Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

DET ÄR EN OROLIG VÄRLD vi lever i. TV:s nyhetsuppläsare talar med allt mer allvarliga stämmor om handelskrig. Statistik från FN visar att antalet människor på flykt i världen ökar från år till år. Bina dör och polarisarna smälter.

Vad kommer att hända i morgon?

Det vet vi inte. Och det är förståeligt. Men vet vi ens vad som hände igår? Och innan dess?

Om vi inte försöker få ett hum om vad som skett tidigare, om varför världen ser ut som den gör just nu, är vi gissningsvis ännu sämre rustade att försöka räkna ut vad som kan ske framåt i tiden.

Världen i dag befinner sig fortfarande i sviterna av en hel period som gick under beteckningen ”kalla kriget”. Det startade i slutet på 40-talet – eller kanske egentligen tidigare, redan i slutet av andra världskriget – och det pågick fram till Sovjetunionens fall i slutet av 1991.

Under hela den perioden domineras världen politiskt och militärt av två maktblock med centrum i respektive Washington och Moskva. Och under hela det kalla kriget fanns det en påtaglig – ibland extremt akut – risk att dessa block skulle drabba samman med kärnvapen.


Jan Bergman: Fotohandlaren i Bizonien. Norstedts

Jan Bergman: Sally och Nazistligan. Lind & Co


Om det hade skett skulle den – i och för sig skamfilade – civilisation som vi lever i nu inte ha existerat. Merparten av människorna i världen skulle förmodligen ha befunnit sig i en situation ganska lik den som råder i de områden som människor försöker fly ifrån i dag: Somalia, Syrien, Jemen. Och så måste vi förstås lägga till ett kraftigt radioaktivt nedfall som inte gått att fly ifrån, som funnits över hela planeten.

Det var i slutet av den där rätt långa och ofta ganska gastkramande perioden som en dramatisk händelse inträffade på svensk mark, mordet på Olof Palme. Mycket pekar på att det mordet bara kan förstås mot bakgrund av just det kalla kriget.

En författare som gått in för att berätta om detta kalla krig på ett lite ovanligt sätt är Jan Bergman.

Det började han med redan i sin succébok Sekreterarklubben från 2014, en fackbok som i närmast skönlitterär form skildrade den svenska underrättelsetjänstens framväxt under andra världskriget. (Läs om den här på min blogg.) Och den gjorde det med fokus på de unga kvinnor som enrollerades till uppgifter längst ner i hierarkin i det svenska spionnätet. Till en början hade det hela verkat spännande och en av lockelserna när kvinnorna rekryterades var att uppdragen skulle kunna innebära en fribiljett till ett mer spännande och ekonomiskt bekymmersfritt liv. Flera av dem fick emellertid betala ett högt personligt pris för sina insatser.

Men boken handlade alltså inte bara om andra världskriget utan också om skarven mellan detta internationella blodbad och det kalla krig som direkt skulle följa.
I det sista kapitlet träffas några av kvinnorna och diskuterar vad som ska komma. En av dem, Karin, brister ut i ett litet tal där hon menar att den svenska utrikespolitiken har styrts av uppfattningen att Sovjetunionen var det största hotet mot landets intressen. Därför hade det funnits en benägenhet från svensk sida att luta sig mot Tyskland ”som den starka stat som kunde garantera en antikommunistisk politik i Europa”. Hon påminner om att senare under kriget hade samma vänskaplighet flyttats över till att gälla England.

Och så fortsätter Karin: ”Snart kanske det blir USA som blir den främste banerföraren mot kommunismen, de har ju egentligen inte drabbats av kriget, industrin är oskadd. USA är oerhört stärkta av kriget. Det skulle inte förvåna mig om vi börjar luta oss mot Amerika…”

Karin klargör för väninnorna att hon inte har några sympatier för Sovjetunionen. Hon bara reagerar över vad hon ser som hyckleriet i politiken: ”De som styr det här lilla landet kommer alltid att bevaka sina egna personliga intressen, och de är mycket logiska och konsekventa, ni ska inte tro något annat.”

