Thomas Pettersson svarar: Ett bokslut utan bett

Thomas Pettersson, författare till Den osannolika mördaren. Foto: Ola Kjelbye

Nyligen recenserade jag här på bloggen boken Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson.

Författaren till boken har nu skickat mig ett svar. Han menar att min genomgång är  – som han uttrycker det i en sammanfattning som jag får: ”en blandning av erkännsamma omdömen, relevanta invändningar, skenbart objektiv argumentering och talande tystnad”. Och han menar att min granskning framförallt styrs av mitt försvar av min egen teori om hur mordet gick till.

Thomas Petterssons svar publiceras nedan. Det har redigerats i enlighet med den policy jag tillämpar här på bloggen. I stället för namnet på den person han pekar ut som Palmes mördare skriver jag Skandiamannen. Och ett antal andra personer benämns med förnamn och initialen i efternamnet i stället för hela namnet. Thomas Pettersson har sett mina redigeringar och godtagit dem.

Ett svar till Thomas Pettersson från mig kommer att publiceras senare. Men redan nu är det förstås fritt fram för bloggens läsare att kommentera. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

I BÖRJAN AV SEPTEMBER utkom min bok Den osannolika mördaren på Offside Press som författaren och journalisten Gunnar Wall nu har tagit sig an.

Han inleder med ett erkännsamt avsnitt om min research och att jag fyller i bilden av en person som på ett eller annat sätt varit på brottsplatsen och som varit, och är, omgiven av frågetecken.

Låt mig göra detsamma: Gunnar Wall har tillfört mycket av kunskap, kritiskt tänkande och debatt om Palmemordet genom åren. Flera av hans böcker tillhör de standardverk om Palmemordet man måste läsa för att kunna greppa spelplanen – och som man gärna återvänder till. Vi är många som är tacksamma för att Gunnar Wall funnits där som någon att fråga, bolla en tanke med eller bara stämma av ett infall när det behövts.

Gunnar Walls sätt att granska boken är behagligt berättande, men försåtligt. I sina resonemang tar han ofta upp argument som står i strid med den ståndpunkt han själv driver. Dock fullföljer han inte de resonemangen, utan läsaren hamnar alltid tryggt i den ståndpunkt Gunnar Wall vill driva. I detta fallet att Skandiamannen är oskyldig.

Det luriga är att han tar på sig rollen av objektiv berättare som väger olika argument för och emot Skandiamannens skuld. Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.

I konkurrensen mellan Skandiamannen och konspirations-/mötesscenariot har Skandiamannen ett försteg. Han finns på brottsplatsen, hans signalement överensstämmer i det väsentliga med gärningsmannen, han ljuger om sina förehavanden med mera – kort sagt, han låter sig prövas om han är gärningsmannen eller ej. Den prövningen återstår för Walls konspirations-/mötesscenario, så länge vi inte har konkreta personer att befolka dramat med.

Det är utifrån ett försvar av den egna teorin som Gunnar Wall läser min bok, och det är egentligen inget konstigt med det. Men, det förtjänar att påpekas.

Jag ska bemöta de viktigaste delarna av hans kritik, så kortfattat det låter sig göras.

Om recensioner av boken

Gunnar Wall skriver att recensionerna varit ”fåtaliga och relativt försiktiga” Där håller jag inte med. Vi ska komma ihåg att böcker om Palmemordet ofta beskrivs som en ”dubiös genre”(se nedan) där man inte kan räkna med att bli recenserad på kultursidorna. Till dags dato har följande tidskrifter och tidningar recenserat:

Arbetarbladet: ”Den troliga sanningen är en samtidsthriller, bara alltför banal”

Borås Tidning: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

DAST Magazine ”Den osannolika mördaren”

Länstidningen Östersund: Recension skriven, inte införd ännu.

Nya Wermlands-Tidningen: ”Boken om Skandiamannen som sannolikt sköt Palme”

Upsala Nya Tidning: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Tidskriften Socialpolitik: ”Dags att betala ut belöningen?”

Smålänningen: ”70-talisterna har ett osunt intresse för Palmemordet”

Ystads Allehanda: ”Möjlig mördare skyddades av rampljuset”

Östgöta Correspondenten: ”Ett gott hantverk i en dubiös genre”

Östra Småland: ”Palmemordet – enklare än alla trodde”

Rubrikerna får väl tala för sig själva. Intresset för boken har varit stort, vilket förstås är roligt.

Om Skandiamannens privatliv

Gunnar Wall anser att min granskning går så långt att den framstår som en moraliskt diskutabel dissekering av ett människoliv, exemplifierat med det avsnitt där några poliser spekulerar om Skandiamannens sexuella funktion och läggning.

Den här granskningen av privatlivet skulle naturligtvis Palmeutredarna ha gjort. I synnerhet som de länge jagade en ensam mördare, med stöd av gärningsmannaprofilen. Nu avbröts ju förundersökningen av Skandiamannen och därmed lämnades en rad angelägna frågor obesvarade.

Det är i ljuset av Skandiamannen som trolig/möjlig ensam gärningsman som det blir relevant och nödvändigt att försöka beskriva hans psykologiska profil och livshistoria. Detta har jag försökt berätta så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren. Skandiamannen var en komplex människa, och som någon recensent skriver ”mer intressant som människa än som mördare”. För mig känns det omdömet som ett gott betyg för personteckningen.

Avsnittet om att han skulle vara hermafrodit är relevant för att det visar hur amatörmässigt Palmeutredarna hanterade de uppenbart felaktiga uppgifterna om honom. Uppgifterna användes under ett skede för att försöka hitta en förklaring till hans beteende efter mordet. På samma sätt misstänkliggjordes vittnet Lars J. Att de här resonemangen saknar grund har jag varit noga med att påpeka i boken.

Om Grandmannen

Vem var mannen som sågs utanför Grand, i samband med att filmen Bröderna Mozart slutade? Det finns ett antal vittnen som sett en person som betett sig avvikande, dock med så olika signalement att vi har att göra med flera ”Grandmän”.

I Gärningsmannaprofilen sätts likhetstecken mellan den person som de två biobesökarna Anneli K och Margareta S såg och den person Mårten Palme iakttog vid möbelaffären. Det låter rimligt, det signalement de tre lämnar stämmer överens i väsentliga delar. Och det signalementet är slående likt Skandiamannen, vilket också Mårten Palme konstaterade i somras när han fick se bilder och även video på Skandiamannen. Det finns även fler vittnesmål från Grand vid 23-tiden som liknar Skandiamannen i beskrivningen.

Gunnar Wall citerar Elving Gruvedal (kommissarie på tekniska roteln) som framhållit att Grandavsnittet präglats av att utredarna jagat överensstämmelse med Christer Pettersson. Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.

Om tidsfaktorer

Den första kritiska tidpunkten för Skandiamannens vidkommande är när han kommer tillbaka till Skandia efter att ha ätit middag på stan eller ”druckit middag” som väktaren Anna-Lisa G uttryckte det i ett telefonsamtal med undertecknad redan 2008.

När utredningsinspektör Per H vidtalades av våldsrotelns Arne Irvell för att diskret utreda Skandiamannens aktiviteter i huset under mordkvällen talade han med Anna-Lisa G. Till saken hör (fast Gunnar W utelämnar detta) att Per H hade 17 år inom polisen, mestadels i olika utredande funktioner, han var alltså en van brottsutredare.

Någon gång i maj ger Anna-Lisa G uppgiften om att hon hade anlänt till Skandia vid 20.30-tiden. Skandiamannen kom tillbaka till arbetsplatsen någon gång vid 21-tiden, och som hon mindes det släppte hon in honom genom ytterdörren. Det är vid detta tillfälle Skandiamannen första gången nämner att han ska jobba över för att bli klar med ett jobb innan sin semester. Tidsuppgiften finns med i den PM som Per H lämnade till våldsroteln i juni. Det är alltså G:s första uppgift om tidpunkten för Skandiamannens entré på Skandia efter middagsätandet/drickandet.

I förhör med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni tidigarelägger hon sin ankomst till 20.10 eller 20.20, och knyter Skandiamannens ankomst till att han kom strax efter att hon kommit till jobbet.

I mitt samtal med Anna-Lisa G tog vi upp de här två olika tidpunkterna för Skandiamannens inpassering. För mig var detta viktigt, det fanns en iakttagelse av en walkietalkieförsedd person i Gamla Stan vid 20.30-tiden som liknade Skandiamannen. Då var jag inne på att han tillhörde en grupp som övervakat Palme. Om Anna-Lisa G:s uppgift om hans tidiga inpassering var rätt kunde han inte gärna vara i Gamla Stan 20.30.

Hennes uppgifter lugnade mig: hon hade lämnat fel tidsuppgifter i det senare förhöret med kriminalinspektör Skoglund. Den första uppgiften till Per H var rätt, och hon ursäktade sig, på samma sätt som hon i polisprotokollen ursäktade sig för sitt dåliga minne, med att ”jag har lite svårt med tiderna”.

Den andra tidpunkten är Skandiamannens utstämplingstid. Tiden är, enligt den kontroll personalmannen Roland B gjorde dagen efter mordet, klockan 23.19. På Skandiamannens begäran åkte Roland B in till Skandia för att kolla tidpunkten för utstämpling och fann att stämpeluret – vid en kontroll mot Fröken Ur – gått en minut för fort.

Här för Gunnar Wall ett resonemang som jag har svårt att förstå och att ta på allvar. Han litar mer på de uppgifter som Skandiamannen lämnar än de som Roland B – som varit på plats och läst av stämpeluret – lämnar i vetskapen att han själv eller Skandiamannen ska vidarebefordra informationen till polisen. Gunnar Wall tänker sig att Roland B helt enkelt misstagit sig: stämpeluret gick i i själva verket en minut efter. För att bevisa att så kan ha varit fallet tar han fram en analogi om hur svårt det kan vara att ställa om till sommar- eller vintertid!

Roland B var känd som Mr Noggrann på Skandia, närmast en petimeter. Tidssystemet var hans ansvarsområde. Från hans sida har det aldrig varit någon tvekan om Skandiamannens utstämplingstid, varken i samtalen med Per H, inspektör Skoglund eller de samtal jag haft med honom.

Däremot är det svårt att beräkna den exakta tiden för utpasseringen. Dels för att vi inte vet hur Roland B rundade av felvisningen mot Fröken Ur, dels för att stämpeluret bara anger hela minuter (23.19,00 – 23.19,59). Det är också oklart hur länge han stannat till i receptionen efter att han dragit kortet i kortläsaren som var placerad innanför receptionen.

Själv säger Skandiamannen att han gick ut direkt ut på gatan utan att prata med väktarna. I hans samtal med personalmannen Roland B dagen efter mordet kommer de båda under samtalet fram till att han varit ute på gatan 23.20 ”men inte just så mycket mer”. Samma tidpunkt för utpasseringen, 23.20, dyker upp i Rapports inslag med Skandiamannen den 6 april 1986.

Väktaren Henry O säger i juni att Skandiamannen stämplade ut och sedan pratade de båda ett par minuter. Väktaren Anette K ger i sitt förhör inte några närmare upplysningar om hans utpassering. Utredningsinspektör Per H ger i sitt samtal med kriminalinspektör Erik Skoglund i juni 1986 Skandiamannen en halv minut att prata bort med väktarna, detta efter sina samtal med de väktare som tjänstgjorde mordkvällen i februari månad.

Det finns en tredje tidpunkt som fäster Skandiamannen på tid och plats. Det är när han iakttar vittnet Lars J vid det så kallar Kulturhuset i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan där J kikar in mot brottsplatsen. I den positionen befinner sig J ungefär vid 23.22,10.

Det är en vittnesobservation Skandiamannen är ensam om dagen efter mordet. Tidpunkten och intervallen när J är synlig från brottsplatsen går att bestämma hyfsat noga, däremot är det frågan om var Skandiamannen befinner sig när observationen görs. För mig är det längs mördarens flyktväg som Skandiamannen upptäcker Lars J, där sista möjligheten bjuds när mördaren på krönet av trapporna tar en sista koll bakåt ned mot Luntmakargatan efter eventuella förföljare.

Idag ger för övrigt Lars J själv uttryck för att det är mycket möjligt att det var Skandiamannen han såg springa förbi honom på Luntmakargatan, enligt en artikel i Expressen i augusti.

Det finns dock andra positioner där Skandiamannen kan ha befunnit sig på när han upptäcker Lars J och jag återkommer till det längre fram i texten.

Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren

Gunnar Wall tar upp några av de vanligaste frågorna om Skandiamannen:

Borde inte brottsplatsvittnen ha reagerat för Skandiamannen när han visade upp sig i tidningar och TV?

Det kan man tycka. Det jag fann när jag talade med en del av brottsplatsvittnena var att de undvek media en tid efter mordet. Andra vittnen gjorde det inte utan läste och tog del av media, och hur de reagerat vet vi ju faktiskt inte. Det enda vittne som direkt relaterar till att han sett Skandiamannen i media är Leif L i ett vittnesförhör i april. Han gör det å andra sidan på ett intressant sätt, han säger att han har egna teorier om Skandiamannen men att vittnesförhöret kanske inte är rätt plats att ta upp vad han funderat på. Förhörsledaren tar dock inte upp tråden, utan nöjer sig med konstaterandet att Leif inte sett Skandiamannen på plats. Vilket i sig är intressant, Leif L är kvar en bra stund på plats och pratar med andra vittnen. Men någon Skandiaman ser han inte.

Sedan får man väl säga att det faktum att han uppträder i SVT med den (falska) historien om att han förväxlats med mördaren gör det svårt för eventuella brottsplatsvittnen att tro något annat än att han faktiskt talar sanning. SVT ger välkommen legitimitet åt hans uppgifter.

Har han förväxlats med mördaren är det ju inte konstigt att han liknar honom i klädsel och kroppsbyggnad. Ansiktet hade ju inget vittne sett, så där fanns inget att känna igen.

När det gäller Grandvittnena vet vi ännu mindre, vad de kan ha sett eller funderat över. Någon fråga om Skandiamannen har de aldrig fått – frånsett Mårten Palme som ju noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen.

Kan inte Skandiamannen ha varit på plats, i närheten av brottsplatsen, utan att något vittne har noterat honom?

När det gäller brottsplatsen och de första minuterna där, så var det få människor på platsen. Första polisman på plats, kommissarie Gösta Söderström, räknar in 10–12 personer när han anländer. Detta på en begränsad yta, och det finns inga föremål att dölja sig bakom. När Skandiamannen ska plocka ut andra brottsplatsvittnen ur en fotosamling (15 bilder, merparten brottsplatsvittnen) har han stora besvär. Han klarar tre, varav han kan ha sett två som gärningsman. En tredje figurerade i media dagarna efter mordet, en fjärde person missar han helt.

Vi ska också komma ihåg att Skandiamannen har 20 minuter (frånvaron från Skandia) att redogöra för. Låt vara att han själv säger att han lämnade brottsplatsen när polisen spände upp rödvita plastband för att avgränsa brottsplatsen. Detta skedde någon gång 8–9 minuter efter skotten. Vad han sedan gör under de närmare tio minuter det dröjer innan han knackar på Skandias ytterdörr har han inget att säga om.

Gösta Söderström såg ingen Skandiaman, varken från bilen eller när han var ute på brottsplatsen. Inte heller Stefan G, som var inkallad för en kontroll av om Skandiamannen varit framme vid den skjutne Palme.

Det finns inget i det övriga förundersökningsmaterialet som talar för Skandiamannen varit på själva brottsplatsen efter skotten. Och då kan han heller inte ha gjort observationen av Lars J från en position strax intill den skjutne statsministern.

Däremot går det inte att utesluta att han befunnit sig på andra sidan Sveavägen eller på Skandiahusets nordöstra baksida, vid garagenedfarten alldeles intill Adolf Fredriks kyrkogata. Om han stått i den sistnämnda positionen har han också haft Jeppsson i synfältet under ett längre tidsintervall.

På Sveavägens västra trottoar finns en sektor där han kan ha iakttagit Lars J efter mordet, mot Kulturhusets fasad. Då är tiden Lars J går att observera kortare, kanske tiotalet sekunder.

Inga uppgifter i förundersökningsmaterialet talar dock för att Skandiamannen befunnit sig på någon av dessa platser. Vittnet Lars J blir tillfrågad om han ser någon mer person på Tunnelgatan, Luntmakargatan eller utanför restaurang Bohemia, men han har inte sett något eller någon.

Att Skandiamannen ljuger, kan det inte bero på att han vill göra sig lite bättre än vad han var, att han ville stå i centrum för uppmärksamheten? Och om han nu ljög medvetet, skulle han inte gjort det på ett bättre sätt?

Skandiamannens lögner vad gäller tider, vad han gjort på kvällen och på brottsplatsen är verkligen är inte svåra att avslöja. Dock får man komma ihåg att de inte är resultatet av en plan han gjort upp på förhand, utan konstruerade i stunden och med den kunskap han har för tillfället. Han är inte någon utstuderad och duktig lögnare, den förmågan har han inte övat upp.

I den situation han har hamnat har Skandiamannen inget val. Han drar en förväxlingsstrategi som han håller fast vid och utvecklar, så att den så småningom täcker hela förloppet från det att han kliver utanför dörrarna till Skandia till skotten faller och en stund efteråt. Att han skulle ljuga för att få stå i rampljuset är inget som går ihop med hans livshistoria i övrigt. Tvärtom, han ses som en trovärdig person och med diverse förtroendeuppdrag inom Skandia och politiken hemma i Täby.

Att ljuga om sin roll på brottsplatsen, om han är oskyldig, innebär en stor social risk för honom. Om han avslöjas som en bluff kommer han att tappa ansiktet och det sociala anseende som var så avgörande i hans kretsar. Det hade varit oerhört skamfyllt att bli avslöjad som en bluffmakare. Att ljuga för att dölja ett brott är däremot rationellt och det enda han kan göra för att klara sig undan.

I hans livshistoria finns ett mönster när det gäller lögner, anser jag. När han avslöjas som lögnare, oavsett om det gäller ballongen som påstås skada skorstenen på villan, förnekandet av sitt alkoholmissbruk eller något annat är det för att komma undan ett eget ansvar för sin situation.

Några felaktigheter från Gunnar Wall vad gäller brottsplatsutredningen:

Det har inte företagits någon utredning där vittnesuppgifter från brottsplatsen ställts mot varandra, med syftet att det ska dyka upp en person som inte är identifierad.

Här citerar Gunnar Wall tidigare spaningsledaren Stig Edqvist, som talar om att en sådan utredning borde ha skett i början av spaningsarbetet. Det är rätt, men en sådan utredning genomfördes verkligen under ledning av kommissarie Jerker Söderblom tiden 1987–1988. Resultatet presenterades för dåvarande biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell i maj 1988.

Söderblom undersökte Sveavägen från Kungsgatan till Tegnérgatan minuterna före och efter mordet. Han ställde vittnesuppgifterna om både personer och fordon mot varandra: vem hade sett vem? Hade någon person blivit över? Just i området kring själva brottsplatsen handlade det om ett fåtal personer att kontrollera, konstaterade Krusell, som framhöll Söderbloms utredning som ett skolexempel på hur en mordutredning ska bedrivas. Med reservationen att utredningen naturligtvis inte kunde vara 100 procent heltäckande.

I Söderbloms utredning lyser Skandiamannen med sin frånvaro, varken Söderblom eller Krusell kunde minnas att det fanns några uppgifter om denne i materialet. Söderbloms utredning hör till det material som fortfarande omfattas av förundersökningssekretess.

Vittnet Nicola F har gett uttryck för uppfattningen att det var vittnet Anders B han såg gå bakom makarna Palme norr om Skandias entré.

Ovanstående är ett påstående utan grund. Nicola F visste inte ens vem Anders B var när jag talade med honom för några år sedan. Än mindre har han pekat ut honom i någon form av konfrontation.

Den person som följde efter makarna Palme strax före mordet är förstås oerhört viktig. Vem var det då?

– Ja, det har ju aldrig blivit klarlagt, svarade utredaren Jan Länninge på en direkt fråga 2012. Han klockade olika tider på brottsplatsen och förhörde även Nicola F, så han var väl insatt i omständigheterna.

Personen ifråga har ansetts vara Anders B, trots att hans egna uppgifter och Nicola F signalementsuppgifter går helt stick i stäv med att Anders B skulle vara den person som går snett bakom makarna Palme.

Det enda som knyter ihop Anders B med personen Nicola F mötte är färgen på Anders B:s jacka. Det är nämligen färgen på jackan som gör att Nicola F kopplar ihop mannen han ser i Dekorimaporten med den person han såg vandra bakom makarna Palme.

Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B till att vara den ”säkerhetsvakt” Nicola F först trodde sig möta. När Nicola F kom närmare såg att han personen var för gammal för att vara säkerhetsvakt (äldre än förhörsledarens 44 år).

Om det är Skandiamannen som Nicola F mötte bör han ha varit ute på Sveavägen något tidigare än 23.20. Tidpunkterna i polisens rekonstruktioner är dock ungefärliga så här finns lite marginaler åt båda håll och detamma gäller Skandiamannens sorti ur Skandiahuset.

Om walkie-talkiemän

En del av kritiken mot boken rör den summariska behandlingen av walkie-talkiemän, som Gunnar Wall härleder från min uppfattning om Skandiamannen som ensam gärningsman.

Det är dock på plats med ett klarläggande, då Gunnar Wall enbart tar upp Skandiamannen ur aspekten ensam gärningsman. I boken finns ett tredje scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.

Det jag har svårt att tänka mig är en professionell grupp, organiserad med avsikt att mörda Palme, där Skandiamannen varit utsedd till hitman.

Frånvaron av walkie-talkiemän i boken är nog omvänt proportionell mot det arbete jag lagt ned på att försöka hitta personer som rört sig ute på staden under mordkvällen. Flera olika grupper har jag försökt forcera men har aldrig fått fram något konkret. Inte heller har jag kunnat knyta några enskilda personer till att ha agerat tillsammans med Skandiamannen under kvällen.

