehagligt är det.”

Hylin: ”Jag kan absolut stänga av kameran om du vill.”

Roger: ”Nej, det behöver du inte.”

Roger har inte många att prata med i det här läget. Men Hylin lyssnar så Roger vill gärna hjälpa till med att svara på frågor när denne besöker honom. Ett liknande förhållande har Hylin etablerat till Harri.

I filmens klimax växlar klippen mellan Hylins samtal med Roger respektive Harri:

Hylin till Harri: ”Du har fått en uppgift, du ska få Sigge in i hans lägenhet, man ska tvinga honom att säga var allting finns för han är skyldig så mycket pengar.”

Harri: ”Det är möjligt att jag har gjort det.”

Hylin till Roger: ”Är det du som ger signalen?”

Roger: ”Det enda jag kan tänka mig är att jag ropar något åt Harri”.

Harri: ”I tron att det är Sigge.”

Roger: ”Det är Harri som visslar på … äääh.”

Hylin: ”Christer.”

Roger: ”Han står med sidan mot mej.”

Hylin till Roger: ”Kommer du ihåg vad du ser?”

Roger: ”Det jag ser är att en människa har rasat ihop. Att Christer håller i pistolen. Och att Lisbeth Palme … jag ser inte att det är hon direkt … står bredvid där och tittar på. Och sen skjuter han då ett skott till. Det hör jag inte.”

Fram träder alltså en bild som är helt motsatt den som Hylin och Tore Forsberg gav till Palmeutredarna några år tidigare. Då var det Sigge som ville göra sig av med den skuldsatte Pettersson med hjälp av torpeder och Pettersson som beslutade sig för att slå tillbaka. Nu är det Pettersson, Roger och Harri som är torpeder och Sigge som är skuldsatt.

Det lilla man får se av Hylins intervjumetoder i den märkliga filmen från 2006 skulle brännmärkas hårt om sådant förekom i polisförhör. Det gäller inte bara sättet att pressa och leda dem som blir utfrågade och att frågorna ibland ställs när de är i uppenbart dåligt psykiskt skick. Det gäller också att materialet stundtals är så hårt klippt att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om sammanhanget eller till och med vad det är för en fråga som någon egentligen svarar på.

Tolv är senare är det dags för Hylin att komma igen med ytterligare varianter på förväxlingsteorin. I sin nya serie refererar han aldrig direkt till sin gamla film och den lösning han där lägger fram om Palmemordet. I stället låter han Harri Miekkalinna framträda som en sorts advokat för den döde Pettersson. Harri säger i den nya TV-serien i en gammal inspelning från 2003:

”Jag påstår att jag känner Christer jävligt väl. Jag påstår att om han hade skjutit Palme så hade jag upptäckt det på något sätt även om han själv inte hade talat om det. Och den kännedomen om Christer och den skarpsyntheten hos mig själv, den tror jag på. Den kan jag inte förneka.”

Det här vore naturligtvis ett helt absurt uttalande från Harri om Hylin skulle fästa minsta avseende vid sin egen film från 2006. Men i den nya TV-serien finns inget med om att Christer Pettersson, Harri och Roger Östlund skulle ha varit ute på en straffexpedition mot Sigge för någon Mr X’ räkning. I stället är vi tillbaka i versionen från Tore Forsbergs bok med Pettersson som är skyldig Sigge pengar och Sigge som vill göra sig av med Pettersson – vilket leder till att Pettersson beslutar sig för att slå tillbaka. Till och med de två mystiska ryska torpederna dyker upp i handlingen igen.

Det är i del 6 av den nya TV-serien som Mikael Hylin berättar om saken. Han inleder med att den numera avlidne Tore Forsberg varit mycket ivrig att får höra om vad ”Markus”/”Marcus” hade att säga. Enligt vad Hylin uppger i den nya dokumentären hade Forsberg berättat för honom att hans avdelning på Säpo hade buggat sovjetiska ambassaden runt årsskiftet 1985-86 ”och hört att ryssarna skulle släppa igenom två stycken torpeder, två stycken suspekta personer”. Detta skulle dock inte Hylin få avslöja så länge Forsberg var i livet. I serien presenterar dock Hylin ett filmklipp från 2002 med den då pensionerade Forsberg då denne tillfrågas om vad han känner till om två ryssar som skulle komma till Sverige för att skjuta Christer Pettersson. Forsberg svarar – med synlig förtjusning över att han får frågan: ”Det kan jag inte kommentera.”

Det ska noteras att det bara är i Hylins sammanfattning som den dubbla formuleringen ”två stycken torpeder, två stycken suspekta personer” används. Och det har förstås en viss betydelse när de här uppgifterna ska värderas. Att Säpo buggade sovjetiska ambassaden kan nog tas för sannolikt, trots att det inte bara var förbjudet enligt svensk lag att bugga över huvud taget utan också bröt mot etablerade internationella diplomatiska regelverk att avlyssna främmande länders ambassader. Men i själva verket var buggning av ambassader allmänt förekommande under det kalla kriget – och är det av allt att döma även nu för tiden. Och man kan därför utgå från att de sovjetiska diplomaterna i Stockholm kallt räknade med att vara avlyssnade av svenskarna. Hade de några riktigt hemliga saker att prata om så gjorde de det knappast inne på ambassaden.

Sannolikt är kanske ändå att Säpo snappade upp något omkring årsskiftet 1985-86 som i alla fall kunde tolkas som att personer med någon sorts känsligt uppdrag skulle anlända till Sverige. Men att sovjetiska diplomater skulle tala öppet om torpeder och deras operationenr är närmast otänkbart – även om dessa diplomater mot förmodan verkligen skulle ha varit inblandade i något så besynnerligt som att ryska hitmen rest till Sverige för att lösa personkonflikter bland andra eller tredje klassens narkotikabrottslingar.

Allra mest osannolikt är nog ändå att Sigge Cedergren skulle ha rekryterat två ryska torpeder för att göra slut på Christer Pettersson. Ingenting av vad som är känt om Cedergren pekar på att han gillade våldsamheter eller att han hade mer allvarliga bekymmer med Pettersson än att han betraktade denne som lite stökig. Det senare hanterade han för övrigt lätt genom att förse sin bekant med lite amfetamin för privat bruk då och då.

Sedan Forsberg gått i pension från det spännande livet på Säpo var han uppenbarligen benägen att liva upp tillvaron genom att söka publicitet kring egna skriverier och spekulationer. Det är väl mänskligt. Och ”Marcus” berättelse var ju onekligen lite fantasieggande.

Tanken infinner sig också att denna förklaring till Palmemordet var ganska praktisk för Forsberg och hans tidigare kollegor. Den ledde ju faktiskt bort från andra teorier som bör ha känts mer olustiga ur Säpos synvinkel, sådana som gick ut på att västliga, även svenska, hemliga tjänster samt svenska poliser och militärer kunde vara inblandade i mordet därför att de ansåg att Palme var en landsförrädare – eller åtminstone en allvarlig säkerhetsrisk.

Forsberg säger i Hylins dokumentär att Olof Palme ”var en omtyckt man” och att det därför var så logiskt med ett mord av misstag. Men att Palme var omtyckt var ju bara halva sanningen – få svenska politiker har haft så hätska fiender inom och utom landet som Palme.

Boris Pankin

I ett av de mer minnesvärda avsnitten i dokumentärserien (fortfarande del 6) konfronterar Hylin Boris Pankin, sovjetisk ambassadör i Stockholm på 80-talet, med uppgifterna om torpederna som av Moskva skulle ha slussats över till Sverige för att mörda Christer Pettersson. Den synbarligen häpne Pankin säger: ”Det är första gången jag hör talas om det… Det låter som fantasi.”

Vad som till sist hände, enligt ”Marcus”, har förstås också sitt intresse. ”Marcus” berättar dramatiskt om hur han träffade torpederna på Centralstationen i Stockholm, en talade bara ryska medan den andre behärskade engelska. Så gav han sig tillsammans med dem iväg till Rotebro i en taxi för att peka ut Christer Petterssons bostad. Men när de kommer fram beslutar han sig för att avblåsa operationen.

Som ”Marcus” själv berättar i dokumentärserien: ”Ja, hit åkte vi och här vände vi, vet du och åkte härifrån. Vi gick bara en bit här. Så menade jag på att vi åker tillbaks till Tegnérgatan. Då hade jag pratat samtidigt med han i telefon, vet du. Vad heter han, Sigge. Och sagt att vi skiter i det där så, det där ordnar jag själv. Och så säger han okej då och vi åker tillbaks. Och så pratade han några ord med den där ljusa, han som pratade lite engelska. Och så var det okej och så åkte vi med taxin tillbaks.”

”Marcus” förklarar att han sagt till Sigge och torpederna att han skulle utföra mordet på Pettersson själv i stället. Och den saken hade samtliga gått med på utan protester. Men, som ”Marcus” förklarar för Hylin, i själva verket hade han inte alls tänkt göra något sådant. Han hade i sista stund kommit fram till att Sigge var en förlorare som det var olämpligt att satsa på. I stället hade han avslöjat morduppdraget för Pettersson.

Och där skulle vi då ha grunden till att Christer Pettersson lite senare gav sig ut på jakt efter Sigge och tog så fel på person att Sverige en sen fredagskväll blev utan statsminister.

Björn Rosengren

Palmeutredarna tycks aldrig ha tagit de olika förväxlingsteorierna på allvar, och det är kanske förståeligt. Men dessa teorier har ändå fått sin spridning och har i alla fall fram till dessa dagar omfattats av personer som kanske inte alltid orkat sätta sig in särskilt mycket i Palmemordet. Det gäller till exempel Björn Rosengren, före detta socialdemokratisk näringsminister. I ett intervjuuttalande till Hylin från 2017 som återges i filmserien (del 7) säger han:

”Det är ganska svårt att hitta den här konspiratoriska teorin att det skulle vara hemliga polisen i Israel eller polisspåret eller att det skulle vara någon polis eller grupp inom polisen. Då hade väl Olof Palme blivit mördad tidigare utav amerikanarna, utav CIA, kan man väl tänka sig – då, när han ställer sig bakom Vietnam. Det hade ju varit mer logiskt. Här fanns ju ingen logik. Så jag tror ändå att det här var en olyckshändelse från en galen person. Jag tror att Christer Pettersson ligger illa till av den enkla anledningen att jag tror att han trodde att det var… hette han Falk eller? ” Intervjuaren: ”Cedergren.” BR: ”Cedergren? Ja, förlåt mig. Han tog fel. Det är jag nästan övertygad om.”

Men nu finns det ju också en annan spekulativ teori om varför Pettersson skulle ha skjutit Palme: att han skulle ha gjort det för ”bombmannen” Lars Tingströms räkning som en gigantisk hämnd på det svenska samhället.

Bland dem som får företräda den uppfattningen i filmserien finns den pensionerade kriminalinspektören Kent Bängs och TV-underhållaren Gert Fylking – och framför allt advokat Pelle Svensson som med buller och bång på 90-talet hävdade att han hade tillgång till ett ”testamente” från Tingström som avslöjade att denne låg bakom Palmemordet och att Pettersson utfört det. Svenssons påståenden fanns med i riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson. Och hade han haft några tillförlitliga uppgifter som styrkte dessa påståenden är det väl sannolikt att riksåklagaren hade fått resning och Pettersson ställts inför rätta igen. Men det hade inte Pelle Svensson. (För en utförlig genomgång av Pelle Svenssons försök att lansera uppgifterna om Pettersson som ombud för Tingström, se min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet Resningsansökan och ”bombmannens testamente”.)

Var står då Hylin själv?

I sanningens namn ska det framhållas att han redovisar en del invändningar mot framför allt teorin om att Pettersson utfört mordet för Tingströms räkning men också mot att Pettersson över huvud taget skulle ha varit gärningsman. Och han driver inte alls förväxlingsteorin på det sätt som han gjorde i sin tidigare dokumentär, Jag såg mordet på Olof Palme. Dels saknas hela det scenario när Pettersson, Roger Östlund och Harri Miekkalinna gemensamt jagar Sigge på Stockholms gator. Och dels är de mer allmänna påståenden han gör om att Pettersson på egen hand skulle ha utfört förväxlingsmordet inte särskilt kraftfullt framförda och drunknar närmast i mängden av andra påståenden om allt möjligt.

