Ett långt farväl till Sven Anér

Sven Anér vid tiden för folkomröstningen mot kärnkraften. Copyright: Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

NÄR JAG VAR I ÖVRE TONÅREN sommarjobbade jag som vaktmästare på ett långvårdssjukhus i Stockholm. Ett veckoslut då allt var väldigt lugnt gick jag till det lilla sjukhusbiblioteket intill den prunkande vinterträdgården och tog en bok ur hyllan för att ha något att läsa. Det var Raymond Chandlers klassiska – numera lite bortglömda – deckare Långt farväl från 1953. Den hör definitivt hemma i undergenren noir, ”hårdkokt” sa man då. Ja, absolut för den som undrar: den är väldigt läsvärd.

Titeln kommer för mig när jag ska sätta rubrik till det här blogginlägget om Sven Anér. Av olika skäl. Dels för att huvudpersonen, privatdetektiven Philip Marlowe, med en bra formulering som jag sett någonstans ”ständigt tar stryk i sin jakt på sanningen”. Men, kan man tillägga, som aldrig ger sig.

Det för tankarna till Sven.

Omslaget på Raymond Chandlers Långt farväl, svenska utgåvan från 1982. Nu är det antikvariat eller bibliotek som gäller.

Det andra skälet till att jag valt den här titeln på blogginlägget är att jag hade ett ganska nära samarbete och en personlig vänskap med Sven. Men att det hela planade ut – mest beroende på mig – utan att så mycket blev sagt oss emellan om varför. Under ett antal år i slutet av hans liv sågs vi inte. Något enstaka brev, något telefonsamtal, var allt.

Ett tredje skäl är att när jag nu efter Svens död tagit mig tid att skriva ner ett farväl till honom så ser jag att texten blivit – just det – väldigt lång.

Det var redan den 11 maj i år som Sven avled. Begravningen var bara för de närmaste så jag gick inte dit, visste inte ens var och när. Desto större skäl att jag borde ha skrivit något här på bloggen ganska snart efter hans död.

Han skulle ha fyllt 97 år i slutet av sommaren.

Mest känd är han för sina omfattande skriverier om Palmemordet – i ett antal böcker, i sitt nyhetsbrev Palme-Nytt och och i en egen blogg som han publicerade under åren 2009-17.

Men Sven hade också en lång journalistisk bana i etablerade medier bakom sig. Bland annat hade han arbetat på Dagens Nyheter (där han under en tid var tidningens korrespondent i Moskva) och på samhällsredaktionen på Sveriges Television.

Den som vill veta mer om hans år som anställd journalist rekommenderas andra delen av hans memoarer, Så fick det bli. Där berättar han målande om hur det gick till att göra tidning och TV för femtio, sextio år sedan. Och där passerar en rad personer revy som det heter, Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, kung Gustaf VI Adolf, FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, ord- och musikgeniet Povel Ramel och många andra.

Men det var först efter den traditionella karriären i mediebranschen som Sven kom att väcka riktigt stor uppmärksamhet genom sitt skrivande. Det började med hans engagemang för att få ett stopp för det svenska kärnkraftsprogrammet, ett engagemang som kulminerade i samband med den folkomröstning som hölls 1980. Och det fortsatte senare med hans envisa granskning av utredningen av mordet på Olof Palme.

Det finns tydliga paralleller mellan de två frågorna. I båda fallen handlade det mycket om politiker och myndigheter som var rädda för att låta allmänheten få insyn i viktiga men besvärande fakta. Och dessutom: både den hemlighetsfullt utformade framväxten av det svenska kärnkraftsprogrammet och mordet på Olof Palme ägde rum i skuggan av det kalla kriget.

Oavsett om en hel del av Sven Anérs slutsatser om Palmemordet är omstridda råder i dag enighet om en av hans grundteser: att själva utredningen i stora stycken bedrivits på ett rent skandalartat sätt. Det är numera väldokumenterat och allmänt erkänt att:

• den förste spaningsledaren Hans Holmér nästan förstörde utredningen under det första viktiga året av spaningar;

• att privatpersonen Ebbe Carlssons hemliga och regeringsstödda operationer för att återupprätta Holmérs slokande PKK-spår gjorde skadan än värre;

• samt att det som kom sedan, åtalet mot missbrukaren Christer Pettersson, i stor utsträckning handlade om otillåtliga polismanipulationer av en bevisning som egentligen var högst bristfällig.

Folkomröstningen om kärnkraften är däremot en händelse som många i dag vuxna människor ha ytterst dimmiga föreställningar om – trots att den hölls bara några år före mordet på Olof Palme. Och trots att de frågor som då väcktes om kärnkraftens risker är lika aktuella i dag som de var då.

Den som vill kan välja att se Palmemordet som en historisk fråga. Men riskerna för reaktorhaverier och för att avfallet från kärnkraften ska orsaka allvarliga skador på mänskligt liv och miljö är inte historia. De finns här och nu.

Minnesbilderna av folkomröstningen må delvis ha bleknat bort i det allmänna medvetandet. Dagens fyrtioåringar var småbarn när den ägde rum. Och själva folkomröstningen gav förstås inte några brutala minnesbilder i dignitet med Palmemordet, Estoniakatastrofen eller 11 september.

Till det kommer kanske ännu en omständighet: de som med störst engagemang kastat sig in i kampanjarbetet kring folkomröstningen var de som ville stoppa kärnkraften. Det var de – eller vi, kan jag säga – som förlorade. Och det är aldrig roligt att minnas ett nederlag och tiden fram till det.

Den 24 mars 1980 stod det klart. Kärnkraften skulle fortsätta att byggas ut. De två ja-sidorna hade segrat.

Själv minns jag hur det var. Jag hade varit aktiv i opinionsbildningen mot kärnkraften, precis som Sven Anér både innan det blev klart att det skulle bli en folkomröstning och – förstås – inför själva folkomröstningen. På den tiden var jag inte personligt bekant med Sven, men han var väldigt närvarande i sammanhanget, som en orädd debattör och effektivt grävande journalist.

När vi senare kom att träffas, under några år ganska ofta, var det så gott som aldrig vi pratade om den där striden. Kanske just för att den var så bittert förlorad.

Sven Anér själv skrev i Så fick det bli: ”Jag har under långa år förträngt mina antikärnkraftsår, varför vet jag egentligen inte”.

Inför memoarskrivandet gick han till sist tillbaka till almanackor, texter och bilder som han sparat. Och så kom minnena igen från vad han beskriver som ”vår snedkonstruerade folkomröstning, med tre alternativ, där två ’ja’ krossade ett ’nej’, helt enligt Olofs uträkning”.

Det där sista handlade om den märkliga utformningen av alternativen – och om socialdemokratins, och därmed om Palmes, roll i den frågan. Mer om den saken nedan.

I memoarboken tillägger Sven om Palme: ”Låg han bakom denna politiska smidighet? Det gjorde han.”

Och mordet på Olof Palme blev förstås för många av oss ytterligare ett skäl till att lägga minnena av denna folkomröstning bakom sig – just för att omröstningen så mycket handlade om ett mindre smickrande politiskt rävspel från den döde socialdemokratiske ledarens sida.

Inte desto mindre: denna folkomröstning var Sveriges mest dramatiska inrikespolitiska fråga i skarven mellan 70- och 80-tal. Det var en fråga som på goda grunder grep tag i många människor – därför att den bottnade i oron för ett visserligen svårbedömt men inte desto mindre kusligt hot. Och det riktigt obehagliga var att detta hot hade, och har, en sådan räckvidd. Riskerna med det svenska kärnkraftsprogrammet berörde, och berör, alla som då levde, som nu lever och som i många år framåt förhoppningsvis ska leva i det här landet och dess närmaste omgivningar.

En av orsakerna till detta djupa obehag var att det handlade om en fara som var så svår att få grepp om. Radioaktivitet syns inte – annat än som mätresultat på instrument. Och storleken på risken för att den svenska kärnkraftssatsningen skulle framkalla någon sorts miljökatastrof var omöjlig att realistiskt beräkna för en vanlig enskild medborgare.

Det enda vi som funderat på saken visste var att den fanns och att den var påtaglig.

Den oro som kommit ur detta hade växt fram på tvärs mot etablerade ståndpunkter i frågan. Från ett flertal politiker och experter i Sverige hade beskedet länge varit att kärnkraften var en ren och säker energikälla. Punkt, slut.

Och det där med radioaktiviteten hade länge beskrivits som om det egentligen inte var så farligt, utan snarare nyttigt. Röntgenfotografering var ju bra, eller hur? Mineralvatten på flaska, som till exempel Ramlösa, hade saluförts som ”naturligt radioaktivt”. Det hade till och med funnits ett populärt tvättmedel som hette Radion, även det ett sätt att lansera en produkt genom att associera till den märkliga strålning som antogs kunna uträtta underverk.

Under ett antal år efter kärnvapnen mot Hiroshima och Nagasaki var helt enkelt inte de långsiktiga strålningseffekterna kända av allmänheten, vare sig i Sverige eller i världen i stort. På 70-talet hade förstås kunskaperna om just den saken hunnit ifatt rätt mycket, men då gick det att lugna sig med att det där ju hade varit resultat av krig – inte av kärnkraft i fredens tjänst. Och det var väl något totalt annorlunda?

Men så plötsligt, den 28 mars 1979, inträffade det som egentligen inte skulle kunna ske – reaktorhaveriet i Harrisburg, Pennsylvania.

Nyheten spred sig snabbt över världen: något hade gått allvarligt fel i ett kärnkraftverk i USA av alla länder, alltså i en avancerad industristat. Ja, i världens tekniskt och ekonomiskt ledande nation. Och detta kärnkraftverk var dessutom placerat på den tätbefolkade östkusten – tämligen nära både New York och Washington.

Rubriken på Dagens Nyheters första artikel om saken (från den 29 mars) var: USA: Nytt kärnkraftshaveri ”det värsta hittills”. Och följande dag toppades förstasidan i samma tidning med: ”Hårsmån från katastrof”: Strålning sprids 25 kilometer.

Det var en chock för amerikaner – men definitivt också för svenskar. Sverige var nämligen ett av de länder i världen som satsat på att gå i spetsen för en snabb utbyggnad av kärnkraften.

Vad som utan förvarning skett i Harrisburg kunde rimligtvis också ske i Sverige, Alla som kunde läsa en tidning eller se på TV fick på ett ögonblick en drastisk påminnelse om att kärnkraften verkligen inte var säker. Frågan var bara hur osäker den var.

Snabbt visade det sig att reaktorhaveriet lett till spridning av radioaktiva ämnen – men bara i liten skala.

Till en början var det oklart hur nära det hade varit att haveriet lett till en okontrollerad katastrof. Snart visade det sig att risken varit påtaglig. Centrala delar av reaktorhärden hade hel enkelt smält. Och det hade varit en hårsmån från att smältan bränt igenom också själva reaktortankens botten. Om så hade skett hade Harrisburg snabbt gått i riktning mot en fullskalig tragedi med mängder av dödsfall inte bara i USA utan också på andra håll i världen.

Nu blev inte Harrisburg den värsta sortens katastrof. Utsläppet av radioaktivitet kunde begränsas och haveriet klass av experterna bara som en femma på den sjugradiga internationella skalan för kärnkraftsolyckor.

Skalan antyder att det kunde ha varit värre. Och det blev det senare.

Efter Harrisburg har det inträffat två händelser som klassats som sjuor, i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen 1986 och i Fukushima i Japan 2011. I båda de fallen utsattes stora grupper av människor för höga doser av radioaktiv strålning. Det samlade antalet förtida dödsfall i olika former av cancer går fortfarande inte att fastställa. När det gäller Tjernobyl har uppskattningarna varierat från tusentals till hundratusentals människor.

Men det gick alltså lyckligtvis inte så illa den där gången i mars 1979. Långt innan det gick att göra någon riktig avstämning av följderna av olyckan hade den dock haft en snabb och drastisk effekt på den svenska politiken. Redan en vecka efter haveriet hade riksdagspartierna enats om att det skulle bli en folkomröstning om vårt eget kärnkraftsprogram.

Det var begripligt att denna enighet uppnåddes mycket snabbt. Kärnkraftsanhängarna hade tidigare varit motståndare till ett sådant förslag. Men vad som nu stod på spel var tilltron till alla de myndighetspersoner som försäkrat att det inte fanns något att vara rädd för.

Det betydde inte att de som velat ha en utbyggnad av kärnkraften hade ändrat sig. För de politiker, statliga experter och företagsledare som tagit ställning för svensk kärnkraft och som kände till projektets förhistoria och framväxt var en nära på-katastrof på andra sidan Atlanten inte så mycket att tjafsa om jämfört med betydligt tuffare saker som funnits på planeringsbordet från början.

Den svenska satsningen på kärnkraft hade nämligen växt fram som en integrerad del av förberedelserna för att producera svenska kärnvapen.

I dag framstår 70-talets glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän.

De svenska atombomberna blev det till sist inget av med, men när de till sist avskrevs var stat och industri långt framme med de tekniska och ekonomiska satsningarna kring kärntekniken. Så adjöss, för all del, med drömmen om att bli en blågul kärnvapenmakt – men fortfarande var det tänkt att Sverige skulle bli det land i världen som hade störst kärnkraftsproduktion per invånare. Alternativ som till exempel solenergi var visserligen kända som teoretiska alternativ. Men de väckte ingen entusiasm bland dem som valt att satsa på att klyva atomkärnor.

