Bokslut över en osannolik mördare

Thomas Petterssons bok är en uppföljning på hans artikel i tidskriften Filter och gör anspråk på att lösa den mer än 30 år gamla mordgåtan. Men gör den det?

DET FINNS NÅGOT SJÄLVKLART med teorin om Skandiamannen. Den är som hämtad ur en deckare.

En man mördas, mördaren försvinner. En rad vittnen befinner sig på brottsplatsen och förhörs efteråt. Flera av dem låter sig också intervjuas i media. Särskilt en man är väldigt ivrig att synas i media. Han låter som om han var den kanske mest aktive när det gällde att försöka livrädda mordoffret och att hjälpa polisen med information. Men han finns inte med i de andra vittnesberättelserna på ett klart och tydligt sätt, det verkar till och med som om han inte finns med alls…

Givetvis måste någon förr eller senare slås av tanken: det är förstås han som är mördaren.

Där har vi i koncentrat vad som framstått som så intressant med Skandiamannen.

Självklart blir det ännu mer spännande när det uppmärksammas att den mystiske anonyme figur, Grandmannen, som tycks återkomma i en rad vittnesmål från biografen som makarna Palme besökt hade keps och glasögon enligt flera vittnesmål – precis som Skandiamannen.

Bingo, där har vi honom! Eller?


Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren. Offside Press


Thomas Pettersson försöker i sin bok Den osannolika mördaren övertyga läsaren om att mordet på Olof Palme nu är löst, att det var Skandiamannen som var gärningsmannen. Boken är, kan man säga, en expanderad version av hans artikel från slutet av maj på samma tema i tidskriften Filter.

Innan vi fortsätter: Skandamannens identitet är känd av alla som intresserat sig för Palmemordet. Jag avstår ändå från att återge hans namn här. Lite längre ner i texten ska jag diskutera – delvis i detalj – om han verkligen kan vara Palmes mördare. Och jag tycker att en viss anonymisering är på sin plats. Inte minst av en enkel orsak: till skillnad från Thomas Pettersson anser jag inte alls att fallet nu är uppklarat. Och jag tycker att när vi för den här – mer eller mindre nödvändiga – diskussionen kan vi ändå så att säga skyla en död människa som inte kan försvara sig.

Jag diskuterade Filterartikeln i ett tidigare inlägg på denna blogg. Det inlägget blev inledningen till en, i alla fall med den här bloggens måttstock, väldigt omfattande debatt med hittills bortåt 900 kommentarer. Debatten har förstås med tiden kommit att gälla inte bara Filterartikeln utan även boken. Det här är mitt försök att sammanfatta vad jag själv kommit fram till om Thomas Petterssons teoribygge, särskilt utifrån det han tar upp i boken.

Rätt stora delar av det är ett resultat av debatten här på bloggen så i sammanhanget vill jag passa på att tacka alla som bidragit till den.

Boken alltså. Den osannolika mördaren. Om jag ville raljera skulle jag skriva en recension av den på bara tre ord: Titeln är bra.

För hur mycket Thomas Pettersson än tar i så menar jag att han inte lyckas göra Skandiamannen särskilt sannolik som gärningsman. Jag återkommer till det mycket snart.

Men det vore orättvist att nöja sig med en raljant formulering. För det ska sägas direkt att denna bok tillför ny kunskap, precis som Filterartikeln gjorde. Thomas Pettersson har gjort ett grundligt researchjobb och fyllt i mycket i den tidigare mer suddiga bilden av en en person som på ett eller annat sätt befann sig vid mordplatsen men som varit – och fortfarande är – omgiven av frågetecken.

Pettersson var inte först med att skriva om Skandiamannen. Sven Anér, Olle Minell och Lars Larsson hade gjort det tidigare. Men särskilt i den nya boken kommer han längre i kartläggningen av Skandiamannen än vad andra gjort.

Samtidigt tycker jag att han går så långt i sin redovisning av det han hittat om den avlidne person han granskat så att det framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv. Han plockar fram uppgifter som rör privata detaljer om bokens huvudperson där relevansen för mordutredningen ibland framstår som tveksam. Och han redovisar till och med spekulationer om Skandiamannens sexuella preferenser där han själv inte ger så mycket för sanningshalten i påståendena.

Det här är en balansgång som alla som skriver om brott tvingas hantera. Thomas Pettersson har löst frågan genom att helt enkelt utnämna Skandiamannen till Palmes mördare.

Och om det är så, då är nästan allting som kan skrivas om honom relevant.
Men om det inte är det?

Filterartikeln blev en skräll när den kom. I några dagar i alla fall. Den som letat efter recensioner av boken har kunnat konstatera att de varit fåtaliga och relativt försiktiga.

Henrik Malm Lindberg har till exempel skrivit i Upsala Nya Tidning och Östgöta Correspondenten:

Hur starka är då bevisen som boken presenterar? Det finns en rad besvärande omständigheter runt mannen och åtskilliga indicier som pekar åt hans håll. Värt att notera är emellertid att ingen av hans släktingar eller vänner tror att han hade förmågan att mörda. Mordvapnet saknas naturligtvis och det finns inte heller några starka belägg för att mannen hade tillgång till skjutvapen, bara att han kände en vapenhandlare. Även om man som läsare, och uppenbarligen även inom Palmeutredningen, får starka misstankar mot Skandiamannen så är det inga klara bevis som läggs fram.

Det finns dock något med direkt anknytning till boken som väckt uppmärksamhet på nyhetsplats i olika medier. Och det med all rätt: två av sönerna Palme, Joakim och Mårten, har i samband med publiceringen gått och markerat att det kanske inte var Christer Pettersson som var deras fars mördare och att Skandiamannen möjligen kan vara lösningen på mordgåtan.

Det ska noteras att när de gjorde sina uttalanden var fortfarande Lisbeth Palme i livet. Och den fråga som infinner sig är förstås i vilken utsträckning sönernas uttalanden också speglade en förändrad attityd från henne.

I vilket fall är det en drastisk förändring i förhållande till hur familjen Palme uttalat sig under många år – ända sedan rättegången mot Christer Pettersson 1989. Joakim Palme sa till exempel i en intervju i Upsala Nya Tidning så sent som 2016 att han inte brydde sig så mycket om att den misstänkte Palmemördaren från Rotebro friats:

För mig var det viktigaste att få veta vad som hänt, och det fick jag i tingsrätten där ju Christer Pettersson fälldes. Jag /…/ är säker på att hovrätten också gått på fällande dom om mordoffret varit ett annat.

Christer Pettersson dömdes i tingsrätten främst på grund av Lisbeth Palmes utpekande. En del i den stödjande bevisningen var Mårten Palmes vittnesmål där han sa att en man han sett utanför bion hade likheter med Pettersson. Och sedan dess har Lisbeth och hennes söner stått eniga i sina offentliga uttalanden: Christer Pettersson mördade Olof Palme.

Därför var det verkligen sensationellt att de första reaktionerna från Joakim och Mårten Palme, redan innan de hunnit ta del av detaljer i Filters artikel, visade välvillig nyfikenhet när de fick veta att tidskriften pekat ut en helt annan gärningsman än missbrukaren från Rotebro.

Mårten Palme som befann sig på resa i USA när Filter kom ut sa till Expressen:

Jag kan bara säga att det här verkar intressant och jag kommer att köpa den här tidningen, Filter, och ta del av detta så snart jag kan.

Och Joakim Palme sa i samma tidningsartikel, synbarligen något försiktigare:

Jag har hört talas om det men inte läst originalartikeln. På det som jag hört i radio så är det väldigt svårbedömt. Det är klart att man blir luttrad av olika spår som leder i lite olika riktningar. Det har väl lärt en att vara kritiskt granskande till nya uppgifter som kommer fram och det tänker jag fortsätta med.

Mårten Palme intervjuades av New York Times sedan han hunnit sätta sig in i vad Filter presenterade. Han sa att de nya uppgifterna om Skandiamannen ”kom som en överraskning” och tillade:

Jag tycker det är en övertygande historia. Det är så klart en lite knepig situation eftersom vi alla trodde att Christer Pettersson var skyldig. Men om ny bevisning presenteras måste man uppdatera sina uppfattningar.

Det är ganska starka ord, kan det tyckas.

När Mårten intervjuades i Aftonbladet i augusti (betalvägg) fick han frågan: Tror du idag mer på Skandiamannen som gärningsman än på Christer Pettersson? Han svarade:

Jag vet faktiskt inte. Jag har väldigt svårt att värdera den frågan, att väga det mot varandra.

Med andra ord: Christer Pettersson är inte längre den självklara mördaren ens när medlemmar i familjen Palme uttalar sig.

I sin nya bok intervjuar Thomas Pettersson Mårten Palme, och då tar Mårten ett intressant steg. Han går igenom sin iakttagelse av den man som befann sig utanför bokhandeln vid Grandbiografen och visade intresse för hans föräldrar. Det är den observationen som han tidigare kopplat till Christer Pettersson. Mårten säger i boken, sid 234:

[Skandiamannen] uppfyller ju det här. Han är lik personen som jag såg vid Grand. Framför allt på klädseln, och glasögonen och kepsen.

Mårten tillägger att omständigheterna kring Skandiamannen är ”bestickande” och att det skulle vara ”omtumlande” om de nya uppgifterna om denne ”visar sig hålla hela vägen” (sid 237).

Det centrala i det Mårten säger är alltså att det kan vara Skandiamannen – och inte Christer Pettersson – som han såg utanför biografen.

Det stämmer att Mårten redan på mordnatten i ett förhör sagt att mannen bar keps och troligen också stålbågade glasögon. Så långt passar det in på Skandiamannen men inte på Pettersson. I övrigt hade mannen, enligt vad Mårten – fortfarande under mordnatten – påminde sig, haft en lång blå täckjacka, sett ”bufflig” ut och gått framåtlutad.

Mårtens beskrivning av mannen vid Grand, från förhör 1 mars 1986.

Det sista låter ju inte som Skandiamannen. Men om vi bortser från det kan vi förstås, likt Thomas Pettersson, låta oss fascineras av idén att den smått gåtfulle försäkringstjänstemannen skulle kunna ha varit vid biografen efter den sena föreställningen av bröderna Mozart.

Den hypotesen är i vilket fall den väsentliga nyheten i boken jämfört med Filterartikeln.

Redan i Filter lanserar visserligen Thomas Pettersson tanken att Skandiamannen varit vid Grandbiografen, men då i samband med att makarna Palme kom till bion, alltså omkring klockan 21. Exakt vilken betydelse det skulle ha i resonemanget klargör han inte i artikeln. Pettersson vill inte argumentera för att Skandiamannen är en del av en konspiration utan söker svaret på mordgåtan i kombinationen av dennes personlighet och omständigheten att han redan innan han lämnade arbetsplatsen för att resa hem på något sätt kan ha vetat att Palme fanns någonstans i närheten.

Men de olika pusselbitarna som Pettersson presenterar i Filter hänger ganska svagt ihop. Även om Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 21 och såg makarna Palme där – vilket vi ska ifrågasätta lite senare – så kan det knappast ha gett honom information om att statsministerparet skulle passera utanför Skandiahuset senare på kvällen, och förstås inte heller vid exakt vilken tid det i så fall skulle ske.

Det kan visserligen låta som om Grandbiografen och Skandia låg mitt emot varann på Sveavägen om man bara tittar på gatunumren, Grand ligger på Sveavägen 45 och Skandias adress var Sveavägen 44. Men siffrorna bedrar, det var nästan 300 meter mellan Grandbiografen och Skandias huvudentré.

Och det fanns verkligen många andra sätt för paret Palme att ta sig från bion än att promenera just förbi Skandiahuset.

För det första existerade ju möjligheten att de inte skulle bege sig direkt hemåt – och i så fall ge sig iväg i vilken riktning som helst.

För det andra: om de de ville ta sig direkt till bostaden kunde det tänkas att de skulle hämtas i bil av livvakter, att de tog en taxi eller tog t-banan. Och om de valde att promenera fanns det andra vägar att välja på, till exempel Drottninggatan.

Och även om Skandiamannen av någon anledning gissade att de just skulle promenera Sveavägen, och även om han visste hur lång filmen var, så kunde de ha passerat redan omkring 23.15 – flera minuter innan han själv gick ut från entrén. Alternativt kunde de förstås ha kommit betydligt senare ifall de valde att inte göra sig någon brådska från bion.

Det Thomas Pettersson hamnade i när han skrev sin första artikel – fastän hans resonemang inte var särskilt tydligt redovisat – var att Skandiamannen för all del kunde ha vetat att paret Palme var på bio, men att han helt enkelt råkade stöta på dem utanför sin arbetsplats.

Och – bisarrt nog kan man tycka – att han då hade en revolver med sig.

Det finns inga som helst belägg för att han brukade gå omkring med skjutvapen. Men om vi vänder på resonemanget: om han sköt Palme, vilket Thomas Pettersson och tidskriften Filter helt enkelt bestämt sig för, så måste han förstås ha haft en revolver.

Varför skulle han ha haft det? Ja, ett alternativ är förstås att Skandiamannen – även om ingen annan visste om det – regelmässigt brukade gå omkring med ett skjutvapen. I Den osannolika mördaren (sid 214) försöker Thomas Pettersson göra troligt att Skandiamannen ”kände ett behov av att vara beväpnad”. Han underbygger det med att denne skulle ha gett uttryck för att ”det händer så mycket på stan” och menar att den till synes stillsamme försäkringstjänstemannen därför kan ha känt behov av att försvara sig mot ”knarkare, spelare och småtjuvar” som rörde sig i grannskapet av Skandiahuset.

Det är förstås en ren spekulation och Pettersson anger därför andra tänkbara orsaker till att Skandiamannen som rutin – men i största hemlighet – skulle ha valt att gå beväpnad. Det kan ha gett honom en känsla av att han ”bokstavligen härska(de] över liv och död”, vilket skulle ha bättrat på hans självkänsla. Eller också, menar Pettersson, kan Skandiamannen ha valt att gå omkring med ett skjutvapen därför att han börjat fundera på att skjuta Olof Palme. Då hade han så att säga tagit det första steget genom att i alla fall ha med ett redskap för att få saken gjord om tillfället skulle dyka upp.

Med en sådan ”tänk om”-argumentering utan större koppling till fakta kan förstås väldigt många människor beskrivas som högst möjliga Palmemördare.

I boken inser Pettersson att resonemanget med att Skandiamannen ständigt var beväpnad inte är helt vattentätt. Han laborerar därför med ett alternativ (sid 215) – nämligen att denne sedan han sett paret Palme vid 21-tiden fick hjälp med att få tag i ett skjutvapen: ”tiden räckte gott och väl för att någon skulle köra in med en revolver från Täby”.

I Täby bodde inte bara Skandiamannen själv utan också en vapensamlare som ingick i hans bekantskapskrets och som Thomas Pettersson hittat i sina efterforskningar. Denne vapensamlare som varit innehavare av en stor mängd vapen hade också – kunde Pettersson konstatera – haft revolvrar av den typ som var aktuell i utredningen.

Det låter förstås lite spännande. Men det finns inget som tyder på att den numera avlidne vapensamlaren var kriminell – och inte heller något konkret som pekar på att han skulle ha lånat ut en revolver till Skandiamannen. Och om inte vapensamlaren och Skandiamannen tillsammans konspirerat om att mörda Palme är det väl rätt osannolikt att denne skulle köra in med ett skjutvapen till Skandiahuset en sen fredagskväll bara för att hans bekant bad honom om det.

Samtidigt är det klart att Pettersson har en viss poäng i att det inte kan uteslutas att Skandiamannen fått tag i ett vapen den vägen. Bekymret är bara det vanliga när det spekuleras om Palmeutredningen: något som i princip är tänkbart kan plötsligt presenteras som väldigt sannolikt.

Men det finns förstås flera komplikationer om vi tänker oss att Skandiamannen snabbt beställde och fick tag i en revolver: hur kunde han räkna med att över huvud taget hitta Olof Palme om han inte begav sig tillbaka till bion?

Grandbiografen, bild från 2009. By Holger.Ellgaard [CC BY-SA 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, from Wikimedia Commons
Och det är givetvis i det här sammanhanget som det blir intressant med den nya infallsvinkel som finns i boken – nämligen resonemanget om att Skandiamannen inte bara var vid Grand omkring klockan 21 utan att han återvände dit så att han fanns på plats när det var dags för paret Palme att lämna Grandbiografen.

Thomas Pettersson skriver:

Genom någon av Skandias bakdörrar gick han sedan ut för att återvända till Grand i god tid innan filmerna slutade. Där observerades [Skandiamannen] av [Margareta S] och [Anneli K] när han glasögonförsedd stirrade in genom fönstren till biografens lobby för att försöka urskilja makarna Palme i vimlet. /…/ När Olof och Lisbet väl dök upp måste han ha följt efter dem på gatan, och iakttogs då även av Mårten Palme. /…/ Men sedan måste modet ha svikit honom. Var det helt enkelt för mycket folk på Sveavägens västra trottoar? Enligt detta scenario återvänder [Skandiamannen] til Skandia genom samma dörr på baksidan. Den laddade tankeleken var i så fall över, nu skulle han bara stämpla ut och ta sig hem.

Och så fortsätter Thomas Pettersson att spekulera omkring vad som händer sedan: Skandiamannen stämplar ut, går till entrén och är snart ute på gatan. Han svänger till höger, kanske för att gå till en buss som kan ta honom till Täby. Eller kanske med en halvhjärtad förhoppning om att få se makarna Palme igen:

Och så kommer de spatserande, helt överraskande, på hans sida av vägen. /…/ När de passerar [Skandiamannen] vänder han på klacken och följer efter. (Sid 216)

Några ögonblick senare skjuter han Olof Palme.

Hypotesen att Skandiamannen återvänder till Grand för att fånga upp statsministerparet när filmen slutar kan ju förefalla vara ett sätt att logiskt knyta ihop säcken – om det är sant.

Själva grundtanken om hur mordet gått till är ju inte ny. Det var den som utgjorde upplägget i rättegången mot Christer Pettersson. Enligt åklagarna hade Pettersson råkat stötta på paret Palme vid Grand före föreställningen, därefter skaffat sig ett skjutvapen och så återvänt till Grand innan filmen slutade för att mörda statsministern. Och så hade missbrukaren från Rotebro följt efter Olof och Lisbeth för att slutligen utföra sitt dåd i Dekorimahörnan.

