Thomas Petterssons andra svar: Skandiamannen låter sig inte bortförklaras

De branta trapporna upp mot Brunkebergsåsen från Tunnelgatan är med största sannolikhet mördarens flyktväg. Thomas Pettersson anser sig också veta vem det var som flydde uppför trapporna den där mörka februarikvällen. Bild: Gunnar Wall

Debatten på denna blogg om Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren har varit omfattande. I boken pekar Pettersson ut en anställd på försäkringsbolaget Skandia som Palmes mördare och publicerar såväl namn som bild på mannen.

I min recension av boken invände jag mot Thomas Petterssons slutsatser. Han svarade och nyligen kommenterade jag hans svar.

Det här är ett andra svar från Thomas Pettersson.

I enlighet med policyn på denna blogg betecknas huvudpersonen i Thomas Petterssons bok inte med namn utan som Skandiamannen. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

GUNNAR WALL IFRÅGASÄTTER DET MESTA som rör Skandiamannen, ofta med metoder som låter ändamålet helga medlen. Men ju närmare själva brottsplatsen vi kommer, desto tommare ekar bortförklaringarna. Eller uteblir helt.

Av Gunnar Walls svar på bloggen kan jag se att jag uppenbarligen inte varit till räckligt tydlig vad gäller hans kritik av min bok Den osannolika mördaren. Då tar vi det igen.

Problemet med Gunnar Wall är att han blandar samman sina roller, ena stunden är han den sakkunnige experten, i nästa stund driver han sin egen agenda till stöd för konspirations-/mötesscenarioteorin och då får ändamålet helga medlen. Det gäller även hans granskning av min bok. Jag ska återkomma till det senare i texten och visa några exempel.

Att Gunnar Wall blandar ihop sina roller/intressen är inget nytt. Gunnar Wall anlitas ofta av media som sakkunnig, eller Palmeexpert om man så vill. En expert förväntas vara objektiv, saklig och opartisk. Problemet är att Walls intresse av att driva den egna konspirationsagendan allt för ofta övervinner sakkunskapen.

Ett färskt exempel. Förra veckan kom författaren Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet. I sin egenskap av Palmeexpert blir Wall ombedd av Expressen att i ett webbtv-inslag kommentera de nya uppgifterna som dyker upp i boken. En bärande del i boken är att en Palmehatare som pekas ut som en tänkbar Palmemördare av författaren. Ett bankfack tillhörande Palmehataren fick stort utrymme i media, där kunde nämligen finnas ett Palmevapen.

Enligt Expressen anser Wall att de här nya uppgifterna är ”anmärkningsvärda” och han förklarar dem ingående för Expressens reporter och bygger på spänningen med: ”Det här bankfacket skulle enligt tips innehålla vapnet, och vi får väl se vad som kommer mer om det”

Men, för Gunnar Wall är inte de här uppgifterna nya. Han har samarbetat med Jan Stocklassa under bokskrivandet, han har faktagranskat stora delar av innehållet. Ja, mer än så: ”Under Gunnar Walls nitiska överinseende har jag fått hålla tillbaka driften att presentera uppgifter och lära mig att det räcker med fakta. På vägen har han dessutom lärt mig en massa nytt om Palmemordet.” skriver Stocklassa i sitt efterord. Wall har under resans gång alltså fungerat som handledare för Jan Stocklassa. Eller ska vi säga mentor?

Palmeexperten Wall kommenterar alltså uppgifter ur en bok han som själv aktivt jobbat med och där han har påverkat innehållet. Om detta vet Expressens tittare givetvis ingenting. Jo, om man köper Stocklassas bok kan man konstatera att Gunnar Wall sitter på två stolar samtidigt. Om man läser författarens eftertexter ordentligt, vill säga.

Det här är en sammanblandning av roller vi inte tolererar i andra sammanhang. Att Gunnar Wall, i egenskap av Palmeexpert, avstår att kommentera en bok där han själv aktivt medverkar borde vara självklart. Alternativet är att han tydligt deklarerar sin roll i sammanhanget, så vi vet vilken relation han har till de uppgifter han kommenterar – eller själv är upphov till.