I dag framstår denna glorifiering av kärnkraften som rätt bisarr och för snarast tanken till gamla spelfilmers galna vetenskapsmän. Vi har vid det här laget fått flera otäcka påminnelser om kärnkraftens risker. Och vi har fått underlag för slutsatsen att alternativet verkligen inte behöver vara olja och kol. Det finns alldeles utmärkta förnyelsebara energikällor som har kapacitet att uträtta mycket mer än vad de flesta trodde för några årtionden sedan.

Lika uppenbart är det om vi tänker efter att ifall bara en bråkdel av de pengar som satsats på kärnkraft och kärnvapen skulle ha satsats på miljö- och människovänlig teknik så skulle läget för världens energiförsörjning ha varit betydligt ljusare i dag.

Det har med andra ord hänt en del saker i vårt tänkande. Och Sven Anér var en av de viktiga pionjärerna i den svenska debatten.

Hannes Alfvén, Nobelpristagare i fysik som gick i spetsen för att varna för kärnkraftens faror.

Det fanns förstås forskare, personer med djupa kunskaper, som hade reagerat ännu tidigare. Bland dem som var först med att varna för riskerna fanns Nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén. Hans insatser var en viktig bidragande orsak till att centerpartiet tog avstånd från svensk kärnkraft på sin partistämma 1973. Det var ett tecken på att människor hade börjat att reagera.

Och i riksdagsvalet 1976 valde centerledaren Thorbjörn Fälldin, att profilera sig mycket hårt i kärnkraftsfrågan. Trots att centern tillsammans med de andra borgerliga partierna försökte få till stånd ett regeringsskifte och få bort socialdemokratin från kanslihuset lovade Fälldin att inte sätta sig i en regering som startade ytterligare atomreaktorer. Det var ett djärvt löfte med tanke på att både folkpartiet (nuvarande liberalerna) och moderaterna – centerns tilltänkta samarbetspartners – ville ha fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Precis som socialdemokraterna.

Så kom valdagen. Centern behöll sin ställning från förra valet som största parti i det borgerliga lägret. Och än viktigare: socialdemokraterna förlorade regeringsmakten för första gången på årtionden. Valresultatet ledde till bildandet av en borgerlig majoritetsregering med Fälldin som statsminister.

Hur mycket berodde valresultatet på Fälldins löften om kärnkraften? Det blev en fråga för politiska analytiker att bita i – och frågan skulle snart bli dramatiskt laddad.

Löftet om kärnkraften hade ju inte kostat något före valet. Men nu var det dags för Fälldin att infria det. Problemet var bara att folkpartiet och moderaterna pressade på för utbyggnad. Och det visade sig att de inte tänkte ge sig.

Det gjorde däremot Fälldin. När han i oktober presenterade sin nya regering meddelade han också att den gav sitt tillstånd till startandet av det färdigbyggda Barsebäck 2. Tvärt emot vad han gått till val på.

Så här presenterade Dagens Nyheter det beslut som utlöste svekdebatten kring Thorbjörn Fälldin. Förstasida från 8 oktober 1976.

Olof Palme var inte sen att kalla det beslutet för ”det största sveket i svensk politisk historia”.

Och en svekdebatt blev det, inte minst i Centerpartiets egna led.

Fälldin blev rejält tilltufsad – och insåg samtidigt att detta bara var början. Den svenska kärnkraften höll på att byggas ut i snabb takt i linje med tidigare fattade beslut. Och snart skulle det finnas ytterligare reaktorer som stod på tur att startas. Skulle han säga ja om och om igen? Eller skulle han spräcka regeringen?

På kort sikt löstes frågan genom att de olika regeringspartierna förhandlade fram en till synes elegant lösning som också klubbades av riksdagen, en ny lag kallad villkorslagen. Den innebar att ytterligare kärnkraftverk bara kunde startas om kärnkraftsindustrin kunde visa upp en helt säker plan för hur det utbrända kärnbränslet skulle tas om hand.

Det kunde låta betryggande. Men på helt olika sätt beroende på var man stod i kärnkraftsdebatten. Och det var där problemet fanns, förstås.

En kärnkraftsmotståndare kunde utgå från att någon sådan säkerhet aldrig kunde finnas – och därför skulle det inte bli några nya reaktorer. Den som förespråkade kärnkraft kunde å sin sida hänvisa till att med den nya lagen skulle det finnas juridiska garantier för att avfallshanteringen var säker när väl nästa reaktor startades. Och då fanns det ju ingen anledning att oroa sig längre.

På kort sikt innebar dock den nyinrättade villkorslagen framför allt en sak: att den borgerliga majoriteten kunde skjuta bekymren med kärnkraften på framtiden och i stället ägna sig åt vad man helst ville, att fortsätta regera tillsammans.

Det var under den här perioden, efter laddningen av Barsebäck 2 men innan riksdagen klubbade villkorslagen, som den då 55-årige Sven Anér på allvar kastade sig in i kärnkraftsfrågan. Tillsammans med fotografen P-O Stackman gjorde han en reportageresa i Frankrike, Belgien, Västtyskland och Sverige. Det var ett frilansprojekt från hans sida och syftet var att ta temperaturen på kärnkraftsutbyggnaden i Europa – hur stora var riskerna och hur argumenterade förespråkare respektive motståndare?

Sven Anérs första debatt- och reportagebok om kärnkraften. Han gjorde den i samarbete med fotografen P-O Stackman som han kom att samarbeta med i flera böcker.

Det hela blev till en uppmärksammad bok som kom ut våren 1977, Kärnkraft på lerfötter. Det var hans första bok och hans första betydande grävinsats i en politiskt känslig fråga. Det skulle bli många ytterligare böcker. Och flera av dem om kärnkraften.

Det finns skäl att stanna upp inför Svens skrivande om det ämnet. För det var alltså här han började sin egentliga bana som kritisk, undersökande journalist. Och han hade gett sig i kast med ett problemkomplex som som sannerligen var mycket svårutforskat och omgivet av stort hemlighetsmakeri.

Under arbetet med denna första bok träffade Sven bland annat Yves Lenoir, vid den tiden en av de mest framstående kärnkraftsmotståndarna i Frankrike. Lenoir var tekniker och författare och hade suttit med i en statlig kommission som skulle undersöka möjligheterna till slutlagring av avfallet – de farliga restprodukter som blev kvar från kärnkraftsproduktionen. Bland de olika alternativ som kommissionen undersökt fanns att lagra atomsoporna på Antarktis, att sänka ner dem i havsdjupen eller att skicka ut dem i en bana runt solen. Lenoir konstaterade att inget av alternativen erbjöd en realistisk lösning men att kärnkraftsanhängarna helt enkelt valde att skjuta det hela framför sig. Deras ståndpunkt var, som Lenoir sammanfattade den: ”Det finns inga tekniska problem, det är inte bråttom. Avfallet blir ett verkligt problem först om tjugo, trettio år, under mellantiden hinner alla frågor lösas.”

Det här var förstås en sanning som sa något viktigt om den svenska villkorslagen – ifall den tillämpades hederligt skulle det inte finnas något lagligt sätt att ladda några svenska reaktorer förrän högst eventuellt i en framtid då avfallsfrågan förhoppningsvis var löst.

För den som läser Sven Anérs bok nu, så många år efteråt, infinner sig en märklig känsla. Avfallsproblemen är nämligen fortfarande inte lösta, samtidigt som den samlade mängden radioaktiva sopor från reaktorerna har ökat kraftigt.

Lenoir insåg också att det vid sidan av frågan om avfallsförvaringen fanns risker för att det plötsligt skulle inträffa en allvarlig olycka. Han menade att det inte fanns några meningsfulla sätt att beräkna sannolikheten för att det skulle ske – alltför många faktorer var okända. Det enda som var uppenbart var att det alldeles tydligt kunde hända och att det i så fall kunde gå mycket illa.

Sven Anér sammanfattar Lenoirs budskap: ”en kärnkraftskatastrof får inte äga rum. Därför måste kärnkraftsfolket säga: en katastrof kan inte äga rum.”

Och det var i stort sett vad de sa. Det där kanske kunde framstå som spetsfundigheter när Kärnkraft på lerfötter kom ut. Men det var det ju inte. Bara ett par år senare, 1979, inträffade haveriet i Harrisburg. 1986 kom katastrofen i Tjernobyl. Och 2011 inträffade jordbävningen som ledde till haverierna i japanska Fukushima.

Men allt detta var fortfarande händelser i framtiden när bygget av de nya reaktorerna fortsatte under Fälldinregeringen. Och ju längre byggena kom, desto mer ökade pressen på centern från regeringskollegorna.

Till sist blev det dags för Fälldinregeringen att ta ställning till begäran om tillstånd att starta två ytterligare reaktorer som då stod färdiga att ta i bruk – Ringhals 3 och Forsmark 1.

Och det kom ett beslut från kanslihuset. Det lät som ett nej: regeringen gav inget tillstånd. Men det fanns ett kryphål: i beslutet fanns med att Kärnkraftsinspektionen, en statlig myndighet, kunde få ge det där tillståndet om villkorslagens säkerhetskrav uppfylldes.

Den som var lite misstänksam kunde nu fundera över om Fälldin höll på att backa genom att lämna ifrån sig ansvaret för att starta kärnkraftverken tll en lägre instans. Och Fälldin insåg själv att hans position nu var tämligen pressad. Som ett sätt att ta sig ur dilemmat försökte han få de två andra regeringspartierna att gå med på en folkomröstning om kärnkraften. Men de sa nej. Det enda övriga riksdagspartiet som ville ha en folkomröstning var vänsterpartiet kommunisterna.

I oktober 1978 klarade inte Fälldin den olidliga balansgången längre, han valde att avgå som statsminister. Och på det sättet kom den folkpartistiska minoritetsregeringen till.

Ett halvår senare sa Kärnkraftsinspektionen ja till att starta Ringhals 3 och Forsmark 1 – säkerhetskraven för avfallshanteringen var uppfyllda, hette det. Och direkt godkände folkpartiregeringen beslutet.

Vad som låg bakom de svepande löftena om att säkerheten var garanterad kom fram först senare. Det handlade om att de svenska kärnkraftsbolagen genom ett gemensamt projekt – kallat KBS och uttytt Kärnbränslesäkerhet – hade slutit ett upparbetningskontrakt med det franska kärnteknikföretaget Cogéma.

Det vill säga: tanken var att Cogéma skulle ta hand om avfallet och upparbeta det. Upparbetning innebär att kärnkraftsavfall bearbetas så att man dels får fram bränsle som kan användas igen, dels att man får fram mer lätthanterligt avfall och dels – om så önskas – att man får fram plutonium till kärnvapen.

Men – som Sven Anér senare skulle gå i spetsen för att avslöja – kontraktet innebar inga som helst bindande åtaganden för Cogéma. Däremot kostade det pengar för de svenska bolagen och det öppnade dessutom för att svensk energiproduktion skulle leverera material till atomvapen.

Detaljerna är numera ganska välkända. Den som vill ha en sammanfattning av frågan kan gå till en skrift utgiven av Avfallskedjan, ett nätverk av ideellt arbetande grupper av lokalbefolkning på orter som berörts av planer på slutförvaring inom Sverige. Så här skriver nätverket i skriften Kärnkraftavfall – Avfallskedjans syn på den svenska hanteringen:

Avtalen garanterade egentligen bara en sak, att de svenska kärnkraftbolagen skulle satsa ca 4 miljarder kronor i den franska ”kärnvapenfabriken” i La Hague (Frankrike gjorde då officiellt ingen skillnad mellan civil och militär kärnteknik). Sedan skulle fransmännen försöka upparbeta det svenska avfallet. Om inte detta gick eller inte passade fransmännen skulle avfallet sändas tillbaka. Anmärkningsvärt är att avfallets plutoniumdel helt ”glömdes bort” i KBS-planen. Eller var det självklart att plutoniet i all tysthet skulle ha tillfallit det franska kärnvapenprogrammet?

Om detta varit allmänt känt när folkpartiregeringen fick på sitt bord att ta ställning till laddningen av Ringhals 3 och Forsmark 1 hade det knappast varit politiskt möjligt att säga ja – det hade nog framstått som ett svek värre än när Fälldin bröt sitt vallöfte och tillät laddning av Barsebäck 2. Avfallsfrågan var inte ens i närheten av att vara löst på ett säkert sätt.

Men vad människor inte visste kunde de inte protestera mot.

Folkpartiregeringens ja till att ladda de nya reaktorerna kom den 28 mars 1979.

Samma dag (!) inträffade någonting på andra sidan Atlanten som däremot inte kunde hemlighållas – den där reaktorolyckan i Harrisburg, Pennsylvania.

Svenska Dagbladet om Harrisburg, två dagar efter larmet om haveriet.

Paniken bland kärnkraftsvänliga politiker framstår i det ljuset som övertydligt begriplig. Och så blev det alltså mycket hastigt bestämt att det måste få bli en folkomröstning.

Men när väl den första chocken efter den amerikanska reaktorolyckan lagt sig kom det så sakteliga tillbaka, debattutrymmet för att fortsätta predika kärnkraftens välsignelser och relativa ofarlighet.

Tage Danielsson (till höger) som skrev den berömda sannolikhetsmonologen om kärnkraften. Här med sin samarbetspartner Hasse Alfredsson.

