Thomas Pettersson svarar: Ett bokslut utan bett

Thomas Pettersson, författare till Den osannolika mördaren. Foto: Ola Kjelbye

---

Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson.

Författaren till boken har nu skickat mig ett svar. Han menar att min genomgång är  – som han uttrycker det i en sammanfattning som jag får: ”en blandning av erkännsamma omdömen, relevanta invändningar, skenbart objektiv argumentering och talande tystnad”. Och han menar att min granskning framförallt styrs av mitt försvar av min egen teori om hur mordet gick till.

Thomas Petterssons svar publiceras nedan. Det har redigerats i enlighet med den policy jag tillämpar här på bloggen. I stället för namnet på den person han pekar ut som Palmes mördare skriver jag Skandiamannen. Och ett antal andra personer benämns med förnamn och initialen i efternamnet i stället för hela namnet. Thomas Pettersson har sett mina redigeringar och godtagit dem.

Ett svar till Thomas Pettersson från mig kommer att publiceras senare. Men redan nu är det förstås fritt fram för bloggens läsare att kommentera. /Gunnar Wall

---

Av Thomas Pettersson

I BÖRJAN AV SEPTEMBER utkom min bok Den osannolika mördaren på Offside Press som författaren och journalisten Gunnar Wall nu har tagit sig an.

Han inleder med ett erkännsamt avsnitt om min research och att jag fyller i bilden av en person som på ett eller annat sätt varit på brottsplatsen och som varit, och är, omgiven av frågetecken.

Låt mig göra detsamma: Gunnar Wall har tillfört mycket av kunskap, kritiskt tänkande och debatt om Palmemordet genom åren. Flera av hans böcker tillhör de standardverk om Palmemordet man måste läsa för att kunna greppa spelplanen – och som man gärna återvänder till. Vi är många som är tacksamma för att Gunnar Wall funnits där som någon att fråga, bolla en tanke med eller bara stämma av ett infall när det behövts.

Gunnar Walls sätt att granska boken är behagligt berättande, men försåtligt. I sina resonemang tar han ofta upp argument som står i strid med den ståndpunkt han själv driver. Dock fullföljer han inte de resonemangen, utan läsaren hamnar alltid tryggt i den ståndpunkt Gunnar Wall vill driva. I detta fallet att Skandiamannen är oskyldig.

Det luriga är att han tar på sig rollen av objektiv berättare som väger olika argument för och emot Skandiamannens skuld. Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.

I konkurrensen mellan Skandiamannen och konspirations-/mötesscenariot har Skandiamannen ett försteg. Han finns på brottsplatsen, hans signalement överensstämmer i det väsentliga med gärningsmannen, han ljuger om sina förehavanden med mera – kort sagt, han låter sig prövas om han är gärningsmannen eller ej. Den prövningen återstår för Walls konspirations-/mötesscenario, så länge vi inte har konkreta personer att befolka dramat med.

Det är utifrån ett försvar av den egna teorin som Gunnar Wall läser min bok, och det är egentligen inget konstigt med det. Men, det förtjänar att påpekas.

Jag ska bemöta de viktigaste delarna av hans kritik, så kortfattat det låter sig göras.

Om recensioner av boken

Gunnar Wall skriver att recensionerna varit ”fåtaliga och relativt försiktiga” Där håller jag inte med. Vi ska komma ihåg att böcker om Palmemordet ofta beskrivs som en ”dubiös genre”(se nedan) där man inte kan räkna med att bli recenserad på kultursidorna. Till dags dato har följande tidskrifter och tidningar recenserat:

Arbetarbladet: ”Den troliga sanningen är en samtidsthriller, bara alltför banal”

Borås Tidning: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

DAST Magazine ”Den osannolika mördaren”

Länstidningen Östersund: Recension skriven, inte införd ännu.

Nya Wermlands-Tidningen: ”Boken om Skandiamannen som sannolikt sköt Palme”

Upsala Nya Tidning: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Tidskriften Socialpolitik: ”Dags att betala ut belöningen?”