I ett par faktaspäckade efterskrifter ger Bergman en fördjupad bakgrund till berättelsen om dessa mer eller mindre glömda kvinnor – varav en för övrigt var hans egen mor. Han berättar översiktligt inte bara om kvinnorna själva utan också om centralfigurerna i det tidiga svenska underrättelseväsendet, som till exempel Helmuth Ternberg – en nyckelfigur i boken. Och han skissar hastigt hur underrättelsearbetet och det hemliga politiska spelet från andra världskriget närmast sömlöst gick över i det kalla kriget.

I sina två böcker som kom i början av detta år, Fotohandlaren i Bizonien och Sally och Nazistligan, går Bergman vidare till efterkrigstiden. Båda är på olika sätt direkta uppföljare till Sekreterarklubben.

Fotohandlaren i Bizonien handlar om Tyskland. Bizonien låter som ett påhittat namn på ett land – ett namn som rimligtvis skulle kunna översättas med ”Tvåzonslandet”. Men det är inte Bergman som hittat på det. Bizonien var ursprungligen en inofficiell beteckning på den del av Tyskland som utgjordes av de amerikanska och brittiska ockupationszonerna mellan vilka det fanns ett särskilt samarbete. De två andra zonerna kontrollerades av Frankrike respektive Sovjetunionen.

Snart bildades Förbundsrepubliken Tyskland, alltså Västtyskland, under överinseende av ledarna för de tre västliga ockupationszonerna. De östtyska ledarna som agerade på mandat av Sovjetunionen fick backa från den ursprungliga idén om ett enat Tyskland och så bildades Tyska Demokratiska Republiken, det vill säga Östtyskland. Och Jan Bergman skriver att beteckningen Bizonien skämtsamt eller bittert snart kom att användas om de två nya tyska staterna – de som mer än något annat kom att symbolisera det kalla kriget, inte minst efter bygget av Berlinmuren.

Jan Bergman skriver i bokens inledning att han vill presentera ”berättelsen om det nya Tyskland som växte fram ur andra världskriget ruinhögar”, om ”stormaktspolitik och segrarnas skörd” – och inte minst om de två ländernas säkerhets- och underrättelsetjänster med ett gemensamt förflutet inom Tredje rikets hemliga tjänster.

Och han gör detta med en metod som vi känner igen från Sekreterarklubben, genom att rikta in sig på enskilda personer – i det här fallet främst en fotohandlare som han ger täcknamnet ”Heinrich Schneider”.

Det visar sig för läsaren att ”Heinrich Schneider” var mycket mer än en fotohandlare.

Han kom under årens lopp att bli agent för den östtyska spionorganisationen HVA som leddes av den legendariske Markus Wolf – och senare också dubbelagent för den västtyska motsvarigheten BND, ledd av den lika legendariske Reinhard Gehlen.

Men läsaren stiftar först bekantskap med ”Schneider” i Berlin, i andra världskrigets slutskede då han inte är agent för någon av dessa sidor (som ännu inte finns) utan bara en vanlig tysk soldat. Som så många andra i sin generation har han en bakgrund i Hitlerjugend där han fostrats att tro på Tredje rikets oövervinnelighet och stolta framtid. Men nu är han sårad och befinner sig i en krevadgrop. Omkring honom exploderar granater och hus störtar samman. Ett par meter bort ligger det huvud som nyss tillhört en av hans gamla barndomsvänner, Heinz-Peter. Ett par hungriga råttor som krupit fram ur ett kloakrör har upptäckt huvudet. Heinrich ser med vämjelse hur de börjar nafsa på det. Han är skadad i benet och kan inte röra sig men till sist kastar han en känga mot råttorna.

Det är strax därefter som han får ett granatsplitter i ögat och förlorar medvetandet.

Som han senare säger: ”Jag slocknade i Berlin och vaknade i Bizonien”.