En av dem som observerade hur argumenteringen snart började låta från dem som ville släta över vad som skett var komikern, filmregissören, författaren med mera Tage Danielsson. Det var i det läget han skrev och framförde sin berömda monolog om sannolikhet som började så här:

Sannolikhet, va – det betyder väl nånting som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Och därför är det synd att vi från och med i år på grund av de rådande konjunkturerna inte har råd med några riktiga sanningar utan vi måste nöja oss med sannolikhetskalkyler. De är inte riktigt lika pålitliga, de är till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar: före Harrisburg så var det ju väldigt osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända. Men sen, så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det blev nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är det konstiga. Det är som om man menar att de går omkring och tycker att det där som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

Men de som ville ha en fortsatt utbyggnad av kärnkraften kunde inte riktigt hoppas på att vinna en folkomröstning bara med argumentet att den nog inte var så farlig. Det måste kombineras med att det skulle vara ännu farligare att avstå från den. Jobben och välfärden skulle hotas, landet skulle drabbas av fattigdom och elände.

Det var ett högst diskutabelt påstående, ett antal industriländer har klarat sig alldeles utmärkt utan kärnkraft. Vad som var sant var att den svenska energipolitiken i all tysthet hade inriktats på att kärnkraft skulle vara den dominerande nya energikällan inom överskådlig tid. Och det fanns alltså ett omfattande program för hur detta skulle gå till, utvecklat genom en rad överenskommelser mellan politiker och storföretag. Den saken hade närmast inblandade parter redan skakat hand på. Så självklart var det inte önskvärt med en medborgerlig opinion som kullkastade vad som redan gjorts upp.

Och nu när det oundvikligen skulle bli en folkomröstning gällde det för denna etablerade kärnkraftslobby att spela korten rätt. De tre partier som placerat sig på den sidan var alltså socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna. Vad de ville få igenom var, till att börja med i alla fall, att den redan planerade kärnkraftsutbyggnaden skulle fullföljas. Det betydde i klartext att de ville ta ytterligare sex reaktorer i bruk utöver de sex som redan var i drift. De nya skulle dessutom vara mycket mer kraftfulla, så i praktiken handlade det om en åttadubbling av kärnkraftsprogrammet.

Det där sista var inget som var bra att skylta med efter Harrisburg. Bland de kärnkraftsvänliga partiernas medlemmar och traditionella väljarskaror fanns det många som var oroliga för riskerna med den energikällan. Inte minst gällde detta inom socialdemokratin. Det var problematiskt ur s-ledningens synvinkel.

Samtidigt fanns det bland många socialdemokratiska väljare en oro för att ett nej till kärnkraft skulle drabba jobben och levnadsstandarden.

Det fanns en grupp som gärna underblåste den oron: ledarna för de svenska storföretagen. I de kretsarna var uppslutningen närmast total kring det gemensamma målet. Ur deras perspektiv handlade det om att staten skulle garantera en för företagen jämförelsevis billig energiförsörjning.

Och de argumenterade gärna kring kärnkraften på samma sätt som de brukade göra, i stort sett vad saken än gällde: om industrin drabbades av ekonomiska bakslag skulle det slå mot löntagarna. Strategerna inom socialdemokratin ville inte gå i polemik mot det, tvärtom. Men samtidigt ville de inte förknippas alltför hårt med storföretagens ledare som ju kunde misstänkas för att ha särintressen att värna.

Alla de här omständigheterna bildade en bakgrund till det taktikspel som startade inom och mellan riksdagspartierna när alternativen till folkomröstningen skulle formuleras.

Inget parti ville framstå som om det var för en utbyggnad av kärnkraften – inte heller de partier som faktiskt var det. Och inget parti ville heller framstå som om det ville driva igenom en avveckling som kunde få kännbara ekonomiska konsekvenser för landets invånare.

Här gällde det att fånga väljare. Den formel som kärnkraftsförespråkarna använde blev därför ”avveckling med förnuft”. Det skulle innebära att den redan planerade utbyggnaden visserligen skulle genomföras, men att kärnkraften sedan skulle ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”. Så kom det också att stå på röstsedlarna för dem som ville ha en fortsatt utbyggnad.

Socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna var överens i sak. De ville att folkomröstningen skulle ge klartecken att köra de tolv reaktorer som var i drift, stod färdiga eller som höll på att förberedas. Ingen del av den planerade utbyggnaden skulle alltså stoppas. Sedan, hette det, skulle det inte bli mera.

Men så var det frågan om att inte förknippas för hårt med industrins särintressen. Det var viktigt för socialdemokratin men också, faktiskt, för folkpartiet. Och därför lanserade socialdemokraterna tillsammans med folkpartiet en särskild linje i omröstningen, den som kom att kallas linje 2. I alla väsentliga avseenden sammanföll den med moderaternas alternativ, linje 1. Framsidan på valsedeln var identisk, men på baksidan av linje 2:s valsedel fanns några formuleringar som att ”de svagaste grupperna i samhället” måste skyddas samt om att stat och kommun borde äga framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft. Det där sista var en formulering som inte moderaterna kunde ställa upp på. Och så blev det två linjer av en. (För den som undrar: kärnkraftverken drivs i dag av privata bolag som i sin tur har ett blandat statligt och privat ägande.)

Linje 3 som backades upp av centern och vpk innebar däremot att kärnkraften skulle avvecklas inom tio år och att inga nya reaktorer skulle få laddas.

Tre linjer är förstås inte det idealiska upplägget – om det gäller att få ett tydligt resultat från en folkomröstning, vill säga.

Det var inte heller helt lätt för väljarna att bedöma hur viktiga riskerna med kärnkraften var i förhållande till de ekonomiska risker som kunde finnas med att avveckla den.

Den samlade informationen som väljarna utsattes för kunde alltså sammanfattas som att det för all del kunde vara farligt med kärnkraft men att det också var farligt om den avvecklades för fort. Och då framstod linje 2 i mångas ögon som en sorts sansat mittenalternativ. Det verkade vara det man skulle rösta på om man inte ville gå till extremer åt någondera hållet.

Sven Anér var för sin del fokuserad på hur verkligheten såg ut bakom alla vackra formuleringar. I juni 1979 fick han in ett par uppmärksammade avslöjande artiklar i sin gamla tidning Dagens Nyheter.

De handlade om en av de mest känsliga punkterna i det politiska taktikspel som pågick – och också om en av de centrala aspekterna av riskerna med kärnkraften. Slutförvaringen av kärnbränslet.

Juni 1979: Sven Anér avslöjar sanningen bakom Cogémaavtalet i två artiklar i Dagens Nyheter.

Det var nämligen han som var först med att i den svenska debatten börja avslöja hur villkorslagen egentligen hade tillämpats. Han hade kommit över det upparbetningsavtal som Cogéma slutit med västtysk kärnkraftsindustri. Och det visade mycket tydligt att Cogéma egentligen inte förband sig att ta hand om västtyskt utbränt kärnbränsle utan bara deklarerade en önskan att göra det. Det visade sig också att upparbetningen avsågs att utföras i anläggningar som ännu inte fanns – och att inte bara driften utan också byggandet av dessa anläggningar skulle finansieras av Cogémas kunder. Dessa kunder erbjöds dock varken delägande eller insyn i anläggningarna. Det vill säga: de risker som fanns kring Cogémas hantering av avfallet (i den mån man tog emot det) var inget som det franska företaget tänkte redovisa för sin motpart. Och samma hemlighetsmakeri gällde vad Cogéma skulle välja att göra med det åtråvärda plutonium som blev en av restprodukterna efter en upparbetning.

Sven Anér menade – på goda grunder har det senare visat sig – att det svenska avtalet i väsentliga avseenden hade en liknande utformning. Han krävde på grundval av det att den svenska avtalstexten skulle bli offentlig – och att detta avtal måste rivas upp.

Dagens Nyheters ledarsida gav Sven Anérs avslöjanden uppbackning och krävde att en avveckling av kärnkraften snarast borde inledas genom en stängning av Barsebäck. Just den anläggningen fanns det extra skäl att bekymra sig över eftersom en olycka där skulle innebära ett direkt hot mot två stora städer, både Malmö och Köpenhamn.

Själv beskriver Sven Anér målande och roligt i memoarboken Så fick det bli hur han under sina efterforskningar blev känd som en fiende till Cogéma.

Han hade blivit uppmärksammad av det franska bolaget i samband med att han skrivit om det svenska fartyg, Sigyn, som skulle föra med sig utbränt svenskt kärnbränsle till Cogémas upparbetningsanläggning La Hague på Frankrikes kanalkust.

Jag var påpassad av kärnkraftens direktörer i en omfattning som jag inte hade väntat mig. /…/ Kulmen, som väckte visst medialt uppseende, nåddes då Sigyn, som skulle frakta kärnavfall och som jag hade skrivit en bok om med den onekligen mycket tydliga titeln Se upp för Sigyn, ställde till det.

Jag befann mig i det normandiska Le Havre, och var ute på ensamkoll av Cogéma, som var det stora och stöddiga franska kärnkraftsbolaget. /—/

Jag hade, med mina bandspelare, gått fram till Sigyns reling där hon låg förtöjd vid en av hamnens många kajer.

”Je ne vous vois pas sur la liste, monsieur. Vous n’êtes pas le bienvenu!” [Jag ser er inte på listan, min herre. Ni är inte välkommen!]

Jag stod och undrade. En fransk höjdare kallades till relingen. ”Pourquoi pas?” [Varför inte?] /…/

”Det bara är så. Ni har vid tidigare tillfällen setts bära vapen, och vi tar inga risker.”

Sven Anér beskriver hur han tog sig till stan och ringde Skånska Dagbladet som han skrev för. Tidningen slog upp saken stort. Men Sven Anér släpptes inte ombord på Sigyn, han förstod att han ”fanns rejält placerad bland kärnkraftens farligaste fiender.”

Hade han kommit dragande med pistol?

Det hade jag förstås aldrig gjort. Det var min lilla handbandspelare som någon nitisk hade sett någon gång de här dagarna och tytt som ett vapen. Eller kanske var hela grejen påhittad till kärnkraftens skydd och fromma. /…/ Jag minns att jag undrade. Är det så här stora bolag sköter sin PR, med hot och lögner?

Och det har alltså visat sig att Sven Anér hade rätt. Den säkra lösning som Cogéma påståtts erbjuda existerade inte i verkligheten. Den existerar inte nu heller. Därför har numera svenska politiker och svensk kärnkraftsindustri övergett planen på att bli av med atomsoporna genom upparbetning. I stället är det tänkt att högriskavfall som produceras i Sverige direkt ska förvaras långt ner i berggrunden, inneslutet i kopparbehållare.

Var och hur det ska ske är fortfarande föremål för förhandlingar och debatt, vilket inte är så märkligt. De bedömningar som gjort går nämligen ut på att avfallet måste hållas säkert inneslutet i 100 000 år om det inte ska hända riktiga obehagligheter. Så lång är den uppskattade tidrymd under vilken det ger ifrån sig farlig strålning. Och då gäller det att behållarna inte långsiktigt bryts ner i det tysta så att innehållet börjar läcka – eller (förstås) att det inte inträffar några jordbävningar, meteornedslag eller bombattacker som kan skada behållarna.

Det var med andra ord ingen liten fråga som Sven Anér reste när han engagerade sig i att avslöja verkligheten bakom de lugnande löftena om hanteringen av kärnkraftens avfall.

Inför folkomröstningen kom han ut med en ny debattbok, Kärnstopp.

Debattboken Kärnstopp som kom 1979.

Han konstaterade där illusionslöst att läget var fortsatt allvarligt, trots att det gått så långt som att medborgarna skulle få rösta om vad som skulle hända med de svenska reaktorerna. Som han uttryckte saken när han skrev om sina opinionsmöten:

Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan: nu är du väl glad, nu är du väl nöjd, nu är du väl belåten?

Jag svarade alltid: Nej. Jag är varken glad eller nöjd eller belåten. Jag ser genom tårar på vad som hänt och händer i Harrisburg. Detta som hände har vi hela tiden vetat skulle hända. /…/ Det råkade bli Harrisburg.

Sven Anér kom att bli redaktör för linje 3:s kampanjtidning inför folkomröstningen. Och bakom linje 3 fanns en livaktig folkrörelse som gjorde sig hörd genom torgmöten och demonstrationer.

Men ansträngningarna räckte inte. De närmast identiska linjerna 1 och 2 fick tillsammans en tydlig majoritet.

Och riksdagen fattade på den grunden att beslutet som innebar att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010 – senast då, alltså – och att inga nya kärnkraftverk skulle få dras igång utöver de som redan var på gång.

Det lät ju som någon sorts avvecklingsplan om man ville vara välvillig, även om den började med en utbyggnad. Men vad som angavs i det beslutet om en kommande avveckling visade sig med tiden inte ha någon praktisk betydelse. Vad som var det centrala var att utbyggnaden skulle fortsätta. Och det gjorde den direkt.

År 2010 har – som vi märkt – passerat för ett tag sedan. Och ingen har väl missat att den svenska kärnkraften finns kvar. Det är bara löftet om att den skulle vara borta som delvis fallit i glömska.

Inte desto mindre utmärkte sig 2010 som ett märkesår i den svenska kärnkraftens historia på annat sätt. Det var nämligen det året som riksdagen bestämde sig för att tillåta att det startades nya reaktorer. Det beslutet togs trots de kusliga erfarenheterna från Tjernobyl som inträffat först efter folkomröstningen. Och det togs i lycklig okunskap om exakt när nästa allvarliga olycka skulle inträffa. (Vilket visade sig bli i Fukushima året därpå.)