Smålänningen: ”70-talisterna har ett osunt intresse för Palmemordet”

Ystads Allehanda: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

Östgöta Correspondenten: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Östra Småland: ”Palmemordet – enklare än alla trodde”

Rubrikerna får väl tala för sig själva. Intresset för boken har varit stort, vilket förstås är roligt.

Om Skandiamannens privatliv

Gunnar Wall anser att min granskning går så långt att den framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv, exemplifierat med det avsnitt där några poliser spekulerar om Skandiamannens sexuella funktion och läggning.

Den här granskningen av privatlivet skulle naturligtvis Palmeutredarna ha gjort. I synnerhet som de länge jagade en ensam mördare, med stöd av gärningsmannaprofilen. Nu avbröts ju förundersökningen av Skandiamannen och därmed lämnades en rad angelägna frågor obesvarade.

Det är i ljuset av Skandiamannen som trolig/möjlig ensam gärningsman som det blir relevant och nödvändigt att försöka beskriva hans psykologiska profil och livshistoria. Detta har jag försökt berätta så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren. Skandiamannen var en komplex människa, och som någon recensent skriver ”mer intressant som människa än som mördare”. För mig känns det omdömet som ett gott betyg för personteckningen.

Avsnittet om att han skulle vara hermafrodit är relevant för att det visar hur amatörmässigt Palmeutredarna hanterade de uppenbart felaktiga uppgifterna om honom. Uppgifterna användes under ett skede för att försöka hitta en förklaring till hans beteende efter mordet. På samma sätt misstänkliggjordes vittnet Lars J. Att de här resonemangen saknar grund har jag varit noga med att påpeka i boken.

Om Grandmannen

Vem var mannen som sågs utanför Grand, i samband med att filmen Bröderna Mozart slutade? Det finns ett antal vittnen som sett en person som betett sig avvikande, dock med så olika signalement att vi har att göra med flera ”Grandmän”.

I Gärningsmannaprofilen sätts likhetstecken mellan den person som de två biobesökarna Anneli K och Margareta S såg och den person Mårten Palme iakttog vid möbelaffären. Det låter rimligt, det signalement de tre lämnar stämmer överens i väsentliga delar. Och det signalementet är slående likt Skandiamannen, vilket också Mårten Palme konstaterade i somras när han fick se bilder och även video på Skandiamannen. Det finns även fler vittnesmål från Grand vid 23-tiden som liknar Skandiamannen i beskrivningen.

Gunnar Wall citerar Elving Gruvedal (kommissarie på tekniska roteln) som framhållit att Grandavsnittet präglats av att utredarna jagat överensstämmelse med Christer Pettersson. Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.

Om tidsfaktorer

Den första kritiska tidpunkten för Skandiamannens vidkommande är när han kommer tillbaka till Skandia efter att ha ätit middag på stan eller ”druckit middag” som väktaren Anna-Lisa G uttryckte det i ett telefonsamtal med undertecknad redan 2008.

När utredningsinspektör Per H vidtalades av våldsrotelns Arne Irvell för att diskret utreda Skandiamannens aktiviteter i huset under mordkvällen talade han med Anna-Lisa G. Till saken hör (fast Gunnar W utelämnar detta) att Per H hade 17 år inom polisen, mestadels i olika utredande funktioner, han var alltså en van brottsutredare.

Någon gång i maj ger Anna-Lisa G uppgiften om att hon hade anlänt till Skandia vid 20.30-tiden. Skandiamannen kom tillbaka till arbetsplatsen någon gång vid 21-tiden, och som hon mindes det släppte hon in honom genom ytterdörren. Det är vid detta tillfälle Skandiamannen första gången nämner att han ska jobba över för att bli klar med ett jobb innan sin semester. Tidsuppgiften finns med i den PM som Per H lämnade till våldsroteln i juni. Det är alltså G:s första uppgift om tidpunkten för Skandiamannens entré på Skandia efter middagsätandet/drickandet.