Förmodligen rörde sig dock flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen. Vad det gäller Barbrogruppen finns det konkreta uppgifter att medlemmar befann sig på stan under mordkvällen. Att de varit aktiva en fredag kväll under en lönehelg stämmer väl överens med vad vi vet om hur den gruppen brukade agera.

Här tyckte jag att det mest intressanta var vad gruppens medlemmar kunnat se av själva händelseförloppet på Sveavägen, snarare än att de varit inblandade i mordet. Problemet var, och är, att inga walkie-talkiemän kunnat knytas till delaktighet i mordet.

Om gärningsmannaprofilen

I boken ägnas en del utrymme åt den svenska gärningsmannaprofilen, men framförallt åt amerikanen och numera pensionerade statsvetarprofessorn J.W. Clarke som forskat om politiska mord i USA och även fungerat som konsult åt FBI och Secret Service.

Han anlitades av Granskningskommission för att ge en second opinion om den svenska gärningsmannaprofilen. Han höll med om mycket, men gjorde också viktiga invändningar. Han såg exempelvis inte gärningsmannen som impulsiv och okontrollerad, snarare grubblande och överkontrollerad, och menade att mordet var hans första och sista våldsbrott. Han såg också, i motsats till de svenska profilerarna, att ett politiskt motiv var troligt. Professor Clarke intresserade sig mycket för Skandiamannen och framhåller i boken att Skandiamannens psykologiska profil och livshistoria stämde väl överens med resultaten av hans egen forskning.

Om jag lutat mig hårt mot något så är det snarare Clarkes forskning än den svenska gärningsmannaprofilen när det gäller Skandiamannens livshistoria och psykologiska profil. Trots att Gunnar Wall ägnar gärningsmannaprofilen mycket utrymme, nämner han faktiskt inte Clarke och den roll han spelar i boken överhuvudtaget.

Om den talande tystnaden

När man som Wall gör en grundlig läsning av ett material kan man lära sig av vad han väljer att inte kommentera. En del av vad han valt att utelämna har jag redan berört, men låt mig ta upp ytterligare två saker:

1. Våldsrotelns spaningschef Arne Irvells tro på Skandiamannen som trolig/möjlig gärningsman.

För Arne Irvell var det självklart att Skandiamannen skulle utredas, och den intervju han gav i Expressen i maj 1986 andades väl motiverad optimism. Per H hade serverat de tidigare kollegorna på våldsroteln en bra matsäck. I normala fall hade Wall lyft fram detta som ytterligare ett bevis på systemfelet i Palmeutredningen. Den minst lämpade Holmér fattade de avgörande besluten i stället för de rutinerade utredarna. Så icke här.

2. Håkans Ströms undermåliga utredning av Skandiamannen

När Palmeutredarna väl släppte materialet som låg till grund för Skandiamannens avförande visade det sig vara undermåligt och provocerande svagt. Att detta, tillsammans med korridorsnacket om Skandiamannen, låg till grund för avförandet var alldeles på tok.

Under en följd av år låg det här som ett lock på utredningen. ”Vi vet saker om [Skandiamannen]”, som Ölvebro uttryckte det. Många år senare backade Stig Edqvist från en utlovad intervju med mig när han fick se frågorna som rörde detta. Även för dagens utredare var uppenbarligen den svaga utredningen en nymornad upptäckt. Att kunna spola bort den proppen i utredningen var avgörande för fortsättningen. För en prisbelönt och erkänt duktig grävande journalist som Gunnar Wall hade väl detta varit på sin plats att kommentera, kan man tycka.

Till slut …

Gunnar Wall blåser inte några fanfarer för att Palmeutredarna tagit upp den avbrutna förundersökningen mot Skandiamannen. Han skulle bli ”mycket överraskad” om det kom fram bevisning av den styrkan att denne kan konstateras vara mördaren. För undertecknad är det tvärtom: målet med min research har en längre tid varit att få Palmeutredarna att starta förundersökningen mot Skandiamannen igen. Beskedet förra hösten om att utredningen återupptagits var därför en oerhörd lättnad. Och att jag aktivt bidragit till det är jag förstås riktigt nöjd med.

Det är också en form av upprättelse för Sven Anér som lade ner mycket engagemang på Skandiamannen. Hösten 1989 träffade han och Gunnar Wall en ansträngt artig Skandiaman över en kopp te i Skandiahuset. Sven Aner gick från mötet uppfylld av alla frågetecken runt Skandiamannen. Han sände brev till bland andra Rikspolischefen och Riksåklagaren, och avslutade de ytterst informativa breven med den kärnfulla uppmaningen ”Hör [Skandiamannen]!”.

Gunnar Wall gick ifrån samma möte med Skandiamannen och gjorde – ingenting. När han 29 år senare träder in i handlingen igen lägger han sitt bästa krut på att med förment objektivitet, bitvis bristfällig argumentation och medvetet utesluten relevant information argumentera för att Skandiamannen inte kan vara gärningsmannen.

I den positionen hamnar han farligt nära de Palmeutredare som, hellre än att göra sig besväret med att utreda Skandiamannen, viftade bort honom som ”mytoman” eller ”hermafrodit”.

Nu får vi vänta på Palmegruppens resultat av utredningen av Skandiamannen. Och skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att denne inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det.

Då har i alla fall det största frågetecknet i Palmeutredningen rätats ut. Och det räcker faktiskt för mig.

Annonser

107 reaktioner på ”Thomas Pettersson svarar: Ett bokslut utan bett

  1. Bra svar. Jag gillar debatt! En sak som jag tycker är lite bedrägligt ibland är att ”man ska ner på Sveavägen”. Det är ju vällovligt, men problemet är ju att mordutredningen bedrivits så bedrövligt och för att citera Skandiamannen: polisen verkar inte kunna lägga pussel. Hade det bedrivits en bra utredning där man vetat vem som var på plats och när, när larmet gick ut, när polisen kom till plats o.s.v., o.s.v. så hade det varit lättare ”nere på Sveavägen”. Nu kanske man missar målet istället när gärningsmannen knappt lämnat några spår ”nere på Sveavägen”.

    1. Men för övrigt tror jag inte på Skandiamannen som mördare. Och jag tycker det blir lite märkligt med de tvärsäkra kommentarerna kring signalement. Exempelvis Mårten Palme, Anneli K och Margareta S som ska angett signalement som ”är slående lik Skandiamannen”. Vad säger de då? Anneli S: 35-45 år, 170-180 cm lång, blå jacka/täckjacka. Glasögon. Keps av Leninstuk. Margareta S: 175-180 cm lång, 45 år. Ljusblå jacka/vinterjacka/ rock. Glasögon och mössa/keps.
      Mårten Palme: 40 år, 180-190 cm lång. Blå täckjacka/ vindjacka. Glasögon. Keps.
      Är det Skandiamannen? Glasögon och keps stämmer, men alla anser honom som yngre än Skandiamannens 52 år och alla pratar om jacka och inte den mörka rocken. Att kalla signalementet som slående lik med enbart glasögon och keps som gemensam nämnare (och möjligen längd) blir lite magstarkt. Att också få ihop den person som gick bakom paret Palme och som Nicola såg med Skandiamannen är ju också märkligt. Denne person skulle haft en blå jacka med en färg som telefonkatalogen (bör ju öka tillförlitligheten när minnet kan koppla ihop dessa två saker). Var är mördarens/Skandiamannens mörka rock här? Sen blir ju beviset att Anna-Lisa G ”kommit ihåg fel” ytterst tunt. Det är väl mycket troligare att Per H fått henne att ”minnas fel”. Vittnesmålet den 10/6 är ju mycket tydligt och klart.
      Sen håller jag med om att Skandiamannens vittnesmål passar in i sången om när storfiskaren talat om hur stora fiskar han fått, men det gör ju honom inte till en mördare, möjligtvis en lögnare.

  2. Pettersson skriver på slutet att ”Skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att denne (skandiamannen) inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det. ”
    Då har han hängt ut en oskyldig avliden person som Palmes mördare. Men det har han heller inga problem med tydligen?? Ett utrymme för tvivel om skandiamannens skuld verkar finnas även för Pettersson men han har ändå tveklöst hängt ut honom som Mördaren med hans namn och bild. Anmärkningsvärt att han inte ser den etiska problematiken med detta

    1. Det fanns ju vissa etiska problem med Lars Borgnäs sätt att insinuera att polismannen Ö var inblandad i mordet men dessa problem har du troligtvis aldrig lyft fram eller brytt dig om. Varför? Därför att Ö med stor sannolikhet passar in i ditt mordscenario.

      1. Jag har funderat över etiska problem kring publicering av uppgifter under alla år som jag skrivit om Palmemordet. Ibland har det lett till att jag tagit upp omständigheter där personer kunnat identifieras trots att det kan ha varit besvärande för dem av en eller annan orsak, ibland inte.

        Självklart bygger mina bedömningar på vad jag ansett vara relevant – exempelvis om jag tyckt att uppgifterna passat in i ett någorlunda trovärdigt mordscenario. Även då har jag oftast varit mycket återhållsam med namn. Andra faktorer som spelat in är exempelvis om personerna redan varit namngivna och utpekade i andra sammanhang som Victor Gunnarsson eller Christer Pettersson.

        Eller om de kan betraktas som mer eller mindre offentliga personer som Craig Williamson eller Ebbe Carlsson.

        I de fall jag namngivit personer har jag varit noga med att inte påstå mer om det än vad jag ansett vara rimligt väl underbyggt. Och jag har aldrig påstått att jag kunnat slå fast att en viss person – vare sig namngiven eller inte – varit skyldig eller ens medskyldig till mordet på Olof Palme.

        När det gäller att presentera människor med namn eller andra tydligt identifierande uppgifter har jag säkert inte gjort alldeles konsekventa bedömningar. Och troligtvis går det att hitta exempel på vad jag skrivit där jag i dag skulle anse att jag gjort fel om jag blev påmind om det. Men det kan nog bara diskuteras utifrån en konkret genomgång av vad jag skrivit i det ena eller andra fallet.

        Jag svarar gärna på sådan kritik från dig eller från vem som helst som vill ta upp den. Men allmänna slängar om att jag bara skulle bry mig om etiska problem när det passar mig tycker jag inte leder någonstans.

  3. Det är ju lite lustigt att man kan hävda sig ha löst palmemordet, och uttrycka detta som en klar sanning, som Pettersson har gjort, bara för att i nästa stund skriva (i näst sista stycket): ”Och skulle resultatet på ett tillförlitligt sätt visa att [skandiamannen] inte hade med mordet att göra, skulle jag bli rejält förvånad. Men inte ha några problem att acceptera det”.
    Jag är fortfarande förvånad att ingen har gjort något rättsligt mot Pettersson för hans namngivna utpekande av en (som han anser) klar stadsministermördare med så tunna bevis/indicier som han presenterar. Det känns som det skulle kunna ligga inom gränsen för förtal.
    Självklart är det bra att Skandiamannen utreds ordentligt och han borde såklart blivit bättre synad från början men materialet i boken bevisar ju knappast honom som mördare och det känns sorgligt, även om mannen är död, att man kan hänga ut nån med namn och allt på detta material. Det känns som CP all over again.

    1. Vittnen bekräftar att Lisbeth Palme såg mördaren i ansiktet på nära håll, men de ansiktsdetaljer som hon har beskrivit, som kraftigt hakparti, en kraftigt stirrande blick och en onaturlig vit överläpp som han just rakat av en mustasch, har hon inte sett. När hovrätten 1989 kontrollerade de ”konstiga ljusförhållandena” (enligt Lisbeth P) på mordplatsen kom de fram till att Lisbeths ansiktsdetaljer inte var möjliga att urskilja på brottsplatsen p.g.a. ljusförhållandena. Lisbeth Palme såg att gärningsmannen hade trekvartslång jacka (de flesta vittnena talar om en trekvartslång tunn rock), men kunde inte ange vilken färg p.g.a. den ”konstiga belysningen”.

      Det stöds dessutom av Lars J:s säkra och trovärdiga påstående att det inte var Christer Pettersson som sprang förbi då Lars var MYCKET välbekant med Petterssons utseende. Pettersson använde heller aldrig rock utan jackor.

      Utöver Lisbeth Palmes utpekande vilade åtalet mot Christer Pettersson på fem personers vittnesmål. Dessa ansåg sig, nästan tre år efter mordkvällen, minnas att de sett Pettersson vid Grand. Att de saknade trovärdighet framgår bland annat av Uppdrag Gransknings genomgång av fallet. Lägg till de centrala brottsplatsvittnen som inte kände igen honom utöver Lars J – som Nicola F, Anders B och Yvonne N.

      Christer Pettersson-spåret var således substanslöst och saknade stöd från fakta från mordplatsen.

  4. Och: OM nu Skandiamannen var mördaren, varför pekade inte Lisbeth Palme ut honom…? OM nu LP såg mördaren, på nära håll, under några fruknasvärda sekunder, så borde hon väl ha känt igen Skandiamannen OM det var han som var mördaren…? Vad skulle hon ha för skäl att inte peka ut honom, i så fall?

    1. Vittnen bekräftar att Lisbeth Palme såg mördaren i ansiktet på nära håll, men de ansiktsdetaljer som hon har beskrivit, som kraftigt hakparti, en kraftigt stirrande blick och en onaturlig vit överläpp som han just rakat av en mustasch, har hon inte sett. När hovrätten 1989 kontrollerade de ”konstiga ljusförhållandena” (enligt Lisbeth P) på mordplatsen kom de fram till att Lisbeths ansiktsdetaljer inte var möjliga att urskilja på brottsplatsen p.g.a. ljusförhållandena. Lisbeth Palme såg att gärningsmannen hade trekvartslång jacka (de flesta vittnena talar om en trekvartslång tunn rock), men kunde inte ange vilken färg p.g.a. den ”konstiga belysningen”.

      Det stöds dessutom av Lars J:s säkra och trovärdiga påstående att det inte var Christer Pettersson som sprang förbi då Lars var MYCKET välbekant med Petterssons utseende. Pettersson använde heller aldrig rock utan jackor.

      Utöver Lisbeth Palmes utpekande vilade åtalet mot Christer Pettersson på fem personers vittnesmål. Dessa ansåg sig, nästan tre år efter mordkvällen, minnas att de sett Pettersson vid Grand. Att de saknade trovärdighet framgår bland annat av Uppdrag Gransknings genomgång av fallet. Lägg till de centrala brottsplatsvittnen som inte kände igen honom utöver Lars J – som Nicola F, Anders B och Yvonne N.

      Christer Pettersson-spåret var således substanslöst och saknade stöd från fakta från mordplatsen.

  5. Och så till sist. Vittnesmål är ju svåra. Jag jobbade som högstadielärare i samhällskunskap tidigare och gjorde ett högst ovetenskapligt test. Under en lektion kom en elev från en annan klass in i klassrummet och simulerade ett rån. Efteråt fick klassen uppge signalement och vad ”rånaren” sa. Resultatet spretade verkligen, men tog man ett medelvärde så stämde det bra angående utseende och agerande. Det som i fallet med Skandiamannen är intressant är att jag la till en liten ”sidohistoria”. Två andra elever kom in och gjorde något alldaglig (lämnade en bok och hämtade en stol). De var inne i klassrummet en hyfsad stund. När jag bad klassen beskriva de två övriga ”vittnena” var de helt oförstående. I princip ingen hade sett något annat än rånet. Som kuriosa (och som borde hamna under ”sista föreställningen med Christer Pettersson”) så ville jag även testa påverkan på vittnesutpekningar med inspiration från Sven-Åke Christiansson, utifrån vad som framkommit vid Lisbeth Palmes utpekning av Christer P (även detta helt ovetenskapligt). Jag vände på det och hade satt ihop åtta bilder, varav sju lite okammade (varav en min far) och en välkammad. Vid frågan om vem som var mördare så fick sju ganska jämt fördelade röster (och ja, min far fick några också), men den välkammade ingen. Sen fick de informationen att vittnena pratat om en stilig ung man med mitella, och då fick den välkammade nästan alla röster. Den välkammade var Ted Bundy.

  6. Det låter som att Gunnar Wall och Thomas Pettersson borde få sitta med tillsammans i ett Dan Hörnings avsnitt och ”Prata ut” 😂

    Vore spännande att lyssna på 😉

  7. Börjar bli så oändligt många teorier i Palmemordet så att man hisnar. Här en till/ Skandiamannen har inte mördat Olof Palme. Säger som Leif G.W. brukar uttrycka sig, fel typ helt enkelt. Få se vem nästa kandidat blir?

  8. SE skyldig eller inte? Vare sig Thomas eller Gunnar vet det definitiva svaret på frågan. Däremot vet vi att SE lämnade skandiahuset vid tidpunkten för mordet. SE har kommenterat saker som rimligtvis bara mördaren kan känna till. Thomas redogörelse gällande SE tycker jag är exemplarisk sedan att han faställer SE som mördare är inte helt felfritt. Men att sudda bort SE som en trolig baneman går inte! SE var på platsen och det är fakta! Nu saknas ”bara” den tekniska bevisningen och förhoppningsvis har palmegruppen det. Innan vi vet någonting om den saken så går det inte att säga att SE är skyldig eller oskyldig. Dock så talar det mesta utifrån Thomas redogörelse att SE är en trolig lösning på mordgåtan.

  9. Det ska väl också påpekas i sammanhanget att gärningsmannaprofilering typ FBI och James W Clarke är långt ifrån okontroversiella metoder. Undersökningar ”have showed that trained criminal profilers did not do any better than non-profilers in producing an accurate profile. A 2000 study also showed that profilers were not significantly better at creating a profile than any other participating groups.” En hygglig sammanfattning av läget finns på engelska Wiki under rubriken ”Offender profiling” (ville undvika länk här!)

    1. Tack för lästips. Kanske du satt med mobilen och hade någon sorts tekniska problem med att länka. Här är i alla fall länken: https://en.wikipedia.org/wiki/Offender_profiling

      Ja, vad som står där understryker – helt riktigt, som jag ser det – att profilering inte är något magiskt knep, och inte heller heller en vetenskap. Det är ett hantverk som kan utföras mer eller mindre väl. Hur bra det blir beror nog rätt mycket på vem som profilerar. Och så krävs det ofta lite tur också.

    2. Oberoende Clarke, eftersom du ifrågasätter Skandiamannens skuld, ge gärna FÖRST TROVÄRDIGA förklaringar till nedanstående tre punkter baserat på boken som jag beskriver i mitt inlägg 2 november 21:54:

      1. ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!
      2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN
      3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 DEN APRIL

  10. Thomas Pettersson tar upp Jerker Söderbloms utredning 1987-1988 och menar tydligen att det arbetet
    reparerade det misstag som den tidigare spaningsledningen gjort sig skyldig till, dvs att inte ställa de olika vittnesuppgifterna vid mordplatsen mot varandra.

    Till att börja med bör man veta anledningen till att Söderblom överhuvudtaget fick detta uppdrag. Vi talar här om hösten 1987, då man ännu inte hade släppt PKK. Huvuduppgiften var att ta reda på om det kunde finnas tidigare oupptäckta kurder bland vittnesutsagorna. Detta är också precis vad Pettersson själv skriver i sin bok (sid 89). I arbetsgruppen deltog även Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling, som ju var hårt knutna till PKK-spåret.

    Söderbloms arbete bestod i att korsa befintliga vittnesmål mot varandra. Men alla som läst de förhör som är offentliga vet ju vilka stora brister som detta material är behäftat med. Ett problem, som alltså Stig Edqvist omtalade för Gunnar 2010, var att man inte hade bett alla vittnen att beskriva övriga personer på platsen. Detta kunde knappast Söderblom råda bot på med mindre än att han kallade in vittnena för nya förhör. Finns det uppgifter om att så har skett? Det är i varje fall ingenting som Thomas Pettersson nämner i boken. Genomgående uppges Jerker Söderblom endast ha analyserat befintligt utredningsmaterial, inklusive de olika rekonstruktionerna. Han beklagade sig senare över att slagsidan mot PKK medförde att arbetsprocessen inte blev särskilt objektiv eller saklig.

    1. Kan bara instämma – och lägger gärna till att Söderbloms moraliska ansvar för denna slagsida inte var obetydligt. I hovrättsförhandlingarna i Petterssonmålet försökte Petterssons advokat Arne Liljeros använda sig av en formulering från Jerker Söderblom, författad under dennes samarbete med Kegös grupp. Söderblom hade skrivit att vittnesuppgifter pekade på att mordet förövats av en grupp personer som härstammade från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”.

      Orsaken till att Liljeros drog upp detta var förstås att formuleringen pekade på att det inom polisen skulle ha funnits slutsatser om att mordet var resultatet av en konspiration.

      Palmeåklagarna svarade med att kalla in Söderblom. Och denne erkände utan vidare i vittnesbåset att han hittat på alltihop – det fanns inget underlag för sådana slutsatser. Syftet från hans sida hade varit att ge ökat utrymme åt utredande av PKK-spåret.

  11. Enl. uttalanden så är inte Skandiamannen det hetaste spåret i utredningen. Sett till hela händelsen och de fakta som kommit verkar det som om mordet var en form av hämnd, som bara Olof och Lisbet kände till.
    Inte helt omöjligt att personen som utförde detta mord var utlandsfödd. Detta kan vara orsak till att en offentlig lösning dröjer. Finns ev. gärningsmannen i annat land, kan det vara svårt. Mötet i hörnet tyder på meningsskiljaktigheter, ett kort samtal och så/ pang. ”Hämnden är ljuv.

    1. Vilka uttalanden syftar du på då? Enligt Thomas så har palmegruppen fokus på SE som det hetaste spåret!? Eller har jag missuppfattat något?

      / Markus

  12. Krister Petersson säger att Skandiamannen ingår i utredningen, men att han har en egen uppfattning om vem som mördade Olof Palme. ”Han har en egen uppfattning” och då inte direkt Filters. Det är dessutom tidningspressen som eldat på Filters nyhet om Skandiamannen, så man ska inte tro för mycket. Har tyvärr inte läst boken, Den osannolika mördaren ännu, men det som framkommit hittills verkar väldigt konstruerat, för att få det att passa.

