Lars Borgnäs har som grävande journalist i många år granskat Palmeutredningen i Sveriges Television.
Han har också skrivit ett av standardverken om Palmeutredningen, En iskall vind drog genom Sverige, samt en senare bok, Nationens intresse, om hemligstämplarna och de obesvarade frågorna kring tre svenska trauman: ubåtarna, Palmemordet och Estoniakatastrofen.
Lars Borgnäs går nu in i debatten om Skandiamannen med ett inlägg på denna blogg och presenterar vad man kan kalla för en tredje hypotes om Skandiamannen.
Lars Borgnäs formulerar en ytterligare hypotes om Skandiamannen, en som går på tvärs mot etablerade uppfattningar – han menar att Skandiamannen kan ha varit den person som sågs springa upp på åsen trots att han inte var mördaren. Foto: Leif Hansen
Av Lars Borgnäs
JAG VILL FÖRESLÅ EN ALTERNATIV TOLKNING av Skandiamannens roll i sammanhanget. I mina ögon är han inte möjlig som gärningsman – men däremot tror jag han kan vara den man som sprang upp på åsen.
Ingenting har framkommit som styrker att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra mordet på det sätt som skedde. Vittnesuppgifterna visar att mannen som sköt Olof Palme var en mycket erfaren skytt, förmodligen utbildad i närstrid. För det talar bland annat placeringen av den dödande kulan i Palmes rygg och gärningsmannens till synes reflexmässiga åtgärd att omedelbart efter skotten föra undan vapnet utan att dessförinnan se sig om och iaktta omgivningens reaktioner.
Mördaren tycks ha haft full kontroll både över vapnet, situationen och sina egna nerver. Mordet var väl kamouflerat och genomfördes utan att gärningsmannen exponerade sig för dem som befann sig runtomkring. Det finns såvitt jag har sett ingenting som talar för att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra det på det sättet, varken i det som är känt om hans bakgrund eller om hans karaktär. I själva verket är det ytterst få personer som kvalificerar sig, i synnerhet om vi söker efter en svensk gärningsman.
Att Skandiamannen passar in på vittnens beskrivning av den flyende mördaren är oomtvistligt i två fall – vittnena Lars och Yvonne. Den man Lars såg springa uppför trapporna bar keps, precis som Skandiamannen. Detta har inget vittne noterat vid mordplatsen. Olof Palmes mördare bar sannolikt en upprullad stickad mössa.
Mannen som vittnet Yvonne såg komma springande nerför David Bagares gata bar en handledsväska av samma storlek som Skandiamannens. Inget vittne vid mordplatsen sa att gärningsmannen hade en väska i handen.
Vi bör alltså pröva möjligheten att det var Skandiamannen som sprang upp på åsen medan gärningsmannen försvann åt ett annat håll – troligen Luntmakargatan norrut. Kanske in genom den öppna bakdörren på Skandiahuset?
Vittnet Lars sa sig visserligen ha uppfattat att bara en person kom springande bakom byggbaracken, men där kan han ha misstagit sig. Och vittnena från Sveavägen såg bara en man springa bort från mordplatsen, men deras fokus bör i stort ha legat just på honom och på själva brottsplatsen med mannen som blivit beskjuten och låg på gatan. Om Skandiamannen befann sig längre in på
Tunnelgatan och snabbt sprang bortåt kan han ha hamnat under radarn.
Men om han inte sköt Palme, varför sprang han då från platsen och upp på åsen? Jag ser två möjligheter. Den ena är att han helt ovetande gick ut från Skandiahuset och råkade få se paret Palme komma gående norrifrån. Han ställde sig att titta på dem, kanske han till och med ville säga något till Olof Palme – men när han såg gärningsmannen dyka upp bakom dem och hela trion närmade sig korsningen retirerade han snabbt in på Tunnelgatan. Han såg skotten avlossas och sprang i panik mot Luntmakargatan med gärningsmannen i hälarna. Han tog sig sedan uppför trapporna och vågade sig först efter flera minuter ner på Sveavägen igen.
Varför teg han om detta och fabricerade en annan historia? Kanske skämdes han över sin feghet och ville gärna hamna i fokus eftersom han ju ändå varit så nära. Så hans version blev en annan och hjältemodigare, men beskriva mördaren vågade han inte.
Detta är den ena möjligheten att förklara att Skandiamannen sprang upp på åsen. Den andra, som förefaller mer sannolik med tanke på hur utredningen av honom kom att skötas, är att han visste att Olof Palme skulle komma gående när han själv lämnade sin arbetsplats. Det kan förenas med teorin om det planerade mötet, det vill säga att paret Palme var på väg mot en förbestämd träff i kvarteren öster om Sveavägen, en träff som Lisbeth Palme efteråt har valt att inte berätta något om.
Skandiamannen kan ha ingått i en gruppering som skulle övervaka Olof Palmes rörelser den här kvällen. Detta faktum kan sedan ha varit hindret för att sanningen om honom skulle få tas fram av Holmér och efterföljande utredare. Om Skandiamannen, som Holmér sa, var en elefant i en porslinsbutik utgjorde kanske hans gruppering och/eller övervakningen av Palme var porslinsbutiken.
Den kunde inte avslöjas.
Man kan hävda att det finns en variant av denna andra möjlighet, nämligen att Skandiamannen och hans gruppering hade en roll i mordet, till exempel att lotsa mördaren rätt och – i Skandiamannens fall – springa upp på åsen för att vilseleda. Det senare lyckades han i så fall uppenbarligen med eftersom det från första början har tagits för givet att mördarens flyktväg gick uppför trapporna till Brunkebergsåsen. Men den sanningen kan vara värd att ompröva, och däri ligger i så fall en stor förtjänst av att Skandiamannen nu har hamnat i sökarljuset.
Ett av polisens foton av Dekorimahörnan. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. Men vittnena är skingrade – och polisen vet inte säkert vilka vittnen som egentligen funnits på platsen. Utifrån den oklarheten föds med tiden diskussionen om Skandiamannen.
Det här är ännu ett svar från mig i debatten med Thomas Pettersson, författare till boken Den osannolika mördaren där han pekar ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare. Pettersson lanserade först sin tes i en artikel i tidskriften Filter.
Min recension av boken finns här. Thomas Pettersson svarade här. Jag svarade Pettersson här. Och Thomas Pettersson kom med sitt andra svar här. /Gunnar Wall
TJONG! THOMAS PETTERSSON TAR TILL STORSLÄGGAN i sitt andra svar till mig på denna blogg.
En återkommande formulering är att jag ”låter ändamålet helga medlen”, det vill säga att jag ägnar mig åt någon sorts ohederliga eller omoraliska skriverier för att främja mina mer eller mindre dolda intressen.
Pettersson har argumenterat på liknande sätt tidigare. I sitt första svar på min recension av Den osannolika mördaren hävdar han att jag skriver ”försåtligt” och att det ”luriga” är att jag tar på mig ”rollen av objektiv berättare” vilket jag inte alls är, ska läsaren förstå. Och så vidare.
Det var en anklagelse som jag nog tyckte susade förbi mig utan att träffa. Givetvis har jag aldrig gjort anspråk på att vara en objektiv berättare. Vem kan vara det?
Det vi kan göra är att sträva efter objektivitet – i den meningen att vi exempelvis ska ta argument vi spontant inte sympatiserar med på allvar och att vi ska vara beredda att ompröva våra tidigare ställningstaganden.
Jag försöker göra det. Bland annat betyder det att jag försöker avstå från att argumentera på ett sätt som bygger på anklagelser eller misstänkliggöranden. Kanske var det den saken som gjorde att Pettersson uppfattade mig som ”lurig” och ”försåtlig”, att jag, som han såg det, låtsades vara objektiv.
Sådan var alltså tonen i Petterssons förra svar. Den här gången trappar han upp och låter närmast som om han avslöjar något sensationellt och graverande. Han har nämligen konstaterat att jag åtagit mig att vara faktagranskare till Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.
Ja, jag medger det, och konstigt vore det annars. Att jag haft det uppdraget framgår tydligt om man till exempel läser Jan Stocklassas bok.
Vad är då bakgrunden till att jag blev erbjuden det att hjälpa till med den saken – och att jag tackade ja till erbjudandet?
Tja, att jag fick frågan berodde gissningsvis på att jag har granskat Palmeutredningen i mer än trettio år (nej, oftast inte på heltid – men många timmar har det blivit). Och något har jag väl lärt mig på den tiden, vilket ibland lett till förfrågningar om att ge en hjälpande hand till andra som håller på med samma ämne.
Jan Stocklassa och förlaget Bokfabriken kontaktade mig alltså och undrade om jag ville åta mig att göra en faktakoll på manuset. Jag fick klart för mig att uppdraget i första hand inte gällde det mer specifika spår som författaren själv höll på att undersöka utan mer beskrivningen av utredningen i allmänhet. Både förlag och författare var måna om att boken inte skulle innehålla några onödiga fel.
Jag tyckte att det vittnade om en klok inställning från deras sida och jag fick dessutom klart för mig en del om i vilken riktning Jan Stocklassa var på väg – att han skulle fortsätta följa trådar om Sydafrika och svenska högerextremister. Eftersom jag ansåg att det fanns saker kvar att gräva i inom de områdena, så var min tanke att det vore önskvärt att boken blev skriven. Och då var det ju en fördel om innehållet blev så korrekt som möjligt.
Mitt jobb tog en del tid men var i sak en rätt okomplicerad historia. Jag läste, kollade och gjorde ett antal påpekanden om faktauppgifter till författaren och förlaget. Ibland kom jag också fram till att jag drog andra slutsatser av tillgängliga fakta än Jan Stocklassa. Men det var ju inte min bok. Så jag nöjde mig med att påpeka mina synpunkter i de avseendena, och så fick han göra sina egna bedömningar.
Däremot var jag noga med att det skulle framgå av boken att jag bistått med faktagranskning, men inte med slutsatser och att jag inte heller på något sätt haft mandat att godkänna den slutliga versionen. Jag tycker det blev tydligt i boken.
Thomas Pettersson tänker tydligen annorlunda. Han hävdar i sitt senaste inlägg att jag ”sitter på två stolar samtidigt”: dels är jag ”handledare för Jan Stocklassa” och dels kommenterar jag hans bok som Palmeexpert när Expressen frågar. Han kräver att jag tydligt deklarerar min roll i sammanhanget.
Det har jag gjort ovan och det gjorde jag också när Expressen och andra kontaktade mig för att få kommentarer om boken.
Eftersom Thomas Pettersson speciellt lyfter fram Expressen, låt mig citera en artikel i den tidningen från den 5 november där jag tycker att mitt förhållande till Stocklassas bok kommer fram rätt tydligt. I artikeln heter det bland annat:
Palme-experten Gunnar Wall, som skrivit flera böcker om statsministermordet, har faktagranskat boken och är väl inläst på de nya uppgifterna.
Det framgår också av artikeln att jag gör mina egna bedömningar. Bland annat står det att jag ”menar att uppgifterna är anmärkningsvärda – men att erfarenheten säger att man ska vara försiktig”.
– Min huvudslutsats är att gåtan fortfarande är olöst, säger Gunnar Wall.
Och längre ner i artikeln:
Han menar att boken framför allt lanserar en teori om personer som eventuellt har koppling till mordet – men att den lämnar luckor vad gäller vem som gjorde vad på Sveavägen den 28 februari 1986.
– Det underlag som är intressant i Stocklassas bok ger inte så värst mycket stöd för slutsatser om vem eller vilka som skulle ha varit inblandade på plats, säger Gunnar Wall.
Det där är ju en tydlig markering från min sida i förhållande till vad som påstås i marknadsföringen av boken, till exempel formuleringen i baksidestexten: ”Tack vare Stieg Larssons dokumentation kommer Jan Stocklassa en ny möjlig gärningsman på spåren, en misstänkt mördare som glidit polisen ur händerna…”
Så jag undrar förstås på vilket sätt jag gjort något fel eller försökt att lura någon.
Det kan tilläggas att jag gärna hade åtagit mig att faktagranska Thomas Petterssons bok också om författaren och förlaget hade frågat.
Och det är ingen ny inställning från min sida. Tidigare har jag till exempel gett författaren Paul Smith en del hjälp i hans efterforskningar kring den Palmehatande aktiespekulanten Christer A.
Smith är i dag lika övertygad om att Christer A var Palmes mördare som Thomas Pettersson är att det var Skandiamannen som tryckte på avtryckaren.
Thomas Pettersson och jag har för vår del utbytt faktauppgifter och synpunkter under ett antal år. Det har förvisso gått i båda riktningarna. Han har hjälpt mig och jag har hjälpt honom. Jag har inte känt att jag genom det har satt mig på några dubbla stolar och jag hoppas att Pettersson inte heller har känt att han har gjort det.
Nog om detta. Låt oss nu ta ett varv till i sakdiskussionen om de teorier som Thomas Pettersson för fram. Och låt oss rent konkret se om vi kan komma till större klarhet kring de tio omstridda frågor som jag tagit upp och där Pettersson i vissa fall preciserat sig i sitt senaste inlägg. De fettade rubrikerna till varje punkt är i tydlighetens namn satta så att de ska vara identiska med dem Pettersson använt sig av.
1) Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden? Det finns detaljerade vittnesuppgifter om en mystisk Grandman kring klockan 21 från två vittnen, Hubert F och Birgitta W, men TP skriver nu att han inte tror att de handlar om Skandiamannen (och det är en förståelig slutsats utifrån innehållet i vittnesuppgifterna). De saknar alltså relevans i hans mordscenario.
TP:s tanke är helt enkelt att Skandiamannen råkat hamna vid Grand i samband med att han varit ute för att äta middag och/eller konsumera alkohol. Och då ska han ha upptäckt Palme, dock utan att själv dra till sig uppmärksamhet. Som TP skriver: ”Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag.”