I förhör med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni tidigarelägger hon sin ankomst till 20.10 eller 20.20, och knyter Skandiamannens ankomst till att han kom strax efter att hon kommit till jobbet.

I mitt samtal med Anna-Lisa G tog vi upp de här två olika tidpunkterna för Skandiamannens inpassering. För mig var detta viktigt, det fanns en iakttagelse av en walkietalkieförsedd person i Gamla Stan vid 20.30-tiden som liknade Skandiamannen. Då var jag inne på att han tillhörde en grupp som övervakat Palme. Om Anna-Lisa G:s uppgift om hans tidiga inpassering var rätt kunde han inte gärna vara i Gamla Stan 20.30.

Hennes uppgifter lugnade mig: hon hade lämnat fel tidsuppgifter i det senare förhöret med kriminalinspektör Skoglund. Den första uppgiften till Per H var rätt, och hon ursäktade sig, på samma sätt som hon i polisprotokollen ursäktade sig för sitt dåliga minne, med att ”jag har lite svårt med tiderna”.

Den andra tidpunkten är Skandiamannens utstämplingstid. Tiden är, enligt den kontroll personalmannen Roland B gjorde dagen efter mordet, klockan 23.19. På Skandiamannens begäran åkte Roland B in till Skandia för att kolla tidpunkten för utstämpling och fann att stämpeluret – vid en kontroll mot Fröken Ur – gått en minut för fort.

Här för Gunnar Wall ett resonemang som jag har svårt att förstå och att ta på allvar. Han litar mer på de uppgifter som Skandiamannen lämnar än de som Roland B – som varit på plats och läst av stämpeluret – lämnar i vetskapen att han själv eller Skandiamannen ska vidarebefordra informationen till polisen. Gunnar Wall tänker sig att Roland B helt enkelt misstagit sig: stämpeluret gick i i själva verket en minut efter. För att bevisa att så kan ha varit fallet tar han fram en analogi om hur svårt det kan vara att ställa om till sommar- eller vintertid!

Roland B var känd som Mr Noggrann på Skandia, närmast en petimeter. Tidssystemet var hans ansvarsområde. Från hans sida har det aldrig varit någon tvekan om Skandiamannens utstämplingstid, varken i samtalen med Per H, inspektör Skoglund eller de samtal jag haft med honom.

Däremot är det svårt att beräkna den exakta tiden för utpasseringen. Dels för att vi inte vet hur Roland B rundade av felvisningen mot Fröken Ur, dels för att stämpeluret bara anger hela minuter (23.19,00 – 23.19,59). Det är också oklart hur länge han stannat till i receptionen efter att han dragit kortet i kortläsaren som var placerad innanför receptionen.

Själv säger Skandiamannen att han gick ut direkt ut på gatan utan att prata med väktarna. I hans samtal med personalmannen Roland B dagen efter mordet kommer de båda under samtalet fram till att han varit ute på gatan 23.20 ”men inte just så mycket mer”. Samma tidpunkt för utpasseringen, 23.20, dyker upp i Rapports inslag med Skandiamannen den 6 april 1986.

Väktaren Henry O säger i juni att Skandiamannen stämplade ut och sedan pratade de båda ett par minuter. Väktaren Anette K ger i sitt förhör inte några närmare upplysningar om hans utpassering. Utredningsinspektör Per H ger i sitt samtal med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni 1986 Skandiamannen en halv minut att prata bort med väktarna, detta efter sina samtal med de väktare som tjänstgjorde mordkvällen i februari månad.

Det finns en tredje tidpunkt som fäster Skandiamannen på tid och plats. Det är när han iakttar vittnet Lars J vid det så kallar Kulturhuset i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan där J kikar in mot brottsplatsen. I den positionen befinner sig J ungefär vid 23.22,10.

