Thomas Pettersson svarar: Ett bokslut utan bett

Thomas Pettersson, författare till Den osannolika mördaren. Foto: Ola Kjelbye

Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson.

Författaren till boken har nu skickat mig ett svar. Han menar att min genomgång är  – som han uttrycker det i en sammanfattning som jag får: ”en blandning av erkännsamma omdömen, relevanta invändningar, skenbart objektiv argumentering och talande tystnad”. Och han menar att min granskning framförallt styrs av mitt försvar av min egen teori om hur mordet gick till.

Thomas Petterssons svar publiceras nedan. Det har redigerats i enlighet med den policy jag tillämpar här på bloggen. I stället för namnet på den person han pekar ut som Palmes mördare skriver jag Skandiamannen. Och ett antal andra personer benämns med förnamn och initialen i efternamnet i stället för hela namnet. Thomas Pettersson har sett mina redigeringar och godtagit dem.

Ett svar till Thomas Pettersson från mig kommer att publiceras senare. Men redan nu är det förstås fritt fram för bloggens läsare att kommentera. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

I BÖRJAN AV SEPTEMBER utkom min bok Den osannolika mördaren på Offside Press som författaren och journalisten Gunnar Wall nu har tagit sig an.

Han inleder med ett erkännsamt avsnitt om min research och att jag fyller i bilden av en person som på ett eller annat sätt varit på brottsplatsen och som varit, och är, omgiven av frågetecken.

Låt mig göra detsamma: Gunnar Wall har tillfört mycket av kunskap, kritiskt tänkande och debatt om Palmemordet genom åren. Flera av hans böcker tillhör de standardverk om Palmemordet man måste läsa för att kunna greppa spelplanen – och som man gärna återvänder till. Vi är många som är tacksamma för att Gunnar Wall funnits där som någon att fråga, bolla en tanke med eller bara stämma av ett infall när det behövts.

Gunnar Walls sätt att granska boken är behagligt berättande, men försåtligt. I sina resonemang tar han ofta upp argument som står i strid med den ståndpunkt han själv driver. Dock fullföljer han inte de resonemangen, utan läsaren hamnar alltid tryggt i den ståndpunkt Gunnar Wall vill driva. I detta fallet att Skandiamannen är oskyldig.

Det luriga är att han tar på sig rollen av objektiv berättare som väger olika argument för och emot Skandiamannens skuld. Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.

I konkurrensen mellan Skandiamannen och konspirations-/mötesscenariot har Skandiamannen ett försteg. Han finns på brottsplatsen, hans signalement överensstämmer i det väsentliga med gärningsmannen, han ljuger om sina förehavanden med mera – kort sagt, han låter sig prövas om han är gärningsmannen eller ej. Den prövningen återstår för Walls konspirations-/mötesscenario, så länge vi inte har konkreta personer att befolka dramat med.

Det är utifrån ett försvar av den egna teorin som Gunnar Wall läser min bok, och det är egentligen inget konstigt med det. Men, det förtjänar att påpekas.

Jag ska bemöta de viktigaste delarna av hans kritik, så kortfattat det låter sig göras.

Om recensioner av boken

Gunnar Wall skriver att recensionerna varit ”fåtaliga och relativt försiktiga” Där håller jag inte med. Vi ska komma ihåg att böcker om Palmemordet ofta beskrivs som en ”dubiös genre”(se nedan) där man inte kan räkna med att bli recenserad på kultursidorna. Till dags dato har följande tidskrifter och tidningar recenserat:

Arbetarbladet: ”Den troliga sanningen är en samtidsthriller, bara alltför banal”

Borås Tidning: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

DAST Magazine ”Den osannolika mördaren”

Länstidningen Östersund: Recension skriven, inte införd ännu.

Nya Wermlands-Tidningen: ”Boken om Skandiamannen som sannolikt sköt Palme”

Upsala Nya Tidning: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Tidskriften Socialpolitik: ”Dags att betala ut belöningen?”

Smålänningen: ”70-talisterna har ett osunt intresse för Palmemordet”

Ystads Allehanda: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

Östgöta Correspondenten: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Östra Småland: ”Palmemordet – enklare än alla trodde”

Rubrikerna får väl tala för sig själva. Intresset för boken har varit stort, vilket förstås är roligt.

Om Skandiamannens privatliv

Gunnar Wall anser att min granskning går så långt att den framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv, exemplifierat med det avsnitt där några poliser spekulerar om Skandiamannens sexuella funktion och läggning.

Den här granskningen av privatlivet skulle naturligtvis Palmeutredarna ha gjort. I synnerhet som de länge jagade en ensam mördare, med stöd av gärningsmannaprofilen. Nu avbröts ju förundersökningen av Skandiamannen och därmed lämnades en rad angelägna frågor obesvarade.

Det är i ljuset av Skandiamannen som trolig/möjlig ensam gärningsman som det blir relevant och nödvändigt att försöka beskriva hans psykologiska profil och livshistoria. Detta har jag försökt berätta så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren. Skandiamannen var en komplex människa, och som någon recensent skriver ”mer intressant som människa än som mördare”. För mig känns det omdömet som ett gott betyg för personteckningen.

Avsnittet om att han skulle vara hermafrodit är relevant för att det visar hur amatörmässigt Palmeutredarna hanterade de uppenbart felaktiga uppgifterna om honom. Uppgifterna användes under ett skede för att försöka hitta en förklaring till hans beteende efter mordet. På samma sätt misstänkliggjordes vittnet Lars J. Att de här resonemangen saknar grund har jag varit noga med att påpeka i boken.

Om Grandmannen

Vem var mannen som sågs utanför Grand, i samband med att filmen Bröderna Mozart slutade? Det finns ett antal vittnen som sett en person som betett sig avvikande, dock med så olika signalement att vi har att göra med flera ”Grandmän”.

I Gärningsmannaprofilen sätts likhetstecken mellan den person som de två biobesökarna Anneli K och Margareta S såg och den person Mårten Palme iakttog vid möbelaffären. Det låter rimligt, det signalement de tre lämnar stämmer överens i väsentliga delar. Och det signalementet är slående likt Skandiamannen, vilket också Mårten Palme konstaterade i somras när han fick se bilder och även video på Skandiamannen. Det finns även fler vittnesmål från Grand vid 23-tiden som liknar Skandiamannen i beskrivningen.

Gunnar Wall citerar Elving Gruvedal (kommissarie på tekniska roteln) som framhållit att Grandavsnittet präglats av att utredarna jagat överensstämmelse med Christer Pettersson. Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.

Om tidsfaktorer

Den första kritiska tidpunkten för Skandiamannens vidkommande är när han kommer tillbaka till Skandia efter att ha ätit middag på stan eller ”druckit middag” som väktaren Anna-Lisa G uttryckte det i ett telefonsamtal med undertecknad redan 2008.

När utredningsinspektör Per H vidtalades av våldsrotelns Arne Irvell för att diskret utreda Skandiamannens aktiviteter i huset under mordkvällen talade han med Anna-Lisa G. Till saken hör (fast Gunnar W utelämnar detta) att Per H hade 17 år inom polisen, mestadels i olika utredande funktioner, han var alltså en van brottsutredare.

Någon gång i maj ger Anna-Lisa G uppgiften om att hon hade anlänt till Skandia vid 20.30-tiden. Skandiamannen kom tillbaka till arbetsplatsen någon gång vid 21-tiden, och som hon mindes det släppte hon in honom genom ytterdörren. Det är vid detta tillfälle Skandiamannen första gången nämner att han ska jobba över för att bli klar med ett jobb innan sin semester. Tidsuppgiften finns med i den PM som Per H lämnade till våldsroteln i juni. Det är alltså G:s första uppgift om tidpunkten för Skandiamannens entré på Skandia efter middagsätandet/drickandet.

I förhör med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni tidigarelägger hon sin ankomst till 20.10 eller 20.20, och knyter Skandiamannens ankomst till att han kom strax efter att hon kommit till jobbet.

I mitt samtal med Anna-Lisa G tog vi upp de här två olika tidpunkterna för Skandiamannens inpassering. För mig var detta viktigt, det fanns en iakttagelse av en walkietalkieförsedd person i Gamla Stan vid 20.30-tiden som liknade Skandiamannen. Då var jag inne på att han tillhörde en grupp som övervakat Palme. Om Anna-Lisa G:s uppgift om hans tidiga inpassering var rätt kunde han inte gärna vara i Gamla Stan 20.30.

Hennes uppgifter lugnade mig: hon hade lämnat fel tidsuppgifter i det senare förhöret med kriminalinspektör Skoglund. Den första uppgiften till Per H var rätt, och hon ursäktade sig, på samma sätt som hon i polisprotokollen ursäktade sig för sitt dåliga minne, med att ”jag har lite svårt med tiderna”.

Den andra tidpunkten är Skandiamannens utstämplingstid. Tiden är, enligt den kontroll personalmannen Roland B gjorde dagen efter mordet, klockan 23.19. På Skandiamannens begäran åkte Roland B in till Skandia för att kolla tidpunkten för utstämpling och fann att stämpeluret – vid en kontroll mot Fröken Ur – gått en minut för fort.

Här för Gunnar Wall ett resonemang som jag har svårt att förstå och att ta på allvar. Han litar mer på de uppgifter som Skandiamannen lämnar än de som Roland B – som varit på plats och läst av stämpeluret – lämnar i vetskapen att han själv eller Skandiamannen ska vidarebefordra informationen till polisen. Gunnar Wall tänker sig att Roland B helt enkelt misstagit sig: stämpeluret gick i i själva verket en minut efter. För att bevisa att så kan ha varit fallet tar han fram en analogi om hur svårt det kan vara att ställa om till sommar- eller vintertid!

Roland B var känd som Mr Noggrann på Skandia, närmast en petimeter. Tidssystemet var hans ansvarsområde. Från hans sida har det aldrig varit någon tvekan om Skandiamannens utstämplingstid, varken i samtalen med Per H, inspektör Skoglund eller de samtal jag haft med honom.

Däremot är det svårt att beräkna den exakta tiden för utpasseringen. Dels för att vi inte vet hur Roland B rundade av felvisningen mot Fröken Ur, dels för att stämpeluret bara anger hela minuter (23.19,00 – 23.19,59). Det är också oklart hur länge han stannat till i receptionen efter att han dragit kortet i kortläsaren som var placerad innanför receptionen.

Själv säger Skandiamannen att han gick ut direkt ut på gatan utan att prata med väktarna. I hans samtal med personalmannen Roland B dagen efter mordet kommer de båda under samtalet fram till att han varit ute på gatan 23.20 ”men inte just så mycket mer”. Samma tidpunkt för utpasseringen, 23.20, dyker upp i Rapports inslag med Skandiamannen den 6 april 1986.

Väktaren Henry O säger i juni att Skandiamannen stämplade ut och sedan pratade de båda ett par minuter. Väktaren Anette K ger i sitt förhör inte några närmare upplysningar om hans utpassering. Utredningsinspektör Per H ger i sitt samtal med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni 1986 Skandiamannen en halv minut att prata bort med väktarna, detta efter sina samtal med de väktare som tjänstgjorde mordkvällen i februari månad.

Det finns en tredje tidpunkt som fäster Skandiamannen på tid och plats. Det är när han iakttar vittnet Lars J vid det så kallar Kulturhuset i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan där J kikar in mot brottsplatsen. I den positionen befinner sig J ungefär vid 23.22,10.

Det är en vittnesobservation Skandiamannen är ensam om dagen efter mordet. Tidpunkten och intervallen när J är synlig från brottsplatsen går att bestämma hyfsat noga, däremot är det frågan om var Skandiamannen befinner sig när observationen görs. För mig är det längs mördarens flyktväg som Skandiamannen upptäcker Lars J, där sista möjligheten bjuds när mördaren på krönet av trapporna tar en sista koll bakåt ned mot Luntmakargatan efter eventuella förföljare.

Idag ger för övrigt Lars J själv uttryck för att det är mycket möjligt att det var Skandiamannen han såg springa förbi honom på Luntmakargatan, enligt en artikel i Expressen i augusti.

Det finns dock andra positioner där Skandiamannen kan ha befunnit sig på när han upptäcker Lars J och jag återkommer till det längre fram i texten.

Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren

Gunnar Wall tar upp några av de vanligaste frågorna om Skandiamannen:

Borde inte brottsplatsvittnen ha reagerat för Skandiamannen när han visade upp sig i tidningar och TV?

Det kan man tycka. Det jag fann när jag talade med en del av brottsplatsvittnena var att de undvek media en tid efter mordet. Andra vittnen gjorde det inte utan läste och tog del av media, och hur de reagerat vet vi ju faktiskt inte. Det enda vittne som direkt relaterar till att han sett Skandiamannen i media är Leif L i ett vittnesförhör i april. Han gör det å andra sidan på ett intressant sätt, han säger att han har egna teorier om Skandiamannen men att vittnesförhöret kanske inte är rätt plats att ta upp vad han funderat på. Förhörsledaren tar dock inte upp tråden, utan nöjer sig med konstaterandet att Leif inte sett Skandiamannen på plats. Vilket i sig är intressant, Leif L är kvar en bra stund på plats och pratar med andra vittnen. Men någon Skandiaman ser han inte.

Sedan får man väl säga att det faktum att han uppträder i SVT med den (falska) historien om att han förväxlats med mördaren gör det svårt för eventuella brottsplatsvittnen att tro något annat än att han faktiskt talar sanning. SVT ger välkommen legitimitet åt hans uppgifter.

Har han förväxlats med mördaren är det ju inte konstigt att han liknar honom i klädsel och kroppsbyggnad. Ansiktet hade ju inget vittne sett, så där fanns inget att känna igen.

När det gäller Grandvittnena vet vi ännu mindre, vad de kan ha sett eller funderat över. Någon fråga om Skandiamannen har de aldrig fått – frånsett Mårten Palme som ju noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen.

Kan inte Skandiamannen ha varit på plats, i närheten av brottsplatsen, utan att något vittne har noterat honom?

När det gäller brottsplatsen och de första minuterna där, så var det få människor på platsen. Första polisman på plats, kommissarie Gösta Söderström, räknar in 10–12 personer när han anländer. Detta på en begränsad yta, och det finns inga föremål att dölja sig bakom. När Skandiamannen ska plocka ut andra brottsplatsvittnen ur en fotosamling (15 bilder, merparten brottsplatsvittnen) har han stora besvär. Han klarar tre, varav han kan ha sett två som gärningsman. En tredje figurerade i media dagarna efter mordet, en fjärde person missar han helt.

Vi ska också komma ihåg att Skandiamannen har 20 minuter (frånvaron från Skandia) att redogöra för. Låt vara att han själv säger att han lämnade brottsplatsen när polisen spände upp rödvita plastband för att avgränsa brottsplatsen. Detta skedde någon gång 8–9 minuter efter skotten. Vad han sedan gör under de närmare tio minuter det dröjer innan han knackar på Skandias ytterdörr har han inget att säga om.

Gösta Söderström såg ingen Skandiaman, varken från bilen eller när han var ute på brottsplatsen. Inte heller Stefan G, som var inkallad för en kontroll av om Skandiamannen varit framme vid den skjutne Palme.

Det finns inget i det övriga förundersökningsmaterialet som talar för Skandiamannen varit på själva brottsplatsen efter skotten. Och då kan han heller inte ha gjort observationen av Lars J från en position strax intill den skjutne statsministern.

Däremot går det inte att utesluta att han befunnit sig på andra sidan Sveavägen eller på Skandiahusets nordöstra baksida, vid garagenedfarten alldeles intill Adolf Fredriks kyrkogata. Om han stått i den sistnämnda positionen har han också haft Jeppsson i synfältet under ett längre tidsintervall.

På Sveavägens västra trottoar finns en sektor där han kan ha iakttagit Lars J efter mordet, mot Kulturhusets fasad. Då är tiden Lars J går att observera kortare, kanske tiotalet sekunder.

Inga uppgifter i förundersökningsmaterialet talar dock för att Skandiamannen befunnit sig på någon av dessa platser. Vittnet Lars J blir tillfrågad om han ser någon mer person på Tunnelgatan, Luntmakargatan eller utanför restaurang Bohemia, men han har inte sett något eller någon.