Och framför allt driver Hylin en tes som – om den är riktig – kastar en djup skugga över hela polisutredningen mot Pettersson. Det handlar om protokollet som ska beskriva narkotikarotelns telefonavlyssning av Sigge Cedergrens hemtelefon under de 24 timmar som inleds på morddagens morgon.

Ett handskrivet protokoll med noteringar om tider för samtalen och innehåll i dem under detta dygn blev offentligt känt i samband med rättegången mot Christer Pettersson. Det som är av intresse i sammanhanget är egentligen bara en begränsad del av protokollet, den som gäller de telefonsamtal som noterats under halvtimmen efter klockan 23, alltså den tid som ligger runt Palmemordet.

Ett av dessa samtal kom upp i Palmemålet och spelade en viktig roll i bevisningen mot Christer Pettersson. Det var ett telefonsamtal som – om protokollet var korrekt – Roger Östlund hade ringt till Sigge Cedergrens bostad mellan 23.15 och 23.21. Det är en tidrymd som startar ungefär när makarna Palme ger sig iväg från Grand efter föreställningen och som slutar i stort sett när Olof Palme blir skjuten.

Varför var det viktigt? Jo, detta samtal tycktes ge en tidsbestämning åt den mest centrala punkten i Roger Östlunds vittnesmål till rätten: den som gick ut på att han själv inifrån Grandbiografens foajé hade sett Christer Pettersson på trottoaren utanför glasdörrarna. Roger påstod nämligen att han observerat Pettersson alldeles innan han själv ringde till Sigge.

Då skulle han alltså ha sett Pettersson strax före 23.15. Det var i så fall mer eller mindre i samma ögonblick som när makarna Palme gav sig iväg från biografen – vilket betydde att man kunde tänka sig att Pettersson följde efter dem ganska direkt efter det att Roger sett honom.

Om Rogers påstående var sant och avlyssningsprotokollet var tillförlitligt betydde det för det första att Pettersson kom med oriktiga uppgifter när han sa att han inte varit vid Grand under mordkvällen. Och för det andra framstod det som tämligen sannolikt att Pettersson inte bara varit vid Grand när makarna Palme begav sig därifrån utan att han också utan också följt efter statsministerparet söderut för att sedan skjuta Olof Palme. Med Roger som pekade ut Pettersson vid bion och Lisbeth Palme som pekade ut honom på mordplatsen några minuter senare fanns det en en begriplig logik i åtalet mot missbrukaren från Rotebro.

Men för det krävdes förstås att det var troligt att Roger sett Pettersson genom glasdörrarna – och att han gjort det vid rätt tidpunkt.

Det första var i sig diskutabelt eftersom Roger inte nämnt vare sig något samtal till Sigge eller någon observation av Pettersson under tidiga förhör med honom efter mordet. Han kom i praktiken knappt ihåg någonting alls från mordnatten, lät det som. Det var inte förrän i januari 1989 då Pettersson satt häktad för Palmemordet som Roger plötsligt kom med dessa komprometterande uppgifter om sin bekant. Som ofta påpekats fanns det anledning att misstänka att polisen mer eller mindre lagt dessa uppgifter i hans mun – bland annat med hjälp av den utlysta belöningen på 50 miljoner kronor till den som kunde klara upp Palmemordet.

Men även för den som godtog att Roger verkligen redovisade en äkta minnesbild i detta sena förhör fanns det ett annat problem: Roger visste inte vad klockan var så det måste fastställas på annat sätt.

Och det besvärliga var att vittnen på plats inte observerat Roger inne på Grand förrän efter 23.30 – det vill säga efter dådet vid Dekorimahörnan. Om Roger såg sin bekant då så var det inte till någon hjälp för dem som ville få det till att Pettersson följt efter makarna Palme från bion.

Det fanns i själva verket en lång rad vittnen som tämligen exakt kunde redogöra för när de sett Roger – och deras vittnesmål gick utmärkt väl ihop inbördes. (Den som vill kan ta del av min sammanställning i boken Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 751-52.)

Några av dessa vittnen redovisas av Hylin i hans filmserie. Och han drar den slutsats som ligger närmast till hands: Roger var inte inne i foajén så länge makarna Palme fanns kvar i närheten av biografen.

Men det var där telefonavlyssningsprotokollet kom in så praktiskt för Palmeåklagarna i målet mot Pettersson – här fanns ett officiellt polisdokument som fastslog att Roger ringde upp Sigge klockan 23.15.

Hylin menar att dokumentet är en förfalskning. Det är inga nya tankegångar. I min bok Mörkläggning som kom redan 1997 drog jag fram ett stort antal omständigheter som pekade i den riktningen. Men i sin filmserie presenterar Hylin något som jag inte hade tillgång till – uttalanden från en av de poliser som arbetade med narkotikaspaningen mot Sigge vid tiden för Palmemordet.

Han heter Bengt T Bengtsson och är numera pensionär. I del 5 av Hylins filmserie säger han att hans egna minnesbilder från avlyssningen av Sigge inte stämmer med vad som står i protokollet och att det därför ser ut att röra sig om ”fejkade uppgifter”.

Kan uttalandena från Bengtsson bli inledningen till att en härva med vad som förefaller vara förfalskad bevisning som dykt upp i Palmeutredningen äntligen börjar nystas upp?

Vi får se. Men det finns en aspekt av Hylins egna slutsatser kring det hela som är problematisk. I samtal med Bengtsson diskuterar han vad som i så fall är orsaken till förfalskningen av protokollet. Han säger: ”Får jag spekulera bara, slänga ur mig en sak, och det är att för att binda Roger Östlund vid biografen och där han då ser Christer Pettersson.”

Det vill säga: telefonavlyssningsprotokollet skulle ha förfalskats i syfte att arrangera skenbevisning mot Pettersson för Palmemordet.

Det kan synas lockande att dra den slutsatsen. Roger Östlund var det viktigaste Palmevittnet vid sidan av Lisbeth Palme. Han var den enda person utom hon som gjorde ett tvärsäkert utpekande av Pettersson i Palmerättegången., Hon hävdade att hon sett honom på mordplatsen. Roger hävdade att han sett Pettersson vid Grand.

Och telefonavlyssningsprotokollet såg ut att peka på att Roger gjort sin observation i precis det ögonblick som behövdes för att åklagarnas gärningsbeskrivning skulle verka rimlig.

Självklart bevisade inte protokollet att Roger verkligen sett Pettersson genom bions glasdörrar. Men det gav i alla fall ett visst stöd åt hans berättelse.

Åtminstone så länge det kunde godtas att detta protokoll var äkta och inte någon förfalskning gjord i efterhand.

Men nu fanns det ett uppenbart problem med detta protokoll. Och det var att det dök upp i Palmeutredningen vid en väldigt konstig tidpunkt. Det är en tidpunkt som både sätter frågetecken för äktheten och för Hylins teori om varför det skulle ha förfalskats.

Det normala, om allt vore som det skulle, borde förstås ha varit att det nått utredarna någon av de första dagarna eller åtminstone första veckorna efter mordet. Polisens tillslag mot spelklubben Oxen där Sigge var delägare var en av de mycket få spaningsåtgärder efter Palmes mördare som faktiskt genomfördes under mordnatten. Och Sigge Cedergren var dessutom som person mycket tidigt en intressant figur i mordutredarnas ögon – inte minst för att han hade en vittnesberättelse om hur han varit på väg hemåt från klubben i samband med mordet och då passerat nära intill mordplatsen och i samband med det gjort vissa observationer. Första gången han hördes i utredningen var den 19 mars och det skulle snart bli många fler förhör.

Men det gick ända till mars 1987 – ett helt år! – innan Palmeutredarna fick besked om att narkotikarotelns avlyssning av Sigge Cedergren slog fast att han var hemma i sin bostad vid tiden för Palmemordet.

Det är besynnerligt – inte minst eftersom det var väl känt på narkotikaroteln att mordutredarna ägnade sig åt Sigge. Som nämnts tidigare var det till och med så att en av poliserna på roteln, Kent Bängs, försökte bugga Sigge Cedergren under våren 1986 för att få fram information om Palmemordet. Det var en olaglig spaningsåtgärd (fastän nu preskriberad) och givetvis ingenting som sattes in utan minsta anledning. Som Bängs säger i avsnitt 3 av SVT Play-versionen av Uppdrag Gransknings serie Fallet Christer Pettersson:

”Det här var att gå över gränsen, det jag gjorde. Därför jag trodde på att det skulle kunna lösa det, att vi skulle få information. Det är för fan statsministern, så fattar jag det beslutet själv. Helt idiotiskt egentligen, jag riskerar ju för fan mitt jobb.”

Under de omständigheterna framstår det som närmast bisarrt att narkotikaroteln i ett helt år skulle sitta på information om vad Sigge gjorde under mordkvällen utan att lämna den informationen vidare till Palmeutredarna.

Men så plötsligt händer det alltså.

Thure Nässén

För Sigges del dyker de nya uppgifterna upp i ett förhör som hålls med honom den 26 mars 1987 av Thure Nässén och en annan polis. Nässén har tidigare varit mycket intresserad av Sigges berättelse om sin hemfärd från spelklubben vid en tidpunkt mycket nära mordet. Men nu får Sigge veta att polisen inte tror på hans uppgifter. Och i sammanhanget får han bland annat den för honom överraskande frågan om han inte kommer ihåg att han fått ett telefonsamtal från sin bror Roger den här kvällen. Det kan han inte påminna sig. Han håller fast vid sin berättelse om hemresan trots att han blir pressad. (Se Mörkläggning sid 741).

Det är helt korrekt att Sigge har en bror som heter Roger. Men skulle han ha ringt Sigge den här kvällen? Det finns det i efterhand inga som helst belägg för. Så var kommer de uppgifterna ifrån?

Svaret på den frågan hittar vi i en promemoria skriven av kriminalinspektören Björn Rosendahl som för Palmeutredningens räkning just i den här vevan lyssnat igenom ett band med inspelningar av Sigges Cedergrens hemtelefon. Och utgångspunkten för Rosendahls avlyssning är att bandet handlar om morddygnet.

Rosendahl skriver en PM om saken för Palmeutredningens räkning, en PM som helt enkelt handlar om innehållet i samtalen och tidpunkterna för dem. Det är de uppgifterna som Nässén har fått tillgång till – genom Rosendahl eller genom någon annan – när han förhör Roger.

I Rosendahls PM står bland annat:

Kl. 23.15-23.21 fick Cedergren ett samtal från sin bror Roger, som talade om att han blödde som en gris. Roger var påverkad och det var svårt att uppfatta vad han sade. Roger nämnde, att han hade två gubbar efter sig och verkade ha varit med om något slagsmål eller liknande. (Se Sven Anér: Fyra nycklar, sid D14.)

I samband med Palmerättegången mer än två år senare lämnades inte bara Rosendahls PM in till Stockholms tingsrätt av utredarna, utan också det tidigare nämnda handskrivna protokollet från narkotikaroteln. Det ska ha varit nedtecknat i direkt samband med avlyssningen och som författare står en av rotelns medarbetare. ME. Där finns också några rader om det ovan refererade telefonsamtalet med samma tidsangivelser, men där sammanfattas konversationen på ett lite annorlunda sätt. Så här står det:

Roger säger att han blöder som en gris. Roger pratar något om en kniv – han är så påverkad att det är svårt att höra vad han säger. Roger vill ha några ord med Sigge. Går inte enl. Sigge. Polisen hade ju hämtat honom utanför, Sigge hade hört att han dragit kniv på kaféet. Roger säger att han ska gå in till polackerna. Skit i det, säger Sigge som tycker att Roger väcker uppmärksamhet. Roger tänker gå till polisen, han är blåst. Blanda inte in mig, säger Sigge. Roger säger att han är beskylld för att ha försökt ta livet av någon. Roger vill betala en skuld så han blir kvitt. Sigge vill bli av med Roger och klipper av samtalet.