Det är en vittnesobservation Skandiamannen är ensam om dagen efter mordet. Tidpunkten och intervallen när J är synlig från brottsplatsen går att bestämma hyfsat noga, däremot är det frågan om var Skandiamannen befinner sig när observationen görs. För mig är det längs mördarens flyktväg som Skandiamannen upptäcker Lars J, där sista möjligheten bjuds när mördaren på krönet av trapporna tar en sista koll bakåt ned mot Luntmakargatan efter eventuella förföljare.

Idag ger för övrigt Lars J själv uttryck för att det är mycket möjligt att det var Skandiamannen han såg springa förbi honom på Luntmakargatan, enligt en artikel i Expressen i augusti.

Det finns dock andra positioner där Skandiamannen kan ha befunnit sig på när han upptäcker Lars J och jag återkommer till det längre fram i texten.

Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren

Gunnar Wall tar upp några av de vanligaste frågorna om Skandiamannen:

Borde inte brottsplatsvittnen ha reagerat för Skandiamannen när han visade upp sig i tidningar och TV?

Det kan man tycka. Det jag fann när jag talade med en del av brottsplatsvittnena var att de undvek media en tid efter mordet. Andra vittnen gjorde det inte utan läste och tog del av media, och hur de reagerat vet vi ju faktiskt inte. Det enda vittne som direkt relaterar till att han sett Skandiamannen i media är Leif L i ett vittnesförhör i april. Han gör det å andra sidan på ett intressant sätt, han säger att han har egna teorier om Skandiamannen men att vittnesförhöret kanske inte är rätt plats att ta upp vad han funderat på. Förhörsledaren tar dock inte upp tråden, utan nöjer sig med konstaterandet att Leif inte sett Skandiamannen på plats. Vilket i sig är intressant, Leif L är kvar en bra stund på plats och pratar med andra vittnen. Men någon Skandiaman ser han inte.

Sedan får man väl säga att det faktum att han uppträder i SVT med den (falska) historien om att han förväxlats med mördaren gör det svårt för eventuella brottsplatsvittnen att tro något annat än att han faktiskt talar sanning. SVT ger välkommen legitimitet åt hans uppgifter.

Har han förväxlats med mördaren är det ju inte konstigt att han liknar honom i klädsel och kroppsbyggnad. Ansiktet hade ju inget vittne sett, så där fanns inget att känna igen.

När det gäller Grandvittnena vet vi ännu mindre, vad de kan ha sett eller funderat över. Någon fråga om Skandiamannen har de aldrig fått – frånsett Mårten Palme som ju noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen.

Kan inte Skandiamannen ha varit på plats, i närheten av brottsplatsen, utan att något vittne har noterat honom?

När det gäller brottsplatsen och de första minuterna där, så var det få människor på platsen. Första polisman på plats, kommissarie Gösta Söderström, räknar in 10–12 personer när han anländer. Detta på en begränsad yta, och det finns inga föremål att dölja sig bakom. När Skandiamannen ska plocka ut andra brottsplatsvittnen ur en fotosamling (15 bilder, merparten brottsplatsvittnen) har han stora besvär. Han klarar tre, varav han kan ha sett två som gärningsman. En tredje figurerade i media dagarna efter mordet, en fjärde person missar han helt.

Vi ska också komma ihåg att Skandiamannen har 20 minuter (frånvaron från Skandia) att redogöra för. Låt vara att han själv säger att han lämnade brottsplatsen när polisen spände upp rödvita plastband för att avgränsa brottsplatsen. Detta skedde någon gång 8–9 minuter efter skotten. Vad han sedan gör under de närmare tio minuter det dröjer innan han knackar på Skandias ytterdörr har han inget att säga om.

Gösta Söderström såg ingen Skandiaman, varken från bilen eller när han var ute på brottsplatsen. Inte heller Stefan G, som var inkallad för en kontroll av om Skandiamannen varit framme vid den skjutne Palme.

Det finns inget i det övriga förundersökningsmaterialet som talar för Skandiamannen varit på själva brottsplatsen efter skotten. Och då kan han heller inte ha gjort observationen av Lars J från en position strax intill den skjutne statsministern.