Nu kan ju inte Thomas Pettersson bygga upp ett alldeles likadant scenario eftersom det är klarlagt att Skandiamannen inte alls följde efter makarna Palme från bion. Vi vet att han stämplade ut från jobbet och gick ut från byggnaden vid en tidpunkt väldigt nära mordet. Det är därför Pettersson måste skissa på en lite mer komplicerad variant, en som ändå ska sluta med att Skandiamannen skjuter statsministern.

Hur troligt är då det här resonemanget?

Ja, att Skandiamannen i hemlighet skulle ha smugit iväg till Grand mot slutet av den sena föreställningen av Bröderna Mozart blir ju bara rimligt att ens tänka sig om han vet att makarna Palme är där. Och om vi tänker oss honom som ensam gärningsman betyder det i sin tur att han själv bör ha varit vid bion omkring klockan 21 och observerat Olof och Lisbeth när de kom till biografen.

Så den första frågan är: hur sannolikt är det att han var det?

Thomas Pettersson bygger det på uppgifter som ska ha kommit från väktaren Anna-Lisa G om att Skandiamannen kommit in utifrån vid 21-tiden.

Men det förbryllande är att den enda dokumentation som tycks finnas i utredningen om den saken inte kommer från Anna-Lisa G utan från en tjänsteman inom Skandia, Per H, som arbetade med en del säkerhetsfrågor inom företaget och som snabbt kom att fastna för hypotesen att Skandiamannen var Palmes mördare.

Per H hade under 1986 intensiva kontakter med poliser i Palmeutredningen där han presenterade uppgifter som tycktes vara komprometterande för Skandiamannen. Till sist tycks hans arbetsgivare ha tröttnat på honom, han omplacerades till en vad han själv kallade ”hopplös tjänst” inom företaget, slutade och kom senare att arbeta för den tidigare säpochefen P-G Vinges säkerhetsföretag, Vinge Integrated Protection (VIP). En annan som gått till samma företag var Alf Karlsson, en chef inom Säpo som haft jourtjänstgöring under natten då Palme mördades.

I ett förhör som hålls med Per H den 9 juni 1986 av kriminalinspektören Erik Skoglund i Palmeutredningen säger Per H att Anna-Lisa G berättat att Skandiamannen ”varit ute och käkat” och ”passerat in /…/ strax efter nio”.
Det låter ju verkligen intressant. Och det är det som är själva utgångspunkten för Thomas Petterssons hypotes. Men vad säger Anna-Lisa G själv? Hon hörs den 10 juni, alltså dagen efter Skoglunds förhör med Per H. Och där framträder en tydlig och helt annan berättelse om när Skandiamannen varit ute och ätit middag.

Förhöret hålls av två poliser, en av dem är samme Skoglund som hör Per H dagen innan.

Ur förhöret:

Förhörsledaren: Ja, avsikten med det här förhöret är att reda ut förhållandet den 28 februari på kvällen när du arbetade.

G: Ja. Jag började och var på Securitas förmodligen 10, över 8, alltså 20.10.

F: På kvällen eller på dan?

G: På kvällen.

F: Du menar på Skandia?

G: Ja, förlåt, på Skandia ja. Och hade förmodligen åkt in tidigt för att jag skulle handla och då kommer jag alltid lite tidigare, annars brukar jag vara 20 över 8. Och när jag kom dit så kom [Skandiamannen] in utifrån och sa att han skulle arbeta över. Det är väl honom ni vill höra om?

F: Mm.

G: Och att han hade varit ute och ätit middag, han hade arbetat hela dagen och skulle fortsätta och arbeta hela kvällen på grund av att han skulle ha semester och skulle resa bort och han hade ett arbete som skulle vara färdigt.

Och senare i förhöret kommer saken upp igen.

Förhörsledaren: Du såg när han kom?

G: Ja, när han kom utifrån, ja.

F: Och då var klockan?

G: Ungefär 10 över 8 nånting sånt där…

F: 20 över 10 alltså?

G: Nej, över 8. 20.10. Förlåt. 20.10 ungefär. Det är vad jag tror va’. Jag kan inte exakt säga, men då kom han in och sa att jag ska arbeta för att jag ska ha semester.

Det här är ganska tydligt. Anna-Lisa G hade uppfattningen att Skandiamannen kommit in precis i samband med att hon kom till jobbet. Och det bör enligt hennes minnesbild ha varit 20.10 den här kvällen. Hon ger till och med ett skäl till den uppfattningen: hon tycker sig komma ihåg att hon kommit lite tidigare än vanligt eftersom hon varit på stan och handlat. Ifall hon inte gjort det hade hon kommit in 20.20. För vårt resonemangs skull spelar det ingen roll om det var 20.10 eller 20.20 som Skandiamannen kom in efter att ha ätit middag. I båda fallen var det alldeles för tidigt för att han skulle kunna ha träffat på makarna Palme vid Grand.

Självklart kan man påstå att Anna-Lisa G mindes fel. Sådant kan ju aldrig uteslutas. Men när hon dagen efter ringer polisen för att komplettera sina förhörsuppgifter har hon inget att lägga till eller ändra om tiden för när Skandiamannen kom in.

Rimligtvis finns det därför ingen anledning att på grundval av hennes vittnesuppgifter i mordutredningen dra slutsatsen att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 21.

Och ifall det är högst tveksamt om han var där då, före den sena föreställningen, blir det automatiskt lite knepigare att göra troligt att han var där efter föreställningen. För om han inte sett makarna Palme innan filmen började – varför skulle han i så fall söka sig till Grand för att spana på dem när filmen slutade?

Nu ska det direkt sägas att det i utredningsmaterialet finns ett rätt starkt underlag för att det fanns en mystisk man som befann sig utanför Grand både före och efter den sena föreställningen av Bröderna Mozart och att denne man visade ett intresse för statsministerparet.

I min bok Mordgåtan Olof Palme diskuterar jag detaljerat vittnesmålen från Grandbiografen och omständigheterna kring makarna Palmes promenad hemåt.

Jag går igenom den saken rätt utförligt i min bok Mordgåtan Olof Palme. Den genomgången baserar sig, ska det tilläggas, på de vittnesmål från Grand som släpptes i samband med rättegången mot Christer Pettersson. Merparten av de vittnesmål från Grand som finns i utredningen släpptes inte och i vilken utsträckning de förstärker eller försvagar slutsatsen om en Grandman som fanns på plats både omkring klockan 21 och omkring klockan 23 är något som jag förhoppningsvis kan återkomma till en annan gång. Nu nöjer vi oss med det som blev känt i samband med Petterssonmålet – och det är anmärkningsvärt nog.

Två av de i sammanhanget intressanta vittnesmålen gäller observationer före den sena föreställningen av Bröderna Mozart, de övriga handlar om minuterna kring den tid då filmen slutar. Om alla handlar om samma man så stämmer det överens med i alla fall en av Palmeutredarnas centrala hypoteser i samband med åtalet mot Pettersson: att en väntande man uppehöll sig vid bion både omkring klockan 21 och klockan 23.

Det första vittnet som framstår som relevant i sammanhanget är maskinisten Hubert F. Han arbetar i det för oss välkända Skandiahuset på Sveavägen. Den här kvällen har han jobbat över – dock inte så länge som Skandiamannen. En bra stund före klockan 21 har han gett sig iväg från arbetsplatsen. Han ska ta sig hem med en buss som stannar utanför ABF-huset strax söder om Grand. Det är på samma sida av Sveavägen som biografen.

Hubert missar den buss som går 20.45. Han vet inte när nästa buss ska gå. Det finns en turlista i busskuren, men det är så mörkt att han inte kan läsa den. Så han bestämmer sig för att helt enkelt vänta på nästa buss – när den nu kommer – eller möjligtvis ta en ledig taxi om en sådan kommer förbi.

Strax före klockan 21 ser han en man som kommer gående från biografen och fram till busskuren. Mannen kastar en snabb blick på tidtabellen och så vänder han tillbaka mot Grand. Snart är han i busskuren igen, betraktar Hubert noga och stannar sedan en stund kvar i kuren med blicken riktad mot bion. Men han blir inte stående länge, efter några ögonblick promenerar han åter mot Grand. Så där håller det på. Hubert drar slutsatsen att mannen spionerar på en kvinnlig bekant som är ute med någon annan. När Huberts buss till sist kommer 21.15 är mannen inte vid hållplatsen.

Hubert beskriver honom så här: omkring 40 år, omkring 180 cm lång, troligen mörkt hår, ”rak näsa med buckla upptill”. Mannen gav ett ”senigt, sportigt” intryck. Han bar svarta byxor och en jacka som också var mörk men något ljusare än byxorna.

Den var längre än en midjejacka. Den mest intressanta detaljen i klädseln var att han hade skärmmössa med öronlappar.

Mannen tycks alltså ha bevakat Grandbiografen åtminstone från ungefär klockan 20.50 och en stund framåt. Makarna Palme kom till bion just omkring 20.50.

Av Hubert F:s berättelse framgår det inte om mannen i så fall märkte det. Men det är förstås fullt möjligt. Om det var fallet – och om han intresserade sig för makarna Palme – vet vi inte om han begett sig till bion för att han visste att de skulle komma dit eller om han råkade se dem där och då reagerade med starkt intresse. Båda alternativen är tänkbara.

Vi går vidare till nästa vittne, konstnären Birgitta W. Hon har varit på sjuföreställningen av ”Bröderna Mozart” med sin man och en väninna. Den slutar ungefär 20.50. Efter filmen är det mycket trängsel i foajén. Hennes man går ut på gatan före henne själv och väninnan. Maken blir stående alldeles intill Mårten Palme som befinner sig på trottoaren. I samma ögonblick kommer Olof och Lisbeth gående till bion. När Birgitta W går ut på gatan med väninnan syns inte längre makarna Palme. Däremot ser Birgitta hur en man står en bit ifrån hennes make. Mannen sträcker sig på tå för att se in i biografen. Birgitta lägger märke till vad hon beskriver som ”hans brinnande blick”. Så börjar hon tala med sin make om filmen och efter det vet hon inte något om vad mannen gör.

En av de teckningar som Birgitta W gjorde av den man som hon såg utanför biografen.

Hon beskriver honom som 175–180 cm lång, troligtvis med mörkt hår som även kan vara en stickad mössa, mörka raka, ögonbryn, djupt liggande ögon tätt ihop, långsmalt ansikte. Han har en mörk rock eller en mörk täckjacka som slutar en bra bit ovanför knäna. Hon är van att teckna porträtt och för Palmeutredarnas räkning gör hon också några teckningar som föreställer mannen som hon minns honom.

Tiden stämmer bra med Hubert F:s observation och det är ju av den anledningen ganska troligt att Birgitta har sett samma spanande man. Den viktigaste skillnaden i signalement är att Birgitta tror att mannen är barhuvad eller har stickad mössa medan Hubert talar om en skärmmössa.

Två timmar efter Birgittas iakttagelse, omkring klockan 22.50, kommer flygledaren Lars Erik E åkande till Grand i sin fars bil, en silvergrå Volvo GLT. Han ska hämta sina föräldrar som sett ”Amadeus”. Den filmen har han själv redan sett, så för egen del har han varit på en annan bio. Där har han sett en film som slutat tidigare.

Lars Erik ser en man som går av och an utanför Grand. Senare beskriver han mannen som 35–40 år, 180–185 cm lång, kraftigt byggd. Ansiktsformen är fyrkantig, ansiktet är hårt och rått. Mannen har en mörk fjällrävenliknande jacka, inte täckjacka och inte knälång rock. Mannen har en ljus, gulaktig mössa, inte keps. Lars-Erik får olustkänslor när han ser mannen och låser därför bildörrarna inifrån.

Ur polisförhör med Lars Erik E 24 april 1986. Han beskriver den skrämmande man han sett utanför bion.

Vid 23-tiden öppnas biografdörrarna och en ganska liten grupp människor kommer ut. (Det är publiken som sett filmen ”Gå och se”.) Lars-Erik reagerar över att den väntande mannen inte passar på att gå in i foajén trots att det är ganska kallt ute. Några minuter senare, bortåt 23.15, strömmar det ut mycket folk. (Det är publiken från ”Bröderna Mozart”.) När de människorna har skingrats är också den väntande mannen borta.

Lars-Erik ritar en teckning av mannen och ger den till polisen. Den visar klädsel och kroppsbyggnad, inte ansiktet.

Här har vi, minst lika tydligt som i Huberts och Birgittas vittnesmål, en man som bevakar Grand och som ger ett obehagligt intryck. Men ser Lars-Erik samma man som de andra? Det är inte säkert. Mannen är klädd i mörka byxor och jacka. Hubert talar om en senig och sportig person, Lars-Erik menar att han är kraftigt byggd. Birgitta föreställer sig att han kan ha en stickad mössa, det stämmer bra med hur Lars-Erik uppfattat saken.

Kepsen som Hubert talar om är dock en avvikande uppgift.

Margareta S och Anneli K är två väninnor i trettioårsåldern som går på den sena föreställningen av ”Gå och se”, filmen som slutar några minuter före ”Bröderna Mozart”. Anneli slinker in på toaletten efteråt och Margareta står kvar i foajén. Med blicken följer hon två män som intresserar henne lite grann när de går ut från bion. Hennes blick fastnar då på en man som står direkt utanför biografdörrarna.

Han har en mycket intensiv blick och han stirrar in i foajén. Margareta har gott om tid på sig för sina observationer, det dröjer flera minuter innan Anneli kommer och under den tiden ser hon hela tiden mannen. De får ögonkontakt vid ett par tillfällen.

Mannen verkar spänd och ångestfylld. När Anneli kommit tillbaka går kvinnorna ut från bion och beger sig Sveavägen söderut. Efter ett par meter vänder sig Margareta om och ser att mannen tittar efter dem.

Margareta beskriver mannen som att han har nordeuropeiskt utseende, omkring 175 cm lång, blå ögon, hår som inte är mörkt. Mannen har glasögon som troligen är stålbågade, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor. När hon hörs några veckor senare om samma sak säger hon att mössan med uppfällda öronlappar var en keps.

Väninnan Anneli säger för sin del redan vid första förhöret dagen efter mordet att mannen hade keps. I övrigt stämmer hennes uppgifter väl överens med vad Margareta berättar. Hon säger också att han bar glasögon och hade en stirrande blick. Hon tror att han var 170–175 cm lång. Och hon tror att hon skulle känna igen mannen om hon såg honom igen.

Margaretas och Annelis observation av mannen sker alltså samtidigt som Lars-Erik reagerar över att han inte går in i foajén och väntar i samband med att publiken från ”Gå och se” kommer ut. Det är mycket sannolikt att observationerna handlar om samma man.

Här kommer kepsen igen, den som maskinisten Hubert F, han som väntade vid busshållplatsen, talade om. Margaretas och Annelis vittnesmål ökar sannolikheten för att samma person var på plats vid bion både när sena föreställningen av Bröderna Mozart startade och när den slutade. I övrigt tonar en ganska enhetlig bild fram, även om den stirrande mannens längd varierar en bit.

Resebyrådirektören Max D har varit på Stadsteatern med sin fästmö. De promenerar genom stan och passerar Grand omkring klockan 22.50. Max lägger märke till en man som tittar in i skyltfönstret till bokhandeln som ligger något söder om Grand. Mannen är i 45-årsåldern, 160–170 cm lång, är klädd i täckjacka som troligen är mörkblå. Han har mörka byxor. Och på huvudet har han en sorts mössa, troligen en keps. Mannen ger ett ”härjat intryck”.

Max talar om en ganska kort man. Men åldern stämmer bra överens med vad de andra Grandvittnena talat om. Och uppgiften om kepsen tycks binda samman hans iakttagelse med såväl Huberts som Margaretas och Annelis – och indirekt också med Lars-Eriks observation eftersom han bör ha sett samma man som Margareta och Anneli. Hubert såg för sin del mannen med kepsen före den sena föreställningen, samtidigt som Birgitta gjorde sin observation, även om hon inte lade märke till en keps.

Därmed finns det en trolig koppling också mellan hennes och de andras vittnesmål.

Programmeraren Lars K har sett den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart”. Efter filmen har han gått ut på Sveavägen och sedan svängt vänster upp på Tegnérgatan där han har sin bil parkerad. Under sin korta promenad observerar han två män. En ser ut som en marockan, den andre beskriver han som en töntig man i skidkläder. Marockanen visar sig när Lars kommit en bit på Tegnérgatan och han återkommer inte i andra kända vittnesmål. Den töntige mannen i vad som liknar skidkläder från 50-talet är förmodligen mer intressant. Han står alldeles utanför bion och tittar på reklamaffischerna. Jackan och byxorna ger ett mörkt intryck. På huvudet har mannen en skidmössa med skärm. Han har inte glasögon. Han verkar vara i 40-årsåldern. Lars tycker att han ser ”fånig” ut. Han är lite rödmosig och småfrysande, han verkar inte vara en biobesökare.

Det här är ytterligare ett exempel på hur varierande vittnesiakttagelser kan vara. Lars har inte sett en hotfull utan en löjlig person. Annars tyder det allra mesta ju på att Lars sett samme man som Lars-Erik, Margareta, Anneli och Max. Tid och plats stämmer. Åldern stämmer. Mörk jacka och byxor stämmer med den dominerande beskrivningen från andra vittnen.

Att mannen fryser tyder på att han stått ute och väntat en stund. Och så har vi skidmössan med skärm, vilket ju påminner om vad Hubert, Max, Margareta och Anneli talat om.

Ännu ett vittne vid biografen har lämnat uppgifter om någon som skulle kunna vara samma person som den som tycks förekomma i de nyss nämnda vittnenas berättelser.

Det är Mårten Palme. Han förhörs första gången av kriminalinspektören Börje Wingren tidigt på morgonen den 1 mars, alltså bara några timmar efter mordet. Mårten berättar att när han, flickvännen och föräldrarna stod och pratade efter bioföreställningen kom de att dra sig bortåt en liten bit så att de hamnade utanför bokhandeln strax söder om Grand. När han och flickvännen skiljs åt från Olof och Lisbeth passerar de en man som står och tittar i ett skyltfönster till en möbelaffär mellan bokhandeln och Grand.