    1. Niklas B

      ”Har tyvärr inte läst boken, Den osannolika mördaren ännu, men det som framkommit hittills verkar väldigt konstruerat, för att få det att passa.”

      Jag tycker att du avfärdar bokens och Skandiamanspårets styrka faktalöst och som du själv skriver oinsatt. Jag tycker att du skall börja med att FÖRST ge TROVÄRDIGA förklaringar till nedanstående tre punkter baserat på boken som jag beskriver i mitt inlägg 2 november 21:54:

      1. ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!
      2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN
      3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 DEN APRIL

  13. GUNNARS RECENSION DEN 27 OKTOBER AV THOMAS PETTERSSONS BOK ”DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN” (2018)

    Varje gång Gunnar utkommer med en ny och som alltid mycket intressant bok om Palmemordet skakar det liv i förhoppningen om att lösningen närmar sig. Speciellt förra året då ”Huvudet på en påle” släpptes med bl.a. nya avslöjanden som inte var brett kända och hoppet återkom efter att året innan Lars Larssons sensationella ”Nationens fiende” inte lett någonstans och luften gått ur ytterligare en gång.

    Gunnars senaste alster är då recensionen av ”Den osannolika mördaren” som han sammanfattar: ”Det är lätt att avfärda Thomas Petterssons slutsats att fallet är löst, att Skandiamannen var Palmes mördare. Och det MESTA talar för att han INTE var det”.

    Jag tycker att Gunnar för ovanlighetens skull inte alls lyckas denna gång. Sammanfattningens slutsats saknar stöd i det Gunnar lyckats få fram i själva recensionen, som dessutom knappt rör sig på mordplatsen. Skandiamanspårets styrka är just att det är starkt kopplat till brottsplatsen och med en misstänkt som bevisat befunnit sig där.

    Därför tycker jag att misstankarna kvarstår med OFÖRÄNDRAD styrka mot Skandiamannen och hans förehavanden på mordplatsen och dess närhet, trots att det är Gunnar som har recenserat.

    Visst finns det frågetecken kring Skandiamannens skuld som Gunnar pekar på, som exempelvis vapnet och den man som, utan att försöka dölja sig (även om mannen/männen inte heller gör det vd Grand, Dekorima eller på åsen), går efter paret Palme omkring tjugo meter norr om Skandias entré cirka kl. 23.19,55,

    men de väger lätt mot nedanstående som FÖRST behöver förklaras TROVÄRDIGT.

    1) ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!

    23.20: Skandiamannen lämnar Skandia och kommer ut på Sveavägen. Han är 52 år, klädd i överrock och har keps med öronlappar.
    23.21: Taxiföraren Anders D, 28 år ser första skottet på 20 meters avstånd och följer därefter dramat tills skytten försvunnit in Tunnelgatans gränd.
    23.25: Den nyktre Anders D lämnar signalement på gärningsmannen till polis på plats: Äldre man, klädd i lång överrock och hade mössa med öronlappar (23.25 är uppskattat, första poliserna på plats 23.24).

    I Gunnars bok ”Mordgåtan Olof Palme” (2010) ger han exempel på hur varierande vittnesiakttagelser kan vara av samma person. Olika observationer som t.ex. jacka eller rock, mössa eller keps kan således gälla samma individ vilket ger stöd för att det kan ha varit Skandiamannen som Anders såg trots att huvudbonaden skiljer.

    Anders har också kunnat hänga upp en minnesbild på en reflektion, som öronlapparna som då i regel är trovärdigt. Av stor betydelse är naturligtvis också att iakttagelsen görs så snabbt som möjligt. Det understryker hur viktigt detta sensationella och tidiga vittnesmål är.

    Sannolikheten är nästan akademisk att den åldrige gärningsmannen, i lång överrock och mössa med öronlappar, är någon annan än Skandiamannen, som kom ut på Sveavägen 1-2 minuter före skotten sextio meter ifrån korsningen.

    2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN

    Yvonne N och Ahmed Z hade besökt en marockansk nattklubb på Johannesgatan 8. När de kom ut på David Bagares gata upptäckte Yvonne en man på Malmskillnadsgatan som verkade vara jagad, vars position på gatan såg ut som han kom sneddande från trappan. Han fortsatte att springa nerför David Bagares gata mot dem. De möttes ungefär vid David Bagares gata 26b. Omkring 50 meter och 40 sekunder senare mötte Yvonne och Ahmed Lars J i övre delen av trappan.

    Yvonne lade märke till mannen, dels för hans flyende beteende då han vände sig om flera gånger och dels för att han försökte stoppa ned något i sin cirka 15 * 20 cm stora mörka väska i fast form utan att verka lyckas.
    Mannen bar en tunn mörk knälång rock som var uppknäppt och fladdrade och han var inte klädd för den kalla väderleken. Han var inte tjock, snarare grov eller satt och saknade skägg samt hade ljus hy. Han sprang långsamt, tungt och klumpigt, hade svårigheter i att springa.

    I ett misslyckat förhör med Yvonne den 30 januari 1987 berättade hon när polisen visade henne ett foto av Skandiamannen att kroppshyddan, längden, skorna och inte minst handledsväskan stämde, men däremot inte rocken som hade varit tunnare och fladdrade mycket. Att det inte stämde berodde på att kriminalinspektören inte visat det foto på Skandiamannen hur han var klädd den 28 februari med en tunn rock som kunde fladdra utan istället valt ett foto på honom där han bär en tjock rock som inte kunde fladdra!? Inte undra på att polisspåret finns.

    Sannolikheten kan bara vara akademisk att den klumpigt flyende mannen med fladdrande mörk trekvartslång rock var någon annan än den någon minut innan rymmande gärningsmannen med fladdrande mörkt trekvartslångt ytterplagg nere på Tunnelgatan.
    Att hans position på Malmskillnadsgatan, när Yvonne upptäckte honom, dessutom såg ut som han kom sneddande från trappan förstärker troligheten ytterligare.

    Att mannen skulle vara någon än Skandiamannen ter sig därför helt orimligt.

    Vad försökte i så fall Skandiamannen stoppa ner i sin 15 * 22 cm stora handledsväska i fast form? Mordvapnet är naturligtvis det troliga svaret som var tungt och besvärligt att ha i innerfickan på den tunna rocken. Vapnet kan ha varit en magnumrevolver med 4 tums (10,2 cm) pipa. Ett exempel på en sådan är Magnum Highway Patrolman. Skandiamannens granne i Täby, Vapensamlaren hade dessa i sin samling.

    3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 DEN APRIL

    Dagen efter mordet lördag den 1 mars kl. 12.20 ringde Skandiamannen och tipsade om att han sett ett en person, d.v.s. Lars J, stå 50 – 60 meter in i gränden vid det s.k. ”Kulturhuset” (Luntmakargatan 14). Lars stod där i hörnet vid/på ett ”Rikstelefon-brunnslock” från omkring 23.22,10 då han först följde gärningsmannens flykt under 20-30 sekunder från övre delen av första trappavsatsen till trappkrönet. Lars var då synlig från Sveavägen. Uppe på krönet tittade gärningsmannen över axeln nedåt varpå Lars hoppade åt höger och gömde sig bakom en presenning. Efter några sekunder gick Lars fram från sitt gömställe och började jaga uppför trapporna. Nästan uppe vid krönet stötte han på Ahmed Z och Yvonne N som cirka 40 sekunder tidigare mött gärningsmannen i närheten av David Bagares gata 26b.

    Problemet med Skandiamannens försök att sätta dit Lars J var att adressangivelsen ”Kulturhuset” blev polis och Lars J först medvetna om vid förhöret den 4 april, fem veckor efter mordet. Det var bara gärningsmannen som kände till att Lars stått vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 när Skandiamannen ringde på lördagen. Lars var inte heller medveten om det i förhöret månaden innan den 4 mars, utan trodde att han följde från trappans början gärningsmannens flykt uppför.

    Det är därför helt uteslutet att Lars kan ha yppat för någon att han stod vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 före Skandiamannen ringde polisen. Även om Lisbeth Palme kan ha sett Lars J var hon inte kontaktbar de cirka sju minuter som hon befann sig på brottsplatsen.

    Den troliga anledningen till Skandiamannens samtal var att han lyssnade på Hans Holmérs första presskonferens klockan 12 där det vaga signalementet kompletterats med Skandiamannens keps med uppvikta öronlappar.

    Skandiamannen insåg då att han snart var fast, kanske även hans granne Vapensamlaren om denne försett Skandiamannen med vapnet. Han kom på att ”förväxlingsalibit” var hans enda chans, d.v.s. att misstänkliggöra Lars J. Han ringde därför till polisen kl. 12.20 och placerade sig bevisligen själv på mordplatsen.

    Kan då inte Skandiamannen som vittne ha sett Lars? Nej det är helt osannolikt av nedanstående skäl.

    På mordplatsen befann sig vid tidpunkten 23.22,10 – 23.22,30 ett tiotal vittnen och tre bilar som hade stannat vid trottoarkanten.

    Skandiamannen stod där i så fall som vittne med gärningsmannasignalement, signalement som stöds av flera centrala vittnen: 182 cm (”cirka 1 decimeter länge än Palmes 174 cm”), trekvartslång mörk rock och keps med uppfällda öronlappar som knäpptes uppe på skulten. Om huvudbonaden går beskrivningar isär. Inge M såg på 40-50 meters avstånd i motljus och mörker upprullad mössa, Anders B som tittade ned i marken och var alkoholpåverkad såg också upprullad mössa, Anders D såg hatt och Lars J såg snett bakifrån keps.

    För att Skandiamannen skulle kunna se Lars J 55 – 60 meter in i gränden måste han ha stått så att han såg RAKT in i gränden mitt bland övriga vittnen. Det är också mycket tveksamt om det var möjligt att uppfatta detaljer som ”mörkblå” och ”tjugoårsåldern” från det avståndet.

    Ingen kom ihåg att de hade sett Skandiamannen trots att han var den ende med gärningsmannasignalement bland fåtalet på plats. Däremot kunde övriga mordplatsvittnen peka ut varandra så att det blev trovärdigt fastställt att de befunnit sig som vittnen i korsningens östra del.

    Skandiamannen kan inte osedd ha stått vid trottoarkanten för där stod tre bilar med vittnen, inte heller osedd vid Palmes kropp då flera stod där och även bilåkarna som hade synriktning mot det, Dekorima och gränden. Likaså kan han inte heller ha stått vid Dekorima där Anders B befann sig och flera vittnen hade extra uppsikt över Anders B då han betedde sig avvikande.

    Innan skotten kunde gärningsmannen som, den från 30-60 sekunder före skotten stående, ”Dekorimamannen” (framgår av förhören med Inge M och hans medpassagerare) lägga märke till två vittnen, Lisbeth Palme och den alkoholpåverkade Anders B. Vid förhöret den 11 mars var de två de enda Skandiamannen kunde peka ut varande på brottsplatsen efter skotten. Skandiamannens beskrivning av Lisbeths beteende som kontaktbar och Anders som berusad stämde däremot inte alls med övriga mordplatsvittnens redogörelser. De beskrev att Lisbeth Palme inte var kontaktbar och Anders chockad och tystlåten. Om Skandiamannen hade varit kvar på mordplatsen efter skotten hade han ingen anledning att ljuga om det, inte ens Skandiamannen!!

    Så det är helt osannolikt att Skandiamannen var kvar på mordplatsen som vittne efter skotten vilket förstärks ytterligare av hovrättsförhöret den 9 oktober 1989 med kommissarien Gösta Söderström i bifogad inspelning. Söderström var tillsammans med sin kollega Ingvar Windén första poliser på plats, omkring kl. 23.24, tre minuter efter Olof Palmes död.

    1. Du formulerar det som att det var en vedertagen sanning att Skandiamannen bar en keps med öronlappar En av väktarna säger i förhör att det troligen var en keps med öronlappar. Den andra väktaren är först osäker men i ett kompletterande förhör säger hon att det var öronlappar.

      I boken uppges det att Skandiamannen på måndagen varit på jobbet och skämtat om att han nu inte kunde ha sin favoritkeps längre. Eftersom signalementet som går ut innefattar en keps med öronlappar så får man förmoda att det är just en sån keps som var hans favorit. Att han inte skulle ha den en kall vinterkväll i februari förefaller förstås lite märkligt.

      Thomas Petterssons konstaterande att ingen annan kan ha sett Lars J är inte riktigt. Han står under en kort stund så att han ser Luntmakargatans längd, Sveavägen och trapporna. Från den positionen är han synlig från Sveavägen. En viktig fråga som du tar upp är om det ens är möjligt att avgöra ålder och klädsel på det avståndet och med de ljusförhållanden som rådde. Jag får anta att utredarna försökt återskapa förhållandena om det funnits anledning till det.

      Även om Skandiamannen ljuger som en häst travar så tycker jag att vitttnesmålet från honom om att Lars J. stått blickstilla en stund för att sen vara borta, ger utrymme för att tolka det som att han faktiskt sett honom från Sveavägen. Annars får man försöka finna en annan förklaring till att han kan ge så exakta uppgifter.

      En annan fråga som inställer sig om Thomas Petterssons scenario stämmer är vad han gör med sin lilla väska under och efter skotten. Har han väskan i innerfickan tils vidare och stoppar sen ner även vapnet där för att sen plocka upp dem på David Bagares gata och försöka få in vapnet i väskan? Eller hänger väskan och dinglar på hans vänsterhand under och efter skotten?
      Det har sin plats att måla med stora penseldrag men man kan inte frångå de faktiska förhållanden som förelåg. Att gå in på detaljnivå gör också att frågetecken stundom uppstår.

      Efter artikeln och före bokens utgivning ställde jag mig framför allt en fråga. Kommer man att klara detta med logistiken och de faktiska förhållandena? Det gjorde man inte när det gäller påståendet att bara mördaren kunde ha sett Jeppsson men det visade sig även på andra sätt.
      Ett av scenariorna som målas upp, med viss konstnärlig frihet tagen får jag förmoda, är att Skandiamannen ses av Mårten Palme vid Grand. Han följer möjligen efter en bit men ångrar sig, beger sig till Skandia och in genom nån bakdörr, stämplar ut, pratar med väktarna nån minut för att sen kliva ut på Sveavägen igen. Antingen springer han rakt på makarna Palme, alternativt ser han dom t o m en bit norrut. Det krävs ingen närmare granskning för att konstatera att det är ett helt omöjligt scenario.

      Det finns mycket intressant information i Petterssons bok. Det är dock tråkigt att man framlägger sådant som lätt kan tillbakavisas även av dem som har begränsad kunskap. Det är kanske slarv och möjligen nån form av önsketänkande när det gäller vissa grundläggande fakta. Eftersom boken är ett resultat av 12 års arbete och man hävdar att man sitter inne med sanningen är det beklagligt och svårt att förstå.

      1. Emma

        ”Du formulerar det som att det var en vedertagen sanning att Skandiamannen bar en keps med öronlappar”

        —- SVAR: Då har du antingen läst eller tolkat mig dåligt.

        ”Om huvudbonaden går beskrivningar isär. Inge M såg på 40-50 meters avstånd i motljus och mörker upprullad mössa, Anders B som tittade ned i marken och var alkoholpåverkad såg också upprullad mössa, Anders D såg hatt och Lars J såg snett bakifrån keps.

        I Gunnars bok ”Mordgåtan Olof Palme” (2010) ger han exempel på hur varierande vittnesiakttagelser kan vara av samma person. Olika observationer som t.ex. jacka eller rock, mössa eller keps kan således gälla samma individ vilket ger stöd för att det kan ha varit Skandiamannen som Anders såg trots att huvudbonaden skiljer.”
        ——————————————

        ”Även om Skandiamannen ljuger som en häst travar så tycker jag att vitttnesmålet från honom om att Lars J. stått blickstilla en stund för att sen vara borta, ger utrymme för att tolka det som att han faktiskt sett honom från Sveavägen. Annars får man försöka finna en annan förklaring till att han kan ge så exakta uppgifter.”

        — SVAR: Se punkt 3 om ”Kulturhuset”.

        Svaret är att han då såg Lars J under sin flykt, exempelvis när han vek av till vänster före barackerna eftersom Lars stod inne i den högra passagen. Att Lars stod vid ”Kulturhuset” kunde Skandiamannen uppfatta från trappkrönet.
        ————————————————

        ”Det är dock tråkigt att man framlägger sådant som lätt kan tillbakavisas även av dem som har begränsad kunskap.”

        —- SVAR: Jag tycker att du avfärdar bokens och Skandiamanspårets styrka ganska nonchalant. Jag tycker att du skall börja med att FÖRST ge TROVÄRDIGA förklaringar till nedanstående tre punkter baserat på boken:

        1. ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!
        2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN
        3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 DEN APRIL

        1. Först vill jag understryka att jag inte alls avfärdar boken.Thomas Pettersson har gjort ett så pass gediget arbete att det nu finns anledning att titta närmare på Skandiamannen som möjlig gärningsman.
          Oavsett vad det kommer att leda till så ger det, som Pettersson själv uttrycker det, ändå en möjlighet att avfärda honom som möjlig gärningsman.
          Eftersom han uttrycker en reservation, för första gången mig veterligen, så måste jag återigen fråga mig om det verkligen var nödvändigt att hävda att man sitter inne med sanningen. Jag använder uttrycket ”man” eftersom Filter och Mattias Göransson står bakom honom i det hänseendet.
          Som svar på det säger man, förutom att man är säker på sin sak, att det har sån dignitet och allmänintresse att det är motiverat. Vad består då allmänintresset av? Att brottet blir uppklarat givetvis. För det behövs inget utpekande av personer som inte kan försvara sig. Om det sen visar sig att man verkligen kan binda Skandiamannen till brottet så förändrar det enligt mitt sätt att se det ingenting i den frågan.

          I skenet av att man anser sig ha tillräckligt på fötterna för ett utpekande så blir det särskilt angeläget att utifrån det material som presenteras granska och analysera vad man bygger det antagandet på och hur man kommit fram till sina slutsatser och då håller det inte i vissa delar. Man kan stapla fakta och indicier men det är av största vikt att man, när man tar ned det hela på Sveavägen, inte baserar det på hypoteser som man inte tillräckligt ställt mot faktiska förhållanden.

          För att besvara dina punkter då.
          Punkt 1. ”Anders D lämnade signalement på gärningsmannen efter 4 minuter”
          Du skriver:
          ”Skandiamannen lämnar Skandia och kommer ut på Sveavägen. Han är 52 år, klädd i överrock och har keps med öronlappar.”
          Mig veterligen finns det ingen förutom väktarna som har nämnt hans klädsel av skälet att ingen annan säger att de har sett honom. Inte i de tillgängliga källorna iallafall. Ange gärna källa om det finns såna uppgifter.
          Som jag skrev tidigare så tycker jag att det finns skäl att undra hur han egentligen var klädd med tanke på att väktarna pratar om den där kepsen med öronlappar, med tanke på väderleken och att han gör en affär av att han inte längre kan ha sin favoritkeps. Om man vill försöka hitta indicier för hans skuld blir då också vittnesmålet från Anders B en viktig pusselbit. Som du påpekar så är vittnesmål om klädsel osäkert och hans vittnesmål tycker jag man får betrakta som starkt i sammanhanget.

          Punkt 2.
          ”Yvonne och Ahmed mötte den flyende gärningsmannen”
          Det har antagits att så är fallet och det finns mycket som talar för det, även om det finns vissa frågetecken när det gäller tiden. Antagandet är byggt på plats, tidpunkt, beteende, klädsel och den väska Yvonne N. tycker sig se. Låt oss tills vidare anta att det verkligen var en väska.
          Thomas Pettersson kommer till slutsatsen om troligt utseende utifrån en kombination av vittnesmålen och annan fakta och landar i slutsatsen att gärningsmannens utseende och klädsel överensstämmer med Skandiamannen och så var det där med väskan förstås.
          Jag har egentligen inte så mycket att invända mot det förutom väskan. Att ingen har sett den behöver i och för sig inte betyda nåt men den måste ha inneburit en hel del trassel i samband med och efter skotten, som jag beskrev tidigare. Det skulle i och för sig kunna peka på att det var oförberett men jag stannar där annars blir det för mycket text.

          Punkt 3.
          ”Ingen medveten om ”Kulturhuset” förrän den 4 april.
          Med reservation för att jag kanske missförstår.
          Även om Lars J inte är riktigt säker på var han står och oavsett när Kulturhuset nämnts så står han ju där han står, så att säga.
          Hans vittnesmål är mycket tydligt där. Han står så han har uppsikt över Luntmakargatan, Sveavägen och trapporna och det begränsar i hög grad vad hans position var. Samma telebrunnslock finns kvar idag och det överensstämmer mycket väl med hans uppgifter.
          Han stod där och var synlig från Sveavägen. Hur detaljerat man kunde se honom är en viktig fråga att ställa i sammanhanget.
          Jag har aldrig argumenterat mot att Skandiamannen kan ha sett Lars J från andra positioner.
          Förvisso tror jag inte att det är möjligt från trappkrönet, men jag har inte varit på plats. Däremot finns förstås möjligheten att Skandiamannen kan ha vänt sig om tidigare då Lars J hade blicken mot Sveavägen. En annan möjlighet är att han fått informationen på brottsplatsen då Lars J lämnade de första uppgifterna.
          Att Skandiamannen ser Lars J vid rätt tidpunkt och säger att han stod stilla för att sen vara försvunnen är dock svårt att förklara. Är han gärningsmannen så är han redan försvunnen bortom trappkrönet när detta sker. Det är en mycket exakt uppgift Skandiamannen ger och den finner jag svår att förklara annat än med att det fanns en medhjälpare med samma uppsikt över Kulturhuset. Det finns kanske andra alternativ, men jag kommer inte på nåt.

          1. Emma

            Tack för att du verkligen försöker på ett analytiskt och insatt sätt ge förklaringar utifrån fakta till de tre punkterna. Då drivs debatten framåt.