Vad har hänt sedan dess? Ja, det kom en energiöverenskommelse 2016. Den stöddes av en majoritet i riksdagen och innebar fortsatt ja till att starta nya kärnkraftverk i stället för gamla som tjänat ut. Samtidigt slogs det fast en allmän målsättning om att Sverige ska ha 100 procent förnybar elproduktion 2040.

Vi får väl se vad som händer.

För Sven Anérs del blev kampen mot kärnkraften en startpunkt för många års fortsatt arbete på att tränga igenom och avslöja officiella proklamationer som han inte trodde på.

Året efter folkomröstningen bildades Miljöpartiet i protest mot den förda miljöpolitiken, inte minst på kärnkraftens område – och Anér var en tidig centralgestalt. Men hans deltagande i partipolitiken blev kortvarigt. Han fortsatte däremot att skriva om kärnkraftens faror och det politiska spelet kring den.

Sven Anér om det hänsynslösa spelet med urbefolkningens rättigheter när det handlade om att bryta uran i Australien.

1985 kom han till exempel ut med boken De köpte Peter Balminidbal. Den var resultatet av ett djupt grävande som han gjort på andra sidan jordklotet, i Australien. Boken handlade om hur regimen i Canberra på 70-talet genom olika manövrer såg till att skaffa sig en egen uranindustri på mark som traditionellt kontrollerats av grupper inom landets ursprungsbefolkning.

Men så: sex år efter folkomröstningen inträffade en så händelse som skulle förändra fokus för hans fortsatta journalistiska grävarbete.

Mordet på Olof Palme.

De flesta av oss som under årens lopp kommit att forska på djupet om Palmemordet behövde inledningsvis lite tid på oss innan vi förstod att något sådant behövdes. I början var det en spridd uppfattning att mordet skulle klaras upp ganska snabbt. Det handlade ju om ett dåd mot en statsminister och utredarna hade fått väldigt stora resurser till sitt förfogande.

Men så blev det inte.

Själv kom jag att börja skriva om Palmemordet hösten 1987. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen. Vid det laget hade utredningen pågått ett och ett halvt år. Hans Holmér hade kommit och gått och hans PKK-spår framstod alltmer som en ren skrivbordsprodukt, avsedd att få till stånd ett snabbt slut på utredningen – trots att det inte funnits några bevis.

Och så kom det ut en rad uppgifter i media som pekade på möjlig polisinblandning i mordet.

När väl den hypotesen var formulerad var det många – också jag- som inte tyckte att den verkade alldeles långsökt. Palme hade varit en omstridd person i det svenska samhället. Och bland hans motståndare fanns definitivt vissa kretsar i polisen.

Jag bestämde mig för att skriva en artikel om saken – det verkade det finnas underlag för.

Det blev flera artiklar. Och ännu flera. Ganska snart fick kom jag i kontakt med Sven Anér som liksom jag bodde i Uppsala. Han hade också börjat arbeta med frågan under 1987. Och denna höst skrev han på sin första bok i ämnet, den som kom att heta Polisspåret. Jag minns att jag fick läsa den innan den kom ut. Den sammanfattar många av de frågor som tidigt kom upp om utredningen, frågor som pekade på att sanningen kanske var för känslig för att svenska myndigheter skulle ha lust att peta alltför djupt i vad som hade skett. Den är fortfarande läsvärd.

Många gånger hade jag ärende till Svens och hans hustru Lenas lägenhet på Kungsgatan i centrala Uppsala. Sven var alltid generös inte bara med gott kaffebröd utan också – och mera väsentligt – med synpunkter och med dokument.

Han blev en samtalspartner som förutom att han gav mig infallsvinklar på själva mordutredningen också visade hur det faktiskt gick att få fram annars helt okända papper från olika myndigheter, papper som var för sig gav små bitar av information och som tillsammans kunde ge underlag för att lägga större pussel. Visst hade jag lärt mig ett och annat om offentlighetsprincipen på Journalisthögskolan och själv praktiserat mina kunskaper i liten skala. Men Sven Anér behärskade regelverk och rutiner bättre än många handläggare på olika myndigheter och var envis som få.

Naturligtvis drev han ett antal tjänstemän inom polisen och på departement till smärre vansinne. Sverige må ha sin offentlighetslagstiftning, och rätt ofta stoltseras det med den. Men om någon verkligen vill använda sig av den knakar det gärna i systemet. Och bland Palmeutredarna blev det snart en klagovisa att det behövdes en heltidsanställd bara för att ta hand om Sven Anérs förfrågningar.

Kanske var det så. Men vad är i så fall problemet? Om Sverige vill kunna berömma sig av att vara en demokrati där medborgarna ska ha insyn i beslutsfattandet så är en heltidstjänst för att få denna insyn att fungera när det gäller en av svensk nutidshistorias mest centrala händelser inte mycket att bråka om, kan man tycka. Det som kan vara bekymmersamt är snarare att det oftast inte har varit de stora mediebolagen som begärt fram dessa handlingar utan en på egen hand grävande pensionerad journalist i Uppsala.

Sven Anér kom att ge ut tolv böcker om Palmemordet om jag räknat rätt. Förutom den nämnda första titeln Polisspåret skrev han bland annat Fyra nycklar, Affären Borlänge och Dominoeffekten. Och avslutade med två titlar så sent som 2016, Staten tog Olofs liv och kompendiet Palmemordet: då Sverige störtdök ner i ett moraliskt kärr. Och dessutom gav han som tidigare nämnts ut sitt nyhetsbrev Palme-Nytt. Nio årgångar, 1993-2001, finns digitalt tillgängliga på webbplatsen Project Runeberg. Längre fram, från 2009 och fram till 2017, publicerade han – som också nämnts – i stället sina dagskommentarer om Palmemordet på sin blogg.

Från och med mitten av 90-talet kom han också att ägna en del skrivande åt Estoniakatastrofen och de många oklarheterna kring den.

Fyra nycklar som han gav ut 1991 på eget förlag tar upp flera frågor som kommit att stanna kvar i debatten om Palmemordet, bland annat var Holmér befann sig under mordnatten. Skriften lyfter också fram de motsägelsefulla inslagen i polisens protokoll om avlyssningen av Sigge Cedergrens bostad under morddygnet – besynnerligheter som reser frågan om de publicerade uppgifterna är friserade i efterhand. Den pekar också på, många år före Thomas Pettersson och tidskriften Filter, på att Skandiamannens egen berättelse om vad han gjorde i samband med mordet stämde illa med annan tillgänglig information. Till skillnad från Filter drog Sven Anér inga slutsatser i skuldfrågan men krävde däremot att Palmegruppen skulle utreda Skandiamannen. Han tog för övrigt upp Skandiamannen igen i boken Cover-up: Palmemordet från 1999 – fortfarande med frågor men inte med bestämda svar.

Jag tog mig nyligen tid att läsa om en annan av hans tidiga böcker om Palmemordet, Affären Chamonix från 1992.

Affären Chamonix från 1992 med omslagsbild av EWK.

Att den blev skriven hade med mina egna efterforskningar att göra. Jag arbetade då med det som senare skulle bli min första (och mycket tjocka) bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

Där försökte jag inte i första hand hitta svar på mordgåtan. Vad som mest intresserade mig var de märkliga utredningsturerna. Det vill säga: vad var det som gjorde att allt gick så fel – i alla fall om syftet var att klara upp mordet?

En helt central del i boken kom Ebbe Carlssonaffären att få.

Vad den handlade om kan enkelt uttryckt beskrivas som Ebbes försök att med konspirativa metoder återupprätta det PKK-spår som kraschat i början av 1987.

Kärnan i den plan som Ebbe Carlsson och hans medarbetare ägnade sig åt var att använda sig av en polisagent, den före detta centralfiguren i PKK Ali Cetiner, för att locka PKK-anhängare i Sverige att inlåta sig på planering av våldsdåd. Samtal om detta skulle spelas in och senare kunna användas för att upprätta PKK-spårets trovärdighet. Cetiner var väl lämpad för sitt uppdrag som provokatör, han hade tidigare varit den ytterst ansvarige för mord på kurder som av PKK-ledningen betraktades som förrädare.

Ebbe Carlssons plan var förstås spektakulär. Men han agerade inte ensam utan med stöd från personer i det socialdemokratiska regeringskansliet. Och en helt central axel i hans intensiva verksamhet var de täta kontakterna med Carl Lidbom, ordförande för Säpoutredningen och samtidigt svensk ambassadör i Paris. Lidbom, en gammal politisk räv, var också en av Ingvar Carlssons närmaste förtrogna. Och han var så involverad i Ebbe Carlssons verksamhet så att han till och med var påtänkt för att själv med hjälp av sin diplomatstatus smuggla in avlyssningsutrustning till Sverige.

En av de mer anmärkningsvärda episoderna i Ebbes och Lidboms samarbete var annars när de tillsammans slog larm till fransk polis om ett påstått terrordåd mot den svenska ambassaden i Paris. Någon – kanske en diplomat – hade blivit kidnappad. I själva verket hade ingenting hänt – och i efterhand var Ebbe och Lidbom ivriga att vifta undan saken. Bakgrunden till händelsen var egentligen, kunde jag konstatera, att Ebbe snabbt hade behövt träffa en viss tjänsteman inom den franska säkerhetspolisen, DST, för att få information. DST-mannen hade haft kontakt med Ebbes samarbetspartner inom Säpo, Walter Kegö, vilket Ebbe visste. Och den påstådda terroristaktionen gav Kegö en anledning att ringa sin franske kollega och be honom besöka ambassaden.

Ebbes återkommande resor till Frankrike ingick i det som åklagaren Ola Nilsson tittat närmare på i sin utredning av den socialdemokratiske förlagsmannens och hans medarbetares smuggling av avlyssningsutrustning.

Jag hade köpt ett eget exemplar av förundersökningsprotokollet och där fanns bland annat kopior av sidorna i Ebbes pass för den aktuella perioden. Men märkligt nog fanns det inga stämplar för den Parisresa som Ebbe enligt uppgift gjort helgen då Olof Palme mördades.

Enligt vad som rapporterats efter mordet hade Ebbe – liksom Lidbom – varit involverade i att få hem Palmes yngste som Mattias från Chamonix i franska Alperna där han var på skidsemester.

Det var ganska noga med stämplar i svenska pass vid besök i Frankrike vid den här tiden då Sverige inte var med i EU – så de saknade stämplarna vid tiden för Palmemordet var lite anmärkningsvärda. Jag nämnde det för Ola Nilsson. Jo, han hade också märkt det. Men det låg utanför hans utredning.

När jag tog upp det med Sven Anér blev han desto mer intresserad. Det tycktes ligga i linje med vad han alltså redan intresserat sig för – vad Ebbes samarbetspartner Hans Holmér egentligen gjort på mordnatten. Hade han verkligen sovit på hotell i Borlänge eller var den versionen kamouflage för något annat?

Det var inte bara Sven Anér som ställt dessa frågor om Holmér. I en artikel på DN Debatt reste han tillsammans med andra debattörer frågan om rikskriminalen rentav förfalskat dokument för att ge alibi åt Holmér på mordnatten och placera honom i Borlänge. Bland undertecknarna fanns advokaten Peter Althin och riksdagsledamoten för miljöpartiet Per Gahrton.

Och nu såg det alltså ut att finnas oklarheter också kring Ebbe Carlssons – och i så fall även Lidboms – agerande under själva morddygnet.

Enligt Lidbom hade hans vän Ebbe Carlsson varit nere i Paris i ett bokförläggarärende och då bott på ambassadörsresidenset. Ebbe Carlsson hade för sin del i KU sagt att han var hos Lidbom för att fira dennes 60-årsdag. Det ena utesluter ju inte nödvändigtvis det andra.

Båda uppgav att de blev indragna i att hjälpa Olof Palmes son Mattias att komma hem till Stockholm – Mattias var på sportlov i den franska alpina skidorten Chamonix, belägen inte så långt från Genève i Schweiz. Det är inte heller konstigt. Men detaljerna kring Ebbes och Lidboms insatser blir svårgripbara när Sven Anér försöker fånga in dem.

Sven tycker sig finna att Ebbe och Lidbom i efterhand konstruerat en osann berättelse – eller snarare olika osanna berättelser – om exakt vad de gjorde dessa timmar. Och en av de slutsatser han kommer fram till är att Lidbom förefaller ha använt sig av Mattias Palmes hemresa för att dölja någon egen hemlig aktivitet i schweiziska Genève.

Boken är – i likhet med mycket som Sven skrivit – upplagd i en sorts dagboksform där läsaren får följa hans efterforskningar steg för steg. Det innefattar bland annat hans kontakter med franska myndigheter och med svenska UD samt hans försök att få fram uppgifter från Ebbe Carlsson, Lidbom och familjen Palme.

Själva formen bidrar till att boken stundtals kommer att handla rätt mycket om författarens mellanhavanden med olika myndigheter och svårigheterna att få fram information. Vad som verkligen går att belägga om Ebbe Carlsson och Carl Lidbom kommer till sist lite i skymundan eller blir åtminstone svårt att överblicka för läsaren.

Det som ändå framstår som uppenbart efter läsningen är att det finns oklarheter kring händelseförloppet och att det kan ha funnits saker som Ebbe Carlsson och Lidbom inte haft lust att skylta med. Och frågan inställer sig om de också friserade en del faktauppgifter som en direkt följd av att Sven Anér började ställa besvärliga frågor.

Men vad var det i så fall de dolde? Sven Anér skriver att det enda man kan veta säkert är att Lidbom befann sig i Schweiz då Palme mördades. Och han tillägger: ”Detta måste vara det svarta mysteriets innersta svarta gåta.”