Att Skandiamannen ljuger, kan det inte bero på att han vill göra sig lite bättre än vad han var, att han ville stå i centrum för uppmärksamheten? Och om han nu ljög medvetet, skulle han inte gjort det på ett bättre sätt?

Skandiamannens lögner vad gäller tider, vad han gjort på kvällen och på brottsplatsen är verkligen är inte svåra att avslöja. Dock får man komma ihåg att de inte är resultatet av en plan han gjort upp på förhand, utan konstruerade i stunden och med den kunskap han har för tillfället. Han är inte någon utstuderad och duktig lögnare, den förmågan har han inte övat upp.

I den situation han har hamnat har Skandiamannen inget val. Han drar en förväxlingsstrategi som han håller fast vid och utvecklar, så att den så småningom täcker hela förloppet från det att han kliver utanför dörrarna till Skandia till skotten faller och en stund efteråt. Att han skulle ljuga för att få stå i rampljuset är inget som går ihop med hans livshistoria i övrigt. Tvärtom, han ses som en trovärdig person och med diverse förtroendeuppdrag inom Skandia och politiken hemma i Täby.

Att ljuga om sin roll på brottsplatsen, om han är oskyldig, innebär en stor social risk för honom. Om han avslöjas som en bluff kommer han att tappa ansiktet och det sociala anseende som var så avgörande i hans kretsar. Det hade varit oerhört skamfyllt att bli avslöjad som en bluffmakare. Att ljuga för att dölja ett brott är däremot rationellt och det enda han kan göra för att klara sig undan.

I hans livshistoria finns ett mönster när det gäller lögner, anser jag. När han avslöjas som lögnare, oavsett om det gäller ballongen som påstås skada skorstenen på villan, förnekandet av sitt alkoholmissbruk eller något annat är det för att komma undan ett eget ansvar för sin situation.

Några felaktigheter från Gunnar Wall vad gäller brottsplatsutredningen:

Det har inte företagits någon utredning där vittnesuppgifter från brottsplatsen ställts mot varandra, med syftet att det ska dyka upp en person som inte är identifierad.

Här citerar Gunnar Wall tidigare spaningsledaren Stig Edqvist, som talar om att en sådan utredning borde ha skett i början av spaningsarbetet. Det är rätt, men en sådan utredning genomfördes verkligen under ledning av kommissarie Jerker Söderblom tiden 1987–1988. Resultatet presenterades för dåvarande biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell i maj 1988.

Söderblom undersökte Sveavägen från Kungsgatan till Tegnérgatan minuterna före och efter mordet. Han ställde vittnesuppgifterna om både personer och fordon mot varandra: vem hade sett vem? Hade någon person blivit över? Just i området kring själva brottsplatsen handlade det om ett fåtal personer att kontrollera, konstaterade Krusell, som framhöll Söderbloms utredning som ett skolexempel på hur en mordutredning ska bedrivas. Med reservationen att utredningen naturligtvis inte kunde vara 100 procent heltäckande.

I Söderbloms utredning lyser Skandiamannen med sin frånvaro, varken Söderblom eller Krusell kunde minnas att det fanns några uppgifter om denne i materialet. Söderbloms utredning hör till det material som fortfarande omfattas av förundersökningssekretess.

Vittnet Nicola F har gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg gå bakom makarna Palme norr om Skandias entré.

Ovanstående är ett påstående utan grund. Nicola F visste inte ens vem Anders B var när jag talade med honom för några år sedan. Än mindre har han pekat ut honom i någon form av konfrontation.

Den person som följde efter makarna Palme strax före mordet är förstås oerhört viktig. Vem var det då?

– Ja, det har ju aldrig blivit klarlagt, svarade utredaren Jan Länninge på en direkt fråga 2012. Han klockade olika tider på brottsplatsen och förhörde även Nicola F, så han var väl insatt i omständigheterna.

Personen ifråga har ansetts vara Anders B, trots att hans egna uppgifter och Nicola F signalementsuppgifter går helt stick i stäv med att Anders B skulle vara den person som går snett bakom makarna Palme.

Det enda som knyter ihop Anders B med personen Nicola F mötte är färgen på Anders B:s jacka. Det är nämligen färgen på jackan som gör att Nicola F kopplar ihop mannen han ser i Dekorimaporten med den person han såg vandra bakom makarna Palme.

Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B till att vara den ”säkerhetsvakt” Nicola F först trodde sig möta. När Nicola F kom närmare såg att han personen var för gammal för att vara säkerhetsvakt (äldre än förhörsledarens 44 år).

Om det är Skandiamannen som Nicola F mötte bör han ha varit ute på Sveavägen något tidigare än 23.20. Tidpunkterna i polisens rekonstruktioner är dock ungefärliga så här finns lite marginaler åt båda håll och detamma gäller Skandiamannens sorti ur Skandiahuset.

Om walkie-talkiemän

En del av kritiken mot boken rör den summariska behandlingen av walkie-talkiemän, som Gunnar Wall härleder från min uppfattning om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Det är dock på plats med ett klarläggande, då Gunnar Wall enbart tar upp Skandiamannen ur aspekten ensam gärningsman. I boken finns ett tredje scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.

Det jag har svårt att tänka mig är en professionell grupp, organiserad med avsikt att mörda Palme, där Skandiamannen varit utsedd till hitman.

Frånvaron av walkie-talkiemän i boken är nog omvänt proportionell mot det arbete jag lagt ned på att försöka hitta personer som rört sig ute på staden under mordkvällen. Flera olika grupper har jag försökt forcera men har aldrig fått fram något konkret. Inte heller har jag kunnat knyta några enskilda personer till att ha agerat tillsammans med Skandiamannen under kvällen.

Förmodligen rörde sig dock flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen. Vad det gäller Barbrogruppen finns det konkreta uppgifter att medlemmar befann sig på stan under mordkvällen. Att de varit aktiva en fredag kväll under en lönehelg stämmer väl överens med vad vi vet om hur den gruppen brukade agera.

Här tyckte jag att det mest intressanta var vad gruppens medlemmar kunnat se av själva händelseförloppet på Sveavägen, snarare än att de varit inblandade i mordet. Problemet var, och är, att inga walkie-talkiemän kunnat knytas till delaktighet i mordet.

Om gärningsmannaprofilen

I boken ägnas en del utrymme åt den svenska gärningsmannaprofilen, men framförallt åt amerikanen och numera pensionerade statsvetarprofessorn J.W. Clarke som forskat om politiska mord i USA och även fungerat som konsult åt FBI och Secret Service.

Han anlitades av Granskningskommission för att ge en second opinion om den svenska gärningsmannaprofilen. Han höll med om mycket, men gjorde också viktiga invändningar. Han såg exempelvis inte gärningsmannen som impulsiv och okontrollerad, snarare grubblande och överkontrollerad, och menade att mordet var hans första och sista våldsbrott. Han såg också, i motsats till de svenska profilerarna, att ett politiskt motiv var troligt. Professor Clarke intresserade sig mycket för Skandiamannen och framhåller i boken att Skandiamannens psykologiska profil och livshistoria stämde väl överens med resultaten av hans egen forskning.

Om jag lutat mig hårt mot något så är det snarare Clarkes forskning än den svenska gärningsmannaprofilen när det gäller Skandiamannens livshistoria och psykologiska profil. Trots att Gunnar Wall ägnar gärningsmannaprofilen mycket utrymme, nämner han faktiskt inte Clarke och den roll han spelar i boken överhuvudtaget.

Om den talande tystnaden

När man som Wall gör en grundlig läsning av ett material kan man lära sig av vad han väljer att inte kommentera. En del av vad han valt att utelämna har jag redan berört, men låt mig ta upp ytterligare två saker:

1. Våldsrotelns spaningschef Arne Irvells tro på Skandiamannen som trolig/möjlig gärningsman.

För Arne Irvell var det självklart att Skandiamannen skulle utredas, och den intervju han gav i Expressen i maj 1986 andades väl motiverad optimism. Per H hade serverat de tidigare kollegorna på våldsroteln en bra matsäck. I normala fall hade Wall lyft fram detta som ytterligare ett bevis på systemfelet i Palmeutredningen. Den minst lämpade Holmér fattade de avgörande besluten i stället för de rutinerade utredarna. Så icke här.

2. Håkans Ströms undermåliga utredning av Skandiamannen

När Palmeutredarna väl släppte materialet som låg till grund för Skandiamannens avförande visade det sig vara undermåligt och provocerande svagt. Att detta, tillsammans med korridorsnacket om Skandiamannen, låg till grund för avförandet var alldeles på tok.

Under en följd av år låg det här som ett lock på utredningen. ”Vi vet saker om [Skandiamannen]”, som Ölvebro uttryckte det. Många år senare backade Stig Edqvist från en utlovad intervju med mig när han fick se frågorna som rörde detta. Även för dagens utredare var uppenbarligen den svaga utredningen en nymornad upptäckt. Att kunna spola bort den proppen i utredningen var avgörande för fortsättningen. För en prisbelönt och erkänt duktig grävande journalist som Gunnar Wall hade väl detta varit på sin plats att kommentera, kan man tycka.

Till slut …

Gunnar Wall blåser inte några fanfarer för att Palmeutredarna tagit upp den avbrutna förundersökningen mot Skandiamannen. Han skulle bli ”mycket överraskad” om det kom fram bevisning av den styrkan att denne kan konstateras vara mördaren. För undertecknad är det tvärtom: målet med min research har en längre tid varit att få Palmeutredarna att starta förundersökningen mot Skandiamannen igen. Beskedet förra hösten om att utredningen återupptagits var därför en oerhörd lättnad. Och att jag aktivt bidragit till det är jag förstås riktigt nöjd med.

Det är också en form av upprättelse för Sven Anér som lade ner mycket engagemang på Skandiamannen. Hösten 1989 träffade han och Gunnar Wall en ansträngt artig Skandiaman över en kopp te i Skandiahuset. Sven Aner gick från mötet uppfylld av alla frågetecken runt Skandiamannen. Han sände brev till bland andra Rikspolischefen och Riksåklagaren, och avslutade de ytterst informativa breven med den kärnfulla uppmaningen ”Hör [Skandiamannen]!”.

Gunnar Wall gick ifrån samma möte med Skandiamannen och gjorde – ingenting. När han 29 år senare träder in i handlingen igen lägger han sitt bästa krut på att med förment objektivitet, bitvis bristfällig argumentation och medvetet utesluten relevant information argumentera för att Skandiamannen inte kan vara gärningsmannen.

I den positionen hamnar han farligt nära de Palmeutredare som, hellre än att göra sig besväret med att utreda Skandiamannen, viftade bort honom som ”mytoman” eller ”hermafrodit”.

Nu får vi vänta på Palmegruppens resultat av utredningen av Skandiamannen. Och skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att denne inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det.

Då har i alla fall det största frågetecknet i Palmeutredningen rätats ut. Och det räcker faktiskt för mig.

Annonser

Bokslut över en osannolik mördare

Thomas Petterssons bok är en uppföljning på hans artikel i tidskriften Filter och gör anspråk på att lösa den mer än 30 år gamla mordgåtan. Men gör den det?

DET FINNS NÅGOT SJÄLVKLART med teorin om Skandiamannen. Den är som hämtad ur en deckare.

En man mördas, mördaren försvinner. En rad vittnen befinner sig på brottsplatsen och förhörs efteråt. Flera av dem låter sig också intervjuas i media. Särskilt en man är väldigt ivrig att synas i media. Han låter som om han var den kanske mest aktive när det gällde att försöka livrädda mordoffret och att hjälpa polisen med information. Men han finns inte med i de andra vittnesberättelserna på ett klart och tydligt sätt, det verkar till och med som om han inte finns med alls…

Givetvis måste någon förr eller senare slås av tanken: det är förstås han som är mördaren.

Där har vi i koncentrat vad som framstått som så intressant med Skandiamannen.

Självklart blir det ännu mer spännande när det uppmärksammas att den mystiske anonyme figur, Grandmannen, som tycks återkomma i en rad vittnesmål från biografen som makarna Palme besökt hade keps och glasögon enligt flera vittnesmål – precis som Skandiamannen.

Bingo, där har vi honom! Eller?


Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren. Offside Press


Thomas Pettersson försöker i sin bok Den osannolika mördaren övertyga läsaren om att mordet på Olof Palme nu är löst, att det var Skandiamannen som var gärningsmannen. Boken är, kan man säga, en expanderad version av hans artikel från slutet av maj på samma tema i tidskriften Filter.

Innan vi fortsätter: Skandamannens identitet är känd av alla som intresserat sig för Palmemordet. Jag avstår ändå från att återge hans namn här. Lite längre ner i texten ska jag diskutera – delvis i detalj – om han verkligen kan vara Palmes mördare. Och jag tycker att en viss anonymisering är på sin plats. Inte minst av en enkel orsak: till skillnad från Thomas Pettersson anser jag inte alls att fallet nu är uppklarat. Och jag tycker att när vi för den här – mer eller mindre nödvändiga – diskussionen kan vi ändå så att säga skyla en död människa som inte kan försvara sig.

Jag diskuterade Filterartikeln i ett tidigare inlägg på denna blogg. Det inlägget blev inledningen till en, i alla fall med den här bloggens måttstock, väldigt omfattande debatt med hittills bortåt 900 kommentarer. Debatten har förstås med tiden kommit att gälla inte bara Filterartikeln utan även boken. Det här är mitt försök att sammanfatta vad jag själv kommit fram till om Thomas Petterssons teoribygge, särskilt utifrån det han tar upp i boken.

Rätt stora delar av det är ett resultat av debatten här på bloggen så i sammanhanget vill jag passa på att tacka alla som bidragit till den.

Boken alltså. Den osannolika mördaren. Om jag ville raljera skulle jag skriva en recension av den på bara tre ord: Titeln är bra.

För hur mycket Thomas Pettersson än tar i så menar jag att han inte lyckas göra Skandiamannen särskilt sannolik som gärningsman. Jag återkommer till det mycket snart.

Men det vore orättvist att nöja sig med en raljant formulering. För det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.

Pettersson var inte först med att skriva om Skandiamannen. Sven Anér, Olle Minell och Lars Larsson hade gjort det tidigare. Men särskilt i den nya boken kommer han längre i kartläggningen av Skandiamannen än vad andra gjort.

Samtidigt tycker jag att han går så långt i sin redovisning av det han hittat om den avlidne person han granskat så att det framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv. Han plockar fram uppgifter som rör privata detaljer om bokens huvudperson där relevansen för mordutredningen ibland framstår som tveksam. Och han redovisar till och med spekulationer om Skandiamannens sexuella preferenser där han själv inte ger så mycket för sanningshalten i påståendena.

Det här är en balansgång som alla som skriver om brott tvingas hantera. Thomas Pettersson har löst frågan genom att helt enkelt utnämna Skandiamannen till Palmes mördare.

Och om det är så, då är nästan allting som kan skrivas om honom relevant.
Men om det inte är det?

Filterartikeln blev en skräll när den kom. I några dagar i alla fall. Den som letat efter recensioner av boken har kunnat konstatera att de varit fåtaliga och relativt försiktiga.

Henrik Malm Lindberg har till exempel skrivit i Upsala Nya Tidning och Östgöta Correspondenten:

Hur starka är då bevisen som boken presenterar? Det finns en rad besvärande omständigheter runt mannen och åtskilliga indicier som pekar åt hans håll. Värt att notera är emellertid att ingen av hans släktingar eller vänner tror att han hade förmågan att mörda. Mordvapnet saknas naturligtvis och det finns inte heller några starka belägg för att mannen hade tillgång till skjutvapen, bara att han kände en vapenhandlare. Även om man som läsare, och uppenbarligen även inom Palmeutredningen, får starka misstankar mot Skandiamannen så är det inga klara bevis som läggs fram.

Det finns dock något med direkt anknytning till boken som väckt uppmärksamhet på nyhetsplats i olika medier. Och det med all rätt: två av sönerna Palme, Joakim och Mårten, har i samband med publiceringen gått och markerat att det kanske inte var Christer Pettersson som var deras fars mördare och att Skandiamannen möjligen kan vara lösningen på mordgåtan.