I detta handskrivna protokoll betecknas parterna i samtalet som ”Roger – okm – Sigge”. Det ska utläsas som att uppringaren är en okänd man som kallar sig Roger och att den som svarar är Sigge. (Se Sven Anér: Fyra nycklar, sid D8-9.)

De två beskrivningarna av samtalet skiljer sig alltså åt en del. Men det är förklarligt eftersom det handlar om sammanfattningar av en inspelning som ska pågå ungefär sex minuter. Formuleringen om att uppringaren blöder som en gris går dock igen och den enklaste förklaringen är att Rosendahl och medarbetaren på narkotikaroteln lyssnat på samma inspelning och tagit fasta på olika saker. Det är också tämligen klart att det handlar om Roger Östlund, med tanke på allt som kommit fram om honom i samband med Palmerättegången. Episoden i det handskrivna protokollet syftar helt klart på ett bråk som Roger blev indragen i på ett café på Tegnérgatan på eftermiddagen den 25 februari, alltså tre dagar före mordet. (Se Mörkläggning sid 754f.)

Rosendahl har med all sannolikhet gjort sin genomlyssning av bandet i mars 1987 precis som han angett. Han har inte identifierat att det är Roger Östlund han lyssnat på men han har vetat att Sigge hade en bror med namnet Roger. Och så har missuppfattningen etablerats.

Frågan återstår: när kom bandet till, det som Rosendahl lyssnade på? Är det en genuin sammanställning av inspelningar från mordnatten som funnits på narkotikaroteln i ett helt år? Eller har det sammanställts exempelvis genom att inspelningar av samtal på Sigges telefon från andra datum har plockats ihop så att den som lyssnar får det felaktiga intrycket att spelklubbsägaren var hemma i bostaden vid tiden för mordet? Speciellt den detaljerade beskrivningen av omständigheter kring bråket på caféet den 25 februari som finns i det handskrivna protokollet pekar på att inspelningen med Roger kunde vara hämtad från den dagen och inte från mordkvällen. (Det finns uppgifter i ett par andra samtal kort tid före Rogersamtalet som också stämmer illa med var som är känt om Sigges aktiviteter under mordkvällen, jag tar upp det i Mörkläggning sid 761-63.)

I så fall är det handskrivna protokollet författat först sedan ett manipulerat band med inspelningar producerats. Det kan till exempel ha skett några dagar innan Thure Nässén och Björn Rosendahl får del av innehållet på bandet.

Men då talar vi alltså om mars 1987 (eller för all del ännu lite tidigare), långt innan några som helst spaningsåtgärder sätts in mot Christer Pettersson. Och varken den befattningshavare på narkotikaroteln (ME) som står som författare till det handskrivna protokollet, Björn Rosendahl eller Thure Nässén tycks ha en aning om att mannen som påstår sig blöda som en gris är Roger Östlund.

Därmed blir det också väldigt svårt att ta till sig Hylins tes om att en förfalskad sammanställning av telefonavlyssningen av Sigge skulle ha gjorts för att sätta dit Christer Pettersson genom att placera Roger Östlund på Grand minuterna före mordet. Det är en för krånglig och riskabel förfalskningsåtgärd för att den ska vara motiverad om det inte står ganska klart att Pettersson ska bli åtalad för dådet på Sveavägen.

Om det någonstans inom polisen – mest sannolikt på narkotikaroteln – framställts ett manipulerat band som handlade om avlyssningen av Sigge under mordnatten så bör det ha funnits ett annat motiv för en sådan åtgärd.

Vad skulle det vara för motiv? Ett tänkbart sådant är att Sigge under hemresan gjort observationer som är besvärande för kretsar inom polisen och att det därför funnits skäl att döda hans vittnesmål. Det finns uppgifter från Sigge som antyder något åt det hållet. Men det kräver lite utrymme att diskutera dem och det skulle med mina nuvarande kunskaper lätt bli spekulativt. Förhoppningsvis kan jag återkomma till detta.

Tillbaka till Hylin. Det kan synas lite överraskande att han över huvud taget lägger fram något så graverande för polisen som de mystiska uppgifterna om telefonavlyssningen av Sigge och att han själv drar slutsatsen att det handlar om ren manipulation av bevis mot Pettersson. Hans favoritmördare är ju trots allt samme Pettersson.

Men givetvis är det fullt möjligt att åtminstone i teorin tänka sig att Christer Pettersson verkligen är Palmes mördare samtidigt som polisen inte lyckas styrka det och att någon då väljer att producera falsk bevisning mot honom.

Kanske spelar det också in att Hylins egen favoritteori som han förde fram med sådan energi i sin gamla film Jag såg mordet på Olof Palme inte alls placerar Roger inne på bion strax före mordet. I den filmen drar ju i stället Roger, Harri och Pettersson omkring tillsammans på jakt efter Sigge under de minuter som föregår mordet.

Men den teorin har ju Hylin samtidigt lite diskret släppt i denna film utan att något annat kommit i stället.

Vad som finns kvar, det som utgör kärnan i misstankarna mot Pettersson i de allra flesta människors medvetande, är förstås Lisbeth Palmes utpekande. Och mot slutet i det sista avsnittet i dokumentärserien lyfter Hylin fram en i sammanhanget kanske lite oväntad person som får presentera det argumentet – till på köpet med vad som förefaller vara en feministisk touch.

Det är den gamle moderatledaren Ulf Adelsohn som yttrar sig. Adelsohn har förekommit tidigare i dokumentären och bland annat med tydlig bitterhet sagt:

”Relationen till Olof Palme är den sämsta relation jag under hela livet haft till någon socialdemokrat.”

Adelsohn säger att Palme använde sig av nedsättande personangrepp och att det under de år de var partiledare samtidigt inte en enda gång hände att de ens drack en kopp kaffe tillsammans. Ur Adelsohns synpunkt låg skulden hos Palme, denne var inte intresserad av något som helst tankeutbyte med sin politiske motståndare. (Del 6 i Hylins dokumentärserie.)

Vad säger då Adelsohn om Lisbeth Palmes utpekande i slutavsnittet, Jo:

”Jag har gjort ett tankeexperiment med hjälp av en flicka som sa att om man vänt på det här och tänker sig att den som sköt hade skjutit Lisbeth men missat Olof Palme, bara … snuddat vid ryggen, och han sedan hade varit vittne och tydligt pekat ut Christer Pettersson, är det nån som då tror att domstolen hade friat Pettersson?”

Argumentet går förstås ut på att Lisbeth Palme har blivit mycket mera misstrodd för att hon är kvinna.

Och det kan förefalla som om Adelsohn har en poäng. Kvinnor har i långa tider i Sverige liksom i övriga världen blivit behandlade som mindre trovärdiga, mindre logiska, mer irrationella och så vidare.

Det är generellt sant. Men det behöver ju inte betyda att det förklarar skepsisen i just det här fallet, skepsisen mot Lisbeth Palmes tvärsäkert formulerade uttalanden om att det var Pettersson hon såg. Det kan ju faktiskt finnas sakliga skäl till tveksamhet inför det hon hävdat.

Ifall vi ska titta på Adelsohns hypotetiska resonemang om hur det skulle ha uppfattats om det var tvärtom kan det vara klokt att vi konkretiserar oss lite grann.

Jag har därför sammanställt ett antal centrala uppgifter med anknytning till Lisbeth Palmes utpekande och helt enkelt bytt ut Lisbeth mot Olof och tvärtom. Läs och fundera:

Ulf Dahlsten

• Olof Palmes första uttalanden i polisförhör ger intryck av att han inte sett gärningsmannens ansikte;

• Olof Palme deltar av okända skäl – och till skillnad från nästan alla övriga vittnen – inte i en rekonstruktion på brottsplatsen;

• Olof Palmes förtrogne, statssekreteraren Ulf Dahlsten, säger till tidningen Expressen i april 1986:

”Olof Palme såg mannen som mördade hans hustru. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan han inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.”

Dahlsten tillägger: ”Också chocken gör det svårt för Olof Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.”

• När Olof Palme nästan tre år efter mordet blir ombedd att titta på en konfrontationsuppställning vägrar han att gå till polishuset för att göra det. Han kan däremot tänka sig att komma till riksåklagarens kansli för att se en videovisning av konfrontationsgruppen om vissa villkor är uppfyllda. Det får inte finns några utomstående närvarande. De enda som får finnas där är två åklagare som han blivit bekant med. Inte ens den misstänktes advokat ska få närvara. Olof Palme vill inte att förhöret ska bandas och han vill sitta så att inte åklagarna ser hans ansikte.

• Inför den kommande rättegången förklarar Olof Palme för en av åklagarna, Solveig Riberdahl, att han inte bestämt sig för om han ska delta över huvud taget i det mål som handlar om hans hustrus död. Riberdahl försöker få svar på när han tänker bestämma sig, men som hon senare minns säger Palme bara att han ”lämnar besked när det passar honom”.

• När stunden närmar sig då domstolen hoppas att Olof Palme ska komma till rättssalen och låta sig höras under rättegången kommer han in med en skrivelse där han ställer upp ett antal detaljerade och ytterst ovanliga förutsättningar för sin medverkan. Bland annat kräver han att allmänheten och media inte ska få vara närvarande i rättssalen, att ljud från förhöret varken ska få sändas ut i radio eller till de journalister som sitter i en angränsande sal och att förhöret inte ska få spelas in. I det närmaste kräver han alltså att förhöret med honom inte ska bli offentligt. Han kräver dessutom att den åtalade inte ska få närvara i salen.

• Eftersom Olof Palme inte får något svar från rätten i förväg kommer han helt enkelt inte till rådhuset.

• Sedan rätten gått med på nästan alla krav kommer han och låter sig höras men förhåller sig mycket avvisande mot både åklagare och försvarare om det kommer upp frågor han inte vill svara på.

• Centralt i rättegången – och i debatten i media – är att Olof Palme före visningen av konfrontationsgruppen fått upplysning om att den misstänkte var missbrukare. Diskussionen handlar om att det är en påtaglig möjlighet att det påverkat Palme i hans utpekande av just Christer Pettersson. Den här centrala punkten hänger kvar i den fortsatta debatten om dådet på Sveavägen. Fem år efter rättegången tillkommer något sensationellt: Olof Palme låter sig intervjuas av en radiojournalist och uppger då – sensationellt nog – att han redan på mordplatsen noterat att gärningsmannen såg ut som en ”missbrukare” som ”levt ett hårt liv”. Det finns inga spår av det i några kända polisförhör med Palme och inte heller var något sådant uppe i rätten. När han av radioreportern får frågan om varför han inte själv tog upp den saken under rättegången säger han att han utgick från att åklagarna kände till det där och att han tyckte att hans uppgift bara var att svara på de frågor han faktiskt fick.

Vi kan nöja oss med detta. Det här är på intet sätt en uttömmande lista över frågetecken kring och konkreta brister i Lisbeth Palmes utpekande. Men den bör räcka för att göra min poäng begriplig, Det vill säga: den som ifrågasätter tillförlitligheten i Lisbeth Palmes utpekande kan ha sakligt grundade skäl till det.

Det är inte sagt för att nedvärdera henne. Vad som drabbade henne på Sveavägen måste ha varit djupt chockartat. Men faktum kvarstår, om Olof Palme agerat på det sätt som hans hustru gjort hade nog de kritiska frågorna om hans tillförlitlighet varit minst lika starka som de frågor hon kommit att utsättas för.

I min senaste bok, Huvudet på en påle, ägnar jag ett långt avsnitt åt Palmemordet och fokuserar då just på Lisbeth Palmes motsägelsefulla roll i utredningen. Texten är skriven med sympati och respekt för henne – men samtidigt menar jag att det finns starka skäl att tro att hennes ovilja att delta i rättegången hade att göra med att det fanns information om mordet som hon mycket tidigt lämnat till en begränsad krets och att förutsättningen varit att de uppgifterna skulle hanteras med sekretess.

På det sättet hade det nästan omedelbart efter mordet uppstått en ”officiell” version av vad hon sett (mycket lite) och sannolikt också en annan som bara några få personer fick tillgång till.

Det där är, menar jag, en rätt övertygande förklaring till varför Lisbeth Palme redan mycket tidigt reagerade med obehag varje gång även till synes okontroversiella uppgifter från förhör med henne hamnade i tidningarna. Om det som kommit ut bara var toppen på ett isberg var det förklarligt om hon varken ville bekräfta eller dementera att det var så.