I förhöret beskrivs mannen så här: ”omkring 40 år gammal, c:a 180 cm lång och kraftigt byggd”. Mannen bar ”en blå täckjacka som var ganska så lång” och han var också ”iklädd en keps med knäppe till skärmen”. Vidare heter det att mannen ”såg ganska så bufflig ut utan att vara sjaskig”. Och längre ner i förhöret står det: ”Mårten tillägger att mannen troligen bar på ett par stålbågade glasögon”.

Uppgifterna här är ju intressanta, särskilt i förhållande till vad de andra citerade Grandvittnena har sagt. Ålder och längd lägger sig i mittfåran av de övrigas beskrivningar. Kepsen och de stålbågade glasögonen är två tydliga detaljer som tycks knyta samman Mårten Palmes observation med de övriga vittnesmålen.

Lägger man samman de iakttagelser vi gått igenom ser vi alltså framför oss en man som tycks ha stått utanför biografen och spanat både innan den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” började och efter filmens slut.

Det är ett besynnerligt beteende och mycket pekar därför på att mannen har en roll i mordet på Olof Palme – i synnerhet som han inte ger sig till känna efter mordet.

Kan man dra flera slutsatser?

Kriminalkommissarien Elving Gruvedal gjorde en egen utredning av bevisningen i Palmemordet och tittade särskilt på uppgifterna om Grandmannen.

En person som hade en del att säga om den saken var den numera avlidne kriminalkommissarien Elving Gruvedal. När jag pratade med honom våren 2010 var han 88 år och hade inte varit i tjänst sedan december 1986. Men hans engagemang för brottsutredande hade inte minskat och han hade just kommit ut med en bok som han kallat Den slutliga sanningen om Palmemordet.

Där kom han med en hård kritik av hur mordutredarna struntat i konkreta vittnesuppgifter om gärningsmannens och Grandmannens klädsel.

Allt har varit fokuserat på att vittnena skulle koppla samman sina minnen av att de sett en stirrande blick med just Christer Pettersson. Utredarna har försökt skapa intrycket att Pettersson skulle vara den enda mannen i världen med en sådan blick.

Men så är det ju inte.

Elving Gruvedal menade att det var viktigt att fokusera på vittnesuppgifterna om kläderna och ansåg att Palmeutredarna i stort sett struntat i det. Han pekade till exempel på de där tydliga återkommande uppgifterna i vittnesmålen om Grandmannen: denne tycktes ha haft keps, glasögon och jacka. Vittnena från mordplatsen hade däremot lyft fram andra saker, framför allt menade de flesta att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock.

”Det betyder att Grandmannen knappast är mördaren. Däremot kan han vara mördarens medhjälpare”, sa Elving Gruvedal.

Det är lätt att slås av logiken i Gruvedals sammanfattning. Och om mördaren hade en medhjälpare är det ju ganska rimligt att tänka sig att denne fanns på plats vid bion både före och efter filmen – precis som dessa kända vittnesmål pekar på.

Vissa av vittnesmålen om en Grandman innehåller alltså uppgifter om någon sorts keps och stålbågade glasögon. Men den dominerande beskrivningen av mannens ytterplagg är att det var en jacka, inte en rock.

Hubert F är förstås intressant i sammanhanget. Han såg en man med skärmmössa – vilket ju kan vara en beskrivning för keps – vid 21-tiden. Och han arbetade i Skandiahuset vilket innebär att han kan ha känt till Thomas Petterssons favoritmisstänkte till utseendet. I så fall borde Hubert förstås ha vetat om det var, eller inte var, Skandiamannen han såg utanför bion. I det förra fallet borde han ha berättat det för polisen. Men Skandiahuset hade många anställda, och Hubert behöver inte ha känt igen alla.

Tyvärr går det inte att fråga Hubert, han avled 1997. Men hans beskrivning av mannen – ”rak näsa med buckla upptill”, gav ett ”senigt, sportigt” intryck – låter i vilket fall inte som huvudpersonen i den här texten.

Birgitta W gjorde ett antal teckningar av den mystiske man hon såg. De har inte den minsta likhet med Skandiamannen. Lars-Erik E gjorde också en teckning. Inte heller den påminner om försäkringstjänstemannen.

När det gäller Skandiamannen har vi redan tidigare konstaterat att det inte finns några tyngre belägg för att han var vid bion och träffade på paret Palme före filmen. Huberts och Birgittas vittnesmål om en mystisk man vid bion omkring klockan 21 ger inte heller något stöd för att det var honom de såg.

Och om vi – som Thomas Pettersson – utgår från hypotesen att Skandiamannen utförde mordet utan hjälp av några spanande medhjälpare så kan vi med viss tyngd dra en slutsats: var han inte vid Grand omkring klockan 21 och upptäckte paret Palme så hade han inte heller någon anledning att bege sig till bion och spana omkring klockan 23.

Men utöver det finns det ett annat viktigt argument för att han inte var den mystiske man som Mårten Palme såg intill biografen efter föreställningen.

Tidsfaktorn.

Vi kan vara ganska kategoriska när det gäller tidpunkten för Mårten Palmes observation av mannen i keps och glasögon. Det var när hans föräldrar började gå söderut. Den samlade mängden vittnesmål och andra kända tidsuppgifter tyder på att det bör ha varit ungefär klockan 23.15.

Tidpunkten för mordet kan fastslås med ännu lite större exakthet, omkring 23.21.30.

Vi vet att Skandiamannen stämplade ut från sitt arbete och pratade med väktarna i receptionsdisken vid en tidpunkt som bör ha varit strax före mordet. Om han varit vid Grand alldeles innan dess och blivit sedd av bland andra Mårten Palme måste han alltså ha begett sig från biografen omkring 23.15 eller ännu senare, tagit sig till Skandiahuset och slunkit in osedd via en bakväg. Och sedan ska han alltså ha dykt upp hos väktarna vid huvudentrén och passerat ut. Det är ett ganska krångligt scenario. Och det finns inte mycket tid för att genomföra något sådant.

Om hans bestämda plan redan vid biografen är att mörda Olof Palme blir det ju svårbegripligt varför han väljer att fjärma sig från sitt tilltänkta offer och ta sig till Skandias baksida. Sannolikheten talar ju i så fall för att han ska förlora kollen på var Palme befinner sig. Man kan förstås tänka sig – som Thomas Pettersson spekulerar om (på sid 215f i sin bok) – att Skandiamannen först tänkt mörda Palme vid bion, men att modet svek honom och att han därför återvände till Skandia. När han sedan lämnade sin arbetsplats råkade han få syn på Palme igen och morskade upp sig så mycket att han beslutade sig för att i alla fall genomföra dådet.

I detta senare fall kan man knappast tänka sig att Skandiamannen agerade särskilt blixtsnabbt då han tog sig från Grand och tillbaka till arbetsplatsen – det Thomas Pettersson beskriver är ju en tilltänkt gärningsman som i denna fas fegar ur och smyger tillbaka till jobbet med svansen mellan benen.

Thomas Pettersson anser sig ha kommit med lösningen på mordgåtan från Sveavägen. Foto: Ola Kjelbye

Thomas Pettersson tänker sig att Skandiamannen stämplar ut klockan 23.19, så tidigt som omkring fyra minuter efter det att paret Palme börjar promenera söderut. Det finns, som vi nu ska se, skäl att tro att han kanske stämplade ut minst en minut senare än så. Oavsett den exakta tiden måste han ha raskat på något väldigt från Grand om han kom därifrån. Och det är svårförenligt med Thomas Petterssons hypotes att han i det läget skulle ha gett upp sina mordplaner.

Och det gäller förstås alldeles särskilt om Skandiamannen verkligen stämplade ut så tidigt som 23.19.

Låt oss nu stanna upp lite grann inför Petterssons påstående om denna tidiga utstämpling – för det är centralt i hans teoribygge om att Skandiamannen mördade Olof Palme.

I förhören med Skandiamannen framgår dennes egen version tydligt: han hade hunnit ut på gatan och omedelbart börjat gå söderut för att ta T-banan när han hörde hur det smällde. Han skulle då, enligt egna uppgifter, ha befunnit sig nära annonspelaren en bit norr om Dekorimahörnan. Det var enligt hans bedömning omkring 20 meter från mordplatsen. Riktigt så långt var det inte från annonspelaren till mordplatsen, snarare 15 meter. Men det spelar mindre roll. Var Skandiamannen vid annonspelaren när det smällde kan han förstås inte ha utfört mordet.

Det är den versionen Thomas Pettersson är tvungen att slå sönder.

Skandiamannen måste ha kommit ut tidigare om han var mördaren. Han måste ha upptäckt statsministerparet och beslutat sig för att sätta sin plan i verket. Det betyder att han allra senast bör ha kommit ut på gatan i samband med att de passerade Skandias entré.

Men just då kan det knappast ha varit.

För då skulle rimligtvis vittnet Nicola F som mötte paret Palme just utanför Skandias entré ha sett honom komma ut på gatan.

Men Nicola säger något helt annat. Han talar om en man som kom norrifrån och som kom gående en bit efter makarna Palme. Hans första fundering var att det var en livvakt, men han tyckte inte riktigt mannen gav det intrycket.

Det här ger en öppning åt Pettersson i hans teoribygge. Det skulle kunna passa ihop med att Skandiamannen inte alls begav sig söderut på Sveavägen för att promenera mot tunnelbanan utan att han i stället valde att gå norrut för att fånga en nattbuss till Täby.

Vad är det för poäng med en sådan hypotes? Jo, i så fall kan han ha träffat på paret Palme längre norrut, beslutat sig för att genomföra mordet och sedan följt efter Olof och Lisbeth söderut för att få chansen att utföra dådet vid första lämpliga tillfälle.

Att mannen som Nicola talar om skulle kunna vara en förföljande mördare är förstås en hypotes som kan tyckas vara värd att stanna upp inför.

Men Thomas Pettersson gör tyvärr inte bara det. Han bestämmer sig för att det måste vara så och att mördaren måste vara identisk med Skandiamannen.

På sidan 210 i sin bok skriver Pettersson:

Med tanke på att [Nicola F] såg en haltande man i mörkblått som skuggade Olof och Lisbet Palme norr om Skandiaentrén, måste [Skandiamannen] först ha gått norrut innan han mötte dem på gatan och bestämde sig för att följa efter.

Nu finns det ju vissa problem med den slutsatsen. Den beskrivning Nicola ger av mannen han såg låter inte särskilt mycket som Skandiamannen. Nicola nämner inga glasögon, ingen keps och ingen mörk rock, utan i stället en blå jacka. Och det där med skuggningen har Thomas Pettersson tänkt ut själv – något sådant har Nicola inte sagt. I stället har han gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg.

Och det är en högst tänkbar förklaring till hans observation även om Anders B enligt sin egen vittnesberättelse aldrig befann sig riktigt så långt norrut – han stod och väntade utanför Götabankens inomhusbankomat. Men under denna väntan i kylan kan han förstås ha trampat iväg några meter norrut och sedan vänt om söderut igen – utan att det satt några spår i hans minne efteråt.

Sedan Anders passerat Nicola bör han i så fall ha stannat upp utanför bankomaten igen – för att lite senare bege sig söderut sedan han beslutat sig för att åka hem i stället för att fortsätta kvällen med arbetskompisarna. Och då hinner han nästan ifatt Olof och Lisbeth – ungefär vid annonspelaren ser han dem plötsligt några meter framför sig. Promenerande bredvid dem går den man som snart ska visa sig vara mördaren. (Vittnesmålen från Anders och andra som gäller ögonblicken före mordet går jag detaljerat igenom i min bok Konspiration Olof Palme.)

Konspiration Olof Palme innehåller bland annat en noggrann analys av skeendet på mordplatsen.

Låt oss ändå tills vidare för resonemangets skull gå med på att det var Skandiamannen som kom gående bakom makarna Palme när de mötte Nicola vid Skandias entré – precis som Thomas Pettersson föreställer sig. Då inser vi snabbt att om det var på det sättet måste Thomas Petterssons påstådde Palmemördare ha gått ut genom Skandias entrédörrar bra mycket tidigare än vad han själv påstått.

Hur ser kända fakta i just den frågan ut? Det vi skulle vilja veta om saken kan brytas ner i två frågor: när stämplade Skandiamannen ut? Och när gick han ut på gatan?

Det finns nämligen inte någon automatik som säger att vi vet när han lämnade byggnaden bara för att vi vet när han stämplade ut. Det enda vi kan utgå från är att han stämplade ut först och gick ut sedan.

Uppgifter som berör just detta kommer upp i ett avsnitt av ett förhör med väktaren Henry O som arbetade på Skandia under mordkvällen. Han hördes av Palmeutredarna den 12 juni 1986, alltså två dagar efter förhöret med Anna-Lisa G.

När vi kommer in i förhöret har han just berättat för polisen att han pratat lite med en annan väktare, Annette K, som skulle sluta för kvällen:

Henry O: Och medan vi höll på att prata där så kom [Skandiamannen].

Förhörsledaren: Mm, varifrån då?

O: Inifrån huset, troligtvis från sitt rum då, på en trappa. Och ja, jag har pratat med honom ganska mycket, frågade om han haft mycket att göra och då sade han att han hade slutfört ett jobb som var tvunget att vara klart för han skulle gå på semester nästa vecka. Sedan stod vi och pratade i ett par minuter. Och sedan ungefär 23.20 så skulle han gå iväg hem då för att ta sista t-banan hem. Han bor tydligt utåt Mörby eller Danderyd någonting. Och tåget kommer på Centralen kvart i tolv.

F: Ja, hur gjorde han när han kom ut? Har ni några rutiner att de ska stämpla eller att de måste ha nyckel och låsa upp dörren eller någonting sådant?

O: Nej, om han har stämplat ut så gjorde han det innan man kom ut till receptionen så att säga, så det är en sådan sak som vi inte såg om han gjorde eller inte.

F: Det syns inte från receptionen?

O: Nej, men troligtvis gjorde han det eftersom han skulle på semester.

F: Ja, och efter det här lilla samtalet med honom så gick han därifrån.

O: Ja, så önskade jag honom trevlig semester som man brukar göra.

Här har vi alltså en tydlig beskrivning av att Skandiamannen först måste ha stämplat ut och därefter gått till entrén där han pratat en stund med Henry O.

Först därefter gick han ut på gatan.

Henry säger alltså att de samtalade ett par minuter.

Här kan man väl säga att ju längre tid Skandiamannen var kvar och pratade efter utstämplingen, desto mindre tid blir det kvar för honom att bege sig norrut, träffa på paret Palme, följa efter dem söderut och genomföra mordet.

Om utstämplingstiden var omkring 23.20 som Henry O säger här så blir tiden då Skandiamannen kommer ut på gatan strax efter 23.22. Ifall det verkligen var fullt så sent så skulle Palme redan ha varit död när Skandiamannen lämnade byggnaden.

Nu har vi inga bevis för att Skandiamannen verkligen pratade så länge som ett par minuter med väktarna. Kanske var det mycket kortare tid?

En som har presenterat en annan bild av saken än Henry O är en tjänsteman på försäkringsbolagets personalavdelning, Roland B. Den 9 juni 1986 förhörs han om vår huvudpersons förehavanden. Han berättar då att han kom i kontakt med Skandiamannen dagen efter Palmemordet eftersom denne ville kontrollera sin utpasseringstid.

I förhöret berättar Roland B att han kontrollerar klockslaget för utstämplingen och sedan ringer upp Skandiamannen och ger honom den tidsuppgiften. Han tillägger:

Och då sade jag det att gick du direkt ut på gatan då, stannade du inte och pratade med vakterna någonting? Nej, jag gick direkt ut. Det fann jag lite anmärkningsvärt för att det är ganska vanligt när vi jobbar sent att man stannar och byter ett par ord med väktarna. Men det påstår han att han inte gjort. Därför menade han att den tidsangivelse jag hade här, den var ganska säkert riktig då.

Roland B nämner här att han själv kan tänka sig att det ändå kan ha tagit någon minut mellan utstämplingen och att Skandiamannen var ute på gatan. ”Men inte just så mycket mer.”

Det här är intressant, kan man tycka. Roland B markerar alltså att Skandiamannen snarast envisats med att han kommit ut på gatan tidigt, nästan vid samma tidpunkt som då han stämplade ut. Om han verkligen varit ute tidigare än vad som framgått av hans egen berättelse och haft något mystiskt att dölja kan man tycka att det borde ha legat i hans intresse att dölja det genom att ge intryck av att han tagit tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut.

I den meningen ger Roland B:s beskrivning ovan inte alls intryck av att Skandiamannen försökte sopa igen några spår. Inte heller Henry O:s berättelse – som i sak skiljer sig från vad Roland B säger – är ju komprometterande för Thomas Petterssons påstådde gärningsman, tvärtom snarast. Henry tror ju att Skandiamannen tog god tid på sig för att småprata vid utpasseringen. Det låter ju inte precis som om denne var uppjagad och stressad – vilket han väl borde ha visat tecken på om han nyss varit en hårsmån från att skjuta Palme utanför biografen.

Nu finns det ändå en uppgift i förhöret med Roland B som faktiskt ser ut att vara besvärande för Skandiamannen. Och det är själva stämplingstiden för utpasseringen. Det är nämligen just från förhöret med Roland som Thomas Pettersson fått uppfattningen att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19.

Så här står det i protokollet över förhöret med Roland B, alldeles före det avsnitt vi nyss citerade:

Och så åkte jag in hit [till Skandiahuset, på lördagen] och så tittade jag på tiden här och konstaterade att det var 23.19 då [som var tiden för utstämplingen].

Och det var alltså den tiden, 23.19, som Roland B säger att han meddelade Skandiamannen. Denne skulle då ha svarat att den tiden ganska säkert var riktig – och att den dessutom mer eller mindre måste ha sammanfallit med den tid då han gick ut på gatan.

Om 23.19 – utläst som 23.19.00 – verkligen var rätt tid kunde Skandiamannen ha kommit ut på gatan så tidigt som kanske 23.19.30 – två minuter före mordet. Hans egen version är alltså att han skyndade Sveavägen söderut för att ta sig till T-banan och att han hörde skottlossningen innan han kom fram till Dekorimahörnan. Men för att det ska stämma bör han ha kommit ut ungefär 23.21.00. Inte 1,5 minuter tidigare.

Om han däremot (som Thomas Pettersson alltså tror) hade begett sig norrut när han kommit ut på trottoaren, stött på makarna Palme, följt efter dem och till sist utfört mordet – ja, då passar det ganska bra med att han kom ut 23.19.30.

Och då hade han verkligen något att dölja.