Före kriget hade ”Heinrichs” far byggt upp en framgångsrik grossiströrelse i fotobranschen. Alldeles efter kriget var det inte mycket ekonomisk verksamhet som fungerade i det besegrade Tyskland. Fadern tyckte att han haft tur när han träffade en amerikansk löjtnant som erbjöd sig att köpa stora delar av lagret mot en rejäl ersättning i dollar. Men när varorna var lastade kom amerikansk militärpolis och grep fadern. Löjtnanten fick tillbaka sina pengar och behöll samtidigt varulagret. Heinrichs mor som sett alltihop genom fönstret tog sig till fängelset i hopp om att få träffa sin man. Det fick hon inte. Däremot fick hon beskedet att han skulle få ett långt fängelsestraff.

Hon gick hem och hängde sig.

Heinrich satt fortfarande i läger som krigsfånge. När han kom hem inleddes en serie händelser som kom att leda till att han började arbeta för den östtyske spionchefen Markus Wolf – och till sist också för dennes motståndare i väst.

Det är spännande läsning. Men boken inrymmer också en del intressanta sidospår.

Ett sådant handlar om Friedrich Mossack. Han hade varit aktiv i Hitlers paramilitära kamporganisation SS – ökänt för dess krigsförbrytelser i samband med förintelsen. Och mer exakt i organisationens egen säkerhetstjänst, SD. Han försvann plötsligt 1943. I november 1944 dök han upp igen, men då under namnet Friedrich Grube. Han skulle snart få ännu en ny identitet, han hade nämligen åtagit sig ett uppdrag för Reinhard Gehlen om allt gick som nazisterna började frukta, att de skulle förlora kriget.

Gehlen var vid den här tiden en toppfigur i Tredje rikets militära underrättelsetjänst. Och han såg behovet av att räcka ut ett hjälpande hand åt flyende nazister vid ett sammanbrott för Hitlertyskland och att se till att deras ekonomiska tillgångar inte förskingrades. För sådana uppgifter skulle Mossack kunna spela en viktig roll.

Vid krigsslutet var Mossack väl förberedd. Han flydde först till Budapest där han fick hjälp av svenska ambassaden med såväl ett svenskt skyddspass som ett portugisiskt pass under namnet Fédérico Batalán. Det var en del av den byteshandel med nazisterna som den svenske diplomaten och underrättelsemannen Raoul Wallenberg ägnade sig åt i sina försök att rädda så många människor som möjligt ur de nazistiska koncentrationslägren.

När Röda Armén, alltså de sovjetiska styrkorna, närmade sig flydde Mossack till Italien där han fick hjälp av SS egen ”räddningsrörelse”, ibland kallad Odessa, som såg till att han kom med på en båt till Argentina.

Där kom han att ingå i den latinamerikanska ledningen för Odessa som hade sin bas i Buenos Aires. Och arbetet inriktades, precis som Mossack varit inställd på från början, att rädda överlevande nazister samt de ekonomiska tillgångar som var knutna till SS. Arbetet bedrevs med det ideologiska motivet att bygga upp en ”motståndsrörelse” mot det ”judebolsjevikiska hotet från Sovjetunionen”. Och en av Odessas viktigaste samarbetspartners var den tidigare underrättelsegeneralen Richard Gehlen som i sin tur inlett ett samarbete med amerikanerna. USA började från och med 1946 att finansiera ett nätverk under Gehlens ledning för att bygga ”en paneuropeisk motståndsrörelse mot kommunismen” – det som kom att bli Stay Behind. Och en av dem som rekryterades till Gehlens organisation var SS-mannen Erhard Mossack, bror eller kusin till Friedrich.

Snart flyttade Erhard över till Latinamerika för att organisera viktiga ekonomiska delar av den hemliga verksamheten där tillsammans med Friedrich.

Det kom att bli början till det inflytelserika företaget Mossack-Fonseca med bas i Panama och med såväl västliga underrättelsetjänster som rika skatteplanerare som klienter. Stora delar av den ljusskygga verksamheten kom till sist att exponeras för offentligheten. Men det var först 2016 och då i samband med avslöjandena kring ”Panamapapperen”, den gigantiska internationella skattehärvan.