Konfrontationsvisningen med Pettersson ledde till något chockartat för henne: hon trodde sig minnas att hon sett honom på platsen strax efter mordet. I så fall var det en rimlig slutsats, kunde det verka som, att han var involverad. (Det ska noteras att hon aldrig sagt att hon sett honom skjuta eller ens sett honom med ett vapen i handen.)

Men detta betydde också att när Palmeåklagarna ville ha henne att framträda i rättegången försattes hon i en extremt svår situation: vilka frågor skulle hon kunna få om allt hon sett och trodde sig veta? Och vilka av dessa frågor skulle hon svara på? Hennes ovilja att alls delta och hennes försök att begränsa offentligheten kring sitt framträdande var, tror jag, mänsklig och begriplig.

(Det finns förstås en mängd konkreta detaljer som jag redovisar i Huvudet på en påle och som stöder mitt resonemang, men jag tar inte dem här. Den här texten är lång nog ändå.)

Och med det sagt: Ulf Adelsohns ord må väcka känslor av sympati gentemot Lisbeth Palme, en sympati hon med all säkerhet är värd efter den långa mardröm hon utsatts för med start för mer än 32 år sedan. Men de har inget att tillföra i sak. Hennes utpekande av Christer Pettersson löser inte gåtan med Palmemordet.

När Hylin i sin dokumentärserie klamrar sig fast vid Pettersson är det på många sätt tydligt att han klamrar sig fast vid en fas i utredningen som för länge sedan är förbi.

De senaste spaningsledarna: Stig Edqvist, Dag Andersson och Hans Melander har alla tre på olika sätt markerat att de är öppna för att Palmemordet kan röra sig om ett väl organiserat brott med klara politiska motiv.

När jag till exempel talade med Stig Edqvist inför skrivandet av min bok Mordgåtan Olof Palme som kom 2010 sa han att Palme funnits uppsatt på mer än tjugo olika dödslistor runtom i världen.

Jag citerar ur boken:

”Vad var det för typ av dödslistor?” frågar jag.

”Han fanns på en lista från Sydafrika för sitt motstånd mot apartheid, exempelvis”, svarar Edqvist.

”Och den listan var av en typ som man skulle ta på allvar?” undrar jag, kanske lite naivt.

”Ja, det är klart, sätter en stat eller en säkerhets- eller underrättelsetjänst upp en person på en dödslista så måste man ta det allvarligt”, svarar Edqvist på sin tämligen diskreta värmlandsdialekt. ”Och det kan jag mycket väl förstå att apartheidregimen ville ha bort en kritiker som var så pass internationellt känd och som gick ut i världsmedierna, det var ju helt naturligt.”

Edqvist har varit i Sydafrika efter den vita rasistregimens fall och är rejält insatt i hur det kunde gå till där. Så jag säger inte emot honom i just det fallet. Men så många som tjugo olika dödslistor …?

”Tjugotvå, tror jag”, preciserar Edqvist.

Och det var inte enskilda tokstollar som skrivit ihop någonting utan stater och underrättelsetjänster?

”Just det”, svarar Edqvist bestämt.

Mycket tydligare kan det inte bli. Exakt vilka stater det handlade om berättar inte Edqvist – med undantag för Sydafrika. Den regimen finns ju inte längre, så det är inte lika känsligt.

Edqvist berättar inte det här för att han vill hävda att det var en underrättelsetjänst som låg bakom mordet. Han bara redovisar en omständighet i samband med att Palmes internationella fiender kommer upp i vårt samtal. Och det är en omständighet han tar på visst allvar.

Så långt Edqvist i Mordgåtan Olof Palme.

Men varken Stig Edqvist, Dag Andersson eller Hans Melander förekommer i Hylins långa filmserie. De som dyker upp är i stället gestalter som har anknytning till tidigare och i dag överspelade faser av utredningen: spaningsledarna Hans Holmér och Hans Ölvebro, advokaten Pelle Svensson och TV-underhållaren Gert Fylking. Samt en lång rad personer i Christer Petterssons omgivningar. Somliga av de personer som framträder är inte längre i livet, andra är högst levande. Men oavsett vilket ger Hylins parad av figurer – med den inramning han gett dem – ett lätt spöklikt intryck.

Det är som om han utropar: absolut sista chansen att uppleva Petterssonspåret innan det försvinner i dimman.

Rimligtvis har Hylin själv under sitt långa arbete med TV-serien reflekterat över de uppenbara invändningarna mot Lisbeth Palmes utpekande. Och vid ett par tillfällen i serien märks också en tvekan från hans sida om Petterssons skuld

I seriens första avsnitt anslår speakern tonen: ”Det finns kanske mycket man aldrig kommer att kunna förklara. Men det här är vad vi kan berätta om mordet på Olof Palme.”

Och i sista avsnittet fäller samma speaker den avrundande kommentaren: ”Även om det vi i dag vet inte räcker för en fällande dom kan det ändå kasta ett visst ljus över händelserna på Sveavägen den 28 februari 1986.”

”… kasta ett visst ljus…”. Det är svårt att tolka det annorlunda än att det faktiskt inte kan slås fast att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.

Hylins tvekan – som inte var synlig i hans förra Palmefilm från 2006 – tycks ha smugit sig på honom allt eftersom han trängt djupare in i sitt material om Palme och ”träsket”. Han har borrat och borrat men utan att nå fram till några tydliga slutsatser om vad egentligen som skedde där på Sveavägen.

Den tveksamheten är kanske i så fall ett utslag av en viss anständighet från Hylins sida. Det är välkommet – i synnerhet om vi påminner oss de metoder han använde i sin tidigare film från 2006 då han närmast lade ett erkännande för inblandning i Palmemordet i den döende Rogers mun.

Kanske är denna sympatiska försiktighet också en – medveten eller omedveten – förberedelse från Hylins sida för att backa i större skala. Han har gått igenom indicierna mot Pettersson och han inser att de inte riktigt räcker. När lite mer tid gått och han har smält det kan han kanske släppa saken.

Kvar på spelplanen – en aning ensamma och bittra – med sina lätt rättshaveristiska utpekanden av den döde missbrukaren från Rotebro blir då bara Jan Guillou, Pelle Svensson och Gert Fylking. Och möjligen några till.

Som ett litet post scriptum till allt detta kommer en artikel i nyhetsflödet efter tidskriften Filters publicering av sina anklagelser mot en annan mer eller mindre tänkbar ensam gärningsman: den så kallade Skandiamannen.

Fram tills nu har sönerna Palme och statsminister Stefan Löfven framstått som de mest lojala förespråkarna för att Lisbeth Palmes utpekande var korrekt.

Aftonbladet rapporterar om att Olof Palmes son Mårten befinner sig i USA när tidningen når honom och refererar uppgifterna. Han säger att han inte läst reportaget men tillägger:

”Men jag ska göra det så fort jag får möjlighet. Det som kommit fram är mycket intressant”, säger han till tidningen.

Expressen har talat med Joakim Palme som säger att det nya materialet om Skandiamannen är ”svårbedömt” och kommenterar: ”Det är klart att man blir luttrad av olika spår som leder i lite olika riktningar.”

Och Stefan Löfven som för ett par år sedan kategoriskt försäkrade att han trodde på Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson säger nu att ”framtiden får utvisa” vad tidskriften Filters uppgifter kan betyda för lösningen på mordgåtan.

”Skandiamannen” är lika lite som Christer Pettersson den första eller enda teorin om en ensam gärningsman som av okända skäl i stundens raseri skulle ha tagit livet av den svenske statsministern.

Men han har i alla fall just nu, dessa varma försommarveckor, kommit att representera den nya bilden av den ensamme mördaren.

Det fick inte Pettersson uppleva.

Kanske hade han ändå ett sätt att hantera de anklagelser som drabbade honom. Under Palmemålet i tingsrätten – den 4 juli 1989 närmare bestämt – visade Christer Pettersson plötsligt förbittring under åklagaren Anders Helins utfrågning. Han sa:

”Jag ska bara säga till dig, Helin… att när jag i december förra året la händerna på dina axlar och sa att jag inte mördat Olof Palme svarade du ’ja, vi får hoppas det’. Det tror jag inte längre att du hoppas.”

Pettersson fortsatte med att Helin målat en negativ bild av honom och misstänkliggjort det enda vittne som då trätt fram för att ge honom alibi.

”Sträcker sig inte ditt påstådda hopp längre än så här kan jag inte dela det. Då är det som det står i dikten: ’Jag får söka tillflykt lite längre in’”

Och så förklarade Pettersson att han inte hade lust att svara på Helins frågor.

Det är tveksamt om det fanns någon i rättssalen som visste vad det var för en dikt Pettersson talade om.

Men den heter Du ska tacka och är skriven av Karin Boye.

Bland annat heter det i den korta dikten:

Du ska tacka dina gudar,

om de gör all skam till din.

Du får söka tillflykt

lite längre in.

Det som hela världen dömer

reder sig ibland rätt väl.

Fågelfri var mången,

vann sin egen själ.

”Fågelfri” är ett gammalt ord för fredlös. Och det var kanske så Pettersson kände sig när han satt där i rättssalen. Ifall vi kan tänka oss att han var oskyldig till mordet på Olof Palme måste vi också förstå den vanmakt han i så fall känt inför den brutala tyngden i ett rättsmaskineri som dragits igång för att krossa honom.

Då bör han ha känt förtvivlan över att allt handlade om att göra all skam kring det ouppklarade statsministermordet till hans egen personliga skam.

Karin Boye

Är just det skambeläggandet över nu – nästan 30 år efter det att han anhölls för mordet och nästan 14 år efter hans död?

Inte riktigt, kanske. Men gissningsvis nästan.

FOTNOT: Om Petterssons hänvisning till Boyes dikt, se t ex nyhetsrapporteringen i Svenska Dagbladet 890705 och Jan Lindströms krönika i Expressen 890709.

 

 

 

 

Annonser

77 reaktioner på ”Sista föreställningen med Christer Pettersson?

  1. Jag tycker också justeringen kring varför Sigge C promenerade på Sveavägens östra sidan en sen fredagkväll var snygg (i teorin om att Christer P sköt fel person). Tidigare var det ju att Sigge skulle följa sin ”flickvän” (kallar man det så när man är i den åldern?) hem till bostaden på Tunnelgatan. Eftersom hon inte bodde där längre så föll ju det. Nu var det istället så att han skulle till en favoritrestaurang längre söderut på Sveavägen. Tyvärr var den belägen på den västra sidan, så varför gå på östra? Jo, Sigge ville alltid gå på den östra sidan till den restaurangen enligt dokumentären. Känns som ett märkligt ”bevis”.

  2. Fint och medkännande men borde aldrig behövts om det fått gå rätt till väga. Att den agerande rättsbetjäningen hade sina direktiv att hålla sig till var en sak som jag fattade av tongångarna redan i början eftersom jag råkade befinna mig i miljön. Det var liksom bara en sorts åsikt i skuldfrågan som var acceptabel att få ge uttryck för i gemenskapen; i första skedet ensam galning, i senare skedet Pettersson. Alltså ett mantra redan från första stund. Det var måtten på takhöjden märkligt nog även i diskussion man och man emellan med kollegor man jobbat ihop med i flera år och därför kände personligen. Fast det fanns undantag, bla en av de till PU inkommenderade spanarna som jag hörde uttrycka sin uppfattning om Pettersson, vars fall han med sin kännedom i ärendet betecknade som ett rent rättsövergrepp. Och hur hela vårt nyhetsetablissemang kritiklöst kunde mata i och ur sig detta under så lång tid och att vissa inte drog sig för att driva tesen även frikännandet ger bara smaken av publicistiska pöbelfasoner. Förhoppningsvis är väl Mikael Hylin den sista i raden nu som fortsätter kajka motströms. Men kanske ett led i träningen inför Vansbrosimmet ? .

  3. Tack för en utmärkt genomgång, och passagen om hur proffsmördare skulle ha gjort (enligt Åsgård), begett sig till Gamla Stan, tagit med sig en stege och klättrat in genom ett av Palmes fönster, satt som en smäck!