Jag reagerar vid omläsningen av boken inför den formuleringen. Troligen reagerade jag inte lika starkt när jag läste Affären Chamonix första gången i samband med att den kom ut. Men med åren återkom den typen av dramatiska fraser allt tätare när Sven intresserade sig för olika personer och händelser med anknytning till Palmeutredningen. Och allt eftersom tyckte jag i stigande utsträckning att hans retorik lyfte en bit från från vad som faktiskt var belagda fakta.

Därför leder denna omläsning också till att jag börjar fundera kring vad det var som hände när jag flera år efter publiceringen av Affären Chamonix inledde mitt långa men aldrig tydligt uttalade farväl till Sven.

För det som skedde steg för steg under åren som sedan gick var att våra en gång så täta kontakter planade ut för att till sist närmast upphöra.

Det där är ett lite plågsamt ämne att tänka på – just för att det var så mycket som inte blev sagt från min sida.

Vad var det då som gjorde att Sven började ta till de där stora, svarta bokstäverna?

I efterhand tror jag att det kanske inte var så konstigt. Det hade nog rätt mycket att göra med stämningarna under ett antal år som följde efter rättegången mot Christer Pettersson.

Under dessa år var det inte en alldeles lätt syssla att rikta ifrågasättanden mot hur Palmeutredningen skötts – i alla fall inte för den som samtidigt redovisade tvivel på att Pettersson var gärningsmannen. Då rådde nämligen en rätt enig uppfattning bland journalister, advokater, politiker och mer eller mindre professionella debattörer om att fallet egentligen var löst och att missbrukaren från Rotebro bara gick fri på grund av väldigt högt ställda beviskrav från hovrätten.

Och den bilden trummades ständigt ut genom tidningar, radio och TV. Lars Borgnäs på Sveriges Television var det viktigaste undantaget från den regeln, han fortsatte att göra ett antal noga researchade program som väckte oroande frågor för den som ville lyssna.

Vi ska också komma ihåg att under ganska många år efter Palmemordet existerade inte heller något internet som var tillgängligt för alla och där avvikande synpunkter om utredningen kunde föras fram och debatteras. Det folk visste hade de helt enkelt fått veta genom kvällstidningar och nyhetsinslag i TV. Punkt.

Några av Expressens löpsedlar från 2004.

Det här medieklimatet fortsatte att råda väldigt länge. I stort sett fram till 25-årsdagen av mordet 2011 var det Christer Pettersson som gällde, och även de svagaste nya uppgifter som möjligen tycktes peka på att han var skyldig kunde beredas stor plats i nyhetsflödet när de dök upp.

Det slår mig att det skulle vara intressant att arrangera en utställning med de kvällstidningslöpsedlar under dessa år som just handlade om Pettersson och alla förmodade nya bevis på att han var skyldig. Det skulle bli en stor utställning och den skulle förmodligen ge ett lätt surrealistiskt intryck på dagens betraktare.

Det var mot den bakgrunden som jag under dessa drygt tjugo år ofta kunde tycka att det var rätt svårt att behålla inte bara ett kritiskt utan också ett balanserat sinne.

En av de vanligaste frågorna jag kunde räkna med att möta var: om det inte var Pettersson, vem var det då i så fall? Underförstått: har du inget svar på den saken så måste det väl vara Pettersson.

I sådana lägen kunde jag förstås känna att det vore lockande att ta fram den breda penseln och presentera en egen tvärsäker lösning på mordgåtan – även om den bara var baserad på mina senaste obearbetade hypoteser och hugskott.

Nu undvek jag att falla i den gropen så gott jag kunde. Men var det kanske liknande känslor som ledde Sven till hans djärva slutsatser och kategoriska formuleringar?

Hur det än var med den saken: trots att jag tyckte att Sven drog iväg in sina resonemang så fungerade det han gjorde på åtminstone ett plan. Djärva och bestämda svar på hittills olösta problem tenderar att få sin publik. Och även om den i början är liten så kan den växa.

Den framgången fick Sven rätt mycket av under de sista åren av sitt liv även om han själv inte fullt ut kunde överblicka den. Han tillhörde den generation där de allra flesta hade svårt att komma underfund med internet. Och det växande genomslaget för hans idéer var framför allt synligt just på nätet. Han blev sällan refererad i etablerade medier, men via digitala diskussionsforum spreds hans tankegångar ändå.

Det handlade bland annat om att han med namn pekade ut en tidigare Stockholmspolis som Palmes mördare. Och parallellt med det drev han tesen att Lisbeth Palme under färden från mordplatsen till Sabbatsberg skulle ha sinkat ambulansen genom att – av oklara skäl – kliva av och fortsätta resan i en polisbil.

I båda fallen snappades hans tankegångar upp av många människor med intresse för mordgåtan och de kom därför att leva ett rätt omfattande liv i cyberrymden.

Framgångarna för Svens infallsvinklar kan förklaras av en högst berättigad misstro som många människor vid det här laget kände mot både utredarna och medias täckning av utredningen. Men i båda dessa fall saknades det – som jag såg det då och fortfarande anser – någon egentlig bevisning som gjorde det troligt att han hade rätt.

När det gällde Lisbeth Palme byggde det hela på en bildtext i Göteborgs-Posten till ett foto som visade en kvinna i färd med att kliva ur en polisbil utanför akuten på Sabbatsberg. I bildtexten hette det att det var Lisbeth. Bilden publicerades i tidningen en av de första dagarna efter mordet, uppenbarligen bara som en illustration till bevakningen av Palmemordet och utan något syfte att bevisa något. Kvinnan syntes med ryggen mot kameran och hon hade vissa likheter med Lisbeth men var inte klädd i den välkända kappan med kulhål. Sven valde bort den enklaste förklaringen – att någon på tidningen gjort ett misstag och att det helt enkelt inte var Lisbeth på bilden – utan tolkade det som ett tecken på en invecklad komplott med utbytta kläder.

Lisbeth Palme hade förvisso skapat rubriker genom sin avoghet mot journalister och sin ovilja att medverka i Palmerättegången. Och självklart var det legitimt för journalister att kritiskt granska också henne. Men Svens slutsatser ledde enligt min mening till orimligheter. Och de bidrog givetvis också – i den mån de väckte tilltro – till att framställa Lisbeth Palme som person i en både besynnerlig och väldigt negativ dager.

Jag kunde tycka att det där borde ha fått honom att tveka. Men kanske spelade hans egna tidigare – begränsade men dåliga – relationer med Lisbeth in.

Det hade nämligen skurit sig dem emellan många år tidigare om vi får tro Sven.

Han berättar om saken i andra delen av sina memoarer, boken som heter Så fick det bli.

1970 besökte den nye svenske statsministern Olof Palme såväl Washington som Moskva. Sven som var nyhetsreporter på Sveriges Television var med på båda resorna. Washington kom först. Och dit följde Lisbeth med.

På planet som tog statsministerparet till USA tillsammans var också Sven med, tillsammans med en fotograf. Och tanken var att filma makarna Palme i samband med avfärden.

Men det gick inte:

… fru Lisbeth Palme bröt omedelbart våra intentioner. Hon tog Olofs hatt och hängde den framför den för fullt filmande fotografens optik, varpå den eventuella förtrollningen var bruten och jag stod där, mycket undrande och raskt förbannad: ska en statsministerfru jävlas med ett från ett nästan statligt TV utsänt filmteam? Det borde hon nog inte, Lisbeth Palme.

Och när delegationen landat i Washington blev det inte bättre enligt Sven Anér:

Lisbeth Palme såg på mig, varje dag i District of Columbia, som på något katten släpat in. Dag för dag, Vad hade jag gjort? Och framför allt: vad hade jag gjort Lisbeth Palme?

Bitterheten från Svens sida hade inte riktigt gått över ens 2014, 44 år senare, när han skrev om saken.

Att i detalj redovisa gamla själsliga sår kan ju vara ett tecken på en vilja till ärlighet. Och memoarböckerna präglas väldigt mycket just av ärlighet. Men hur väl klarade journalisten Sven Anér att inte låta de där gamla såren påverka hans skriverier om en sakfråga som krävde kylighet och objektivitet, Palmemordet?

Det blev alltså så att Sven och jag med åren inte hade mycket kontakt. Medan jag för min del tyckte att han alltmer började dra slutsatser på svaga grunder ansåg han på sitt håll att jag lite fegt undvek de ”svarta gåtor” som han själv såg som centrala. Snart blev det inte av att vi pratade med varann, vare sig om våra meningsskiljaktigheter eller något annat. Jag kunde ibland se något kritiskt Sven skrivit om mig och jag kunde förstås ha gått i svaromål. Men jag valde den lättare vägen: att rycka på axlarna och försöka strunta i honom.

Jag hade helt enkelt skaffat mig en bild av att Sven blivit hopplöst tjurskallig och ville inte ta en konflikt som jag bedömde som meningslös.

I efterhand inser jag att den bilden inte var riktigt rättvis. För det var faktiskt under sina sista år som han skrev sina fina, klarsynta och självrannsakande memoarböcker.

Jag läste dem inte när de kom ut utan först efter hans död. Det känns ledsamt att det blev så, jag hade gärna gett honom det erkännande de förtjänar.

Den första delen, Mitt 20-tal och mitt 30-tal, handlar som titeln anger om hans uppväxt – han föddes 1921. Det är ett svunnet Stockholm som flimrar förbi. Och en svunnen tid.

Somligt är idylliskt. Som när Sven och hans syster Kerstin (senare riksdagsledamot för folkpartiet) i tidig ålder deltog i det med tiden klassiska radioprogrammet Barnens Brevlåda.

Annat är mindre idylliskt. Läroverksgrabben Sven passerade på sin väg till skolan AK-kontoret där den tidens lågavlönade nödhjälpsarbeten delades ut under åren av svår arbetslöshet. När han och de andra sönerna från välbärgade familjer passerade arbetarna som väntade på jobb kunde de få höra: ”Jävla överklassungar, här kan ni gå i era fina plugg medan kaptener och löjtnanter skjuter ihjäl hederligt folk.”

Det var vid tiden för Ådalshändelserna – då fem människor sköts ihjäl av militär i samband med en facklig demonstration till stöd för en strejk.

En person fanns med som ständig och sträng övervakare under Sven Anérs barndom och ungdom – ja, också över en stor del av hans vuxna liv. Det var hans far Josef Anér, framgångsrik affärsman och bankdirektör. Det var pappa Josef som tvingade Sven att föra noggrann kassabok över sin veckopeng. Och det var också fadern som med fast hand dirigerade Sven genom studier och tidigt arbetsliv.

I memoarerna återkommer Sven ofta till det spända förhållandet till sin pappa. Och för att nyansera bilden låter han ibland sina inre invändningar mot vad han skrivit komma fram – i form av ”själen”.

Hittar du inget bra hos Josef, undrar Själen.

Jag tänkte just komma dit, du har så rätt så, Själen.

Och så modifierar Sven sina nyligen avgivna rätt hårda ord.

Till sist, trots faderns försök att få sin son att gå i de egna fotspåren, hamnar Sven efter egna beslut i journalistiken. Och det är temat för en stor del av Så fick det bli, den andra delen i memoarerna.

Journalistik var särskilt på den tiden ett arbete som var klart förenat med risken att bli alkoholiserad. Och som Sven skriver blev det ”40 år av rackare och rackabajsare, nubbar och kröken” och ett otal ”förlåt mig” till närmast berörda personer i hans privatliv.

Ända tills han i samband med folkomröstningen tvärt slutade dricka, en nykterhet som han upprätthöll resten av livet.

Kanske fanns det ett samband här, mellan hans kompetenta men riktningslösa journalistik under dessa fyrtio första år i yrket och alla dessa nubbar under samma tid. Som han själv skriver:

Jag var sällan gravt, verkligen gravt påverkad, men jag fanns ofta inne i mitt dis, när jag vaknade och när jag gick och la mig. Låt det vara sagt nu.

Och ett motsvarande samband fanns nog mellan hans häpnadsväckande – ibland nästan rasande – energi under de år han hade kvar och det faktum att han då inte rörde en droppe.

Var det kanske så att en bidragande orsak till först det dövande drickandet och sedan till den rebelliska frilansjournalistiken var Sven Anérs förhållande till sin far som han aldrig gick ut i öppen revolt mot utan hellre smög sig undan från? Han skriver:

Jag ville ägna mig åt språk, humaniora, men det ville inte min far, som i min ålder flitigt hade ägnat sig åt språk, humaniora. Det är denna ständiga konflikt, aldrig löst, som drar upp linjen. Gör som jag säger! Sa, ibland röt, min far, medan jag någon gång svarade emot men för det mesta väjde undan, stack och gömde mig, grät över hur illa det var ställt med mig och min framtid.

Josef Anér levde till 1984 då Sven själv närmade sig pensionsåldern. Sven talade vid Josefs bår i Västerledskyrkan och försäkrade att fadern och han själv till sist hade fått kontakt. Men som han skriver i memoarerna:

Uttalandet /…/ var inte sanningsenligt, jag ångrade det efteråt. Jag skulle inte ha hycklat. Men det kyrkliga rummet filar bort kanter och gör oss ödmjuka.

Den inställda revolten mot pappa gav troligen bränsle åt revolten mot ett helt nätverk av makthavare som gjorde anspråk på att ha rätt att domptera medborgarna och sköta allt på bästa sätt över dessa medborgares huvuden.