Däremot går det inte att utesluta att han befunnit sig på andra sidan Sveavägen eller på Skandiahusets nordöstra baksida, vid garagenedfarten alldeles intill Adolf Fredriks kyrkogata. Om han stått i den sistnämnda positionen har han också haft Jeppsson i synfältet under ett längre tidsintervall.

På Sveavägens västra trottoar finns en sektor där han kan ha iakttagit Lars J efter mordet, mot Kulturhusets fasad. Då är tiden Lars J går att observera kortare, kanske tiotalet sekunder.

Inga uppgifter i förundersökningsmaterialet talar dock för att Skandiamannen befunnit sig på någon av dessa platser. Vittnet Lars J blir tillfrågad om han ser någon mer person på Tunnelgatan, Luntmakargatan eller utanför restaurang Bohemia, men han har inte sett något eller någon.

Att Skandiamannen ljuger, kan det inte bero på att han vill göra sig lite bättre än vad han var, att han ville stå i centrum för uppmärksamheten? Och om han nu ljög medvetet, skulle han inte gjort det på ett bättre sätt?

Skandiamannens lögner vad gäller tider, vad han gjort på kvällen och på brottsplatsen är verkligen är inte svåra att avslöja. Dock får man komma ihåg att de inte är resultatet av en plan han gjort upp på förhand, utan konstruerade i stunden och med den kunskap han har för tillfället. Han är inte någon utstuderad och duktig lögnare, den förmågan har han inte övat upp.

I den situation han har hamnat har Skandiamannen inget val. Han drar en förväxlingsstrategi som han håller fast vid och utvecklar, så att den så småningom täcker hela förloppet från det att han kliver utanför dörrarna till Skandia till skotten faller och en stund efteråt. Att han skulle ljuga för att få stå i rampljuset är inget som går ihop med hans livshistoria i övrigt. Tvärtom, han ses som en trovärdig person och med diverse förtroendeuppdrag inom Skandia och politiken hemma i Täby.

Att ljuga om sin roll på brottsplatsen, om han är oskyldig, innebär en stor social risk för honom. Om han avslöjas som en bluff kommer han att tappa ansiktet och det sociala anseende som var så avgörande i hans kretsar. Det hade varit oerhört skamfyllt att bli avslöjad som en bluffmakare. Att ljuga för att dölja ett brott är däremot rationellt och det enda han kan göra för att klara sig undan.

I hans livshistoria finns ett mönster när det gäller lögner, anser jag. När han avslöjas som lögnare, oavsett om det gäller ballongen som påstås skada skorstenen på villan, förnekandet av sitt alkoholmissbruk eller något annat är det för att komma undan ett eget ansvar för sin situation.

Några felaktigheter från Gunnar Wall vad gäller brottsplatsutredningen:

Det har inte företagits någon utredning där vittnesuppgifter från brottsplatsen ställts mot varandra, med syftet att det ska dyka upp en person som inte är identifierad.

Här citerar Gunnar Wall tidigare spaningsledaren Stig Edqvist, som talar om att en sådan utredning borde ha skett i början av spaningsarbetet. Det är rätt, men en sådan utredning genomfördes verkligen under ledning av kommissarie Jerker Söderblom tiden 1987–1988. Resultatet presenterades för dåvarande biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell i maj 1988.

Söderblom undersökte Sveavägen från Kungsgatan till Tegnérgatan minuterna före och efter mordet. Han ställde vittnesuppgifterna om både personer och fordon mot varandra: vem hade sett vem? Hade någon person blivit över? Just i området kring själva brottsplatsen handlade det om ett fåtal personer att kontrollera, konstaterade Krusell, som framhöll Söderbloms utredning som ett skolexempel på hur en mordutredning ska bedrivas. Med reservationen att utredningen naturligtvis inte kunde vara 100 procent heltäckande.

I Söderbloms utredning lyser Skandiamannen med sin frånvaro, varken Söderblom eller Krusell kunde minnas att det fanns några uppgifter om denne i materialet. Söderbloms utredning hör till det material som fortfarande omfattas av förundersökningssekretess.