  4. Blev lite inspirerad av Karin Boye.

    Fritt efter Ulf Åsgård:

    Att mörda Palme var ganska lätt,
    men nog inget för den fege.
    Doktor Åsgård vet ett utmärkt sätt:
    -Klättra bara på en stege!

  5. Det var en grundlig genomgång.

    Som jag minns avslutningen av dokumentären så lyftes två saker fram: För det första, att det inte är riktigt moraliskt att peka ut en person som mördaren, när han är frikänd i rätten. Men för det andra, att det inte är rätt mot Lisbet Palme att inte lita på vad hon säger – en ståndpunkt som Ulf Adelsohn får förmedla. Det hela får alltså någon form av moralisk avslutning: Det rätta är att å ena sidan lita på att Lisbet har rätt och att Christer Pettersson med all sannolikhet är mördaren, men å andra sidan att vi inte öppet pekar ut honom utan talar tyst om detta.

    Man skulle önska sig en mer faktabaserad slutsats, men det kanske var omöjligt att komma med någon sådan utifrån det upplägg och den inriktning programmen hade. Det är också mycket möjligt, som antyds i bloggen, att Hylin under sitt långa arbete med serien blivit mer skeptisk till den ståndpunkt han hade när han arbetet påbörjades, dvs att det hela pekar mot Christer Pettersson.

  6. Om man då sammanfattar kritiken mot den GM-profil som gjordes av Åsgård/Olsson är det väl så att det finns alldeles för lite information från mordplatsen för att överhuvudtaget kunna skapa en profil. Då är det ju inte bra att den profilen blev offentlig och ännu mindre bra om Palmegruppen har jobbat utifrån den. Men om de har använt den vet vi ju ingenting om.

  7. Läste också att Åsgård själv inte alls tycker att profilen är skapad med Christer Pettersson i åtanke och det håller jag nog med om. När jag läste den fick jag själv uppfattningen om att profilen pekade mot en helt annan personlighetstyp än Christer Pettersson.

    1. Ja, det är riktigt att den pekar på en helt annan personlighetstyp än Pettersson. Men det finns en rad detaljer som stämmer förbryllande exakt in på Pettersson och det är de som väcker frågor om i vilken utsträckning Åsgård/Olosson haft honom framför näthinnan.

  8. Ett annat ganska ganska märkligt inslag i dokumentärserien är när Hylin intervjuar sig själv. Han framstår liksom som sin egen expert. När han sitter framför kameran och berättar om sitt första möte med Roger Östlund är det ärligt talat svårt att ta det hela på allvar. I övrigt blir programmet ofta rörigt. När det exempelvis görs en lång utvikning om det dåliga polska tjacket som ”svider” i kroppen verkar programmakarna ha tappat tråden och man undrar nästan vad serien egentligen handlar om.

  9. Bra artikel Gunnar men jag tror inte det är sista föreställningen med CP:

    ”Den nuvarande Palmeåklagaren Krister Petersson förklarade ju tidigare i år att han helt enkelt inte tror på Christer Petterssonspåret. Det är ett betydelsefullt uttalande när det kommer från någon som leder den förundersökning som under så många år varit fokuserad just på missbrukaren från Rotebro.

    Jag har stor respekt för KP kunskaper. Han tog över Februari 17 och har redan upptäckt något mycket intressant, men hans uttalande har inget värde fram tills dess att han presenterar något ? Även om orsaken till tystnaden är att utredningen är inne i ett känsligt läge och han inte vill andra ska forska i gåtan, så är värdet på Cp spåret är lika stort fram till dess.

  10. Bra och gedigen genomgång/analys av Hylins – och andras – ‘bevisföring’, Gunnar!

    Själv tappade jag intresset för den här serien efter att ha sett de två första avsnitten på nätet. Den verkade vara alldeles för ‘tendentiös’, utan att kunna bevisa eller vederlägga något specifikt nytt i Christer Pettersson-fallet; mer som ett slags ‘krim-såpopera’ (rent dramaturgiskt) med tillhörande ‘cliffhangers’ till varje avsnitt. Redan tidigt kändes det som att det man skulle få sig till livs (om man redan sedan tidigare var införstådd i MOP) var en ‘tummetott’.

    Fördelen med den här bloggen är att den diskuterar MOP utifrån många olika vinklar, men i stort sett hela tiden med ett öppet och seriöst upplägg/tonläge. Vi är många ‘Kalle Blomkvistare’ här som kan pröva våra tankar och teorier, komma med nya uppslag, artiklar, trådar, länkar, etc. Oftast får ‘man’ då också relevant feedback på detta, antingen från dig själv, eller från någon annan som känner till ev. detaljer lite bättre. Gott så! Det gör ju egentligen det här till en väldigt bra resurs och ‘Think tank’ när det gäller MOP.

    Har det någon gång slagit dig – eller har du någon gång fått känslan för – att det skulle kunna vara så att någon som haft någon (aldrig så liten) kännedom om vad som faktiskt hände den kvällen också frekventerat denna sida, eller t.o.m. postat här?

    Har det någonsin slagit dig att det kanske t.o.m. från polisiärt/utredningsmässigt håll förekommit något visst intresse för denna sida? (för att se olika ‘vinklar’, detaljer, tankar, resonemang, etc.).

    1. Jag utgår från att det finns folk som av alla möjliga skäl följer diskussionen på denna blogg och i andra liknande forum. Såväl personer som yrkesmässigt jobbar med att lösa fallet och sådana som är oroliga just för att det ska lösas.

  11. Jo, så kan det kanske vara. Det är gediget arbete du utfört genom åren. Det kan vi bara tacka för. Förhoppningsvis kommer sanningen att sippra fram någon gång.

  12. Några saker som smalnar av tänkbara gärningsmän och mordanledning kan va
    Tystnaden,mörkläggningen oviljan från median i Sverige att gräva.
    Om Hh var på plats anser jag att det smalnar av betydligt-HHs beteende innan mordet tyder på att han hade föraning att något skulle hända. När det sen verkligen hände kan man dra slutsatser i HHs beteende efteråt-Bla kommentaren ”skaka i grundvalarna” och lösningen kommer långt in på 2000-talet”

    Lägger man sen till en polis som på fyllan uttryckt sig ”palme ska skjutas nästa gång tar vi han för idag kom han undan” Får det att smalna av ytterligare. (om man testar den teorin)

    Om HH var på plats måste han haft sina underordnade som rapporterade direkt till han på plats i Sthlm innerstad.

    HH väljer att beväpna sig med attacheväska med inbyggd kulspruta ala 30-talets Chicago.
    När vapenaffärer handlades i det dolda hade kanske HH en uppgift tillsammans med sina underordnade

    Jag tror att Palme var skyddad i triangeln-Palme hade gått där varje dag sen 60-talet utan att bli skjuten så??

    Jag tror det var något akut man skulle ha betalt för vapnen som vanligt om inte skulle OP undaröjas nu hade han fått storhetsvansinne om han ska blockera våran inkomst.

    Kanske fanns det andra som tjänade pengar i fickan på dessa vapenleveranser som var högt uppsatta som motarbetat utredningen.
    Kanske man medvetet väntade in så mordet skulle ligga hyfsat nära i tiden av Moskavresan så man kunde skylla på den.
    HHs killar tidigare baseballpoliserna var ju brutala kan HH haft en ny grupp okända men som också bröt mot lagar fast inte fysiskt?
    Efter mordet har HH några killar runt om sig hela tiden mer eller mindre som livvakter
    någon några av dessa var vapenhandlare också.
    Genom att identifiera HHs underordnade före o efter mordet hans närmaste kanske det kan ge någonting.

    Vi måste ju få reda på vilka som var i holken i postholken. Vad såg de under dagen/kvällen när de tittade ut på tunnelgatan/sveavägen?

    Att ingen talat får mig att tveka var det verkligen narkotikaspanare där var det inte istället Säpo eller Baseballigan eller utländsk makt?

  13. Ett namn räcker, endst ett namn på en levande person som var i postholken 28/2 1986? Hallå media gör ert jobb.

  14. Vi har också Dahlgrens brevlådeintervju ”Förstår du INTE! Det är farligt. Detta tyder inte på en ensam missbrukare utan en grupp mäktiga män

  15. Höger- eller vänsterhänt?
    I Uppdrag granskning cirka 2:30 in i första avsnittet så säger man att CP var vänsterhänt. Det syns på textens lutning, menar man. Vad säger polisutredningen om detta? På filmer om mordet brukar ju mördaren vara högerhänt.

  16. Och där brukar man ta med vänster hand på Palmes axel, före skotten. Jag hittar inte vilka vittnesuppgifter det grundar sig på. Anders B:s beskrivning kanske var klar men den är virrigt nedtecknad och innehåller en uppgift om hur mannen till vänster håller armen (måste bli högra) om personen i mitten.

    Endera handen på eller om axeln borde vara något oerhört viktigt om det stämmer.

    Anders D såg vapnet med den långa pipan (!!!) i GM:S högra hand. Hans vittnesmål har en intressant kronologi: två skott sedan faller en man samtidigt som GM springer in på Tunnelgatan.

      1. Det finns ingen teknisk bevisning som besvarar frågan om mördaren var höger- eller vänsterhänt. Allt handlar om vittnesuppgifter och de är ganska begränsade när det gäller själva skottlossningen. Plus givetvis behäftade med rätt stor osäkerhet. Centrala vittnesmål från mordplatsen redovisades i förundersökningsprotokollet i målet mot Christer Pettersson. De kan läsas här: http://www.itdemokrati.nu/page36.html

        1. Om man inte lyckats rekrytera en ambidexter mördare påverkar ju hans höger- eller vänsterhänthet planeringen av hur han skulle komma i optimalt läge, åtminstone under ett möte (huruvida i förväg överenskommet eller ej) följt av fortsatt promenad. Så vitt jag vet råder samstämmighet om att GM kom från eller gick till vänster om Palme och att LP gick till höger om P. Det ter sig mera fördelaktigt för en högerhänt. Och man kunde anta (baserat på traditionen och eventuellt tidigare bevakning av deras promenader) att LP skulle vara på den högra sidan.

          Anders D hävdar att höger hand användes. En av de finska damerna, tror jag, hävdade att vapnet under rocken hölls i vänster hand; walkie-talkien var då i höger (och det var ju ej vid skjutningen och inget färskt minne – finns ej på itdemokrati).

          Om CP verkligen var vänsterhänt minskar sannolikheten ytterligare för att han skulle klarat detta. Man kan naturligtvis inte uttrycka den minimala sannolikheten i siffror men den för att han gjort det blir mycket mindre än den redan nästan obefintliga att han skulle ha klarat det.

          Och Skandiamannen var höger- eller vänsterhänt?

          1. Anders B:s beskrivning av hur mördaren tycktes lägga armen om Palme innan han sköt skulle kunna tolkas som att mördaren la högra handen på Palmes axel, fixerade sig offer med ett stadigt grepp och sköt med vänster hand.

            1. Aha, det var en del av upprinnelsen. Men han gick med armen så under flera steg, med armen liggande mot ryggen verkar det som i Anders B:s beskrivning! Vilket fick honom att tro att mittenpersonen var en kvinna. Vänsterhänthet skulle ju dock tala mot att man noggrant valt ut den perfekte GM: sämre position och vänsterhänta är lättare att identifiera – det krymper komplotten. Men omfamningen kunde snarare vara ett sätt att invagga Palme i falsk säkerhet som förberedelse för ett fastare grepp med vänstra handen som annars kunde kommit lite abrupt. Och den tyder ju djup bekantskap. Men jag accepterar att man inte kommer någonstans med detta.

              1. Ja, det där med mördarens höger- eller vänsterhänthet är en osäkerhet som vi tills vidare får leva med. Men det är ju riktigt att Anders B:s iakttagelse pekar på att mördaren gick med armen om Palme under flera steg. Och eftersom mördaren befann sig till vänster om Palme bör han i så fall ha använt högerarmen. Om syftet var att låta denna kroppskontakt övergå i ett lite fastare grepp med handen alldeles inför skottlossningen bör han inte ha haft revolvern i höger hand. Men på så nära håll som skottet avlossades kan man väl tänka sig att en kompetent skytt inte hade ett så stort problem med att skjuta med vänster hand även om han var högerhänt.