Skandiamannen behöver vid sin kontakt med Roland B inte ha vetat exakt vilken tidpunkt polisen kommit att klocka mordet till. Men han måste ha förstått att denna tidpunkt – alltså då Palme sköts – borde gå att fastslå.

Att han då över huvud taget kontaktade Roland för att diskutera sin utstämpling kan ju förefalla märkligt, En tidig utstämplingstid borde ju vara det sista han ville ha uppmärksamhet kring ifall han begått mordet.

Och om han ändå ville fråga Roland B om tiden borde ju syftet ha varit att få reda på fakta så att han för säkerhets skulle kunde konstruera en historia att lämna till polisen och andra som möjligen skulle fråga.

I så fall var det ju rätt märkligt av honom att till synes bekymmerslöst godta Roland B:s tid för utstämplingen och samtidigt säga att han gått ut ur byggnaden i stort sett direkt efter att ha stämplat ut. Han kunde ju ha sagt till Roland att han nog pratat med väktarna en stund innan han lämnade Skandia. Och han kunde dessutom ha hävdat att han innan dess troligen hade stannat kvar en stund vid stämpeluret, utom synhåll för receptionen, efter det att han stämplat ut – för att putsa glasögonen, fundera på om han fått med sig det han skulle eller något annat.

Allt sådant skulle ju ha förmedlat intrycket att han gått ut på gatan påtagligt senare än 23.19. Det vill säga: om syftet med kontakten med Roland B var att snygga till sitt alibi så agerade han inte alls i enlighet med det syftet.

Varför ringde han då till Roland och frågade om tiden? Ja, om han var oskyldig till mordet kan vi ju helt enkelt tänka oss att han blev lite förbryllad av rapporteringen i Svenska Dagbladet på lördagsmorgonen. Där stod det att Palme sköts ”vid 23.30-tiden”. Det kan inte riktigt ha stämt med hans egen uppfattning, han hade – om vi ska tro honom – rätt bra koll på vad klockan var när han skyndade sig iväg för att hinna hem.

Om han hade den sorts personlighet som skymtar fram i Thomas Petterssons bok – mer om det senare – så var han mån om att kunna lägga fram sin egen version av händelser och benägen att fastna i detaljer. Då var det inte konstigt att han ville kolla sin utpassering.

I polisförhören med Skandiamannen säger han inte själv något om längden på kontakten med väktarna i receptionen i samband med att han passerade ut. Däremot säger han i ett förhör den 25 april 1986 att han hade bråttom till t-banan och att det tog ”ungefär en tjugo, trettio sekunder” för honom att ta sig från stämpelklockan och fram till platsen nära Götabanken där han befann sig när han hörde skottlossningen.

Det låter väldigt snabbt. De uttalanden han gör själv är alltså närmast en turboversion av Roland B:s referat av vad han sagt när det gäller utpasseringen förbi receptionen efter utstämplingen.

Och allra viktigast: om Skandiamannen stämplade ut 23.19 – som Roland B hävdade när han hördes i juni – så blir hans egen historia orimlig, precis som vi konstaterat. Han är ute alldeles för tidigt.

Då blir det desto mer angeläget för oss att försöka få kläm på vad han hade för utstämplingstid. Var den verkligen så tidig som 23.19? Vi ska komma ihåg att i vår genomgång ovan är det Roland B som påstått det, inte Skandiamannen själv.
Låt oss gå tillbaka till förhöret med Roland B. Denne har just berättat för polisens förhörsledare att utstämplingstiden var 23.19.

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur. Och det var därför jag också sa 23.19 åt honom och ställde om systemet.

Det här är ju en aning rörigt uttryckt men förhörsledaren ställer inga frågor för att reda ut saken. Och det är klart, det enklaste sättet att tolka Roland är att denne menar att klockan hade angett 23.20, men att den gått fel och att den skulle ha angett 23.19 om den gått rätt.

Förvisso är det naturligt att tolka Roland så. Men man kan ju tycka att det ändå borde ha varit viktigt att ställa lite fler frågor om detta till honom eftersom hans uttalanden bygger på minnesbilder av vad som hänt flera månader efter händelsen. Och då finns det utrymme för misstag beroende på att minnet sviker.

Det är förstås ganska troligt att stämpeluret gick fel i förhållande till Fröken Ur – och gissningsvis en minut fel. Något sådant skulle Roland knappast tycka sig minnas om det inte fanns ett verkligt underlag för minnesbilden.

Men gick stämpeluret före – som Roland B vill ha det till i det här förhöret? Eller kan det ha gått en minut fel åt andra hållet så att det i själva verket gick efter?

Frågan är högst naturlig att ställa. De flesta människor vet ju att klockan ska ställas om en timme när det är dags att gå över till sommar- eller vintertid. Men ganska många har svårt för att hålla reda på när det är dags att ställa om den framåt respektive bakåt.

Och det finns faktiskt en uppgiftslämnare som har uppgett att stämpeluret gick fel på exakt motsatt sätt mot vad Roland B i efterhand erinrade sig – Skandiamannen själv.

Den 10 mars, ganska kort tid efter mordet, ringde han till Palmeutredarna och gav en del kompletterande information till det han sagt när han hördes dagen efter dådet på Sveavägen.

I protokollet över telefonförhöret står det så här:

Fredagen den 28/2 1986 klockan 23.19 stämplade [Skandiamannen] ut från sin arbetsplats på Skandia, Sveavägen 44. Vid senare kontroll med fröken Ur har det konstaterats att stämpeluret gick 1 minut för sakta. Rätt tid skall således vara 23.20.

Tvärtemot vad Roland B sa tre månader senare, alltså.

Och om vi bara utgår från dessa förhörsprotokoll finns det inget som säger att Skandiamannens version är mindre tillförlitlig än Roland B:s.

Det verkar som om polisen godtog Skandiamannens uppgift om att han stämplade ut 23.20. Och det är ju inte så konstigt, om den var sann.

Men om han hade fått en helt annan uppgift från Roland B, att den rätta tiden var 23.19, då var det onekligen djärvt att honom att ge polisen en en annan tid – i synnerhet som han redan väckt Roland B:s intresse genom att intressera sig för sin utstämplingstid.

En enkel kontroll från polisens sida – eller en påstötning till Palmeutredarna från Roland B – skulle i så fall ha visat att Skandiamannen gett fel uppgifter om sin utstämpling. Och det kunde ha fått klockor att ringa.

Är det verkligen troligt att han helt frivilligt skulle ha utsatt sig för onödiga risker två gånger – först genom att kontakta Roland B om tiden och sedan genom att vilseleda polisen på ett sätt som var lätt att avslöja?

Nej, det är tveksamt. Och det ger därmed ett visst stöd för att Skandiamannens uppgifter om på vilket sätt klockan gick fel är de korrekta.

Med vilken säkerhet kan vi då fastslå den riktiga tiden för hans utstämpling?

Ja, tyvärr finns det ytterligare en komplicerande faktor.

När Skandiamannen hörs igen den 11 mars, dagen efter telefonförhöret, säger han att stämpelklockan ”bara visar minuter”. Det är troligen sant, uppgiften bör ju vara lätt att kontrollera och Roland B säger ingenstans att utstämplingstiden också anges i sekunder.

Det här betyder i så fall också att Roland B:s kontroll av hur mycket fel stämpelklockan gick inte behöver ha lett till resultatet att det var exakt en minut, vare sig den gick före eller efter. Den kan till exempel ha gått 27, 34 eller 52 sekunder fel. Eller kanske 1 minut och 19 sekunder. Eller något annat.

Och även om stämpeluret gick exakt en minut fel visade det ju bara hela minuter.

Vad betyder då allt detta? Ja, vi kan till exempel tänka oss följande hypotetiska men inte alls orimliga scenario:

Skandiamannen fick utstämplingstiden 23.19. Stämpeluret hade dock då stått på 23.19 i 32 sekunder, så om det skulle ha haft sekundangivelser skulle det ha stått 23.19.32. Dessutom gick det 49 sekunder för långsamt. Så rätt tid – den tid som Fröken Ur skulle ha angett – var 23.20.21.

Tog det sedan Skandiamannen exempelvis 32 sekunder från det att han stämplat ut tills han kom ut på gatan så var han ute 23.20.53. Om mordet ägde rum 23.21.30 så kom han ut på gatan bara 37 sekunder innan första skottet smällde och kan givetvis inte ha varit mördaren.

Det här är bara ett exempel. Och jag har inte vridit till det så att det ska vara maximalt fördelaktigt för Skandiamannen utan bara tagit en av de varianter som är rimligt sannolik. Som var och en inser finns det mängder med fullt tänkbara andra alternativa siffervärden som kan sättas in i stället för ovanstående – och som gör det omöjligt att tänka sig Skandiamannen som mördare om de siffrorna skulle vara korrekta.

Självklart kan vi också tänja siffrorna så att de blir mer besvärande för Skandiamannen. Men det vi landar på är: de uppgifter som finns tillgängliga om när han passerade ut från sin arbetsplats har inget som helst bevisvärde när det gäller att binda honom till mordet.

Ytterligare en sak som har sitt intresse kan läggas till: Skandiamannen kom senare – i tingsrätten respektive i hovrätten – att lämna andra versioner om utstämplingstiden. Vi ska strax fundera över hur den saken kan tolkas. Men vi börjar förstås med att titta på exakt vad han sa.

När han hördes i tingsrätten föll orden så här när Petterssons försvarare Arne Liljeros förhörde honom:

Adv L: Kan du säga ungefär när du stämplade ut?

Skandiamannen: Enligt stämpelklockan så visade den på 23.20 men vid kontroll dagen därpå så visade det sig att efter Fröken Ur så gick den 60 sekunder fel och det betyder att jag har stämplat ut 21.

Adv L: 23.21?

Skandiamannen: Ja.

Adv L: Ja, det finns några noteringar tidigare här om att du skulle ha stämplat ut 23.19 men rätt tid skulle vara 23.20, men har du kollat det här?

Skandiamannen: Det här har jag kollat bara för några dagar sedan.

Adv L: Jaha, så att du skulle ha stämplat ut då 23… och…?

Skandiamannen: 21.

Och i hovrätten:

Adv L: När lämnade du Skandiahuset?

Skandiamannen: Ja, enligt stämpelklockan så visade den 23.22 och vid koll dan därpå så visade det sej att den hade gått 60 sekunder fel, så att rätta tiden var 23.23.

Adv L: Ja, du lämnade lite andra uppgifter vid förhör om detta, 23.19 skulle du ha stämplat ut, men rätta tiden skulle vara 23.20.

Skandiamannen: Den tiden jag sa i tingsrätten hade jag precis då kollat upp så det är den riktiga uppgiften.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Vi ser att Skandiamannen i tingsrätten förändrat sin uppgift om den verkliga tiden för sin utstämpling – jämfört med vad han själv tidigare sagt i polisförhör – från 23.20 till 23.21. Och i hovrätten blir det ännu senare, 23.23, han backar först när Liljeros ifrågasätter honom. Det enda som är konstant i hans berättelse är att stämpeluret gick en minut fel.

Vore han ute för att lägga dimridåer kring egen brottslighet kan man tycka att han borde ha varit mer noggrann än han var här. Tiden han anger i hovrätten är uppenbart orimlig i förhållande till hans egen berättelse, 23.23 är efter mordet. Men även versionen från tingsrätten, 23.21 plus ett okänt antal sekunder, är mer eller mindre identisk med mordögonblicket och är därför också orimlig. Och dessutom stämmer det illa med vad han själv sagt tidigare.

Det vill säga: Skandiamannens uttalanden i tingsrätten och hovrätten ger intryck av att han slarvar med fakta. Men inte gärna av att han desperat slingrar sig för att undvika att åka fast för mordet.

Det finns ytterligare en viktig omständighet som rätt starkt talar för Skandiamannens oskuld.

En dryg månad efter mordet kontaktade han Sveriges Televisions nyhetsredaktion Rapport.

Det var inte hans första kontakt med media. Redan dagen efter mordet hade han kontaktat Svenska Dagbladet och berättat om hur han deltagit i livräddningsåtgärder. Han förekom med uttalanden och ett tvåspaltigt foto på framträdande nyhetsplats i tidningen söndag 2 mars.

Sedan hade det blivit tyst om honom. Och när polisen kallade vittnen för att delta i en rekonstruktion på Sveavägen utan att be honom att vara med hörde han av sig till Rapport. Det ledde till ett reportage med honom som sändes den 6 april. Där fick han tillfälle att förklara att han kände sig förbigången.

I TV-reportaget var han inte bara klädd som under mordkvällen. Inför kameran rusade han till och med in på Tunnelgatan för att visa hur han försökt hinna ifatt de poliser som gett sig av mot Brunkebergsåsen för att ge dem kompletterande information. Sammantaget syntes han mycket väl såväl i närbild som när han gick respektive sprang.

Skandiamannen i Rapport 6 april 1986. Här (till vänster) springer han på Tunnelgatan. I andra sekvenser syns hans ansikte och hans klädsel tydligt.

Vid den här tiden finns varken TV3 eller TV4 eller någon annan kommersiell TV-kanal – eller för den delen webb-TV-sändningar från tidningarna eller någon som helst annan nyhetsförmedling på internet. Vad som sänds i Rapport 1986 får med andra ord ett mycket större genomslag än vad samma sorts reportage skulle få idag.

Artikeln i Svenska Dagbladet har vid det laget redan nått många människor. Och TV-reportaget når ännu många fler.

Av alla dem som på det sättet får se Skandiamannen på bild respektive film måste det finnas ett påtagligt antal personer som gjort observationer vid Grand eller vid mordplatsen. Men det tycks inte som om någon av dessa personer reagerar över att mannen som syns i tidningen och i TV skulle likna den mystiske Grandmannen eller mördaren i Dekorimahörnan. För enligt vad som är känt hör inget av dessa vittnen av sig och tipsar polisen om Skandiamannen.

Det bevisar förstås ingenting. Vittnesiakttagelser – eller bristen på sådana – inrymmer ett stort mått av osäkerhet. I princip måste vi räkna med att Skandiamannen kan ha stått vid biografen utan att någon fäst sig tillräckligt mycket vid hans utseende för att minnas honom efteråt.

Vi har ju för all del raden av vittnen som sett en mystisk Grandman som inte tycktes ha liknat Skandiamannen särskilt mycket förutom – enligt vissa vittnen – att han hade glasögon och keps. Men de här vittnena kan förstås ha sett en annan mystisk person vid bion även om Skandiamannen också var där. Eller så har de sett Skandiamannen men i efterhand allihop ganska grovt misstagit sig på hur han såg ut.

Konstigare saker har hänt.

Så, visst: i princip kan Skandiamannen både ha spanat vid Grand och senare skjutit Palme utan att någon som såg honom i tidningen eller i TV kände igen honom från de sammanhangen.

Men hur troligt är det? Kanske inte så väldigt troligt.

Thomas Pettersson har för sin del gjort en stor sak av att det inte finns någon vittnesuppgift från Sveavägen som tydligt anger att Skandiamannen var på plats i den roll han själv tilldelat sig, alltså som vittne. Men kan vi tänka oss att han sköt Olof Palme fast ingen såg att det var han eller att han stod vid Grandbiografen utan att bli igenkänd av någon så kan vi rimligtvis också tänka oss att han fanns som oskyldigt vittne på brottsplatsen – om än i en mycket mer passiv roll än den han själv tilldelat sig.

I själva verket bör det vara lättare att tänka sig att han fanns vid Dekorima, lite grann i bakgrunden, utan att någon lade honom på minnet än att han skulle ha varit en mystiskt stirrande Grandman eller en flyende mördare utan att bli identifierad och ihågkommen av en enda människa. Både Grandmannen och mördaren – vare sig de var samma person eller inte – utmärkte sig ju genom att de drog till sig omgivningens uppmärksamhet.

Att vittnena på mordplatsen förvisso hade annat att tänka på än att observera andra vittnen kommer fram genom exempelvis vad Stefan G berättat.

Stefan G var det vittne som tillsammans med Anna Hage satte igång med livräddningsinsatser på Olof Palme. Palmeutredarna visade honom senare foton på femton personer, mestadels mordplatsvittnen, och bad honom säga vilka han kunde identifiera. Han kände bara igen Anna Hage och Karin J. Bland dem han fick se bilder på men inte kände igen fanns Skandiamannen men också till exempel Anders B – det vittne som befunnit sig närmast makarna Palme och mördaren i samband med skottlossningen och som fanns kvar på mordplatsen en lång stund efteråt.

Polisens utfrågning av Stefan G var ett vällovligt initiativ för att kartlägga vilka som fanns på mordplatsen. Men det var alltså inte särskilt framgångsrikt. Och det var inte ett inslag i en serie förhör med syfte att kartlägga just den saken.

Stig Edqvist, tidigare spaningsledare i Palmeutredningen var bekymrad över att det inte gjorts någon riktig kartläggning av vilka personer som befunnit sig på brottsplatsen. Foto: Gunnar Wall

Tvärtom. Som den dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist sa till mig när jag intervjuade honom 2010:

Låt oss säga att polisen fått kontakt med tolv vittnen som fanns på brottsplatsen. När man samlat in alla deras vittnesuppgifter ska man förhoppningsvis kunna se om det också fanns en trettonde person där som flera har sett och som inte är identifierad. Det kan ju i så fall vara en medhjälpare till gärningsmannen. Om man arbetar som proffs med spaningsmord måste man samla in sådana uppgifter i början, men här skedde inte det. Det såg jag som ett fruktansvärt fel när jag fick det klart för mig, jag kunde bara inte förstå att det var möjligt. (Mordgåtan Olof Palme sid 53.)

Det finns alltså en osäkerhet om vilka vittnen – och eventuella medgärningsmän med, för den delen – som egentligen befann sig på mordplatsen. Det var förstås en osäkerhet som skulle ha varit betydligt mindre om det genomförts ett korrekt och systematiskt polisarbete.

Självklart blir det svårare att i efterhand försöka att rekonstruera vilka personer som fanns på plats eftersom vi inte alltid kan lita helt på utsagorna från dem som förhörs om vad de sett – och själva gjort – på brottsplatsen.

Tillförlitlighet är inget ovanligt problem när det gäller vittnen. Det kan gälla rena minnesfel och missuppfattningar. Men det kan också handla om en mer eller mindre avsiktlig benägenhet att frisera minnesbilderna. Och det där sista är alldeles påfallande när det gäller Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alldeles obestridligt har gjort en omfattande research när det gäller Skandiamannens personlighet och livshistoria har en hel del att bidra med av intresse i det sammanhanget.