            Har utvecklat dem lite nedan.

            1. ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!

            Nedanstående är från Gösta Söderströms redovisning till sina chefer den 3 mars 1986. Han eller någon annan polis på mordplatsen, fick av en okänd person nedanstående signalement på gärningsmannen.

            ”I det sammanhanget utlarmades ett annat signalement på en misstänkt gärningsman (äldre man, klädd i en lång överrock samt mössa med öronlappar), och jag vet ej vem som meddelade detta.”

            D.v.s. redan på mordplatsen, kanske 23.25 (mellan 23.24 – 00.15), fanns ett signalement som stämde in på Skandiamannen.

            På Hans Holmérs presskonferens kl. 12 nästa dag är öronlapparna med och då uppvikta och på en keps. Men Holmér beskrev då inte mannen på brottsplatsen som den okände tipsat om, utan ”Grandmannen” som polisen trodde tillika var Olof Palmes baneman (Thomas Pettersson har trovärdigt 32 år senare visat i ”Den osannolika mördaren” att så nog ändå var fallet).

            Den 9 oktober 1989 var Söderström uppe i hovrätten där han berättade att det var taxiföraren Anders D som lämnat beskrivningen av gärningsmannen, d.v.s. ett av nyckelvittnena på mordplatsen! Av Söderströms vittnesmål framgår också hur tydligt Skandiamannen ljuger i förhör 11 mars om Anders B: s och Lisbeth Palmes beteenden på mordplatsen efter skotten. Skandiamannen var sålunda på flykt då.

            En timma efter skotten förhördes Anders av H. Karlsson men då är både ”äldre man” och ”mössa med öronlappar” borta. Kan kanske förklaras med kaoset på natten, t.ex. att ”Dekorimamannen” inte heller finns med i Inge M:s förhör, detaljer försvann eller hanns inte med. Lite vagt finns de dock med i förhöret 14 mars av den kompetente Jan Länninge.

            2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN

            Väktarna såg att han hade väskan med sig både när han gick ut 23.19 – 23.20 och när han kom tillbaka 23.40.

            Yvonnes första iakttagelse av gärningsmannen är när han befinner sig på Malmskillnadsgatan. Hans position på gatan ser ut som han kom sneddande från trappan, vilket i så fall definitivt kopplar ihop honom med gm. Se foto från förhörsprotokoll.

            Lars J uttalade sig i Expressen den 31 augusti i år som skriver ”är mycket möjligt att mördaren han såg var Skandiamannen”.

            Lars J har visat sig vara ett mycket trovärdigt vittne, som bl.a. stod emot polisen när de ville påtvinga honom att det var CP som sprang förbi och att det var ”polisiärt uppklarat”.

            3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 DEN APRIL

            ”En annan möjlighet är att han fått informationen på brottsplatsen då Lars J lämnade de första uppgifterna.”

            Jag har försökt i mitt inlägg att visa på att det inte stämmer. Lars J trodde i förhöret den 4 mars att han stod vid trappans början när han följde mördarens flykt uppför trapporna. ”Kulturhuset” blev inte klarlagt för Lars och polisen förrän den 4 april.

            Skandiamannen såg då Lars J under sin flykt från mordplatsen till trappkrönet.

            Jag tror att han såg Lars J när denne stod till höger om barackerna varvid Skandiamannen sprang genom den vänstra passagen istället. Skandiamannen kan då innan ha sett Lars på så nära håll som trettio meter (barackerna var bara 17 meter långa och slutade vid Luntmakargatan) och uppfattat att det var en man i tjugoårsåldern med täckjacka. Mörkblå fanns med i första SVT Rapportsändningen 04.00. Restaurang Bohemia kan också ha bidragit med lite ljus på Lars.

            Skandiamannen såg sedan från början av trappan eller trappkrönet att Lars hade förflyttat sig till ”Kulturhuset”.

            1. Mikael

              Tack för ditt utförliga svar och uppskattande ord. Ursäkta sent svar, jag hade glömt kryssa i en ruta så fick inget meddelande.
              Vi pratar nog lite förbi varann när det gäller observationer av mössan. Vad jag menar är att ingen annan än väktarna, vad jag vet, placerat en keps med öronlappar just på Skandiamannens huvud.

              Intressant att du tänker utanför boxen också. Det är lätt att låsa sig fast vid bilder av ett visst händelseförlopp. Jag ska fundera vidare på det du skrivit.

              1. Emma

                ”ingen annan än väktarna, vad jag vet, placerat en keps med öronlappar just på Skandiamannens huvud.”

                Det stämmer det du skriver. Antingen ser vittnena mössa eller en barhuvad.

                Den enda som ser keps är nyckelvittnet Lars J och hans vittnesmål går det sätta extra tilltro till. Han såg gm på nära håll, kunde inte blanda ihop honom med offret, visste flera sekunder innan att gm skulle passera förbi och Lars tittade rakt på mördaren under flera sekunder.

                Kepsen var låg och följde huvudformen och kunde uppfattas för vittnen,som inte alls var lika bra placerade som Lars, vara låg mössa eller mörkt hår. Ett exempel på det är Inge M som ser gm på 40 meters avstånd i motljus och anger Gökboet-mössa. Har kollat själv att typ av huvudbonad inte går att urskilja därifrån i mörker och motljus.

                Anders D, ett annat nyckelvittne som dessutom avla sitt första vittnesmål redan efter 4 minuter, reflekterade över detaljen öronlappar som gjorde att han kunde hänga upp sin minnesbild vid vilket också ger extra tilltro.

                Lars Larsson har trovärdigt beskrivit detta på sidorna 133-136 i sin suveräna Skandiamanbok ”Nationens fiende..” från 2016.

                Tilltron från PU till Skandiamanspåret och Lars J och därmed även till keps blev tydligt i måndags 5/11, i samband med Stocklassas boksläpp, när Palmegruppen. som är sparsam med uttalanden, gjorde ett omgående avfärdande till skillnad från ett tidigare uttalande gällande Lars J.

                Expressen 5 november 2018
                ”Spaningsledare Hans Melander säger däremot till Expressen att man hittat bankfacket. Man har också hållit förhör med personen.

                – Med tanke på att det finns en person utpekad nu på ett distinkt sätt så finns det anledning att göra ett undantag från att vi inte brukar kommentera. Jag kan säga att vi har hållit förhör med en viss person och vi har kontrollerat ett bankfack och vi har inte funnit något anmärkningsvärt, säger spaningsledare Hans Melander.”

                Expressen 31 augusti 2018
                ”Mordvittnet Lars J berättar för Expressen att det är ”mycket möjligt” att mördaren han såg var Skandiamannen.
                – Klart att det är intressant, säger spaningsledaren Hans Melander.”

                https://www.expressen.se/nyheter/palmevittnet-pekar-ut-engstrom-som-mordaren/

                1. Mikael

                  Det blir missförstånd på grund av att vi har olika utgångspunkter. Din är att Skandiamannen är gärningsmannen. Jag tror inte det men jag lyssnar gärna på argument från er som tror det.
                  Med risk för att bli tjatig så är väktarna de enda som placerat nån slags huvudbonad på Skandiamannens huvud den aktuella kvällen. De andra har observerat gärningsmannens huvudbonad. Det är inte konstaterat att det är en och samma person ännu iallfall. Förstår vi varann nu? 😊

                  1. Emma

                    Palmegruppen har öppnat Skandiamanspåret igen och förhört vittnen på nytt. Det finns inga indikationer på att något annat spår har aktiverats på det sättet sedan Kristian Peterson tillträdde. Det omgående avfärdandet av Stocklassas spår understryker det.

                    Om Skandiamannens eventuella huvudbonad på något sätt skulle peka på att Skandiamannen var ett oskyldigt vittne istället för gm borde Palmegruppen ha rett ut det först innan man startade om med de vittnen som har blivit kända.

                    När det gäller huvudbonad så hänvisar jag återigen till Lars Larsson som trovärdigt beskrivit detta på sidorna 133-136 i sin suveräna Skandiamanbok ”Nationens fiende..” från 2016 samt förhören med nyckelvittnet Lars J där han beskriver keps.

                    En av de två bakom GMP, Jan Olsson uttalade sig igår, 7 november i Aftonbladet:

                    ”Konspirationen har sökts med ”ljus och lykta” av Palmeutredningen, då en konspiration skulle kunna ge möjlighet att klara upp mordet. Konspirationen skulle innehålla flera personer som kunde ”läcka” information eller upptäckas i utredningen. Tidpunkt, plats och andra omständigheter ger också en klar bild av att en ensam man är förövare.”

                    Grandmannen, mannen som gick bakom Palme som Nicola F såg, Dekorimamannen/gärningsmannen och mannen på åsen som Yvonne och Ahmed mötte har många gemensamma nämnare som pekar på att det är en och samma person. Exempel på det är att mannen inte försöker dölja sig, snarare tvärtom och delar i signalementet återkommer i mannen/männen.

                    De starkaste indicierna mot Skandiamannen har ingen lyckas förklara trovärdigt. Därför handlar Palmedebatten i media och bloggar nu i huvudsak om de perifera frågetecken som finns kvar gällande Skandiamanspåret och där många debattörer tar dem som en intäkt för att han var oskyldig.

                    Emma, för att ännu bättre förstå varandra vore det bra om du berättade vad du tror. Då kan jag försöka svara dig bättre.

                    https://www.aftonbladet.se/a/vm2L2V?fbclid=IwAR3KRfYMV5WqMu6KxMIqzz8zuNx21eH3Pb16qCvZFgMoFOV-0ryKuOPzqBY

                    1. Två kommentarer Mikael

                      1) Jan Olsson har investerat allt han har på gärningsmannaprofilen och slutsatsen att mördaren är ensam. Han gjorde det i en tid då hela utredningen handlade om Christer Pettersson. Det krävs nog ganska mycket för att Olsson skulle byta åsikt nu. Observationerna av Walkie Talkies var ju kända redan då och inte så mycket annan information har kommit fram. Avfärdade man konspirationsspåret då gör man det sannolikt även idag. Jag anser att man varken kan avfärda det eller möjligheten att det var en ensam gärningsman, finns fakta som talar för bådadera.

                      2) Måste Emma tro något för att hysa tvivel angående Skandiamannenteorin? Tycker snarare att det kan vara bra att vara öppen för flera alternativ. Även om Gunnar lyft mötesscenariot har han aldrig gått ut och sagt att det måste ha skett ett möte, bara att man bör överväga att det kan ha skett ett möte.

                    2. Mikael

                      Jag kanske drar felaktiga slutsatser nu, men jag tolkar det som att din hypotes är att Skandiamannen inte kom tillbaka till brottsplatsen så utgångspunkten för mitt resonemang blir den hypotesen.
                      För att inte göra det för invecklat utgår jag också ifrån att han inte är delaktig i en konspiration och/eller har en medhjälpare på plats som kan meddela vad som händer. En hypotes i taget räcker. Det är tillräckligt svårt ändå.
                      Med dom förutsättningarna tycker jag att det lutar åt att Skandiamannen var där som vittne.

                      Han har beskrivit Lars J:s utseende, vid rätt tidpunkt och rätt plats och att Lars J står stilla för att sen vara försvunnen. Det finns en liten möjlighet att han kan ha vänt sig om i trapporna vid exakt rätt tillfälle, tillräckligt nära och tillräckligt länge för att observera Lars J eller åtminstone se hans silhuett. Det är dock betydligt svårare att sen också dra slutsatser om vad det är han borde ha sett ett specifikt ögonblick från Sveavägen och dessutom pricka rätt.
                      Du hävdar att Skandiamannen kan sett Lars J från södra sidan av barackerna och sprungit norra sidan istället. Det finns ingen som säger att han tog en avvikare åt det hållet och varför ser då inte Lars J honom?
                      Som du påpekar är det ingen som noterar att han står där och tittar mot Luntmakargatan men inte heller Christina och Per V blir omnämnda i förhören. Detsamma gäller Göran I och Bengt P vad jag kan utläsa. Anders D nämns knappt.

                      Skandiamannen säger till väktarna att han inte kunde se att det var Palme, det var så mycket blod, han var så liten och poliserna var så bryska mot Lisbeth. Hur poliserna agerat kunde han inte ha slutit sig till utifrån situationen. Skulle han då ha gissat? Hur skulle han ens ha kommit på att säga något sånt? Det förefaller helt orimligt.

                      Sen har vi även Karin J:s vittnesmål. Hon talar om någon som säger ”jag vet att han ska ligga i framstupa sidoläge, varför gör ni så här? Det känns klockrent som Skandiamannen. Ingen annan, förutom Anna H och Stefan G givetvis, säger sig ha varit inblandad i livräddande åtgärder eller haft synpunkter på hur det skulle utföras. Dessutom säger Anna H ”..det var någon som började rycka i benen eller nånting… och då sa jag det att han låg så bra som han låg.”

                      Några parenteser:
                      Du tar upp Jan Olssons artikel.
                      Kanske har han rätt när han i Aftonbladet med övertygelse skriver att det rör sig om en ensam gärningsman. Han tar upp Skandiamannen som exempel men han skriver också att det går att hitta invändningar mot hypoteserna kring denne.

                      Att Lars J 32 år efter säger att det kan ha varit Skandiamannen han såg tycker jag är irrelevant, han kunde ju knappt beskriva gärningsmannen då. Han må ha varit hur trovärdig och tillförlitlig som helst men nu drar han väl lite förhastade slutsatser ändå.

                      Not från administratör: Den här kommentaren är försenat publicerad därför att den hamnade bland skräpposten. (Fråga mig inte varför!) Emma uppmärksammade mig på att den inte syntes på bloggen, tack för det! Och om andra råkar ut för samma sak, skriv en rad till mig: gunnar@gunnarwall.se /Gunnar

                    3. Det är betydligt mer än ”perifera frågetecken” som behöver rätas ut. Det är i stort sett frågetecken hela vägen. Det börjar redan med de divergerande tidsuppgifterna om när SE varit ute tidigare på kvällen. Sedan har vi givetvis den välkända problematiken runt utstämplingen. Allt pekar på att indiciekedjan brister redan där. För att inte tala om vapendelen, där Thomas Pettersson bara gissar och spekulerar. I det hänseendet skiljer sig inte hans bok från andra alster i genren.

                      Ett annat frågebatteri har presenterats av Sanningskommissionen. När SE återvänder till Skandia 20 minuter efter mordet lämnar han bland annat dessa uppgifter till väktarna:

                      – Att Palme vändes till rätta
                      – Att någon utförde konstgjord andning
                      – Att polisen var brysk mot Lisbet
                      – Att det tog tid innan någon vid mordplatsen fick klart för sig vem den skjutne var

                      Detta är vad väktarna berättar vid förhören 860610 och 860612. Om deras utsagor är korrekta, måste man fråga sig hur det var möjligt för Skandiamannen att lämna alla dessa uppgifter direkt efter mordet.

                    4. Emma (Ditt svar 9 november)

                      ”Jag kanske drar felaktiga slutsatser nu, men jag tolkar det som att din hypotes är att Skandiamannen inte kom tillbaka till brottsplatsen så utgångspunkten för mitt resonemang blir den hypotesen.
                      Skandiamannen säger till väktarna att han inte kunde se att det var Palme, det var så mycket blod, han var så liten och poliserna var så bryska mot Lisbeth. Hur poliserna agerat kunde han inte ha slutit sig till utifrån situationen. Skulle han då ha gissat? Hur skulle han ens ha kommit på att säga något sånt? Det förefaller helt orimligt.”
                      +++ SVAR:
                      Se mitt svar till Gunnar 10 november gällande den s.k. ”Sanningskommissionen”.
                      Jag tror att han kom tillbaka till brottsplatsen eller dess närhet efter 23.27, då det blivit känt att Olof Palme var offret. Skandiamannen kan då ha hört detaljer från mordplatsen innan han återvände 23.40 till Skandia som bara låg 60 meter ifrån mordplatsen. Detaljbeskrivningen som ”dom säger att det är Olof Palme.” talar för hans skuld.

                      ”Med dom förutsättningarna tycker jag att det lutar åt att Skandiamannen var där som vittne.
                      Han har beskrivit Lars J:s utseende, vid rätt tidpunkt och rätt plats och att Lars J står stilla för att sen vara försvunnen.
                      Som du påpekar är det ingen som noterar att han står där och tittar mot Luntmakargatan men inte heller Christina och Per V blir omnämnda i förhören. Detsamma gäller Göran I och Bengt P vad jag kan utläsa. Anders D nämns knappt.
                      +++ SVAR:
                      Se mitt svar till Gunnar 10 november gällande den s.k. ”Sanningskommissionen”.
                      Att både Skandiamannen och Lisbeth Palme och kanske även någon fler såg Lars J råder ingen tvekan om. Men det var bara Skandiamannen som kände till att Lars stod vid ”Kulturhuset” (Luntmakargatan 14) när han rapporterade det till polisen nästa dag 1 mars kl. 12.20. Skandiamannen kan inte ha hört det från någon annan, inte ens Lars J var medveten om sin placering förrän 4 april. I förhöret 4 mars berättade Lars att han stod vid början av trappan.
                      Återstår då att Skandiamannen var där som vittne. Ingen annat av de fåtal mordvittnena på plats 23.20,10 – 23.20,30 kommer ihåg honom och att han då måste ha stått där så att han såg RAKT in i gränden.
                      Likaså behövde han heller inte ljuga i förhöret den 11 mars om Lisbeth Palmes och Anders
                      B:s beteenden efter skotten, de två vittnen som gm kunde se innan skotten. Skandiamannen påstod att Lisbeth var kontaktbar och Anders uppträdde berusat vilket inte stöds av något annat mordplatsvittne, utan PRECIS tvärtom.”

                      ”Det finns en liten möjlighet att han kan ha vänt sig om i trapporna vid exakt rätt tillfälle, tillräckligt nära och tillräckligt länge för att observera Lars J eller åtminstone se hans silhuett. Det är dock betydligt svårare att sen också dra slutsatser om vad det är han borde ha sett ett specifikt ögonblick från Sveavägen och dessutom pricka rätt.
                      Du hävdar att Skandiamannen kan sett Lars J från södra sidan av barackerna och sprungit norra sidan istället. Det finns ingen som säger att han tog en avvikare åt det hållet och varför ser då inte Lars J honom?
                      +++ SVAR:
                      Se Ann-Charlott H:s, Leif L:s och Hans J:s rekonstruktionsfoton när gärningsmannen flyr efter skotten. Av dem framgår att den norra, södra passagen är närmast och då naturligast att springa igenom, men gm väljer istället den vänstra, norra.
                      Jag tror då att valet berodde på att Skandiamannen såg svagt en man i tjugoårsåldern, d.v.s. Lars J, stå i den högra passagen. Att Lars stod vid ”Kulturhuset” tror jag att Skandiamannen såg från krönet när han gjorde ett snabbt ögonkast bakåt.
                      Lars såg SE först vid Luntmakargatan. Varför han inte såg mördaren direkt efter skotten är ett frågetecken. Kan gm ha upptäckt Lars direkt och kommit då ur synhåll?
                      Hans J, Lars J och Yvonne N såg alla att Skandiamannen tittade bakåt och han kan ha gjort det flera gånger under flykten, från mordplatsen till krönet, då ingen såg honom göra så. Då kan han även ha sett Lars vilken kan förklara att Lars inte såg mördaren vid skottplatsen. Exempelvis Yvonne som hade tid att studera gm såg honom titta bakåt flera gånger och det var då uppe på åsen.

                      ”och att Lars J står stilla för att sen vara försvunnen.”
                      +++ SVAR:
                      Trodde tidigare att detta kunde peka på att Skandiamannen kanske, kanske trots allt hade varit ett vittne. ”Den osannolika mördaren” tog dock bort tvivlen.

                      ”Sen har vi även Karin J:s vittnesmål. Hon talar om någon som säger ”jag vet att han ska ligga i framstupa sidoläge, varför gör ni så här? Det känns klockrent som Skandiamannen. Ingen annan, förutom Anna H och Stefan G givetvis, säger sig ha varit inblandad i livräddande åtgärder eller haft synpunkter på hur det skulle utföras. Dessutom säger Anna H ”..det var någon som började rycka i benen eller nånting… och då sa jag det att han låg så bra som han låg.”
                      +++ SVAR:
                      Kommentaren är obegriplig eftersom Palme redan låg i framstupa sidoläge. Det skulle vara intressant att få reda på vem som sa det. Se själv om jag kan hitta något.
                      Karin J:s tillsammans med Gösta S förhör är väl de som bäst beskriver att Lisbeth Palme var i chock och inte kontaktbar på mordplatsen. Om Skandiamannen befann sig där varför skulle han då hitta på allt om Lisbeth och Anders B som inte stämde på något sätt utan PRECIS tvärtom?

                      ”Du tar upp Jan Olssons artikel. Kanske har han rätt när han i Aftonbladet med övertygelse skriver att det rör sig om en ensam gärningsman. Han tar upp Skandiamannen som exempel men han skriver också att det går att hitta invändningar mot hypoteserna kring denne.”
                      +++ SVAR:
                      Undra vilka det är och hur han ställer sig till Anders D:s vittnesmål efter 4 minuter, likaså till att när gm befinner sig på Malmskillnadsgatan och det ser ut som han kommer från trappan samt hans inställning till ”Kulturhuset”.

                2. Det förtjänar återigen att påpekas att ingen representant för Palmeutredningen har uttalat sig om bärigheten i spaningsuppslaget Skandiamannen. Inte heller har utredarna i media gjort någon närmare värdering av just Lars J:s senaste uppgifter. Hans Melander har uttalat sig rent allmänt, vilket också är mycket tydligt i Expressenartikeln:

                  – Rent generellt kan man säga att om det finns vittnen från mordplatsen som tycker att de har något att säga, som de inte sagt tidigare, så låter det intressant. Det är klart att det är intressant.