Men Sven hade flera strängar på sin lyra, även under åren då han främst skrev sina debattböcker om Palmeutredningen. Han och hustrun Lena blev ett par ganska sent i livet. Tillsammans med henne skrev han inte bara reseskildringen Resa i Nya Zeeland utan också tre detektivromaner med anknytning till verkliga händelser, Ciao Australia, Moln över 08 och Mayday.

Lena med sin säkra språkkänsla var i många år verksam som översättare. Deras gemensamma texter är – inte överraskande – mycket välskrivna.

På många ställen i memoarerna skymtar också den djupa kärleken dem emellan. Och att den fanns var också något jag tydligt såg när jag träffade dem tillsammans vid olika tillfällen under årens lopp.

Sven hade en fantasifull och lekfull sida också. Försommaren 1996 hade han och jag fortfarande god kontakt. Då reste vi tillsammans till Hamburg för att intervjuas av Norddeutscher Rundfunk, ett tyskt radio- och TV-bolag som tidigare under året sänt dokumentären Mord in Stockholm om skotten på Sveavägen. Bolaget ville nu göra en utökad och uppdaterad version och bland annat ta upp frågor kring Ebbe Carlssonaffären. Sven och jag hade bedömts som lämpliga att intervjua i sammanhanget och det billigaste för bolaget var om vi reste ner.

Så blev det. Det uppdaterade programmet sändes för sin tyska publik i augusti och kan ses på Youtube med svensk text.

När jag träffade Sven kort tid efteråt gav han mig ett kassettband för vidarebefordran till min dotter Sara som fyllde fem den sommaren. Det var en saga han läst in själv, och den visade sig handla just om hans och min resa till Hamburg ”där alla bara äter hamburgare, det hörs ju på namnet”.

Kassetten där Sven läst in sin saga om räven och älgen i Hamburg. Det visade sig att han använt ett ljudband som också innehöll gamla radioinslag om polisspåret och Ingvar Carlssons beslut att avgå som statsminister.

Här kan ni lyssna på hur Sven berättar början av sagan.

Med på resan fanns förutom Sven och jag också två andra figurer, Räven och Älgen. På något sätt lyckades de komma med på flyget, ”för Älgen och Räven ska alltid följa med när den här farfarn är ute och åker”. Sven hade flera barn från tidigare äktenskap och med tiden hade det blivit barnbarn.

Lena och Sven hade planerat att skriva en barnbok med just dessa Räven och Älgen som huvudpersoner. Arbetet kom en bit på väg men den kom aldrig ut. Den här sagan på kassettbandet var ett i hast improviserat – men sprudlande – sidoskott på det projektet.

Sven berättade om färden till Arlanda:

Älgen åker i en sån där släpvagn som egentligen är för hästar och som det brukar sitta två dalahästar på. Men räven han slinker med, han brukar åka med Sven och gömma sig nånstans i bilen eller nånting. För rävar slinker undan så fort så ingen människa kan se dem. Och måste de visa sig, då låtsas de antingen att de är hundar eller att de är en rödrävsboa kallas det, en rödräv som hänger om halsen på en tant.

Andra inslag i Svens saga låg närmare verkligheten som jag mindes den, till exempel att på det hotell där han och jag inkvarterades blev vi avbrutna i frukosten av en barsk kvinna från personalen som trodde att vi försökte äta där utan att betala.

Till sist flög vi hem igen, Sven och jag och räven och älgen. ”Sen när de kom fram var det ingen som mötte dem” tills de hittade Lena ”utanför flygplatshuset”. ”Där stod hon och vinkade”, berättade Sven och den som lyssnar på bandet känner ingen tvekan om hans förtjusning.

Sven fortsatte med att jag fick applåder från folk i min omgivning när jag senare berättade vad jag varit med om. Det minns jag inte något av.

Men farfarn när han kom hem, han fick inga applåder. För där fanns bara två katter och de kan inte klappa i händerna.

Sven bodde ute på landet vid den här tiden i ett hemtrevligt och rätt rymligt hus som gick under namnet Hjelmbergstorpet. Postadressen var Almunge, men det var en bra bit även till det ganska lilla samhället som bär det namnet. Min gissning är att det stundtals var lite väl ensligt där ute för en gammal reporter som jobbat i världens storstäder. Katterna räckte kanske inte hela vägen som sällskap när Lena hade annat för sig.

Med tiden flyttade Sven och Lena in till Uppsala igen. Men det kunde nog vara ensamt ibland då också.

Upsala Nya Tidning intervjuade honom 2016 då han kallat till presskonferens i sin lägenhet i samband med utgivningen av vad som skulle bli hans näst sista bok, Staten tog Olofs liv. UNT var den enda tidning som infann sig.

I artikeln säger Sven:

Jag är van vid att tidningarna säger att de ska komma när jag släpper en bok men de dyker aldrig upp. Då har någon höjdare på tidningen gett nya direktiv; Nej för helvete, det är ju Sven Anér, det jobbet åker vi inte på. /…/ Jag har berättat om det här i åratal men får ingen att lyssna. Jag jobbar ständigt i motvind, varje timme, varje dag.

UNT:s reporter kommenterar: ”Ändå är det långt ifrån en bruten man som tagit plats i soffan inför presskonferensen, iklädd vit skjorta och röda hängslen. Han redogör för sina teorier och namnger dem han menar ligger bakom mordet på den dåvarande statsministern.”

”Sticker man ut hakan så långt som du kan man få en smäll”, säger UNT-reportern.

”Ja, men jag kan inte vara en daggmask”, svarar Sven.

När jag läser om den intervjun grips jag av hans berömvärda stridbarhet. Och jag känner att jag borde ha insisterat på att prata utförligt med honom om det viktigaste av det jag inte var överens om. Vi borde tillsammans ha gått igenom hans tankegångar. Jag borde ha lagt fram mina invändningar. Och så borde vi sakligt ha diskuterat vad som kunde vara rätt. Hade Sven velat lyssna på mig och tagit intryck? Hade jag själv orkat lyssna på honom och kanske i så fall lärt mig något, jag med?

Båda sakerna är fullt möjliga. Men det får jag ju aldrig veta.

Det återstår bara en sak att säga.

Farväl, Sven! Jag inser att jag saknar dig.

* * *

Den som vill köpa Sven Anérs böcker kan beställa ett antal av dem till förmånliga priser hos Bokförlaget Kärret.

* * *

Det går också bra att köpa Svens böcker genom en av hans söner, Lennart Anér. Här nedan är ett meddelande från honom som jag gärna publicerar.


Sven Anérs böcker
Min far Sven Anér, författare och journalist, avled i maj 2018, nära 97 år gammal och en livslång kamp mot maktens och myndigheternas väderkvarnar är till ända.

De ständigt levande resultaten av mödan lever dock kvar i form av ord, fakta och texter i alla böcker. Ämnena rör sig från Palmemordet, Estoniaförlisningen, kärnkraften och reseskildringar fram till de avslutande biografierna.

Vill du köpa böcker, hör vänligen av dig till mig, Lennart Anér, på palmebok@outlook.com, så mailar jag all info – bilder, baksidestexter, årtal och antal sidor.

Alla böcker säljs till enhetspriset 40:- styck, plus porto och kuvert.

Välkommen att höra av dig!
Lennart Anér


Annonser

37 reaktioner på ”Ett långt farväl till Sven Anér

  1. Tack Gunnar för ett intressant och utförligt blogginlägg om Sven Aners långa liv och gärning.

    Utbyggnaden av kärnkraften i Sverige var ett viktigt led i att bryta vårt beroende av importerad olja från mellanöstern som på 1970-talet var den helt dominerande energikällan vid sidan om vattenkraft. Förnybara energikällor som sol och vind befann sig på den tiden bara på experimentstadiet och hade en snabb avveckling av kärnkraften i enlighet med linje 3 genomförts hade kärnkraftselen sannolikt ersatts av i huvudsak el från kolkraftverk och oljeeldade kraftverk eller av importerad el från andra länders kärnkraftverk eller kolkraftverk.
    En snabb avveckling av Sveriges kärnkraft hade inte förhindrat katastroferna i Tjernobyl och Fukushima såvitt inte Sovjetryssland och Japan följt Sveriges exempel och snabbt avvecklat sin kärnkraft. Industriländer utan kärnkraft finns förvisso men dessa länder använder i högre grad el från kolkraft eller importerad el från grannländers kärnkraftverk.
    Utan kärnkraft hade industriländerna idag haft ännu större problem med beroendet av fossila bränslen som kol olja och gas för sin energiförsörjning och utsläppen av växthusgaser hade varit ännu större och klimatmålen än svårare att uppnå.
    Med det sagt så är kärnkraften givetvis inte alls ofarlig eller oproblematisk och behöver fasas ut ur energisystemet på samma sätt som de fossila bränslena.

    Angående bilden som enligt Sven Aner visar hur Lisbet Palme kliver ur en polisbil utanför Sabbatsberg så bör man notera att den inte visar en kvinna som kliver ur en polisbil utan bara en kvinna positionerad till vänster om en polisbil som håller upp höger hand som om hon just stängt bilens vänstra bakdörr. Hjärnan tolkar bilden som att kvinnan åkt med bilen och just klivit ur men så behöver det inte vara. Teoretiskt sett kan det vara Lisbet som gått ut till bilen för att hämta en ny kappa som fanns i bilens baksäte och satt på sig kappan och skyndar tillbaka in på akuten. Fast troligast är det väl inte Lisbet på bilden

    1. Tack för synpunkter. Jag menar som sagt att det fanns andra viktiga orsaker till den svenska satsningen på kärnkraften än att bryta oljeberoendet, nämligen drömmen om svenska kärnvapen.

      Jag tror dessutom att ett nej i folkomröstningen skulle ha pressat fram mera forskning och tekniska satsningar på förnybar energi, i första hand i Sverige men det hade säkert också fått en del internationella effekter. Självklart är det ändå så som du är inne på att en avveckling av kärnkraften skulle ha inneburit problem. Och med de kommentarerna tror jag att jag nöjer mig tills vidare. Det var inte för att starta en debatt om kärnkraften som jag skrev om folkomröstningen utan snarare för att beskriva Sven Anérs insatser – och för att beskriva de politiska manövrerna som till sist gjorde denna folkomröstning till en så besynnerlig historia.

      Vad gäller Lisbeth är det ju viktigt att fundera över om det kan finnas någon sorts enkla förklaringar som är förenliga med att det faktiskt är hon som syns på bilden, det håller jag givetvis med om.

      Men frisyren stämmer inte riktigt med hur Lisbeth Palmes frisyr såg ut då. På bra kopior av bilden går också att urskilja att kvinnan har någon sorts apparat kopplad till höger öra, antingen för att hon har hörselproblem eller för att hon har någon sorts utrustning för radiokommunikation. Slutligen tycker jag att kvinnans hela kroppsspråk pekar på en alert person som har saker att uträtta, inte en kvinna som just varit med om att hennes make blivit dödad.

  2. Tack! Jag känner stor respekt för Sven Anér och tycker att han nu äntligen fått lite av det eftermäle som han borde ha.

    Vad gäller kärnkraftomröstningen borde det förstås ha funnits riktiga Ja- och Nej-alternativ. Jag tänker mig att enda skälet till de där raderna om samhällsägande var för att ändå få till ett ”mellanalternativ” trots att första försöket hade misslyckats. Första försöket var att kasta fram det där om att bara köra klart de tolv, så att det skulle bli ett mellanalternativ mellan fortsatt utbyggnad och avveckling, men till Palmes förtret så svarade Moderaterna OK på det, och resultatet blev att det inte fanns något alternativ som faktiskt sade det som Linje 1-anhängarna i praktiken normalt förespråkade. Eftersom Palme var helt inriktad på att sättet att vinna var att ha ett mellanalternativ så fick han lov att komma på nånting som inte Moderaterna skulle acceptera.

    Som engagerad tonåring denna tid lärde jag mig en hel del om kärnkraft, men ännu mer lärde jag mig en djup misstro inför politiskt taktikdribblande.

    1. Per Starbäck. Vet inte vad du avser med ett mellanalternativ mellan fortsatt utbyggnad och avveckling. Både linje 1 och linje 2 innebar ett ja till fortsatt utbyggnad från sex till tolv reaktorer. Endast linje 3 innebar avveckling av de sex reaktorer som fanns vid tiden för omröstningen. Något alternativ som medgav utbyggnad av fler än planerade 12 reaktorer fanns inte. Borde moderaterna förespråkat ett sådant alternativ så att endast utbyggnad av de planerade 12 hade blivit ett mellanalternativ?

  3. Tack Gunnar! Fint skrivet, och det ger en mer nyanserad bild över vem Sven Anér var. Hur fel han än kan ha haft om Lisbeth Palmes kappa, och den utpekade polismannen så tror jag att han nog ändå var inne på en hel del intressanta spår ifråga om ”Polisspåret.”

    Framkom det någonsin vad Lidbom egentligen gjorde i Schweiz?

    Vila i frid Sven Anér.

    1. Jag har inga säkra svar på vad Lidbom gjorde i Schweiz. Om han gjorde något alls utöver det han själv redovisat kan det till exempel ha handlat om ett kärleksmöte. På den tiden skrev det mycket om hans kvinnoaffärer och även om han inte alltid brydde sig om att vara diskret kan han ha velat vara det vid det här tillfället. Men hade han något hemligt för sig i Schweiz kan det ju också ha handlat om andra saker.

      Möjligen kan det vara av intresse i sammanhanget att samtidigt som Olof Palme mördades höll den svenska vapentillverkaren Bofors på att ro sin gigantiska Indienorder i hamn. Och senare kom det fram att det fanns en stor muthärva kopplad till ordern, en muthärva där just schweiziska banker spelade en helt central roll.