När han intervjuar sin huvudpersons före detta hustru säger hon: ”Han ville spela en roll, vara i händelsernas centrum.” Thomas Pettersson sammanfattar intrycket han fått av hennes uttalanden med att Skandiamannen var ”driven av ett enormt, nästan sjukligt, självhävdelsebehov”. (sid 142)

En kollega på försäkringsbolaget som kände Skandiamannen ganska väl sa till Pettersson att han till sist fattat att arbetskamratens version av sina insatser under mordkvällen inte kunde vara helt sann:

Kanske hittade [Skandiamannen] på allt i besvikelse över att ha missat all dramatik och chansen att få stå i centrum? (sid 149)

En annan kollega som Pettersson talat med tycks också vara inne på att det inte kändes rätt att leta efter kusliga förklaringar när det gällde frågetecken till Skandiamannen. Han säger att han omöjligen kunnat tänka sig denne som Palmes mördare och att det var ”konstigt” att anklaga honom för det:

Han var för harmlös i ett sådant sammanhang. (sid 151)

Däremot var Thomas Petterssons huvudperson alldeles tydligt en människa som inte tyckte om att erkänna att han kunde ha fel, berättar Skandiamannens yngre bror i boken. Och Pettersson exemplifierar den saken med att Skandiamannen kunde lägga ner väldiga resurser på att strida om räkningar han fått ifall han ansåg att de var felaktiga. (sid 173)

Samme Skandiaman kunde också hänge sig åt rent orealistiska resonemang, berättade en granne – till exempel att ett en sättning i hans skorsten i villan i Täby orsakats av en luftballong med släpande lina. En annan granne sa till Pettersson att Skandiamannen ”vecklade in sig i långa svängar om han skulle förklara något” och att han varken var ”stringent” eller ”logisk”. (sid 174f)

Självklart måste Thomas Petterssons referat av vad människor sagt om denne försäkringstjänsteman läsas i ett perspektiv. Pettersson är alldeles uppenbart ute efter att hitta saker som ska göra det möjligt att tänka sig Skandiamannen som en så orationell och obalanserad person så att man kan föreställa sig honom som Palmemördare. Men med det i åtanke är det desto mer slående att den bild som framtonar inte är en särskilt farlig person utan snarare en rätt oförarglig figur som har den ganska vanliga svagheten att gärna framställa sig själv i en positiv, närmast felfri, dager – och som har svårt att förlika sig med att han faktiskt inte gör rätt i alla lägen.

Om det ligger något i Thomas Petterssons sammanställning av vad olika personer sagt om Skandiamannen pekar det inte på att han mördat Palme. Däremot ger det en tänkbar förklaring till varför envisades med att ge en bild av sitt eget agerande på mordplatsen som mer stämde överens med vad han tyckte att han borde ha gjort än vad han faktiskt gjorde.

Sammanfattningsvis: det finns inga tillförlitliga belägg för att Skandiamannen spelat en så aktiv och ansvarsfull roll på brottsplatsen som han själv velat ge intryck av. Men det finns heller inga tillförlitliga belägg för att han varit vid Grand vare sig före eller efter sena föreställningen av Bröderna Mozart. Och det finns inte heller några tillförlitliga belägg för att han gått ut från Skandiahuset tidigt nog för att hinna med att skjuta Olof Palme.

Boken om Skandiamannen har inte bara lanserats aktivt av Thomas Pettersson själv, utan också av chefredaktören för tidskriften Filter, Mattias Göransson.
Göransson har ända sedan publiceringen av Petterssons Filterartikel tidigare i år framträtt som snäppet mer hårdför än författaren själv när det gällt att skapa bilden av att saken nu är klar, Palmemordet är utrett, Skandiamannen är avslöjad som Palmes mördare.

Han gjorde tidigt klart att han inte skulle ha tagit in artikeln om han inte visste att detta var den definitiva sanningen om Palmemordet. Som han sa till affärstidningen Resumé: ”Jag skulle aldrig publicera om vi inte var helt säkra.”
Det var som om han iklädde sig rollen av en sanningens profet i stället för av en redaktör för en tidskrift med seriösa ambitioner att redovisa nya rön kring en svårutforskat område.

I förordet till boken slår Mattias Göransson fast att han – till skillnad från icke specificerade personer – är ”mer intresserad av fakta än av åsikter” (sid 7). Därmed har han återigen gett teorin om Skandiamannen dignitet av absolut sanning: så här är det, diskussionen är avslutad för hans del.

Mattias Göransson inleder förordet med att skriva: ”Lösningen på Palmemordet var länge den svenska journalistikens heliga Graal” (sid 7).

Det han syftar på är ett centralt inslag i den gamla Arthursagan, där riddarna kring runda bordet är villiga att offra allt i sitt sökande efter Graal, ett magiskt föremål med religiös innebörd – ibland beskrivet som bägaren som användes vid Jesu sista måltid med lärjungarna.

Göransson antyder alltså att den svenska journalistkåren under årens lopp gjort enorma ansträngningar för att hitta sanningen om Palmemordet. Riktigt så har det väl inte varit. Mycket av skriverierna har traskat på i gamla hjulspår, ofta med förutsättningen att det ju var Christer Pettersson – och så har man kastat in ännu en artikel som ska fastslå den saken.

Men beskrivningen av hängivna grävande reportrar som kämpat förgäves i årtionden bildar förstås en slående kontrast mot den bild som Göransson ger av sina egna efterforskningar. Dessa kröns nämligen enligt honom själv av snabb och närmast fullständig framgång.

Han skriver:

Det tog mig några månader att plöja Palmeutredningens kärna, det vill säga hur mordomständigheterna och vittnesutsagorna löd innan tidens tand, inkompetenta poliser och rubriksuktande journalister gjort sitt. (Sid 7)

Och efter denna tämligen raska genomgång kunde han utan svårighet godkänna den centrala tesen som Thomas Pettersson förde fram, att ”objektiva fakta talade för att [Skandiamannen] borde ha anhållits redan några dagar efter Palmemordet” (sid 7-8).

Mattias Göransson konstaterar också i förordet att Thomas Pettersson för sin del behövt ”sex långa år” för att slutföra sin analys. Han tycker att det ”låter märkligt” att det tog så lång tid, men förklarar det med att Pettersson varit tvungen att kämpa mot en ”slöja av förvillande stickspår, irrelevanta upplysningar och felaktiga hypoteser”. Därför hade han inte lyckats med sin uppgift så fort som Göransson annars hade tyckt var rimligt.

Det är en suggestiv bild av hur Thomas Pettersson heroiskt kämpat sig igenom hela utredningsmaterialet med alla dess ”stickspår” för att komma fram till det centrala, det enda som är av riktigt intresse.

Men hur väl stämmer det? Redan Filterartikeln väckte undringar kring den saken, för den innehöll några fel som var lite anmärkningsvärda för att komma från någon som verkligen gått igenom de väsentliga aspekterna av mordutredningen.

Ett handlade om Christer Petterssons berättelse om vad han gjorde under mordkvällen. Thomas Pettersson skriver att missbrukaren förklarade att han ”befunnit sig på spelklubben Oxen till 22.30-tiden och därefter tagit tunnelbanan hem till Rotebro”. (Filter juni/juli 2018, sid 94.)

Om Pettersson verkligen påstått något sådant hade hans berättelse direkt kunnat avslöjas som lögnaktig – eftersom det inte går någon tunnelbana till Rotebro. (Men däremot ett pendeltåg.)

En småsak? Det beror på hur man ser det. Den som verkligen vill få grepp om sakförhållandena i Palmeutredningen märker snart att djävulen sitter i detaljerna. Får man inte dem rätt så får man kanske inte någon ordning på den stora bilden heller.

Thomas Pettersson hade också slarvat i Filterartikeln när han skrev om domen i Palmemålet, han trodde det var tre nämndemän som fällde Christer Pettersson i tingsrätten. I verkligheten var det sex.

Just de här felen lyser med sin frånvaro i Den osannolika mördaren. Men där påstår författaren i stället att det bara fanns professionella jurister och inga nämndemän i hovrätten där Pettersson friades (Sid 14).

Så var det inte heller. I den eniga hovrätten som frikände Christer Pettersson fanns tre nämndemän – vilket framgår om man tar sig tid att läsa domen.

Ett annat misstag som Thomas Pettersson gör i boken är att han betecknar Inga-Britt Ahlenius som Granskningskommissionens ordförande (sid 225).

Inga-Britt Ahlenius gjorde en viktig insats i Granskningskommissionen – men hon var inte dess ordförande. Foto: Gunnar Wall

Det var hon inte. Hon var först ledamot i den kommission som skulle granska Palmeutredningen och som hade Sigvard Marjasin som ordförande. Den gick under namnet Palmekommissionen (inte att sammanblanda med den kommission för nedrustningsfrågor som Olof Palme själv lett under början av 80-talet.).

Sedan Marjasin tvingats avgå i samband med en skandal kring hur han skött sin redovisning som landshövding ombildades kommissionen med en annan socialdemokratisk landshövding som ordförande, Lars Eric Ericsson. Det var i samband med det som den fick namnet Granskningskommissionen.

Inga-Britt Ahlenius spelade en mycket aktiv roll i kommissionsarbetet och kämpade för att granskningen skulle ställa också de riktigt obekväma frågorna – till exempel om varför Palmeutredningen inte intresserat sig för hemliga Palmefientliga nätverk inom polisen.

Att det var just hon som var mest drivande när det gällde att gå till botten med känsliga infallsvinklar är inte ägnat att förvåna. Både före tiden i Granskningskommissionen och efteråt har Ahlenius gjort sig känd som en skarp och orädd granskare av olika myndigheter. Hon var under många år generaldirektör för Riksrevisionsverket. I slutet av 90-talet ingick hon i en utredningsgrupp inom EU som tvingade Jacques Santers EU-kommission att avgå efter anklagelser om korruption. Och senare blev hon chef för Förenta Nationernas internrevision, ett femårigt uppdrag som hon avrundade med att framföra mycket hård kritik av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och hans sätt att leda världsorganisationen.

Det finns mycket som talar för att det höga läsvärdet i betänkandet i stor utsträckning beror på hennes insatser. Men det är också sannolikt att betänkandets slutsatser (som ibland är lite lama) skulle ha varit betydligt skarpare om hon varit ordförande.

Tyvärr smittade Thomas Petterssons misstag på denna punkt av sig på Mattias Göransson. I sitt förord till boken betecknar nämligen även han Inga-Britt Ahlenius som ordförande för Granskningskommissionen (sid 8). Det leder onekligen till misstanken om att när Göransson på ”några månader” lyckades ”plöja Palmeutredningens kärna” handlade det mest om att han läste igenom lite papper som han fått av Thomas Pettersson – och att de fel som Pettersson gjort givetvis följde med när Göransson gick sin snabbkurs.

Det kan förefalla petigt att ta upp den här typen av misstag. Alla kan väl göra fel? Självklart. Och det vore synd ifall överdriven rädsla för det skulle hindra någon från att forska och diskutera kring Palmeutredningen.

Men den som gör anspråk på att sitta inne med lösningen på Palmemordet bör rimligtvis ha en hyfsad bild av hela utredningen och får helt enkelt inte nöja sig med att bara ha pluggat in sitt eget älsklingsspår.

Och det av en speciell orsak: för att dra definitiva slutsatser i skuldfrågan räcker det inte med att bara titta på en enstaka indiciekedja som gäller en enda hypotes. Det är lika viktigt att ställa den mot andra indiciekedjor, sådana som pekar åt annat håll.

Till exempel kan det ju vara klokt att jämföra hypotesen om Skandiamannen som ensam mördare med de många konkreta uppgifterna om sydafrikansk inblandning i mordet eller med den rad av distinkta vittnesmål som tycks handla om walkie-talkieövervakning av Palme.

Och för göra sådana jämförelser krävs det förstås en viss kunskap om dessa andra indiciekedjor. För den som inte kan bläddra fritt i Palmeutredningens arkiv är Granskningskommissionens genomgång ett oumbärligt redskap i det sammanhanget – även om denna genomgång, liksom det mesta här i världen, har sina brister och ofullständigheter.

Och det gör att det ringer små larmklockor när varken Thomas Pettersson eller Mattias Göransson hållit reda på ABC om kommissionen och dess sammansättning.

Nu kan man förstås säga att om indiciekedjan mot Skandiamannen var 100 procent vattentät – vilket ju Pettersson/Filter påstår – så behövs inga kunskaper om andra spår i utredningen. Men inte ens i ett drömläge när det verkar som om allting stämmer är det särskilt klokt att låta bli att titta på alternativa hypoteser. Det kan vara först då som bristerna i den egna älsklingsteorin blir riktigt tydliga.

Ett urval av andra fel i boken:

Thomas Pettersson skriver att uppgiften om två gärningsmän som gick ut i rikslarmet dementerades under mordnatten (sid 32). I själva verket fanns den uppgiften kvar i alla fem versionerna av rikslarmet som gick ut under natten och dementerades först av Hans Holmér på lördagens presskonferens.

Det där är inte en obetydlig detaljfråga. Uppgiften om två gärningsmän härrör från kommissarie Åke Rimborns redogörelse för sina samtal med Lisbeth Palme på sjukhuset kort tid efter mordet. Det finns ett antal goda skäl för att tro att hans uppfattning att Lisbeth talade om två gärningsmän verkligen är korrekt. Och exakt hur Holmér kom fram till att uppgiften skulle bort är tyvärr fortfarande något av ett mysterium – om han talat med Lisbeth själv före presskonferensen så finns den saken inte redovisad i något känt sammanhang.

Den som är intresserad av att fördjupa sina kunskaper om detta problemområde rekommenderas att läsa min bok Huvudet på en påle som till stor del handlar just om Lisbeth Palmes vittnesuppgifter.

Min senaste bok Huvudet på en påle handlar i väsentlig utsträckning om Lisbeth Palmes vittnesmål.

De många spaningstipsen om män med walkie-talkies som kommit in till utredningen behandlar Thomas Pettersson mest i förbifarten.

På sidan 92 skriver han att tipsen kommit in ”främst efter att polisen efterfrågat sådana”, vilket förstås är ett sätt att antyda att människor lockats att komma med uppgifter av ett visst slag och börjat föreställa sig att de sett saker som egentligen inte behöver tas på allvar.

Petterssons ord är ett eko av vad Hans Ölvebro, spaningsledare på 90-talet gärna brukade säga. Enligt Ölvebro var det Hans Holmér som tidigt efter mordet efterlyst walkie-talkietips och därmed orsakat att det strömmat in upplysningar utan värde.

Men som jag visar i Huvudet på en påle var det inte så: det Holmér gjorde var att gå ut offentligt och efterfråga den person som skrivit de anonyma ”Skelleftehamnsbreven” som sänts till spaningsledningen. I de breven stod det förvisso om en man med walkie-talkie (vet vi nu!), men då, i mars 1986, var Holmér noga med att inte avslöja brevens innehåll – det var brevskrivaren han ville få tag i. Så de walkie-talkietips som kom in veckorna närmast efter mordet kan inte förklaras på det sätt som Thomas Pettersson och Hans Ölvebro försökt göra.

Hur viktigt är det här i sammanhanget? Ja, självklart är de många walkie-talkieobservationerna från Gamla Stan och runt mordplatsen som gjordes under mordkvällen rätt besvärliga att förena med teorin om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Enklast är därför att skriva så lite som möjligt om dem. Men det framstår som rätt diskutabelt att göra så, inte minst med tanke på att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson på pressträffen inför 30-årsdagen av mordet 2016 lyfte fram walkie-talkietipsen som den mest centrala frågan att jobba vidare på för utredarna.

Det största bekymret med Den osannolika mördaren är ändå inte enskilda faktafel eller ens den ensidiga behandlingen av uppgifter som gäller Skandiamannens förehavanden och rörelsemönster.

Det som är mest stötande är den långtgående demonisering som på ytterst lösa boliner görs av en död människa.

I början av denna höst hölls ett lanseringsmöte för Den osannolika mördaren i en lokal på det stockholmska nöjespalatset Nalen i Stockholm. Både Thomas Pettersson och Mattias Göransson fanns på plats och turades om att presentera boken.

I sammanhanget – och närmast som en självklarhet – passade Göransson på att psykologiskt bunta ihop Skandiamannen med två kända dömda våldsbrottslingar, ”lasermannen” John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailović. Alla tre hade enligt Mattias Göransson ”precis samma psykologiska profil”.

Det är – kan man tycka – ett häpnadsväckande uttalande. John Ausonius dömdes på 90-talet till livstids fängelse för bland annat ett mord och nio mordförsök i Stockholms- och Uppsalatrakten. Han hade med hjälp av ett gevär med lasersikte skjutit mot personer som han uppfattade som invandrare. Och tidigare i år fick han ytterligare en livstidsdom, den här gången av en tysk domstol för mord på en kvinna i Frankfurt1992.

Mijailo Mijailović som dömdes för det brutala knivmordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh hade tidigare knivhuggit sin egen far vilket gett denne livshotande skador samt mordhotat en ung kvinna och hennes mor.

Trots inbördes olikheter mellan Ausonius och Mijailović hade de alltså båda två upprepade gånger begått grova våldsbrott som de dömts för. Båda två hade också haft en stökig tillvaro, kantad av annan sorts kriminalitet, och fungerade illa i samhället.

Inget av detta kan sägas om Skandiamannen. De exempel på personliga psykologiska problem och mindre lyckat socialt fungerande som Thomas Pettersson redovisar i hans fall är i jämförelse ytterst odramatiska. Och – som förhoppningsvis denna genomgång har visat – det enda som med någon som helst säkerhet kan läggas Skandiamannen till last är att han fabulerat tämligen fritt om sina insatser som ansvarsfull medborgare på mordplatsen.

Det hindrar inte Thomas Pettersson från att i sin bok dra samma sorts svepande psykologiska slutsatser som Mattias Göransson gjorde på lanseringsmötet.

På sid 185 pratar han med några bekanta till Skandiamannen. En av dem säger att denne hade ”dålig impulskontroll” och tillade: ”Såg han något han ville ha kunde han köpa det omedelbart”. En annan bekant säger att han ”var väldigt missnöjd med livet”.