Nu över till Gunnars fortsatta granskning av min bok. Fokus ligger på mitt scenario där jag tänker mig att Skandiamannen upptäcker paret Palme vid Grand vid 21-tiden, övervakar dem vid 23-tiden återvänder till Skandia, stämplar ut och sedan skjuter statsministern.

Det andra scenariot, ett dråp i hastigt mod, lämnar Wall helt åt sidan. Det är dock inte mindre intressant. Det hastiga dråpet är Skandiamannens egen version av hur han tror att mordet gick till, berättat för en journalist med en inlevelse som får läsaren att undra om det är självupplevt. Problemet med varför en person skulle gå runt beväpnad, kommenterar han inte alls. Det verkar Skandiamannen inte tycka sig behöva förklara för journalisten på den tidskrift där intervjun med honom var publicerad.

Mitt tredje scenario, där en amatörmässig mindre grupp agerar under kvällen, tar Wall upp och i vissa delar är vi där överens. Problemet här är att inga grupper, med eller utan walkie-talkies, kunnat knytas till brottsplatsen och mordet. Eller till Skandiamannen.

Punkt 1 Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden?

Här hänvisar Wall till några vittnesmål om personer som på olika sätt dragit uppmärksamheten till sig utanför Grand vid 21-tiden, bland annat Hubert F som ser en person som delvis liknar Skandiamannen (de jobbar också på samma företag).

När det gäller Skandiamannens observation av paret Palme vid Grand vid 21-tiden, har jag svårt att se att det skulle ha resulterat i att han själv dragit uppmärksamheten till sig.

Skandiamannen har enligt egna uppgifter varit ute och käkat (eller druckit middag) och då kan han ha promenerat förbi biografen Grand, sett paret Palme utanför bion och förstått att de väntade på nästa föreställning. Han kan även på avstånd ha sett eller blivit uppmärksammad på paret Palme på gatan. När de var ute på stan så spreds kunskapen om att statsministern i närheten snabbt . Att han skulle ha hängt kvar utanför biografen någon längre stund fanns det ingen anledning till.

Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag. Det är på andra grunder vi kan anta att Skandiamannen upptäckte paret Palme vid 21-tiden. Dels att han vid förhör nekar till att ha lämnat Skandiahuset under kvällen, dels att det är vid inpasseringen till Skandia han för första gången ger ett motiv för att han ska stanna kvar några timmar till. Långt senare, i tidskriften Skydd och säkerhet 1992, ska han berätta att han jobbar med en trycksak för finska företaget Valmet– ett uppdrag hans närmaste arbetskamrat aldrig hört talas om.

Punkt 2 Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden?

Det är flera personer som drar uppmärksamheten till sig vid 23-tiden utanför biografen Grand. Personerna har dock uppenbart olika signalement, men har varit av intresse för utredarna. Därför är det relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden. Mårten Palmes Grandman, som liknar Skandiamannen, är en av dessa personer.

Mårtens iakttagelser kopplas ihop med vittnena Margareta S och Anneli K i Gärningsmannaprofilen. Det signalement och det uppträdande som de tre uppger är i stora delar samstämmigt, och av detta sluter sig profilerarna Åsgård och Olsson att det är samma person det rör sig om. Det är en rimlig slutsats, och pekar mot att det kan röra sig om Skandiamannen.

Punkt 3 Är Grandmannen och mördaren samma person?

Gunnar Wall berättar om förre polisen Elving Gruvedal som i en bok ansåg att vittnen på brottsplatsen talat om att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock, vilket Grandmannen inte hade. Samt att Grandmannen tycktes ha keps, glasögon och jacka, vilket bara delvis stämmer in på gärningsmannen.

När det gäller den fladdrande rocken är en bra förklaring att vittnena vid Grand såg en stillastående man, inte en springande. Att en knäppt rock ska fladdra utan att personen rör sig, ska man nog inte förvänta sig. Inte heller är definitionen av jacka eller rock självklar, det beror helt på modellen. När det gäller glasögon är de lätta att plocka av och bära i en innerficka. Två av vittnena närmast brottsplatsen, Lars J och Anders D nämner keps eller kepsliknande huvudbonad.

Vittnesmålen från brottsplatsen är väldigt spretiga, och det som kokats ner till det troligaste signalementet på gärningsmannen är tillräckligt överensstämmande med Grandmannen för att det ska kunna vara samma person, anser jag.