Skandiamannen har verkligen med ganska stor sannolikhet varit ute för att äta och/eller dricka under mordkvällen, det har vi väktaren Anna-Lisa G:s vittnesmål om. Hon har uppgett att hon såg honom när han kom tillbaka. Själv har han i ett förhör sagt att han inte varit ute under kvällen. Skillnaden mellan Anna-Lisas och Skandiamannens versioner kan bero på flera saker. De mest uppenbara alternativen är:
• att Skandiamannen minns fel (det var den 25 april han sa att han inte varit ute tidigare under kvällen den 28 februari);
• att Anna-Lisa minns fel om att han varit ute den kvällen (hon hördes den 10 juni vilket ju är ännu senare);
• att Skandiamannen valt att inte berätta för polisen om sin lilla utflykt för att middagen i själva verket mest handlade om att dricka alkohol i samband med arbetet;
• att Skandiamannen velat dölja något känsligt med anknytning till Palmemordet, till exempel att han upptäckt statsministern vid bion.
Anna-Lisa är rätt bestämd i polisförhöret och kan precisera sig med detaljer, det ger ju stöd för vad hon säger där. Självklart kan Skandiamannen ha glömt att han var ute mordkvällen. Men mer sannolikt är kanske det tredje alternativet – ett skamset och inkonsekvent småljugande är typiskt för många personer med begynnande alkoholproblem.
Detta tredje alternativ framstår i vilket fall som avgjort mer sannolikt än det fjärde, bland annat utifrån att Anna-Lisa G i polisförhör bestämt sagt att Skandiamannen återkom efter middagen redan omkring klockan 20.10. Detta är något som TP väljer att inte kommentera den här gången – trots att det just är Anna-Lisas uppgifter som är själva utgångspunkten för slutsatsen att Skandiamannen över huvud taget varit ute en sväng under den tidigare delen av kvällen.
Dessutom: låt oss tänka oss att Skandiamannen verkligen fått impulsen till Palmemordet under sin utflykt på stan. Han har enligt TP:s hypotes varit vid Grand, men han har inte väckt någon uppmärksamhet där. Varför skulle han då ljuga om att han varit ute – i synnerhet om det nu var som Anna-Lisa G sa, att han blivit sedd vid återkomsten till jobbet. Det var ju inget konstigt med att han gick ut en sväng i samband med sitt långa arbetspass. Och att döma av Anna-Lisas vittnesmål hade han inte heller försökt att dölja att han varit ute när han kom tillbaka – inget smygande via bakdörrar, tvärtom bankade han på entrédörren för att släppas in.
En av många tidningsartiklar genom åren om Grandmannen, den mystiske figur som tycks ha spanat efter Olof Palme vid Grandbiografen. Och vad som egentligen hände vid Grand är ett centralt tema i debatten om Thomas Petterssons teori om Skandiamannen som Palmes mördare.
2) Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden? TP menar att Mårten Palmes, Margareta S:s och Anneli K:s iakttagelser från 23-tiden talar för att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 23. Deras beskrivningar av en mystisk man har nämligen vissa likheter med Skandiamannen.
Det är begripligt att TP vill luta sig mot Margaretas och Annelis uppgifter som är snarlika Mårtens – de skulle kunna backa upp den slutsats Mårten dragit 32 år efter mordet om att det kan ha varit Skandiamannen som var den figur som stod vid ett skyltfönster och visade ett påtagligt intresse för föräldrarna i samband med att de lämnade bion.
Men det finns andra vittnesbeskrivningar av en Grandman omkring klockan 23 som mer uppenbart avviker från hur Skandiamannen såg ut. TP:s väg ur detta problem är att skriva att det är ”relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden”. Han preciserar inte om han tänker sig två eller ännu flera.
Vad de andra i så fall skulle ha gjort där går TP inte in på. Och hans hypotes leder till nya problem för honom.
Ett av de viktigaste vittnesmålen från Grand omkring 23-tiden är det som lämnas av flygledaren Lars Erik E. Lars Erik observerar omkring klockan 23 och under ganska lång tid en skrämmande man som går fram och tillbaka utanför biografen. Mannen ger ett så obehagligt intryck att Lars Erik låser sin bil inifrån.
Det är under den tidrymd Lars Erik gör sina observationer som också Anneli och Margareta upptäcker en obehaglig och spanande figur som även han befinner sig utanför biografdörrarna. Till skillnad från Anneli och Margareta noterar Lars Erik varken keps eller glasögon. Så frågan är: kan han ha sett en annan person än till exempel Anneli och Margareta?
Det är tveksamt. Lars Erik såg bara en Grandman – och samma sak gällde Anneli och Margareta. Men om vi ändå ger TP rätt i att möjligheten finns att de observerat olika Grandmän pekar det snarast på att Palmes biobesök i så fall var övervakat av mer än en person. Och då kommer vi längre från TP:s hypotes om den ensamme mördaren från Skandiahuset, inte närmare den.
Oavsett hur många mystiska personer som var där utanför biografdörrarna kan det tilläggas att det faktiskt inte finns några observationer från Skandiahuset som pekar på att Skandiamannen gav sig ut någon gång strax före klockan 23.
TP:s svar är att han kan ha smugit ut – och tillbaka – bakvägen utan att det upptäcktes av väktare eller larmsystem.
Javisst, det är tänkbart. Det tyder i så fall på en viss kallblodighet från hans sida.
Men en mycket konstig kallblodighet. Om syftet var att skjuta Palme – varför skulle han då ha gjort på det krångliga och riskabla viset?
Det skulle väl ha varit mycket enklare för honom att i stället ta sig ut den ordinarie vägen genom Skandias entré, samtidigt som han stämplade ut för kvällen och sa hej då till väktarna inför sin planerade semester – det vill säga: gjorde vad som förväntades av honom?
Om han tog sig ut bakvägen någon gång före klockan 23 för att bege sig till Grand och mörda Palme så hade han ju kvar det inte helt obetydliga problemet att han inte stämplat ut för kvällen, vilket skulle se besynnerligt ut i efterhand – i synnerhet eftersom ingen sett honom lämna huset. Han måste ta sig tillbaka. Och det betydde att han inte skulle kunna fly den väg som passade bäst efter mordet utan att han skulle vara närmast tvungen att försöka krångla sig in i Skandiahuset bakvägen med sin nästan rykande revolver, med krutstänk på kläderna och kanske med förföljare i hälarna.
3) Är Grandmannen och mördaren samma person? TP medger att de vittnen från Grand som han är intresserad av att stödja sig på säger att den person de observerat hade jacka, inte rock. Men han menar att de kan ha tagit fel på den saken eftersom mannen vid Grand stod stilla vilket gjorde att rocken inte fladdrade. Och då kan de ha uppfattat den som en jacka.
Javisst, så länge vi inte har facit är allting möjligt. Men låt oss i sammanhanget påminna oss hur Palmeåklagarna i slutet av 80-talet försökte klämma och dra i vittnesmålen från Grand för att få dem att passa in på Christer Pettersson som visserligen kunde se otäck ut och gick omkring i jacka, men som inte brukade uppträda i vare sig keps eller glasögon.
Lite grann på samma sätt tänjer TP på kända faktauppgifter när han vill frammana likheter mellan vittnesmålen om Grandmannen och de som handlar om mördaren vid Dekorima. Problemet är ju att det visserligen finns mycket som talar för att det fanns en Grandman med jacka, keps och glasögon men att mördaren vid Dekorima sannolikt hade en lång rock, knappast glasögon och möjligen en huvudbonad – fastän i så fall av en typ som det inte går att säga något säkert om..
TP försöker så gott han kan komma bort från det problemet genom att hävda att mordplatsvittnet Anders D skulle ha uppgett att gärningsmannen hade en ”kepsliknande huvudbonad” – precis som Grandmannen. I så fall skulle det finnas två vittnen vid Dekorima som uttalar sig i den riktningen i stället för bara ett (Lars J). Det är fortfarande inte mycket att komma med. Men mer väsentligt: var har Anders D uttalat sig på det sättet? Tills TP hänvisar till en källa föreställer jag mig att detta helt enkelt är ett utslag av frikostigt tänjande av vittnesuppgifter från hans sida. Och sådant hör inte riktigt hemma i en argumentering från den som gör anspråk på att ha avslöjat vem som mördat Olof Palme.
4) Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception. TP tror att det räckte med 4 minuter för Skandiamannen att ta sig från Grand och hinna stämpla ut 23.19 – jag vill påstå att han i så fall skulle ha agerat mycket snabbfotat, inte alls i linje med vad man väntar sig från en person som i TP:s scenario just tappat modet när han varit i färd med att skjuta statsministern.
Enligt TP:s hypotes har Skandiamannen inte bara varit påtagligt rask när han tagit sig till Grand, han har också varit mycket snabbare än paret Palme eftersom han – fortfarande enligt TP – hinner med att prata en stund med väktarna, gå ut på trottoaren, svänga åt höger och slutligen möta statsministerparet som då fortfarande befinner sig en bit norr om Skandias entré.
Det går kanske att konstruera ett skohorn som gör detta möjligt. Men ett särskilt sannolikt händelseförlopp är det inte. På bloggen har några kommentatorer – Jörgen G och JD – tagit upp den här frågeställningen mer i detalj och övertygande belyst problemen med TP:s hypotes. Tiden ser helt enkelt inte ut att räcka till.
5) Vilken person var det vittnet Nicola F såg? Utgångspunkten för diskussionen är att jag tvivlade på att det var Skandiamannen som kom gående efter makarna Palme när de mötte Nicola F, utan menade att mycket talar för att det var vittnet Anders B – precis i linje med vad Nicola själv uttryckt.
Långsökt? Inte alls. Vi vet att Anders befann sig på trottoaren utanför Skandiahuset medan hans arbetskamrater gjorde uttag i inomhusbankomaten i byggnaden, en bit norr om mordplatsen men en bit söder om Skandias huvudentré.
Det är sant att Anders inte har uppgett att han traskade iväg norrut, bortom Skandias entré, medan han väntade på att arbetskamraterna skulle bli klara. Men vi vet alltså att Anders fanns någonstans på denna trottoar och Nicola har inte berättat om att han passerat en ensam man strax innan han mötte makarna Palme. Så jag tycker fortfarande att gissningen på Anders är rätt stark. Det kan ha varit någon annan – men då återstår det fortfarande att bevisa att det var Skandiamannen.
TP skriver nu att Nicola vid något tillfälle – med all sannolikhet många år efter mordet – berättat för honom att mannen han mötte ”haltade”. Den här uppgiften anknyter förstås till vad TP skrev i Filter juni/juli 2018, sid 109:
Det klumpiga rörelsemönster som flera mordplatsvittnen tillskrev gärningsmannen kunde också ha sin förklaring i [Skandiamannens] reumatism. En källa påpekade att han stundtals led så illa att han hade svårt att gå.
Så långt TP. Men vad bevisar detta? Här finns det anledning att citera Lars Borgnäs som i sin mycket läsvärda bok En iskall vind drog genom Sverige tog upp vittnenas föreställningar om mördarens rörelsemönster – och hur de förändrades i och med att Christer Pettersson blev känd som misstänkt gärningsman:
I samband med ett program i Norra Magasinet som jag och Tomas Bresky gjorde, och där vi också tog upp mördarens utseende, gjorde Tomas en enkät bland förbipasserande på mordplatsen, alltså vanligt folk som tio år efteråt fick kommentera vilken bild de hade på näthinnan av Olof Palmes mördare. Flera av de intervjuade började linka och vrida sig framåt i en knyckig gång.
”Han haltade iväg så här.”
”Han gick snett på det här viset.”
”Var har du hört det?” frågade Tomas.
”Det har jag fått för mig. Var det inte så?”
Så var det inte. Inte ett enda av de 22 mordplatsvittnena säger i sina första förhör något om att mördaren skulle halta, vagga eller lunka. Många, nästan alla, ser honom springa, några ser honom ta ett par gångsteg innan han sätter igång att springa eller jogga. [Inge M] berättade, som vi såg, att han tog några steg bakåt.
Med tanke på Christer Petterssons särpräglade rörelsemönster – lätt haltande, vaggande – är detta en detalj som är särskilt intressant att studera i de 22 mordplatsvittnenas ursprungliga berättelser. (Borgnäs sid 55-56)
Lars Larsson kom 2016 ut med boken Nationens fiende. Huvudtankarna i TP:s utpekande av Skandiamannen finns redan hos Larsson. Men Larsson undviker, klokt nog, att dra så kategoriska slutsatser i skuldfrågan som TP gör. Och när det gäller den detalj vi diskuterar just nu har han inte fallit för den i efterhand konstruerade mytbilden om mördarens rörelsemönster. Efter att ha diskuterat de ursprungliga vittnesmålen från mordplatsen skriver han:
Lägg också märke till att inget vittne pratar om en haltande gång eller löpstil. Den uppgiften förekommer överhuvudtaget inte förrän Christer P blir aktuell i utredningen. (Larsson sid 157)
Det kan tilläggas att även om det skulle gå att belägga att gärningsmannen haltade vore det av tvivelaktig relevans när det gäller Skandiamannen. Den som tittar på Rapportinslaget med honom från april 1986 kan se en fullt rörlig man som både går och springer utan svårighet.
TP anser sig veta att mannen som Nicola mötte gick längst ut på trottoaren, närmast gatan. Och mot bakgrund av detta för han här ett resonemang om att Skandiamannen ägnade sig åt en sorts listigt taktiskt spel när denne självmant i förhör avslöjade att han gått ute vid trottoarkanten sedan han lämnat arbetsplatsen. Enligt TP var detta ett sätt för Skandiamannen att skydda sig om han skulle bli misstänkt. Ifall han på eget initiativ kommit med upplysningen att han nästan gick ute i gatan innan den saken avslöjades av andra skulle hans beteende inte framstå som lika misstänkt som om han ertappades med det. Så här skriver TP i sin senaste replik:
Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportinslaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.
Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.
Så långt TP. Det är lite krystat, kan man tycka. Men inte bara det, det är framför allt sakligt tvivelaktigt.
Vad gäller den efterföljande mannen som Nicola observerar finns det för all del ett rekonstruktionsfoto som placerar mannen nästan ute på gatan, se sid 102 i denna länk och på sid 17 i Thomas Petterssons bok.
Men polisens rekonstruktionsfoton behöver inte visa det verkliga förloppet eller ens vad vittnena berättat. Låt oss nu gå till vallningsförhöret med Nicola F, där står något helt annat (sid 93):
[Nicola] gick själv ungefär mitt i gångbanan som är c:a 7 meter bred. /…/ Mannen gick ute i gångbanan, c:a 3 meter från sträckstenskanten, och gick något saktare än makarna Palme.
Det är rätt entydigt och det betyder att den mötande mannen, precis som Nicola, gick ungefär i mitten av den breda gångbanan. Mannen bör enligt Nicolas uppskattning – tre meter från sträckstenskanten – ha gått något närmare gatan än husväggen och det stämmer bra med Nicolas påstående att han själv passerade till höger om mannen när de möttes.
Thomas Pettersson borde, tycker jag, ha brytt sig om att redovisa skillnaden mellan vad Nicola säger i förhöret (som väl är den version som borde ha företräde) och vad rekonstruktionsfotot visar. Det gör han inte här och inte heller i sin bok. Där påstår han i stället att Nicola gjort en ”observation av en oidentifierad man som förföljt makarna Palme just ute vid vägbanan”. (Sid 100-101).
Och då kan det förstås framstå som om Skandiamannen var den man som Nicola mötte.
6) Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?
Här går TP:s tonläge upp ordentligt. Tre gånger på några få rader hävdar han att jag försöker dupera mina läsare utifrån devisen ”ändamålet får helga medlen”.
Jag skulle kunna svara med samma mynt. Men jag tror verkligen inte att TP försöker dupera någon annan, och vill därför inte föra diskussionen i sådana termer. Jag har känt honom i ett antal år och har svårt att tänka mig att han skulle vara så samvetslös. Däremot kan han förstås oavsiktligt lura sig själv, det kan vi alla ibland. Och jag gissar att TP vanligtvis tänker på liknande sätt om mig, så jag tar inte hans hårda ord alltför allvarligt. Men hans anklagande ton speciellt på den här punkten tror jag beror på att han upplever sig som ovanligt pressad just när det gäller tiden för utstämplingen. Om hans läsare inte går med på att det är bevisat att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19, då faller hela hans mordteori på tydligast tänkbara sätt.
Låt mig därför kort sammanfatta vad jag skrev. Jag konstaterade helt enkelt att Skandiamannen själv tidigt lämnade en version till polisen om att stämpelklockan gick efter, att den visade 23.19 men att rätt tid efter kontroll visade sig vara 23.20. Det finns ingen känd dokumentation som visar att detta är felaktigt, bara Roland B:s ganska röriga uttalanden (ja, jag vill hävda att de är röriga) i ett förhörsprotokoll flera månader senare.
Och jag frågar mig: varför skulle Skandiamannen ta risken att dikta ihop en lögn om den här saken, en lögn som lätt kunde avslöjas – samtidigt som han hävdade att han skyndade sig ut direkt efter utstämplingen. Ville han ge intryck av att han kom ut på gatan förhållandevis sent (och på så sätt skaffa sig ett alibi) hade det varit mycket enklare att hävda att han tog tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut. Stämpelklockan var inte synlig från väktarnas position i receptionen. Och dessutom kunde han ha sagt att han säkert småpratade en stund med väktarna – vilket hade varit svårt att motbevisa och vilket dessutom var vad han troligen gjorde. Men han gav alltså snarast motsatt version, att han skyndade sig ut.
TP tar upp att Skandiamannen kommer med nya – och felaktiga – uppgifter om tiderna i rätten och då blir korrigerad av advokaten Liljeros som bara behöver titta i polisens förhörsprotokoll för att se den tidigare lämnade tiden. Visst. Det förstärker verkligen inte Skandiamannens allmänna trovärdighet. Men hur tolkar vi lämpligen hans felaktiga uppgifter? Som utslag av en lömsk och uttänkt lögnkampanj för att bygga upp ett listigt konstruerat alibi – eller som slarv för att detaljen då saknade större betydelse för honom själv?
7) Hur trångt om tid är det för Skandiamannen (för att utföra mordet sedan han stämplat ut och kommit ut på gatan?) TP försäkrar att det är gott om tid och det gör han genom att förutsätta att Skandiamannen senast kliver ut på Sveavägen 23.20. Då har han 90 sekunder på sig innan han skjuter.
Resonemanget bygger förstås på den högst osäkra hypotesen att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 – och i så fall ganska nära 23.19.00. TP förutsätter nämligen – och jag instämmer – att Skandiamannen pratade en liten stund med väktarna. Om detta samtal var tämligen kort, en halv minut, kan nog Skandiamannen ha varit ute på gatan en minut efter utstämplingen. Om det i stället var så långt som väktaren Henry O uppgett i förhör – ”ett par minuter” – så faller ju TP:s hypotes fullständigt.
Och den kan falla långt innan dess får vi väl säga. Det räcker med att den verkliga utstämplingstiden var 23.19.30 (och då håller vi oss fortfarande till den tveksamma teorin om att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 plus ett okänt antal sekunder och inte 23.20 plus ett okänt antal sekunder). Eller att Skandiamannen pratade med Henry i en hel minut. Eller slutligen att Skandiamannens uppgift om utstämplingstiden var den korrekta, då kan samtalet med väktarna ha varit mycket kort och det finns ändå ingen möjlighet att han begått mordet.
Om vi nu förutsätter det TP vill ha det till, att Skandiamannen var ute på gatan så tidigt som klockan 23.20.00 – hur blir det då?
Ja, TP tänker sig att Nicola F möter paret Palme utanför Skandias entré 30 sekunder senare och då har – enligt hans resonemang – redan Skandiamannen positionerat sig som förföljare till dem.
Det låter tight, men med det berömda skohornet kanske det skulle gå nätt och jämt. Dock skulle det förutsätta ett agerande från Skandiamannen som inte andades minsta tvekan. (Och förstås att han hade en revolver med sig, men den högst obekräftade förutsättningen har vi redan bjudit TP på tidigare – när vi accepterade den teoretiska möjligheten att Skandiamannen tog sig till Grand för att skjuta Palme.)
Det här resonemanget förutsätter dock ytterligare en sak: att Skandiamannen har en sådan tur att inte Nicola sett att han just kommit ut från arbetsplatsen, gått i riktning mot makarna Palme, låtit dem passera och sedan börjat följa efter dem – alltihop under den korta tidrymden alldeles innan Nicola och paret Palme möts..
8) Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?
TP försöker besvara min invändning om att inte några vittnen från vare sig Grand eller mordplatsen reagerade över Skandiamannen när han dök upp i media kort tid efter mordet, bland annat i TV:s Rapport.
Och det gör han genom att hänvisa till att det visst fanns sådana vittnesreaktioner, fast vittnena tog väldigt lång tid på sig – nämligen uttalandena från Mårten Palme och Lars J sommaren 2018 i samband med publiciteten kring Filterartikeln. Båda kan tänka sig att det var Skandiamannen de såg – utanför bion respektive på Tunnelgatan. Frågan är förstås bara: hur mycket kan deras funderingar 32 år efter mordet tillföra om vi tillämpar normala kriterier på vittnesuppgifter? Kanske inte så mycket.
TP skriver också:
Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.
Det här är ju bara knappt ett år efter mordet, inte drygt 32 år efter samma händelse. Så här kanske TP har något i alla fall?
Nja. Uttrycket ”starkt igenkännande” är en hårdragning av vad TP själv redovisat i Filter. Där framgår att hon fick se ett foto av Skandiamannen med ansiktet retuscherat. Hon säger: »Jag tycker att det stämmer liksom, kroppshyddan, men jag tycker han verkar för kort.«
Dagens Nyheter rapporterar om kommissarie Jerker Söderbloms vittnesmål i hovrätten i Palmemålet. Samme Söderblom är en auktoritet i Thomas Petterssons argumentering för att Skandiamannen inte fanns som vittne vid Dekorima efter mordet. (Tidningen har fel om Söderbloms titel, vid tiden för rättegången har han blivit kriminalkommissarie.)
9) Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen. Kriminalkommissarien Jerker Söderblom blev generande uppmärksammad när han under Palmerättegången medgav att han lagt in påhittade uppgifter i en promemoria, uppgifter som var avsedda att bana väg för en fortsatt satsning på att försöka knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet. Söderblom hade skrivit promemorian i december 1987 vid en tidpunkt då han var utlånad till Säpos Palmegrupp som just sysslade med PKK-spåret.
Under hösten hade Söderblom ägnat sig åt inläsning av vittnesmål från Sveavägen för att se om det fanns belägg för att PKK låg bakom mordet. Och promemorian var det mest påtagliga resultatet av denna inläsning.
TP är inte intresserad av att diskutera denna pinsamma promemoria. I stället är det just faktumet att Söderblom gjort sin inläsning av dessa vittnesmål som han väljer att lyfta fram.
Om jag förstår TP rätt ska vi tolka det som att Söderblom gick igenom vittnesuppgifterna från Sveavägen på ett sätt som skulle ha lett till att han hittat bevis för att Skandiamannen befunnit sig på platsen som vittne om så verkligen hade varit fallet.
Man kan förstås också vända på resonemanget och säga att han efter en noggrann genomgång borde ha hittat bevis för att Skandiamannen inte befunnit sig på platsen – om nu denne inte hade varit där.
Såvitt det går att bedöma utifrån sitter inte dagens Palmeutredare på information som tillåter vare sig den ena eller andra bestämda slutsatsen. Det är i alla fall min tolkning.
Men självklart är det här ett centralt inslag i debatten om Skandiamannen: hur noga har polisen kammat igenom vittnesmålen? Ju mer de gjort det utan att hitta belägg för att han var på plats, desto mer stärks förstås den typen av misstankar mot honom som TP för fram.
Det är i det sammanhanget som TP:s och min diskussion om Söderblom har kommit upp.
Det hela startade med att jag refererade den kritik av den tidiga utredningen som dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist riktade när jag intervjuade honom 2010.
Edqvist beklagade för mig att det under perioden närmast efter mordet inte gjorts något systematiskt försök att få de olika vittnena på platsen att kartlägga vilka andra personer de sett där. Och därför kunde polisen i efterhand inte vara säker på vilka personer som befunnit sig utanför Dekorima.
Edqvist och jag diskuterade inte Skandiamannen konkret. Men det han sa till mig har förstås stor relevans i diskussionen om honom.
Hur var det då med Söderblom? Hade Edqvist fel, hade Söderblom gjort en seriös koll som faktiskt kunde klargöra vilka vittnen som befunnit sig på Sveavägen?
Låt oss titta på fakta i fallet. Det blir lite långt, men det är å andra sidan rätt intressant.
Alltihop började med att Säpos Palmegrupp hösten 1987 hade fått i uppdrag av P-G Näss, operativ chef på Säpo, att undersöka vilka uppgifter från Sveavägen som tydde på att PKK mördat Palme.
Syftet från Näss sida var att få gruppen att fokusera på mordplatsen. Det som hade hänt var nämligen att denna grupp efter Holmérs avgång arbetade tämligen självständigt från den övriga utredningen. Spaningsledare för hela utredningen var under denna period Ulf Karlsson, en administrativ chef på rikspolisstyrelsen som inte gjorde särskilt mycket för att hålla ihop eller styra de de olika grupper inom polisväsendet som jobbade vidare med mordet, var och en på sitt håll.
Gruppen inom Säpo som arbetade vidare med Palmemordet hade efter Holmérs avgång fått en chef, Walter Kegö, som tillsammans med en av sina medarbetare, Jan-Henrik Barrling, kom att styra in arbetet på att helt enkelt samla in alla sorters uppgifter som skulle visa att PKK var ett allvarligt hot mot svenska intressen. Själva Palmeutredandet kom liksom i andra hand.
Som Näss senare kom att beskriva saken: ”Deras ambition har varit att visa att PKK är en av de farligaste organisationerna i västvärlden. Jag kan inte riktigt inse att det är ett huvudsyfte med mordutredningen.”
Till sist krävde han att de skulle fokusera på sådant som kunde knyta PKK till Sveavägen: ”Jag sa uttryckligen till dem: ’Jag vill inte höra mer från er om nya hot, nya attentat eller sådant, utan nu sysslar ni med mordutredningen!’”
För egen del var Näss benägen att med tiden avveckla utredningen av PKK;s eventuella roll i Palmemordet om det inte kom fram något med substans som knöt organisationen till dådet.
Den hållningen från Näss ledde lite senare till att Kegö och hans kompanjon Barrling kom att söka stöd för sitt arbete på annat håll – bakom Näss rygg inledde de ett samarbete med Ebbe Carlsson för att med lite speciella metoder göra en storsatsning på ett återupprättande av PKK-spåret. De förberedde helt enkelt en avlyssningsoperation med hjälp av en polisagent som var avhoppare från den kurdiska organisationen. Tanken var att de avlyssnade samtal som polisagenten drog igång på något sätt skulle ge intryck av att bevisa PKK:s allmänna farlighet.
Förberedelserna gick mycket långt. Men det hela slutade i en politisk skandal sommaren 1988 då Ebbe Carlssons livvakt fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Justitieministern avgick och TV sände två långa omgångar KU-förhör med inblandade personer. Allt det där finns utförligt beskrivet i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.
Men tillbaka till hösten 1987. Näss hade alltså gett ett direktiv till Kegös grupp om att strama upp sig och utreda en möjlig PKK-koppling till Sveavägen. Och det var bakgrunden till att den till Säpo inlånade Söderblom (då kriminalinspektör) började med sin kontroll av vittnesförhören från mordkvällen.