                  Ja, vad ska Melander annars säga? Ska han omedelbart avfärda eventuella nya uppgifter från mordvittnen som ointressanta? Det vore sannerligen att binda ris åt egen rygg.

                  Spaningsledarens allmänna kommentar har stor räckvidd och gäller givetvis också för eventuella mordvittnen som efter 32 år skulle erinra sig att de nog kan ha sett det förskräckta vittnet Skandiamannen på platsen minuterna efter dådet. Det är klart att det är intressant.

    2. Det är nu bortåt två veckor sedan signaturen Mikael (inte att förväxla med Mikael B – båda flitigt medverkande på min blogg) skrev en längre kommentar med kritik av min recension av Den osannolika mördaren.

      En del av Mikaels synpunkter har berörts av andra debattörer. Men jag har nu ändå för egen del gått igenom hans resonemang. En del av det jag nu skriver har andra tagit upp, (tack för bidrag!), men vissa saker har ingen annan noterat.

      Mikael koncentrerar sig på tre punkter som han menar väger särskilt tungt som argument för att Skandiamannen skulle vara Olof Palmes mördare.

      PUNKT 1: Taxichauffören Anders D lämnar, enligt Mikael, signalement på gärningsmannen efter fyra minuter – alltså omkring klockan 23.25 – till polis på plats. Och enligt Mikael ser det signalementet ut så här: ”Äldre man, klädd i lång överrock och hade mössa med öronlappar”. Mikael anger inte källa till det i den kommentar han riktar till mig – vi kommer till den saken.

      Mikael sammanfattar: ”Sannolikheten är nästan akademisk att den åldrige gärningsmannen, i lång överrock och mössa med öronlappar, är någon annan än Skandiamannen, som kom ut på Sveavägen 1-2 minuter före skotten sextio meter ifrån korsningen.”

      Vad kan sägas om detta?

      Jag bryr mig inte om att fördjupa mig i det som är välkänt, nämligen att vittnesuppgifterna från Sveavägen om gärningsmannens eventuella huvudbonad spretar i alla möjliga riktningar.

      Låt oss i stället börja med en liten detalj, tiden för när Anders D skulle ha lämnat sina tidiga vittnesuppgifter. Jag antar – tills någon annan källa presenteras av Mikael – att uppgifterna om det tidigt lämnade signalementet kommer från hovrättsförhöret med kommissarie Gösta Söderström i Palmemålet. Söderström hade kallats av försvaret för att vittna om Lisbeth Palmes sinnestillstånd och Mikael länkar själv till det förhöret på ett ställe i sin kommentar.

      Om kommissarie Söderström ska vara en absolut auktoritet vars tillförlighet inte behöver ifrågasättas måste vi naturligtvis också ta med faktumet att Söderström enligt egen uppfattning anlände till mordplatsen klockan 23.30 (se Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 55). Det betyder i sådana fall att Anders D knappast kan ha lämnat några uppgifter förrän 23.31 – inte 23.25 som Mikael skriver.

      Nu finns det mycket som talar för att Söderström har fel om sin ankomsttid, och Mikael tillhör uppenbarligen dem som tror att det är så. Och det är en påminnelse om att Söderströms uppgifter, likaväl som alla andra, måste bedömas med en viss försiktighet.

      Redan här ser vi att Mikael lyfter fram uppgifter som passar honom, bortser från andra och slarvar med källor i sina försök att snabbt hitta absoluta sanningar om mordet.

      Nu kan man ju säga så här: Söderström må ha haft rätt eller fel i fråga om när han kom till mordplatsen. Han kan oavsett det ha haft rätt när det gäller själva innehållet i tidigt lämnade signalementsuppgifter. Låt oss nu se vad han säger om den saken i hovrätten. Han börjar med att han inte alls var nöjd med de signalementsuppgifter han fick på platsen. Han hade inte fått något signalement alls från Lisbeth Palme och i övrigt bara ”ett mycket dåligt signalement”:

      Det var min kollega, Ingvar Windén, som hade talat med ett vittne om att den misstänkte gärningsmannen var iklädd en blå täckjacka och hade avvikit springande mot Malmskillnadsgatan. Sedan hade det också larmats ut ett annat signalement om en man med lång rock, mössa med öronlappar. Och det har jag ända tills för några dar sen inte kunnat begripa vem som hade larmat ut det signalementet eller lämnat det signalementet. Och det tycks ha varit taxiföraren som larmade Järfälla Taxi. Alltså två signalement larmades ut och inget var fullständigt.

      Så långt Söderström. ”Taxiföraren som larmade Järfälla Taxi” syftar alltså på Anders D. Och att det var denne som skulle ha rapporterat att mördaren hade mössa med öronlappar var något som Söderström skulle ha kommit fram till först några dagar före hovrättsförhöret hösten 1989.

      Direkt kan vi flagga för risken för missförstånd och minnesfel när det gäller Söderströms hågkomster av det där andra signalementet som han bara fått indirekt kunskap om.

      Vi kan dessutom observera: i denna Söderströms redogörelse i rätten finns ingenting som handlar om någon ”äldre man” och inte heller något försök att bedöma tidpunkt för när Anders skulle ha lämnat sina uppgifter – eller till vem.

      I en senare kommentar till min blogg från Mikael, daterad 181112 kl 15:26, tar han uttryckligen upp Söderström som källa till att det fanns tidiga vittnesuppgifter om en man med öronlappar. Mikael citerar Söderström:

      I det sammanhanget utlarmades ett annat signalement på en misstänkt gärningsman (äldre man, klädd i en lång överrock samt mössa med öronlappar), och jag vet ej vem som meddelade detta.

      Formuleringarna är i vissa avseenden snarlika dem som Söderström använde i hovrätten. Men här finns dessutom uppgiften om en ”äldre man”. Och det här ser ju ut som ett citat från en tidigare redovisning från Söderström, han säger i detta citat att han inte vet vem som skulle stått bakom de uppgifterna.

      Mikael hävdar i sin kommentar att citatet är hämtat från Gösta Söderströms redovisning till sina chefer den 3 mars 1986 men anger ingen uppgift om var den redovisningen kan hittas. Citatet existerar, det är lätt att konstatera för den som letar. Men det sammanhang där det kan återfinnas är som en del av det anförande som Söderström höll på ett seminarium om Palmemordet på ABF-huset i Stockholm den 4 november 1987. Om detta citat verkligen också kan återfinnas i Söderströms rapport till sina chefer den 3 mars 1986 så återstår det för Mikael att plocka fram den handlingen.

      Söderströms fokus vid mötet på ABF-huset 1987 var i vilket fall på något helt annat än signalementsuppgifter. Han försvarade de egna tidsangivelserna som ju stred mot den officiella versionen i utredningen. Och det finns därför särskild anledning att betrakta de uppgifter han lämnar om annat med viss försiktighet, i synnerhet eftersom han höll sitt anförande ett och ett halvt år efter mordet.

      Nu finns lyckligtvis ett par tidiga polisförhör med Anders D själv att tillgå. Det första hölls redan under mordnatten, med start 00.20.

      I detta första dokumenterade förhör säger Anders att gärningsmannen enligt hans uppfattning hade en ”grå herrhatt samt en gråaktig ulster med svarta stänk”. Anders markerar också uttryckligen att han inte vill spekulera kring hur gammal mördaren var (”åldern har han ingen uppfattning om”). Det enda han tyckt sig märka är att denne ”inte sprang med en yngre mans vighet utan förde sig något långsamt i steget”.

      Det är möjligen det uttalandet från Anders D som spökar i Gösta Söderströms anförande i ABF-huset och som gör sentida comeback hos Mikael mer än trettio år senare – då i ännu mer förgrovad version. I sin kommentar använder Mikael till och med ordet ”åldrig” – en term som väl brukar reserveras för personer i 80-årsåldern och uppåt.

      Jag ruskar lite på huvudet åt detta – det är ju känt att de samlade vittnesiakttagelserna inte alls pekar på att gärningsmannen skulle ha varit en äldre man (och ännu mindre en 80-åring), jag behöver inte utveckla det här.

      Däremot kan det kanske vara intressant att parentetiskt notera att Rapportinslaget från april 1986 med Skandiamannen innehåller en filmsekvens där denne sprintar in på Tunnelgatan för att visa hur han försökte hinna ifatt de poliser som gett sig iväg efter gärningsmannen. Den sekvensen för knappast tankarna till en ”äldre” eller”åldrig” person. Så om Mikaels tolkning av mördarens rörelsemönster ska ha något värde är det knappast för att denna tolkning pekar i riktning just mot Skandiamannen. Det Anders D säger i polisförhör ger däremot ett visst underlag för att dra slutsatsen att mördaren kanske inte var en vältränad ung man mellan 20 och 30. Eller om han var det så var han ändå samlad nog att röra sig med försiktighet för att undvika att snubbla och halka under de första kritiska ögonblicken av flykt.

      Men åter till vad Anders D hade att säga om huvudbonaden. I det nyss citerade förhöret från mordnatten finns alltså inga öronlappar, bara en herrhatt. Sedan då?

      Två veckor efter mordet förhörs han igen och beskriver då huvudbonaden som en ”blandning av en Sherlock Holmesmössa och en vanlig herrhatt”.

      Det finns, som vi ser, fortfarande inget uttryckligt om öronlappar.

      Det här är ju ett lite senare förhör, men uppgifterna kan förstås ha sitt intresse ändå. Möjligtvis tyckte sig Anders D redan direkt efter mordet uppfatta att gärningsmannen hade en huvudbonad som förde tanken såväl till en Sherlock Holmesmössa som till en traditionell herrhatt. Och så kom bara den senare varianten med i protokollet.

      Och i så fall har vi faktiskt hittat något som åtminstone vid första anblicken tycks skänka en viss trovärdighet åt Mikaels tankegångar, trots att Anders inte säger ”öronlappar”.

      Kännetecknande för Sherlock Holmesmössor är nämligen att de har synliga öronlappar uppvikta på huvudet – precis som vissa pälsmössor för herrar och en del sportiga skärmmössor kan ha. Dessa öronlappar ska kunna fällas ner, men vanligtvis brukar dock inte huvudbonaderna som ger associationer till den berömde detektiven avbildas med nedfällda öronlappar.

      Ifall de är nedfällda blir de antingen fritt hängande som stora hundöron eller också knyts de ihop med varann under hakan. I ingendera fallet blir effekten sådan att det finns någon större likhet med en vanlig herrhatt.

      Det mesta talar sålunda för att Anders D:s minnesbild syftar på en huvudbonad som har en viss likhet med en Sherlock Holmesmössa som den vanligen avbildas – med öronlapparna uppvikta på huvudet.

      Den tolkningen bekräftas av vad Anders sa i tingsrätten: ”Och någon typ av mössa hade han på sig. Jag har beskrivit den förut som en typ Sherlock Holmesmössa, man kanske kan vika ner öronlappar eller någonting sådant”.

      Det vill säga, han tyckte sig möjligen ana öronlappar, men i så fall var de uppvikta.

      Mot bakgrund av detta är det förstås tänkbart att Anders på mordplatsen nämnt något om öronlappar, i så fall förmodligen just med den uttalade eller bara underförstådda tanken att de var uppvikta.

      Det skulle kunna förklara Söderströms minnesfragment av ett signalement som innefattade öronlappar. Eller också hade kommissariens hågkomster från den tidiga mordutredningen en helt annan källa: Hans Holmérs uttalanden om gärningsmannens signalement framförda på spaningsledarens första presskonferens, den som hölls vid lunchtid på lördagen.

      Där sa nämligen Holmér om mördaren: ”Han är i 30 till 45-årsåldern, har mörkt hår och är 175 till 180 cm lång. Han var klädd i mellanblå täckjacka, mörka byxor, keps med uppvikta öronlappar.” (Tidningarnas Telegrambyrå 860301, citerat i min bok Mörkläggning, sid 61.)

      Var kom det signalementet ifrån? Förmodligen hade Holmér valt att bygga på uppgifter från mordnatten som lämnats av Lars J och av Mårten Palme (kepsen och jackan). Kanske hade han också stämt av dem mot andra källor. Holmér betonade i vilket fall att de öronlappar han tänkte sig var uppvikta.

      Låt oss då gå över till Skandiamannen. Det finns ett flertal bilder av honom i keps. Och vad vi ser är den sorts huvudbonad man kan vänta sig att en herre som i övrigt är rätt elegant klädd väljer att bära. Det vill säga; inte en skidmössa eller något liknande, utan en traditionell finkeps.

      Sådana kan ibland ha öronlappar, men då är de ganska små och invikta på kepsens insida när de inte används. I det läget är de inte synliga.

      Skandiamannen själv sa i ett polisförhör 10 mars att han bar en ”mörkgrå melerad keps utan öronlappar eller knäppe på skärmen”. Och det låter ju som en keps som passar den som går omkring i slips, kavaj och rock, precis en sådan som förekommer på fotona med honom.

      Ska vi tro Skandiamannen?

      Det finns ett polisförhör från 9 juni 1986 med Per H, den före detta polisen som fått jobb på Skandia och som efter mordet lanserade egna teorier om sin kollegas eventuella roll i dådet. Där finns en passus som kan låta som om den pekar i en annan riktning.

      Ur förhöret:

      Förhörsledaren Erik Skoglund: Är det någon som kan säga någonting om hans [Skandiamannens] klädsel vid det här tillfället [mordkvällen]?
      Per H: Ja, det kan man visst göra. Vakterna har vi frågat om det. Han var klädd i något blått, det är vad en säger här, halvlång rock, handväska och så hade han sin keps som han hade på vintrarna, säger de. Det är väl den där knäppta kepsen.

      En knäppt keps låter ju som motsatsen till en keps utan knäppe på skärmen.

      Men så enkelt är det inte. Det är nämligen vanligt att finkepsar har en dold tryckknapp framtill. Den håller fast kullen vid skärmen och gör att hela kepsen blir låg. Så länge tryckknappen är stängd syns den inte och bäraren behöver inte reflektera över den.

      I polisförhöret kommer Per H med andrahandsuppgifter, som vi märker. Och han är själv lite osäker, ”det är väl den där knäppta kepsen”. Även om någon väktare använt det uttrycket kan det syfta på en låg keps helt enkelt, oavsett om skärmen hålls på plats med en tryckknapp eller med sömmar.

      Vad blir då slutsatsen av detta?

      Ja, låt oss gå tillbaka till Mikael. Han påstår att Skandiamannen lämnade sin arbetsplats iklädd keps med öronlappar, synliga öronlappar får vi förmoda. Var kommer den uppgiften ifrån?

      Det är en central fråga när vi ska bedöma Mikaels resonemang. I den mån Skandiamannens keps var försedd med små öronlappar dolda på insidan men möjliga att använda vid behov finns det – vad jag vet – inga kända belägg för att han fällt ned dem så att de syntes denna kväll. (Och Holmérs signalementsbeskrivning, vad den nu är värd, handlade ju inte heller om nedfällda öronlappar.)

      Som vi noterat vill Mikael hävda att Anders D talat om öronlappar när han gav sina vittnesuppgifter minuterna efter mordet. Och vi har förstått att om han gjort det är det sannolikt att han tyckt sig ha en minnesbild av en huvudbonad som haft öronlappar uppvikta på utsidan.

      Ungefär som en Sherlock Holmesmössa.

      Hade gärningsmannen på sig något sådant? Det är mycket tveksamt, men inte omöjligt. I vilket fall erbjuder det inget stöd för slutsatsen att mördaren skulle vara identisk med Skandiamannen.

      Låt oss innan vi lämnar denna första punkt gå tillbaka till Mikaels formulering: ”Sannolikheten är nästan akademisk att den åldrige gärningsmannen, i lång överrock och mössa med öronlappar, är någon annan än Skandiamannen”.

      Det speglar en trosvisshet som nästan väcker min avundsjuka. Men bara nästan. För det är inte med några tvärsäkra formuleringar utan särskild grund i fakta som vi kommer fram till sanningen om den här mordgåtan.

      PUNKT 2: Mikael menar att Yvonne N:s observation uppe på Brunkebergsåsen handlar om den flyende mördaren och att det ter sig ”helt orimligt” att denne är någon annan än Skandiamannen.

      Här kan vi vara mer kortfattade.

      Yvonne N har inte kunnat säga om mannen hon mötte hade någon huvudbonad och inte heller om han hade glasögon. Hon såg att han hade en väska, men hon såg inte någon rem, det som karakteriserar en handledsväska.

      Det hölls aldrig något konfrontationsförhör med henne inför Palmerättegången och orsaken var att hon fått se några bilder som en journalist på Kvällsposten visat henne. En av bilderna hade varit på Christer Pettersson. Hon hade då pekat ut honom som mest lik den person hon sett. I polisförhör förklarade hon senare att det hon tagit fasta på var Petterssons kroppsbyggnad och kroppshållning. Det är förstås inte ett särskilt starkt utpekande av Pettersson. Men det pekar inte heller i riktning mot Skandiamannen.

      Slutligen finns det en osäkerhet om det verkligen var mördaren som Yvonne lade märke till. Hon kan ha gjort sin observation så sent så att det mest sannolika är att det var en annan person hon såg. Se vidare denna genomgång från Sanningskommissionen, en fristående researchgrupp som granskar Palmeutredningen.

      PUNKT 3: Den här sista punkten från Mikael är den som berett mig mest huvudbry. Den har rubriken ”INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 APRIL”.

      Det Mikael tar fasta på är att Skandiamannen när han kontaktar polisen på lördagen den 1 mars beskriver vad han ser när han kommit fram till mordplatsen och tittar in på Tunnelgatan. Ur telefonförhörsanteckningen:

      Han säger att det stod arbetsbodar där och att väggen till det s k kulturhuset var upplyst. Mot denna vägg såg han en man i 20-årsåldern, iklädd mörkblå täckjacka.

      Beskrivningen av iakttagelsen syftar alldeles uppenbarligen på vittnet Lars J, det är Mikael och jag överens om. Men Mikael tolkar det som ett lömskt försök från Skandiamannen att ”sätta dit”Lars J för mordet.

      Det centrala avsnittet i Mikaels resonemang lyder så här:

      Problemet med Skandiamannens försök att sätta dit Lars J var att adressangivelsen ”Kulturhuset” blev polis och Lars J först medvetna om vid förhöret den 4 april, fem veckor efter mordet. Det var bara gärningsmannen som kände till att Lars stått vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 när Skandiamannen ringde på lördagen. Lars var inte heller medveten om det i förhöret månaden innan, den 4 mars, utan trodde att han följde från trappans början gärningsmannens flykt uppför.

      Det är därför helt uteslutet att Lars kan ha yppat för någon att han stod vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 före Skandiamannen ringde polisen. Även om Lisbeth Palme kan ha sett Lars J var hon inte kontaktbar de cirka sju minuter som hon befann sig på brottsplatsen.

      Det här är väldigt förbryllande. Vi kan konstatera att Skandiamannen ser vittnet Lars J i korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan, intill Luntmakargatan 14. Mikael och jag är överens om att Lars stod där efter skottlossningen och tittade ut mot Sveavägen.

      Skandiamannen betecknar enligt förhörsprotokollet fastigheten på den adressen som ”kulturhuset”. Det är inte någon allmänt känd beteckning, men i den mån den hade spridning är det naturligt att Skandiamannen som jobbade alldeles intill kände till den. Jag kan i vilket fall inte se att det vare sig gör till eller från i diskussionen om Skandiamannens eventuella gärningsmannaskap att han använde sig av den benämningen på huset.

      En mer intressant fråga är förstås: kan Skandiamannen ha sett Lars när denne stod där? Ja, det är högst sannolikt. Lisbeth Palme beskrev under Palmerättegången en stillastående man som hon såg när hon efter mordet tittade in på Tunnelgatan. Det tycks inte ha stått någon annan där då, så det är svårt att tänka sig att det inte var Lars. Och kunde Lisbeth se honom så måste Skandiamannen ha kunnat se honom om han stod mitt för Tunnelgatan, precis som han uppger i förhöret.

      Lars var vid tiden för mordet 25 år och var mordkvällen iklädd en blå dunjacka. Skandiamannens beskrivning av Lars var alltså hyfsat korrekt. Kunde han från Sveavägstrottoaren ha gjort en så bra observation?

      Det är svårt att bedöma. Om Skandiamannen stod på trottoaren och tittade bort mot Lars var avståndet kanske 70 meter. Vittnet Inge Inge M som satt i sin bil på andra sidan Sveavägen hade ungefär halva det avståndet och gjorde tydliga observationer av vad som hände i Dekorimahörnan trots att han satt bakom en bilruta.

      Om platsen där Lars stod var väl upplyst ökade möjligheten att göra bra observationer från en position på Sveavägens östra trottoar. Sedan ska det tilläggas att Lars några minuter senare kom ner till mordplatsen och hördes av polis. Om vi förutsätter att Skandiamannen var kvar då och förstod att Lars var den person han sett tidigare så kan ju det ha gjort det möjligt för honom att göra en säkrare beskrivning än han annars kunde ha gjort.

      Detta är i vilket fall det mest rimliga scenariot som förklarar hur Skandiamannen kan ha gjort en så bra observation av Lars. När gärningsmannen sprang förbi Lars möttes inte deras blickar, Lars såg aldrig mannens ansikte. Och att mördaren skulle ha gjort en tydlig observation av Lars i samband med att han rusade uppför trappan och eventuellt vände sig om hastigt förefaller inte heller särskilt sannolikt.

      Vi kan dessutom lägga till att Lars från sin position gjorde tydliga observationer av själva mordet. Och han hade ju ungefär lika långt till mordplatsen som Skandiamannen i en position som vittne måste ha haft till honom.

      Det verkligt märkliga i Mikaels argumentering är dock att han målar upp en bild av att Lars J plötsligt i förhöret den 4 april, en dryg månad efter mordet, blir medveten om beteckningen ”kulturhuset” på den plats där han stod – och att det på något sätt avslöjar Skandiamannen eftersom denne kände till den beteckningen redan dagen efter mordet.