                Tyder en sådan kroppskontakt på djup bekantskap? Det kan tyckas så. Men om mördaren gav intryck av att vilja förmedla viktig information som inte skulle kunna snappas upp av människor i närheten kunde han ha sänkt rösten och lagt armen om Palme, synbarligen i syfte att komma lite närmare dennes öra på ett bekvämt sätt. Det kan han ha gjort utan att vara på personligt förtrolig fot med Palme. Vad som är en acceptabel kroppskontakt bestäms ju av situationen, till exempel frisörer och läkare kommer ju ofta mycket fysiskt nära personer de inte känner alls.

                Det här är givetvis spekulativt, även om det finns flera vittnesmål som starkt tyder på en kontakt mellan Palme och mördaren före mordet. Den givna invändningen är att Lisbeth Palme inte i några offentligt kända förhör berättat om att det skulle ha existerat någon sådan kontakt eller att hon själv ens observerat gärningsmannen före eller under skottlossningen.

                Nu finns det omständigheter som pekar på att hon i ett tidigt skede kan ha övertalats att bara redovisa vissa av sina uppgifter från Sveavägen till vad hon uppfattade som mycket betrodda personer. Hennes återkommande krav på sekretess omkring allt som gällde hennes vittnesmål är en av de faktorer som pekar i den riktningen. Det finns också andra omständigheter som gör detta tämligne troligt, se min senaste bok Huvudet på en påle där jag utvecklar resonemangen kring detta. (Läs förresten gärna den här korta men informativa recensionen av min bok.)

                Rent allmänt kan det förstås invändas att en gärningsman som visade sig för Palme utan att röja sina avsikter måste vara en ganska iskall person. Förvisso. Men sådana mördare finns, och de är inte särskilt ovanliga när det handlar om politiska attentat. Ett av de mest kända politiska attentaten i världshistorien, mordet på Julius Caesar, utfördes ju på det sättet av en hel rad personer, allihop sådana som fanns i Caesars omgivning.

                1. Har svårt att tänka mig att Palme av flera orsaker skulle tolererat någon omfamning av en vilt okänd person till på köpet ute på stan bland folk en sen kväll utan att reagera på något sätt, skolad som han uppges ha varit i underrättelseväsendets ABC. Stämmer inte med en regeringschefs förväntade uppförandekod att släppa någon utomstående så familjärt nära inpå livet om det nu inte var någon som han kände igen som rysk ministerkollega och som har för sed att omfamna och kyssa på kinden. Nä, och hade det varit fråga om någon känd kontakt tror jag inte Palme gått med på att förlägga den ute på stan i nattmörkret. Harvard var ju fö sedan länge desarmerat som nyhetsstoff och innehöll därför inte något hysch-hysch värt att dölja för att kunna utgöra ett lockbete. Utom ämnet hade Palme dessutom bedömt beskattningsfrågan helt korrekt i sin deklaration enligt länsrättens utslag.

                2. Ambivalens ?

                  Vad ville han egentligen? Vad ville han Olof skulle göra?

                  Den 12-åriga flickan på Grand ville ha ”mer pengar til kulturen” Barnen i Pilgrimstad ville ”att fabriken skulle bli kvar” Men vad ville mördaren, Gunnar?

                  Kan du se det?

  17. Hade inte en nära anhörig tll C. Petterson en kort tid innan mordet förlorat en tvist mot staten gällande en fastighet? Åtminstone ett möjligt motiv.

    1. Du syftar säkert på huset i Edsviken i Sollentuna, en villa som tillhörde Christer Petterssons far och som fungerat som familjens sommarstuga.

      Fadern som blev alltmer alkoholiserad klarade inte av räntor och amorteringar och till sist blev det klart att huset skulle säljas på exekutiv auktion.

      Christer Pettersson som bodde ensam i huset vid den tidpunkten gjorde vad han kunde för att förhindra försäljningen – bland annat utsatte han sina systrar för en kampanj som de fann rätt obehaglig. Författaren Hans Hederberg skriver om saken i sin bok Offret & gärningsmannen och hävdar att Pettersson till och med förfalskade sin fars nanmnteckning för att övertyga myndigheterna om att det egentligen var han själv som vid det laget var husets ägare.

      Huset såldes trots Christer Petterssons ansträngningar på sommaren 1977, nästan nio år före Palmemordet. Pettersson blev avhyst och bortburen av polisen. Enligt Hederberg var det ”ett sår som aldrig skulle läka”. Se Hederberg, sid 169-176.

    1. Börsen ska ha fallit med cirka 8 % redan på fredagen, vilket har satts i samband med beslutet om höjningen av omsättningsskatten på aktiehandel. Detta har ju också framförts som en tänkbar motivbild i Christer A:s fall.

      Fredagens börsfall gör det inte direkt enklare att isolera mordets eventuella inverkan på kurserna under måndagen och tisdagen.

      Exempel på tidningsträffar:
      https://tidningar.kb.se/?q=b%C3%B6rskurserna&from=1986-03-03&to=1986-03-06
      https://tidningar.kb.se/?q=b%C3%B6rsfall&from=1986-03-01&to=1986-03-06

      Artiklarna kan läsas i sin helhet i KB:s datorer.

      1. Svenska Dagbladetartikeln från den 5 mars som jag har tillgång till som digital prenumerant handlar just om börskurserna och hur de kan ha påverkats av den beslutade omsättningsskatten på aktiehandel. Rubriken är Börsen visar oanad styrka. I artikeln heter det att februari blev ”en stark börsmånad” och att ”uppgången tycks hålla i sig”. En förklaring som ges till den fortsatt starka börsen är att ”många av de största placerarna fått bråttom att göra omplaceringar innan omsättningsskatten höjs den 1 juli”.

        Palmemordet nämns inte i artikeln. Däremot hänvisas till börskommentaren i samma nummer av tidningen. Den innehåller dock bara en branschgenomgång för februari och berör varken den nya skatten eller skottet mot statsministern.

        Några dagar tidigare, den 1 mars, publicerades en annan artikel i SvD som har bäring på det vi diskuterar. Den hade rubriken 37 proc av raset återhämtades. Och i den talas det om en ”chock” efter omsättningsskattehöjningen och om torsdagens ”extrema kursfall” som orsakats av det beslutet. Men i artikeln hävdas också att de flesta aktier hämtade sig under fredagen. Skribenten påminner dessutom om svårigheterna att tolka aktiemarknaden dessa dagar eftersom ”många av börsens tunga aktörer är på sportlov”.

        Även denna artikel är skriven utan hänvisning till Palmemordet – och i detta fall troligen för att skribenten inte nåtts av nyheten.

  18. Man ska väl inte dra för stora växlar när det gäller korta meningar i förhör (som kan vara sammanfattningar) och hur de olika personerna stod i förhållande till varandra. Någon säger exempelvis att mördaren stod till höger om paret Palme om man kommer norrifrån. Men ändå, det är intressant att dissikera vittnesförhören för att lägga ett pussel (som ju inte polisen kunde enligt Skandiamannen…). Vittnet Jan-Åke säger i två olika förhör att mördaren stått till höger om de tre. Ser man bilden från polisens rekonstruktion ur Jan-Åkes synvinkel så borde mördaren hellre varit i mitten om han smugit upp bakom OP och skjutit. Hade mördaren stått i Dekorimahörnan och snabbt gått fram till Palme och befunnit sig till höger som i bilden så borde skottet gått in från vänster till höger om han inte böjt armen på ett onaturligt sätt eller så måste gärningsmannen gått en böj ut till höger på trottoaren och sen fram mot paret Palme. Hinner man en sån manöver på de få meterna till mordplatsen? Troligare att de gått bredvid varandra och mördaren sackat efter för att skjuta, då befinner sig mördaren mer enligt Jan-Å:s vittnesmål och rekonstruktion kan jag tycka. Sen säger vittnet Inge i första förhöret, den första mars, att mördaren ”kom upp bredvid dessa två personer bakifrån”. Här finns alltså ett bredvid också, inte bara bakifrån. Visst, det kanske inte betyder något, men ändå. Har även varit inne på Christina W:s vittnesmål tidigare. Hon säger i första förhöret att hon sett tre personer som stått tillsammans och sen kommer två skott. I förhöret den 27 mars säger hon ju att hon inte sett dem innan skotten så det första förhöret är nog en felaktig sammanfattning, eller? Vid hennes beskrivning senare i förhöret så säger hon att de tre stod som i en triangel och alla vända mot varandra och vid den positionen skjuter gärningsmannen det andra skottet. Om det stämmer så borde OP blivit skjuten i bröstet och det stämmer inte. Men här börjar CW tveka och tror nog att OP sjunker ner vid det andra skottet och då är det kanske vid det första skottet hon ser dem i denna triangel. Men det borde också vara fel. Har hon felaktiga minnesbilder av deras inbördes position, eller kan hon ändå sett dem en kort stund innan skottet när de stod och pratade och det är den minnesbilden som hon har svårt att få ihop i detta förhör?

  19. Tack för påminnelsen om Christina W:s vittnesmål. Det första är ju väldigt tydligt: tre personer stod och samtalade, sedan skott. Anders B beskrivs detaljrikt, vilket inger förtroende.

    Hela (?) listan på vittnen som antyder sammanträffande eller sällskap:

    Tydliga: Anders B, Anders D, Cecilia A, Christina W

    Indirekta, oklara men förenliga:
    Inge M. (verkar ha sett de tre vid annonspelaren men minnet är ej klart) Inge M betonar att GM inte stod bakom avfasningen utan framför skyltfönstren. Paret Palme kunde knappast ha passerat utan att se honom. Och som Gunnar påpekar skulle han inte sett dem komma om han var bakom avfasningen, men det kunde varit nog med walkie-talkiemeddelanden, i och för sig.
    Jan-Åke S (de tre står stilla mellan skotten – inte den vanliga versionen om rörelse framåt som avbryts av skotten). Jan-Åke S är dessutom en av många som uppfattar kronologin sålunda: två skott, sedan fall, vilket avhandlats på denna blogg. Enligt honom blev Palme noga taget inte skjuten i steget.

  20. Jaha? Dessvärre är jag själv stundom väldigt kryptisk: jag bekänner en faiblesse för gåtor. Jag går bet, men det nappar. Menar du att det andra skottet inte var skarpt? Ett varningsskott mot den stackars Lisbet? GM hade två revolvrar?

    Jag tror att båda skotten var skarpa och riktade mot Olof Palme; jag tror att han undgick det andra eftersom det första fick honom att segna ned just som det andra gick av, innan GM hade kunnat verifiera effekten av det första. Och jag tror att GM ville att Lisbet skulle leva och berätta om mötet (som jag inte tror var avtalat men som skulle tyda på något mycket komprometterande för Palme och partiet). Att kulan snuddade den intet ont anande Lisbet, det var det som var missen. GM sköt sina avskyvärda, professionella, välriktade tvenne skott mot Palme: hade det första inte dödat skulle det andra ha gjort det. Och han gjorde det med höger hand (ingen har sett honom göra det med vänster hand och Anders D hävdade tveklöst höger – skotten gick rakt igenom bröstbenet och slipsen). Skandiamannen hade vetskap, men var kanske inte direkt rekryterad eller hade en annan roll för att förvilla eller undanröja vapnet. De finska damerna observerade GM och skulle enkelt ha kunnat identifiera honom genom vanligt polisarbete. Av de cirka tjugo inblandade i Sverige, vissa med walkie-talkies, borde majoriteten vara vid liv. Inga trådar till eventuellt inblandade inom CIA kommer någonsin att kunna knytas till CIA som organisation, men möjligen till sydafrikanska mellanhänder. Det var det komprometterande som fick Ingvar Carlsson att förinta demokrati och rättsstat.

  21. En klinisk operation. En liten ‘justering’ av det lilla landet sveriges demokrati och historia; inget personligt; inget att ‘hålla på och tjafsa om i evinnerligheter’.