Det han letade efter var helt enkelt kurder eller personer som åtminstone såg ut som om de skulle kunna vara kurder och som befunnit sig inom viss närhet till mordplatsen.
Resultatet blev uppenbarligen magert men Söderblom berättade i hovrättsförhandlingen i Palmemålet att han i alla fall hade hittat tre uppgifter som hade anknytning till kurder. Och då tyckte han att han kunde skriva en PM som tog fasta på de uppgifterna.
Han författade också en promemoria utifrån detta men insåg att den såg väldigt svag ut. Som han sa i rätten:
Två av de här kurderna har bevisligen alibi. Det tredje vittnet som hade pekat ut en kurd hyser jag vissa frågetecken för. (Svea hovrätt avd 4, mål B 1952/89:31 Aktbil. 99, vittnesförhör med Jerker Söderblom 19890920).
Han rev sin promemoria och skrev en ny version som i mer allmänna ordalag levde upp till vad Kegös grupp kunde ha användning för, några svepande formuleringar om att mordet verkade vara organiserat och att mördarna kom från Mellanöstern. Men han avstod den här gången från att lägga till några konkreta uppgifter som var för svaga för att tåla detaljgranskning.
I denna slutliga version hette det följaktligen att det inte gick att avgöra om PKK var inblandat eller inte, men att ”mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer”. Dessa personer kom, skrev Söderblom, från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Söderbloms PM kan läsas här.
I rätten medgav Söderblom ganska krasst att de observationer som legat till grund för de resonemangen var spekulationer. Som han sa: ”Det var inte ett dugg märkvärdigt att man ser invandrare på Sveavägen”. Och han tillade att de scenarion med en PKK-komplott som diskuterats i Kegös grupp egentligen var ”totalt värdelösa”.
Han hävdade i rätten att han för egen del försökt hissa en varningsflagga i gruppen när det gällde att dra förhastade slutsatser. Men inte desto mindre hade han skrivit sin PM som byggde på dessa spekulationer.
TP försöker nu beskriva Söderblom som en sorts hjälte som tappert kämpade emot när han blev pressad av andra att blåsa upp PKK-spåret. Som TP skriver:
Själv ansåg Söderblom att en av hans viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för att hitta kurder där inga fanns.
Vi kan i alla fall konstatera att även om Söderblom innerst inne ansåg att han borde ha tagit strid mot den fantasifulla satsningen på PKK-spåret så gjorde han inte riktigt så.
I vittnesbåset försökte kommissarien urskulda sig med att han skrivit sin PM i någon sorts högre syften, nämligen för att ”provocera fram” ett beslut från sina chefer om en omfattande genomgång av vittnesmålen från Sveavägen, en genomgång som inte hade gjorts. Han hade velat få ”folk att reagera, höja på ögonbrynen eller vad som helst”. Och därför hade han presenterat sin konspirationshypotes ”rätt så okritiskt”.
För att ändå tona ner vad han skrivit urskuldade han sig i rätten med orden:
Jag har inte påstått i den här PM att det är organiserat. /…/ Jag har sagt att det var intressant det vi höll på med. Jag använder ord som ’preliminär’ och ’tecken på’.
Söderbloms sammanställning av de faktiska vittnesuppgifter han hittat i Sveavägsavsnittet har till skillnad från hans spektakulära PM aldrig offentliggjorts. Av förhöret med honom i hovrätten får man i vilket fall det alldeles tydliga intrycket att han mest fokuserade på uppgifter som möjligen kunde knytas till kurder.
Men han kan förstås ändå ha hittat något som klargjorde om Skandiamannen var där. Eller?
Den frågan är egentligen redan besvarad i Den osannolika mördaren, sid 90, där TP talar med Söderblom om dennes inläsning:
Jerker Söderblom minns inte att Skandiamannen överhuvudtaget var aktuell.
– Jag uppfattade honom som betydelselös, säger Söderblom.
Det här räcker ju för att det ska framstå som svårbegripligt att TP över huvud taget åberopar sig på Söderblom.
Men ytterligare en sak kan tilläggas: Söderblom ansåg inte själv att hans genomläsning var att jämföra med någon särskilt djupgående utredning. Det framgår av förhöret med honom i hovrätten att han hoppades att inläsningen skulle leda till att en hel grupp utredare tog sig an Sveavägsavsnittet i stor skala för att utreda om mordet kunde ha varit resultatet av en konspiration.
Kegös grupp fick också vid något tillfälle ett besked från spaningsledningen att så skulle ske. Stockholmspolisens våldsrotel skulle göra den undersökningen, hette det, och det lät som om Söderblom skulle flyttas tillbaka från Säpo till den öppna polisen för att ingå i den utredningen.
”Efter en tid fick vi dock besked att man hade inte folk till det här”, sa Söderblom i hovrätten och förklarade att det var då han blev ”förargad” och började skriva på sin PM – där han först direkt pekade ut kurder och sedan skrev om texten så att den mer vagt handlade om gärningsmän från Mellanöstern.
Vad ledde då denna PM till? Ja, i alla fall inte till att Söderblom fick vara med om att göra den genomgång av utredningsmaterialet som han hade hoppats på. Som svar på en direkt fråga i rätten om någon sådan utredning kom till senare sa han:
Den har gjorts, men jag har inte deltagit alls, utan det är [kriminalkommissarie] Paul Johansson som har skött detta.
Det här lämnar förstås ett utrymme för TP att säga: ja, kanske inte Söderblom gjorde en så märkvärdig utredning. Men Paul Johansson tycks ha gjort det i alla fall – så Stig Edqvist måste ha haft fel.
Det är med andra ord lika bra att vi uppehåller oss vid den saken också redan nu.
Paul Johanssons kontroll bör – om vi tar till med marginal – ha gjorts någon gång efter Söderbloms författande av sitt PM den 4 december 1987 och före den 14 december 1988, dagen då Christer Pettersson togs in till polishuset för att delta i en konfrontationsgrupp.
Det finns inga synliga spår av att den innebar det som borde ha varit väsentligt för att Stig Edqvists slutsats alls skulle kunna ifrågasättas – nämligen att det hållits nya förhör med mordplatsvittnena.
I förundersökningsprotokollet som presenterades i samband med åtalet mot Pettersson hittar vi förhör med alla de vittnen från mordplatsen som spaningsledare och åklagare bedömde som väsentliga. Men protokollet innehåller nästan inga förhör med mordplatsvittnen från den nämnda ettårsperioden – exempelvis hittar vi inga som helst sådana förhör med helt centrala vittnen som Anders B, Anders D, Anna Hage, Karin J, Stefan G, Leif L, Lars J och Inge M.
Givetvis kan det ha hållits några icke redovisade förhör med Sveavägsvittnen under denna period. Men då får vi förutsätta att biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell som sammanställde förundersökningsprotokollet ansåg att de saknade all betydelse för åtalet.
Oavsett att det knappast verkar ha tillkommit ny kunskap under denna period genom nya förhör med mordplatsvittnena såg Palmeutredarna med största sannolikhet till att läsa på Sveavägsmaterialet i samband med att utredningen allt hårdare fokuserades på Christer Pettersson – allt annat vore ju orimligt när möjligheten till ett mordåtal började hägra vid horisonten.
Men dessa högst sannolika detaljstudier av gamla förhörsprotokoll tycks knappast ha lett till någon klarhet om Skandiamannen. I alla fall inte den sortens klarhet som TP hoppas på, någon sorts bevis för att han inte fanns med som vittne på Sveavägen.
Den som läser förhören med Skandiamannen i tingsrätten och hovrätten kan tvärtom konstatera att åklagarsidan helt tydligt godtar att han fanns på platsen som vittne.
Låt oss notera att Skandiamannen var kallad som försvarsvittne för att yttra sig om Lisbeth Palmes sinnestillstånd. Om åklagarna haft några belägg för att han inte varit där minuterna efter mordet hade det ju varit lämpligt för dem att presentera dessa belägg och därmed förmedla intrycket av att Petterssons försvarare valt att åberopa en helt otillförlitlig person.
Låt oss alltså konstatera att det definitivt inte var så som TP skriver i sitt senaste inlägg, att det faktiskt ”fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste” – varken någon som var utförd av Jerker Söderblom eller någon som gjorts av Paul Johansson.
Som vi sett har det inte varit möjligt för TP att få stöd för sin tes om den stora betydelsen av Söderbloms arbete ens genom att gå till Söderblom själv. I stället har han valt att backa upp sitt påstående genom att hänvisa till en annan polis, kriminalkommissarien Ingemar Krusell.
TP skriver:
Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete.
Det enda direktcitatet från Krusell om Söderblom som TP återger är dock av tämligen neutral natur: ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”.
Men för all del, visst kan Krusell ha sagt något välvilligt om Söderbloms inläsningsinsatser. Frågan är bara vilket värde ett sådant uttalande kan ha.
Det första och mest uppenbara problemet med att sätta upp Krusells allmänna lovordande av Söderbloms insatser är förstås att det blir som att jämföra äpplen med päron.
När jag talade med Edqvist 2010 hade han varit spaningsledare i mer än tolv år. När han sa att det fanns brister i vissa delar av utredningen så visste han vad han talade om och hans kritik av tidigare misstag var väldigt exakt. Det han var ute efter i det här fallet var det som nödvändigtvis borde ha gjorts i princip direkt efter mordet, det skulle ha hållits förhör med vittnena på Sveavägen med specifika frågor om vilka andra personer på platsen de kunde påminna sig.
Sådana förhör är ju beroende av att vittnenas minnesbilder är så färska och oförstörda som möjligt. Söderblom kunde inte gärna ha kunnat kompensera för detta mer än ett år senare. Även om han fått med sig ett antal medarbetare och satt igång och verkligen hört vittnen – på ett förhoppningsvis omdömesgillt sätt dessutom, ett som inte var alltför präglat av att det gällde att hitta kurdiska mördare – så hade vittnenas ursprungliga minnesbilder delvis bleknat bort eller ersatts av olika pålagringar.
Med andra ord: Krusell må ha yttrat sig välvilligt om Söderbloms kapacitet som utredare. Och Söderblom hade säkert visat prov på kompetens under sin yrkeskarriär. Men det har knappast någon relevans för det vi diskuterar här – nämligen i vilken utsträckning Palmeutredarna hade skaffat sig en systematisk överblick över vilka personer som befunnit sig på mordplatsen minuterna efter dådet mot statsministern.
Det andra problemet med att hänvisa till Ingemar Krusell som en sorts motvikt mot Stig Edqvist handlar om den påtagliga möjligheten för att Krusells omdöme kan ha påverkats av dennes egen 100-procentiga uppslutning bakom utpekandet av Christer Pettersson.
Jag hade en del kontakt med Krusell och minns honom som en trevlig person på många sätt – och för all del som en av de mera seriösa förespråkarna för teorin att Christer Pettersson var Palmes mördare. Men han hade utan minsta skymt av tvekan bestämt sig för att sanningen om Palmemordet var att Pettersson var gärningsmannen. Så här lyder ett par typiska citat från hans bok Palmemordets nakna fakta:
Sanningen har utkristalliserats i den fastställda gärningsmannaprofilen, och den har konturerna av Christer Pettersson. Det är den nakna sanning som finns kvar sedan det ena efter det andra utredningsuppslaget ’klätts av’ i utredningen om mordet på Olof Palme. (Sid 16)
Någon annan gärningsman kan aldrig komma i fråga. När jag själv lämnade Palmeutredningen 1990 hade jag insett att jag inte kunde fortsätta att söka en sanning som vi redan funnit i förundersökningen mot Pettersson. (Sid 336)
Det här andas, tycker jag, en farlig trosvisshet.
Om Söderblom också hade samma trosvisshet när det gällde Pettersson vet jag inte. Men ganska snart efter sitt arbete med PKK-spåret hade han i alla fall – i likhet med Krusell – placerat sig bland dem som gick i spetsen för att få Christer Pettersson fälld för Palmemordet.
Det var Söderblom som satt som förhörsledare när Pettersson kommit in till polishuset på morgonen den 14 december 1988. Och det var han som då delgav Pettersson misstanke om mordet på Olof Palme och mordförsök på Lisbeth Palme.
Ännu ett år senare gjorde han precis vad som förväntades av honom när han vittnade i hovrätten om att hans i det läget besvärande PM om PKK-spåret var en ren skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten.
Det vill säga: om Krusell lovordat Söderbloms insatser som utredare på det sätt som TP vill ge intryck av, hur mycket är det värt egentligen? I synnerhet när inte ens Söderblom själv hävdat att hans inläsning från hösten 1987 kunde beskrivas som en utredningsinsats av betydelse?
Det kan tyckas lite omotiverat att ägna så här stort utrymme åt en till synes perifer aspekt av diskussionen om Skandiamannen. Men TP:s häpnadsväckande upphaussning av Jerker Söderbloms insatser i Palmeutredningen är intressanta, menar jag. De speglar att han börjar få så ont om argument så att han närmast reflexmässigt går emot mina synpunkter vart det än leder honom.
I vilket fall, i botten på den här diskussionen om värdet av Söderbloms inläsning av vittnesmål ligger ju den centrala frågan: var befann sig Skandiamannen minuterna efter mordet. Och medan jag hållit på att skriva detta inlägg har det kommit in en kommentar till bloggen från signaturen Emma, postad 181118 1823, som direkt har med den saken att göra.
Emma koncentrerar sig på de uppgifter som finns i förhören om livräddningsinsatserna.. Och hon visar – vad jag kan se – att det finns flera vittnen vilkas kommentarer mycket väl tycks syfta på begränsade försök från Skandiamannen att delta i livräddningsarbetet.
I så fall var han där, bland de andra vittnena.
10) Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren. Jag påpekade att TP:s egen research bland bekanta och arbetskamrater till Skandiamannen visade att dessa hade svårt att tro att han kunde vara gärningsmannen, han var helt enkelt fel typ. TP gör i sitt svar om det till att dessa personer skulle ha varit Skandiamannens personliga vänner och att de helt enkelt hade intresse av att försvara hans rykte.
Jag blir lite överraskad över detta. TP har i sin bok beskrivit Skandiamannen som en lite udda figur, en socialt inkompetent och psykiskt komplicerad person som lätt kom på kant med sin omgivning. Hur kan den beskrivningen förenas med att när TP frågar runt om Skandiamannen som person bland dem som kände honom så träffar han på idel vänner som av lojalitet backar upp den avlidne?
Där har vi de tio punkterna.
Mitt intryck är att Thomas Pettersson börjar få slut på argument. Och jag tänker mig att det är förklaringen till att han spontant höjer rösten, det vill säga kommer med anklagelser om bristande hederlighet från min sida.
* * *
Det är dags att börja avrunda den här debatten. Thomas Pettersson är välkommen att skriva ett avslutande svarsinlägg på min blogg. Ifall han inte väcker några stora helt nya frågor kommer jag då för egen del att nöja mig med några rader i kommentarsfältet – i den mån jag anser att det behövs.
Och givetvis kommer kommentarsfältet även i fortsättningen att vara fortsatt öppet för alla som har ytterligare synpunkter eller frågor att bidra med.
De branta trapporna upp mot Brunkebergsåsen från Tunnelgatan är med största sannolikhet mördarens flyktväg. Thomas Pettersson anser sig också veta vem det var som flydde uppför trapporna den där mörka februarikvällen. Bild: Gunnar Wall
Debatten på denna blogg om Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren har varit omfattande. I boken pekar Pettersson ut en anställd på försäkringsbolaget Skandia som Palmes mördare och publicerar såväl namn som bild på mannen.
I enlighet med policyn på denna blogg betecknas huvudpersonen i Thomas Petterssons bok inte med namn utan som Skandiamannen. /Gunnar Wall
Av Thomas Pettersson
GUNNAR WALL IFRÅGASÄTTER DET MESTA som rör Skandiamannen, ofta med metoder som låter ändamålet helga medlen. Men ju närmare själva brottsplatsen vi kommer, desto tommare ekar bortförklaringarna. Eller uteblir helt.
Av Gunnar Walls svar på bloggen kan jag se att jag uppenbarligen inte varit till räckligt tydlig vad gäller hans kritik av min bok Den osannolika mördaren. Då tar vi det igen.
Problemet med Gunnar Wall är att han blandar samman sina roller, ena stunden är han den sakkunnige experten, i nästa stund driver han sin egen agenda till stöd för konspirations-/mötesscenarioteorin och då får ändamålet helga medlen. Det gäller även hans granskning av min bok. Jag ska återkomma till det senare i texten och visa några exempel.
Att Gunnar Wall blandar ihop sina roller/intressen är inget nytt. Gunnar Wall anlitas ofta av media som sakkunnig, eller Palmeexpert om man så vill. En expert förväntas vara objektiv, saklig och opartisk. Problemet är att Walls intresse av att driva den egna konspirationsagendan allt för ofta övervinner sakkunskapen.
Ett färskt exempel. Förra veckan kom författaren Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet. I sin egenskap av Palmeexpert blir Wall ombedd av Expressen att i ett webbtv-inslag kommentera de nya uppgifterna som dyker upp i boken. En bärande del i boken är att en Palmehatare som pekas ut som en tänkbar Palmemördare av författaren. Ett bankfack tillhörande Palmehataren fick stort utrymme i media, där kunde nämligen finnas ett Palmevapen.
Enligt Expressen anser Wall att de här nya uppgifterna är ”anmärkningsvärda” och han förklarar dem ingående för Expressens reporter och bygger på spänningen med: ”Det här bankfacket skulle enligt tips innehålla vapnet, och vi får väl se vad som kommer mer om det”
Men, för Gunnar Wall är inte de här uppgifterna nya. Han har samarbetat med Jan Stocklassa under bokskrivandet, han har faktagranskat stora delar av innehållet. Ja, mer än så: ”Under Gunnar Walls nitiska överinseende har jag fått hålla tillbaka driften att presentera uppgifter och lära mig att det räcker med fakta. På vägen har han dessutom lärt mig en massa nytt om Palmemordet.” skriver Stocklassa i sitt efterord. Wall har under resans gång alltså fungerat som handledare för Jan Stocklassa. Eller ska vi säga mentor?
Palmeexperten Wall kommenterar alltså uppgifter ur en bok han som själv aktivt jobbat med och där han har påverkat innehållet. Om detta vet Expressens tittare givetvis ingenting. Jo, om man köper Stocklassas bok kan man konstatera att Gunnar Wall sitter på två stolar samtidigt. Om man läser författarens eftertexter ordentligt, vill säga.
Det här är en sammanblandning av roller vi inte tolererar i andra sammanhang. Att Gunnar Wall, i egenskap av Palmeexpert, avstår att kommentera en bok där han själv aktivt medverkar borde vara självklart. Alternativet är att han tydligt deklarerar sin roll i sammanhanget, så vi vet vilken relation han har till de uppgifter han kommenterar – eller själv är upphov till.
Nu över till Gunnars fortsatta granskning av min bok. Fokus ligger på mitt scenario där jag tänker mig att Skandiamannen upptäcker paret Palme vid Grand vid 21-tiden, övervakar dem vid 23-tiden återvänder till Skandia, stämplar ut och sedan skjuter statsministern.
Det andra scenariot, ett dråp i hastigt mod, lämnar Wall helt åt sidan. Det är dock inte mindre intressant. Det hastiga dråpet är Skandiamannens egen version av hur han tror att mordet gick till, berättat för en journalist med en inlevelse som får läsaren att undra om det är självupplevt. Problemet med varför en person skulle gå runt beväpnad, kommenterar han inte alls. Det verkar Skandiamannen inte tycka sig behöva förklara för journalisten på den tidskrift där intervjun med honom var publicerad.
Mitt tredje scenario, där en amatörmässig mindre grupp agerar under kvällen, tar Wall upp och i vissa delar är vi där överens. Problemet här är att inga grupper, med eller utan walkie-talkies, kunnat knytas till brottsplatsen och mordet. Eller till Skandiamannen.
Punkt 1 Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden?
Här hänvisar Wall till några vittnesmål om personer som på olika sätt dragit uppmärksamheten till sig utanför Grand vid 21-tiden, bland annat Hubert F som ser en person som delvis liknar Skandiamannen (de jobbar också på samma företag).
När det gäller Skandiamannens observation av paret Palme vid Grand vid 21-tiden, har jag svårt att se att det skulle ha resulterat i att han själv dragit uppmärksamheten till sig.
Skandiamannen har enligt egna uppgifter varit ute och käkat (eller druckit middag) och då kan han ha promenerat förbi biografen Grand, sett paret Palme utanför bion och förstått att de väntade på nästa föreställning. Han kan även på avstånd ha sett eller blivit uppmärksammad på paret Palme på gatan. När de var ute på stan så spreds kunskapen om att statsministern i närheten snabbt . Att han skulle ha hängt kvar utanför biografen någon längre stund fanns det ingen anledning till.
Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag. Det är på andra grunder vi kan anta att Skandiamannen upptäckte paret Palme vid 21-tiden. Dels att han vid förhör nekar till att ha lämnat Skandiahuset under kvällen, dels att det är vid inpasseringen till Skandia han för första gången ger ett motiv för att han ska stanna kvar några timmar till. Långt senare, i tidskriften Skydd och säkerhet 1992, ska han berätta att han jobbar med en trycksak för finska företaget Valmet– ett uppdrag hans närmaste arbetskamrat aldrig hört talas om.
Punkt 2 Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden?
Det är flera personer som drar uppmärksamheten till sig vid 23-tiden utanför biografen Grand. Personerna har dock uppenbart olika signalement, men har varit av intresse för utredarna. Därför är det relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden. Mårten Palmes Grandman, som liknar Skandiamannen, är en av dessa personer.
Mårtens iakttagelser kopplas ihop med vittnena Margareta S och Anneli K i Gärningsmannaprofilen. Det signalement och det uppträdande som de tre uppger är i stora delar samstämmigt, och av detta sluter sig profilerarna Åsgård och Olsson att det är samma person det rör sig om. Det är en rimlig slutsats, och pekar mot att det kan röra sig om Skandiamannen.
Punkt 3 Är Grandmannen och mördaren samma person?
Gunnar Wall berättar om förre polisen Elving Gruvedal som i en bok ansåg att vittnen på brottsplatsen talat om att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock, vilket Grandmannen inte hade. Samt att Grandmannen tycktes ha keps, glasögon och jacka, vilket bara delvis stämmer in på gärningsmannen.
När det gäller den fladdrande rocken är en bra förklaring att vittnena vid Grand såg en stillastående man, inte en springande. Att en knäppt rock ska fladdra utan att personen rör sig, ska man nog inte förvänta sig. Inte heller är definitionen av jacka eller rock självklar, det beror helt på modellen. När det gäller glasögon är de lätta att plocka av och bära i en innerficka. Två av vittnena närmast brottsplatsen, Lars J och Anders D nämner keps eller kepsliknande huvudbonad.
Vittnesmålen från brottsplatsen är väldigt spretiga, och det som kokats ner till det troligaste signalementet på gärningsmannen är tillräckligt överensstämmande med Grandmannen för att det ska kunna vara samma person, anser jag.
Punkt 4 Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception.
Om det är Skandiamannen som står vid möbelaffären, lämnar han enligt polisens (Gärningsmannaprofilens) rekonstruktion platsen 23.15. Det ger honom 4 minuter för att ta sig till Skandiahuset, ta sig in på baksidan och genom huset fram till kortläsaren och stämpla ut 23.19. Det hinner han, utan att ens behöva småspringa på gatorna eller inne i Skandiahuset. Alla tider är förstås ungefärliga, både i polisens rekonstruktion och när det gäller Skandiamannens egen utpassering.
Punkt 5 Vilken person var det vittnet Nicola F såg?
Gunnar Wall vill fortfarande hävda att det är vittnet Anders B som Nicola F ser, trots att det uppenbarligen strider mot Anders B:s eget vittnesmål. Han har inte varit så långt upp på Sveavägen, enligt hans eget vittnesmål.
Wall anför också att personen gick underligt och att det passar bra ihop med att Anders B skulle ha varit påtagligt berusad.
Nu var inte Anders B synbart berusad, och han vinglade inte. Vittnet Jan-Åke S. som höll sig intill Anders B ända fram tills han lämnade sitt vittnesmål märkte inte att Anders B var berusad över huvud taget.
Inte heller gick Anders B underligt. Senare, bland annat i samtal med undertecknad, har Nicola F preciserat personens rörelsemönster till att ”han haltade”.
Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportsinlaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.
Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.
Punkt 6. Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?
När det gäller tidpunkten för Skandiamannens utpassering fortsätter Wall att så tvivel. I första vändan hävdade han att Roland B misstagit sig på tiden, och hänvisade till hur svårt det kan vara att veta hur klockan ska justeras när vi växlar från sommar till vintertid och vice versa. Ingen logik i det, men ändamålet får helga medlen.
Wall håller fast vid att Roland B uttrycker sig på ett sätt så att han går att missförstå. Han syftar på ett bandat och utskrivet förhör som hålls i Fråga-Svar- form den 9:e juni 1986.
Förhöret är närmast ordagrant utskrivet och som erfaren journalist har Wall gjort tusentals bandade intervjuer. Skriver man ut långa intervjusvar ordagrant blir texten inte sällan svårläst för den som inte satt med under intervjutillfället. Oftast korrigerar man då texten så att svaret blir korrekt och samtidigt enkelt att läsa.
På annan plats i samma förhör och i andra sammanhang har Roland B aldrig tvekat om tidpunkten: 23. 19 drog Skandiamannen sitt kort i kortläsaren.
Att Wall ändå använder det här (inte särskilt otydliga) citatet för att så tvivel om Roland B:s uppgifter strider mot vad han erfarenhetsmässigt vet som journalist. Det är en synnerligen erfaren journalist som medvetet struntar i vad man lär sig under första året på landets journalistutbildningar – men ändamålet får helga medlen.
Mer centralt är att vi vet att Skandiamannen medvetet ljuger om sin utpasseringstid. Ja, det börjar med en redan lögn redan på lördag förmiddag när han i sitt första samtal med Roland B hänvisar till att tidningar, bland annat från Oslo, låg på och ville veta vad han haft för sig. Vid den här tidpunkten var han dock en okänd storhet för media, men det skulle han avhjälpa på egen hand.
Att han ljuger kan vi avgöra en gång för alla genom att titta på hans agerande i tingsrätten 1989. Där uppger han inför en något klentrogen advokat Liljeros att han stämplade ut 23.21. Stämpelklockan visade 23.20 men kontrollen mot Fröken ur dagen efter visade en minut fel, så enligt Skandiamannen passerar han ut 23.21.
”23.21?” frågar Liljeros och följer upp med ”… har du kollat det här?”
”Det här har jag kollat bara för några dagar sedan”, svarar Skandiamannen.
Den enda person som Skandiamannen kan kontrollera sin utstämplingstid med är Roland B. Någon sådan kontroll har inte skett. Och hade Skandiamannen gjort den kontrollen hade svaret blivit att utpasseringstiden var 23.19. Den senare tidpunkten 23.21 har aldrig varit aktuell i något sammanhang. Skandiamannen ljuger om sin utstämplingstid. Återigen.
Det här är förstås Gunnar Wall medveten om, han har återgett protokollen ordagrant i bloggen . Men han väljer att utelämna denna uppenbara lögn och hänvisar istället till att Skandiamannen ”slarvar”– ändamålet får hela medlen.
Punkt 7 Hur trångt om tid är det för Skandiamannen?