Det här leder direkt över Thomas Pettersson till följande slutsats:

Det var inte svårt att se att [Skandiamannen] var som kalkerad på den besvikna och negativt laddade personlighetstyp som enligt FBI hade stått för så många politikermord i USA… (Sid 186.)

Det behövs som synes inte några konkreta exempel på våldsamhet från Skandiamannens sida för att han ska utnämnas till Palmemördare. Det räcker med några svepande formuleringar som har lite psykologisk touch.

Självklart kan man ge Pettersson och Göransson rätt så långt som att en person som begår ett mord inte nödvändigtvis behöver ha begått våldsbrott tidigare.

Men man kan inte bara vända på resonemanget. Det borde vara uppenbart att de allra flesta människor som ibland förköper sig, visar missnöje med livet, blir irriterade på räkningar och har behov av att hävda sig inte kan förväntas begå mord på vare sig politiker eller på någon annan.

I sin bok lutar sig Thomas Pettersson rätt hårt mot psykiatern Ulf Åsgårds och kriminalkommissarien Jan Olssons gärningsmannaprofil som de färdigställde åt Palmegruppen under 90-talet. Där skissade de på en ensam Palmemördare och spekulerade om hans levnadsvanor och personliga egenskaper.

Själva utgångspunkten för profilering är att det är en ensam gärningsman. Idén är hämtad från amerikanska FBI:s delvis mycket framgångsrika arbete med att fånga in okända förövare som upprepar sina brott och där det går att se återkommande mönster. Särskilt tacksamt har det visat sig vara om det om det handlar om individer som har personliga psykiska störningar och som uttrycker dem i serier av mord eller sexualbrott. Men själva metoden kan fungera även om det bara finns ett enstaka brott att utreda ifall det bara finns tillräckligt mycket intressant information att analysera.

Syftet är att skapa en sorts psykologisk karta över gärningsmannen för att på det sättet kunna finslipa sökandet efter misstänkta. Det här är förstås ingen exakt vetenskap utan bygger på att den eller de som utför profilen gör riktiga bedömningar baserade på tidigare erfarenheter och också på vad som kan kallas intuition. En viktig förutsättning för att det ska fungera är profileraren inte ska påverkas av att hon/han känner till något om personer som eventuellt redan är misstänkta.

Här fanns det ett uppenbart problem i Åsgårds och Olssons fall – de var förstås mycket väl medvetna om att Palmeutredarna sedan länge koncentrerat sig på hypotesen om en ensam gärningsman och dessutom en alldeles speciell sådan: missbrukaren Christer Pettersson.

Kanske är det inte helt överraskande att det finns gott om inslag i den gärningsmannaprofil som Åsgård/Olsson kom att utarbeta som direkt förde tankarna till Pettersson. Det hette till exempel i profilen: det är ”tänkbart att han är förtidspensionerad”, ”olaga hot eller misshandel kan ha blivit följden av hans oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”, ”han kan ha ägnat sig åt ett missbruk av amfetamin och alkohol vid tiden för mordet och hans eventuella kontakter med den psykiatriska vården har inte varit frivilliga”. Allt detta stämde till 100 procent på Pettersson.

Det var ganska långtgående slutsatser, kan man tycka. Särskilt som det kanske mest uppenbara problemet med Åsgårds och Olssons uppdrag var att den ytterst begränsade tekniska bevisningen och de motsägelsefulla vittnesmålen från brottsplatsen inte tycks ge klara svar på de centrala frågorna kring mordet.

Frågor som: var det en ensam gärningsman eller fanns det någon sorts organisation bakom dådet? I det förra fallet: hade gärningsmannen bestämt sig för att mörda Palme långt tidigare och till sist lyckats med sitt uppsåt? Eller alternativt: hade han fattat beslutet först tidigare under kvällen och bara hunnit med vissa hastiga förberedelser? Eller hade han bestämt sig sekunderna före mordet därför att Palme råkat komma i hans väg och han själv var beväpnad? I det senare fallet, om det var en konspiration av något slag: var dådet planerat långt i förväg? Hur stor var gruppen som låg bakom dådet? Fanns det en finansiering? Fanns det personer i grannskapet som hjälpte mördaren i direkt samband med dådet? Fanns det ett genomtänkt logiskt motiv till mordet? Vilket var det i så fall? Och så vidare.

Åsgård och Olsson avfärdade raskt tanken på en mordkomplott. Det beslutet låg närmast i uppdragets natur, om de ville hade det så att säga. Ifall de hade kommit fram till att det kunde ha rört sig om ett organiserat mord hade de inte kunnat utföra en profilering. Men i så fall: hur meningsfull var denna profilering om de avfärdat vissa högst tänkbara mordscenarion på för svaga grunder?

Filmaren Mikael Hylin presenterade i våras en dokumentärserie om statsministermordet – Palme, träsket och mordrättegångarna – i TV3 och på Viaplay. Enligt Hylin var Christer Pettersson den mest sannolike mördaren. Och det var därför inte så förvånande att han gav stort utrymme åt Ulf Åsgård – framför allt fick denne argumentera för att mordet begåtts av en impulsstyrd ensam gärningsman.

I ett intervjuinslag drev Åsgård tesen att mordet på Palme inte kunde vara professionellt och planerat eftersom en kompetent attentatsgrupp inte alls skulle ha skjutit Palme på stan på hemväg från bio. Om proffs varit i farten skulle de – enligt Åsgård – i stället ha rest upp en stege mot baksidan av Palmes bostad i Gamla Stan, tagit sig in den vägen och utfört mordet. (Jag tar upp det där i mitt blogginlägg om Hylins serie.)

Vad som inte framgår i Hylins framställning är att Åsgård egentligen inte alls tror att det var Christer Pettersson, utan har en annan person som förekommer i utredningen som favoritmisstänkt, den numera avlidne Christer A. Denne hade livnärt sig som aktiespekulant men med tiden lyckats dåligt med det, han hatade Palme och han hade haft en magnumrevolver.

Det är lätt att förstå varför Hylin ändå låtit sig frestas att ta med Åsgård i sin serie om Pettersson: psykiatrikern Åsgård är väl den svensk som har de bästa förutsättningarna att ge lite intellektuell dignitet åt hypotesen om en ensam gärningsman.

Och för att återvända till Skandiamannen: Thomas Pettersson gör intressant nog samma sak som Hylin. Utan att gå in på att Ulf Åsgård har sin egen kandidat till rollen som statsministermördare lyfter Pettersson fram den kände psykiatrikern och dennes teorier om en impulsstyrd ensamvarg för att ge auktoritet åt sina egna spekulationer om att Skandiamannen var gärningsmannen.

Särskilt anmärkningsvärt är det förstås eftersom Åsgård under sitt arbete med gärningsmannaprofilen haft full tillgång till utredningen – men inte fastnat för Thomas Petterssons favoritmördare utan fokuserat på en helt annan person.

Vad kan vi då sammanfattningsvis säga om Den osannolika mördaren? Ja, boken ger förvisso en informativ och fördjupad bild av Skandiamannen – så länge man håller sig till sakuppgifterna som återges och inte till författarens spekulativa slutsatser.

Den är läsvärd på ungefär samma sätt som Hans Hederbergs Offret & gärningsmannen, en bok som kom 2010 och som är ett av försöken att utnämna Christer Pettersson till Palmemördare. Hederbergs bok är välskriven och välresearchad. Den innehåller åtskilligt med intressant läsning om både Olof Palme och Christer Pettersson. Den har bara en påfallande brist: den visar på att intet sätt att det var Pettersson som mördade Olof Palme.

Vad blir då det definitiva slutordet om Skandiamannen?

Ja, tyvärr är vi inte i position att komma med något definitivt slutord. Det är lätt att avfärda Thomas Petterssons slutsats att fallet är löst, att Skandiamannen var Palmes mördare. Och det mesta talar för att han inte var det. Men så länge mordet är ouppklarat går det förstås inte att komma med ett helt säkert påstående om motsatsen, att han absolut inte var gärningsmannen vid Dekorima.

Det är känt att Palmeutredarna har jobbat och kanske fortfarande jobbar med Skandiamannen, i alla fall delvis som en följd av Thomas Petterssons efterforskningar. Om det – till i alla fall min stora överraskning – skulle visa sig att de kommer fram till ny bevisning av den styrkan att det står utom varje rimligt tvivel att det var han som mördade Palme, så måste jag förstås godta det.

Vad skulle det kunna vara? Ja, exempelvis en revolver som tydligt passar till kulorna från Sveavägen och som har hans fingeravtryck eller i alla fall hittas på en plats som är klart knuten till honom. Det skulle kunna vara avslöjande brev eller dagboksanteckningar från hans hand. Eller en serie vittnesmål från olika personer som tillsammans bildar en stark indiciekedja.

Är något av detta troligt? Nej, det tycker jag inte. Men det är förstås i princip tänkbart, på samma sätt som att det skulle kunna komma fram motsvarande avgörande bevisning om till exempel Victor Gunnarsson, Christer Pettersson, aktiespekulanten Christer A eller kanske den enarmade ”Lennart” i Conny Larssons Palmebok Nu ska jag upp och skjuta den jäveln!

Något som skiljer Skandiamannen från de andra nämnda personerna är förstås att han bevisligen befann sig på mordplatsen. Det är intressant. Men det finns nästan alltid specifika omständigheter när en ny person lanseras som misstänkt.

Aktiespekulanten Christer A är vad jag vet den ende av dem som nämns ovan som bevisligen ägt en magnumrevolver – och till på köpet en revolver som försvann under mystiska omständigheter. Christer Pettersson är den ende som bevisligen tidigare dödat en person alldeles i närheten av mordplatsen och flytt in på Tunnelgatan. Och så vidare.

I ett avseende har i alla fall Thomas Petterssons lansering av teorin om Skandiamannen fått sin speciella plats i utredningens historia. Det var i samband med skriverierna om honom som Joakim och Mårten Palme offentligt redovisade sina tvivel på Christer Pettersson som deras fars mördare.

Kanske är detta början på en vilja från Olof Palmes familjs sida att dela med sig av sina tankar om den fortsatt plågsamt ouppklarade mordgåtan.

Skulle det kunna leda fram till att vi till sist får veta vad som hände den där februarikvällen? Ja, det kanske kan bidra. Men det finns säkert andra som också kan ha saker att berätta. Jag är till min natur rätt optimistisk, jag tror sanningen kan komma fram till sist.

Men vi är inte där än. Och man kan inte önska fram den genom att proklamera ett svar som bara kan tryckas in i pusslet om man bankar det på plats med en slägga så hårt så att bitarna spricker.

Ser vi däremot Thomas Petterssons efterforskningar som ett led i arbetet på att leta fram denna sanning så kan vi nog också ta till oss att vi genom hans insatser i alla fall har kommit en bit till på vägen nu. Inte på grund av hans slutsatser. Men på grund av det material han samlat in. Och på grund av den debatt som gått att föra kring det materialet.

Skandiamannen syns plötsligt lite tydligare än tidigare. Och vi kan på mera solida grunder än förr dra slutsatsen att sanningen nog ligger någon annanstans.

Det är vackert så. Tills vidare.

Annonser

44 reaktioner på ”Bokslut över en osannolik mördare

  1. Knivskarpt Gunnar! Du kan det mesta om detta ämne och tilllåter dig inte att tillfälligt flyga iväg i någon riktning. Beundransvärt!

  2. Har du någonsin skrivit en text där du granskar Lars Borgnäs olika försök att peka ut polismannen Ö som inblandad i mordet? Eller är det mer korrekt att utan bevis insinuera att högerextrema polismän mördade Olof Palme än att peka ut en tråkig och grå man som SE som mördare?

    1. Varje diskussion om Palmemordet och var den skyldige/de skyldiga kanske går att hitta innehåller sakliga och etiska problem. Jag har själv skrivit ett helt kapitel om polismannen Ö, ”Den mystiske vapenhandlaren” i min bok Konspiration Olof Palme. Och självklart diskuterar jag gärna här på bloggen de bedömningar jag gjort i det kapitlet.

      Och som direkt svar på din fråga: nej, jag har aldrig skrivit en text precis om hur Lars Borgnäs argumenterat kring Ö.

    2. Jonn. Gunnar har aldrig pekat ut en namngiven person som ensam mördare till skillnad från Filter och Thomas Pettersson

  3. En sak som anförts mot Skandiamannen är ju vittnet Yvonnes iskttagelse av en springande man med en 20×15 cm stor väska. Skandiamannen bar ju ofta en sådan, så därför har man kopplat ihop de två. Tanken är då att Skandiamannen stoppat ner vapnet i väskan under språngmarschen på David Bagares gata. Enligt den tekniska undersökningen av kulorna så är de avlossade av ett vapen med minst 4 tums piplängd, och troligen minst 6 tum. Det stöds också av vittnen som säger ”Colt med lång pipa” och ”Magnum bonum” (det bör väl tolkas som Magnumrevolver i de dåvarande Dirty Harry-tiderna och inte potatissorten eller popbandet). Ett sådant vapen är ca 30 centimeter långt vid 6 tums pipa och runt 25 centimeter långt vid 4 tums pipa. Höjden är ca 15-16 centimeter så det är ett vapen som med stor sannolikhet inte går ner i en 20×15 centimeter stor väska. Sen säger Yvonne att väskan verkar hård, vilket Skandiamannens väska inte ser ut att vara på bilderna. Sen kan man ju undra varför man väljer ett sådant vapen om man vill värja sig mot folk, som det anförs i boken. Det vore väl bättre med en smidig pistol än en ett kilo tung revolver.

  4. Magnus D – Inte stoppat ner det, utan försökte stoppa ner den! Antagligen lyckades inte detta eftersom han la upp väskan på receptionsdiken när han återvände 23.40. Revolvern, en Magnum Highway Patrolman med 4 tums pipa gav han tillbaka till vapensamlaren i Täby. Inte säkert att exfrun vet att den försvann med 100 % säkerhet som hon antyder självbelåtet på sidan 224 i ”Den osannolika mördaren” å sidan

  5. Tack för en utmärkt genomgång och analys av boken. Jag har dock ett par randanmärkningar som gäller historieskrivningen runt två av Hans Holmérs presskonferenser.

    Det är ju riktigt att länspolismästaren endast talar om en gärningsman vid den första presskonferensen den 1 mars. Men i rättvisans namn bör det framhållas att det inte rör sig om en kategorisk dementi av uppgiften om två gärningsmän. Faktum är att Holmér inte är så tvärsäker, som det i efterhand har påståtts. Detta är ordagrant vad han säger på presskonferensen:

    -Vi har ingenting mera konkret som pekar på att det skulle vara fler än en gärningsman, men inte heller det kan vi naturligtvis utesluta.

    Här finns alltså en öppning för att det skulle kunna förhålla sig på ett annat sätt. Att han samtidigt väljer att inte lyfta fram Lisbeth Palmes uppgift är inte så konstigt. Så särskilt konkret är den trots allt inte.

    Sedan har vi presskonferensen den 8 mars, där Holmér första gången efterlyser Skelleftehamnsmannen. Det äger sin riktighet att han vid det tillfället inte talar om några walkie-talkies. Av tidningsreferaten att döma nämns inte heller någon kommunikationsradio vid de närmast följande presskonferenserna, där brevskrivaren efterlyses på nytt. Men sedan dröjer det bara någon dryg vecka innan just denna uppgift i det anonyma brevet blir allmänt känd. Tidningarna skriver då återigen om brevinnehållet och denna gång finns walkie-talkie-observationen med.

    Senast den 19 mars går sedan polisen ut och efterlyser iakttagelser av walkie-talkies (se t.ex. Expressen 1986-03-20). I det sammanhanget träder bland andra blåljusfotografen Ulf Karlsson fram, då han misstänker att det är honom och hans bärbara kommunikationsradio som vissa kan ha sett strax efter mordet (dock inte tidigare) nära mordplatsen .

    Vittnesiakttagelser av walkie-talkies som inkommit under andra hälften av mars 1986 eller senare bör alltså bedömas mot den här bakgrunden. I det hänseendet menar jag att både Hans Ölvebro och Thomas Pettersson har en viktig poäng.

    Ska man göra bilden fullständig, så bör det även påpekas att det skrevs om bärbara radioapparater redan under den första veckan i mars. Så tidigt som den 4 mars uppges till exempel i kvällstidningarna att den man som setts springande på David Bagares gata kan ha burit på ett fodral till en walkie-talkie (Expressen, sid 12).

    Av utredningsmaterialet framgår också att de riktigt tidiga vittnesiakttagelserna av kommunikationsradioutrustning är ganska få. Den absoluta merparten av de walkie-talkie-observationer som tas upp i Granskningskommissionens betänkande inkom först efter att polisen gått ut med sin efterlysning av just sådana iakttagelser. Det hindrar givetvis inte att de kan vara korrekta och relevanta, men det är samtidigt inte oviktigt i vilken kontext som tipsen har lämnats.

    Så här skriver Granskningskommissionen (sid 245):
    Efter det att uppmaningen till allmänheten gått ut och fram till månadsskiftet mars-april 1986 inkom 40-50 tips rörande walkie-talkieiakttagelser som gjorts runt om i Stockholm före, under och efter morddagen. Dessförinnan hade PU endast fått in en handfull sådana tips, varav endast ett var av visst intresse.

    1. Jag tror det kan vara bra att citera kommissionen lite mer utförligt, fortfarande sid 245:

      I samband med att PU offentligt efterlyste den som skrivit Skelleftehamnsbrevet, vilket alltså skedde någon eller några dagar efter det att brevet kommit in till PU, uppmanades allmänheten att rapportera eventuella walkie-talkie-iakttagelser som skulle kunna ha med mordet att göra. När denna uppmaning mer exakt ägde rum och hur den närmare utformades kan inte fastställas, eftersom det saknas dokumentation som berör detta.

      Efter det att uppmaningen till allmänheten gått ut och fram till månadsskiftet mars-april 1986 inkom 40-50 tips rörande walkie-talkieiakttagelser som gjorts runt om i Stockholm före, under och efter morddagen. Dessförinnan hade PU endast fått in en handfull sådana tips, varav endast ett var av visst intresse.

      Kommissionen utgår alltså från att efterlysningen av walkie-talkietips kom samtidigt som efterlysningen av Skelleftehamnsmannen.