Åter till fotohandlaren. Jan Bergman berättar i boken om hur han själv kom att få insyn i ”Heinrich Schneiders” liv och märkliga verksamhet genom en serie slumpartade omständigheter.

Det startar 1980. Bergman som jobbar på Sveriges Television ska ner till München för att förhandla om visningsrättigheterna till en film. En bekant till hans mor får höra talas om den planerade resan och undrar om Jan Bergman kan hämta ett bokmanus och lämna över ett förskott. Det är inget farligt eller olagligt, förklarar bekanten.

Vid det laget reflekterade inte Bergman så mycket över det där sista. Det var först senare han fick fullt klart för sig att bekanten, i boken kallad ”farbror Sally” precis som hans mor ingått i den hemliga svenska underrättelseverksamheten.
Läsarna av Bergmans tidigare bok Sekreterarklubben känner igen personen ifråga. I den boken möter vi Salvatore ”Sally” Mellberg som är värnpliktig chaufför åt Helmuth Ternberg, en toppfigur i den svenska underrättelseverksamheten som med tiden blir en central person i den tidiga svenska Stay Behindverksamheten. I Sekreterarklubben skriver Jan Bergman att ”Sally” är ”sammansatt av flera verkliga personer, försedd med ett fiktivt namn och ändrade personfakta”.

Det är alltså en av dessa personer som ber Jan Bergman att hämta manuset.
I München träffar Bergman mannen med manuskriptet som visar sig vara en nersupen före detta dubbelagent som i boken kallas ”Helmut Klein”. Och manuskriptet visar sig vara en bunt förhörsprotokoll med ”Heinrich Schneider” som till sist avslöjat sin verksamhet som östagent för västsidan.

Klein avlider, enligt uppgift i en bilolycka, kort tid efter det att Bergman träffat honom.

Långt senare, alldeles efter Berlinmurens fall, får Jan Bergman träffa ”Heinrich Schneider”. Denne är alltså precis som Klein en gammal dubbelagent, men på ett annat sätt. Bergman och ”Schneider” ses på ett hotellrum i Berlin. ”Schneider” säger: ”Man gör sina val… väljer sina vägar… ibland väljer man rätt, ibland väljer man fel, men något facit känner man inte till i förväg. Allt för ofta är valen definitiva och det finns ingen ångervecka, ingen väg tillbaka.”

Han berättar mycket mer, men han vill inte framträda offentligt. Först nu, efter hans död, har Jan Bergman valt att skriva den här boken – om ”Schneider”, om Tyskland och om det kalla krigets Europa.

Fortfarande håller Bergman det löfte han gav ”Schneider” vid en sista kontakt de har med varann, han nämner inte fotohandlarens verkliga namn.

Den som är fast besluten att ta reda på namnet kan pussla sig fram till det med utgångspunkt från den information som finns i Bergmans bok. Jag kunde inte avhålla mig. Men det spelar ingen roll för läsningen om man gör det eller inte – i alla fall för en genomsnittslig svensk läsare på 2000-talet är identiteten bakom pseudonymen något som saknar all betydelse.

Jan Bergmans andra bok från i år, Sally och Nazistligan, är av lite annat slag. Här är det inte bara namn som är ändrade, delar av innehållet är fiktion. Planen är att detta ska bli den första boken i en lång romanserie om det hemliga Sverige under årtiondena efter andra världskriget.

Men även här är storyn förankrad i verkliga händelser, författaren kallar den själv ”en fortsättning på den dokumentära berättelsen om Sekreterarklubben”. Och i ett långt och innehållsrikt efterord guidar han läsaren genom den faktiska bakgrunden till bokens dramatiska skeenden.

Motorn i berättelsen är ett av teman som också finns med även i Fotohandlaren i Bizonien, hur nazister går under jorden för att etablera nya positioner sedan Hitlertyskland fallit samman. Men den här gången utspelar sig händelserna i Sverige.

Huvudperson i boken är – som framgår av titeln – Salvatore Mellberg, den värnpliktige chauffören från Sekreterarklubben, han som också dyker upp i Fotohandlaren i Bizonien som ”farbror Sally”. Som Bergman berättat är ”Sally” Mellbergs identitet delvis sammanfogad av olika personer och till det kommer alltså att den här boken är en form av skönlitteratur vilket ger författaren ytterligare friheter.