      Bristen på logik i ett sådant resonemang är förstås hisnande. Men dessutom – och det här är ännu mer häpnadsväckande om än sakligt sett irrelevant – förekommer faktiskt inte beteckningen ”kulturhuset” i polisförhöret med Lars den 4 april. Vad jag kan se i alla fall, och jag har verkligen letat.

      De ovan nämnda tre punkterna har Mikael upprepat ett antal gånger i kommentarer på denna blogg. Tvärsäkerheten och envisheten kan möjligen ha förmedlat intrycket att det här verkligen skulle utgöra någon sorts bevis – eller åtminstone starka indicier – för att Skandiamannen var Palmes mördare.

      Men så är faktiskt inte fallet.

      1. Gunnar

        Visst finns det utrymme för att den äldre mannen, klädd i långrock och mössa med öronlappar som Anders D såg på 20 meters avstånd skjuta Palme var någon annan än Skandiamannen.

        Likaså att den flyende mannen med fladdrande rock som Yvonne mötte någon minut efterskotten inte var gärningsmannen utan någon annan.

        Men inga andra trovärdiga förklaringar har framkommit.
        Skandiamanspåret är det enda med förankring i brottsplatsen.

        Antingen har jag inte lyckats förklara eller så vill man inte förstå ”Kulturhuset”. Först den 3 mars preciserade Lars i förhör sin placering att han stod vid trappans början när han följde gärningsmannens flykt uppför den. Han stod dock inte där, utan vid ”Kulturhuset”/Luntmakargatan 14 från omkring kl. 23.22,10 till 23.22,30.

        Hur kunde då Skandiamannen veta det den 1 mars om han inte befunnit sig på brottsplatsen eller dess närhet och sett Lars?

        Svar som att han hörde det från Lars, Lisbeth Palme eller någon annan stämmer inte, likaså att Skandiamannen stod en bit ifrån.

        1. Vi förstår nog inte riktigt problemet. Luntmakargatan 14/Kulturhuset är på norra sidan av Tunnelgatan. Dit förflyttade sig Lars efter det att mördaren passerade. Det är också då som både Skandiamannen och Lisbeth Palme såg honom när han tittade utåt Sveavägen, vilket han själv berättar. Det enda problem är ju om Skandiamannen stod på plats och såg det. Enligt min mening fullt möjligt. Vad är då problemet med adressen?

          1. Till diskussionen om Skandiamannen skulle kunna ha sett Lars J när han vänder sig i/ovanför trapporna bör man återkomma till att studera denna bild (som finns i Lennart Remstams bildarkiv över brottsplatsfoton).

            Lägg till mörkret och den ojämna belysningen. För mig framstår en hastig observation bakåt som mindre sannolik för närmare identifiering än från Sveavägens trottoar.

            Jag ser det som ytterst osannolikt att mördaren skulle ha sett Lars J när han sprang förbi barackerna. Ingenting är naturligtvis uteslutet men man måste väga för och emot….

        2. Eller är det så att du menar att eftersom Skandiamannen inte var vittne eftersom ”ingen såg honom på Sveavägen” så är han mördaren eftersom han då inte kunde veta var Lars stod? Det blir ju en cirkelbevisning i så fall. Det ena beviset bevisar det andra. Men det är ju långt ifrån klarlagt att han inte fanns på brottsplatsen som bevis. Här måste ju en genomgång av alla förhör och vad som frågades visas upp för att man kan dra en sån slutsats. Jag hittar få förhör där frågan ställts. Anna H och Stefan G är fullt upptagna med livräddning. Sen förhörs Anna H enligt Ingemar W:s protokoll från mordnatten. Efter det så hugger media henne. Stefan G åker hem. Leif får frågan om Skandiamannen, men han sitter vänd norrut med mordplatsen i ryggen, försöker nå 90000, efter det är han ute och försöker få kontakt med LP och sen visslar han in en ambulans. Han säger själv att han inte hade så bra koll på andra vittnen. Är det en fullödig genomgång av att ”ingen såg honom”? Ska man bara snabbt återgå till kepsen så ska man vara riktigt ärlig så säger ju Lars i första förhöret att det är keps eller någonting sådant. Nästa förhör att tveksam om färg på kepsen eftersom han inte tänkte så mycket på den. Nästa förhör ”någon typ av keps, jag tänkte inte så mycket på kläderna”. Det är ju inte ett helt säkert utifrån vittnesmålet att det är en keps. Att Anders D skulle ha sett keps har jag svårt att få ut av vittnesmålen.

  14. Jag har nu läst ut boken och de fakta som läggs fram hade fått alla larmklockor hos vilken utredare som helst att ringa högt, verkligen!
    Kunde man få Petterson till tinget på så vaga grunder och dessutom fälld, hade Skandiamannen kunnat fällas av ett juridikstudent, absolut!
    Men…samtidigt finns där saker i periferin av utredningen som stökar till teorin om S.E. som ensam mördare.
    Varför stals Palmes papper från skattemyndigeten?
    Holmérs livvakt som vittnade om att han kört sin chef förbi Sveavägen vid mordtillfället.
    Polismannen C-G.Ö som skrev ut sig som hastigast från sjukhus, nyopererad på morddagen.
    Alla w.t. observationer.
    Osv osv.
    Palmemordet är fortfarande höljt i dunkel trots en mycket intressant bok!

    1. Andreas

      I mitt inlägg ovan pekar jag på att nedan tre punkter, baserat på boken, inte kan förklaras/har hittills inte förklarats annat än att Skandiamannen var gm.

      1. ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!
      2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN
      3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 DEN APRIL

      Du skriver att ”Palmemordet är fortfarande höljt i dunkel” och anger ett antal vaga indicier som inte alls är kopplade till mordplatsen.

      Står du kvar vid din ståndpunkt att ”Palmemordet är fortfarande höljt i dunkel”?

      1. Var lite otydlig kanske men baserat på bokens slutsats om mordet, alltså slumpen och Skandiamannens motiv så håller jag inte med författaren. Därav anser jag det ouppklarat och höljt i dunkel.
        Min ståndpunkt är att statsmannamord sker på politiska grunder(andra än de boken redovisar om Skandiamannen) och är överlagda.
        Sannolikheten att Skandiamannen skulle haft sån ”tur” att han ramlade ut från jobbet just i den stunden makarna Palme gick förbi hans arb.plats och dessutom vara beväpnad finns inte. Helt omöjlig enl. mig. Då måste han haft hjälp med tajmingen och då måste Palme ha valt den vägen av någon anledning och ”någon” sänt ut Skandiamannen vid precis rätt tidpunkt.
        Det är där bl.a. Holmér och C-G.Ö kommer in. Dom är Stay Behind och hade order om att mörklägga mordet och skydda ev. förhållande till främmande makt/organisation.
        Men visst…i en annan form, alltså i formen av överlagt statsministermord eller vi kan kalla det statskupp, så kan Skandiamannen möjligen vara mördaren om man ser till bevisen. Men han är dock bara en bricka i ett större spel.
        Tyvärr är väl Sverige en av få västmakter som än idag inte gjort upp med sin historia vad gäller stay behind-verksamheten, just för att att det är locket på än i många år p.g.a. inblandningen i mordet.

      2. Flera personer, bland annat Hans Holmér har spekulerat i att Lars J och Skandiamannen kände varandra. Utöver hypotesen att Skandiamannen sett Lars J från mordplatsen efter mordet kan Skandiamannen också ha fått uppgift om Lars J:s placering via ett samtal senare. Att detta inte är allmänt känt kan både bero på att Lars inte berättat det (offentligt) eller att han glömt bort ett sådant samtal. Jag misstror inte Lars men vill bara påpeka att det kan finnas dussintals förklaringar till olika märkliga omständigheter

      3. Vet man med hundra procents säkerhet att det var mördaren som flydde uppför trapporna.
        Och inte ett villospår med en man som varken hade revolver krutstänk på sig. Medan skytten lugnt gick in på Luntmakargaten och vidare in på Stay-behinds lokaler i Scandiahuset.
        Kan tänka mig att de flesta vittnena kollade på offret, och kan ha missat det. Och alla tog för givet att när de tittade upp.
        Att det var skytten de såg fly uppför trapporna.

  15. Lite märkligt varför polisen lägger så lite tid att förhöra Anders D. Jag tar inte upp hans iakttagelse om ett möte mellan GM och Palme, det har avhandlats många gånger. Han är ju nykter, sitter i en bil väldigt nära mordplatsen och agerar föredömligt. Han uppger ju både i förhör på natten och i en intervju i Aftonbladet tätt inpå mordet att vapnet är ”Coltliknande” med ovanligt lång pipa.
    https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdVFQamN6cldaVXM/view
    Varför förhör man inte honom mer som borde ha en hel del information att tillföra (även om vittnesmål kan vara luriga)? Han säger ju ovanligt lång pipa. Vad är det? Knappast 4 tum, den är definitivt inte ovanligt lång, men även mindre trolig utifrån de tekniska undersökningarna. 6 tum är lång, men ovanligt lång? Kanske t.o.m. 8 tum? Varför inte? Varför följer man inte upp det här? Är det för att sannolikheten att det är en ensam galning som bär runt på en 30-35 cm lång revolver på över ett kilo inte är så sannolik (en Ruger Blackhawk 7,5 tum väger 1361 gram och en S&W 686 6 tum runt 1250 gram)? Passar det inte in i teorin att mannen på David B:s gata försökte stoppa ner revolvern i den 20 cm långa väskan? Det är ju omöjligt med en 30-35 cm lång revolver, vilket det borde vara helt uppenbart för den personen. Om det var Skandiamannen, hur gömde han i så fall ett sånt jättevapen? Knappast i rockfickan, den borde vara för grund. Han kanske gick runt med ett hölster? Nja… Kan det vara så att orsaken till den något nedåtgående vinkeln på kulan beror på en 8 tums pipa som är framtung och vapnet lutar därför något nedåt, och inte att mördaren är längre? Anders B hävdar att GM och OP är lika långa i förhöret den 3/3.
    Det som är intressant också är att nästan ingen sett ett vapen. Det borde ju tyda på att GM ytterst snabbt får bort vapnet i en stor ficka i rocken (specialpreparerad för en ”ovanligt lång pipa”) eller i ett hölster. Lyckas en berusad Skandiamannen fylld av vrede agera så snabbt med vapnet? Kanske, men mindre troligt. De som ser undanstoppandet (ex. Inge M) säger att det verkar ske snabbt och enbart med en hand. Att rocken är öppen kan ju också tyda på ett hölster, varför annars ha en rock öppen i smällkalla vintern?

  16. Magnus D

    Taxiföraren Anders D tog i tingsrätten 1989 tillbaka att han hade sett att vapnet hade lång pipa. På frågan från åklagaren om vapnet var stort eller litet kunde Anders endast svara att han sett en lång mynningsflamma, inte någon lång revolverpipa. ”Vilda västern-revolvern” var således en synvilla och någon känd detaljerad trovärdig vittnesbeskrivning av vapnet finns inte. Därmed behöver inte mordvapnet ha varit lika stort som GW:s ”spädgris”. Även solen har fläckar.

    Däremot visar spåren på kulorna att pipans längd måste ha varit minst 4 tum (10,2 cm) för att de inte har blivit ”uppsvampade”. Ett vanligt vapen bland amerikanska poliser på åttiotalet var ”Magnum Highway Patrolman” som är just en 4 tums revolver och som Holmér visade upp på presskonferensen den 31 mars 1986. Gissningsvis fanns sådana i vapensamlarens samling.

    1. Det vet jag också. Men du jobbar hårt med att Anders D lämnade signalement direkt efter mordet som pekar på Skandiamannen (och nej, han säger aldrig att det var en äldre man, enbart att GM inte rörde sig med en yngre mans vighet. Och vad är då yngre man? Man får väl anta att han, då 28 år, anser innan man kommer in i medelålder runt 35-40 år). Då är väl beskrivningen av vapnet direkt efter händelsen troligare än beskrivningen tre år efteråt, eller? Samma beskrivning här:
      https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMQnBxZURKNEhBYzA/view
      Vittnesexperter brukar ju trycka på vikten av de tidiga vittnesmålen.
      Sen undrar jag också hur du får ihop att Anders D lämnar ett signalement på GM som direkt pekar på Skandiamannen. Enligt Ingemar Winde’ns rapport från 00.20 på mordnatten så är gärningsmannen 35-40 år, 175 cm lång, bar mörk rock och mössa eller hatt. Här finns ju inget förutom rocken som i tidigt skede pekar på Skandiamannen. För ung, för kort, fel huvudbonad.
      https://drive.google.com/file/d/17Jab-CwWjTdbwdTr8YmmYact0xp4Oplr/view
      Sen en fråga jag på något jag aldrig förstått i dina inlägg. Vad menas med att han står där med gärningsmannasignalementet? Minuterna efter mordet är det troligen en stressad, lätt kaotiskt stämning. Som man kan utläsa ur vittnesmålen så har man olika uppfattningar om signalementet. Menar du att alla runt platsen kl 23.22-23.23 vet exakt hur mördaren ser ut och borde då kunna peka ut om Skandiamannen stod där och såg likadan ut?
      Sen skriver du att övriga mordplatsvittnen beskriver varandra så att man kan utesluta att Skandiamannen var där. Var kommer den uppgiften ifrån? Vilka har man förhört? Vad har man frågat? Har man förhört nr.3 på sidan två här:
      https://drive.google.com/file/d/17Jab-CwWjTdbwdTr8YmmYact0xp4Oplr/view
      Har man förhört Anders E och Christoffer A som hävdar att de var framme stax efter mordet? De kanske såg Skandiamannen?
      https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMMkdXY2VCUm1ObDA/view
      Sen är det lätt att tro att skaran människor vid mordplatsen var statisk från 23.21 och ett antal minuter framåt.
      Men det kan ju vara så att vissa lämnar platsen och vissa tillkommer. De 10-12 som Gösta Söderström ser runt 23.24 behöver ju inte vara exakt samma som två minuter tidigare. Vem var den person med ljus klädsel som LP såg norrut på Sveavägen? Kan han sett Skandiamannen, eller var det Skandiamannen vars kläder såg ljusare ut i skyltfönstrets sken? Vilka var det äldre par Anna H tyckte sig se norrut när hon hoppade ur bilen? Såg de Skandiamannen? Eller var det Skandiamannen och någon annan person som kom norrifrån och som Anna H uppfattade som ett par?
      I allt det här finns det ett rimligt tvivel och då är det vanskligt att peka ut någon som mördare.

      1. Delar dina tankar Magnus D och lägger till den stora osäkerheten med Lisbet Palme (om hon nu såg rätt person och om hon verkligen minns ansiktets karaktär). Att helt underkänna hennes observation som Thomas Pettersson gör (och väl måste göra för sin tes) lämnar det hela på tunn is. Den innerliga förhoppningen är att PU och Krister P inom en snar framtid meddelar om Skandiamannen är ett spår man verkligen tror på eller om det finns ”befriande fakta” för som klarlades 1986 då han ”avskrevs”. Annars har vi återigen en skyldig person på vaga – om än objektiva grunder.

        1. Intressant nog har nu Palmeutredningen gjort ett avsteg från sin tidigare policy. För första gången kommenterar nu Hans Melander en enskild utredningsåtgärd i samband med ett tips. Det gäller förstås den senaste utpekade Palmehataren (som valsat runt många gånger tidigare):
          https://www.expressen.se/nyheter/han-pekas-ut-i-ny-bok-om-palmemordet/

          Man kan här särskilt notera Melanders motivering:

          – Med tanke på att det finns en person utpekad nu på ett distinkt sätt så finns det anledning att göra ett undantag från att vi inte brukar kommentera.

          Vad finns det då som hindrar utredarna från att kommentera misstankarna mot Skandiamannen, som dessutom har hängts ut med sitt rätta namn i bokform och i flera medier?

          1. Mikael B

            Stämmer inte riktigt enligt nedan, det ena är ointressant och det andra är…….

            Expressen 5 november 2018

            ”Spaningsledare Hans Melander säger däremot till Expressen att man hittat bankfacket. Man har också hållit förhör med personen.

            – Med tanke på att det finns en person utpekad nu på ett distinkt sätt så finns det anledning att göra ett undantag från att vi inte brukar kommentera. Jag kan säga att vi har hållit förhör med en viss person och vi har kontrollerat ett bankfack och vi har inte funnit något anmärkningsvärt, säger spaningsledare Hans Melander.”

            Expressen 31 augusti 2018

            ”Mordvittnet Lars J berättar för Expressen att det är ”mycket möjligt” att mördaren han såg var Skandiamannen.
            – Klart att det är intressant, säger spaningsledaren Hans Melander.”

            1. Uttalandet den 31 augusti var generellt, där Melander var noga med att poängtera att han inte kommenterade det enskilda fallet. Ingen i Palmeutredningen har heller kommenterat eventuella utredningsåtgärder med anledning av tipsen som rör Skandiamannen.

                1. Det är alltså spaningsledaren själv som bekräftar att man nu för första gången gör ett avsteg från sin policy. Och han har givetvis rätt. Varken han heller någon annan kopplad till utredningen har gjort några officiella uttalanden om styrkan i indicierna mot andra misstänkta (förutom CP), inklusive Skandiamannen. Det gäller även den allmänna kommentaren om mordvittnen som eventuellt kommit med nya uppgifter efter 32 år. Inte heller det uttalandet gällde ett specifikt spår.

                  Givetvis följer man upp alla tips som går att kontrollera, vilket samtidigt inte säger ett dugg om styrkan i det ena eller andra spaningsuppslaget. Man gör helt enkelt sitt jobb, som rent konkret handlar om att gå till botten med alla uppslag. Men kanske törs vi nu hoppas att man inom kort också gör ett första uttalande om Skandiamannen, så att han äntligen får sin postuma upprättelse.

                  1. För denna diskussion måste väl beaktas att den ene är sedan länge avliden. Att utpeka en misstanke i media kring en levande person (även spåret som sådant förekommit tidigare) bör väl vara något annat.

                    1. Det är förstås en skillnad när det kommer till de åtgärder som de rättsvårdande myndigheterna kan vidta. Samtidigt bör detta inte vara någon skiljelinje när det kommer till Palmeutredningens mediepolicy. Krister Petersson har också deklarerat att man kan komma att lägga fram bevisning för allmänheten, även om det skulle visa sig att gärningsmannen är avliden. Då borde man inte heller göra någon skillnad på levande och döda misstänkta som hängs ut i media. Förhållandet kan rimligen inte få vara styrande för deras policy när det gäller att tillgodose det berättigade allmänintresset runt ett statsministermord. Man skulle till och med kunna hävda att det finns större anledning att uttala sig när det handlar om någon avliden, som själv saknar möjlighet att försvara sig.

                      I sammanhanget kan det också vara värt att påminna om att anhöriga kan åberopa brottsrubriceringen förtal av avliden. Inte heller där finns det alltså någon avgörande skillnad.

                    2. Tillägg:
                      Härutöver kan givetvis också Palmeutredarna vilja uppnå bestämda syften genom att uttala sig i vissa fall och tiga i andra. Ibland kan man medvetet försöka skapa ringar på vattnet, som man hoppas ska föra utredningen framåt. Hur det förhåller sig i det hänseendet med det nu aktuella avsteget från policyn kan man bara spekulera om.

  17. Jag vill passa på att upprepa att ni som skriver kommentarer ska lämna en fungerande mailadress så att jag kan ta kontakt med er om det skulle behövas. Mailadressen publiceras givetvis inte på bloggen. Den som inte lämnar en fungerande mailadress får räkna med att kommentaren inte publiceras.

  18. Denna viktiga iakttagelse vid Dekorima gjord av Christina W./ Är detta ens utrett? Straxt efter skotten ser Christina en ljushårig man med mustasch vid ingången eller inbuktningen, avfasningen ? till Dekorima. Enl. Christina verkar mannen vara helt medveten om vad som hänt. Under tiden som hon hjälper en tjej som mår dåligt, har den ljushåriga mannen försvunnit. Detta kan omöjligen ha varit Anders B. Vem var då den Ljusa mannen med mustasch? Och tjejen som mådde dåligt? Vet någon mera, kanske Gunnar Wall har mera uppgifter?

  19. ”Gunnar Wall gick ifrån samma möte med Skandiamannen och gjorde – ingenting. När han 29 år senare träder in i handlingen igen lägger han sitt bästa krut på att med förment objektivitet, bitvis bristfällig argumentation och medvetet utesluten relevant information argumentera för att Skandiamannen inte kan vara gärningsmannen”

    Gunnar, grandvittnena beskrev grandmannen som obehaglig, med slitna kläder, och så skrämmande att flygledaren låste in sig i bilen. Precis som mordlystet odjur. Såg skandiamannen ut så när du träffade han ? De inslag jag sett på tv från den tiden hade han mycket fina kläder och såg ofarlig ut .

    1. Skandiamannen gav ett fullständigt ofarligt intryck när jag träffade honom. Som jag minns honom föreföll han vara lite pedantisk och ganska självmedveten.

      Nu är det förstås inte alla farliga personer som är skrämmande. Men flygledarens beskrivning av en otäck person som fick honom att låsa bildörrarna är rätt svårförenlig med min bild av den person jag träffade i Skandiahuset.

    1. Det är just detta att Skandiamannen direkt efter mordet skulle ha kommit på den ljusa idén att utmåla sig själv som vittne, som gör honom till den osannolike mördaren. Till att börja med vill det väldigt mycket till för att ha den sinnesnärvaron precis efter dådet. I synnerhet om det handlar om ett slumpmässigt mord, utfört av en alkoholpåverkad och psykiskt labil person, som aldrig tidigare begått något allvarligt brott. Om man till detta också lägger de centrala iakttagelser som Skandiamannen lämnar till väktarna tjugo minuter efter mordet, borde han helt kunna avskrivas från misstankar. Rimligen kan inte gärningsmannen känna till alla dessa förhållanden på mordplatsen. Allt tyder på att Skandiamannen är ett chockat vittne, ingenting annat. Det är alltså föga förvånande att till exempel Hans Ölvebro och andra erfarna utredare inte betraktade honom som misstänkt. De gjorde av allt att döma en alldeles riktig analys.