Vittnet Nicola F har gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg gå bakom makarna Palme norr om Skandias entré.

Ovanstående är ett påstående utan grund. Nicola F visste inte ens vem Anders B var när jag talade med honom för några år sedan. Än mindre har han pekat ut honom i någon form av konfrontation.

Den person som följde efter makarna Palme strax före mordet är förstås oerhört viktig. Vem var det då?

– Ja, det har ju aldrig blivit klarlagt, svarade utredaren Jan Länninge på en direkt fråga 2012. Han klockade olika tider på brottsplatsen och förhörde även Nicola F, så han var väl insatt i omständigheterna.

Personen ifråga har ansetts vara Anders B, trots att hans egna uppgifter och Nicola F signalementsuppgifter går helt stick i stäv med att Anders B skulle vara den person som går snett bakom makarna Palme.

Det enda som knyter ihop Anders B med personen Nicola F mötte är färgen på Anders B:s jacka. Det är nämligen färgen på jackan som gör att Nicola F kopplar ihop mannen han ser i Dekorimaporten med den person han såg vandra bakom makarna Palme.

Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B till att vara den ”säkerhetsvakt” Nicola F först trodde sig möta. När Nicola F kom närmare såg att han personen var för gammal för att vara säkerhetsvakt (äldre än förhörsledarens 44 år).

Om det är Skandiamannen som Nicola F mötte bör han ha varit ute på Sveavägen något tidigare än 23.20. Tidpunkterna i polisens rekonstruktioner är dock ungefärliga så här finns lite marginaler åt båda håll och detamma gäller Skandiamannens sorti ur Skandiahuset.

Om walkie-talkiemän

En del av kritiken mot boken rör den summariska behandlingen av walkie-talkiemän, som Gunnar Wall härleder från min uppfattning om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Det är dock på plats med ett klarläggande, då Gunnar Wall enbart tar upp Skandiamannen ur aspekten ensam gärningsman. I boken finns ett tredje scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.

Det jag har svårt att tänka mig är en professionell grupp, organiserad med avsikt att mörda Palme, där Skandiamannen varit utsedd till hitman.

Frånvaron av walkie-talkiemän i boken är nog omvänt proportionell mot det arbete jag lagt ned på att försöka hitta personer som rört sig ute på staden under mordkvällen. Flera olika grupper har jag försökt forcera men har aldrig fått fram något konkret. Inte heller har jag kunnat knyta några enskilda personer till att ha agerat tillsammans med Skandiamannen under kvällen.

Förmodligen rörde sig dock flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen. Vad det gäller Barbrogruppen finns det konkreta uppgifter att medlemmar befann sig på stan under mordkvällen. Att de varit aktiva en fredag kväll under en lönehelg stämmer väl överens med vad vi vet om hur den gruppen brukade agera.

Här tyckte jag att det mest intressanta var vad gruppens medlemmar kunnat se av själva händelseförloppet på Sveavägen, snarare än att de varit inblandade i mordet. Problemet var, och är, att inga walkie-talkiemän kunnat knytas till delaktighet i mordet.

Om gärningsmannaprofilen

I boken ägnas en del utrymme åt den svenska gärningsmannaprofilen, men framförallt åt amerikanen och numera pensionerade statsvetarprofessorn J.W. Clarke som forskat om politiska mord i USA och även fungerat som konsult åt FBI och Secret Service.

Han anlitades av Granskningskommission för att ge en second opinion om den svenska gärningsmannaprofilen. Han höll med om mycket, men gjorde också viktiga invändningar. Han såg exempelvis inte gärningsmannen som impulsiv och okontrollerad, snarare grubblande och överkontrollerad, och menade att mordet var hans första och sista våldsbrott. Han såg också, i motsats till de svenska profilerarna, att ett politiskt motiv var troligt. Professor Clarke intresserade sig mycket för Skandiamannen och framhåller i boken att Skandiamannens psykologiska profil och livshistoria stämde väl överens med resultaten av hans egen forskning.