Det ska noteras att när de gjorde sina uttalanden var fortfarande Lisbeth Palme i livet. Och den fråga som infinner sig är förstås i vilken utsträckning sönernas uttalanden också speglade en förändrad attityd från henne.

I vilket fall är det en drastisk förändring i förhållande till hur familjen Palme uttalat sig under många år – ända sedan rättegången mot Christer Pettersson 1989. Joakim Palme sa till exempel i en intervju i Upsala Nya Tidning så sent som 2016 att han inte brydde sig så mycket om att den misstänkte Palmemördaren från Rotebro friats:

För mig var det viktigaste att få veta vad som hänt, och det fick jag i tingsrätten där ju Christer Pettersson fälldes. Jag /…/ är säker på att hovrätten också gått på fällande dom om mordoffret varit ett annat.

Christer Pettersson dömdes i tingsrätten främst på grund av Lisbeth Palmes utpekande. En del i den stödjande bevisningen var Mårten Palmes vittnesmål där han sa att en man han sett utanför bion hade likheter med Pettersson. Och sedan dess har Lisbeth och hennes söner stått eniga i sina offentliga uttalanden: Christer Pettersson mördade Olof Palme.

Därför var det verkligen sensationellt att de första reaktionerna från Joakim och Mårten Palme, redan innan de hunnit ta del av detaljer i Filters artikel, visade välvillig nyfikenhet när de fick veta att tidskriften pekat ut en helt annan gärningsman än missbrukaren från Rotebro.

Mårten Palme som befann sig på resa i USA när Filter kom ut sa till Expressen:

Jag kan bara säga att det här verkar intressant och jag kommer att köpa den här tidningen, Filter, och ta del av detta så snart jag kan.

Och Joakim Palme sa i samma tidningsartikel, synbarligen något försiktigare:

Jag har hört talas om det men inte läst originalartikeln. På det som jag hört i radio så är det väldigt svårbedömt. Det är klart att man blir luttrad av olika spår som leder i lite olika riktningar. Det har väl lärt en att vara kritiskt granskande till nya uppgifter som kommer fram och det tänker jag fortsätta med.

Mårten Palme intervjuades av New York Times sedan han hunnit sätta sig in i vad Filter presenterade. Han sa att de nya uppgifterna om Skandiamannen ”kom som en överraskning” och tillade:

Jag tycker det är en övertygande historia. Det är så klart en lite knepig situation eftersom vi alla trodde att Christer Pettersson var skyldig. Men om ny bevisning presenteras måste man uppdatera sina uppfattningar.

Det är ganska starka ord, kan det tyckas.

När Mårten intervjuades i Aftonbladet i augusti (betalvägg) fick han frågan: Tror du idag mer på Skandiamannen som gärningsman än på Christer Pettersson? Han svarade:

Jag vet faktiskt inte. Jag har väldigt svårt att värdera den frågan, att väga det mot varandra.

Med andra ord: Christer Pettersson är inte längre den självklara mördaren ens när medlemmar i familjen Palme uttalar sig.

I sin nya bok intervjuar Thomas Pettersson Mårten Palme, och då tar Mårten ett intressant steg. Han går igenom sin iakttagelse av den man som befann sig utanför bokhandeln vid Grandbiografen och visade intresse för hans föräldrar. Det är den observationen som han tidigare kopplat till Christer Pettersson. Mårten säger i boken, sid 234:

[Skandiamannen] uppfyller ju det här. Han är lik personen som jag såg vid Grand. Framför allt på klädseln, och glasögonen och kepsen.

Mårten tillägger att omständigheterna kring Skandiamannen är ”bestickande” och att det skulle vara ”omtumlande” om de nya uppgifterna om denne ”visar sig hålla hela vägen” (sid 237).

Det centrala i det Mårten säger är alltså att det kan vara Skandiamannen – och inte Christer Pettersson – som han såg utanför biografen.

Det stämmer att Mårten redan på mordnatten i ett förhör sagt att mannen bar keps och troligen också stålbågade glasögon. Så långt passar det in på Skandiamannen men inte på Pettersson. I övrigt hade mannen, enligt vad Mårten – fortfarande under mordnatten – påminde sig, haft en lång blå täckjacka, sett ”bufflig” ut och gått framåtlutad.

Mårtens beskrivning av mannen vid Grand, från förhör 1 mars 1986.

Det sista låter ju inte som Skandiamannen. Men om vi bortser från det kan vi förstås, likt Thomas Pettersson, låta oss fascineras av idén att den smått gåtfulle försäkringstjänstemannen skulle kunna ha varit vid biografen efter den sena föreställningen av bröderna Mozart.

Den hypotesen är i vilket fall den väsentliga nyheten i boken jämfört med Filterartikeln.

Redan i Filter lanserar visserligen Thomas Pettersson tanken att Skandiamannen varit vid Grandbiografen, men då i samband med att makarna Palme kom till bion, alltså omkring klockan 21. Exakt vilken betydelse det skulle ha i resonemanget klargör han inte i artikeln. Pettersson vill inte argumentera för att Skandiamannen är en del av en konspiration utan söker svaret på mordgåtan i kombinationen av dennes personlighet och omständigheten att han redan innan han lämnade arbetsplatsen för att resa hem på något sätt kan ha vetat att Palme fanns någonstans i närheten.

Men de olika pusselbitarna som Pettersson presenterar i Filter hänger ganska svagt ihop. Även om Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 21 och såg makarna Palme där – vilket vi ska ifrågasätta lite senare – så kan det knappast ha gett honom information om att statsministerparet skulle passera utanför Skandiahuset senare på kvällen, och förstås inte heller vid exakt vilken tid det i så fall skulle ske.

Det kan visserligen låta som om Grandbiografen och Skandia låg mitt emot varann på Sveavägen om man bara tittar på gatunumren, Grand ligger på Sveavägen 45 och Skandias adress var Sveavägen 44. Men siffrorna bedrar, det var nästan 300 meter mellan Grandbiografen och Skandias huvudentré.

Och det fanns verkligen många andra sätt för paret Palme att ta sig från bion än att promenera just förbi Skandiahuset.

För det första existerade ju möjligheten att de inte skulle bege sig direkt hemåt – och i så fall ge sig iväg i vilken riktning som helst.

För det andra: om de de ville ta sig direkt till bostaden kunde det tänkas att de skulle hämtas i bil av livvakter, att de tog en taxi eller tog t-banan. Och om de valde att promenera fanns det andra vägar att välja på, till exempel Drottninggatan.

Och även om Skandiamannen av någon anledning gissade att de just skulle promenera Sveavägen, och även om han visste hur lång filmen var, så kunde de ha passerat redan omkring 23.15 – flera minuter innan han själv gick ut från entrén. Alternativt kunde de förstås ha kommit betydligt senare ifall de valde att inte göra sig någon brådska från bion.

Det Thomas Pettersson hamnade i när han skrev sin första artikel – fastän hans resonemang inte var särskilt tydligt redovisat – var att Skandiamannen för all del kunde ha vetat att paret Palme var på bio, men att han helt enkelt råkade stöta på dem utanför sin arbetsplats.

Och – bisarrt nog kan man tycka – att han då hade en revolver med sig.

Det finns inga som helst belägg för att han brukade gå omkring med skjutvapen. Men om vi vänder på resonemanget: om han sköt Palme, vilket Thomas Pettersson och tidskriften Filter helt enkelt bestämt sig för, så måste han förstås ha haft en revolver.

Varför skulle han ha haft det? Ja, ett alternativ är förstås att Skandiamannen – även om ingen annan visste om det – regelmässigt brukade gå omkring med ett skjutvapen. I Den osannolika mördaren (sid 214) försöker Thomas Pettersson göra troligt att Skandiamannen ”kände ett behov av att vara beväpnad”. Han underbygger det med att denne skulle ha gett uttryck för att ”det händer så mycket på stan” och menar att den till synes stillsamme försäkringstjänstemannen därför kan ha känt behov av att försvara sig mot ”knarkare, spelare och småtjuvar” som rörde sig i grannskapet av Skandiahuset.

Det är förstås en ren spekulation och Pettersson anger därför andra tänkbara orsaker till att Skandiamannen som rutin – men i största hemlighet – skulle ha valt att gå beväpnad. Det kan ha gett honom en känsla av att han ”bokstavligen härska(de] över liv och död”, vilket skulle ha bättrat på hans självkänsla. Eller också, menar Pettersson, kan Skandiamannen ha valt att gå omkring med ett skjutvapen därför att han börjat fundera på att skjuta Olof Palme. Då hade han så att säga tagit det första steget genom att i alla fall ha med ett redskap för att få saken gjord om tillfället skulle dyka upp.

Med en sådan ”tänk om”-argumentering utan större koppling till fakta kan förstås väldigt många människor beskrivas som högst möjliga Palmemördare.

I boken inser Pettersson att resonemanget med att Skandiamannen ständigt var beväpnad inte är helt vattentätt. Han laborerar därför med ett alternativ (sid 215) – nämligen att denne sedan han sett paret Palme vid 21-tiden fick hjälp med att få tag i ett skjutvapen: ”tiden räckte gott och väl för att någon skulle köra in med en revolver från Täby”.

I Täby bodde inte bara Skandiamannen själv utan också en vapensamlare som ingick i hans bekantskapskrets och som Thomas Pettersson hittat i sina efterforskningar. Denne vapensamlare som varit innehavare av en stor mängd vapen hade också – kunde Pettersson konstatera – haft revolvrar av den typ som var aktuell i utredningen.

Det låter förstås lite spännande. Men det finns inget som tyder på att den numera avlidne vapensamlaren var kriminell – och inte heller något konkret som pekar på att han skulle ha lånat ut en revolver till Skandiamannen. Och om inte vapensamlaren och Skandiamannen tillsammans konspirerat om att mörda Palme är det väl rätt osannolikt att denne skulle köra in med ett skjutvapen till Skandiahuset en sen fredagskväll bara för att hans bekant bad honom om det.

Samtidigt är det klart att Pettersson har en viss poäng i att det inte kan uteslutas att Skandiamannen fått tag i ett vapen den vägen. Bekymret är bara det vanliga när det spekuleras om Palmeutredningen: något som i princip är tänkbart kan plötsligt presenteras som väldigt sannolikt.

Men det finns förstås flera komplikationer om vi tänker oss att Skandiamannen snabbt beställde och fick tag i en revolver: hur kunde han räkna med att över huvud taget hitta Olof Palme om han inte begav sig tillbaka till bion?

Grandbiografen, bild från 2009. By Holger.Ellgaard [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, from Wikimedia Commons
Och det är givetvis i det här sammanhanget som det blir intressant med den nya infallsvinkel som finns i boken – nämligen resonemanget om att Skandiamannen inte bara var vid Grand omkring klockan 21 utan att han återvände dit så att han fanns på plats när det var dags för paret Palme att lämna Grandbiografen.

Thomas Pettersson skriver:

Genom någon av Skandias bakdörrar gick han sedan ut för att återvända till Grand i god tid innan filmerna slutade. Där observerades [Skandiamannen] av [Margareta S] och [Anneli K] när han glasögonförsedd stirrade in genom fönstren till biografens lobby för att försöka urskilja makarna Palme i vimlet. /…/ När Olof och Lisbet väl dök upp måste han ha följt efter dem på gatan, och iakttogs då även av Mårten Palme. /…/ Men sedan måste modet ha svikit honom. Var det helt enkelt för mycket folk på Sveavägens västra trottoar? Enligt detta scenario återvänder [Skandiamannen] til Skandia genom samma dörr på baksidan. Den laddade tankeleken var i så fall över, nu skulle han bara stämpla ut och ta sig hem.

Och så fortsätter Thomas Pettersson att spekulera omkring vad som händer sedan: Skandiamannen stämplar ut, går till entrén och är snart ute på gatan. Han svänger till höger, kanske för att gå till en buss som kan ta honom till Täby. Eller kanske med en halvhjärtad förhoppning om att få se makarna Palme igen:

Och så kommer de spatserande, helt överraskande, på hans sida av vägen. /…/ När de passerar [Skandiamannen] vänder han på klacken och följer efter. (Sid 216)

Några ögonblick senare skjuter han Olof Palme.

Hypotesen att Skandiamannen återvänder till Grand för att fånga upp statsministerparet när filmen slutar kan ju förefalla vara ett sätt att logiskt knyta ihop säcken – om det är sant.

Själva grundtanken om hur mordet gått till är ju inte ny. Det var den som utgjorde upplägget i rättegången mot Christer Pettersson. Enligt åklagarna hade Pettersson råkat stötta på paret Palme vid Grand före föreställningen, därefter skaffat sig ett skjutvapen och så återvänt till Grand innan filmen slutade för att mörda statsministern. Och så hade missbrukaren från Rotebro följt efter Olof och Lisbeth för att slutligen utföra sitt dåd i Dekorimahörnan.

Nu kan ju inte Thomas Pettersson bygga upp ett alldeles likadant scenario eftersom det är klarlagt att Skandiamannen inte alls följde efter makarna Palme från bion. Vi vet att han stämplade ut från jobbet och gick ut från byggnaden vid en tidpunkt väldigt nära mordet. Det är därför Pettersson måste skissa på en lite mer komplicerad variant, en som ändå ska sluta med att Skandiamannen skjuter statsministern.

Hur troligt är då det här resonemanget?

Ja, att Skandiamannen i hemlighet skulle ha smugit iväg till Grand mot slutet av den sena föreställningen av Bröderna Mozart blir ju bara rimligt att ens tänka sig om han vet att makarna Palme är där. Och om vi tänker oss honom som ensam gärningsman betyder det i sin tur att han själv bör ha varit vid bion omkring klockan 21 och observerat Olof och Lisbeth när de kom till biografen.

Så den första frågan är: hur sannolikt är det att han var det?

Thomas Pettersson bygger det på uppgifter som ska ha kommit från väktaren Anna-Lisa G om att Skandiamannen kommit in utifrån vid 21-tiden.

Men det förbryllande är att den enda dokumentation som tycks finnas i utredningen om den saken inte kommer från Anna-Lisa G utan från en tjänsteman inom Skandia, Per H, som arbetade med en del säkerhetsfrågor inom företaget och som snabbt kom att fastna för hypotesen att Skandiamannen var Palmes mördare.

Per H hade under 1986 intensiva kontakter med poliser i Palmeutredningen där han presenterade uppgifter som tycktes vara komprometterande för Skandiamannen. Till sist tycks hans arbetsgivare ha tröttnat på honom, han omplacerades till en vad han själv kallade ”hopplös tjänst” inom företaget, slutade och kom senare att arbeta för den tidigare säpochefen P-G Vinges säkerhetsföretag, Vinge Integrated Protection (VIP). En annan som gått till samma företag var Alf Karlsson, en chef inom Säpo som haft jourtjänstgöring under natten då Palme mördades.

I ett förhör som hålls med Per H den 9 juni 1986 av kriminalinspektören Erik Skoglund i Palmeutredningen säger Per H att Anna-Lisa G berättat att Skandiamannen ”varit ute och käkat” och ”passerat in /…/ strax efter nio”.
Det låter ju verkligen intressant. Och det är det som är själva utgångspunkten för Thomas Petterssons hypotes. Men vad säger Anna-Lisa G själv? Hon hörs den 10 juni, alltså dagen efter Skoglunds förhör med Per H. Och där framträder en tydlig och helt annan berättelse om när Skandiamannen varit ute och ätit middag.

Förhöret hålls av två poliser, en av dem är samme Skoglund som hör Per H dagen innan.

Ur förhöret:

Förhörsledaren: Ja, avsikten med det här förhöret är att reda ut förhållandet den 28 februari på kvällen när du arbetade.

G: Ja. Jag började och var på Securitas förmodligen 10, över 8, alltså 20.10.

F: På kvällen eller på dan?

G: På kvällen.

F: Du menar på Skandia?

G: Ja, förlåt, på Skandia ja. Och hade förmodligen åkt in tidigt för att jag skulle handla och då kommer jag alltid lite tidigare, annars brukar jag vara 20 över 8. Och när jag kom dit så kom [Skandiamannen] in utifrån och sa att han skulle arbeta över. Det är väl honom ni vill höra om?

F: Mm.