Skandiamannen stämplar ut 23.19, med den osäkerhet som stämpelurets minutvisning innebär. Sedan bör Skandiamannen åtminstone byta några ord med väktarna innan han ger sig ut på Sveavägen. Här är det svårt att tro på hans egen uppgift att han bara skyndat förbi väktarna, sin brådska har han andra skäl för att överdriva. Väktarna borde ha noterat hans ovanliga brådska, om de satt som vanligt på sina platser.
Även med en så sen utpassering som 23. 20 genom Skandias huvudentré har Skandiamannen 90 sekunder på sig till den position där skotten faller 23.21,30. Att gå från entrén till denna position tar högst 40 sekunder, vilket ger Skandiamannen 50 sekunder att agera på.
Paret Palme befinner, enligt polisman Jan Länninges beräkningar, 52 sekunder från platsen där skotten föll när Nicola F möter dem strax norr om Skandias huvudentré. Enligt Lisbet Palme skedde inget stopp på vägen, i alla fall inget som hon säkert kunde påminna sig. I hennes vittnesmål sker heller inget möte med någon tredje person.
Om vi ändå ger makarna Palme 10 extra sekunder för ett stopp på vägen fram till brottsplatsen, blir tidpunkten cirka 23.20, 30 då Nicola F möter paret Palme strax norr om Skandias huvudentré. Då har Skandiamannen en halvminut på sig att från entrén ta sig norrut, upptäcka paret Palme och vända om.
Även med ogynnsamma tidsmarginaler hinner Skandiamannen göra vändan norrut på Sveavägen. Skulle det INTE vara Skandiamannen som Nicola F i möter (mot min förmodan), har han förstås ännu mer tid på sig att ta sig till den position där skotten föll.
Gunnar Wall tar också upp Skandiamannens iakttagelse av vittnes Lars J. Just den iakttagelsen var avgörande för Palmeutredarna i ett tidigt skede av utredningen. Den visade att Skandiamannen varit på brottsplatsen (det var också hans avsikt när han ringde polisen dagen efter, att befästa sin närvaro på brottsplatsen EFTER skotten).
Frågan är: var befann han sig när han såg vittnet Lars J? Själv ger han sig positionen intill Palme, talandes med Lisbet. Efter att Lisbet pekat ut riktning och gett signalementet blå täckjacka, ser han Lars J där han står och tittar in mot brottsplatsen.
Att detta inte har hänt, råder det inget tvivel om. Skandiamannen befinner sig någon annanstans. På samma trottoar, några meter längre bort, men fortfarande i den sektor där Lars J kan iakttas är Gunnar Walls förslag. En förflyttning på tre meter som verkar räcka för att göra honom helt osynlig för övriga brottsplatsvittnen.
Vid den här tidpunkten är 8-10 personer i närheten av Palme. Tre bilar står på gatan, brottsplatsen en avgränsad yta där man inte kan försvinna i mängden. Ska man hävda att Skandiamannen befinner sig i den här positionen på Sveavägen får man stödja sig på uppgifter som inte finns.
Det finns andra positioner där Skandiamannen kan ha iakttagit Lars J. Det kräver dock en tidigare utpassering, och det finns inga vittnesuppgifter som stödjer att han befunnit sig i närheten av brottsplatsen.
Min inställning är att Skandiamannen ser Lars J under språngmarschen, passerar honom på Luntmakargatan och sedan med en huvudvridning kan se honom på vägen uppför trapporna, där sista chansen ges uppe på krönet.
Punkt 8 Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?
Här återkommer Wall till att inga personer vid Grand eller på mordplatsen reagerat för Skandiamannen. Låt mig summera: brottsplatsvittnet Leif L reagerar spontant för Skandiamannen när han framträder i media under mars-april 1986, uppenbarligen gör det honom misstänksam men i det förhör där han yttrar sina misstankar låter förhörsledaren honom inte utveckla ämnet.
Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.
Brottsplatsvittnet Lars J reagerar sommaren 2018 för första gången sedan 1986 igenkännande för en person. Det är ”mycket möjligt” att det var Skandiamannen som passerade honom på Luntmakargatan, säger han.
Grandvittnet Mårten Palme reagerar sommaren 2018 igenkännande för Skandiamannen när han för första gången får se bilder och videoklipp. Han liknar den person Mårten Palme såg vid en möbelaffär intill Grand.
Hur hade resultatet blivit om Skandiamannen presenterats för relevanta vittnen på brottsplatsen och vid Grand när minnesbilderna var någorlunda färska? Trots uppmärksamheten i våras är det förmodligen ett antal vittnen som inte har en susning om Skandiamannen. I vittnes Leif L:s fall var det bara på en direkt fråga från förhörsledaren som han tog upp att han sett Skandiamannen i media och reagerat för hans historia.
Punkt 9 Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen
Här får Gunnar Wall vidgå att det fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste, utförd av Jerker Söderblom Däremot verkar han anse att den höll låg kvalitet. Ingen utanför polishuset har sett den, så det är svårt att avgöra. Själv ansåg Söderblom att en av viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för hitta kurder där inga fanns.
Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete. Krusell hade gott anseende bland journalister som inofficiell talesman för Palmeutredningen. ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”, sade Krusell till undertecknad.
Delar av det material Söderblom arbetat med finns medtaget i den rekonstruktion som medföljer Gärningsmannaprofilen. Där finns exempelvis vittnesmål från personer som uppehållit sig vid eller passerat Dekorimahörnan minuterna före mordet. Gemensamt för vittnesmålen är att man inte sett någon väntande gärningsman.
Punkt 10 Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren
Gunnar Wall påpekar att vännerna lämnar omdömen om Skandiamannen som att han kan inte kan vara mördaren, han var för harmlös, han hittade på allt för att göra sig intressant. Det är värdeomdömen från vänner som inte vill se Skandiamannen som mördaren. Lika eniga är de också om hans bitterhet över att livet gick honom emot, uteblivna erkännanden, att vännerna inte tog honom på allvar, hans naiva fixering vid att få göra sig bemärkt, Palmehatet … allt delar i ett mönster som känns igen från forskningen kring politiska mord.
Det politiska motivet och hans psykologiska profil ser jag som tillräcklig förklaring till att han agerat på egen hand. Givet att tillfället gavs och i en situation och en miljö där han tordes agera. Tillsammans med en tillräcklig mängd alkohol.
Om Skandiamannen ingår i en grupp som drivs av ideologiska och patriotiska skäl skulle jag säga att det är samma psykologiska drivkrafter bakom hans engagemang i en sådan grupp som om han skulle ha utfört mordet på egen hand.
Slutligen ägnar Gunnar Wall ägnar mycket utrymme åt att befästa möjligheten av att det fanns walkie-talkieförsedda grupper ute under mordkvällen. Och där är vi överens.
Däremot finns det inget som binder någon sådan grupp till mordet eller gärningsmannen, trots att det har lagts ner åtskilligt arbete på att hitta sådana kopplingar. Inte heller i den senaste boken av Jan Stocklassa (där Gunnar Wall medverkar som faktagranskare och handledare/mentor) finns det några sådana bevisade kopplingar mellan huvudpersonen och brottsplatsen.
Och det är det som är så befriande – eller provocerande – med Skandiamannen. Där alla andra spår upplöses i tomma intet på brottsplatsen, där börjar historien om Skandiamannen. Det ska bli intressant att få ta del av sista kapitlet i den historien så småningom.
Skandiamannen i Rapports reportage i april 1986. Bilden visar ungefär den position där han enligt egen uppgift befann sig när mördaren sköt.
”DET ÄR UTIFRÅN ETT FÖRSVAR AV DEN EGNA TEORIN som Gunnar Wall läser min bok”, skriver Thomas Pettersson i sitt svar till min recension av Den osannolika mördaren.
Han hävdar samtidigt att jag gör det på ett ”lurigt” och ”försåtligt” sätt. Jag låtsas visserligen granska hans teori med en ambition till objektivitet, men det är bara kamouflage: ”Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.”
Min första reflektion var: vad ska jag svara på sådan kritik?
Jag ska lite senare i texten komma till mina egna slutsatser kring mordet – och i vilken utsträckning de skiljer sig från eller sammanfaller med Thomas Petterssons. (Var beredda på vissa överraskningar!)
Men innan dess vill jag dröja mig kvar vid vad som är nytt i Thomas Petterssons bok – och i hans svar på min kritik av boken.
Låt mig först säga att upplägget på min recension för all del var mycket medvetet valt – men inte för att jag ville vara försåtlig eller lura någon. Tvärtom valde jag att fokusera på sådant som utifrån en granskning av Petterssons egna tankegångar bäst kunde bidra till att vidareutveckla debatten kring den olösta mordgåtan.
Min utgångspunkt var följande: Thomas Pettersson har presenterat en argumentering för att fallet är löst, för att mördaren är identifierad och för att det nu finns en mer eller mindre heltäckande förklaring till vad som skedde på Sveavägen. En sådan argumentering förtjänar att granskas.
Självklart kan den som inte håller med Pettersson polemisera mot honom på många sätt. Den som tror att Victor Gunnarsson var mördaren skulle kunna skriva ett antal sidor om alla de indicier som tycks peka i den riktningen. Den som i stället är inne på att det var Christer Pettersson skulle kunna göra något liknande, men med missbrukaren från Rotebro i fokus. Den som i likhet med Jan Stocklassa – författaren till den senaste boken om mordet – fokuserar på Sydafrikaspåret skulle kunna lyfta fram sådant som talar för det, och därmed mot teorin om den ensamme Skandiamannen. Och så vidare.
För egen del har jag ingen favoritmördare. Men jag kunde ju ha baserat hela min recension på en del hypoteser jag själv har om hur mordet gick till och ställt dem mot Thomas Petterssons resonemang ifall jag hade velat.
Det gjorde jag inte. För jag tycker att det lite grann hade varit att missa poängen med den diskussion som Pettersson väckt. Han har skissat en beskrivning av vad han tror hände på Sveavägen. Och då faller det sig mest naturligt att gå in i detalj på vad han tar upp för att bedöma meriterna och svagheterna som så att säga ligger internt i just den hypotesen. Hänger den ihop? Har den logiska brister? Har den stöd i de faktauppgifter som direkt berör den?
Det var där jag började när jag tog mig an att recensera boken.
Filterartikeln hade jag skrivit om tidigare så en hel del av det som står i den hade jag inte heller anledning att beröra. Men i boken presenterar Pettersson en anmärkningsvärd hypotes som inte fanns med i artikeln, nämligen att Skandiamannen var vid Grandbiografen i samband med att makarna Palme kom ut från filmen. Petterssons förmodade Palmemördare skulle alltså inte bara ha varit vid bion omkring klockan 21 och då upptäckt statsministerparet i enlighet med vad som skissades i Filterartikeln. Han skulle senare på kvällen ha gjort en andra avstickare till Grand, den här gången för att mörda Palme efter filmens slut. Men så skulle modet ha svikit honom och han skulle ha återvänt till arbetet än en gång. Enligt Thomas Pettersson tog han sig troligen in i huset bakvägen utan att bli upptäckt.
Och sedan? Ja, enligt samma hypotes hade han därefter stämplat ut, förflyttat sig till entrén där han växlade några ord med väktarna, gått ut på gatan och promenerat norrut, inte söderut som han själv uppgett i förhör. Orsaken kunde – enligt Petterssons funderingar – ha varit att han tänkte ta en nattbuss som gick hem till Täby i stället för att satsa på att ta sig till T-banan.
Sedan Skandiamannen traskat en bit norrut hade han – fortfarande enligt Pettersson – träffat på makarna Palme och bestämt sig för att trots allt begå det mord han nyss inte vågat genomföra. Han lät statsministerparet passera och följde sedan efter, förbi Skandias entré och vidare till Dekorimahörnan där han sköt ihjäl Sveriges regeringschef.
Det mest uppenbart anmärkningsvärda med detta scenario var kanske att det utgick från att Skandiamannen begav sig iväg från Grand strax efter paret Palme – men att han måste ha varit oerhört mycket snabbare än de. För sin del hann han förflytta sig till Skandiahusets baksida på Luntmakargatan, ta sig in i byggnaden, stämpla ut, prata lite med väktarna i entrén och sedan gå ut på Sveavägen – och då hade fortfarande inte Olof och Lisbeth Palme hunnit fram till den plats där han befann sig.
En krånglig och långsökt hypotes kan det tyckas. Men den var uppenbart inspirerad av Petterssons samtal med Mårten Palme, ett samtal som kom till stånd efter publiceringen av Filterartikeln och som redovisas i boken. Det är där Mårten säger att han kan tänka sig att det var Skandiamannen han såg utanför biografen efter föreställningen.
Det vore förstås en sensationell framgång för Thomas Pettersson och hans utpekande av en Palmemördare om en av statsministerns söner kunde fylla i en pusselbit som gjorde mordscenariot om inte komplett så i alla fall avgjort mer sammanhängande än tidigare.
Men är det troligt att det var så här det gick till?
Det tyckte inte jag när jag läste boken. Och för att föra diskussionen om Skandiamannen framåt bestämde jag mig för att detaljerat redovisa mina invändningar mot Petterssons nya hypotes i min recension.
Mycket kom att handla om konkreta detaljer som vittnesiakttagelser och tidsuppgifter. Det blir ju så när en indiciekedja ska utsättas för prövning.
Jag hade hoppats att Thomas Pettersson skulle ta till sig dessa mina invändningar – eller bemöta dem på ett övertygande sätt.
Tyvärr har han, som jag ser det, inte gjort vare sig det ena eller andra i någon större utsträckning. Men det är inte för sent. Jag vill gärna fortsätta den diskussionen och hoppas på bättre svar från Pettersson. Så därför presenterar jag här vad jag betraktar som de tio viktigaste kritiska punkterna jag tog upp i recensionen, tittar på vad Thomas Pettersson svarat och kommenterar hans svar.