      Så var det inte. Jag citerar från min bok Huvudet på en påle, sid 364-65:

      Det vill säga: kommissionen hade visserligen inte hittat någon dokumentation av en uppmaning från Palmeutredarna till allmänheten om att rapportera om walkie-talkies. Men den antog att en sådan uppmaning gått ut i samband med att Holmér efterlyste författaren till Skelleftehamnsbrevet.

      Och i så fall kunde det konstateras att tipsmängden om walkie-talkies ökat efter denna efterlysning.

      Förmodligen hade kommissionen låtit sig vägledas av muntliga rapporter på detta tema från Ölvebro eller någon av hans medarbetare.

      I vilket fall var det sakligt fel.

      Så här var det nämligen: Spaningsledningen gick visserligen ut till medierna den 8 mars och berättade att man ville ha kontakt med den anonyme brevskrivare som rapporterat om en iakttagelse i hörnet Tunnelgatan/Olofsgatan. Och Holmér tog upp saken på sina presskonferenser den 8, 9 respektive 11 mars. Men vid samtliga dessa tillfällen var han noga med att inte avslöja vad det var brevskrivaren påstod sig ha sett.

      Med tiden sipprar det ut att Skelleftehamnsmannens uppgifter handlar om en man med walkie-talkie. Den 22 mars rapporterar till exempel Dagens Nyheter, långt inne i en artikel, om just den saken, men det är första gången saken nämns i den tidningen. Och Svenska Dagbladet skriver ingenting om något walkie-talkietips under hela våren.

      Tack för länken till Expressenartikeln, tyvärr är den inte av det slaget att särskilt mycket av artikeln går att läsa. Men det är helt klart att den 20 mars går polisen ut med önskemål om walkie-talkietips, alldeles tydligt för att flera vittnen gjort sådana iakttagelser. Det bekräftar att ett antal tips redan kommit in.

      Det ger inget stöd för kommissionens slutsats – att tipsen i stort sett kommit in sedan polisen bett om dem. För den slutsatsen bygger tydligen på att man gissade att efterlysningen av sådana uppgifter gjordes redan under perioden 8-11 mars.

      1. Min huvudpoäng var att peka på att polisen faktiskt efterlyste walkie-talkie-iakttagelser senast knappa tre veckor efter mordet. För i samma stund som man klankar ned på den felaktigt angivna tidpunkten (kring den 10 mars) hos Granskningskommissionen och andra, bör man alltså berätta att efterlysningen de facto ägde rum, även om det tycks ha skett cirka tio dagar senare.

        Det är viktigt att ha detta i åtanke när man försöker bedöma värdet av walkie-talkie-tips som inkommit efter den tidpunkt, då det var allmänt känt att polisen efterfrågade sådana uppgifter. Det torde bland annat gälla den absoluta merparten av de observationer som kommit till utredarnas kännedom under mars månads senare hälft. Jag ser inget skäl att betvivla att antalet tips också ökade efter efterlysningen.

        Vid tillfälle ska jag läsa Expressenartikeln i sin helhet hos KB. Det hänvisas bland annat till flygblad som ska ha delats ut i mordplatsens närområde, där explicit walkie-talkie-iakttagelser efterfrågas. Frågan är när man började att distribuera detta material. Kanske skedde det redan före den 19 mars. Även om efterlysningen tycks vara föranledd av något mer än brevskrivarens walkie-talkie-observation, håller jag det ändå för sannolikt att det var Skelleftehamnsmannens tips som på allvar fick polisen att intressera sig för iakttagelser av det här slaget. Sedan kan man onekligen förvånas över att en anonym tipsare får en sådan central betydelse i detta skede av utredningen.

        1. Självklart var det värdefullt att du tog fram Expressenartikeln som pekar på att det gjordes någon sorts begränsad efterlysning av observationer om walkie-talkies. Vilket genomslag hade den? Inte så stort, förefaller det. Som jag konstaterade vid min genomgång av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under mars 1986 stod det ingenting om den i någon av tidningarna.

          Eftersom kommissionen medgav att den inte visste när någon efterlysning av walkie-talkietips gick ut, och inte heller vilken spridning den efterlysningen fick, så kunde den förstås egentligen inte dra slutsatser på det sätt den gjorde. Det vill säga: den kunde inte veta om merparten av tipsen under mars kom in före eller efter en efterlysning om saken från polisen. Och den kunde inte heller veta om denna efterlysning bara nådde exempelvis personer i närområdet kring mordplatsen eller om den på något sätt hade större spridning.

          I flertalet fall vet vi inte när walkie-talkietipsen kom in till polisen. Men det finns en del tidsuppgifter i kommissionens betänkande som pekar på att ett antal viktiga tips kom in före den sannolikt begränsade efterlysningen och Expressenartikeln:

          Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. I mitten av mars 1986 lämnade Margarethe A uppgifter om en walkie-talkie-iakttagelse till PU. Margarethe A berättade att hon på mordkvällen befann sig i sin bostad på Tunnelgatan tillsammans med sin son. När hon omkring kl. 20.00-21.00 tittade ut genom fönstret såg hon en man som stod vid en port i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. Mannen talade i en svart walkie-talkie. Hon hade i samband med iakttagelsen kommenterat denna för sonen. Strax efter klockan tio, då hennes make kom hem, var mannen med walkietalkien borta.

          Nästa dag förhördes Margarethe A:s son. Han bekräftade moderns uppgifter. (Sid 249 i betänkandet.)

          – – –

          Dagarna efter mordet inkom ett tips från en kvinna, Ulla S, som gjort iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv niotiden på mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme lämnade bostaden för att bege sig till biografen Grand. Ulla S uppgav sig ha iakttagit två personer – en på tunnelbaneperrongen och en i en närliggande gränd – som talat i walkie-talkies. I massmedia har det ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt eller att de avfärdats på ett osakligt sätt.

          Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det upprättades ett spaningsuppslag. (Sid 398-99.)

          – – –

          Fotografen Åke M har uppgivit, att han mordkvällen kl. 23.35 avlyssnade följande kommunikation på sin polisradio:

          – Hallå där uppe hur är det?

          – Det är för jävligt kallt.

          – Statsministern mördad.

          Han hörde inget anrop eller avslut av typen ”klart slut”.

          Det ursprungliga tipset från Åke M mottogs enligt spaningsuppslaget per telefon den 25 mars 1986. Åke M hördes mer än ett år senare, i maj 1987. Han lämnade då de uppgifter som återgivits ovan, men tillfogade kringinformation angående radion, sina förehavanden före och efter iakttagelsen m.m. Förhörsledaren har sedan tillagt följande anteckning:

          ”Sedan undertecknad 870514 hörde Åke M har jag vid ett flertal tillfällen sökt honom för att få klarhet i hur hans radio och kristaller fungerade. Åke M har inte hört av sig, och jag tar detta som en intäkt på att han aldrig har avhört det samtal som han har relaterat i förhöret. Det verkar egendomligt att en person som arbetar på en tidning inte omedelbart sätter sig i förbindelse dels med sin tidning och dels med polis. Det dröjer ca 25 dagar innan han underrättar polis.”

          I uppslaget följer härefter ett brev från Åke M till Hans Ölvebro. Brevet är daterat i februari 1995 och uppenbarligen avsänt i anledning av uppgifter Ölvebro lämnat i ett program om polisspåret i TV. (Hans Ölvebro sade i programmet att Åke M uppmanats att förete sin radio, men att denne hade vägrat göra detta.) Åke M uppgav i brevet bl.a. att han lämnat sitt tips dagen efter mordet, att han vid förhöret 1987 upplyst om att bilen med radion befann sig utanför på gatan om polisen ville se den och att ingen någonsin kontaktat honom efter detta enda förhör. (Sid 397-98.)

          Kommissionen sammanfattar hanteringen av tipset från Åke M:

          Det är oklart hur ursprungstipset hanterats, möjligen har det blivit liggande i den inledande röran och nedtecknats en tid efter det att Åke M tog kontakt. Det framgår inte på vilket sätt utredningsmannen sökte kontakt med Åke M efter förhöret 1987 eller hur han närmare kommit fram till sin slutsats om att Åke M hittat på uppgiften om radiokommunikationen.

          Anteckningen präglas av en misstro mot uppgiftslämnaren, en misstro som inte verkar ha varit uppenbart välgrundad. Hans Ölvebros uppgift till TV om att Åke M vägrat visa sin radio synes ha varit förhastad. Det följande förhöret skapar ingen klarhet. Uppgiften har sammanfattningsvis först inte utretts alls, för att slutligen, nio år efter mordet, göras till föremål för den utredning som då ännu var möjlig, utan att någon klarhet kunnat nås.

          Det vill säga: det är fullt möjligt att Åke M lämnade in sitt tips direkt efter mordet, men att det under lång tid lades undan utan att utredas och att det till och med upprättades felaktig dokumentation om när det kom in.

          Det är känt sedan tidigare att ett av de tips som nämns ovan, det från Ulla S, avfärdades med största nonchalans av Holmér – och senare av andra utredare – trots att det inte finns någon påtaglig anledning att misstro Ulla.

          Kommissionen gjorde en viss insats när det gällde att granska hanteringen av walkie-talkietipsen. Men som var och en som tar del av betänkandet kan se var kommissionens inställning ändå rätt mycket präglad av uppfattningen att Christer Petterssonspåret vägde tungt – vilket kan ha minskat kommissionens intresse för att granska hanteringen av spaningstips som pekar helt i andra riktningar. Om misstankarna mot Pettersson heter det sammanfattningsvis i betänkandet, sid 842:

          Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägandens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet, är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P. Det ligger i sakens natur att många sådana åtgärder inte har lett någon vart och att en del av dem i efterhand kan verka mindre ändamålsenliga; med den bedömning vi gör ter det sig därför inte meningsfullt eller rättvist att anlägga synpunkter på alla de enskilda åtgärder som vidtagits.

          1. Om man ska försöka skaffa sig en bild av vad som skrevs om walkie-talkies i tidningarna i mars månad 1986, kan man inte nöja sig med Svenska Dagbladet.

            Här är ett antal sökträffar i det digitaliserade tidningsmaterialet under perioden 20/3-29/3, men inte heller detta lär vara särskilt heltäckande. Alla träffar utom två har bäring på Palmemordet. Det är som synes Expressen som dominerar. I ett par fall handlar det även om den så kallade Skuggan (fantombild nr 2):
            https://tidningar.kb.se/?q=walkie&from=1986-03-15&to=1986-03-29

            Av erfarenhet vet jag att KB:s sökmotor har sina brister, varför man bör utgå ifrån att träffarna egentligen ska vara ännu flera. Till detta ska sedan läggas vad som rapporterades i etermedierna, men där är det som vanligt svårare att få en överblick.

            Jag vill minnas att jag själv blev medveten om polisens intresse för walkie-talkie-iakttagelser någon gång under mars månad. Det bör ha varit just i samband med skriverierna om mannen från Skelleftehamn. Att det även skrevs om walkie-talkies med koppling till Skuggan har däremot fallit ur minnet, även om jag säkert läste det också, eftersom kvällstidningarna var min huvudkälla, vid sidan av TV och radio.

            Man kan notera att de flesta av de walkie-talkie-tips som Granskningskommissionen särskilt tar upp inte inkom under de två första veckorna efter mordet.

            Värdet av Åke M:s tips har jag alltid ställt mig frågande till. Det var många privatpersoner som hade tillgång till polisradio i Stockholms innerstad 1986. Också jag ägde en sådan, även om jag bodde på annat håll vid den här tiden. Det var ju särskilt på helgkvällarna som det hände saker, varför den då oftast stod på. Det borde alltså ha varit fler personer än Åke M som hört samma sak. Det gäller även om radiokonversationen endast varit hörbar i ett begränsat område.

            Några som definitivt satt klistrade vid sina mottagare var tidningarnas tipsare, som ju också var de som fick journalisterna att bege sig till Sveavägen denna kväll. Och även om Åke M hört rätt, har jag svårt att se vad det skulle vara för intressant med dessa radiomeddelanden.

            Om det är någon gång som man kan tänka sig att avsteg görs från de vanliga sambandsfraserna, så är det väl just denna kväll. Det var ju inte så särskilt mycket i det övriga polisarbetet som följde gängse rutiner under mordnatten. Varför skulle då radiokonversationen ha varit exemplarisk och enligt regelverket? Här tycker jag att det har gjorts en hel hönsgård av något som knappast ens är en fjäder.

            1. Som framgår av min senaste kommentar nöjde jag mig inte med Svenska Dagbladet. Jag kollade både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet efter rapportering om walkie-talkies men hittade ingenting om att spaningsledningen gått ut och efterlyst tips om den typen av observationer.

              Vi vet ju att Holmér under veckorna efter mordet gick ut i media med dramatiska uppgifter samtidigt som han bad om spaningstips från allmänheten: han visade upp fantombilden, han viftade med ett par magnumrevolvrar och så vidare. Det jag påstår är att Holmér och hans spaningsledning inte gick ut i media och bad att få in upplysningar om walkie-talkieobservationer.

              Du bifogar en sammanställning av när walkie-talkies nämnts i framför allt Expressen under senare delen av mars 1986. Javisst. Att kvällspressen brukar vara duktig på att få fram information om brottsutredningar är inget nytt. Och det stod oerhört mycket om Palmemordet i både Expressen och Aftonbladet under veckorna efter mordet. Det hade varit konstigt om inte de faktiskt existerande walkie-talkietipsen i viss mån hade nått ut på nyhetssidorna i de tidningarna, tillsammans med åtskilligt annat.

              Men diskussionen gällde om dessa tips kommit in som en följd av att Holmérs spaningsledning flaggat för att det var sådant man ville ha in. Så var det inte.

              Vad gäller Åke M:s tips – som kommissionen tog på tämligen stort allvar – vill jag nu bara nämna ett par saker: han var pressfotograf och van att lyssna på polisradio. Enligt honom lät det han hörde inte som vanlig polisradiokommunikation. Om han hade rätt i det så rörde det sig om en annan sorts trafik – kanske av ett slag som inte hade så lång räckvidd. Åke befann sig nära mordplatsen. Möjligen var det därför han snappade upp sändningen medan folk som befann sig längre bort inte gjorde det.

              1. Jag kan hålla med om att Åke M:s tips är svårvärderat. Men det som är märkligt är att det inte kommer någon respons på ”statsministern mördad”. Hör man annan trafik på natten så är det ”vad säger du”, ”är det sant”, ”så jävligt är det” o.s.v. Här verkar det tyst efter konstaterandet att ”statsministern mördad”. Det kan ju vara så att trafiken bryts, annars verkar det ju som om man berättat att något hänt som de vet om att det ska hända.

                1. Jag kunde gott ha lagt till att kommissionens återgivande av konversationen som Åke M rapporterat om är kontroversiell i ett avseende.

                  Lars Borgnäs skriver i sin bok En iskall vind drog genom Sverige att när han intervjuade Åke 1987 sa denne att rösten sagt ”Statsministern skjuten”, inte ”Statsministern mördad”. (Se Borgnäs sid 445.)

                  Formuleringen ”Statsministern skjuten” har ju en annan klang. Den kan, om man vill, tolkas som ”Uppdraget utfört”.

                  Åke berättar också i Borgnäs bok att när han lyssnat på samtalet hade han närmast tyckt att det låtit som en övning, alltså inte som en chockad rapportering om en faktisk händelse.

                  Givetvis kan Åkes berättelse låta sensationell, kanske så mycket så att den väcker skepsis. Men fastän Holmér och senare Ölvebro visade demonstrativ ovilja att ta itu med walkie-talkieobservationerna fanns det andra poliser som var bekymrade över de oroande frågor som kom upp kring vad vittnena sett.

                  I samband med att jag samlade in material för min bok Mordgåtan Olof Palme talade jag med förre spaningsledaren Stig Edqvist om den berättelse som lämnats av Magnus P och hans hustru. Jag citerar ur boken:

                  De har varit och spelat bingo i en lokal under Kungsgatan och befinner sig på Oxtorgsgatan på väg till sin bil när en man med walkie-talkie passerar dem. Det är några minuter efter mordet. Båda makarna ser mannen, Magnus ser hans walkie-talkie medan hustrun enbart ser antennen. De gör sin observation på en plats ungefär 200 meter från mordplatsen. Magnus P kan senare beskriva walkie-talkien på ett ganska detaljerat sätt och gör tydligen ett gott intryck när han lämnar sina uppgifter till polisen. Tipsmottagaren noterar särskilt att Magnus är ”ett trovärdigt vittne”.

                  Samma omdöme om parets iakttagelse har Stig Edqvist när jag frågar honom om walkie-talkietipsen. Han kommer särskilt ihåg just den här observationen på väg från bingohallen.

                  ”Det var en väldigt trovärdig berättelse. Ibland stöter man på uppgifter som stör en och som man inte får någon förklaring till. Och det där är en sådan”, säger Edqvist. (Sid 134)

                  Och som nämnts tidigare var en senare spaningsledare, Dag Andersson, av uppfattningen att det var helt centralt för mordutredningen att sanningen om walkie-talkiemännen kom fram.

                  Självklart kan vi inte dra några bestämda slutsatser om vad de sysslade med. Vad vi kan konstatera är bara att ett antal vittnen lämnat distinkta uppgifter om en operation med radiokommunikation och att de som deltog i den inte har gett sig till känna. Det gör – som jag ser det – att Åke M:s vittnesmål bör studeras med stort intresse.

                  1. Magnus detaljerade beskrivning walkie-talkien (det har en röd plastknopp i endan) får mig att tro Magnus P ser en Fisher Sky Talkers Walkie-Talkie från 1983-1987

                    Med andra ord är walkie-talkie-mannen 200 meter söder om mordplatsen några minuter efter mordet, en amatör.

              2. Att polisen gått ut med en efterlysning av walkie-talkie-iakttagelser är klarlagt. För att få bättre grepp om formerna för den behöver man studera medierapporteringen närmare. Alldeles oavsett efterlysningens räckvidd, så har vi ju nu också kunnat fastställa att det skrevs en hel del om walkie-talkies i framför allt Expressen. Om man däremot bara håller sig till DN och SvD, är det lätt att få en skev bild.

                För att sammanfatta: Först går Holmér ut på tre presskonferenser och efterlyser Skelleftehamnsmannen. Det säger en del om angelägenhetsgraden. Efterlysningen får ett stort genomslag i medierna. Ungefär tio dagar senare, i samma veva som det skrivs om polisens efterlysning av walkie-talkie-iakttagelser, blir så uppgiften om en komradio-observation allmänt känd i samband med den anonyme brevskrivaren. I mina ögon bör det då stå fullt klart för allmänheten att polisen välkomnar tips om sådana iakttagelser.