G: Och att han hade varit ute och ätit middag, han hade arbetat hela dagen och skulle fortsätta och arbeta hela kvällen på grund av att han skulle ha semester och skulle resa bort och han hade ett arbete som skulle vara färdigt.

Och senare i förhöret kommer saken upp igen.

Förhörsledaren: Du såg när han kom?

G: Ja, när han kom utifrån, ja.

F: Och då var klockan?

G: Ungefär 10 över 8 nånting sånt där…

F: 20 över 10 alltså?

G: Nej, över 8. 20.10. Förlåt. 20.10 ungefär. Det är vad jag tror va’. Jag kan inte exakt säga, men då kom han in och sa att jag ska arbeta för att jag ska ha semester.

Det här är ganska tydligt. Anna-Lisa G hade uppfattningen att Skandiamannen kommit in precis i samband med att hon kom till jobbet. Och det bör enligt hennes minnesbild ha varit 20.10 den här kvällen. Hon ger till och med ett skäl till den uppfattningen: hon tycker sig komma ihåg att hon kommit lite tidigare än vanligt eftersom hon varit på stan och handlat. Ifall hon inte gjort det hade hon kommit in 20.20. För vårt resonemangs skull spelar det ingen roll om det var 20.10 eller 20.20 som Skandiamannen kom in efter att ha ätit middag. I båda fallen var det alldeles för tidigt för att han skulle kunna ha träffat på makarna Palme vid Grand.

Självklart kan man påstå att Anna-Lisa G mindes fel. Sådant kan ju aldrig uteslutas. Men när hon dagen efter ringer polisen för att komplettera sina förhörsuppgifter har hon inget att lägga till eller ändra om tiden för när Skandiamannen kom in.

Rimligtvis finns det därför ingen anledning att på grundval av hennes vittnesuppgifter i mordutredningen dra slutsatsen att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 21.

Och ifall det är högst tveksamt om han var där då, före den sena föreställningen, blir det automatiskt lite knepigare att göra troligt att han var där efter föreställningen. För om han inte sett makarna Palme innan filmen började – varför skulle han i så fall söka sig till Grand för att spana på dem när filmen slutade?

Nu ska det direkt sägas att det i utredningsmaterialet finns ett rätt starkt underlag för att det fanns en mystisk man som befann sig utanför Grand både före och efter den sena föreställningen av Bröderna Mozart och att denne man visade ett intresse för statsministerparet.

I min bok Mordgåtan Olof Palme diskuterar jag detaljerat vittnesmålen från Grandbiografen och omständigheterna kring makarna Palmes promenad hemåt.

Jag går igenom den saken rätt utförligt i min bok Mordgåtan Olof Palme. Den genomgången baserar sig, ska det tilläggas, på de vittnesmål från Grand som släpptes i samband med rättegången mot Christer Pettersson. Merparten av de vittnesmål från Grand som finns i utredningen släpptes inte och i vilken utsträckning de förstärker eller försvagar slutsatsen om en Grandman som fanns på plats både omkring klockan 21 och omkring klockan 23 är något som jag förhoppningsvis kan återkomma till en annan gång. Nu nöjer vi oss med det som blev känt i samband med Petterssonmålet – och det är anmärkningsvärt nog.

Två av de i sammanhanget intressanta vittnesmålen gäller observationer före den sena föreställningen av Bröderna Mozart, de övriga handlar om minuterna kring den tid då filmen slutar. Om alla handlar om samma man så stämmer det överens med i alla fall en av Palmeutredarnas centrala hypoteser i samband med åtalet mot Pettersson: att en väntande man uppehöll sig vid bion både omkring klockan 21 och klockan 23.

Det första vittnet som framstår som relevant i sammanhanget är maskinisten Hubert F. Han arbetar i det för oss välkända Skandiahuset på Sveavägen. Den här kvällen har han jobbat över – dock inte så länge som Skandiamannen. En bra stund före klockan 21 har han gett sig iväg från arbetsplatsen. Han ska ta sig hem med en buss som stannar utanför ABF-huset strax söder om Grand. Det är på samma sida av Sveavägen som biografen.

Hubert missar den buss som går 20.45. Han vet inte när nästa buss ska gå. Det finns en turlista i busskuren, men det är så mörkt att han inte kan läsa den. Så han bestämmer sig för att helt enkelt vänta på nästa buss – när den nu kommer – eller möjligtvis ta en ledig taxi om en sådan kommer förbi.

Strax före klockan 21 ser han en man som kommer gående från biografen och fram till busskuren. Mannen kastar en snabb blick på tidtabellen och så vänder han tillbaka mot Grand. Snart är han i busskuren igen, betraktar Hubert noga och stannar sedan en stund kvar i kuren med blicken riktad mot bion. Men han blir inte stående länge, efter några ögonblick promenerar han åter mot Grand. Så där håller det på. Hubert drar slutsatsen att mannen spionerar på en kvinnlig bekant som är ute med någon annan. När Huberts buss till sist kommer 21.15 är mannen inte vid hållplatsen.

Hubert beskriver honom så här: omkring 40 år, omkring 180 cm lång, troligen mörkt hår, ”rak näsa med buckla upptill”. Mannen gav ett ”senigt, sportigt” intryck. Han bar svarta byxor och en jacka som också var mörk men något ljusare än byxorna.

Den var längre än en midjejacka. Den mest intressanta detaljen i klädseln var att han hade skärmmössa med öronlappar.

Mannen tycks alltså ha bevakat Grandbiografen åtminstone från ungefär klockan 20.50 och en stund framåt. Makarna Palme kom till bion just omkring 20.50.

Av Hubert F:s berättelse framgår det inte om mannen i så fall märkte det. Men det är förstås fullt möjligt. Om det var fallet – och om han intresserade sig för makarna Palme – vet vi inte om han begett sig till bion för att han visste att de skulle komma dit eller om han råkade se dem där och då reagerade med starkt intresse. Båda alternativen är tänkbara.

Vi går vidare till nästa vittne, konstnären Birgitta W. Hon har varit på sjuföreställningen av ”Bröderna Mozart” med sin man och en väninna. Den slutar ungefär 20.50. Efter filmen är det mycket trängsel i foajén. Hennes man går ut på gatan före henne själv och väninnan. Maken blir stående alldeles intill Mårten Palme som befinner sig på trottoaren. I samma ögonblick kommer Olof och Lisbeth gående till bion. När Birgitta W går ut på gatan med väninnan syns inte längre makarna Palme. Däremot ser Birgitta hur en man står en bit ifrån hennes make. Mannen sträcker sig på tå för att se in i biografen. Birgitta lägger märke till vad hon beskriver som ”hans brinnande blick”. Så börjar hon tala med sin make om filmen och efter det vet hon inte något om vad mannen gör.

En av de teckningar som Birgitta W gjorde av den man som hon såg utanför biografen.

Hon beskriver honom som 175–180 cm lång, troligtvis med mörkt hår som även kan vara en stickad mössa, mörka raka, ögonbryn, djupt liggande ögon tätt ihop, långsmalt ansikte. Han har en mörk rock eller en mörk täckjacka som slutar en bra bit ovanför knäna. Hon är van att teckna porträtt och för Palmeutredarnas räkning gör hon också några teckningar som föreställer mannen som hon minns honom.

Tiden stämmer bra med Hubert F:s observation och det är ju av den anledningen ganska troligt att Birgitta har sett samma spanande man. Den viktigaste skillnaden i signalement är att Birgitta tror att mannen är barhuvad eller har stickad mössa medan Hubert talar om en skärmmössa.

Två timmar efter Birgittas iakttagelse, omkring klockan 22.50, kommer flygledaren Lars Erik E åkande till Grand i sin fars bil, en silvergrå Volvo GLT. Han ska hämta sina föräldrar som sett ”Amadeus”. Den filmen har han själv redan sett, så för egen del har han varit på en annan bio. Där har han sett en film som slutat tidigare.

Lars Erik ser en man som går av och an utanför Grand. Senare beskriver han mannen som 35–40 år, 180–185 cm lång, kraftigt byggd. Ansiktsformen är fyrkantig, ansiktet är hårt och rått. Mannen har en mörk fjällrävenliknande jacka, inte täckjacka och inte knälång rock. Mannen har en ljus, gulaktig mössa, inte keps. Lars-Erik får olustkänslor när han ser mannen och låser därför bildörrarna inifrån.

Ur polisförhör med Lars Erik E 24 april 1986. Han beskriver den skrämmande man han sett utanför bion.

Vid 23-tiden öppnas biografdörrarna och en ganska liten grupp människor kommer ut. (Det är publiken som sett filmen ”Gå och se”.) Lars-Erik reagerar över att den väntande mannen inte passar på att gå in i foajén trots att det är ganska kallt ute. Några minuter senare, bortåt 23.15, strömmar det ut mycket folk. (Det är publiken från ”Bröderna Mozart”.) När de människorna har skingrats är också den väntande mannen borta.

Lars-Erik ritar en teckning av mannen och ger den till polisen. Den visar klädsel och kroppsbyggnad, inte ansiktet.

Här har vi, minst lika tydligt som i Huberts och Birgittas vittnesmål, en man som bevakar Grand och som ger ett obehagligt intryck. Men ser Lars-Erik samma man som de andra? Det är inte säkert. Mannen är klädd i mörka byxor och jacka. Hubert talar om en senig och sportig person, Lars-Erik menar att han är kraftigt byggd. Birgitta föreställer sig att han kan ha en stickad mössa, det stämmer bra med hur Lars-Erik uppfattat saken.

Kepsen som Hubert talar om är dock en avvikande uppgift.

Margareta S och Anneli K är två väninnor i trettioårsåldern som går på den sena föreställningen av ”Gå och se”, filmen som slutar några minuter före ”Bröderna Mozart”. Anneli slinker in på toaletten efteråt och Margareta står kvar i foajén. Med blicken följer hon två män som intresserar henne lite grann när de går ut från bion. Hennes blick fastnar då på en man som står direkt utanför biografdörrarna.

Han har en mycket intensiv blick och han stirrar in i foajén. Margareta har gott om tid på sig för sina observationer, det dröjer flera minuter innan Anneli kommer och under den tiden ser hon hela tiden mannen. De får ögonkontakt vid ett par tillfällen.

Mannen verkar spänd och ångestfylld. När Anneli kommit tillbaka går kvinnorna ut från bion och beger sig Sveavägen söderut. Efter ett par meter vänder sig Margareta om och ser att mannen tittar efter dem.

Margareta beskriver mannen som att han har nordeuropeiskt utseende, omkring 175 cm lång, blå ögon, hår som inte är mörkt. Mannen har glasögon som troligen är stålbågade, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor. När hon hörs några veckor senare om samma sak säger hon att mössan med uppfällda öronlappar var en keps.

Väninnan Anneli säger för sin del redan vid första förhöret dagen efter mordet att mannen hade keps. I övrigt stämmer hennes uppgifter väl överens med vad Margareta berättar. Hon säger också att han bar glasögon och hade en stirrande blick. Hon tror att han var 170–175 cm lång. Och hon tror att hon skulle känna igen mannen om hon såg honom igen.

Margaretas och Annelis observation av mannen sker alltså samtidigt som Lars-Erik reagerar över att han inte går in i foajén och väntar i samband med att publiken från ”Gå och se” kommer ut. Det är mycket sannolikt att observationerna handlar om samma man.

Här kommer kepsen igen, den som maskinisten Hubert F, han som väntade vid busshållplatsen, talade om. Margaretas och Annelis vittnesmål ökar sannolikheten för att samma person var på plats vid bion både när sena föreställningen av Bröderna Mozart startade och när den slutade. I övrigt tonar en ganska enhetlig bild fram, även om den stirrande mannens längd varierar en bit.

Resebyrådirektören Max D har varit på Stadsteatern med sin fästmö. De promenerar genom stan och passerar Grand omkring klockan 22.50. Max lägger märke till en man som tittar in i skyltfönstret till bokhandeln som ligger något söder om Grand. Mannen är i 45-årsåldern, 160–170 cm lång, är klädd i täckjacka som troligen är mörkblå. Han har mörka byxor. Och på huvudet har han en sorts mössa, troligen en keps. Mannen ger ett ”härjat intryck”.

Max talar om en ganska kort man. Men åldern stämmer bra överens med vad de andra Grandvittnena talat om. Och uppgiften om kepsen tycks binda samman hans iakttagelse med såväl Huberts som Margaretas och Annelis – och indirekt också med Lars-Eriks observation eftersom han bör ha sett samma man som Margareta och Anneli. Hubert såg för sin del mannen med kepsen före den sena föreställningen, samtidigt som Birgitta gjorde sin observation, även om hon inte lade märke till en keps.

Därmed finns det en trolig koppling också mellan hennes och de andras vittnesmål.

Programmeraren Lars K har sett den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart”. Efter filmen har han gått ut på Sveavägen och sedan svängt vänster upp på Tegnérgatan där han har sin bil parkerad. Under sin korta promenad observerar han två män. En ser ut som en marockan, den andre beskriver han som en töntig man i skidkläder. Marockanen visar sig när Lars kommit en bit på Tegnérgatan och han återkommer inte i andra kända vittnesmål. Den töntige mannen i vad som liknar skidkläder från 50-talet är förmodligen mer intressant. Han står alldeles utanför bion och tittar på reklamaffischerna. Jackan och byxorna ger ett mörkt intryck. På huvudet har mannen en skidmössa med skärm. Han har inte glasögon. Han verkar vara i 40-årsåldern. Lars tycker att han ser ”fånig” ut. Han är lite rödmosig och småfrysande, han verkar inte vara en biobesökare.

Det här är ytterligare ett exempel på hur varierande vittnesiakttagelser kan vara. Lars har inte sett en hotfull utan en löjlig person. Annars tyder det allra mesta ju på att Lars sett samme man som Lars-Erik, Margareta, Anneli och Max. Tid och plats stämmer. Åldern stämmer. Mörk jacka och byxor stämmer med den dominerande beskrivningen från andra vittnen.

Att mannen fryser tyder på att han stått ute och väntat en stund. Och så har vi skidmössan med skärm, vilket ju påminner om vad Hubert, Max, Margareta och Anneli talat om.

Ännu ett vittne vid biografen har lämnat uppgifter om någon som skulle kunna vara samma person som den som tycks förekomma i de nyss nämnda vittnenas berättelser.

Det är Mårten Palme. Han förhörs första gången av kriminalinspektören Börje Wingren tidigt på morgonen den 1 mars, alltså bara några timmar efter mordet. Mårten berättar att när han, flickvännen och föräldrarna stod och pratade efter bioföreställningen kom de att dra sig bortåt en liten bit så att de hamnade utanför bokhandeln strax söder om Grand. När han och flickvännen skiljs åt från Olof och Lisbeth passerar de en man som står och tittar i ett skyltfönster till en möbelaffär mellan bokhandeln och Grand.

I förhöret beskrivs mannen så här: ”omkring 40 år gammal, c:a 180 cm lång och kraftigt byggd”. Mannen bar ”en blå täckjacka som var ganska så lång” och han var också ”iklädd en keps med knäppe till skärmen”. Vidare heter det att mannen ”såg ganska så bufflig ut utan att vara sjaskig”. Och längre ner i förhöret står det: ”Mårten tillägger att mannen troligen bar på ett par stålbågade glasögon”.

Uppgifterna här är ju intressanta, särskilt i förhållande till vad de andra citerade Grandvittnena har sagt. Ålder och längd lägger sig i mittfåran av de övrigas beskrivningar. Kepsen och de stålbågade glasögonen är två tydliga detaljer som tycks knyta samman Mårten Palmes observation med de övriga vittnesmålen.

Lägger man samman de iakttagelser vi gått igenom ser vi alltså framför oss en man som tycks ha stått utanför biografen och spanat både innan den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” började och efter filmens slut.

Det är ett besynnerligt beteende och mycket pekar därför på att mannen har en roll i mordet på Olof Palme – i synnerhet som han inte ger sig till känna efter mordet.

Kan man dra flera slutsatser?

Kriminalkommissarien Elving Gruvedal gjorde en egen utredning av bevisningen i Palmemordet och tittade särskilt på uppgifterna om Grandmannen.