Det är naturligtvis lite irriterande för den som vill veta vad som är fakta och vad som inte är det. Men det ger samtidigt Bergman möjligheter att skapa en tätare och mer dramatisk story.

Och det händer förvisso en hel del i boken. Sally Mellberg har etablerat en detektivbyrå men utan särskilt stor kompetens på området. Han får ett mystiskt uppdrag som visar sig vara mer komplicerat än han anat och som försätter honom i farliga situationer – det dröjer till exempel inte länge innan han trots sin höjdrädsla känner sig tvungen att ta sin tillflykt att ta sin tillflykt till ett hustak på Östermalm. Och där tappar han förstås balansen…

Jan Bergman har valt en titel på boken som för tankarna till de serier av ungdomsböcker – ofta utgivna av B Wahlströms bokförlag – som fångade sin publik under ett antal årtionden på 1900-talet. I volymerna med gröna ryggar som främst vände sig till manliga unga läsare fanns titlar som Biggles går till attack, Biggles och luftpiraterna och Biggles på u-båtsjakt. Flickor lockades med böcker med röda ryggar med namn som Kitty som detektiv, Kitty och hemliga grottan och så vidare. Och jag har förstått att kommande volymer i Sallyserien ska få namn som är modellerade på samma sätt.

Det är ju en rätt djärv idé att mixa kalla krigets historia med något som åtminstone i viss mån är en pastisch på ungdomsböcker från samma period – och att med den blandningen vända sig till vuxna läsare. Lyckas Jan Bergman? Åtminstone delvis, tycker jag. Spännande är det. Och han har god hjälp av att det finns en tredje dimension med i berättandet – de välfångade och atmosfärsrika skildringarna från 40-talets Stockholm som ledigt smyger sig in i framställningen. Här är Bergman på mycket fast mark, han har kärleksfullt och kunnigt beskrivit det gamla Stockholm i mängder av TV-program men även i bokform.

”Huvudskurken” är en nazistledare som i boken heter Heinrich Stubel. Även det namnet är en pseudonym men Bergman skriver att det är en högst autentisk person som han själv träffat i verkligheten. Och han lovar att Stubel ska återkomma i senare delar av bokserien.

Jan Bergman

Gott så. Nu är Bergman bland mycket annat också en kunnig filmvetare. Och han har inte kunnat avhålla sig från en liten blinkning till andra med samma intresse. I Bröderna Marxfilmen En natt i Casablanca från 1946 finns en nazistisk krigsförbrytare på flykt som även han heter Heinrich Stubel – och precis som i Bergmans berättelse kretsar intrigen i filmen kring en jakten på en nazistskatt.

Som läsare kan man tycka att författarens berättarglädje riskerar att dra iväg lite för långt när han roar sig på det sättet. Men han stramar upp sig, inte minst i efterskriften där han tar upp högst verkliga och nog så kusliga företeelser som ”varulvsrörelsen” som grundades av Hitlers privatsekreterare Martin Bormann 1943.

”Varulvsrörelsen” var tänkt att bli en underjordisk nazistisk motståndsrörelse som skulle dras igång i samband med det kommande nederlaget för Tredje riket. Nu blev det aldrig mycket av projektet i den formen och med den uttalade målsättningen. Men genom insatser från Richard Gehlen – den högt uppsatte underrättelsemannen i Nazityskland som blev en aktad samarbetspartner med Washington – kom Bormanns projekt att bli en av utgångspunkterna för det paramilitära nätverk som med tiden blev känt som Stay Behind.

I slutet av Sally och Nazistligan berättar Bergman också, med mycket på fötterna, om hur en krets kring den tidigare nämnde underrättelsemannen Helmuth Ternberg tog de första stegen för att skapa det som kom att bli den svenska delen av detta nätverk – och hur även det svenska projektet genomfördes med hjälp av gamla nazister.