      Det är känt att Palme som var nära bekant med Indiens premiärminister Rajiv Gandhi hade en nyckelroll när Indien valde det svenska alternativet. Och lika känt är att ur Palmes synvinkel var det väldigt politiskt farligt att satsa sin personliga prestige i en affär där det förekom stora mutor. Men mutor förekom. Vad visste Palme om den saken, och hur reagerade han i så fall på det?

      De frågorna saknar svar.

      Affären slutfördes under veckorna efter Palmes död.

      Under årens lopp har det skrivits en del både om svenska myndigheters möjliga medverkan till att dölja sanningen om mutorna och – än mer allvarligt – om Indienaffärens möjliga kopplingar till Palmemordet.

      Många stora frågetecken finns kvar och skandalen är fortfarande högst levande. Här är en artikel från Expressen i år:

      https://www.expressen.se/dinapengar/bofors-mutaffar-i-indien-kan-tas-upp-igen/

      Några äldre länkar:

      https://www.expressen.se/nyheter/cia-dokument-visar-nya-uppgifter-om-bofors/ (2017)

      https://www.svd.se/boforslackan-var-svensk-polis (2012)

      https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oRWwga/diplomaten-kande-till-att-bofors-anvande-mellanhander (2001)

      http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9801/13/telegram/inrikes34.html (1998)

      https://www.dn.se/arkiv/inrikes/boforsaffaren-vittnesmal-ny-pusselbit-schweiz-lamnade-ut-500-sidig-bankdokumentation-till-indien/ (1997, betalvägg)

      1. Intresset för Palmemordet var stort också i Indien. Som åhörare i hovrätten i målet mot Christer Pettersson minns jag att jag under en av rättegångsdagarna hade en tillrest indier som bänkgranne. Han tycktes själv övertygad om att det fanns en koppling till vapenaffären och ställde sig därför skeptisk till CP-spåret.

  4. ”Tack Gunnar för ett intressant och utförligt blogginlägg om Sven Aners långa liv och gärning. ”

    Utförligt var ordet …

  5. Gunnar!

    Tack för dina minnesord över Sven. Utomordentlig bra läsning, som förutom att sätta in Sven i ett större journalistiskt sammanhang, också rekapitulerar vår generations inte helt oproblematiska och snudd på traumatiska kärnkraftsdebatt.

    När reaktorn i Harrisburg fick tokspel satt jag utland på Expressen. Det fanns en utpräglad stämning av förestående undergång på redaktionen. Från ett motell nära Harrisburg rapporterade Jan Mosander att en härdsmälta skulle kunna förinta hela up-state-New York. Det gick ett rykte, sannolikt ogrundat, att familjen Bonniers tänkte evakuera medarbetare och släktingar med ett specialchartrat plan. Apokalypsen lurade runt hörnet.

    Inför folkomröstningskampanjen blev jag kontaktad av Leif Ingvardsson som på uppdrag av sin syster Margot jagade folk till Linje 3:s kampanjtidning. Jag befanns dock, befogat, vara alltför ung och oerfaren för att bli redaktör. Antar att jag i det sammanhanget kan ha träffat Sven men minns inte.

    Mina kontakter med Sven under senare år handlade nästan enbart om Palme. Varje gång jag köpte en bok, brukade han ringa upp och fråga vad jag tyckte. Kunde bli långa samtal, inte för att jag hade speciellt många detaljsynpunkter utan för att Sven var väldigt ordrik som person.

    Dristade mig att föreslå att hans böcker skulle bli vassare om han anlitade en bra redaktör men det var inte en synpunkt han förstod.

    Sista gången vi talades vid måste ha varit för tre år sedan. Det samtalet handlade inte om Palme utan om memoarerna, vilka jag uppriktigt berömde. Sven blev mycket glad och bidrog med några ytterligare anekdoter från 1930-talet.

    Det är ett sorgligt faktum att det finns få om ens några journalister kvar med erfarenhet från i stort sett hela 1900-talet. Svante Löfgren är borta och nu Sven. Det är min egen föräldrageneration, den som blev vuxen under det tidiga 1940-talet som nu snabbt glesas ut, ofrånkomligt. Om tjugo år till finns ingen med egna minnen av Andra världskriget kvar.

  6. ”Möjligen kan det vara av intresse i sammanhanget att samtidigt som Olof Palme mördades höll den svenska vapentillverkaren Bofors på att ro sin gigantiska Indienorder i hamn. Och senare kom det fram att det fanns en stor muthärva kopplad till ordern, en muthärva där just schweiziska banker spelade en helt central roll.”

    Det var väl t.o.m. så att ordern undertecknades på Palmes begravningsdag i Stockholm…? OM Lidboms besök i Schweiz på minsta möjliga vis skulle ha något som helst med mutaffären att göra så vore det totalt förkastligt.

  7. Tack för en fin text om Sven Anér!
    Trots att jag bott i Uppsala, eller i närheten av, de senaste nio åren har jag inte haft någon riktig relation till Anér även om jag sett hans böcker i bokhandeln. Nu kanske jag ändå ska stifta mig lite närmare bekantskap. Är det någon av hans böcker som du särskilt skulle rekommendera om man är intresserad av frågeställningar kring palmemordet?

    1. Det finns förstås intressanta saker i alla hans böcker. Men får du tag i den första han skrev om Palmemordet, Polisspåret, så är det ingen dålig start. Fyra nycklar är också mycket spännande.

  8. Det här var väldigt intressant läsning! Kände att jag absolut måste läsa Sven Anérs memoarer, för genom dig fick jag en mycket större förståelse och ett större intresse för ”människan” Anér. Och vilken fin titel på en memoarbok dessutom: ”Så fick det bli”. Det var också kul att läsa om kärnkraften, det politiska rävspelet och omröstningen. En tid som jag nästan hade glömt bort. Tänk som det kan bli ändå. Idag läser man aldrig om cesium, becquerel och strålning längre. Som att det hotet inte längre existerar. Så märkligt egentligen allt kan bli och sluta. Tusen tack för läsningen. PS: Jag åkte som ung väldigt ofta till Frankrike mellan åren 1982-1985 (alltid tåg) men jag minns att jag ganska ofta tiggde om att få en stämpel i passet vid gränskontrollen bara för att jag ville ha det som ett resminne. Jag tror inte att franska passkontrollen ändå var så strikt som man kanske kan tro? Inte när det gällde stämplar i passet i varje fall.

  9. SVEN ANÈR STÄLLDE FRÅGORNA TILL SKANDIAMANNEN SOM POLISEN ALDRIG GJORDE

    I december 1989 skrev Sven Anér två brev till Skandiamannen där han ställde honom mot väggen med flera KONKRETA frågor. Sven A hade bl.a. rett ut med mordplatsvittnen att Skandiamannen ljugit och aldrig befunnit sig på mordplatsen efter skotten och att hans signalement inte var olikt gärningsmannens.

    Skandiamannens svar tillbaka månaden efter var i sedvanlig stil att ljuga sig ur situationen och inte besvara en enda av Anérs frågor, bara ett sarkastiskt ”Jag var i högsta grad närvarande vid mordet på Olof Palme”.

    Sven A delgav även Rikspolischefen, Riksåklagaren och Palmegruppen sina konkreta misstankar om Skandiamannen, utan att det resulterade i något.

    När polisen förhörde Skandiamannen en sista gång den 25 april 1986 hade de ett hyggligt signalement på både gärningsmannen och Grandmannen. Skandiamannen stämde in på båda.

    * Skandiamannens utseende och klädsel i förhållande till vittnenas uppgifter:

    — 182 cm (flertal vittnen), 80 kg, något påbyggd på överkroppen (flertal vittnen), ljus hy (YN), inget skägg (YN), högerhänt (flertal vittnen), inte Christer Pettersson (LJ).

    — Keps med öronlappar som knäpps ovanpå (LJ, Grandvittnen), mörk, tunt (fladdrande) nästan knälångt ytterplagg (flertal vittnen), mörka byxor (flertal vittnen), mörka lågskor med ljusa sulor (AB (ljusa sulor), LL), mörkbrun handledsväska i fast form, 15 * 22 cm (YN), stålbågade glasögon (Grandvittnen).

    — Alkoholpåverkan och reumatism i knäna ger en förklaring till Skandiamannens klumpiga och vaggande löpstil som bl.a. LP, AD och YN vittnat om.

    — Till detta kom då polisen vid förhöret kände till sedan 4 april att det var bevisat att Skandiamannen med gärningsmannasignalement befunnit sig på mordplatsen genom hans samtal till polisen den 1 mars.

    Trots allt detta som med största sannolikhet pekade på att Skandiamannen var gärningsmannen pressade inte polisen honom som Sven Anér gjorde med sina frågor, utan istället hamnade Skandiamannen aldrig mer i polisens förhörsstol.

    1998 utkom biträdande spaningsledaren Ingemar Krusells bok ”Palmemordets nakna fakta” vars syfte verkade vara att redovisa för allmänheten att Christer Pettersson var den odiskutabla gärningsmannen och baserat på FAKTA var mordet därmed ”polisiärt uppklarat”. Privatspanare m.fl. (läs Sven Anér) som saknar insikt i nakna fakta kan upphöra med sitt störande av riktigt polisarbete konstaterade Krusell. 2009 släpptes boken ”Den slutliga sanningen om Palmemordet” av Elving Gruvedal, Krusells kollega inom polisen och Palmegruppen. Den ger Sven A upprättelse när Elving skriver att Krusell ger en FALSK bild av vad som hände 28 februari och totalt sågar boken.

    (Krusell dömde i sin bok även ut sin kollega Börje Wingrens förhör av Viktor G, 33-åringen som oerfaret och avsaknad av förhörsteknik. Så sent som i år konstaterade en professor inom psykiatri på ett av Sveriges största sjukhus att en person med Viktor G:s personlighet är mer eller mindre omöjlig att förhöra. Till Krusells försvar kan sägas att polisens utbildning och metodik inom kriminalanalys och mordutredningar inte till fullo verkade ha varit state-of-the-art 1986.)

    Med bakgrund av allt detta obegripliga framstår Sven A:s misstankar om COVER-UP inte som galna haveristtankar, utan som fullt förståeliga där Anér stått upp för demokratin.

    Hade polisen lyssnat på Sven Anér 1989 och rett ut Skandiamannens eventuella skuld, hade Olof Palmes baneman blivit satt bakom galler.

    —-

    Huvudkälla: Sven Anérs bok ”cover-up: palmemordet” (1999)

    1. Jag blir lite konfunderad kring vittnesuppgifterna. Det känns som om du tar de uppgifter som passar in på Skandiamannen och lämnar många andra utanför bara för att det ska passa in. Speciellt när man också kan blanda in en eventuell Grandman.Jag kommer med en alternativ gärningsman: 25 år (Jan N.) med blå täckjacka (Lisbeth P och Lars P) som sprang spänstigt (flertalet vittnen, finns även uppgift om ”som fan”-ursäkta svordomen). Han var 170 cm lång (Anneli K), var barhuvad (flera vittnen), hade inga glasögon (flertalet säger inget om glasögon), bar ingen handledsväska (alla vittnen utom Yvonne) och hade utländsk härkomst (Jan N). Är det Skandiamannen?

  10. Då tolkar jag att även du har kommit fram till följande gällande vittnesuppgifterna som du är konfunderad över:

    – Skandiamannen hade sina stålbågade glasögonen på sig utanför Grand, men inte vid Dekorima där han tog fram vapnet ur handledsväskan. Väskan tog han fram uppe på åsen för att försöka stoppa tillbaka revolvern.
    89 trappsteg, alkohol, snömodd och reumatism i knäna bidrog till att Skandiamannen sprang annorlunda uppe på David Bagares gata än den alkoholisttypiska vaggande löpstilen som Lisbeth Palme såg att han hade nere på Tunnelgatan.

    Dessutom:

    – Lisbeth Palme kunde varken urskilja färg på Skandiamannens ytterplagg eller ansiktsdrag p.g.a. ljusförhållandena på mordplatsen. Skandiamannen bar en trekvartslång tunn rock som var svart eller mörkblå.

    – Skandiamannen hade samma beteende utanför Grand, vid Dekorimafönstret och uppe på David Bagares gata, nämligen att han inte försökte dölja sitt utseende, snarare tvärtom.

      1. Förutom den trekvartslånga mörka rocken är det, ja svårt. Det blir lite enklare att acceptera när man läser sidorna 99-101 i Gunnars ”Mordgåtan Olof Palme”.

  11. TACK Gunnar för din öppenhjärtliga uppgörelse med din Sven Anér.
    Detta är bland det bästa du har skrivit.

    Jag tror också att Sven hade blivit bättre om han hade mött lite motstånd och konstruktivt
    ifrågasättande. Nu upplevde han bara tystnad och mörkläggning och då skrek han högre och högre…

  12. Vill inte på något sätt ifrågasätta Sven Aners goda uppsåt eller att han har varit ute i ett angeläget ärende. Men de former som hans verksamhet tog sig blev efterhand alltmindre undersökande journalistik och alltmer kvasipolisiär. Ibland var det närmast ett ovärdigt uppträdande. Dessutom var han en sällsynt usel stilist. Noterade att han hade som credo: öppenhet , fullständighet, korrekthet. Det verkar närmast som en ironi. Jag hade kunnat hålla på bra länge till men nu får räcka.