En person som hade en del att säga om den saken var den numera avlidne kriminalkommissarien Elving Gruvedal. När jag pratade med honom våren 2010 var han 88 år och hade inte varit i tjänst sedan december 1986. Men hans engagemang för brottsutredande hade inte minskat och han hade just kommit ut med en bok som han kallat Den slutliga sanningen om Palmemordet.

Där kom han med en hård kritik av hur mordutredarna struntat i konkreta vittnesuppgifter om gärningsmannens och Grandmannens klädsel.

Allt har varit fokuserat på att vittnena skulle koppla samman sina minnen av att de sett en stirrande blick med just Christer Pettersson. Utredarna har försökt skapa intrycket att Pettersson skulle vara den enda mannen i världen med en sådan blick.

Men så är det ju inte.

Elving Gruvedal menade att det var viktigt att fokusera på vittnesuppgifterna om kläderna och ansåg att Palmeutredarna i stort sett struntat i det. Han pekade till exempel på de där tydliga återkommande uppgifterna i vittnesmålen om Grandmannen: denne tycktes ha haft keps, glasögon och jacka. Vittnena från mordplatsen hade däremot lyft fram andra saker, framför allt menade de flesta att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock.

”Det betyder att Grandmannen knappast är mördaren. Däremot kan han vara mördarens medhjälpare”, sa Elving Gruvedal.

Det är lätt att slås av logiken i Gruvedals sammanfattning. Och om mördaren hade en medhjälpare är det ju ganska rimligt att tänka sig att denne fanns på plats vid bion både före och efter filmen – precis som dessa kända vittnesmål pekar på.

Vissa av vittnesmålen om en Grandman innehåller alltså uppgifter om någon sorts keps och stålbågade glasögon. Men den dominerande beskrivningen av mannens ytterplagg är att det var en jacka, inte en rock.

Hubert F är förstås intressant i sammanhanget. Han såg en man med skärmmössa – vilket ju kan vara en beskrivning för keps – vid 21-tiden. Och han arbetade i Skandiahuset vilket innebär att han kan ha känt till Thomas Petterssons favoritmisstänkte till utseendet. I så fall borde Hubert förstås ha vetat om det var, eller inte var, Skandiamannen han såg utanför bion. I det förra fallet borde han ha berättat det för polisen. Men Skandiahuset hade många anställda, och Hubert behöver inte ha känt igen alla.

Tyvärr går det inte att fråga Hubert, han avled 1997. Men hans beskrivning av mannen – ”rak näsa med buckla upptill”, gav ett ”senigt, sportigt” intryck – låter i vilket fall inte som huvudpersonen i den här texten.

Birgitta W gjorde ett antal teckningar av den mystiske man hon såg. De har inte den minsta likhet med Skandiamannen. Lars-Erik E gjorde också en teckning. Inte heller den påminner om försäkringstjänstemannen.

När det gäller Skandiamannen har vi redan tidigare konstaterat att det inte finns några tyngre belägg för att han var vid bion och träffade på paret Palme före filmen. Huberts och Birgittas vittnesmål om en mystisk man vid bion omkring klockan 21 ger inte heller något stöd för att det var honom de såg.

Och om vi – som Thomas Pettersson – utgår från hypotesen att Skandiamannen utförde mordet utan hjälp av några spanande medhjälpare så kan vi med viss tyngd dra en slutsats: var han inte vid Grand omkring klockan 21 och upptäckte paret Palme så hade han inte heller någon anledning att bege sig till bion och spana omkring klockan 23.

Men utöver det finns det ett annat viktigt argument för att han inte var den mystiske man som Mårten Palme såg intill biografen efter föreställningen.

Tidsfaktorn.

Vi kan vara ganska kategoriska när det gäller tidpunkten för Mårten Palmes observation av mannen i keps och glasögon. Det var när hans föräldrar började gå söderut. Den samlade mängden vittnesmål och andra kända tidsuppgifter tyder på att det bör ha varit ungefär klockan 23.15.

Tidpunkten för mordet kan fastslås med ännu lite större exakthet, omkring 23.21.30.

Vi vet att Skandiamannen stämplade ut från sitt arbete och pratade med väktarna i receptionsdisken vid en tidpunkt som bör ha varit strax före mordet. Om han varit vid Grand alldeles innan dess och blivit sedd av bland andra Mårten Palme måste han alltså ha begett sig från biografen omkring 23.15 eller ännu senare, tagit sig till Skandiahuset och slunkit in osedd via en bakväg. Och sedan ska han alltså ha dykt upp hos väktarna vid huvudentrén och passerat ut. Det är ett ganska krångligt scenario. Och det finns inte mycket tid för att genomföra något sådant.

Om hans bestämda plan redan vid biografen är att mörda Olof Palme blir det ju svårbegripligt varför han väljer att fjärma sig från sitt tilltänkta offer och ta sig till Skandias baksida. Sannolikheten talar ju i så fall för att han ska förlora kollen på var Palme befinner sig. Man kan förstås tänka sig – som Thomas Pettersson spekulerar om (på sid 215f i sin bok) – att Skandiamannen först tänkt mörda Palme vid bion, men att modet svek honom och att han därför återvände till Skandia. När han sedan lämnade sin arbetsplats råkade han få syn på Palme igen och morskade upp sig så mycket att han beslutade sig för att i alla fall genomföra dådet.

I detta senare fall kan man knappast tänka sig att Skandiamannen agerade särskilt blixtsnabbt då han tog sig från Grand och tillbaka till arbetsplatsen – det Thomas Pettersson beskriver är ju en tilltänkt gärningsman som i denna fas fegar ur och smyger tillbaka till jobbet med svansen mellan benen.

Thomas Pettersson anser sig ha kommit med lösningen på mordgåtan från Sveavägen. Foto: Ola Kjelbye

Thomas Pettersson tänker sig att Skandiamannen stämplar ut klockan 23.19, så tidigt som omkring fyra minuter efter det att paret Palme börjar promenera söderut. Det finns, som vi nu ska se, skäl att tro att han kanske stämplade ut minst en minut senare än så. Oavsett den exakta tiden måste han ha raskat på något väldigt från Grand om han kom därifrån. Och det är svårförenligt med Thomas Petterssons hypotes att han i det läget skulle ha gett upp sina mordplaner.

Och det gäller förstås alldeles särskilt om Skandiamannen verkligen stämplade ut så tidigt som 23.19.

Låt oss nu stanna upp lite grann inför Petterssons påstående om denna tidiga utstämpling – för det är centralt i hans teoribygge om att Skandiamannen mördade Olof Palme.

I förhören med Skandiamannen framgår dennes egen version tydligt: han hade hunnit ut på gatan och omedelbart börjat gå söderut för att ta T-banan när han hörde hur det smällde. Han skulle då, enligt egna uppgifter, ha befunnit sig nära annonspelaren en bit norr om Dekorimahörnan. Det var enligt hans bedömning omkring 20 meter från mordplatsen. Riktigt så långt var det inte från annonspelaren till mordplatsen, snarare 15 meter. Men det spelar mindre roll. Var Skandiamannen vid annonspelaren när det smällde kan han förstås inte ha utfört mordet.

Det är den versionen Thomas Pettersson är tvungen att slå sönder.

Skandiamannen måste ha kommit ut tidigare om han var mördaren. Han måste ha upptäckt statsministerparet och beslutat sig för att sätta sin plan i verket. Det betyder att han allra senast bör ha kommit ut på gatan i samband med att de passerade Skandias entré.

Men just då kan det knappast ha varit.

För då skulle rimligtvis vittnet Nicola F som mötte paret Palme just utanför Skandias entré ha sett honom komma ut på gatan.

Men Nicola säger något helt annat. Han talar om en man som kom norrifrån och som kom gående en bit efter makarna Palme. Hans första fundering var att det var en livvakt, men han tyckte inte riktigt mannen gav det intrycket.

Det här ger en öppning åt Pettersson i hans teoribygge. Det skulle kunna passa ihop med att Skandiamannen inte alls begav sig söderut på Sveavägen för att promenera mot tunnelbanan utan att han i stället valde att gå norrut för att fånga en nattbuss till Täby.

Vad är det för poäng med en sådan hypotes? Jo, i så fall kan han ha träffat på paret Palme längre norrut, beslutat sig för att genomföra mordet och sedan följt efter Olof och Lisbeth söderut för att få chansen att utföra dådet vid första lämpliga tillfälle.

Att mannen som Nicola talar om skulle kunna vara en förföljande mördare är förstås en hypotes som kan tyckas vara värd att stanna upp inför.

Men Thomas Pettersson gör tyvärr inte bara det. Han bestämmer sig för att det måste vara så och att mördaren måste vara identisk med Skandiamannen.

På sidan 210 i sin bok skriver Pettersson:

Med tanke på att [Nicola F] såg en haltande man i mörkblått som skuggade Olof och Lisbet Palme norr om Skandiaentrén, måste [Skandiamannen] först ha gått norrut innan han mötte dem på gatan och bestämde sig för att följa efter.

Nu finns det ju vissa problem med den slutsatsen. Den beskrivning Nicola ger av mannen han såg låter inte särskilt mycket som Skandiamannen. Nicola nämner inga glasögon, ingen keps och ingen mörk rock, utan i stället en blå jacka. Och det där med skuggningen har Thomas Pettersson tänkt ut själv – något sådant har Nicola inte sagt. I stället har han gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg.

Och det är en högst tänkbar förklaring till hans observation även om Anders B enligt sin egen vittnesberättelse aldrig befann sig riktigt så långt norrut – han stod och väntade utanför Götabankens inomhusbankomat. Men under denna väntan i kylan kan han förstås ha trampat iväg några meter norrut och sedan vänt om söderut igen – utan att det satt några spår i hans minne efteråt.

Sedan Anders passerat Nicola bör han i så fall ha stannat upp utanför bankomaten igen – för att lite senare bege sig söderut sedan han beslutat sig för att åka hem i stället för att fortsätta kvällen med arbetskompisarna. Och då hinner han nästan ifatt Olof och Lisbeth – ungefär vid annonspelaren ser han dem plötsligt några meter framför sig. Promenerande bredvid dem går den man som snart ska visa sig vara mördaren. (Vittnesmålen från Anders och andra som gäller ögonblicken före mordet går jag detaljerat igenom i min bok Konspiration Olof Palme.)

Konspiration Olof Palme innehåller bland annat en noggrann analys av skeendet på mordplatsen.

Låt oss ändå tills vidare för resonemangets skull gå med på att det var Skandiamannen som kom gående bakom makarna Palme när de mötte Nicola vid Skandias entré – precis som Thomas Pettersson föreställer sig. Då inser vi snabbt att om det var på det sättet måste Thomas Petterssons påstådde Palmemördare ha gått ut genom Skandias entrédörrar bra mycket tidigare än vad han själv påstått.

Hur ser kända fakta i just den frågan ut? Det vi skulle vilja veta om saken kan brytas ner i två frågor: när stämplade Skandiamannen ut? Och när gick han ut på gatan?

Det finns nämligen inte någon automatik som säger att vi vet när han lämnade byggnaden bara för att vi vet när han stämplade ut. Det enda vi kan utgå från är att han stämplade ut först och gick ut sedan.

Uppgifter som berör just detta kommer upp i ett avsnitt av ett förhör med väktaren Henry O som arbetade på Skandia under mordkvällen. Han hördes av Palmeutredarna den 12 juni 1986, alltså två dagar efter förhöret med Anna-Lisa G.

När vi kommer in i förhöret har han just berättat för polisen att han pratat lite med en annan väktare, Annette K, som skulle sluta för kvällen:

Henry O: Och medan vi höll på att prata där så kom [Skandiamannen].

Förhörsledaren: Mm, varifrån då?

O: Inifrån huset, troligtvis från sitt rum då, på en trappa. Och ja, jag har pratat med honom ganska mycket, frågade om han haft mycket att göra och då sade han att han hade slutfört ett jobb som var tvunget att vara klart för han skulle gå på semester nästa vecka. Sedan stod vi och pratade i ett par minuter. Och sedan ungefär 23.20 så skulle han gå iväg hem då för att ta sista t-banan hem. Han bor tydligt utåt Mörby eller Danderyd någonting. Och tåget kommer på Centralen kvart i tolv.

F: Ja, hur gjorde han när han kom ut? Har ni några rutiner att de ska stämpla eller att de måste ha nyckel och låsa upp dörren eller någonting sådant?

O: Nej, om han har stämplat ut så gjorde han det innan man kom ut till receptionen så att säga, så det är en sådan sak som vi inte såg om han gjorde eller inte.

F: Det syns inte från receptionen?

O: Nej, men troligtvis gjorde han det eftersom han skulle på semester.

F: Ja, och efter det här lilla samtalet med honom så gick han därifrån.

O: Ja, så önskade jag honom trevlig semester som man brukar göra.

Här har vi alltså en tydlig beskrivning av att Skandiamannen först måste ha stämplat ut och därefter gått till entrén där han pratat en stund med Henry O.

Först därefter gick han ut på gatan.

Henry säger alltså att de samtalade ett par minuter.

Här kan man väl säga att ju längre tid Skandiamannen var kvar och pratade efter utstämplingen, desto mindre tid blir det kvar för honom att bege sig norrut, träffa på paret Palme, följa efter dem söderut och genomföra mordet.

Om utstämplingstiden var omkring 23.20 som Henry O säger här så blir tiden då Skandiamannen kommer ut på gatan strax efter 23.22. Ifall det verkligen var fullt så sent så skulle Palme redan ha varit död när Skandiamannen lämnade byggnaden.

Nu har vi inga bevis för att Skandiamannen verkligen pratade så länge som ett par minuter med väktarna. Kanske var det mycket kortare tid?

En som har presenterat en annan bild av saken än Henry O är en tjänsteman på försäkringsbolagets personalavdelning, Roland B. Den 9 juni 1986 förhörs han om vår huvudpersons förehavanden. Han berättar då att han kom i kontakt med Skandiamannen dagen efter Palmemordet eftersom denne ville kontrollera sin utpasseringstid.

I förhöret berättar Roland B att han kontrollerar klockslaget för utstämplingen och sedan ringer upp Skandiamannen och ger honom den tidsuppgiften. Han tillägger:

Och då sade jag det att gick du direkt ut på gatan då, stannade du inte och pratade med vakterna någonting? Nej, jag gick direkt ut. Det fann jag lite anmärkningsvärt för att det är ganska vanligt när vi jobbar sent att man stannar och byter ett par ord med väktarna. Men det påstår han att han inte gjort. Därför menade han att den tidsangivelse jag hade här, den var ganska säkert riktig då.

Roland B nämner här att han själv kan tänka sig att det ändå kan ha tagit någon minut mellan utstämplingen och att Skandiamannen var ute på gatan. ”Men inte just så mycket mer.”

Det här är intressant, kan man tycka. Roland B markerar alltså att Skandiamannen snarast envisats med att han kommit ut på gatan tidigt, nästan vid samma tidpunkt som då han stämplade ut. Om han verkligen varit ute tidigare än vad som framgått av hans egen berättelse och haft något mystiskt att dölja kan man tycka att det borde ha legat i hans intresse att dölja det genom att ge intryck av att han tagit tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut.

I den meningen ger Roland B:s beskrivning ovan inte alls intryck av att Skandiamannen försökte sopa igen några spår. Inte heller Henry O:s berättelse – som i sak skiljer sig från vad Roland B säger – är ju komprometterande för Thomas Petterssons påstådde gärningsman, tvärtom snarast. Henry tror ju att Skandiamannen tog god tid på sig för att småprata vid utpasseringen. Det låter ju inte precis som om denne var uppjagad och stressad – vilket han väl borde ha visat tecken på om han nyss varit en hårsmån från att skjuta Palme utanför biografen.

Nu finns det ändå en uppgift i förhöret med Roland B som faktiskt ser ut att vara besvärande för Skandiamannen. Och det är själva stämplingstiden för utpasseringen. Det är nämligen just från förhöret med Roland som Thomas Pettersson fått uppfattningen att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19.

Så här står det i protokollet över förhöret med Roland B, alldeles före det avsnitt vi nyss citerade:

Och så åkte jag in hit [till Skandiahuset, på lördagen] och så tittade jag på tiden här och konstaterade att det var 23.19 då [som var tiden för utstämplingen].