      1. Åke K

        Skandiamannen lyssnade på Hans Holmérs första presskonferens klockan 12 där det vaga signalementet kompletterats med Skandiamannens keps med uppvikta öronlappar.

        Skandiamannen insåg då att han snart var fast och kanske även hans granne Vapensamlaren om denne var vapenförsörjaren.
        .
        Han kom då på att ”förväxlingsalibit” var hans enda chans, d.v.s. att misstänkliggöra Lars J. Han ringde därför till polisen kl. 12.20 och placerade sig bevisligen själv på mordplatsen.

        När Skandiamannen återvände till Skandia 23.40 sa han: ”dom säger att det är Olof Palme.” Offret blev känt först omkring kl. 23.27 och hans ordval tyder på att han hört det från någon, inte upplevt det.

        Förhören med tre väktarna hölls mer än tre månader efter mordet. Skandiamannen kan under den tiden försett dem med sin version vid åtskilliga tillfällen. Det var antagligen svårt för dem vid vilka tillfällen de hört om detaljerna.

        Beträffande att Skandiamannen kunde vara ett chockat vittne, se mitt svar idag 12 november till Magnus D och Mikael B om ”Kulturhuset”.

        1. Det får närmast betraktas som uteslutet att båda väktarna skulle minnas så fel. Samtidigt förstår jag mycket väl att detta är enda sättet för de som tror på detta uppslag, att komma runt denna utsaga som så starkt talar för hans oskuld.

    2. Gunnar – Beträffande ”Sanningskommissionens” text

      Jag delar din uppfattning att texten är intressant, men följande måste påpekas eftersom du inte gör det.

      Först och främst är en kommission väl något som blir tillsatt eller utnämnt av externa? Den här verkar vara självutnämnd och dessutom med namnet Sanning……

      De starkaste indicierna mot Skandiamannen som finns på brottsplatsen och dess närhet har ingen lyckas förklara trovärdigt. Därför handlar Palmedebatten i media och bloggar numera till stor del om de perifera frågetecken som finns kvar gällande Skandiamanspåret och där många debattörer tar dem som en intäkt för att han var oskyldig och utelämnar de oförklarliga starka brottsplatsindicierna mot Skandiamannen.

      Precis som skribenten/skribenterna bakom ”Sanningskommissionens” text i princip gör och dessutom påstår sig vara objektiv vilket lyser igenom att de inte är, utan syftet verkar vara att skapa tvivel kring spåret.

      Inget fel på att hålla på sitt spår vilket driver debatten framåt, men att dåligt kamouflera det för att försöka framstå som objektiv….

      De tar upp vittnesmål som hölls mer än tre månader efter mordet där väktarna beskrev detaljer som Skandiamannen säkert berättat för dem vid flera tillfällen efteråt. Kunde väktarna ange säkert vilket tillfälle de återger detaljerna från i förhören i juni eller är det en sammanblandning från flera tillfällen?

      De hänvisar till att ena väktaren berättade ordagrant att SE sa: ”dom säger att det är Olof Palme.”

      Att offret blev känt först omkring kl. 23.27, åtta minuter efter utstämplingen, tar de dock inte upp.

      Vad gjorde han efter att ha stämplat ut?

      Många Skandiamantvivlare menar att han stod vid mordplatsen 23.22,10 och kanske tjugo sekunder framåt och såg RAKT in i gränden där Lars J stod 50-60 meter bort, den tid Lars följde gm uppför trapporna. Därefter som vittne tog SE del av/i vad som hände på mordplatsen innan han återvände.

      NEJ, han var knappast på mordplatsen, då hade han inte behövt höra från andra att det var Olof Palme.

      Likaså behövde han heller inte ljuga i förhöret den 11 mars om Lisbeth Palmes och Anders
      B:s beteenden efter skotten, de två vittnen som gm kunde se innan skotten. Skandiamannen påstod att Lisbeth var kontaktbar och Anders uppträdde berusat vilket inte stöds av något annat mordplatsvittne, utan PRECIS tvärtom.

      Visst kan Skandiamannen ha hört detaljer från mordplatsen innan han återvände 23.40 till Skandia som bara låg 60 meter ifrån mordplatsen. Detaljskrivningen som ”dom säger att det är Olof Palme.” talar för hans skuld.

      Det här perifera frågetecknet tar då ”kommissionen” upp och likställer med brottsplatsindicierna. Precis som de debattörer gör som försöker förminska Skandiamanspåret genom att jämställa det med andra spår som knappt har någon koppling till brottsplatsen eller stöd i utredningen.

      Istället borde de först försöka trovärdigt förklara nedan frågetecken om de skall uppfattas som objektiva.

      1) ANDERS D LÄMNADE SIGNALEMENT PÅ GÄRNINGSMANNEN EFTER 4 MINUTER!
      23.20: Skandiamannen lämnar Skandia och kommer ut på Sveavägen. Han är 52 år, klädd i överrock och har keps med öronlappar.
      23.21: Taxiföraren Anders D, 28 år ser första skottet på 20 meters avstånd och följer därefter dramat tills skytten försvunnit in Tunnelgatans gränd.
      23.25: Den nyktre Anders D lämnar signalement på gärningsmannen till polis på plats: Äldre man, klädd i lång överrock och hade mössa med öronlappar (23.25 är uppskattat, första poliserna på plats 23.24).

      2. YVONNE OCH AHMED MÖTTE DEN FLYENDE GÄRNINGSMANNEN
      Sannolikheten kan bara vara akademisk att den klumpigt flyende mannen med fladdrande mörk trekvartslång rock var någon annan än den någon minut innan rymmande gärningsmannen med fladdrande mörkt trekvartslångt ytterplagg nere på Tunnelgatan.
      Att hans position på Malmskillnadsgatan, när Yvonne upptäckte honom, dessutom såg ut som han kom sneddande från trappan förstärker troligheten ytterligare.

      3. INGEN MEDVETEN OM ”KULTURHUSET” FÖRRÄN DEN 4 APRIL
      Dagen efter mordet lördag den 1 mars kl. 12.20 ringde Skandiamannen och tipsade om att han sett ett en person, d.v.s. Lars J, stå 50 – 60 meter in i gränden vid det s.k. ”Kulturhuset” (Luntmakargatan 14).
      Problemet med Skandiamannens försök att sätta dit Lars J var att adressangivelsen ”Kulturhuset” blev polis och Lars J först medvetna om vid förhöret den 4 april, fem veckor efter mordet. Det var bara gärningsmannen som kände till att Lars stått vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 när Skandiamannen ringde på lördagen. Lars var inte heller medveten om det i förhöret månaden innan den 4 mars, utan trodde att han följde från trappans början gärningsmannens flykt uppför.
      Det är därför helt uteslutet att Lars kan ha yppat för någon att han stod vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 före Skandiamannen ringde polisen. Även om Lisbeth Palme kan ha sett Lars J var hon inte kontaktbar de cirka sju minuter som hon befann sig på brottsplatsen.

      https://sanningskommissionen.com/2018/11/ett-kort-inlagg-om-skandiamannen/?fbclid=IwAR15_dH6lkKh1Mv3bJxkeqtwf95OCIOh0GUNjhATVViwRxovicK-pxuF3P4

      1. Mikael, de tre punkterna som du ideligen tar upp har ju bemötts åtskilliga gånger. Det kan lätt bli tjatigt att dra motargumenten på nytt, men här är några av dem:

        1) Man kan givetvis göra det bekvämt för sig och välja ut en enskild beskrivning av mördaren, som passar bäst in på ens favoritteori. Det vore i så fall inte första gången. Rimligen bör man ta hänsyn även till andra vittnesmål och väga samman dessa till en helhet. Som bekant dömdes en annan person för mordet i tingsrätten, men friades sedan, helt korrekt, i hovrätten. I det fallet hade ju åklagarsidan valt ut sådana iakttagelser som talade för deras tes, inklusive Anders D:s vittnesmål. Detta är ett av flera exempel som illustrerar spännvidden i beskrivningarna av gärningsmannen. Detsamma gäller för övrigt Grandmannen/Grandmännen.

        2) Sannolikheten för att den springande mannen på David Bagares gata skulle kunna vara någon annan än gärningsmannen är allt annat än akademisk. En av nyckelfrågorna är hur länge vittnet Lars J väntade med att ta upp jakten på den flyende mördaren. Som visas i denna rapport räcker det med att han dröjde något längre än vad han själv uppskattar för att den flyende mannen måste vara någon annan än mördaren. Det vore också högst begripligt om man väntar en stund innan man störtar efter en beväpnad man i dessa kvarter en mörk vinternatt. En man som dessutom skjutit mot två personer och som uppenbarligen är fullt kapabel att döda.

        Det bör även påpekas att vittnet Yvonne såg likheter med Christer Petterssons kroppshydda och kroppshållning hos den springande mannen. Det väcker onekligen frågor om precisionen i observationen.

        3) Om det är någon person som den verklige gärningsmannen rimligen aldrig skulle nämna dagen efter mordet, så är det väl just vittnet Lars J. Vid det laget kan han nämligen inte veta om denne ens varit möjlig att observera från Sveavägen. Genom att beskriva detta vittne skulle mördaren bara riskera att misstankarna riktades mot honom själv. Även om Skandiamannen här skulle ha gjort ett fatalt misstag, så fanns det ju goda möjligheter för honom att senare modifiera sin utsaga, vilket han inte gör. Dessutom måste han väl ha insett att det var fullkomligt utsiktslöst att försöka ”sätta dit” Lars J.

        Allt pekar på att Skandiamannen, i likhet med Lisbeth Palme, till en början misstänker att den man som han har sett i gränden, kan vara inblandad i mordet. I senare förhör får han dock klart för sig att så inte kan vara fallet.

        I sammanhanget förtjänar det återigen att påpekas att någon fullständig inbördes identifiering av mordvittnena aldrig genomfördes. SE kan alltså mycket väl ha befunnit sig på platsen i form av ett ganska chockat vittne som höll sig i bakgrunden.

        Övrigt:
        Sedan finns det även annat som starkt talar för Skandiamannens oskuld. Om han velat undgå att själv bli misstänkt, hade han helt enkelt kunnat framhäva att han dröjde sig kvar något i receptionen efter utstämplingen, vilket också mycket tyder på att han faktiskt gjorde. I stället lämnar han en närmast diametralt motsatt redogörelse, där han tvärtom betonar att han skyndar ut på Sveavägen. Jag har mycket svårt att föreställa mig att den verklige gärningsmannen skulle ha agerat så bakvänt gentemot polisen. Däremot är det ett högst begripligt vittnesmål för någon som vill placera sig själv i händelsernas centrum som ett nyckelvittne till århundradets mord.

        Slutligen är själva scenariot med en gärningsman som direkt efter mordet agerar mordvittne mycket osannolikt. En sak vore om mördaren skulle slå in på det spåret en tid efter dådet, men det är något helt annat att ha den tankeskärpan redan minuterna efter skotten. Dessutom talar Thomas Pettersson om ett slumpmässigt mord, som utförts under påverkan av alkohol och psykisk instabilitet. Gärningsmannen är också tidigare ostraffad. Denne man skulle alltså under flykten bestämma sig för att återvända ned till mordområdet och Skandia, för att utmåla sig som vittne. Scenariot är så osannolikt att det nog inte ens skulle hålla som intrig i ett avsnitt av Morden i Midsomer, vilket inte säger lite.

        1. Mikael B

          1) Anders D en av få som vittnen som såg skotten på nära håll, 20 meter, fick ingen fråga i domstolarna om sin i iakttagelse om att gm var en äldre man, iklädd långrock och mössa med öronlappar och som Anders rapporterade om efter poliserna kommit till platsen 23.24.

          2) Rapporten är välgjord och analytisk men bygger på antaganden som i sin tur bygger på antagande, Se istället rekonstruktionsfotot där Yvonne N ser gm uppe på på Malmskillnadsgatan komma i riktning från trappan och på väg till David Bagares gata.

          Om det inte var gm som Yvonne mötte, vem var det då?

          3) Se mitt svar idag 12 november till dig och Magnus D angående ”Kulturhuset”.
          Ett tillägg till det. I rekonstruktionsfotot där Hans J och Lisbeth P ser gm fly till vänster om barackerna och vänder sig om. På det korta avståndet kunde inte Lisbeth Palme avgöra färgen på mördarens ytterplagg p.g.a. de ”konstiga ljusförhållandena”. Däremot kunde Skandiamannen på 50-60 meters avstånd se att Lars J bar en mörkblå täckjacka!

          Övrigt) ”Slutligen är själva scenariot med en gärningsman som direkt efter mordet agerar mordvittne mycket osannolikt.”

          Skandiamannen lyssnade på Hans Holmérs första presskonferens klockan 12 där det vaga signalementet kompletterats med Skandiamannens keps med uppvikta öronlappar.

          Skandiamannen insåg då att han snart var fast och kanske även hans granne Vapensamlaren om denne var vapenförsörjaren.
          .
          Han kom då på att ”förväxlingsalibit” var hans enda chans, d.v.s. att misstänkliggöra Lars J. Han ringde därför till polisen kl. 12.20 och placerade sig bevisligen själv på mordplatsen.

          1. Gunnar har redan i en kommenterar dissekerat dina tre punkter. Här är ytterligare några invändningar:

            1) Du missade helt min poäng, nämligen att man inte kan bygga signalementet på en enda iakttagelse (som delvis är förändrad i det första förhöret). Den sammanvägda beskrivningen av mördaren är inte särskilt precis.

            Sedan förefaller det också ologiskt att så ensidigt hänga upp det hela på Anders D:s första uppgifter och samtidigt välja bort hans beskrivning av vapnet. I det fallet menar du att man istället ska förlita sig på de senare uppgifterna i rättegångarna, som för övrigt svajar hit och dit mellan tings- och hovrätten. I den senare instansen ändrar Anders D sitt vittnesmål från tingsrätten och säger sig nu återigen vara säker på att han har iakttagit ett vapen. Samma vapen som han omedelbart efter skotten beskriver som en Coltliknande vilda västern-revolver med ovanligt lång pipa. Som av en händelse går detta stora vapen inte riktigt ihop med dina teorier, så därför tvingas du bortse från uppgiften i den annars så påstått tillförlitliga tidiga utsagan.

            2) Visst finns det utrymme för att det är gärningsmannen som Yvonne N ser, men sannolikheten för att det kan vara någon annan är betydande. Det kan handla om någon som befunnit sig i området och som inte gärna ville ha med polisen att göra. Tror man på en konspiration skulle det också kunna vara fråga om en medhjälpare. Det är dock inte min egen hypotes.

            Om det verkligen var mördaren är det en kraftig överdrift att hävda att Yvonne N:s iakttagelse pekar ut Skandiamannen. Jag kan i varje fall inte finna någon omedelbar likhet mellan dennes och Christer Petterssons kroppshållning och kroppshydda. Till skillnad från flertalet mordvittnen kan inte heller Yvonne säga om mannen hade någon huvudbonad.

            3) Jag noterar att du överhuvudtaget inte bemöter denna invändning, dvs att en gärningsman med självbevarelsedrift aldrig skulle lämna en beskrivning av Lars J dagen efter mordet. Sedan är vi många som är nyfikna på vad omnämnandet av Kulturhuset har med någonting att göra i sammanhanget.
            Det går helt enkelt inte att förstå.

            Övrigt:
            Även här missar du kärnan i resonemanget. Enligt Thomas Petterssons scenario utmålar sig ju Skandiamannen som vittne redan på mordkvällen i samtalet med väktarna. Det är detta som måste betraktas som något av det mest osannolika i hela scenariot. Här tecknas alltså bilden av en labil person som aldrig begått något våldsbrott och som agerar slumpmässigt och oöverlagt under påverkan av alkohol. Stunden senare är han kallt kalkylerande och bestämmer sig för att agera mordvittne. Dessutom tar han en helt oöverstiglig risk genom att bege sig ned till mordområdet på nytt. Vad jag förstår ska han till råga på allt fortfarande bära omkring på mordvapnet.

            Detta handlar alltså inte i första hand om vad Skandiamannen har för bevekelsegrunder att kontakta polisen dagen därpå, utan om det orimliga i att han skulle agera vittne direkt efter mordet. Dessutom lämnar han vid det tillfället uppgifter som rimligen inte gärningsmannen kan känna till. Man kan helt enkelt inte förklara bort väktarnas utsagor med att de blandat ihop tidpunkterna när Skandiamannen berättat om sina iakttagelser. Därtill rör det sig om för många uppgifter.

      2. Bara en kort fråga. Var hittar du uppgiften om att Anders D lämnar det signalementet till poliserna 4 minuter efter mordet? Jag hittar inte den uppgiften någonstans.

        1. Magnus D

          Nedanstående är från Gösta Söderströms redovisning till sina chefer den 3 mars 1986, då han eller någon annan polis på mordplatsen, fick av en okänd person nedanstående signalement på gärningsmannen.

          ”I det sammanhanget utlarmades ett annat signalement på en misstänkt gärningsman (äldre man, klädd i en lång överrock samt mössa med öronlappar), och jag vet ej vem som meddelade detta.”

          D.v.s. redan på mordplatsen, kanske 23.25 (mellan 23.24 – 00.15), fanns ett signalement som stämde in på Skandiamannen.

          På Hans Holmérs presskonferens kl. 12 nästa dag är öronlapparna med och då uppvikta och på en keps. Men Holmér beskrev då inte mannen på brottsplatsen som den okände tipsat om, utan ”Grandmannen” som polisen trodde tillika var Olof Palmes baneman (Thomas Pettersson har trovärdigt 32 år senare visat i ”Den osannolika mördaren” att så nog ändå var fallet).

          Den 9 oktober 1989 var Söderström uppe i hovrätten där han berättade att det var taxiföraren Anders D som lämnat beskrivningen av gärningsmannen, d.v.s. ett av nyckelvittnena på mordplatsen! Av Söderströms vittnesmål framgår också hur tydligt Skandiamannen ljuger i förhör 11 mars om Anders B: s och Lisbeth Palmes beteenden på mordplatsen efter skotten. SE var sålunda på flykt då.

          En timma efter skotten förhördes Anders av H. Karlsson men då är både ”äldre man” och ”mössa med öronlappar” borta. Kan kanske förklaras med kaoset på natten, t.ex. att ”Dekorimamannen” inte heller finns med i Morelius förhör, detaljer försvann eller hanns inte med. Lite vagt finns de dock med i förhöret 14 mars av den kompetente Jan Länninge.

          1. Ska man vara exakt så säger aldrig Gösta Söderström att det är en äldre man som Anders D vittnat om utan bara en man. Då kan han ju vara i vilken ålder som helst. I förhöret på natten strax efter mordet så säger Anders D inget om öronlappar heller så det är ju Gösta S ord tre år senare. Vi har olika åsikter om Skandiamannen kan ha sett vittnet Lars, så jag tar inte den diskussionen igen. Om man ska ta vittnenas uppgift direkt efter mordet på största allvar, vilket du vill göra så är jag tillbaka till den ovanligt långa revolvern som Anders D säger sig ha sett, och detta till media bara ett tiotal minuter efter mordet. Att den ovanligt långa revolvern försvinner sen är ju inte så konstigt eftersom Hans Holmér sitter ganska snart efter mordet och visar två revolvrar, en med kort pipa och en lite längre, men knappast ovanligt lång. Ett bra sätt att förvirra vittnen och få dem att tvivla på sina minnen. Att sedan Grandmannen skulle vara mördaren ser jag som högst osannolikt. I vittnesmålen därifrån så är det ju bara ev. glasögon och keps som stämmer, i övrigt stämmer varken klädsel eller ålder och knappast utseende heller. Att sedan Grandmannen/ ev. Skandiamannen skulle hunnit ila tillbaka till Skandia och sedan hinna alla med manöver som det framställs är ju ytterst osannolikt. Tror man på vittnet Inge så är det helt uteslutet. Enligt sammanställningen till gärningsmannaprofilen så ansluter hans passagerare till bankomatkön 23.18 så då finns det i alla fall tre minuter där han skulle kunnat se mördaren. Men som jag sagt tidigare, vittnesmål är knepiga.

      3. En fråga till. Varför är adressen så viktig? Lars stod väl där han stod. Först tog han skydd bakom barrackerna på södra sidan av Tunnelgatan och efter GM passerade så förflyttade han sig till norra delen. Det är väl ointressant vad adressen är? Man kan väl ange en platsen på en massa sätt om man ser Lars när han gått ut på norra sidan av Tunnelgatan utan att man därför är en mördare? Kulturhuset/norra sidan av Tunnelgatan/ Luntmakargatan 14/ Hitom trapporna/ Till vänster om barrackerna etc. Tänk om Lars sagt ”på norra sidan av Tunnelgatan” istället. Då hade alltså inte Skandiamannen varit mördaren, eller?

        1. Magnus D, Mikael B

          Än en gång

          Dagen efter mordet lördag den 1 mars kl. 12.20 ringde Skandiamannen och tipsade om att han hade sett ett en man i tjugoårsåldern iklädd mörkblå täckjacka, d.v.s. Lars J, stå 50 – 60 meter in i gränden vid det s.k. ”Kulturhuset” (Luntmakargatan 14).

          Även om inte Skandiamannen såg Lars vid ”Kulturhuset” hävdar Skandiamantvivlare att han kunde ha sett Lars nere på Sveavägen i samband med hans förhör där efter mordet och Skandiamannen kan då ha hört/fått reda på de uppgifter som han förmedlade till polisen dagen efter. Tvivlare menar också att ”man i tjugoårsåldern iklädd mörkblå täckjacka” kan Skandiamannen ha fått reda på genom media eller på annat ospecificerat sätt.

          Problemet med Skandiamannens försök att sätta dit Lars J var att adressangivelsen ”Kulturhuset” blev polis och Lars J först medvetna om vid förhöret den 4 april, fem veckor efter mordet. Det var bara gärningsmannen som kände till att Lars stått vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 när Skandiamannen ringde på lördagen. Lars var inte heller medveten om det i förhöret månaden innan den 4 mars, utan trodde att han följde från trappans början gärningsmannens flykt uppför.