    1. Min långa text handlade bland annat om att jag alltmer kom att reagera över vad jag såg som illa underbyggda slutsatser i Sven Anérs skriverier, så jag vill inte gå i polemik på den punkten. Vad jag ångrar är däremot att jag bara gradvis släppte kontakten med honom. Jag borde rakt och utförligt ha redovisat mina kritiska synpunkter för Sven och så hade vi fått se vad som hade hänt då.

      När det gäller stilistik vill jag hävda att Sven Anér kunde skriva njutbart när han inte var på sitt mest rasande kampanjhumör. Exempelvis tycker jag att hans två memoarböcker stundtals är riktigt fin läsning, inte minst på grund av hans ofta rätt eleganta sätt att formulera sig.

    2. Johan Tengroth – Det är möjligt att dina synpunkter är helt relevanta, men jag vill ändå påminna om Sven Anérs insats att professionellt söka lösningen för Palmemordet som enligt nedan.

      —–

      SVEN ANÈR STÄLLDE FRÅGORNA TILL SKANDIAMANNEN SOM POLISEN ALDRIG GJORDE

      I december 1989 skrev Sven Anér två brev till Skandiamannen där han ställde honom mot väggen med flera KONKRETA frågor. Sven A hade bl.a. rett ut med mordplatsvittnen att Skandiamannen ljugit och aldrig befunnit sig på mordplatsen efter skotten och att hans signalement inte var olikt gärningsmannens.

      Skandiamannens svar tillbaka månaden efter var i sedvanlig stil att ljuga sig ur situationen och inte besvara en enda av Anérs frågor, bara ett sarkastiskt ”Jag var i högsta grad närvarande vid mordet på Olof Palme”.

      Sven A delgav även Rikspolischefen, Riksåklagaren och Palmegruppen sina konkreta misstankar om Skandiamannen, utan att det resulterade i något.

      När polisen förhörde Skandiamannen en sista gång den 25 april 1986 hade de ett hyggligt signalement på både gärningsmannen och Grandmannen. Skandiamannen stämde in på båda.

      * Skandiamannens utseende och klädsel i förhållande till vittnenas uppgifter:

      — 182 cm (flertal vittnen), 80 kg, något påbyggd på överkroppen (flertal vittnen), ljus hy (YN), inget skägg (YN), högerhänt (flertal vittnen), inte Christer Pettersson (LJ).

      — Keps med öronlappar som knäpps ovanpå (LJ, Grandvittnen), mörk, tunt (fladdrande) nästan knälångt ytterplagg (flertal vittnen), mörka byxor (flertal vittnen), mörka lågskor med ljusa sulor (AB (ljusa sulor), LL), mörkbrun handledsväska i fast form, 15 * 22 cm (YN), stålbågade glasögon (Grandvittnen).

      — Alkoholpåverkan och reumatism i knäna ger en förklaring till Skandiamannens klumpiga och vaggande löpstil som bl.a. LP, AD och YN vittnat om.

      — Till detta kom då polisen vid förhöret kände till sedan 4 april att det var bevisat att Skandiamannen med gärningsmannasignalement befunnit sig på mordplatsen genom hans samtal till polisen den 1 mars.

      Trots allt detta som med största sannolikhet pekade på att Skandiamannen var gärningsmannen pressade inte polisen honom som Sven Anér gjorde med sina frågor, utan istället hamnade Skandiamannen aldrig mer i polisens förhörsstol.

      1998 utkom biträdande spaningsledaren Ingemar Krusells bok ”Palmemordets nakna fakta” vars syfte verkade vara att redovisa för allmänheten att Christer Pettersson var den odiskutabla gärningsmannen och baserat på FAKTA var mordet därmed ”polisiärt uppklarat”. Privatspanare m.fl. (läs Sven Anér) som saknar insikt i nakna fakta kan upphöra med sitt störande av riktigt polisarbete konstaterade Krusell. 2009 släpptes boken ”Den slutliga sanningen om Palmemordet” av Elving Gruvedal, Krusells kollega inom polisen och Palmegruppen. Den ger Sven A upprättelse när Elving skriver att Krusell ger en FALSK bild av vad som hände 28 februari och totalt sågar boken.

      (Krusell dömde i sin bok även ut sin kollega Börje Wingrens förhör av Viktor G, 33-åringen som oerfaret och avsaknad av förhörsteknik. Så sent som i år konstaterade en professor inom psykiatri på ett av Sveriges största sjukhus att en person med Viktor G:s personlighet är mer eller mindre omöjlig att förhöra. Till Krusells försvar kan sägas att polisens utbildning och metodik inom kriminalanalys och mordutredningar inte till fullo verkade ha varit state-of-the-art 1986.)

      Med bakgrund av allt detta obegripliga framstår Sven A:s misstankar om COVER-UP inte som galna haveristtankar, utan som fullt förståeliga där Anér stått upp för demokratin.

      Hade polisen lyssnat på Sven Anér 1989 och rett ut Skandiamannens eventuella skuld, hade Olof Palmes baneman blivit satt bakom galler.

      —-

      Huvudkälla: Sven Anérs bok ”cover-up: palmemordet” (1999)

      1. Visst hade det varit bra om Skandiamannen hade utretts ordentligt i ett tidigare skede. Om inte annat för att han på så sätt hade kunnat avföras från utredningen som icke misstänkt.

        Frågan är vilka bevis mot SE som skulle ha kunnat frambringas genom Sven Anérs initiativ 1989. Det har jag svårt att se.

        Det finns ju inte heller några uppgifter i Thomas Petterssons bok som skulle ha räckt för ett åtal. Det är tveksamt om ens ett utredningsanhållande skulle ha kunnat komma ifråga på basis av denna mycket svaga indiciekedja.

  13. Det är BEVISAT att Skandiamannen befunnit sig på mordplatsen med gärningsmannasignalement, 182 cm lång och mörk tunn knälång rock. Motbevisen mot detta faktum saknas, bortsett från snömosteorier på diverse bloggar..

    Skandiamannen kunde inte heller vid förhör den 25 april identifiera ett enda vittne trovärdigt på platsen.

    I förhöret med Skandiamannen den 11 mars kom han ihåg, förutom Lisbeth Palme, endast en enda person till på mordplatsen som han beskrev vara 55-60 år med brett tvärt skägg, liknande underhållaren Tompa Jahn och var onykter och berusat pratande.

    Med mycket, mycket god vilja kan det överensstämma med Anders B, 39 år. Om så är fallet såg den väntande Skandiamannen vagt Anders B före skotten och uppfattade honom som alkoholpåverkad. Däremot stämmer inte Anders B:s beteende med vad Skandiamannen uppgav i förhöret. Anders B var istället chockad och tystlåten. Med andra ord samma lögner som om Lisbeth Palmes beteende på platsen.

    Däremot kunde övriga mordplatsvittnen peka ut varandra så att det blev fastställt att de befunnit sig som vittnen i korsningens östra del.

    Professor James W Clarke är USA:s främste expert på politiska mord enligt Thomas Pettersson. Om Skandiamannen som Palmes mördare säger Clarke: ”Bevisningen förefaller övertygande”.

    Om Christer Pettersson kunde åtalas och fällas, så hade det nog inte varit några problem att bura in Skandiamannen för gott.

    Heder åt Anér för insatsen.

    1. Såvitt känt har inget vittne identifierat Skandiamannen vare sig som gärningsmannen eller Grandmannen.
      Visst finns det skäl att ifrågasätta bevisunderlaget mot Christer Pettersson, men där fanns ju just sådana utpekanden, varför åtminstone anhållande och häktning kan tyckas betydligt mer befogat, även om det nu är allmänt känt på vilken bräcklig grund som misstankarna vilade. Men med detta sagt – de svaga indicierna mot Skandiamannen skulle inte ha räckt på långa vägar för något motsvarande.

  14. Du tror alltså inte att vittnena Marianne S, Mårten Palme, Nicola F, Anders B, Anders D, Lars J och Yvonne N hade pekat ut Skandiamannen 1989 om Sven Anér tagits på allvar?

    1. Men det är ju konstigt att polletten inte trillade ner för någon eftersom Skandiamannen dök upp både i tidningar och TV tidigt efter mordet. Ingen har ju kopplat ihop gärningsmannen med farbrorn på TV/ i tidningar. Den kanske inte kände igen honom, eller så var han inte gärningsman?

  15. Nej, med tanke på att SE exponerades rätt ordentligt i media redan i mars-april 1986 och att inget av dessa vittnen då reagerade på det sättet, så tror jag inte det. Talar vi dessutom om 1989, så hade vid den tiden såväl Mårten Palme som Yvonne N redan framhållit likheter med Christer Pettersson hos Grandmannen och den springande mannen på David Bagares gata (som kanske inte heller var gärningsmannen).

  16. Alla vittnen nära mordplatsen, utom Lisbeth Palme, såg bara gärningsmannen bakifrån. De uppfattade huvudbonad, mörkt trekvartslångt tunt fladdrande ytterplagg och att gm var cirka 1 dm längre än Olof Palmes 174 cm.

    Lisbeth Palme såg visserligen gm i ansiktet, men p.g.a. ljusförhållandena kunde hon inte urskilja något anletsdrag. Hon kunde inte ens p.g.a. ljuset se vilken färg gm hade på ytterplagget.

    Däremot kunde hon uppfatta att gm hade en vaggande löpstil, typiskt för alkoholister enligt henne som psykolog.

    Det kan vara förklaringen till din undran Magnus varför ingen la märke till Skandiamannen i media.

    Vapensamlarens dotter om Skandiamannens framträdande i SVT Rapport 6 april 1986: ”Han ljuger så att det är pinsamt. Skall du ljuga gör det åtminstone bra!”

    Krister Peterson sa i TV i samband med att Filterartikeln kom i maj att nummer ett var att ta reda på vem som höll i revolvern, nummer två var att se i vilket sammanhang den personen fanns och utreda om fler var inblandade. Så nu när även utredarna, äntligen, har landat i att Skandiamannen höll i vapnet, ingår det naturligtvis i deras jobb att vända på varje tänkbar sten som kan rymma en eventuell medhjälpare till honom. Att de nu vrider och vänder på Stay behind, Contra, Grupp Barbro och annat känns alltså ganska givet.

    Dessvärre har de enligt Peterson begränsat sig till vad som finns i den befintliga utredningen vilket inte bådar för något annat än Skandiamannen.

    Vore ju kul om de hittade något, inte minst för deras egen skull. Det skulle på något vis rädda lite av polisens värdighet. Men bara lite.

    1. Det vore ju självklart bra med ett avslut och kan man binda Skandiamannen till brottet så är jag den förste att erkänna att jag haft fel med min tveksamhet över Skandiamannen. Men en sak kring LP:s vittnesmål. 1/3, inget om löpstil hos GM. 8/3, inget om löpstil hos GM. 25/3,inget om löpstil. 29/4, gav ett spänstigt och vältränat intryck(!). 26/1-89, stegen var studsande.
      Så hon har inte bara pratat om alkoholiststeg uppenbarligen.

  17. Signaturen Eliasson skrev
    22 januari 2014 kl. 19:49
    ”Myten om att gärningsmannen skulle haft en haltande eller vaggande gång/löpstil slogs i spillror 1999. Ca 6 min och 40 sekunder in ställs Ingemar Krusell till svars för lite besynnerliga formuleringar i sin bok.”

    Jag lyckas inte kopiera videolänken men associerade till samma avsnitt…Krusell gör sig skyldig till ett oförblommerat cirkelresonemang. Man lider.

  18. Det och annat censurerade Holmér och Lindström från förhörsprotokollen vilket de blev starkt kritiserad för av GRK 1999.

    Se vidare Gunnars ”I huvudet på en påle”, Ulf Dahlstens ”Nirvana kan vänta” och GRK-rapporten.

  19. Som framgår av Thomas Petterssons bok (sid 105) fick Skandiamannen besök på sin arbetsplats av Sven Anér och dig, Gunnar. Det tycks ha varit 1989. Sven följde senare upp detta med ett par brev där han ställde ytterligare frågor, vilket ju så småningom ledde till att det skar sig mellan honom och SE. Vilka intryck fick du, själv av Skandiamannen och vad var bakgrunden till besöket? Var det först senare som misstankarna dök upp hos Sven (och även hos Olle Minell) eller hur var det?

    1. Som jag minns det var det först efteråt som Sven började misstänka Skandiamannen för att ha haft en roll i Palmemordet. Vårt sammanträffande med honom var helt odramatiskt och jag tvivlar på att Sven skulle ha framstått som så vänligt intresserad som han gjorde om han på allvar funderade över att vi pratade med någon som var inblandad. Men det var nog ganska snart efteråt som Sven ändrade sig.

      Här är början på ett brev till Sven från Skandiamannen, daterat den 9 januari 1990. Då har det skurit sig, som synes.

        1. Anérs två brev till Skandiamannen i december 1989 finns i Svens bok ”cover-up: palmemordet” (1999). Av frågorna framgår tydligt att Anér misstänkte att Skandiamannen var inblandad i mordet, även som gärningsmannen. Han hade bl.a. rett ut med mordplatsvittnen att Skandiamannen ljugit och aldrig befunnit sig på mordplatsen efter skotten och att hans signalement inte var olikt gärningsmannens.

          1. Jag passar på att tipsa om att Lars Larsson i sin bok har med ett intressant litet stycke ”Extramaterial”, s. 331-42. Där tar han upp Skandiamannens brev (och handstil) ovan och sätter det i samband med några andra brev som skickats angående mordet till bl.a. Sten Wickbom, DN och Hans Stark.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.