Och det var alltså den tiden, 23.19, som Roland B säger att han meddelade Skandiamannen. Denne skulle då ha svarat att den tiden ganska säkert var riktig – och att den dessutom mer eller mindre måste ha sammanfallit med den tid då han gick ut på gatan.

Om 23.19 – utläst som 23.19.00 – verkligen var rätt tid kunde Skandiamannen ha kommit ut på gatan så tidigt som kanske 23.19.30 – två minuter före mordet. Hans egen version är alltså att han skyndade Sveavägen söderut för att ta sig till T-banan och att han hörde skottlossningen innan han kom fram till Dekorimahörnan. Men för att det ska stämma bör han ha kommit ut ungefär 23.21.00. Inte 1,5 minuter tidigare.

Om han däremot (som Thomas Pettersson alltså tror) hade begett sig norrut när han kommit ut på trottoaren, stött på makarna Palme, följt efter dem och till sist utfört mordet – ja, då passar det ganska bra med att han kom ut 23.19.30.

Och då hade han verkligen något att dölja.

Skandiamannen behöver vid sin kontakt med Roland B inte ha vetat exakt vilken tidpunkt polisen kommit att klocka mordet till. Men han måste ha förstått att denna tidpunkt – alltså då Palme sköts – borde gå att fastslå.

Att han då över huvud taget kontaktade Roland för att diskutera sin utstämpling kan ju förefalla märkligt, En tidig utstämplingstid borde ju vara det sista han ville ha uppmärksamhet kring ifall han begått mordet.

Och om han ändå ville fråga Roland B om tiden borde ju syftet ha varit att få reda på fakta så att han för säkerhets skulle kunde konstruera en historia att lämna till polisen och andra som möjligen skulle fråga.

I så fall var det ju rätt märkligt av honom att till synes bekymmerslöst godta Roland B:s tid för utstämplingen och samtidigt säga att han gått ut ur byggnaden i stort sett direkt efter att ha stämplat ut. Han kunde ju ha sagt till Roland att han nog pratat med väktarna en stund innan han lämnade Skandia. Och han kunde dessutom ha hävdat att han innan dess troligen hade stannat kvar en stund vid stämpeluret, utom synhåll för receptionen, efter det att han stämplat ut – för att putsa glasögonen, fundera på om han fått med sig det han skulle eller något annat.

Allt sådant skulle ju ha förmedlat intrycket att han gått ut på gatan påtagligt senare än 23.19. Det vill säga: om syftet med kontakten med Roland B var att snygga till sitt alibi så agerade han inte alls i enlighet med det syftet.

Varför ringde han då till Roland och frågade om tiden? Ja, om han var oskyldig till mordet kan vi ju helt enkelt tänka oss att han blev lite förbryllad av rapporteringen i Svenska Dagbladet på lördagsmorgonen. Där stod det att Palme sköts ”vid 23.30-tiden”. Det kan inte riktigt ha stämt med hans egen uppfattning, han hade – om vi ska tro honom – rätt bra koll på vad klockan var när han skyndade sig iväg för att hinna hem.

Om han hade den sorts personlighet som skymtar fram i Thomas Petterssons bok – mer om det senare – så var han mån om att kunna lägga fram sin egen version av händelser och benägen att fastna i detaljer. Då var det inte konstigt att han ville kolla sin utpassering.

I polisförhören med Skandiamannen säger han inte själv något om längden på kontakten med väktarna i receptionen i samband med att han passerade ut. Däremot säger han i ett förhör den 25 april 1986 att han hade bråttom till t-banan och att det tog ”ungefär en tjugo, trettio sekunder” för honom att ta sig från stämpelklockan och fram till platsen nära Götabanken där han befann sig när han hörde skottlossningen.

Det låter väldigt snabbt. De uttalanden han gör själv är alltså närmast en turboversion av Roland B:s referat av vad han sagt när det gäller utpasseringen förbi receptionen efter utstämplingen.

Och allra viktigast: om Skandiamannen stämplade ut 23.19 – som Roland B hävdade när han hördes i juni – så blir hans egen historia orimlig, precis som vi konstaterat. Han är ute alldeles för tidigt.

Då blir det desto mer angeläget för oss att försöka få kläm på vad han hade för utstämplingstid. Var den verkligen så tidig som 23.19? Vi ska komma ihåg att i vår genomgång ovan är det Roland B som påstått det, inte Skandiamannen själv.
Låt oss gå tillbaka till förhöret med Roland B. Denne har just berättat för polisens förhörsledare att utstämplingstiden var 23.19.

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom och ställde om systemet.

Det här är ju en aning rörigt uttryckt men förhörsledaren ställer inga frågor för att reda ut saken. Och det är klart, det enklaste sättet att tolka Roland är att denne menar att klockan hade angett 23.20, men att den gått fel och att den skulle ha angett 23.19 om den gått rätt.

Förvisso är det naturligt att tolka Roland så. Men man kan ju tycka att det ändå borde ha varit viktigt att ställa lite fler frågor om detta till honom eftersom hans uttalanden bygger på minnesbilder av vad som hänt flera månader efter händelsen. Och då finns det utrymme för misstag beroende på att minnet sviker.

Det är förstås ganska troligt att stämpeluret gick fel i förhållande till Fröken Ur – och gissningsvis en minut fel. Något sådant skulle Roland knappast tycka sig minnas om det inte fanns ett verkligt underlag för minnesbilden.

Men gick stämpeluret före – som Roland B vill ha det till i det här förhöret? Eller kan det ha gått en minut fel åt andra hållet så att det i själva verket gick efter?

Frågan är högst naturlig att ställa. De flesta människor vet ju att klockan ska ställas om en timme när det är dags att gå över till sommar- eller vintertid. Men ganska många har svårt för att hålla reda på när det är dags att ställa om den framåt respektive bakåt.

Och det finns faktiskt en uppgiftslämnare som har uppgett att stämpeluret gick fel på exakt motsatt sätt mot vad Roland B i efterhand erinrade sig – Skandiamannen själv.

Den 10 mars, ganska kort tid efter mordet, ringde han till Palmeutredarna och gav en del kompletterande information till det han sagt när han hördes dagen efter dådet på Sveavägen.

I protokollet över telefonförhöret står det så här:

Fredagen den 28/2 1986 klockan 23.19 stämplade [Skandiamannen] ut från sin arbetsplats på Skandia, Sveavägen 44. Vid senare kontroll med fröken Ur har det konstaterats att stämpeluret gick 1 minut för sakta. Rätt tid skall således vara 23.20.

Tvärtemot vad Roland B sa tre månader senare, alltså.

Och om vi bara utgår från dessa förhörsprotokoll finns det inget som säger att Skandiamannens version är mindre tillförlitlig än Roland B:s.

Det verkar som om polisen godtog Skandiamannens uppgift om att han stämplade ut 23.20. Och det är ju inte så konstigt, om den var sann.

Men om han hade fått en helt annan uppgift från Roland B, att den rätta tiden var 23.19, då var det onekligen djärvt att honom att ge polisen en en annan tid – i synnerhet som han redan väckt Roland B:s intresse genom att intressera sig för sin utstämplingstid.

En enkel kontroll från polisens sida – eller en påstötning till Palmeutredarna från Roland B – skulle i så fall ha visat att Skandiamannen gett fel uppgifter om sin utstämpling. Och det kunde ha fått klockor att ringa.

Är det verkligen troligt att han helt frivilligt skulle ha utsatt sig för onödiga risker två gånger – först genom att kontakta Roland B om tiden och sedan genom att vilseleda polisen på ett sätt som var lätt att avslöja?

Nej, det är tveksamt. Och det ger därmed ett visst stöd för att Skandiamannens uppgifter om på vilket sätt klockan gick fel är de korrekta.

Med vilken säkerhet kan vi då fastslå den riktiga tiden för hans utstämpling?

Ja, tyvärr finns det ytterligare en komplicerande faktor.

När Skandiamannen hörs igen den 11 mars, dagen efter telefonförhöret, säger han att stämpelklockan ”bara visar minuter”. Det är troligen sant, uppgiften bör ju vara lätt att kontrollera och Roland B säger ingenstans att utstämplingstiden också anges i sekunder.

Det här betyder i så fall också att Roland B:s kontroll av hur mycket fel stämpelklockan gick inte behöver ha lett till resultatet att det var exakt en minut, vare sig den gick före eller efter. Den kan till exempel ha gått 27, 34 eller 52 sekunder fel. Eller kanske 1 minut och 19 sekunder. Eller något annat.

Och även om stämpeluret gick exakt en minut fel visade det ju bara hela minuter.

Vad betyder då allt detta? Ja, vi kan till exempel tänka oss följande hypotetiska men inte alls orimliga scenario:

Skandiamannen fick utstämplingstiden 23.19. Stämpeluret hade dock då stått på 23.19 i 32 sekunder, så om det skulle ha haft sekundangivelser skulle det ha stått 23.19.32. Dessutom gick det 49 sekunder för långsamt. Så rätt tid – den tid som Fröken Ur skulle ha angett – var 23.20.21.

Tog det sedan Skandiamannen exempelvis 32 sekunder från det att han stämplat ut tills han kom ut på gatan så var han ute 23.20.53. Om mordet ägde rum 23.21.30 så kom han ut på gatan bara 37 sekunder innan första skottet smällde och kan givetvis inte ha varit mördaren.

Det här är bara ett exempel. Och jag har inte vridit till det så att det ska vara maximalt fördelaktigt för Skandiamannen utan bara tagit en av de varianter som är rimligt sannolik. Som var och en inser finns det mängder med fullt tänkbara andra alternativa siffervärden som kan sättas in i stället för ovanstående – och som gör det omöjligt att tänka sig Skandiamannen som mördare om de siffrorna skulle vara korrekta.

Självklart kan vi också tänja siffrorna så att de blir mer besvärande för Skandiamannen. Men det vi landar på är: de uppgifter som finns tillgängliga om när han passerade ut från sin arbetsplats har inget som helst bevisvärde när det gäller att binda honom till mordet.

Ytterligare en sak som har sitt intresse kan läggas till: Skandiamannen kom senare – i tingsrätten respektive i hovrätten – att lämna andra versioner om utstämplingstiden. Vi ska strax fundera över hur den saken kan tolkas. Men vi börjar förstås med att titta på exakt vad han sa.

När han hördes i tingsrätten föll orden så här när Petterssons försvarare Arne Liljeros förhörde honom:

Adv L: Kan du säga ungefär när du stämplade ut?

Skandiamannen: Enligt stämpelklockan så visade den på 23.20 men vid kontroll dagen därpå så visade det sig att efter Fröken Ur så gick den 60 sekunder fel och det betyder att jag har stämplat ut 21.

Adv L: 23.21?

Skandiamannen: Ja.

Adv L: Ja, det finns några noteringar tidigare här om att du skulle ha stämplat ut 23.19 men rätt tid skulle vara 23.20, men har du kollat det här?

Skandiamannen: Det här har jag kollat bara för några dagar sedan.

Adv L: Jaha, så att du skulle ha stämplat ut då 23… och…?

Skandiamannen: 21.

Och i hovrätten:

Adv L: När lämnade du Skandiahuset?

Skandiamannen: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.

Adv L: Ja, du lämnade lite andra uppgifter vid förhör om detta, 23.19 skulle du ha stämplat ut, men rätta tiden skulle vara 23.20.

Skandiamannen: Den tiden jag sa i tingsrätten hade jag precis då kollat upp så det är den riktiga uppgiften.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Vi ser att Skandiamannen i tingsrätten förändrat sin uppgift om den verkliga tiden för sin utstämpling – jämfört med vad han själv tidigare sagt i polisförhör – från 23.20 till 23.21. Och i hovrätten blir det ännu senare, 23.23, han backar först när Liljeros ifrågasätter honom. Det enda som är konstant i hans berättelse är att stämpeluret gick en minut fel.

Vore han ute för att lägga dimridåer kring egen brottslighet kan man tycka att han borde ha varit mer noggrann än han var här. Tiden han anger i hovrätten är uppenbart orimlig i förhållande till hans egen berättelse, 23.23 är efter mordet. Men även versionen från tingsrätten, 23.21 plus ett okänt antal sekunder, är mer eller mindre identisk med mordögonblicket och är därför också orimlig. Och dessutom stämmer det illa med vad han själv sagt tidigare.

Det vill säga: Skandiamannens uttalanden i tingsrätten och hovrätten ger intryck av att han slarvar med fakta. Men inte gärna av att han desperat slingrar sig för att undvika att åka fast för mordet.

Det finns ytterligare en viktig omständighet som rätt starkt talar för Skandiamannens oskuld.

En dryg månad efter mordet kontaktade han Sveriges Televisions nyhetsredaktion Rapport.

Det var inte hans första kontakt med media. Redan dagen efter mordet hade han kontaktat Svenska Dagbladet och berättat om hur han deltagit i livräddningsåtgärder. Han förekom med uttalanden och ett tvåspaltigt foto på framträdande nyhetsplats i tidningen söndag 2 mars.

Sedan hade det blivit tyst om honom. Och när polisen kallade vittnen för att delta i en rekonstruktion på Sveavägen utan att be honom att vara med hörde han av sig till Rapport. Det ledde till ett reportage med honom som sändes den 6 april. Där fick han tillfälle att förklara att han kände sig förbigången.

I TV-reportaget var han inte bara klädd som under mordkvällen. Inför kameran rusade han till och med in på Tunnelgatan för att visa hur han försökt hinna ifatt de poliser som gett sig av mot Brunkebergsåsen för att ge dem kompletterande information. Sammantaget syntes han mycket väl såväl i närbild som när han gick respektive sprang.

Skandiamannen i Rapport 6 april 1986. Här (till vänster) springer han på Tunnelgatan. I andra sekvenser syns hans ansikte och hans klädsel tydligt.

Vid den här tiden finns varken TV3 eller TV4 eller någon annan kommersiell TV-kanal – eller för den delen webb-TV-sändningar från tidningarna eller någon som helst annan nyhetsförmedling på internet. Vad som sänds i Rapport 1986 får med andra ord ett mycket större genomslag än vad samma sorts reportage skulle få idag.

Artikeln i Svenska Dagbladet har vid det laget redan nått många människor. Och TV-reportaget når ännu många fler.

Av alla dem som på det sättet får se Skandiamannen på bild respektive film måste det finnas ett påtagligt antal personer som gjort observationer vid Grand eller vid mordplatsen. Men det tycks inte som om någon av dessa personer reagerar över att mannen som syns i tidningen och i TV skulle likna den mystiske Grandmannen eller mördaren i Dekorimahörnan. För enligt vad som är känt hör inget av dessa vittnen av sig och tipsar polisen om Skandiamannen.

Det bevisar förstås ingenting. Vittnesiakttagelser – eller bristen på sådana – inrymmer ett stort mått av osäkerhet. I princip måste vi räkna med att Skandiamannen kan ha stått vid biografen utan att någon fäst sig tillräckligt mycket vid hans utseende för att minnas honom efteråt.

Vi har ju för all del raden av vittnen som sett en mystisk Grandman som inte tycktes ha liknat Skandiamannen särskilt mycket förutom – enligt vissa vittnen – att han hade glasögon och keps. Men de här vittnena kan förstås ha sett en annan mystisk person vid bion även om Skandiamannen också var där. Eller så har de sett Skandiamannen men i efterhand allihop ganska grovt misstagit sig på hur han såg ut.

Konstigare saker har hänt.

Så, visst: i princip kan Skandiamannen både ha spanat vid Grand och senare skjutit Palme utan att någon som såg honom i tidningen eller i TV kände igen honom från de sammanhangen.

Men hur troligt är det? Kanske inte så väldigt troligt.

Thomas Pettersson har för sin del gjort en stor sak av att det inte finns någon vittnesuppgift från Sveavägen som tydligt anger att Skandiamannen var på plats i den roll han själv tilldelat sig, alltså som vittne. Men kan vi tänka oss att han sköt Olof Palme fast ingen såg att det var han eller att han stod vid Grandbiografen utan att bli igenkänd av någon så kan vi rimligtvis också tänka oss att han fanns som oskyldigt vittne på brottsplatsen – om än i en mycket mer passiv roll än den han själv tilldelat sig.