          Det är därför helt uteslutet att Lars kan ha yppat för någon att han stod vid ”Kulturhuset” eller Luntmakargatan 14 före Skandiamannen ringde polisen. Även om Lisbeth Palme kan ha sett Lars J var hon inte kontaktbar de cirka sju minuter som hon befann sig på brottsplatsen.

          Ingen känd trovärdig förklaring har då framkommit hur Skandiamannen kunde känna till ”Kulturhuset”.

          Slutsatsen är då att det är BEVISAT att Skandiamannen såg Lars vid ”Kulturhuset”/Luntmakargatan 14 när Lars stod där från omkring 23.22,10 till 23.22,30

          Återstår då om Skandiamannen var ett oskyldigt mordplatsvittne gäller då nedan förutsättningar som exempelvis Filter skulle träffsäkert sammanfatta som SNÖMOS.

          —————–
          På mordplatsen befann sig vid tidpunkten 23.22,10 – 23.22,30 ett tiotal vittnen och tre bilar som hade stannat vid trottoarkanten.

          Skandiamannen stod där i så fall som vittne med gärningsmannasignalement, signalement som stöds av flera centrala vittnen: 182 cm (”cirka 1 decimeter länge än Palmes 174 cm”), trekvartslång mörk rock och keps med uppfällda öronlappar som knäpptes uppe på skulten. Om huvudbonaden går beskrivningar isär. Inge M såg på 40-50 meters avstånd i motljus och mörker upprullad mössa, Anders B som tittade ned i marken och var alkoholpåverkad såg också upprullad mössa, Anders D såg hatt och Lars J såg snett bakifrån keps.

          För att Skandiamannen skulle kunna se Lars J 55 – 60 meter in i gränden måste han ha stått så att han såg RAKT in i gränden mitt bland övriga vittnen.

          Det är också mycket tveksamt om det var möjligt att uppfatta detaljer som ”mörkblå” och ”tjugoårsåldern” från det avståndet.

          Ingen kom ihåg att de hade sett Skandiamannen trots att han var den ende med gärningsmannasignalement bland fåtalet på plats. Däremot kunde övriga mordplatsvittnen peka ut varandra så att det blev trovärdigt fastställt att de befunnit sig som vittnen i korsningens östra del.

          Skandiamannen kan inte osedd ha stått vid trottoarkanten för där stod tre bilar med vittnen, inte heller osedd vid Palmes kropp då flera stod där och även bilåkarna som hade synriktning mot det, Dekorima och gränden. Likaså kan han inte heller ha stått vid Dekorima där Anders B befann sig och flera vittnen hade extra uppsikt över Anders B då han betedde sig avvikande.

          Innan skotten kunde gärningsmannen som, den från 30-60 sekunder före skotten stående, ”Dekorimamannen” (framgår av förhören med Inge M och hans medpassagerare) lägga märke till två vittnen, Lisbeth Palme och den alkoholpåverkade Anders B. Vid förhöret den 11 mars var de två de enda Skandiamannen kunde peka ut varande på brottsplatsen efter skotten. Skandiamannens beskrivning av Lisbeths beteende som kontaktbar och Anders som berusad stämde däremot inte alls med övriga mordplatsvittnens redogörelser. De beskrev att Lisbeth Palme inte var kontaktbar och Anders chockad och tystlåten. Om Skandiamannen hade varit kvar på mordplatsen efter skotten hade han ingen anledning att ljuga om det, inte ens Skandiamannen!!

          Så det är helt osannolikt att Skandiamannen var kvar på mordplatsen som vittne efter skotten vilket förstärks ytterligare av hovrättsförhöret den 9 oktober 1989 med kommissarien Gösta Söderström i bifogad inspelning. Söderström var tillsammans med sin kollega Ingvar Windén första poliser på plats, omkring kl. 23.24, tre minuter efter Olof Palmes död.

          1. Mikael

            Jag är varken för eller emot Skandiamannen som gärningsman men argumentet med kulturhuset förstår jag inte tyngden i. Är det någon omkring mordplatsen (kanske den ende) som verkligen känner till kvarteret och dess byggnader är det någon som jobbar där. Ser det snarare som ganska självklart att han namnger platsen på det sättet. Att han sen ser och beskriver Lars J är ju dock en ”försvårande omständighet”….

  20. Antagligen var det inte han som vände på OP, och hjälpte till, utan han gick nog kanske fram lite i smyg/diskret och ‘kikade lite’, och fick snart klart för sig vad det rörde sig om. Så han höll sig nog i bakgrunden efter sin ‘titt’, och det är väl kanske inte så konstigt om ingen av de andra vittnena la särskilt märke till honom då. Och, skulle han som mördare sedan ha hunnit tillbaks till mordplatsen efter att först ha rusat uppför trappan? Och där också kunnat bevittna att polisen varit brysk mot LP? Det låter inte som om den angivna tidsrymden skulle ha lämnat något utrymme för något sådant, om han inte var en erfaren medelsdistans-/sprinterlöpare förstås… Nej, tror – fortfarande – inte att han var gärningsmannen.

  21. Jag lämnar debatten om vittnesuppgifter och utstämplingstider till dem som är mer insatta i saken. Jag har heller inte läst TP:s bok ännu, så det här kan redan ha täckts in. Men vad jag särskilt stannat vid är psykologin hos Skandiamannen-som-mördare. Han har alltså just skjutit inte bara Sveriges statsminister utan en världskänd politiker. Vem som än avslossade skotten visste naturligtvis långt i förväg att detta skulle bli världsnyheter. Han hade därför heller ingen anledning att förvänta sig något annat än en fenomenalt effektiv polisinsats i jakten på förövaren (att vi idag kan vara efterkloka om detta är en annan sak) och att det förmodligen skulle bero på rena rama turen om han kom undan.

    Vore det då inte varje vettig människas första instinkt att – metaforiskt – åka direkt till Arlanda och köpa enkelbiljett till Tjotaheiti, dvs att ligga så lågt man någonsin kan ligga. Så vitt han vet minuterna och timmarna efter mordet har tio-tolv personer sett honom och kan peka ut honom. Nu vet vi (enligt Sanningskommissionen) att han gick direkt tillbaka till Skandiahuset för att prata med väktarna om vad som just hänt – detta medan han fortfarande har kvar mordvapnet i sin väska, måste man förmoda. Än mer anledning att göra sig osynlig! Inte bara det, han mixtrar fram och tillbaka med utstämplingstiderna mitt framför ögonen på vittnen. Inte bara det, han ringer på eget bevåg både SvD och Rapport i hopp om att bli intervjuad och få synas i media.

    Han är med andra ord en mördare som besitter en grad av chutzpah som nästan går över gränsen till psykopati. Och det är sannerligen inte intrycket man fått av Skandiamannen under åren, en man för vilken ”händelsernas centrum” ständigt tycks ha legat strax utom räckhåll. Men om han verkligen var denne fantastiska risktagare, denne piruetterande lindansare över livstidsfängelsets och vanärans avgrund, denne Palmehatets Röda Nejlika i vinterrock och keps med öronflappar – varför såg han inte till att han kunde göra sin sista, triumfatoriska blähä-långnäsa åt utredningen och Sverige genom att lämna efter sig bevis för sin skuld innan han dog (mordvapnet med fingeravtryck, t.ex.)? Varför denna timiditet, plötsligt? Det hänger inte ihop, så långt jag fattat det.

  22. Det var ju en förbenad tur att TP hann komma ut med sin lösning innan nästa journalist presenterade sin. Fortsätter det så här så kommer MOP snart vara världens mest lösta fall…

    Mvh Mattias

  23. En mycket bra poäng Gunnar 491, tycker jag. Den slutliga ‘triumfen’ för denne presumtive mördare vore ju då att ‘go out with a bang’. (Begick han självmord, eller hur var det?). Då kunde han ‘fått se sitt namn i neon’ (metaforiskt) för all framtid efteråt, vare sig han nu vore ‘ensam galning’ eller ingick i en större konspiration. Speciellt också eftersom han då kanske inte fått se sig få någon erkänsla från ‘de andra’ (ev. uppdragsgivare, sympatisörer) för detta dåd, och nu en gång för alla skulle kunnat ‘visa dem’. Och han var väl, vid det laget, även skild, så han behövde ju då – precis som Holmér med sin fru… – inte heller bekymra sig om eventuella repressalier mot någon närstående efter sitt frånfälle.

    Jag har funderat över varför han gick tillbaks till Skandia igen efter att ha blivit vittnesförhörd ute på gatan. Han hade ju stämplat ut, han skulle ju på semester dagen efter… Det enda logiska motivet jag kan komma på är att han ville ge lite ‘status’ åt sig själv på arbetsplatsen – och de kommande dagarna också i en större kontext, via media, etc. – genom att snabbt låta någon/några där få veta att han minsann var på plats när denna ‘historiska världshändelse’ utspelade sig, och t.o.m. agerade vittne. Den andre vakten säger ju också att han fick intrycket att SE ändrade sig efter ett litet tag (”när han blivit mer ‘redig'”) angående att han hjälpt till att vända på Palme. Kanske fanns det också en genuin oro över att bli förväxlad med den riktige mördaren, utifrån andras vittnesbeskrivningar, etc. Då hade ju hans egna liv varit i stort sett över, och han själv för alltid varit förpassad i onåd (hos de allra flesta/allmänheten). Inget trevligt scenario för någon som var oskyldig och en prudentlig och modest tjänsteman.

    Frågor:

    * Men åkte han då inte på semester dagen efter? (det verkar ju som att detta gjort att han stannade hemma och hade telefonkontakt till höger och vänster för att försäkra sig om utstämplingstid, kontakta media, etc.?).

    * Varför gick aldrig polisen in på hans arbetsrum, om det fanns minsta misstanke om att han på något sätt kunde knytas till MOP?

    * Och varför skulle han ha motsatt sig att ‘man’ gick in i hans arbetsrum?

    * Och när var han i så fall tillbaks från sin semester? Och hur uppträdde han då på arbetsplatsen?

    Det borde kunna gå att kartlägga honom/hans ‘manövrer’ ganska bra retroaktivt ändå. Fråga hans f.d. hustru angående skidsemester, konstiga ‘händelser’, andra arbetskamrater, arbetsledning, bekanta, etc.

  24. I min kritik av Thomas Petterssons bok tar jag upp den svenske gärningsmannaprofileraren Ulf Åsgård som Pettersson lutar sig emot och konstaterar att Åsgård tror på en helt annan Palmemördare än Skandiamannen, nämligen Christer A – en aktiespekulant och Palmehatare som hade en Magnumrevolver och bodde nära mordplatsen.

    Pettersson skriver i sitt svar att han snarare lutar sig mot den amerikanske profileraren James W Clarke som – om jag förstår argumenteringen rätt – är mer kompetent än Ulf Åsgård.

    I det sammanhanget kan det kanske vara av intresse att notera att Clarke i alla fall i ett avseende har tänkt likadant som Åsgård. 2013 skrev han ett mail till den danske författaren Paul Smith och deklarerade att Christer A ”nästan säkert var mördaren”.

    1. Detta borde givetvis Thomas Pettersson ha nämnt i boken. Eftersom han är en duktig researcher håller jag det för uteslutet att han inte tagit del av denna uppgift (som man hittar med en enkel googling).

  25. Rent parentetiskt. Gunnar W skriver: ”Det är Åsgård som hävdar att ifall proffs velat mörda Palme hade de rest en stege mot baksidan av dennes lägenhet.” Någon som vet om det finns ett mer detaljerat scenario kring detta av Åsgård? Resa stege mot baksidan, okej – och sedan? Klättra in genom ett fönster? Det låter mer som Helan & Halvan med pianot upp för trappan, men jag villig att övertygas.

    1. Jag refererade till hur Ulf Åsgård argumenterar i ett intervjuavsnitt i Mikael Hylins TV-serie Palme, träsket och mordrättegångarna.

      I avsnitt 7, ungefär 29 minuter och 50 sekunder in i programmet, säger han:

      Det finns ju hur många smala gränder som helst där man kan få vara ensam även dagtid och att ta sig in i den där fastigheten, det var hur lätt som helst. Det var bara att sparka till dörren, låset var så dåligt så att den gick upp med en gång.

      All right för att man lätt kan spärra av Gamla Stan för det är en liten ö, men det är många broar. Det tycker jag inte är någon riktigt hållbar invändning.

      De som har talat om att det rörde sig folk fram och tillbaka på Västerlånggatan – ja, det är ju inte så konstigt. Det konstiga är att det finns inte en enda som har redogjort för några märkliga rörelser på baksidan av fastigheten där möjligheten att övervaka Palme och så var oändligt mycket bättre. För man behövde inte röra sig så mycket, för det var så väldigt lite folk där. Det hade räckt med en stege och där hade man kunna mörda utan att det upptäcktes på flera timmar. I vissa lägen.

      1. Scenariet med stegen är långsökt, men det finns en poäng här. Om mordet planerades, varför inte slå till i ett område där man visste OP rörde sig utan livvakter rutinartat? Risken att bli instängd i Gamla stan därför att broarna skulle spärras känns inte särskilt avskräckande om man betänker risken med att göra en operation med walkie-talkie-män mitt i city en fredagkväll. Det finns mycket som talar för en konspiration, men platsen talar för ett spontandåd.

        Det finns några spår som försöker överbrygga denna paradox. Mötesscenariet är ett. En annan möjlighet är att något hände som gjorde att (de ev) konspiratörerna tvingades slå till genast och att det inte fungerade i Gamla stan av något skäl. Då tog de första bästa chans. En tredje möjlighet (som jag själv är svag för) är att en hemlig grupp inom staten övervakade OP därför att man ville hålla koll på hans ev kontakter med t.ex. Sovjet. En person inom en sådan hemlig grupp kan ha agerat på eget bevåg när chansen gavs vilket tvingade fram en cover-up-operation. D.v.s. det fanns kanske en övervakning av OP, men avsikten var inte att mörda honom utan att samla in information. Sen hände det som ofta händer: ”events, my dear boy, events”.

        /Mattias

        1. Jag instämmer gärna, så tillvida att mordplatsen vid Dekorima är rätt långsökt ifall det rör sig om ett planerat attentat – om inte gärningsmannen/gärningsmännen visste att Palme skulle dyka upp där.

          Planerade attentat genomför vanligtvis utifrån ambitionen att minimera osäkra faktorer, både för att garantera ett framgångsrikt dåd och för att underlätta flykten.

          I det perspektivet är allt förstås mycket enklare för gärningsmännen om det går att spika tid och plats i förväg. Precis som Mattias säger rörde sig Palme regelmässigt utan livvakter i Gamla Stan. Låt oss utgå från att det också fanns rätt tydliga mönster vad gällde vid vilka tider han begav sig till jobbet respektive hem. Dessutom förannonserades ofta olika offentliga framträdanden han gjorde – vilket gav ännu mer preciserade förutsättningar att planera ett mord utifrån att han skulle finnas på en viss plats vid en viss tidpunkt.

          Din hypotes om en övervakningsgrupp där någon tog ett eget initiativ är förstås fullt möjlig. Walkie-talkieobservationerna ger ju stöd för att det kan ha funnits en grupp som spanade på Palme i samband med hans promenad hemåt. Men då återstår ju fortfarande att förklara varför det fanns spaningar på honom den här kvällen och särskilt runt mordplatsen – visste man inom en sådan grupp att Palme skulle promenera hemåt? Och just den vägen?

          1. Jag kan se tre möjliga förklaringar till WT-observationerna runt mordplatsen tidigare på kvällen. För det första kan man ha haft avlyssning av OPs lgh och antagit (fel) att de skulle kliva av t-banan vid Hötorget och därför avsåg att låta en grupp ta över bevakningen där. Det stämmer väl rätt bra i tid med t-baneresan till bion?

            En annan möjlighet är att man använde denna grupp för någon annan bevakning och att de sedan tog över senare under kvällen, helt eller delvis. Efter mordet blev det därför nödvändigt att lägga locket på om alla dessa aktiviteter från de inblandade.

            En tredje möjlighet är att den bevakningen inte hade något som helst med mordet att göra men dessa grupper är hemliga till sin natur och sen hängde hemlighållandet kvar i alla år.

            Alla dessa förklaringar är lite långsökta, men så tycker jag även förklaringen med att OP skulle ha stämt träff med någon i Dekorimahörnan 20 över 11 en fredagkväll. Varför funderade de då på att gå på en annan bio? Varför diskuterade de om att följa med Mårten hem på te? Borde inte LP ha förstått något och sen berättat? Det kan ju finnas förklaringar till alla dessa frågor, men som jag ser det finns det en del märkligheter att förklara oavsett vilket spår man argumenterar för eller emot.

            /Mattias

  26. Tack för det! Nu känner jag inte till huset i fråga, men scenariot låter ju inte särskilt övertygande så här långt. Väldigt krångligt, snarare. Och frågan kvarstår: vad skulle man gjort när man nått toppen av stegen?

    1. Palmes grannar hade ringt polisen långt innan mördaren tagit sig in i statsministerns bostad. På Sveavägen var mordet redan utfört och flykten påbörjad innan några vittnen hann reagera och slå larm.
      Mordet utfördes professionellt enligt min ståndpunkt. Alternativet med stegen upp till Palmes fönster likknar Jönssonligan

      1. Och som jag förstår det så hade paret Palme tillgång till tre våningar så då blir det ju ett väldigt klättrande för att komma rätt.

  27. Det som enl. min mening säger rätt mycket om motiv och gärningsman är skottet mot Lisbet. Varför ville man skjuta henne? Varför?? Och varför användes blott två skott? Mördaren tog ju sig enl. ögonvittnen gott om tid att stå och begrunda sin gärning. Även om båda skotten skulle varit riktade mot Olof är det förunderligt att inte flera skott avfyrades. Vad kan man då läsa ur detta handlande? Jag tror att mördaren blott laddat med två hat- skott, ett för vardera. Här var det knappast det politiska motivet som vägde tyngst.

  28. Vem var Lisbet Palme?
    Enl. Pierre Scori var hon envis och hade stor påverkan på Olof. Man kan ju fråga sig hur stor insyn hon hade i Olofs politiska arbete. Gissningsvis diskuterades nog frågor av alla de slag. Visste hon vad som låg bakom mordet? Eller hade hon starka aningar? Olof var ju även i viss mån engagerad i hennes jobb som ofta borde ha handlat om sociala frågor, som ensamkommande och asylfrågor med mera. Hade något gått snett i detta arbete? Fanns ett riktigt akut hot emot Olof vid denna tid, tror jag absolut att Lisbet hade vetskap, kan inte tro annat.

  29. Alla seriösa Palmeintresserade bör se följande tre delar från Norra Magasinet från 1992.
    Helt makalöst är det men redan sex år efter mordet hade herrarna Bresky och Borgnäs redan snokat reda på det mesta som vi fortfarande diskuterar kring idag, samt även en massa annat som glömts bort i diskussionen idag som är riktigt intressant. Provocerande att man inga svar fått på så många frågor under alla dessa år.
    Kanske dags att ni sätter er ned Gunnar, du och dom nämnda och sammanfattar alla trådar…på nåt vis.

  30. Ja, där finns mycket att ‘hämta’. Och, som du säger, en del som också fallit i glömska, men som kan ha relevans fortfarande. Tänker bl.a. på uppgifterna från den svenske mannen som jobbat inom underrättelsetjänst/verksamhet, och som erbjöds att gå med i en ‘konspiration’ runt 1985. Vad hände med hans uppgifter/spår? ”En svensk tiger”…

    1. Precis! Norrköpingsmötet skulle man vilja veta mer om.
      Nåt som också är anmärkningsvärt är alla som påstått sig varnat om mordet men fått noll respons av den dom vänt sig till. Människor som jag ser det, utan koppling men med gemensamt att dom rört sig i ”rätt” kretsar för den typen av info.
      Noll reaktion, eller ska man tolka det som att tiga är den reaktion som blev?!

  31. Tror inte polisen mörkar och hemlighåller information på grund av att polisen själv skulle vara inblandad. Ej heller på grund av utrednings sekretess. Det är nog närmast fam. Palme som inte velat ha någon offentlig utredning och i synnerhet då Lisbet Palme som bromsat. Exempelvis av vad som hände utanför Grand vet vi väldigt lite om. De få uppgifter som kommit verkar inte stämma. Blev det så brått med ett möte, att något kvällste inte kunde bli av? Om något kvällste överhuvudtaget var planerat? Vad vet vi om det? Enl. min mening finns fortfarande saker mellan Olof, Lisbet och mördaren som inte kan avslöjas. I värsta fall har man låtit denne gå fri. Var det ett avtalat möte, så vet man nog vem mördaren var och även dennes motiv, eller bättre här då att använda ordet ”orsak. Mördaren hade här inte enbart motiv, utan hade stark orsak för sin handling. Motiv och orsak är inte riktigt samma sak, åtminstone inte i Palmemordet.

    1. Nu fortsätter du på en spekulativ tråd som du varit inne på många gånger förr, Niklas. Jag tycker inte du tillför några sakargument samtidigt som du väljer att lägga skulden för den misslyckade utredningen på Lisbeth Palme och den övriga familjen. Jag tycker det måste finnas ett rätt stort utrymme att diskutera detta ouppklarade mord men jag kommer att avstå från att publicera ytterligare kommentarer från dig av det här slaget.

  32. Jo, jo Du har så rätt Gunnar! Har inga nya sakargument att tillföra i Palmemordets gåta, så det är nog hög tid för en paus för min del. Det har ju dessutom rått stiltje från utredningens sida och inte kommit något nytt på länge. Vill inte lägga någon som helst skuld på någon, det räcker nog med denna fruktansvärda fam. tragedi och vill bara här önska fam. Palme lugn och ro. Mina spekulationer var nog mera riktade mot utredningens hemligstämplade material. Men men… Tyvärr blev min kommentar en aning ”vinklad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.