    Men någonstans i den svenska folksjälen finns ett motstånd, en motvilja mot att låta sig manipuleras av vem det vara månde…

    1. Det är en viktig uppgift för historiker och journalister att gå till botten med detta. Men de svenska motsvarigheterna till konstapel Dogberry, med eller utan obenäget bistånd från Pierre Schori, borde inte ha låtit sig distrahera av världspolitiken, vare sig kurdisk, persisk, israelisk, indisk, nicaraguansk eller amerikansk. Namngivna sydafrikaner och andra misstänkta utländska individer är det naturligtvis rimligt för polisen att utreda. Bofors, ja men utan att villa bort sig bland maharadjor och braminer. Och Carl Fredrik Algernons död borde utredas: om det aldrig varit en riktig mordutredning kan man väl starta en nu eftersom det eventuella brottet aldrig kommer att preskriberas.

      Nej, att i holmérsk anda börja brett med en folkgrupp eller nation är ägnat att misslyckas med den konkreta identifieringen av de skyldiga. Däremot borde polisen ha fått listor på alla tidigare medlemmar i Stay Behind och i Säpogruppen som Sten Andersson menade spionerade på Palme. Det borde Ingvar Carlsson ha beordrat (trots att Stay Behind var hemlig). Annars borde han ha hållit fingrarna borta och undanbett rapportering och insyn för att undgå skenbar eller verklig otillbörlig påverkan. Och mordutredarna själva borde ha inventerat deltagandet vid nazistmiddagarna och medlemskapet i allehanda skytteklubbar.

      Och visst borde den svenska polisen maximerat och optimerat samarbetet med Interpol. Man har inte hört mycket om vad de gjorde i det avseendet.

      En stor uppgift för en ny statlig expertutredning utan inblandning av politiker vore att klarlägga regeringens inblandning i polisutredningen och vetskap om Ebbe Carlssons aktiviteter. Eller det borde kanske vara en separat utredning utöver en första riktig politikerfri expertutredning, med rätt att få edsvurna vittnesmål, av ”polisarbetet”. En tredje statlig utredning kunde undersöka huruvida Säpo undanhöll information från regeringen om verkliga hot mot Palme.

      Det hade varit bättre att statsministern fått veta från morgontidningen vem som arresterats för mordet på Palme än att Stockholms mordkommissarie på det sättet blivit varse att mordet ägt rum.

  22. PJ/
    Inte helt omöjligt att båda skotten var ämnade för Olof. Ögonvittnen pratar om skott i snabb följd. Om båda skotten var mot Olof, tyder det på ett politiskt mord, den slutsatsen kan man väl våga? Var skotten däremot ämnat för båda, känns mordet lite mera privat. Även den slutsatsen kan man väl våga?

    1. Man kan väl våga både det ena och det andra. Men om du envisas med att fundera över ett privat motiv, som jag ju vet att du gör, kan väl det privata motivet bara handla om en önskan att döda Olof Palme, inte Lisbeth? Och om motivet var politiskt – och handlade om Olof – är det inget konstigt om mördaren försöker döda det närmaste vittnet.

      Med andra ord: jag tror inte att typen av motiv besvarar frågan om det andra skottet också var avsett för Olof Palme eller inte.

      1. Nej, jag håller med om det förstås. Min poäng, om det inte är förmätet att kalla spekulationen det, var ett motiv till att låta Lisbet berätta om ett möte. Hade båda varit döda skulle mordutredningen kanske startat förutsättningslöst och varit svårare att sabotera.

  23. Skulle jag bara veta vilken typ av gärningsman det handlade om, så skulle jag även veta motivet. Jag tror nog att typen av gärningsman skulle besvara och även förklara motivet. Ditt eget mötesscenario speglar ju inget annat än en privat handling, det vågar jag nog påstå! Var gärningsmannen känd eller okänd av makarna Palme? Denna fråga besvarar nog åt vem eller vilka de båda skotten var riktade och även motivet! Tror nog för övr. att gärningsmannen hade skjutit det närmaste vittnet, utan pardon! Att detta inte gjordes, tyder enbart på två skott mot Olof. PS/ Jag har äntligen börjat våga dra slutsatser i detta drama.

    1. Om du försöker leva dig in i skyttens situation just i det momentet första skottet avlossades och fram till dess han avvek från platsen kan du nog skapa dig en bild av hur vederbörande kan ha varit beskaffad. Skottet mot Lisbeth skulle möjligen kunna tyda på att han i det ögonblicket hade allvarliga känningar av sina nerver.såsom situationen utvecklat sig. Han måste ju ögonblickligen besluta sig för hur han skulle göra med henne som närmaste vittne utan att vara något primärt mål för aktionen. Ligger nära till hands att tro att skottet mot henne var präglat av tvehågsenhet i förening med en krypande panikkänsla inför dramatiken i vad han gjort och hur han skulle kunna klara sig undan För även om han visste att han var uppbackad måste han ändå inte varit säker på hur det skulle avlöpa så många oförutsedda situationer han detta till trots skulle kunna råka ut för innan han var i säkerhet.. Och priset för att misslyckas var han säkerligen inte omedveten om. Hos en normal människa försatt i en sådan situation och lämnad åt sig själv måste det gåt tusen tankar genom huvudet samtidigt och alla i samma riktning: Vad gör jag om………? Hur skall jag klara mig undan det här ? ——-Skrev skytten därför att gärningsman är ett vidare begrepp som jag på goda grunder tror han kan i det här fallet ha delat med flera för att inte säga med många flera. ,

      1. Även om ‘det psykologiska’ här är hämtat ifrån en amerikansk TV-deckare jag såg häromkvällen så fick det mig ändå att reflektera lite. I en replik angående en gärningsman (sniper) som sköt folk i offentlig miljö sas det: ”Han var medveten om att största möjliga panik skulle hindra folk ifrån att ‘se’, därför använde han ingen ljuddämpare…”

        Hur var/blev stämningen på Sveavägen den kvällen? Det verkar finnas en del motstridiga vittnesuppgifter, trots att det även finns en del som faktiskt också stämmer, om man ‘lägger pusslet rätt’ (som Skandiamannen väl sa?).

        Var det hela en medveten operation (som många av oss ‘konspirations-förespråkare’ tror) så kan svaret till varför GM inte hade ljuddämpare då ligga i någon liknande tankegång. Han var mycket väl medveten om vad han gjorde, och ”man ‘ser’ inte skogen för alla träden”…

        1. Är nog benägen att hålla med. Antingen gör man så ingen hör/märker eller så skjuter man med ett rejält dån. En mindre puff kan nog göra att fler känner sig manade att ge sig efter gärningsmannen. Ser man på hur (vissa av) vittnena beter sig så kastar sig Anders B i skydd, Inge vill inte gå ut bilen med risk att bli skjuten och Lars gömmer sig så gärningsmannen inte ska se honom. Några springer i och för sig direkt fram, men några (Anna H och Karin H) vet inte att det skjutits, vilket det verkar vara även med Stefan G när de hoppar ur bilen. Vittnet Leif säger ju också i ett förhör att trottoaren tömdes av folk. Chockverkan kan vara melodin. En helt annan sak är att ju mer man ser på området öster om mordplatsen desto ”bättre” känns den. Du har trappor lite överallt där förföljande polisbilar får återvändsgränder. Springer du David B:s gata österut övergår den i trappor ner mot Humlegården. Tar du söderut på Malmskillnadsgatan så kan du ta trappor ner mot Kungsgatan. Vänder du norrut på Johannesgatan så är det trappor på Drottningshusgränd och Jutas backe och väljer du Regeringsgatan norrut så kan du ta trapporna nerför Snickarbacken.

      2. Skulle vilja tillägga att den verkliga vidden av hans handling sannolikt inte stod klar för honom förrän han skjutit första skottet och Palme låg på trottoaren framför hans fötter. När han sedan ser Lisbeth framför sig som den helt skyddslösa varelse hon är så går ”beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över” och klyver hans vilja i två delar; i ett vill inte och i ett måste varav kompromissen följaktligen blev en halvmesyr.i det svikna modets tecken. Skulle indikera på att det inte var någon erfaren mördare utan en vanlig människa som inte riktigt reflekterat över vad han gett sig in på även om han i övrigt var en stabil karaktär och van att handskas med vapen. Tror också att han var svensk och välorienterad i Stockholm. Någon annan skulle nog knappast kunnat vara tänkbart med tanke på vilka oförutsedda situationer han skulle kunnat hamna i under flykten från en mordplats som kunde ha blivit var som helst i innerstan.

  24. Niklas B:

    ”Skulle jag bara veta vilken typ av gärningsman det handlade om, så skulle jag även veta motivet. Jag tror nog att typen av gärningsman skulle besvara och även förklara motivet.”

    Det skulle nog de flesta av oss kunna räkna ut då.

    ”PS/ Jag har äntligen börjat våga dra slutsatser i detta drama.”

    Äntligen…?

  25. Heja, heja, du, James/ Palmemordet är icke något politiskt mord! Här har du en tung och säker åsikt, att fundera över, av en person som efter alla dessa trettio två år, vågar dra slutsatser. Det är skillnad på att tro sig veta och att veta. Ville jag kunde jag! Vad då? Jo./ Dramatisera upp Palmemordet, men detta skulle absolut inte ge mig svaren. Jag söker i stället efter en enkel la solution, som för mig framstår som ett fait accompli! James/ Lilla Sverige är inte USA och John F Kennedy inte heller en Walkie- Talkie jakt på Stockholms gator, som när småpojkar leker kurragömma.

  26. Leif L:s möte med Skandiamannen.
    Skandiamannen stämplade ut kl: 23,19.men kom enl. Leif L.samtidigt till platsen som polisen kl: 23,24. Var uppehöll sig då denna gubbe, dessa 5-6 minuter? Var han för att gömma mördarens vapen? En annan sak som är förbryllande bland en massa andra / Skandiamannen var enl. väktaren inte inne i huset hela kvällen, vilket han påstod i förhören. Även osäkra uppgifter av Leif L:s möte med Skandiamannen, där han påstod att Skandiamannen hade Ljus beige överrock och glasögon, var detta då en annan gubbe? Håller utredarna hemligheter kring Skandiamannen? Kanske även sådana hemligheter som Lisbet endast vela berätta för utredningen? Detta är ju inga nya uppgifter jag kommer med, men ”harre – jaavlar” vilken soppa, detta Palmemord. Man borde förhört Skandiamannen gemensamt med de andra ögonvittnena och även så att dessa fått ställa frågor åt gubben. Svagt av utredarna att ännu inte i denna dag, veta om Skandiamannens berättelser är lögn eller sanning.

    1. Leif L:s uppgifter är sena. När han förhördes 1986 mindes han inte Skandiamannen. Det är mycket möjligt att han misstar sig.

      Utredarna är väl generellt sett tystlåtna om vad de har för spår. Och det är väl rimligt av flera skäl.

      Utredningen i början var inte alls bra och det får förstås dagens utredare lida för, men det utesluter ju inte att de som utreder idag gör ett bra jobb.

  27. Funderar lite om man kan dra några slutsatser utifrån vad vittnet Anna H säger att hon hört LP säga på brottsplatsen (enligt förhör 2/4). Anna H har svårt att få fram i minnet exakt vad LP sa och det ska vara något om att gärningsmannen var dum/ ruggig människa/ buse. Är det bara allmänt hållet kring en gärningsman eller kan det var beskrivning av utseende och/ eller personlighet? Kan hon uppfattat att han såg ut så och kan det vara en följd av att hon troligen såg vittnet Anders B som stod en bit ifrån och tittade utan att hjälpa till (chockad)? Eller är det en följd av att hon blir överraskad av att den person som de träffat i god tro sedan skjuter? Övergår han då från god till dum/ ruggig?

  28. Han tycks ha snackat med receptionisten i Skandiahustet flera minuter efter att han stämplat ut, vilket skulle stämma med Leif L:s tidpunkt. Tiden räcker inte till för mordet och GM stod flera minuter invid Dekorima enligt Inge M och indirekt enligt de finska unga kvinnorna.

  29. Leif L såg inte Skandiamannen utan troligtvis vittnet Jan-Åke S. Han var vid mordet 34 år, bar ljusgrå rock och var barhuvad.