I själva verket bör det vara lättare att tänka sig att han fanns vid Dekorima, lite grann i bakgrunden, utan att någon lade honom på minnet än att han skulle ha varit en mystiskt stirrande Grandman eller en flyende mördare utan att bli identifierad och ihågkommen av en enda människa. Både Grandmannen och mördaren – vare sig de var samma person eller inte – utmärkte sig ju genom att de drog till sig omgivningens uppmärksamhet.

Att vittnena på mordplatsen förvisso hade annat att tänka på än att observera andra vittnen kommer fram genom exempelvis vad Stefan G berättat.

Stefan G var det vittne som tillsammans med Anna Hage satte igång med livräddningsinsatser på Olof Palme. Palmeutredarna visade honom senare foton på femton personer, mestadels mordplatsvittnen, och bad honom säga vilka han kunde identifiera. Han kände bara igen Anna Hage och Karin J. Bland dem han fick se bilder på men inte kände igen fanns Skandiamannen men också till exempel Anders B – det vittne som befunnit sig närmast makarna Palme och mördaren i samband med skottlossningen och som fanns kvar på mordplatsen en lång stund efteråt.

Polisens utfrågning av Stefan G var ett vällovligt initiativ för att kartlägga vilka som fanns på mordplatsen. Men det var alltså inte särskilt framgångsrikt. Och det var inte ett inslag i en serie förhör med syfte att kartlägga just den saken.

Stig Edqvist, tidigare spaningsledare i Palmeutredningen var bekymrad över att det inte gjorts någon riktig kartläggning av vilka personer som befunnit sig på brottsplatsen. Foto: Gunnar Wall

Tvärtom. Som den dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist sa till mig när jag intervjuade honom 2010:

Låt oss säga att polisen fått kontakt med tolv vittnen som fanns på brottsplatsen. När man samlat in alla deras vittnesuppgifter ska man förhoppningsvis kunna se om det också fanns en trettonde person där som flera har sett och som inte är identifierad. Det kan ju i så fall vara en medhjälpare till gärningsmannen. Om man arbetar som proffs med spaningsmord måste man samla in sådana uppgifter i början, men här skedde inte det. Det såg jag som ett fruktansvärt fel när jag fick det klart för mig, jag kunde bara inte förstå att det var möjligt. (Mordgåtan Olof Palme sid 53.)

Det finns alltså en osäkerhet om vilka vittnen – och eventuella medgärningsmän med, för den delen – som egentligen befann sig på mordplatsen. Det var förstås en osäkerhet som skulle ha varit betydligt mindre om det genomförts ett korrekt och systematiskt polisarbete.

Självklart blir det svårare att i efterhand försöka att rekonstruera vilka personer som fanns på plats eftersom vi inte alltid kan lita helt på utsagorna från dem som förhörs om vad de sett – och själva gjort – på brottsplatsen.

Tillförlitlighet är inget ovanligt problem när det gäller vittnen. Det kan gälla rena minnesfel och missuppfattningar. Men det kan också handla om en mer eller mindre avsiktlig benägenhet att frisera minnesbilderna. Och det där sista är alldeles påfallande när det gäller Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alldeles obestridligt har gjort en omfattande research när det gäller Skandiamannens personlighet och livshistoria har en hel del att bidra med av intresse i det sammanhanget.

När han intervjuar sin huvudpersons före detta hustru säger hon: ”Han ville spela en roll, vara i händelsernas centrum.” Thomas Pettersson sammanfattar intrycket han fått av hennes uttalanden med att Skandiamannen var ”driven av ett enormt, nästan sjukligt, självhävdelsebehov”. (sid 142)

En kollega på försäkringsbolaget som kände Skandiamannen ganska väl sa till Pettersson att han till sist fattat att arbetskamratens version av sina insatser under mordkvällen inte kunde vara helt sann:

Kanske hittade [Skandiamannen] på allt i besvikelse över att ha missat all dramatik och chansen att få stå i centrum? (sid 149)

En annan kollega som Pettersson talat med tycks också vara inne på att det inte kändes rätt att leta efter kusliga förklaringar när det gällde frågetecken till Skandiamannen. Han säger att han omöjligen kunnat tänka sig denne som Palmes mördare och att det var ”konstigt” att anklaga honom för det:

Han var för harmlös i ett sådant sammanhang. (sid 151)

Däremot var Thomas Petterssons huvudperson alldeles tydligt en människa som inte tyckte om att erkänna att han kunde ha fel, berättar Skandiamannens yngre bror i boken. Och Pettersson exemplifierar den saken med att Skandiamannen kunde lägga ner väldiga resurser på att strida om räkningar han fått ifall han ansåg att de var felaktiga. (sid 173)

Samme Skandiaman kunde också hänge sig åt rent orealistiska resonemang, berättade en granne – till exempel att ett en sättning i hans skorsten i villan i Täby orsakats av en luftballong med släpande lina. En annan granne sa till Pettersson att Skandiamannen ”vecklade in sig i långa svängar om han skulle förklara något” och att han varken var ”stringent” eller ”logisk”. (sid 174f)

Självklart måste Thomas Petterssons referat av vad människor sagt om denne försäkringstjänsteman läsas i ett perspektiv. Pettersson är alldeles uppenbart ute efter att hitta saker som ska göra det möjligt att tänka sig Skandiamannen som en så orationell och obalanserad person så att man kan föreställa sig honom som Palmemördare. Men med det i åtanke är det desto mer slående att den bild som framtonar inte är en särskilt farlig person utan snarare en rätt oförarglig figur som har den ganska vanliga svagheten att gärna framställa sig själv i en positiv, närmast felfri, dager – och som har svårt att förlika sig med att han faktiskt inte gör rätt i alla lägen.

Om det ligger något i Thomas Petterssons sammanställning av vad olika personer sagt om Skandiamannen pekar det inte på att han mördat Palme. Däremot ger det en tänkbar förklaring till varför envisades med att ge en bild av sitt eget agerande på mordplatsen som mer stämde överens med vad han tyckte att han borde ha gjort än vad han faktiskt gjorde.

Sammanfattningsvis: det finns inga tillförlitliga belägg för att Skandiamannen spelat en så aktiv och ansvarsfull roll på brottsplatsen som han själv velat ge intryck av. Men det finns heller inga tillförlitliga belägg för att han varit vid Grand vare sig före eller efter sena föreställningen av Bröderna Mozart. Och det finns inte heller några tillförlitliga belägg för att han gått ut från Skandiahuset tidigt nog för att hinna med att skjuta Olof Palme.

Boken om Skandiamannen har inte bara lanserats aktivt av Thomas Pettersson själv, utan också av chefredaktören för tidskriften Filter, Mattias Göransson.
Göransson har ända sedan publiceringen av Petterssons Filterartikel tidigare i år framträtt som snäppet mer hårdför än författaren själv när det gällt att skapa bilden av att saken nu är klar, Palmemordet är utrett, Skandiamannen är avslöjad som Palmes mördare.

Han gjorde tidigt klart att han inte skulle ha tagit in artikeln om han inte visste att detta var den definitiva sanningen om Palmemordet. Som han sa till affärstidningen Resumé: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”
Det var som om han iklädde sig rollen av en sanningens profet i stället för av en redaktör för en tidskrift med seriösa ambitioner att redovisa nya rön kring en svårutforskat område.

I förordet till boken slår Mattias Göransson fast att han – till skillnad från icke specificerade personer – är ”mer intresserad av fakta än av åsikter” (sid 7). Därmed har han återigen gett teorin om Skandiamannen dignitet av absolut sanning: så här är det, diskussionen är avslutad för hans del.

Mattias Göransson inleder förordet med att skriva: ”Lösningen på Palmemordet var länge den svenska journalistikens heliga Graal” (sid 7).

Det han syftar på är ett centralt inslag i den gamla Arthursagan, där riddarna kring runda bordet är villiga att offra allt i sitt sökande efter Graal, ett magiskt föremål med religiös innebörd – ibland beskrivet som bägaren som användes vid Jesu sista måltid med lärjungarna.

Göransson antyder alltså att den svenska journalistkåren under årens lopp gjort enorma ansträngningar för att hitta sanningen om Palmemordet. Riktigt så har det väl inte varit. Mycket av skriverierna har traskat på i gamla hjulspår, ofta med förutsättningen att det ju var Christer Pettersson – och så har man kastat in ännu en artikel som ska fastslå den saken.

Men beskrivningen av hängivna grävande reportrar som kämpat förgäves i årtionden bildar förstås en slående kontrast mot den bild som Göransson ger av sina egna efterforskningar. Dessa kröns nämligen enligt honom själv av snabb och närmast fullständig framgång.

Han skriver:

Det tog mig några månader att plöja Palmeutredningens kärna, det vill säga hur mordomständigheterna och vittnesutsagorna löd innan tidens tand, inkompetenta poliser och rubriksuktande journalister gjort sitt. (Sid 7)

Och efter denna tämligen raska genomgång kunde han utan svårighet godkänna den centrala tesen som Thomas Pettersson förde fram, att ”objektiva fakta talade för att [Skandiamannen] borde ha anhållits redan några dagar efter Palmemordet” (sid 7-8).

Mattias Göransson konstaterar också i förordet att Thomas Pettersson för sin del behövt ”sex långa år” för att slutföra sin analys. Han tycker att det ”låter märkligt” att det tog så lång tid, men förklarar det med att Pettersson varit tvungen att kämpa mot en ”slöja av förvillande stickspår, irrelevanta upplysningar och felaktiga hypoteser”. Därför hade han inte lyckats med sin uppgift så fort som Göransson annars hade tyckt var rimligt.

Det är en suggestiv bild av hur Thomas Pettersson heroiskt kämpat sig igenom hela utredningsmaterialet med alla dess ”stickspår” för att komma fram till det centrala, det enda som är av riktigt intresse.

Men hur väl stämmer det? Redan Filterartikeln väckte undringar kring den saken, för den innehöll några fel som var lite anmärkningsvärda för att komma från någon som verkligen gått igenom de väsentliga aspekterna av mordutredningen.

Ett handlade om Christer Petterssons berättelse om vad han gjorde under mordkvällen. Thomas Pettersson skriver att missbrukaren förklarade att han ”befunnit sig på spelklubben Oxen till 22.30-tiden och därefter tagit tunnelbanan hem till Rotebro”. (Filter juni/juli 2018, sid 94.)

Om Pettersson verkligen påstått något sådant hade hans berättelse direkt kunnat avslöjas som lögnaktig – eftersom det inte går någon tunnelbana till Rotebro. (Men däremot ett pendeltåg.)

En småsak? Det beror på hur man ser det. Den som verkligen vill få grepp om sakförhållandena i Palmeutredningen märker snart att djävulen sitter i detaljerna. Får man inte dem rätt så får man kanske inte någon ordning på den stora bilden heller.

Thomas Pettersson hade också slarvat i Filterartikeln när han skrev om domen i Palmemålet, han trodde det var tre nämndemän som fällde Christer Pettersson i tingsrätten. I verkligheten var det sex.

Just de här felen lyser med sin frånvaro i Den osannolika mördaren. Men där påstår författaren i stället att det bara fanns professionella jurister och inga nämndemän i hovrätten där Pettersson friades (Sid 14).

Så var det inte heller. I den eniga hovrätten som frikände Christer Pettersson fanns tre nämndemän – vilket framgår om man tar sig tid att läsa domen.

Ett annat misstag som Thomas Pettersson gör i boken är att han betecknar Inga-Britt Ahlenius som Granskningskommissionens ordförande (sid 225).

Inga-Britt Ahlenius gjorde en viktig insats i Granskningskommissionen – men hon var inte dess ordförande. Foto: Gunnar Wall

Det var hon inte. Hon var först ledamot i den kommission som skulle granska Palmeutredningen och som hade Sigvard Marjasin som ordförande. Den gick under namnet Palmekommissionen (inte att sammanblanda med den kommission för nedrustningsfrågor som Olof Palme själv lett under början av 80-talet.).

Sedan Marjasin tvingats avgå i samband med en skandal kring hur han skött sin redovisning som landshövding ombildades kommissionen med en annan socialdemokratisk landshövding som ordförande, Lars Eric Ericsson. Det var i samband med det som den fick namnet Granskningskommissionen.

Inga-Britt Ahlenius spelade en mycket aktiv roll i kommissionsarbetet och kämpade för att granskningen skulle ställa också de riktigt obekväma frågorna – till exempel om varför Palmeutredningen inte intresserat sig för hemliga Palmefientliga nätverk inom polisen.

Att det var just hon som var mest drivande när det gällde att gå till botten med känsliga infallsvinklar är inte ägnat att förvåna. Både före tiden i Granskningskommissionen och efteråt har Ahlenius gjort sig känd som en skarp och orädd granskare av olika myndigheter. Hon var under många år generaldirektör för Riksrevisionsverket. I slutet av 90-talet ingick hon i en utredningsgrupp inom EU som tvingade Jacques Santers EU-kommission att avgå efter anklagelser om korruption. Och senare blev hon chef för Förenta Nationernas internrevision, ett femårigt uppdrag som hon avrundade med att framföra mycket hård kritik av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och hans sätt att leda världsorganisationen.

Det finns mycket som talar för att det höga läsvärdet i betänkandet i stor utsträckning beror på hennes insatser. Men det är också sannolikt att betänkandets slutsatser (som ibland är lite lama) skulle ha varit betydligt skarpare om hon varit ordförande.

Tyvärr smittade Thomas Petterssons misstag på denna punkt av sig på Mattias Göransson. I sitt förord till boken betecknar nämligen även han Inga-Britt Ahlenius som ordförande för Granskningskommissionen (sid 8). Det leder onekligen till misstanken om att när Göransson på ”några månader” lyckades ”plöja Palmeutredningens kärna” handlade det mest om att han läste igenom lite papper som han fått av Thomas Pettersson – och att de fel som Pettersson gjort givetvis följde med när Göransson gick sin snabbkurs.

Det kan förefalla petigt att ta upp den här typen av misstag. Alla kan väl göra fel? Självklart. Och det vore synd ifall överdriven rädsla för det skulle hindra någon från att forska och diskutera kring Palmeutredningen.

Men den som gör anspråk på att sitta inne med lösningen på Palmemordet bör rimligtvis ha en hyfsad bild av hela utredningen och får helt enkelt inte nöja sig med att bara ha pluggat in sitt eget älsklingsspår.

Och det av en speciell orsak: för att dra definitiva slutsatser i skuldfrågan räcker det inte med att bara titta på en enstaka indiciekedja som gäller en enda hypotes. Det är lika viktigt att ställa den mot andra indiciekedjor, sådana som pekar åt annat håll.

Till exempel kan det ju vara klokt att jämföra hypotesen om Skandiamannen som ensam mördare med de många konkreta uppgifterna om sydafrikansk inblandning i mordet eller med den rad av distinkta vittnesmål som tycks handla om walkie-talkieövervakning av Palme.

Och för göra sådana jämförelser krävs det förstås en viss kunskap om dessa andra indiciekedjor. För den som inte kan bläddra fritt i Palmeutredningens arkiv är Granskningskommissionens genomgång ett oumbärligt redskap i det sammanhanget – även om denna genomgång, liksom det mesta här i världen, har sina brister och ofullständigheter.

Och det gör att det ringer små larmklockor när varken Thomas Pettersson eller Mattias Göransson hållit reda på ABC om kommissionen och dess sammansättning.

Nu kan man förstås säga att om indiciekedjan mot Skandiamannen var 100 procent vattentät – vilket ju Pettersson/Filter påstår – så behövs inga kunskaper om andra spår i utredningen. Men inte ens i ett drömläge när det verkar som om allting stämmer är det särskilt klokt att låta bli att titta på alternativa hypoteser. Det kan vara först då som bristerna i den egna älsklingsteorin blir riktigt tydliga.

Ett urval av andra fel i boken:

Thomas Pettersson skriver att uppgiften om två gärningsmän som gick ut i rikslarmet dementerades under mordnatten (sid 32). I själva verket fanns den uppgiften kvar i alla fem versionerna av rikslarmet som gick ut under natten och dementerades först av Hans Holmér på lördagens presskonferens.