Punkt 1) Var Skandiamannen verkligen vid Grandbiografen klockan 21? Den här punkten är viktig, för om han inte var där då, när den sena föreställningen av Bröderna Mozart började, och träffade på paret Palme är det osannolikt att han skulle ha begett sig till bion omkring klockan 23.när filmen slutade.
De två kända vittnesmålen som tycks handla om en Grandman vid 21-tiden passar illa in på Skandiamannen förutom att ett av dem, från Hubert F, handlar om en man som bär ”skärmmössa med öronlappar”. Hubert beskriver dock mannen som senig och sportig och iklädd jacka, inte rock. Och så har mannen en ”rak näsa med buckla upptill” – ingen uppenbar likhet med Skandiamannen.
Viktigare ändå: väktaren Anna-Lisa G som Thomas Pettersson åberopar som källa till att Skandiamannen var ute vid 21-tiden säger inte så i polisförhöret med henne. Där anger hon tydligt att när han han kom in till Skandia efter att ha ätit middag var klockan bara omkring 20.10.
Thomas Pettersson hänvisar i sitt svar till att Per H, en anställd på försäkringsbolaget, hade fått höra av Anna-Lisa G att Skandiamannen i själva verket kommit tillbaka från middagen vid 21-tiden. Pettersson underbygger Per H:s trovärdighet med att denne tidigare jobbat jobbat som polis i 17 år och var en ”van brottsutredare”. Dessutom säger Pettersson att han själv talat med Anna-Lisa G många år senare och att hon då gett Per H rätt men samtidigt förklarat att hon ”har lite svårt med tiderna”.
Pettersson diskuterar inte konkret vittnesmålen om en Grandman som tycks ha funnits på plats klockan 21. Han säger däremot att de olika vittnen som berättat om en mystisk man utanför biografen har gett så olika signalement att slutsatsen bör vara att ”vi har att göra med flera Grandmän”.
Min kommentar: Thomas Pettersson har själv många gånger anklagat olika poliser med anknytning till Palmeutredningen för grov inkompetens, så hans auktoritetsargument till förmån för Per H borde väl ha ett rätt begränsat värde även i hans egna ögon. Och vad gäller Anna-Lisa G: hon må möjligen ha haft lite svårt med tiderna. Men desto mer viktigt då att ta en tidig och i förhör dokumenterad uppgift på allvar, den som redovisar att Skandiamannen kom in från middagsutflykten långt innan paret Palme kommit till Grand. Förhöret hölls efter hennes tidiga kontakter med Per H och hon visste att det fanns ett intresse från polisen kring Skandiamannen. Om hon var osäker på tiderna vid tiden för förhöret borde det ha kommit fram då. Det gjorde det inte alls.
Det är värt att notera att Thomas Pettersson inte konkret försöker värdera Hubert F:s vittnesmål – trots att dennes observation av en man med skärmmössa och jacka för tankarna till mannen som Mårten Palme berättat om. Formuleringen om att ”vi har att göra med flera Grandmän” ger ett lite lättsinnigt intryck, ungefär som om det är fritt fram att välja ut sådana vittnesmål som passar det egna syftet bäst och strunta i andra.
Punkt 2) Det finns även en hel serie dramatiska vittnesmål från biografen om en Grandman som är synlig vid 23-tiden. Och det finns omständigheter som gör att de tycks hänga ihop med vittnesmålen från 21-tiden. Men den sammantagna signalementsbilden pekar inte på att det skulle handla om Skandiamannen.
Thomas Pettersson som alltså i stort sett avstår från att analysera Grandvittnesmålen drar ändå slutsatsen att den man som observeras av Anneli K och Margareta S bör vara samme man som Mårten Palme sett – och att det verkar vara Skandiamannen. Han skriver att det finns fler vittnesmål från 23-tiden som påminner om Skandiamannen men preciserar sig inte.
Min kommentar: Anneli K och Margareta S talar, liksom Mårten Palme, om en man med keps och glasögon. Men de är också eniga med Mårten om att han hade en jacka, inte en rock – vilket pekar bort från Skandiamannen samtidigt som deras och Mårtens vittnesmål tycks koppla samman observationen med den som Hubert F gjorde vid 21-tiden, en observation som Thomas Pettersson inte känns vid.
Det hade varit givande att få veta om Thomas Pettersson anser att vittnesmålet från flygledaren Lars Erik E handlar om Skandiamannen – eller om han tänker sig att det är en annan Grandman. Lars Erik har målande berättat om en skrämmande man som syntes samma tid och på samma plats som mannen som Anneli och Margareta observerade. Även Lars Erik kommer med signalementsuppgiften jacka, men skillnaden i Lars Eriks beskrivning är att mannen hade en gulaktig mössa, inte en keps.
Variationer i vittnesmål är ju vanligt förekommande. Men flera gånger återkommer uppgiften att det synts en mystisk man med keps/skärmmössa, glasögon och jacka – inte rock. Om Thomas Pettersson – baserat på Mårten Palmes uppgifter – tänker hålla fast vid sin hypotes om att Skandiamannen varit vid Grand två gånger under kvällen borde han titta närmare på hela raden av vittnesmål som förefaller ha med övervakning av bion att göra.
Punkt 3) Jag refererar Elving Gruvedal som arbetat som kommissarie vid Stockholms polisens tekniska rotel och skrivit en bok om Palmeutredningen. Gruvedal gjorde en noggrann analys av vittnesmålen från Grand respektive Dekorimahörnan och kom fram till att Grandmannen knappast är mördaren men att han kan vara mördarens medhjälpare.
Thomas Pettersson nämner att Gruvedal gjort en analys av Grandavsnittet men kommenterar den bara med orden: ”Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.”
Min kommentar: Det är värt att notera att Thomas Pettersson undviker att kommentera Gruvedals slutsats, att Grandmannen och gärningsmannen var olika personer. Det lilla han skriver förefaller ändå öppna för ett diskret medgivande av att Skandiamannen kanske inte varit vid biografen i alla fall – och att det därmed i så fall inte var honom som Mårten Palme såg.
Punkt 4) Om Skandiamannen gett upp sina mordplaner vid bion och begett sig till sin arbetsplats är det osannolikt att han skulle ha hunnit stämpla ut så tidigt som 23.19.
Thomas Pettersson säger ingenting om detta.
Min kommentar: Detta är förstås helt centralt för trovärdigheten när det gäller hans försök att inkludera Mårten Palmes vittnesmål i sin huvudhypotes om Skandiamannen som gärningsman.
Punkt 5) Nicola F:s beskrivning av mannen som kommer gående efter makarna Palme stämmer inte alls överens med att denne skulle vara en förföljande Skandiaman. Den stämmer bättre med vittnet Anders B som bevisligen befann sig i området.
Thomas Pettersson säger att det enda i Nicolas beskrivning som passar in på Anders B är den blå jackan och att ”Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B” när det gäller vem Nicola såg.
Min kommentar: Skandiamannen hade inte en blå jacka utan en mörk rock. Nicola nämner inte vare sig glasögon eller keps. Däremot säger Nicola att han först trodde att mannen var en säkerhetsvakt men att han ”gick lite underligt” vilket väl kan stämma bra med att Anders inte var alldeles nykter. Det enda som kan peka i Skandiamannens riktning var att Nicola tyckte att mannen var ”för gammal för att vara säkerhetsvakt” – Skandiamannen var 52 år vid tiden för mordet. Å andra sidan fyllde Anders B 40 det året och efter sin rejäla middag med alkoholförtäring tillsammans med arbetskamraterna rörde han sig knappast som en ung vältränad polis.
Punkt 6) Det tycks inte finnas någon tillförlitlig dokumentation som visar att Skandiamannens egen version av när han stämplade ut är felaktig. Han lämnade sin egen version tidigt och måste ha förstått att den skulle gå att kontrollera. Och hans egen beskrivning av att han skyndade sig ut i samband med utstämplingen är svårförenlig med att han skulle ha velat dölja att han kommit ut på gatan i ett tidigt skede.
Thomas Pettersson säger att Roland B som kontrollerade tiden på Skandiamannens begäran var känd som ”Mr Noggrann” på Skandia och att han aldrig tvekat när han redogjort för sin uppfattning för olika personer.
Min kommentar: Den första dokumenterade gången Roland B yttrar sig är den 9 juni, flera månader efter mordet. Trots sin noggrannhet tycks han inte ha sparat och visat upp någon dokumentation från korrigeringen av stämpeluret utan går på sina minnesbilder. Och i polisförhöret är han i själva verket rätt bluddrig i sitt sätt att uttrycka sig:
Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.
Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur.
Punkt 7) Sannolikheten för att Skandiamannen skulle ha stämplat ut redan 23.19.00 eller mycket nära den tidpunkten är svårberäknad även om Roland B:s version skulle vara den sanna. Stämpeluret visade inte sekunder.
Thomas Pettersson medger att stämpeluret inte visade sekunder och skriver att tiden 23.19 kan betyda allt från 23.19.00 till 23.19.59. Han hänvisar till olika uppskattningar som säger att Skandiamannen kom ut på gatan 23.20 och tycks finna uppgiften rimlig. Men han försöker inte placera in tiden på skalan 23.20.00 till 23.20.59.
Slutligen skriver Thomas Pettersson – som ett sätt att försöka bestämma tiden för utstämplingen – att Skandiamannen uppger sig ha sett vittnet Lars J när denne kikar ut mot brottsplatsen. Han menar att det bör ha varit ungefär 23.22.10 som Lars befann sig i den positionen. Och enligt Pettersson bör Skandiamannen ha iakttagit Lars J i samband med sin flykt från mordplatsen.
Det underförstådda argumentet är att för att hinna med att skjuta Olof Palme måste Skandiamannen ha begett sig ut tidigt,
Min kommentar: om Skandiamannen är mördaren blir det mycket trångt om tid om han kommer ut 23.20.00 vilket är den tidigaste tid som förekommer i Thomas Petterssons svar.
Vi föreställer oss att han gjorde som Thomas Pettersson är inne på, han begav sig norrut, mötte till sin häpnad makarna Palme, lät dem passera och följde sedan efter dem förbi Skandias entré och fram till mordplatsen där han sköt statsministern.
För att hinna med en sådan manöver måste han i princip ha mött paret Palme direkt norr om Skandiaentrén. Och det borde vittnet Nicola F ha sett, eftersom han mötte Olof och Lisbeth just vid Skandias entré. Kommer Skandiamannen ut på gatan en halv minut senare, 23.20.30, kan han omöjligen ha hunnit med en sådan manöver. Och om vi tror på hans egen tid för utstämplingen, 23.20 plus ett okänt antal sekunder, bör han inte ha varit ute på gatan förrän kring 23.21. Det är omkring 30 sekunder före mordet. Då blir Thomas Petterssons scenario fysiskt omöjligt med god marginal. Det är därför det är så viktigt för Pettersson att få till en så tidig utstämplingstid som möjligt. Men det blir alltså svårt att få till en trovärdig kronologi även under villkor som är som mest gynnsamma för hans hypotes.
Kvar finns uppgiften om Skandiamannens iakttagelse av Lars J, något som han själv berättat om. Lars stod stilla en stund och tittade ut mot Sveavägen, så Thomas P:s val av klockslaget 23.22.10 är förstås lite höftat och kanske valt för att passa in på när den flyende mördaren kan ha kastat en blick på Lars. Men kvar finns det uppenbara förhållandet att Skandiamannen – precis som Lisbeth Palme – kan ha sett Lars från en position på Sveavägens trottoar. Det vill säga: precis den sorts vittnesobservation av Lars som ingår i Skandiamannens egen berättelse.
Punkt 8) Skandiamannen väljer själv att framträda med namn och bild, först i Svenska Dagbladet och sedan i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport. I TV-inslaget är han klädd som under mordkvällen och springer till och med på Tunnelgatan. Ändå är det inget vittne från vare sig Grandbiografen eller mordplatsen som hör av sig till polisen och slår larm.
Thomas Pettersson säger att vissa brottsplatsvittnen avstod från att följa mediebevakningen av mordet. Han tror också att Skandiamannens framträdande i Rapport kan ha fått vittnen som såg det att godta att denne förväxlats med mördaren och därför inte var intressant. När det gäller frågan om varför inga vittnen från Grand tycks ha slagits av tanken att de sett Skandiamannen utanför bion vill Pettersson framhålla att Mårten Palme nu ”noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen”.
Min kommentar: de vittnen som observerat en mystisk man utanför Grand hade i flera fall haft tid att göra ganska detaljerade iakttagelser. Inget av dessa vittnen reagerade över Skandiamannen förutom Mårten Palme – och han gjorde det mer än 32 år efteråt, och först då Filter lanserat teorin om Skandiamannen som mördare.
Punkt 9) Det finns inga belägg för att vittnena på mordplatsen skulle ha identifierat alla som var där – varför man inte kan dra några slutsatser av att Skandiamannen tycks saknas som mordplatsvittne i andras vittnesmål från platsen. Jag nämner vittnet Stefan G som bara kände igen två personer när han fick se foton på andra vittnen. Och jag citerar tidigare spaningsledaren Stig Edqvist som beklagade att de tidigare utredarna inte gjort något försök att genom vittnesförhör försäkra sig om att polisen verkligen hade koll på alla som befann sig i Dekorimahörnan.
Thomas Pettersson säger att det 1987-88 genomfördes en utredning om vilka vittnen som fanns på mordplatsen av kommissarien Jerker Söderblom och ger intryck av att den borde betraktas som tillförlitlig.