Punkt 4 Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception.

Om det är Skandiamannen som står vid möbelaffären, lämnar han enligt polisens (Gärningsmannaprofilens) rekonstruktion platsen 23.15. Det ger honom 4 minuter för att ta sig till Skandiahuset, ta sig in på baksidan och genom huset fram till kortläsaren och stämpla ut 23.19. Det hinner han, utan att ens behöva småspringa på gatorna eller inne i Skandiahuset. Alla tider är förstås ungefärliga, både i polisens rekonstruktion och när det gäller Skandiamannens egen utpassering.

Punkt 5 Vilken person var det vittnet Nicola F såg?

Gunnar Wall vill fortfarande hävda att det är vittnet Anders B som Nicola F ser, trots att det uppenbarligen strider mot Anders B:s eget vittnesmål. Han har inte varit så långt upp på Sveavägen, enligt hans eget vittnesmål.

Wall anför också att personen gick underligt och att det passar bra ihop med att Anders B skulle ha varit påtagligt berusad.

Nu var inte Anders B synbart berusad, och han vinglade inte. Vittnet Jan-Åke S. som höll sig intill Anders B ända fram tills han lämnade sitt vittnesmål märkte inte att Anders B var berusad över huvud taget.

Inte heller gick Anders B underligt. Senare, bland annat i samtal med undertecknad, har Nicola F preciserat personens rörelsemönster till att ”han haltade”.

Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportsinlaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.

Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.

Punkt 6. Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?

När det gäller tidpunkten för Skandiamannens utpassering fortsätter Wall att så tvivel. I första vändan hävdade han att Roland B misstagit sig på tiden, och hänvisade till hur svårt det kan vara att veta hur klockan ska justeras när vi växlar från sommar till vintertid och vice versa. Ingen logik i det, men ändamålet får helga medlen.

Wall håller fast vid att Roland B uttrycker sig på ett sätt så att han går att missförstå. Han syftar på ett bandat och utskrivet förhör som hålls i Fråga-Svar- form den 9:e juni 1986.

Förhöret är närmast ordagrant utskrivet och som erfaren journalist har Wall gjort tusentals bandade intervjuer. Skriver man ut långa intervjusvar ordagrant blir texten inte sällan svårläst för den som inte satt med under intervjutillfället. Oftast korrigerar man då texten så att svaret blir korrekt och samtidigt enkelt att läsa.
På annan plats i samma förhör och i andra sammanhang har Roland B aldrig tvekat om tidpunkten: 23. 19 drog Skandiamannen sitt kort i kortläsaren.

Att Wall ändå använder det här (inte särskilt otydliga) citatet för att så tvivel om Roland B:s uppgifter strider mot vad han erfarenhetsmässigt vet som journalist. Det är en synnerligen erfaren journalist som medvetet struntar i vad man lär sig under första året på landets journalistutbildningar – men ändamålet får helga medlen.

Mer centralt är att vi vet att Skandiamannen medvetet ljuger om sin utpasseringstid. Ja, det börjar med en redan lögn redan på lördag förmiddag när han i sitt första samtal med Roland B hänvisar till att tidningar, bland annat från Oslo, låg på och ville veta vad han haft för sig. Vid den här tidpunkten var han dock en okänd storhet för media, men det skulle han avhjälpa på egen hand.

Att han ljuger kan vi avgöra en gång för alla genom att titta på hans agerande i tingsrätten 1989. Där uppger han inför en något klentrogen advokat Liljeros att han stämplade ut 23.21. Stämpelklockan visade 23.20 men kontrollen mot Fröken ur dagen efter visade en minut fel, så enligt Skandiamannen passerar han ut 23.21.

”23.21?” frågar Liljeros och följer upp med ”… har du kollat det här?”

”Det här har jag kollat bara för några dagar sedan”, svarar Skandiamannen.

Den enda person som Skandiamannen kan kontrollera sin utstämplingstid med är Roland B. Någon sådan kontroll har inte skett. Och hade Skandiamannen gjort den kontrollen hade svaret blivit att utpasseringstiden var 23.19. Den senare tidpunkten 23.21 har aldrig varit aktuell i något sammanhang. Skandiamannen ljuger om sin utstämplingstid. Återigen.