                Även bortsett från själva efterlysningen betyder ju blotta skriverierna om walkie-talkies en hel del för bedömningen av de tips som sedan inkommer. Därmed är vi tillbaka vid min huvudtes: Det finns skäl att betrakta de flesta walkie-talkie-tips som inkom under den andra hälften av mars månad 1986 (eller senare) med andra ögon än de tidigare tipsen, då sådana iakttagelser inte var kända.

                1. Det är ju inte obekant att det ofta läcker från polisen till journalister i samband med uppmärksammade brott. Att åtminstone en del av skriverierna i kvällspressen om walkie-talkies kom från poliskällor betvivlar jag inte alls. Men det är inte samma sak som en uppmaning från spaningsledningen till allmänheten i Sverige att berätta om eventuella walkie-talkieiakttagelser. En sådan uppmaning eller efterlysning hade givetvis blivit refererad i alla nyhetstidningar i Sverige. Vi talar ju om mordet på en statsminister, ett mord som i mars 1986 var skrämmande färskt och dominerade nyhetsbevakningen i såväl morgon- som kvällspressen och etermedierna.

                  1. Det är möjligt att polisens efterlysning av walkie-talkie-iakttagelser inskränkte sig till de flygblad som distribuerades i närområdet, vilket i sin tur uppmärksammades i vissa medier. Man kan sedan tänka sig att efterlysningen föranledde frågor och svar vid nästa presskonferens. Jag ger dig dock rätt i att spaningsledningen inte verkar ha slagit på den stora trumman för att få maximal uppmärksamhet runt walkie-talkies. Effekten av skriverierna kan ändå ha blivit något i den vägen..

                    1. Vi får väl se om vi kan hitta rapportering om frågor och svar kring walkie-talkies från någon av Holmérs presskonferenser. Den som har något att bidra med i den vägen är givetvis välkommen att berätta om det här på bloggen.

                      I vilket fall: självklart kan varje omnämnande av walkie-talkies i media ha bidragit till att personer kontaktat polisen – det håller jag gärna med om. Och självklart finns det en risk att vissa av de personerna lämnat tips som antingen är medvetet falska eller där personen i fråga inbillat sig saker. Å andra sidan kan man förstås inte säga att något sådant skulle vara huvudregeln. De flesta människor tänker sig för både en och två gånger innan de ger polisen tips i en brottsutredning. De har ju anledning att fundera över framför allt två saker: är det här verkligen viktigt? Och: kan det vara farligt för mig att berätta det?

                      Om vi utgår från att det inte fanns några personer med walkie-talkies i centrala Stockholm under mordkvällen så blir förstås slutsatsen att alla tips om just det måste bygga på fantasier. Men något sådant tycker jag inte att vi kan utgå från. Ett av skälen är att uppgiftslämnarna över lag har gett ett seriöst intryck och inte haft några uppenbara motiv – till exempel förhoppningar om en belöning – för att lämna påhittade redogörelser.

                      Jag har själv i min bok Konspiration Olof Palme presenterat vad två av dessa vittnen, Sven och Berith, berättat för mig och för polisen. Jag tyckte de gav ett mycket seriöst intryck. Det tyckte Dag Andersson och hans utredare också. De genomförde en fotorekonstruktion på platsen med uppgiftslämnarna.

                      Men visst kan det slå fel när det kommer ut att polisen är intresserad av vissa typer av uppgifter. När spaningsledningen gick ut med fantombilden fick det drastiska och negativa konsekvenser: det strömmade in tips som handlade om män som mer eller mindre liknade bilden. Och det gjorde att de poliser som skulle utreda mordet hade svårt att hinna med andra åtgärder.

                      Frågan är bara vilka slutsatser vi ska dra av det. Berodde det på att de flesta uppgiftslämnarna var otillförlitliga? Det tror jag inte. Snarare handlade det om att tipsen sannolikt var irrelevanta – åtminstone den absoluta merparten av dem. Och om själva observationen som fantombilden byggde på var irrelevant så var förstås alla tipsen utan värde.

                      När det gäller personer som enligt vittnen observerats med radiokommunikationsutrustning under mordkvällen – i Gamla Stan eller kring Dekorima – förhåller det sig annorlunda. Om vittnena beskrivit något de faktiskt sett är det intressant såvida det inte går lätt att hitta en oförarglig förklaring. Och det har det inte gjort. Än så länge.

                    2. På första sidan av Svenska Dagbladet från den 20 mars 1986 finns en bild på flygbladet. Där står det att ”även observationer där bärbara radioapparater förekommit är av intresse”.

                    3. Tack för detta. Där ser man hur farligt det kan vara att begränsa sina sökningar. Jag hade med en sökfunktion kollat om Svenska Dagbladet hade orden ”walkie-talkie” eller ”walkie-talkies” i sina artikeltexter under mars 1986. Det hade man inte.

                      Däremot finns det en ordentlig redovisning från den 20 mars av polisens flygbladsutdelning i området kring mordplatsen. den hade jag inte lagt märke till. Som Jakob skriver finns ett foto på förstasidan som visar upp flygbladet. Där står det bland annat: ”Om du befann dig inom området vid aktuell tidpunkt kan du ha gjort iakttagelser som kan vara av stor betydelse. De iakttagelser vi närmast tänker på gäller personer, bilar eller händelser som på något sätt fångat din uppmärksamhet. Även observationer där bärbara radioapparater förekommit är av intresse.”

                      Inne i tidningen, på sidan 6, finns en nyhetsartikel av Richard Aschberg med rubriken ”Polisen söker vittnen”. Där heter det att polisen är ”mycket intresserad av om någon har sett personer som haft bärbara radioapparater”. (Ordet ”walkie-talkies” används inte, vare sig i Svenska Dagbladets nyhetstext eller i polisens flygblad, men företeelsen är förstås densamma.)

                      Artikeln fortsätter: ”Spaningsledningen har nämligen starka misstankar att det är fler än en person som genomfört dådet. Gärningsmännen skulle då mycket väl kunna ha haft kontakt med hjälp av bärbara radioapparater.”

                      Artikeln citerar sedan en av de poliser som deltog i dörrknackningen/flygbladsutdelningen i området och som betonar att ”mycket pekar på” att det kan ha varit en grupp gärningsmän som använt radiokommunikation.

                      Flygbladet är alldeles uppenbart godkänt av spaningsledningen.

                      Jag får alltså erkänna att jag haft fel på den här punkten. Jag borde ha kollat dagspressen i mars 1986 mer noga och inte nöjt mig med att Holmérs efterlysning av Skelleftehamnsmannen inte innehöll referenser till walkie-talkies.

                      Nu återstår det att klarlägga hur många av walkie-talkietipsen som kom in som en följd av denna efterlysning och hur många som hade kommit in tidigare – granskningskommissionen kände uppenbarligen inte till det här flygbladet eller över huvud taget vilket datum en efterlysning om walkie-talkies gick ut.

                      Och dessutom: som jag varit inne på tidigare så finns det förstås inget som säger att vittnesmål om walkie-talkies behöver vara felaktiga bara för att polisen bett om dem. Varje tips måste, så långt det är möjligt, värderas utifrån sina egna meriter.

                      I själva verket menar jag att det mot bakgrund av att det redam kommit in ett antal walkie-talkietips var en ganska normal spaningsåtgärd att gå ut med en efterlysning om bland annat observationer om sådant, även om det givetvis innebar en risk för att det kom in falska tips som annars inte skulle ha dykt upp.

                    4. Tack för detta, Jakob. Det visar alltså att det inte bara var Expressen som uppmärksammade polisens flygblad, där bland annat walkie-talkie-observationer efterfrågades. Precis som man skulle kunna förvänta sig. Sedan är man förstås nyfiken på hur mycket det talades om bärbara radioapparater i etermedia vid samma tid. Det minns jag inte riktigt. Det skulle ju till exempel räcka med ett kortare Rapportinslag, där man berättar om flygbladet och vad det är för uppgifter som polisen efterfrågar, för att efterlysningen ska få ordentlig spridning.

  6. Funderar en del på motivet till att säga att ”nu är mordet löst” av tidningen. Känns så konstigt. Ok. Vill sälja tidningar – men samtidigt är ju risken att bli motbevisad enorm (pga innehållet i deras artikel) Vem har motiv 2018 att sälja denna sanning?

    1. I boken, sid 223, skriver Thomas Pettersson sammanfattningsvis om Skandiamannens motiv: ”omvittnat fientlig mot Palme, om än inte extremt. Rör sig i en miljö där Palmehat är det normala.”

      Det där underbygger Pettersson på ett övertygande sätt. Men vad det innebär är helt enkelt att Skandiamannen tillhörde en stor grupp av svenskar som tyckte illa om Palme och att han kände ett antal andra personer som tyckte likadant.

      Förutom det förekommer på ett flertal ställen i boken boken spekulationer på temat att Skandiamannen kände sig misslyckad och behövde kompensera det på något sätt.

  7. Varför ville man döda Olof och Lisbet Palme? Den som utfört detta är en dåre, ingenting annat! Där bör man söka svaret.

    1. Nej det är absolut ingen dåre som bara råkade mörda Olof Palme av en slump.
      Mordet var synnerligen välplanerat av en grupp på högerkanten som betraktade Palme som ett hot som måste undanröjas från den politiska scenen

  8. Jonas J, / Mordet var inte utfört av intelligenta och tänkande människor, kan dock hålla med dig om att mördaren var ingen som slumpmässigt ”råkade mörda”.

    1. Mordet var i högsta grad utfört av intelligenta och tänkande människor. Förväxla inte intelligent med sympatisk. Mordet var i högsta grad en avskyvärd handling och ett angrepp på det demokratiska samhället. Men mördarna utförde en blixtsnabb avrättning av statsministern och är efter 32 år fortfarande på fri fot och har inte lämnat mycket till spår efter sig.

  9. Nja, något bokslut tycker jag inte att detta var i den meningen att ett bokslut per definition är ett avslut. Ingenting i din text Gunnar reder ju ut Engströms förehavanden vid brottsplatsen den där kalla februarikvällen 1986. Att peka ut Engström som mördare är magstarkt med tanke på bevisläget, där har du en poäng, men boken har fler förtjänster en brister. Så låt oss inte fastna vid Peterssons och Filters utpekande. Jag tycker att det är befriande med en bok som tar sitt avstamp i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen, i stället för tvärtom, där häftiga motivbilder ska tvinga ner både kleti och pleti till brottsplatsen.

  10. Hej Gunnar och tack för den fina genomgången! Har läst boken och hört Thomas P:s kommentarer kring den. Det jag uppfattar som ”Eureka” och grunden för intresset är dels uppgifterna om vittnet Lars J och dels Skandiamannens samtal till Polisen (strax efter presskonferensen) samt till Roland B (kontrollen av uppstämplingstiden). Därifrån bygger Thomas P på andra uppgifter som kan stämma in från vittnen/utredningen i stort. Det är som det alltid har varit i denna utredning – det går att hitta många gärningsmän och grupperingar bara man anpassar sakuppgifterna därefter. Det jag saknar i din analys är just iakttagelsen av vittnet Lars J (vilket Lars Larsson redan poängterade för flera år sedan). Det är en uppgift som är svår att komma förbi eftersom det kräver en ganska exakt tidpunkt och exakt position. Skandiamannen kan naturligtvis ha hört andra vittnen (tex Lisbet Palme) uttala detta i minuterna av kaos – men hans beskrivning av Lars J är ju ganska exakt får man säga….Passar också på att flika in ”mannen i beige ” som LP ser strax efter mordtillfället 30 m norrut – har i många år varit min tanke att det skulle kunna vara Skandiamannen (i ljusskenet från butikerna och en beige keps). Vore tacksamt om PU inom snar framtid redogör för om det finns omständigheter som avskriver Skandiamannen – inte minst då det är en stor anklagelse som riktats utan säker bevisning.

    1. Jag tog upp Lars J i mitt blogginlägg om Filterartikeln. Där skrev jag:

      Thomas Petterssons poäng är att bara mördaren som flydde in på Tunnelgatan kunde ha sett Lars J. Men det är inte riktigt. Lisbeth Palme har vid flera tillfällen berättat om hur hon såg en man som stod stilla en bit in på Tunnelgatan och tittade ut mot Sveavägen. Hon trodde det var mördaren som stannat upp en stund sedan han flytt in i gränden. Det är osannolikt. Den hon såg bör just ha varit Lars J. Och om hon kunde ha sett honom kan Skandiamannen förstås också ha gjort det.

    2. Anledningen till att Skandiamannen ringer in till polisen med sitt tips den 1 mars är ju tydligen för att han i likhet med Lisbeth Palme misstänker att den person som han har observerat i gränden kan vara inblandad
      i mordet. I senare kontakter med polisen står det dock klart för honom att så inte är fallet.

      Om det är någon person som den verklige mördaren rimligen inte skulle nämna i detta läge så är det väl just vittnet Lars J. Det vore ju bara att dra på sig misstankar. Gärningsmannen kan dagen efter mordet omöjligen veta om Lars ens har observerats från Sveavägen.

      Skandiamannen vill veta tiden för utstämplingen så att han kan lämna korrekta tidsuppgifter till polisen. Som Gunnar också är inne på, borde SE, om han vore gärningsmannen, vara angelägen om att framhålla att han dröjde sig kvar något i receptionen innan han klev ut på Sveavägen. Detta för att undvika att komma ifråga som misstänkt. Men istället gör han närmast raka motsatsen.

  11. Satt Skandiamannen och väntade på att paret Palme skulle passera hans arbetsplats, Skandiahuset? Om så är fallet borde han på förhand vetat att de skulle ta just den vägen. Eller var det rena rama slumpen att dom kom den vägen? Har tyvärr inte ännu läst T. Petterssons bok, men hur förklaras i boken just detta?
    Även det att Skandiamannen skulle mördat när ett slumpartat tillfälle plötsligt uppstod, knappast.

    1. Thomas Pettersson laborerar med flera hypoteser, men framför allt att Skandiamannen varit vid bion två gånger: först omkring klockan 21 då han upptäcker Palme och dels omkring klockan 23 då han kommer tillbaka för att skjuta honom. Men modet sviker honom och han återvänder till arbetsplatsen. När han strax efteråt lämnar den går han norrut, antingen för att ta en nattbuss hemåt eller för att möjligtvis få en skymt av Palme. När han träffar på Olof och Lisbeth bestämmer han sig för att återuppta sina planer.

      I min bloggpostning resonerar jag särskilt om varför det scenariot framstår som mindre sannolikt.

      Thomas Pettersson lämnar också öppet för att Skandiamannen bara råkar träffa på Palme utanför Skandiahuset utan att i förväg veta att denne ska finnas i närheten. Och om han då har ett skjutvapen på sig så passar han på.

  12. 1) Nu har jag fått info från uppdragsgivarna om att Palme är på Grand, nu sticker jag bort och skjuter honom där… 2) Nu är bion slut, men det är för mycket folk här, alltför många som skulle peka ut mig, och skulle de sedan kunna bevisa att jag inte varit på mitt jobb, som jag sagt, så är det kört… 3) Nej, men se där, där kommer ju Olof Palme, och eftersom jag, som aldrig annars gör en fluga förnär, eller går omkring beväpnad, nu väldigt lägligt har en pistol på mig, och ett fint fodral till den också, så tror jag baske mig att jag ska skjuta den j-ln…

    Njaeee…

  13. Att Palmevapnet var ett kraftigt vapen är väl nog ändå rätt säkert. Enl. ögonvittnen ett tungt vapen med lång pipa, eldflammor, rökutveckling, upphittade kulor med mera, ett vapen typ Magnum eller motsvarande. Sådana vapen har en kraftig rekyl som nästan kan skada handen eller armen av användaren. Skandiamannen skulle knappast valt ett sådant vapen om han var mördaren. En grafikers hand är hans levebröd och kan inte utsättas för sådana risker som ett sådant vapen kan åstadkomma. Mindre handeldvapen är lätthanterliga och tyst- skjutande med ca: en sek. mellan skotten, utan att behöva göra laddningsrörelse. Bland annat valet av vapen talar emot Skandiamannen som mördare och därtill mycket annat. Om däremot Skandiamannen eventuellt fixat en gärningsman för uppdraget och själv agerat medhjälpare, låter jag vara osagt. / Inge M.- ”Det var slakt.

  14. Man ser hur olika man tolkar saker. Thomas Pettersson (och även Mattias Göransson) tolkar ju Skandiamannens personlighet som en potentiell mördares. Jag tolkar ju att Skandiamannens personlighet slår igenom väldigt tydligt i hans vittnesmål, från realistiskt till väldigt överdriven/självhävdande när han upptäcker att världen utanför kvarteret i Täby lyssnar.

  15. Bra inlägg Gunnar,

    ”Hur ser kända fakta i just den frågan ut? Det vi skulle vilja veta om saken kan brytas ner i två frågor: när stämplade Skandiamannen ut? Och när gick han ut på gatan? Det finns nämligen inte någon automatik som säger att vi vet när han lämnade byggnaden bara för att vi vet när han stämplade ut. Det enda vi kan utgå från är att han stämplade ut först och gick ut sedan.”

    Jag instämmer, Krusell ( mordgåtan) menade att man först måste vara säker på storheterna om man skall göra beräkningar i fråga om tider. Är man inte det får man nöja sig med en ungefärlig uppskattning och inte göra för stor affär av det. Annars kan man ju lyckas intala sig vad som helst genom en felaktig beräkning.

    ”Elving Gruvedal menade att det var viktigt att fokusera på vittnesuppgifterna om kläderna och ansåg att Palmeutredarna i stort sett struntat i det. ”

    Inte struntade i helt ,men det berodde väl på gm val av mordplats.

  16. Ytterst lite uppgifter kom om undersökningen av Skandiamannens kontorsrum. Dom säger att dörren var låst och de som slapp in blev nästan utslängda. Detta är ytterligare ett exempel på hur dåligt utredningen var skött redan från första början, precis som om alla varit rädda för varann. Om ev. Skandiamannen varit inblandad, kunde man där i rummet hittat ”saker. Man borde ha gått in med skolad teknisk personal för uppgiften. De flesta strax efter Palmemordet var som hypnotiserade, rädda för varann, vågade inte ta personligt initiativ till i stort sett ingenting. Berodde detta på Hans Holmer?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.