Om jag lutat mig hårt mot något så är det snarare Clarkes forskning än den svenska gärningsmannaprofilen när det gäller Skandiamannens livshistoria och psykologiska profil. Trots att Gunnar Wall ägnar gärningsmannaprofilen mycket utrymme, nämner han faktiskt inte Clarke och den roll han spelar i boken överhuvudtaget.

Om den talande tystnaden

När man som Wall gör en grundlig läsning av ett material kan man lära sig av vad han väljer att inte kommentera. En del av vad han valt att utelämna har jag redan berört, men låt mig ta upp ytterligare två saker:

1. Våldsrotelns spaningschef Arne Irvells tro på Skandiamannen som trolig/möjlig gärningsman.

För Arne Irvell var det självklart att Skandiamannen skulle utredas, och den intervju han gav i Expressen i maj 1986 andades väl motiverad optimism. Per H hade serverat de tidigare kollegorna på våldsroteln en bra matsäck. I normala fall hade Wall lyft fram detta som ytterligare ett bevis på systemfelet i Palmeutredningen. Den minst lämpade Holmér fattade de avgörande besluten i stället för de rutinerade utredarna. Så icke här.

2. Håkans Ströms undermåliga utredning av Skandiamannen

När Palmeutredarna väl släppte materialet som låg till grund för Skandiamannens avförande visade det sig vara undermåligt och provocerande svagt. Att detta, tillsammans med korridorsnacket om Skandiamannen, låg till grund för avförandet var alldeles på tok.

Under en följd av år låg det här som ett lock på utredningen. ”Vi vet saker om [Skandiamannen]”, som Ölvebro uttryckte det. Många år senare backade Stig Edqvist från en utlovad intervju med mig när han fick se frågorna som rörde detta. Även för dagens utredare var uppenbarligen den svaga utredningen en nymornad upptäckt. Att kunna spola bort den proppen i utredningen var avgörande för fortsättningen. För en prisbelönt och erkänt duktig grävande journalist som Gunnar Wall hade väl detta varit på sin plats att kommentera, kan man tycka.

Till slut …

Gunnar Wall blåser inte några fanfarer för att Palmeutredarna tagit upp den avbrutna förundersökningen mot Skandiamannen. Han skulle bli ”mycket överraskad” om det kom fram bevisning av den styrkan att denne kan konstateras vara mördaren. För undertecknad är det tvärtom: målet med min research har en längre tid varit att få Palmeutredarna att starta förundersökningen mot Skandiamannen igen. Beskedet förra hösten om att utredningen återupptagits var därför en oerhörd lättnad. Och att jag aktivt bidragit till det är jag förstås riktigt nöjd med.

Det är också en form av upprättelse för Sven Anér som lade ner mycket engagemang på Skandiamannen. Hösten 1989 träffade han och Gunnar Wall en ansträngt artig Skandiaman över en kopp te i Skandiahuset. Sven Aner gick från mötet uppfylld av alla frågetecken runt Skandiamannen. Han sände brev till bland andra Rikspolischefen och Riksåklagaren, och avslutade de ytterst informativa breven med den kärnfulla uppmaningen ”Hör [Skandiamannen]!”.

Gunnar Wall gick ifrån samma möte med Skandiamannen och gjorde – ingenting. När han 29 år senare träder in i handlingen igen lägger han sitt bästa krut på att med förment objektivitet, bitvis bristfällig argumentation och medvetet utesluten relevant information argumentera för att Skandiamannen inte kan vara gärningsmannen.

I den positionen hamnar han farligt nära de Palmeutredare som, hellre än att göra sig besväret med att utreda Skandiamannen, viftade bort honom som ”mytoman” eller ”hermafrodit”.

Nu får vi vänta på Palmegruppens resultat av utredningen av Skandiamannen. Och skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att denne inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det.

Då har i alla fall det största frågetecknet i Palmeutredningen rätats ut. Och det räcker faktiskt för mig.