Det finns, som läsarna av den här bloggen inser, mycket i dessa böcker av Bergman som för tankarna till 80-talets Sverige och till Palmemordet. Men Jan Bergman drar inga sådana paralleller i böckerna. Han har aldrig gett uttryck för att ha specialstuderat dådet på Sveavägen i februari 1986. Och har har inte heller lovat att senare Sallyböcker ska avhandla den händelsen.

Kanske är det klokt av Bergman om han lämnar de pusselbitarna i svensk nutidshistoria åt andra. Den stora styrkan i hans böcker är att han skriver om förlopp och hemliga strukturer från den svenska och internationella efterkrigstiden som han studerat noga och har närmast unika inblickar i – genom personliga kontakter och genom årtionden av research om ett mycket svårutforskat ämne.

Annonser

12 reaktioner på ”Hur kalla kriget startade i Nazitysklands ruiner – två uppföljare till succébok

  1. Tack för ett intressant inlägg. Bifogar en artikel ifrån, New York Times som knyter an till företaget, Mossack-Fonseca som ju nämns i den första boken av, Jan Bergman.

  2. Mycket intressant framställd översikt grundad på en författare som skam till sägandes hittills helt okänd för mig. Spännande ämnesområde präglat av det fördolda bakom dramatiken i ”krig och politik” En fråga är dock lämnad obesvarad; från vilken position författaren kunnat komma över allt detta för vanligt folk så oåtkomliga info. Får helt osökt Ebbe Carlsson och hans talang i minnet, dock inte ”skrotet” men väl ”kornet” Detta från det ”Kalla Krigets” epok. Från det ”varmas” epok finns det också en hel del dramatik oberättad från vår neutralitetstid som skulle förtjäna att komma på pränt innan den definitivt försvinner med dem som ännu minns.. Vardaglig dramatik i krigets och ockupationens skugga, vardaglig med storpolitiska inslag. Som när Kung Haakon mitt under den tyska invasionen plötsligt dök upp på Flötningens tullstation, denna i vanliga fall djupt fredliga inrättning, med tyskt bombflyg i hälarna. En historia vars uppföljning inte saknade dramatiska inslag men som lyckligtvis finns dokumenterad. Skulle kunna berätta en hel del från den gränssocken där jag växte upp granne med ockupationen och mitt i folkdjupet där vardagen både bokstavligt och bildligt skiftade från blåställ och storväst till grå uniform över en natt.

    1. Jag föddes under kriget så jag har inga minnen av det men det hindrar inte att jag mycket intresserad.
      Därför tycker jag att du ska skriva ner så mycket du kommer ihåg, med namn, platser och datum.

  3. Har läst boken nu och jag vet inte om jag missat något, men försöker Thomas P verkligen pressa in en Grandman i gärningen? Det har ju pratats så mycket om att Skandiamannen har ”gärningsmansignalement”, men nu trycker man in en person som dels verkar 10-15 år yngre (här ser ju faktiskt vittnena ansiktet till skillnad mot GM) och sen pratar man väl om en blå jacka, sannolikt en täckjacka. Var tog Skandiamannens långa mörka rock vägen? Samma sak med mannen som Nicola mötte, han hade blå jacka. Har Skandiamannen bytt kläder plötsligt? Sen beskrivs att den som Nicola möter haltar. Var kommer den uppgiften från? Jag hittar bara att den personen rör sig långsammare än paret Palme. Haltningen kanske kommer in för att passa ihop med Skandiamannens reumatism? Sen tycker jag att det blir lite lustigt att föra in Occams rakkniv här när man verkligen pressar in alla faktorer med ett väldigt stort skohorn. Occams rakknivs lösning på mordet snarare är: det är någon annan som vi inte vet vem det är.

  4. Thomas Pettersson beskriver tre alternativa scenarion med samma slut från de sista 60 meterna från Skandia till mordplatsen.

    ”Grandmansscenariot” är komplexare än de två andra, men pusselbitar faller på plats med det. Exempelvis som att han kom tillbaka till Skandia först vid 21-tiden efter att ha ”druckit middag”, hans överensstämmande signalement med Grandmannen, hur han lyckas få tag på mordvapnet, dörrlarmet 22.35, varför han går till bussen vid Odenplan och inte till tunnelbanan på Hötorget samt mannen som går efter paret Palme som kocken Nicola F ser.