Min kommentar: Söderbloms utredning är, som Pettersson påpekar, belagd med sekretess. Men det står klart att det rör sig om en inläsning och sammanställning av gamla förhör, vilket förstås inte har mycket gemensamt med förhör med vittnen direkt efter mordet där det ställs direkta frågor om vilka personer som respektive vittne observerade på platsen. Till det kommer att Söderbloms kartläggning ingick i hans arbete med att leta bevisning mot PKK, något som Thomas Pettersson själv i förbifarten medger i sin bok: huvuduppgiften med kontrollen av vittnesmålen från Sveavägen var ”att utröna om det kunde finnas tidigare oupptäckta kurder bland utsagorna”. (sid 89)
Det ska tilläggas att Söderbloms arbete med PKK-spåret tillhörde lågvattenmärkena i Palmeutredningen när det gällde polisiär hederlighet. Det avslöjades under hovrättsförhandlingarna i Palmerättegången. Christer Petterssons försvarare hade åberopat en promemoria från Söderblom där denne påstod att vittnesuppgifter pekade på att mordet förövats av en grupp personer som härstammade från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Promemorian hade Söderblom skrivit just i samband med det nyss nämnda letandet i förhörsprotokollen efter möjligen synliga kurder på Sveavägen.
Palmeåklagarna svarade med att kalla in Söderblom som vittne. Och han erkände beredvilligt att han fantiserat ihop sina slutsatser om en attentatsgrupp från Mellanöstern – syftet hade varit att på det sättet ge ökat utrymme åt PKK-spåret.
Punkt 10) Petterssons egna redovisning av vad bekanta till Skandiamannen säger om dennes personlighet leder inte till slutsatsen att denne framstår som en trolig gärningsman.
Thomas Pettersson säger att han försökt beskriva Skandiamannens ”psykologiska profil och livshistoria” och varit noga med att göra det ”så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren.”
Min kommentar: Ja, den research som Thomas Pettersson gjort kring Skandiamannen är beundransvärd och det hedrar honom att han redovisar väldigt många uppgifter som talar mot hans egen tes. Men vad som är bekymmersamt är just att han inte kan släppa tesen trots att det finns så mycket som talar mot den.
Det var de tio viktigaste punkterna.
I övrigt pekar jag på en rad sakfel i boken. Thomas Pettersson väljer att inte kommentera dem och det behövs ju inte heller om han godtar mina korrigeringar.
Jag tar också upp kritik av hur Mattias Göransson, chefredaktören för Filter, argumenterat kring Skandiamannen och hur Pettersson och han själv nu hittat ”den heliga graal”, sanningen om Palmemordet som alla andra missat. Thomas Pettersson väljer att inte försvara Göransson utan att lämna den saken åt honom själv. Det är också förståeligt.
På samma sätt avstår Thomas Pettersson i sitt svar från att befatta sig med en annan av sina allierade, gärningsmannaprofileraren Ulf Åsgård. Det är Åsgård som hävdar att ifall proffs velat mörda Palme hade de rest en stege mot baksidan av dennes lägenhet. Och likaså håller sig Pettersson borta från att förklara varför Åsgård kommit fram till en helt annan gärningsman än han själv. Åsgård får, i likhet med Mattias Göransson, begripligt nog försvara sina egna resonemang.
* * *
Låt mig nu ta upp något annat – nämligen skillnaderna mellan Thomas Petterssons och min syn på mordutredningen och mordgåtan. Jag vill nämligen hävda att de skillnaderna faktiskt är mycket mindre än vad Pettersson ger intryck av i sitt svar. Förutom när det gäller en sak: att jag anser att det är långt ifrån bevisat att mordet på Olof Palme var ett impulsdåd utfört av Skandiamannen.
I det sammanhanget är det intressant att Thomas Pettersson nu i sitt svar kommer med en reservation till sin egen tes.
Han menar att jag gör fel som enbart diskuterar Skandiamannen som ensam gärningsman och skriver att det i hans bok finns ett ”scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.”
Förvisso finns det ett sådant scenario som hastigt nämns i boken, även om Pettersson i alla fall där ger intryck av att förkasta det. Om han nu trots allt är villig att lyfta fram det som ett tänkbart alternativ så talar han faktiskt om ”en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen” för att låna hans formulering om mina tankegångar.
Det är bra att Thomas Pettersson medger att en komplott kan vara en möjlig förklaring till mordet, då krymper graden av oenighet oss emellan.
Samtidigt undergräver han förstås en del av sitt eget teoribygge när han medger denna möjlighet. Om Skandiamannen var en del av en sådan grupp, vad händer då med Petterssons resonemang kring dennes psykologiska profil? Och vad händer med hela det mordscenario som vi diskuterat ovan?
Kanske känner Thomas Pettersson själv att han försvarat sin tes om den impulsive ensamme gärningsmannen så hårt att han nästan glömt intressanta rön som kan peka i en annan riktning, rön som han kommit fram till i sina efterforskningar.
Innan vi går in på vad Thomas Pettersson faktiskt redovisat i den vägen, låt mig börja med att visa vad jag för egen del sagt – alltså sådant som jag gissar att Pettersson syftat på när han talat om att jag bara skulle vilja försvara min egen teori när jag recenserat hans bok.
Ett centralt inslag i mina tankegångar som de utvecklats under årens lopp är att mordet på Sveavägen – och den hittills framgångslösa utredningen av det – måste förstås i förhållande till att Palme var en kontroversiell politiker som av starka grupper i det svenska samhället sågs som en farlig person, en landsförrädare.
Det här gjorde att de som varit satta att utreda mordet – särskilt de som jobbade med frågan de första åren – var medvetna om att de rörde sig på känslig mark och att vissa saker kunde vara bekymmersamma att ens översiktligt undersöka.
Det finns också bestämda tecken på att det under mordkvällen pågick övervakningsaktivitet i Gamla Stan och runt mordplatsen – övervakningsaktivitet som inte nödvändigtvis var kopplad till mordet men som åtminstone var alltför känslig för att i efterhand redovisa.
Ett skäl till detta är tecknen på att övervakningen hade kopplingar till den hemliga motståndsrörelsen Stay Behind. Det var ett nätverk som fanns i samtliga västeuropeiska länder under det kalla kriget och som samordnades av NATO. Det ursprungliga syftet var att förbereda för gerillaaktioner efter en sovjetisk invasion av Västeuropa. Men snart kom dessa strukturer att ta på sig långtgående hemliga uppgifter även i fredstid. I vissa fall, som i Italien, fanns det tydliga trådar mellan Stay Behind och terrordåd som utfördes för att stärka militärens och polisens inflytande över staten och politiken.
Existensen av detta nätverk i det formellt neutrala Sverige var förstås extremt känslig att offentligt medge, inte minst 1986 då det kalla kriget fortfarande pågick.
Jag citerar ur min bok Konspiration Olof Palme:
”Mycket pekar på att det var agenter från Stay Behind som fanns i kvarteren runt mordplatsen och som observerats av ett antal vittnen /…. / Betyder det att Stay Behind också hade någon sorts roll i förhållande till morddramat? Det kan vi inte veta säkert med nuvarande kunskap. Men möjligheten är förstås påtaglig.” (Sid 243)
”Det finns en rad saker som blir helt obegripliga om vi inte godtar att olovlig kårverksamhet, kontraspionage och underrättelseverksamhet ingick i spelet runt Olof Palme – ända till slutet.” (Sid 350)
”Vi kan /…/ vara ganska säkra på att en eller flera enheter inom Stay Behind bedrev spaningsarbete med walkie-talkies under mordkvällen, ett spaningsarbete som mörkats i 30 år. Vi har likaså stor anledning att dra slutsatsen att såväl dessa spanare som gärningsmannen i Dekorimahörnan visste att Palme skulle komma promenerande söderut efter bioföreställningen. Den sammantagna bilden pekar helt enkelt på att mordet var extremt välplanerat och att Palme i praktiken leddes i en fälla.” (Sid 385-86)
Som synes drar jag inga bestämda slutsater om det svenska Stay Behindnätverkets eventuella inblandning i själva mordet. Trots den reservationen är det förstås rätt långtgående slutsatser. Mina skäl till dem framgår i Konspiration Olof Palme, jag ska inte utveckla dem här.
Vad säger då Thomas Pettersson? Låt oss gå till hans bok Den osannolika mördaren.
Pettersson skriver om hur han kunnat ta del av intervjuer som Dagens Nyheters pensionerade ledarskribent Olle Alsén gjort med en tidigare CIA-agent och en tidigare svensk IB-anställd : ”Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.”
I boken beskriver Pettersson hur ledningen för nätverket bestod av ”representanter för regeringen, LO, SAF, polis och militär” och att det byggdes upp genom celler där medlemmarna använde täcknamn. En av de få medlemmar i verksamheten som framträtt offentligt var en tidigare major vid Svea Livgarde, Reinhold Geijer, som berättat ”James Bond-liknande” övningar vid ett gods i England. Utbildningen handlade bland annat om sabotage ”liksom att ta livet av inhemska kollaboratörer med regelrätta lönnmord”.
Alsén delade också med sig ett dokument till Thomas Pettersson, ett dokument som tycktes koppla samman Stay Behind och aktiviteter i Skandiahuset med Palmemordet. (Pettersson sid 134-38)
Att det funnits en koppling mellan Stay Behind och Skandia tidigare kunde Thomas Pettersson konstatera: ”Organisationen hade ett litet kontor i Skandiahuset med en egen ingång från baksidan.” Han försökte undersöka om sådana kopplingar fortfarande fanns vid tiden för Palmemordet men lyckades inte. Och han sammanfattar: ”I andra västeuropeiska demokratier har organisationen granskats i statliga utredningar, men i Sverige är Stay Behind fortfarande en mestadels outforskad del av vår historia.” (Sid 145)
Thomas Pettersson konstaterar också att Skandiamannens exhustrus mor hade varit nära bekant med den tidigare nämnde Stay Behindmedlemmen Reinhold Geijer. (Sid 154)
Och längre fram i boken kommer han in på sina efterforskningar kring två grupper som brukar kopplas till Stay Behindnätverket. Förre chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, berättade om dem när han intervjuades av författaren Anders Jallai 2011. Frånstedt kallade dem Grupp Barbro och Grupp Lennart, kopplade dem till walkie-talkieobservationerna runt mordplatsen och menade att de kunde ha med mordet att göra. (Sid 161)
Pettersson berättar att han lyckades få kontakt med personer som ingått i Grupp Barbros inre kärna. En av dem berättade: ”Gruppen hade ett bra samarbete med Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Vi kunde göra sådant som låg utanför deras befogenheter och kompetens.”
Gruppen sysslade, enligt Pettersson, ”med allt möjligt, från politisk övervakning till vanlig brottsbekämpning”.
Vad gällde Grupp Barbros attityd till den svenske statsministern sa den före detta medlemmen till Thomas Pettersson: ”Palme? Han skulle ha dinglat för länge sedan.”
Samma person förnekade att gruppen skulle ha ägnat sig åt spaning på Palme, men tillade: ”Däremot dök han ju upp på en del underliga ställen. Det rapporterades i så fall i efterhand.”
Thomas Pettersson menar i boken att det inte var någon ”djärv gissning” att gruppen befann sig vid Sveavägen för att spana på knarkfärsäljning och annan kriminalitet denna lönehelg.
Han undersökte också Grupp Lennart och fann att den leddes av ”en välkänd figur inom det svenska näringslivet” som ”gick beväpnad med en pistol i ett armhålehölster” och som varit involverad i internationell vapenhandel.
Thomas Pettersson: ”Framför mig tecknades en bild av en värld där ändamålen helgade medlen och där politik bara var en del av maktspelet. Och där Lennart, precis som Barbro, inte litade det minsta på landets statsminister. Frågan var hur Lennart och hans nätverk skulle reagera om Palme rubbade spelets regler.”
Thomas Pettersson konstaterar dock att han inte lyckades knyta Skandiamannen till vare sig ”Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart”. (Sid 164-66)
Han insåg att det inte var något att förvånas över: ”grupperna var hemliga och medlemmarna levde upp till den svenska devisen från andra världskriget: ’En svensk tiger’.”
Men ju mer han lärde sig om dessa grupper, desto mindre framstod det som sannolikt att en person som Skandiamannen – närsynt och lätt alkoholiserad med mera – skulle ha välkomnats som medlem. (Sid 167)
Och då började han i stället att fundera över om Skandiamannen utfört mordet på egen hand. Dessa funderingar hårdnade till sist till något som började likna en kategorisk övertygelse och det är den trosvissheten som demonstreras i boken Den osannolika mördaren.
Det hade förstås gått att resonera åt andra hållet: dessa mystiska walkie-talkiepersoner som inte framträtt kunde ha varit inblandade i mordet utan att Skandiamannen var det.
Eller så hade det ju varit tänkbart att fortsätta att hålla olika dörrar öppna och forska vidare.
Det kanske mest intressanta med Thomas Petterssons tankar kring dessa hemliga grupper kommer fram i en mening i hans svar på min recension. Han skriver:
”Förmodligen rörde sig /…/ flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen.”
Vad han talar om är i så fall om grupper som inte valt att träda fram, trots att var och en av dess medlemmar skulle kunna ha gjort observationer av betydelse för utredningen av statsministermordet. Och trots att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson i samband med trettioårsdagen av mordet offentligt deklarerade att det var av största betydelse för mordutredningen att Palmegruppen fick kunskap om dessa walkie-talkieaktiviteter.
Thomas Pettersson utgår alltså – precis som jag – från att det fanns övervakningsgrupper ute i centrala Stockholm denna fredagskväll. Och de alternativ han diskuterar hör alla hemma i de hemliga miljöer som kan sammanfattas med beteckningen Stay Behind, miljöer där det fanns en påtaglig misstänksamhet och fientlighet mot Olof Palme.
Under sina efterforskningar har Pettersson under en tid arbetat utifrån hypotesen att sådana grupperingar skulle kunna ligga bakom mordet. När han till sist överger den hypotesen är det av en enda anledning – att han inte tror att de skulle välja ut Skandiamannen som instrument för en sådan operation.
Tydligare kan knappast skillnaden mellan min och hans infallsvinkel illustreras. Han bestämde sig för att Skandiamannen var Palmes mördare. I övrigt är vi inte särskilt oeniga.
Gunnar Walls blogg 