Det där är inte en obetydlig detaljfråga. Uppgiften om två gärningsmän härrör från kommissarie Åke Rimborns redogörelse för sina samtal med Lisbeth Palme på sjukhuset kort tid efter mordet. Det finns ett antal goda skäl för att tro att hans uppfattning att Lisbeth talade om två gärningsmän verkligen är korrekt. Och exakt hur Holmér kom fram till att uppgiften skulle bort är tyvärr fortfarande något av ett mysterium – om han talat med Lisbeth själv före presskonferensen så finns den saken inte redovisad i något känt sammanhang.

Den som är intresserad av att fördjupa sina kunskaper om detta problemområde rekommenderas att läsa min bok Huvudet på en påle som till stor del handlar just om Lisbeth Palmes vittnesuppgifter.

Min senaste bok Huvudet på en påle handlar i väsentlig utsträckning om Lisbeth Palmes vittnesmål.

De många spaningstipsen om män med walkie-talkies som kommit in till utredningen behandlar Thomas Pettersson mest i förbifarten.

På sidan 92 skriver han att tipsen kommit in ”främst efter att polisen efterfrågat sådana”, vilket förstås är ett sätt att antyda att människor lockats att komma med uppgifter av ett visst slag och börjat föreställa sig att de sett saker som egentligen inte behöver tas på allvar.

Petterssons ord är ett eko av vad Hans Ölvebro, spaningsledare på 90-talet gärna brukade säga. Enligt Ölvebro var det Hans Holmér som tidigt efter mordet efterlyst walkie-talkietips och därmed orsakat att det strömmat in upplysningar utan värde.

Men som jag visar i Huvudet på en påle var det inte så: det Holmér gjorde var att gå ut offentligt och efterfråga den person som skrivit de anonyma ”Skelleftehamnsbreven” som sänts till spaningsledningen. I de breven stod det förvisso om en man med walkie-talkie (vet vi nu!), men då, i mars 1986, var Holmér noga med att inte avslöja brevens innehåll – det var brevskrivaren han ville få tag i. Så de walkie-talkietips som kom in veckorna närmast efter mordet kan inte förklaras på det sätt som Thomas Pettersson och Hans Ölvebro försökt göra.

Hur viktigt är det här i sammanhanget? Ja, självklart är de många walkie-talkieobservationerna från Gamla Stan och runt mordplatsen som gjordes under mordkvällen rätt besvärliga att förena med teorin om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Enklast är därför att skriva så lite som möjligt om dem. Men det framstår som rätt diskutabelt att göra så, inte minst med tanke på att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016 lyfte fram walkie-talkietipsen som den mest centrala frågan att jobba vidare på för utredarna.

Det största bekymret med Den osannolika mördaren är ändå inte enskilda faktafel eller ens den ensidiga behandlingen av uppgifter som gäller Skandiamannens förehavanden och rörelsemönster.

Det som är mest stötande är den långtgående demonisering som på ytterst lösa boliner görs av en död människa.

I början av denna höst hölls ett lanseringsmöte för Den osannolika mördaren i en lokal på det stockholmska nöjespalatset Nalen i Stockholm. Både Thomas Pettersson och Mattias Göransson fanns på plats och turades om att presentera boken.

I sammanhanget – och närmast som en självklarhet – passade Göransson på att psykologiskt bunta ihop Skandiamannen med två kända dömda våldsbrottslingar, ”lasermannen” John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović. Alla tre hade enligt Mattias Göransson ”precis samma psykologiska profil”.

Det är – kan man tycka – ett häpnadsväckande uttalande. John Ausonius dömdes på 90-talet till livstids fängelse för bland annat ett mord och nio mordförsök i Stockholms- och Uppsalatrakten. Han hade med hjälp av ett gevär med lasersikte skjutit mot personer som han uppfattade som invandrare. Och tidigare i år fick han ytterligare en livstidsdom, den här gången av en tysk domstol för mord på en kvinna i Frankfurt1992.

Mijailo Mijailović som dömdes för det brutala knivmordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade tidigare knivhuggit sin egen far vilket gett denne livshotande skador samt mordhotat en ung kvinna och hennes mor.

Trots inbördes olikheter mellan Ausonius och Mijailović hade de alltså båda två upprepade gånger begått grova våldsbrott som de dömts för. Båda två hade också haft en stökig tillvaro, kantad av annan sorts kriminalitet, och fungerade illa i samhället.

Inget av detta kan sägas om Skandiamannen. De exempel på personliga psykologiska problem och mindre lyckat socialt fungerande som Thomas Pettersson redovisar i hans fall är i jämförelse ytterst odramatiska. Och – som förhoppningsvis denna genomgång har visat – det enda som med någon som helst säkerhet kan läggas Skandiamannen till last är att han fabulerat tämligen fritt om sina insatser som ansvarsfull medborgare på mordplatsen.

Det hindrar inte Thomas Pettersson från att i sin bok dra samma sorts svepande psykologiska slutsatser som Mattias Göransson gjorde på lanseringsmötet.

På sid 185 pratar han med några bekanta till Skandiamannen. En av dem säger att denne hade ”dålig impulskontroll” och tillade: ”Såg han något han ville ha kunde han köpa det omedelbart”. En annan bekant säger att han ”var väldigt missnöjd med livet”.

Det här leder direkt över Thomas Pettersson till följande slutsats:

Det var inte svårt att se att [Skandiamannen] var som kalkerad på den besvikna och negativt laddade personlighetstyp som enligt FBI hade stått för så många politikermord i USA… (Sid 186.)

Det behövs som synes inte några konkreta exempel på våldsamhet från Skandiamannens sida för att han ska utnämnas till Palmemördare. Det räcker med några svepande formuleringar som har lite psykologisk touch.

Självklart kan man ge Pettersson och Göransson rätt så långt som att en person som begår ett mord inte nödvändigtvis behöver ha begått våldsbrott tidigare.

Men man kan inte bara vända på resonemanget. Det borde vara uppenbart att de allra flesta människor som ibland förköper sig, visar missnöje med livet, blir irriterade på räkningar och har behov av att hävda sig inte kan förväntas begå mord på vare sig politiker eller på någon annan.

I sin bok lutar sig Thomas Pettersson rätt hårt mot psykiatern Ulf Åsgårds och kriminalkommissarien Jan Olssons gärningsmannaprofil som de färdigställde åt Palmegruppen under 90-talet. Där skissade de på en ensam Palmemördare och spekulerade om hans levnadsvanor och personliga egenskaper.

Själva utgångspunkten för profilering är att det är en ensam gärningsman. Idén är hämtad från amerikanska FBI:s delvis mycket framgångsrika arbete med att fånga in okända förövare som upprepar sina brott och där det går att se återkommande mönster. Särskilt tacksamt har det visat sig vara om det om det handlar om individer som har personliga psykiska störningar och som uttrycker dem i serier av mord eller sexualbrott. Men själva metoden kan fungera även om det bara finns ett enstaka brott att utreda ifall det bara finns tillräckligt mycket intressant information att analysera.

Syftet är att skapa en sorts psykologisk karta över gärningsmannen för att på det sättet kunna finslipa sökandet efter misstänkta. Det här är förstås ingen exakt vetenskap utan bygger på att den eller de som utför profilen gör riktiga bedömningar baserade på tidigare erfarenheter och också på vad som kan kallas intuition. En viktig förutsättning för att det ska fungera är profileraren inte ska påverkas av att hon/han känner till något om personer som eventuellt redan är misstänkta.

Här fanns det ett uppenbart problem i Åsgårds och Olssons fall – de var förstås mycket väl medvetna om att Palmeutredarna sedan länge koncentrerat sig på hypotesen om en ensam gärningsman och dessutom en alldeles speciell sådan: missbrukaren Christer Pettersson.

Kanske är det inte helt överraskande att det finns gott om inslag i den gärningsmannaprofil som Åsgård/Olsson kom att utarbeta som direkt förde tankarna till Pettersson. Det hette till exempel i profilen: det är ”tänkbart att han är förtidspensionerad”, ”olaga hot eller misshandel kan ha blivit följden av hans oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”, ”han kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol vid tiden för mordet och hans eventuella kontakter med den psykiatriska vården har inte varit frivilliga”. Allt detta stämde till 100 procent på Pettersson.

Det var ganska långtgående slutsatser, kan man tycka. Särskilt som det kanske mest uppenbara problemet med Åsgårds och Olssons uppdrag var att den ytterst begränsade tekniska bevisningen och de motsägelsefulla vittnesmålen från brottsplatsen inte tycks ge klara svar på de centrala frågorna kring mordet.

Frågor som: var det en ensam gärningsman eller fanns det någon sorts organisation bakom dådet? I det förra fallet: hade gärningsmannen bestämt sig för att mörda Palme långt tidigare och till sist lyckats med sitt uppsåt? Eller alternativt: hade han fattat beslutet först tidigare under kvällen och bara hunnit med vissa hastiga förberedelser? Eller hade han bestämt sig sekunderna före mordet därför att Palme råkat komma i hans väg och han själv var beväpnad? I det senare fallet, om det var en konspiration av något slag: var dådet planerat långt i förväg? Hur stor var gruppen som låg bakom dådet? Fanns det en finansiering? Fanns det personer i grannskapet som hjälpte mördaren i direkt samband med dådet? Fanns det ett genomtänkt logiskt motiv till mordet? Vilket var det i så fall? Och så vidare.

Åsgård och Olsson avfärdade raskt tanken på en mordkomplott. Det beslutet låg närmast i uppdragets natur, om de ville hade det så att säga. Ifall de hade kommit fram till att det kunde ha rört sig om ett organiserat mord hade de inte kunnat utföra en profilering. Men i så fall: hur meningsfull var denna profilering om de avfärdat vissa högst tänkbara mordscenarion på för svaga grunder?

Filmaren Mikael Hylin presenterade i våras en dokumentärserie om statsministermordet – Palme, träsket och mordrättegångarna – i TV3 och på Viaplay. Enligt Hylin var Christer Pettersson den mest sannolike mördaren. Och det var därför inte så förvånande att han gav stort utrymme åt Ulf Åsgård – framför allt fick denne argumentera för att mordet begåtts av en impulsstyrd ensam gärningsman.

I ett intervjuinslag drev Åsgård tesen att mordet på Palme inte kunde vara professionellt och planerat eftersom en kompetent attentatsgrupp inte alls skulle ha skjutit Palme på stan på hemväg från bio. Om proffs varit i farten skulle de – enligt Åsgård – i stället ha rest upp en stege mot baksidan av Palmes bostad i Gamla Stan, tagit sig in den vägen och utfört mordet. (Jag tar upp det där i mitt blogginlägg om Hylins serie.)

Vad som inte framgår i Hylins framställning är att Åsgård egentligen inte alls tror att det var Christer Pettersson, utan har en annan person som förekommer i utredningen som favoritmisstänkt, den numera avlidne Christer A. Denne hade livnärt sig som aktiespekulant men med tiden lyckats dåligt med det, han hatade Palme och han hade haft en magnumrevolver.

Det är lätt att förstå varför Hylin ändå låtit sig frestas att ta med Åsgård i sin serie om Pettersson: psykiatrikern Åsgård är väl den svensk som har de bästa förutsättningarna att ge lite intellektuell dignitet åt hypotesen om en ensam gärningsman.

Och för att återvända till Skandiamannen: Thomas Pettersson gör intressant nog samma sak som Hylin. Utan att gå in på att Ulf Åsgård har sin egen kandidat till rollen som statsministermördare lyfter Pettersson fram den kände psykiatrikern och dennes teorier om en impulsstyrd ensamvarg för att ge auktoritet åt sina egna spekulationer om att Skandiamannen var gärningsmannen.

Särskilt anmärkningsvärt är det förstås eftersom Åsgård under sitt arbete med gärningsmannaprofilen haft full tillgång till utredningen – men inte fastnat för Thomas Petterssons favoritmördare utan fokuserat på en helt annan person.

Vad kan vi då sammanfattningsvis säga om Den osannolika mördaren? Ja, boken ger förvisso en informativ och fördjupad bild av Skandiamannen – så länge man håller sig till sakuppgifterna som återges och inte till författarens spekulativa slutsatser.

Den är läsvärd på ungefär samma sätt som Hans Hederbergs Offret & gärningsmannen, en bok som kom 2010 och som är ett av försöken att utnämna Christer Pettersson till Palmemördare. Hederbergs bok är välskriven och välresearchad. Den innehåller åtskilligt med intressant läsning om både Olof Palme och Christer Pettersson. Den har bara en påfallande brist: den visar på att intet sätt att det var Pettersson som mördade Olof Palme.

Vad blir då det definitiva slutordet om Skandiamannen?

Ja, tyvärr är vi inte i position att komma med något definitivt slutord. Det är lätt att avfärda Thomas Petterssons slutsats att fallet är löst, att Skandiamannen var Palmes mördare. Och det mesta talar för att han inte var det. Men så länge mordet är ouppklarat går det förstås inte att komma med ett helt säkert påstående om motsatsen, att han absolut inte var gärningsmannen vid Dekorima.

Det är känt att Palmeutredarna har jobbat och kanske fortfarande jobbar med Skandiamannen, i alla fall delvis som en följd av Thomas Petterssons efterforskningar. Om det – till i alla fall min stora överraskning – skulle visa sig att de kommer fram till ny bevisning av den styrkan att det står utom varje rimligt tvivel att det var han som mördade Palme, så måste jag förstås godta det.

Vad skulle det kunna vara? Ja, exempelvis en revolver som tydligt passar till kulorna från Sveavägen och som har hans fingeravtryck eller i alla fall hittas på en plats som är klart knuten till honom. Det skulle kunna vara avslöjande brev eller dagboksanteckningar från hans hand. Eller en serie vittnesmål från olika personer som tillsammans bildar en stark indiciekedja.

Är något av detta troligt? Nej, det tycker jag inte. Men det är förstås i princip tänkbart, på samma sätt som att det skulle kunna komma fram motsvarande avgörande bevisning om till exempel Victor Gunnarsson, Christer Pettersson, aktiespekulanten Christer A eller kanske den enarmade ”Lennart” i Conny Larssons Palmebok Nu ska jag upp och skjuta den jäveln!

Något som skiljer Skandiamannen från de andra nämnda personerna är förstås att han bevisligen befann sig på mordplatsen. Det är intressant. Men det finns nästan alltid specifika omständigheter när en ny person lanseras som misstänkt.

Aktiespekulanten Christer A är vad jag vet den ende av dem som nämns ovan som bevisligen ägt en magnumrevolver – och till på köpet en revolver som försvann under mystiska omständigheter. Christer Pettersson är den ende som bevisligen tidigare dödat en person alldeles i närheten av mordplatsen och flytt in på Tunnelgatan. Och så vidare.

I ett avseende har i alla fall Thomas Petterssons lansering av teorin om Skandiamannen fått sin speciella plats i utredningens historia. Det var i samband med skriverierna om honom som Joakim och Mårten Palme offentligt redovisade sina tvivel på Christer Pettersson som deras fars mördare.

Kanske är detta början på en vilja från Olof Palmes familjs sida att dela med sig av sina tankar om den fortsatt plågsamt ouppklarade mordgåtan.

Skulle det kunna leda fram till att vi till sist får veta vad som hände den där februarikvällen? Ja, det kanske kan bidra. Men det finns säkert andra som också kan ha saker att berätta. Jag är till min natur rätt optimistisk, jag tror sanningen kan komma fram till sist.

Men vi är inte där än. Och man kan inte önska fram den genom att proklamera ett svar som bara kan tryckas in i pusslet om man bankar det på plats med en slägga så hårt så att bitarna spricker.

Ser vi däremot Thomas Petterssons efterforskningar som ett led i arbetet på att leta fram denna sanning så kan vi nog också ta till oss att vi genom hans insatser i alla fall har kommit en bit till på vägen nu. Inte på grund av hans slutsatser. Men på grund av det material han samlat in. Och på grund av den debatt som gått att föra kring det materialet.

Skandiamannen syns plötsligt lite tydligare än tidigare. Och vi kan på mera solida grunder än förr dra slutsatsen att sanningen nog ligger någon annanstans.

Det är vackert så. Tills vidare.