    1. Menar du att Skandiamannen skyndat sig från Grand sedan makarna Palme börjat gå söderut, att han tagit sig in i Skandiahuset bakvägen, pratat med vakterna, stämplat ut och skyndat ut på gatan för att sedan ta sig norrut igen så att han kan komma bakom makarna Palme när de närmar sig Skandiahuset norrifrån?

      1. Jag tror att när Skandiamannen var på jobbet sent tog han vanligtvis bussen från Odenplan hem.
        Genom, att gå till Odenplan slapp han väntetider och byten vid Hötorget, T-centralen och Mörby C. Dessutom undvek han stöket i tunnelbanan en sen fredagskväll.

        Det förklarar också varför Skandiamannen tjatade om T-banan i förhören och dessutom den 25 april inte verkade ha koll på hur man tog sig till Mörby C. Man kollar heller inte klockan när man skall åka från T-Hötorget till T-centralen, d.v.s. sedvanliga lögner från Skandiamannen.

        Så när Skandiamannen kom ut från Skandia, strax före att Nicola F passerade, gick han norrut och mötte överraskande paret Palme. Då vände han sig om och följde efter dem, kort därefter mötte de Nicola F.
        Skandiamannen kan således vara Grandmannen, men också upptäckt Palme första gången efter utstämplingen och då förföljt.

        Mycket faller på plats om Skandiamannen var Grandmannen, även om det scenariot är komplexast. De uppskattade 5 minuterna för makarna Palme från bokhandeln 23.15 till mötesplatsen 23.20 ger utrymme för att Skandiamannen skulle kunna hunnit med en passering genom Skandia under samma tidsrymd.

        Nicola F passerade Skandias entré 23.19.45-50 och Skandiamannen måste ha kommit ut före det.

        Ett tredje scenario där tidsmarginalen är större är att Skandiamannen kom ut från Skandia och upptäckte paret Palme söder om entrén. Enligt profileraren Robert Ressler pekade profilen på en gärningsman med personlighetsdrag som kunde agera med kort varsel.

        Det här är då beskrivet i ”Den osannolika mördaren”.

        1. Vad är det som får dig att tro att Skandiamannen var en person som kunde agera på kort varsel? Thomas Petterssons bok ger snarare en bild av att han var en person som hela tiden fastnade i detaljer, antingen det gällde att göra färdigt en arbetsuppgift på jobbet (sid 146-47) eller att tvista om räkningar han fått som han ansåg felaktiga (sid 173).

          1. Jag baserar det dels på Robert Ressler i GRK:

            ”Ressler menade att en gärningsman med den personlighet som OP-profilen pekade på kan ha agerat med kort varsel i ett område där han bodde eller arbetade. Det var vidare förenligt med personlighetstypen att begå ett ”spontant” och ”opportunistiskt” brott, som det uppenbarligen var fråga om. Han ansåg att det förhållandet att Olof Palme så ofta rörde sig fritt ute utan livvakter ökade sannolikheten för att ett ”opportunistiskt” brott av det här slaget skulle kunna inträffa; det förtog något av slumpmässigheten i mötet. En person av det här slaget kan mentalt ha planerat att attackera en auktoritet av något slag, genom att ha genomlevt det i sin fantasi om och om igen. I den meningen kan mötet med Olof Palme ha utlöst en gärning som gärningsmannen i sitt sinne var förberedd att begå.”

            På en annan Palme-blogg under sommaren deltog en professor i psykiatri, från ett av Sveriges största sjukhus, med vetenskapliga inlägg. Överläkaren förläser bl.a. för svenska polisen. Han är väl insatt i Palmemordet och har då själv kommit fram till att det är svårt att trovärdigt förklara hur Skandiamannen inte kan vara gärningsmannen: ”Jag har svårt att se tydliga motargument även om stödbevisningen behövs för att sluta fallet.”