  30. PJ/ Var har du fått dessa uppgifter ?? att Skandiamannen snackat med receptionisten flera min. efter att han stämplat ut? Detta var något helt nytt för mig, om detta stämmer skulle det ju ge Skandiamannen ett tidsmässigt alibi. Vill du PJ/ skriva mera om detta?

    1. Skall leta efter originalkällan men JM Facebook och sedan denna blogg 25 maj:

      ”Ytterligare en sak från aktuellt avsnitt är att väktaren Henry pratar med Stig innan han ska gå hem. Han säger att de pratade rätt mycket, om Stigs kommande semester bl.a. Henry säger ”ett par minuter” i förhöret. Han får frågan om hur utstämpling går till och om han såg Stig stämpla ut. Han svarar nej, utstämpling sker innan receptionen och kan inte ses därifrån. Om nu Stig stämplade ut 23:20 eller egentligen 23:19 eftersom klockan på stämpeluret gick fel och därefter gick till receptionen, pratade ett par minuter med Henry och sen gick mot mordplatsen är det tveksamt om han hann dit till 23:21 då mordet begicks. Det är ju en bit att gå på Sveavägen också. Har jag hittat något här?”

    2. Niklas B, Nja, i denna intervju stämmer ju inte väktarens (han var det, ej receptionist som jag skrev) uppgift om att Skandiamannen gick ut ett par minuter före mordet (med nödvändighet en efterhandskonstruktion): men allt det övriga tillsammans med utstämplingen stämmer med det du kallar alibit – och det vore det väl? Om han var inblandad (ej GM) ville han kanske skaffa sig ett alibi genom detta kallt semesterprat.

      https://www.expressen.se/nyheter/vaktaren-henry-forhordes-om-engstroms-beteende/

      Du hittar nog oerhört mycket i Gunnars böcker om detta och många har skrivit många inlägg här med argument och analyser. Allehanda relevanta detaljer nämns på Dan Hörnings pod.

      Från det ena till det andra. En annan tanke – kanske inte ny precis men överväldigande när man läser om de nya vapenanalyserna: ett falskt utpekande av CP, skapat av polisen, blev en lika stark hämsko för att komma till botten med mordet som en fällande dom. Polisen lyckades med vad man ville, ungefär som Holmér skulle ha lyckats genom utvisningar utan dom.

  31. En fråga: det pratas om ”Thure Nässens avslöjanden” om narkotikapolisens spaningar och att troligen Ölvebro skulle ha kommenterat detta med något om ”föllinge/höllinge”.?
    Är det något som jag har missat i Mikael Hylins film.??

  32. Skottet mot Lisbet Palme.
    Dags igen för min ”våga bedömning. Jag tror mördaren hade blott två skott i sitt vapen, där ett var menat för OP. och ett för LP. annars hade nog flera skott avlossats emot LP. Ögonvittnen berättar att efter skotten tog mördaren god tid på sig att kolla in läget, så det fanns nog tid till flera skott efter missen, om mördaren så kunnat. Detta var en mördare fylld till råga av hat.

    1. Niklas, jag tycker att det verkar osannolikt (men självklart inte omöjligt) att mördaren bara hade två skott. Det verkar helt enkelt för dumt att mördaren inte laddade hela magasinet, jämfört med allt annat bör det ha varit ganska enkelt att få tag i några extra patroner. Ett mer troligt scenario är att mördaren snarare avlossade två skott mot Olof men att det ena missade och snuddade Lisbet istället. Tyvärr blir dina gissningar inte så intressanta, du drar för stora växlar av för lite information. Du vet inte om mördaren kände hat gentemot Lisbet och det går inte utifrån det offentliga materialet att dra någon sådan slutsats

  33. Jo-jo… Har själv i tidigare kommentarer just hållit båda skotten mot Olof som mycket sannolika. Det som jag närmast ville få fram var nog om skottet dock var menat åt Lisbet, varför sköts inte flera? ”Och, detta är viktigt,” om det så var, måste gärningsmannen även haft något ogjort med Lisbet Palme, eller varit igenkänd. Teorin om två skott mot Olof är väl ändå den mest sannolika i alla fall.

  34. Ett tillägg till min ”våga bedömning.
    Om båda skotten var mot Olof, så får jag tankar om ett politiskt ”proffs mord. Men om skotten var menat för båda, får jag tankar om något privat, som gått riktigt riktigt snett, och då en känd gärningsman av makarna Palme. Gunnar Wall har skrivit om skotten i sina böcker och här på bloggen har framförts olika teorier. Hoppas någon kan komma med flera åsikter kring denna så viktiga fråga och att vi kan diskutera. Flera åsikter välkomnas! Vissa ögonvittnen har gjort iakttagelsen att när man hör andra skottet, segnar Olof ned.
    Är det då i samband med att Olof segnar ned, som det andra skottet missar? Och träffar Lisbet? Att segna ned efter ett skott i ryggen tar väl ca. 5 sek. innan man når marken, kan man väl uppskatta.

  35. ”FOLLOW THE MONEY…”

    I en intervju med Carolina Neurath tidigare i år så säger Erik Penser att han i början av 1980-talet förlorade runt 400 miljoner kronor i ett forskningsprojekt. Vid den tidpunkten så var han storägare i Bofors. Hämtat från Wikipedia:

    ”Penser var genom sina bolag storägare samt styrelseledamot i Bofors sedan mitten av 1970-talet och blev misstänkliggjord i samband med Boforsaffären efter att förnekat att det förekommit några mutor.[2] ”

    Bofors förlorade ju mycket pengar när Olof Palme stoppade deras försäljning av 200 haubitsar till Iran – under deras krig med Irak, (en konflikt där ju Palme var ledande i fredsmedlandet, utsedd av FN:s Kurt Waldheim). Detta var väl runt ´84-´85, och åsamkade väl Bofors en del ‘svinn i kassan’.

    De – Bofors – fick väl även, till slut, betala ett mångmiljonbelopp för sina mutor (något Plame också motsatte sig) i samband med Indien-affären, eller hur var det? (den som slutligen undertecknades strax efter Palmes begravning…).

    Någon som vet ifall detta är offentliga handlingar eller, på något sätt, belagt med sekretess? Annars är det väl att räkna som ett tips till den nya Palme-gruppen att undersöka. Ifall det var några från svenskt näringsliv – med något ställe i England att samlas på och planlägga ‘något’ – inblandade på något sätt, så är väl han, tillsammans med ett par, tre andra (Pieter Wallenberg bl.a.), någon man osökt kommer att tänka på.

  36. Spekulation kring ett scenario. Under dagen den 28/2 läcker det ut inom livvaktsgruppen att Palme ska på bio. När han sedan undanber livvaktsskydd så tar planerna rejäl fart. En .357 magnum eller en preparerad .38 special fixas fram (finns ju exempelvis hos polisman Ö som hastar hem från sjukhuset under dagen. Där kommer flera från livvaktsskyddet på besök under dagen om jag kommer ihåg rätt ). Övervakningen i Gamla stan fortgår och när paret Palme beger sig hemifrån följer man efter för att se var och när de ska gå på bio. Efter att ha följt dem till Grand kollas det upp när bion slutar. För att få över paret Palme till östra sidan av Sveavägen har ett möte bestämts via en kontakt under dagen. ELLER så är det så att mötet inte bestäms förrän efter bion då det enligt vittnena Katrin E och Gun T varit en kontakt mellan Palme och en längre person i beige rock (knappast Mårten P, eller?). Uppgiften är ju att Palme ser rädd ut, men kan det vara så att han blir förfärad över de uppgifter han får (Harvardpapprena eller något annat)? Denne person, eller någon annan kan ha meddelat gärningsmannen när Palme börjat röra sig söderut via Walkie-talkie. Kan det vara gärningsmannen som en taxichaufför ser med W-T vid Tunnelgatan runt 23.15? Fel beskrivning av kläder (skinnjacka), men taxichauffören kanske inriktade sig mer på att personen hade W-T än på jackan. Denna kan ha rört sig lite fram och tillbaka på västra sidan av Sveavägen för att inte exponera sig vid den kommande mordplatsen. När meddelandet kommer så går han över gatan. Det är kanske det vittnet Inge ser när han berättar att gärningsmannen kommer sneddande över Sveavägen från norr (åtminstone sneddande förbi annonspelaren). Ett samtal mellan Palme och gärningsmannen sker och vid rörelsen söderut så skjuter gärningsmannen två skott. Han förstår utifrån hur OP ramlar att ryggraden träffats, alltså bör vitala organ träffats också. LP skriker istället och gärningsmannen tror att hon träffats snett genom kroppen och genom lungan och därmed skulle dö inom ett par minuter. GM tar sig uppför trapporna på Tunnelgatan och ses av vittnena Yvonne och Ahmed. ELLER så står en person vid trappornas krön för täcka reträtt och kanske även visa på bästa flyktväg. Antingen mot en lokal i närheten (det finns ju flera som utredda polismän har tillgång till). Eller om polis snabbt skulle komma till platsen och förfölja så skulle GM kunna styras ner mot Kungsgatan. Skulle det finnas en polisbil uppe på Brunkebergsåsen skulle även då vara bättre att styra GM mot folkvimlet på Kungsgatan än att springa på ganska folktomma gator uppe på åsen. Hjälpredan som också har W-T springer sedan David B:s gata österut och samtidigt som han gömmer sin W-T i en väska så ser Yvonne och Ahmed honom. Vid lokalen står nästa hjälpreda (polisman Ö?) för att snabbt få in GM i porten så denne inte behöver låsa upp eller slå in en kod. En ytterligare person kan uppehållit sig någonstans längs Sveavägen för att se vad som händer där och kunna meddela hjälpredan uppe vid trappkrönet om det är poliser på gång. Denne ses senare av makarna Prim på väg söderut. Mannen med beige rock får meddelandet ”Palme skjuten” runt 23.30 från någon i organisationen (”här uppe” som nämns behöver ju inte vara uppåt i X-led utan i betydelsen norrut). Kan vara en hel del fel och brister i detta scenario, men i min värld mer trolig än en missbrukare från Rotebro.

    1. Jag tror inte det finns någon information som pekar på samröre mellan folk med anknytning till Palmes livvaktsskydd och polisman Ö. Du får leta reda på källan till den uppgiften och komma igen om du hittar den.

      1. Det jag åsyftade var att enligt förhör med polisman Ö den 17/10-88 så besökte polisman Tord A (på eftermiddagen) och polisman Per H ( på kvällen) honom i hemmet. Båda tillhörande livvaksstyrkan vid Stockholmspolisen. Skulle ha förtydligat att de (vad jag vet) inte hade med Palmes livvaktsskydd att göra. Misstag av mig.

        1. Nej. Palme anlitade Säpos livvaktsstyrka, alltså en annan enhet. Det kan tilläggas att när Holmér efter mordet handplockade sina livvakter hämtade han inte dem från någon av dessa enheter. Hans livvakter som kom från kretsarna kring Carl Gustaf Östling och baseball-ligan saknade livvaktsutbildning.

          1. Gunnar har du någon kunskap om denna polisman som ska varit synlig vid mordplatsen, har han blivit identifierad och utredd?

            Världen idag 2006-03-02 , Lingärde, Beckérus och en hög chef inom säkerhetspolisen diskuterar.

            ”Samtalet konstaterar att det fanns ett samband mellan de utpekade poliserna och Hans Holmer
            via den ökända baseball-ligan, ett poliskommando som Holmér upprättade. En tredje
            poliskollega till de två utpekade poliserna var dessutom en av Holmérs livvakter.

            Det faktum att en polis i Norrmalmspolisen, som tvingats sluta på grund av alkoholproblem,
            blev inkallad till förhör med anledning av Palme-mordet, nämns också i samtalet. Polisen lär
            ha setts vid mordplatsen vid tidpunkten för mordet.

            Uppgifter nämns också om att den aktuella polisen hade haft kontakt med en svensk
            säkerhetspolis som tidigare dömts för spioneri, på grund av sina kontakter med sovjetiska och
            irakiska officerare.”

  37. Är det någon som vet om de eventuella Walkie-talkiemännen som vittnena Eva och ”Kristian” ser uppe på Brunkebergsåsen strax före mordet är identifierade? Eller har man avfärdat dem som alla andra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.