            Han delade då uppfattningen att det ”enkla scenariot” är trovärdigt, där Skandiamannen kom ut på Sveavägen 1-2 minuter före skotten och upptäckte paret Palme.

            Vidare inlägg från honom:

            ”Jag tänkte två saker innan jag stötte på spåret SE.

            1. Den som gjort det måste ha haft mer affektladdning och impulsivitet än gängse hit-man, risken att åka fast är trots allt enorm och bättre tillfällen fanns gott om,

            2. Det måste funnits ett klassiskt Palmehat eftersom GM dessutom sköt en kvinna i ryggen. Psykiatriskt/psykologiskt tror jag inte det går att säga att det INTE skulle kunna vara den ”androgyne” SE. Möjligen hade Polisen på 80-talet vissa stereotyper om att sådana personer skulle vara ur stånd till grovt våld, men att skjuta någon i ryggen tror jag inte alls är oförenligt med typen som sådan (förstås inget bevis eller belägg för något!).”

            Däremot trodde han inte på Lisbeth Palmes uppgift till Tommy Lindström i april 1986 att hon kunde uppfatta att gm hade en borderline-störning. Det går inte att göra den bedömningen på den korta tid som hon såg mördaren i ansiktet. Lindström gjorde ändå fel som inte tog med det i förhörsprotokollet, även om han som lekman verkar har haft rätt i sak.

            Han menade också att Börje Wingrens uppgift att förhöra Viktor G var ett omöjligt uppdrag p.g.a. dennes personlighet. Wingren fick mycket stryk för det, bl.a. i Krusells faktabok från 1998 som fick mig att reagera på hur lite fakta det fanns mot Christer Pettersson.

            1. Blir det inte lite fel att utgå från gärningsmannaprofilen för att uttala sig om hur Skandiamannen var? Då förutsätter man att Skandiamannen var skyldig till mordet. Istället borde man väl använda GMP i omvänd ordning, Skandiamannen var inte känd för att agera på kort varsel, det talar emot att han var gärningsman. Sedan kan jag personligen känna en stor tveksamhet inför gärningsmannaprofilen över huvud taget. Den känns väldigt skräddarsydd för att peka ut det dåvarande favoritspåret Christer Pettersson.

    2. Ser nu att jag la in första kommentaren under fel kapitel. Ska ju handla om Skandiamannen och inte Jan Bergmans utmärkta böcker… Nåväl, jag har väldigt svårt att få ihop signalementen på Grandmannen och Skandiamannen och även mannen som Nicola ser och Skandiamannen. Den första är väl bara keps och glasögon som passar ihop och inget annat. Mannen som Nicola ser har väl ytterst lite likhet med Skandiamannen. Sen pratar Thomas P om vikten av de tidiga vittnesmålen. Men hur många av dessa vittnesmål pratar om att GM haltar av reumatism som han beskriver Skandiamannen göra? De flesta pratar om spänstiga steg. Vittnet Lars säger t.ex. att GM tar två eller tre trappsteg i taget. Var är den reumatiske Skandiamannen där? Visst det finns andra vittnesmål , ex. Anders D, men övervägande majoriteten pratar inte om konstig löpstil utan om spänst. Sen kopplas den haltande GM ihop med Yvonnes beskrivning av att mannen hon möter har lite svårt att springa. Då vänder jag på det och säger att vem har inte det efter en språngmarsch i fem minusgrader längs en hal Tunnelgatan och uppför 89 trappsteg? Då måste man vara elitidrottare i en konditionsidrott för att verka oberörd. Sen vill man nog gärna koppla ihop att mannen på David B:s gata halkar och då måste de ju naturligtvis vara Skandiamannens loafers denne har på fötterna. Efter alltför många löppass vintertid på halt underlag så vet jag att alla skor halkar på en snöig/isig trottoar (jag har använt löparskor, terränglöparskor och orienteringsskor) Ska man ha bra fäste så är det dubbskor a la Icebug som gäller och såna fanns inte 1986. Så denne springande man kan ha haft vilka skor som helst om man ser till halkandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.