Det här är förstås Gunnar Wall medveten om, han har återgett protokollen ordagrant i bloggen . Men han väljer att utelämna denna uppenbara lögn och hänvisar istället till att Skandiamannen ”slarvar”– ändamålet får hela medlen.

Punkt 7 Hur trångt om tid är det för Skandiamannen?

Skandiamannen stämplar ut 23.19, med den osäkerhet som stämpelurets minutvisning innebär. Sedan bör Skandiamannen åtminstone byta några ord med väktarna innan han ger sig ut på Sveavägen. Här är det svårt att tro på hans egen uppgift att han bara skyndat förbi väktarna, sin brådska har han andra skäl för att överdriva. Väktarna borde ha noterat hans ovanliga brådska, om de satt som vanligt på sina platser.

Även med en så sen utpassering som 23. 20 genom Skandias huvudentré har Skandiamannen 90 sekunder på sig till den position där skotten faller 23.21,30. Att gå från entrén till denna position tar högst 40 sekunder, vilket ger Skandiamannen 50 sekunder att agera på.

Paret Palme befinner, enligt polisman Jan Länninges beräkningar, 52 sekunder från platsen där skotten föll när Nicola F möter dem strax norr om Skandias huvudentré. Enligt Lisbet Palme skedde inget stopp på vägen, i alla fall inget som hon säkert kunde påminna sig. I hennes vittnesmål sker heller inget möte med någon tredje person.

Om vi ändå ger makarna Palme 10 extra sekunder för ett stopp på vägen fram till brottsplatsen, blir tidpunkten cirka 23.20, 30 då Nicola F möter paret Palme strax norr om Skandias huvudentré. Då har Skandiamannen en halvminut på sig att från entrén ta sig norrut, upptäcka paret Palme och vända om.

Även med ogynnsamma tidsmarginaler hinner Skandiamannen göra vändan norrut på Sveavägen. Skulle det INTE vara Skandiamannen som Nicola F i möter (mot min förmodan), har han förstås ännu mer tid på sig att ta sig till den position där skotten föll.

Gunnar Wall tar också upp Skandiamannens iakttagelse av vittnes Lars J. Just den iakttagelsen var avgörande för Palmeutredarna i ett tidigt skede av utredningen. Den visade att Skandiamannen varit på brottsplatsen (det var också hans avsikt när han ringde polisen dagen efter, att befästa sin närvaro på brottsplatsen EFTER skotten).

Frågan är: var befann han sig när han såg vittnet Lars J? Själv ger han sig positionen intill Palme, talandes med Lisbet. Efter att Lisbet pekat ut riktning och gett signalementet blå täckjacka, ser han Lars J där han står och tittar in mot brottsplatsen.

Att detta inte har hänt, råder det inget tvivel om. Skandiamannen befinner sig någon annanstans. På samma trottoar, några meter längre bort, men fortfarande i den sektor där Lars J kan iakttas är Gunnar Walls förslag. En förflyttning på tre meter som verkar räcka för att göra honom helt osynlig för övriga brottsplatsvittnen.

Vid den här tidpunkten är 8-10 personer i närheten av Palme. Tre bilar står på gatan, brottsplatsen en avgränsad yta där man inte kan försvinna i mängden. Ska man hävda att Skandiamannen befinner sig i den här positionen på Sveavägen får man stödja sig på uppgifter som inte finns.

Det finns andra positioner där Skandiamannen kan ha iakttagit Lars J. Det kräver dock en tidigare utpassering, och det finns inga vittnesuppgifter som stödjer att han befunnit sig i närheten av brottsplatsen.

Min inställning är att Skandiamannen ser Lars J under språngmarschen, passerar honom på Luntmakargatan och sedan med en huvudvridning kan se honom på vägen uppför trapporna, där sista chansen ges uppe på krönet.

Punkt 8 Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?

Här återkommer Wall till att inga personer vid Grand eller på mordplatsen reagerat för Skandiamannen. Låt mig summera: brottsplatsvittnet Leif L reagerar spontant för Skandiamannen när han framträder i media under mars-april 1986, uppenbarligen gör det honom misstänksam men i det förhör där han yttrar sina misstankar låter förhörsledaren honom inte utveckla ämnet.

Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.

Brottsplatsvittnet Lars J reagerar sommaren 2018 för första gången sedan 1986 igenkännande för en person. Det är ”mycket möjligt” att det var Skandiamannen som passerade honom på Luntmakargatan, säger han.

Grandvittnet Mårten Palme reagerar sommaren 2018 igenkännande för Skandiamannen när han för första gången får se bilder och videoklipp. Han liknar den person Mårten Palme såg vid en möbelaffär intill Grand.

Hur hade resultatet blivit om Skandiamannen presenterats för relevanta vittnen på brottsplatsen och vid Grand när minnesbilderna var någorlunda färska? Trots uppmärksamheten i våras är det förmodligen ett antal vittnen som inte har en susning om Skandiamannen. I vittnes Leif L:s fall var det bara på en direkt fråga från förhörsledaren som han tog upp att han sett Skandiamannen i media och reagerat för hans historia.

Punkt 9 Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen

Här får Gunnar Wall vidgå att det fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste, utförd av Jerker Söderblom Däremot verkar han anse att den höll låg kvalitet. Ingen utanför polishuset har sett den, så det är svårt att avgöra. Själv ansåg Söderblom att en av viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för hitta kurder där inga fanns.

Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete. Krusell hade gott anseende bland journalister som inofficiell talesman för Palmeutredningen. ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”, sade Krusell till undertecknad.

Delar av det material Söderblom arbetat med finns medtaget i den rekonstruktion som medföljer Gärningsmannaprofilen. Där finns exempelvis vittnesmål från personer som uppehållit sig vid eller passerat Dekorimahörnan minuterna före mordet. Gemensamt för vittnesmålen är att man inte sett någon väntande gärningsman.

Punkt 10 Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren

Gunnar Wall påpekar att vännerna lämnar omdömen om Skandiamannen som att han kan inte kan vara mördaren, han var för harmlös, han hittade på allt för att göra sig intressant. Det är värdeomdömen från vänner som inte vill se Skandiamannen som mördaren. Lika eniga är de också om hans bitterhet över att livet gick honom emot, uteblivna erkännanden, att vännerna inte tog honom på allvar, hans naiva fixering vid att få göra sig bemärkt, Palmehatet … allt delar i ett mönster som känns igen från forskningen kring politiska mord.

Det politiska motivet och hans psykologiska profil ser jag som tillräcklig förklaring till att han agerat på egen hand. Givet att tillfället gavs och i en situation och en miljö där han tordes agera. Tillsammans med en tillräcklig mängd alkohol.

Om Skandiamannen ingår i en grupp som drivs av ideologiska och patriotiska skäl skulle jag säga att det är samma psykologiska drivkrafter bakom hans engagemang i en sådan grupp som om han skulle ha utfört mordet på egen hand.

Slutligen ägnar Gunnar Wall ägnar mycket utrymme åt att befästa möjligheten av att det fanns walkie-talkieförsedda grupper ute under mordkvällen. Och där är vi överens.

Däremot finns det inget som binder någon sådan grupp till mordet eller gärningsmannen, trots att det har lagts ner åtskilligt arbete på att hitta sådana kopplingar. Inte heller i den senaste boken av Jan Stocklassa (där Gunnar Wall medverkar som faktagranskare och handledare/mentor) finns det några sådana bevisade kopplingar mellan huvudpersonen och brottsplatsen.

Och det är det som är så befriande – eller provocerande – med Skandiamannen. Där alla andra spår upplöses i tomma intet på brottsplatsen, där börjar historien om Skandiamannen. Det ska bli intressant att få ta del av sista kapitlet i den historien så småningom.

Annonser

Oenigheten gäller bara en sak – Wall svarar Pettersson

Skandiamannen i Rapports reportage i april 1986. Bilden visar ungefär den position där han enligt egen uppgift befann sig när mördaren sköt.

”DET ÄR UTIFRÅN ETT FÖRSVAR AV DEN EGNA TEORIN som Gunnar Wall läser min bok”, skriver Thomas Pettersson i sitt svar till min recension av Den osannolika mördaren.

Han hävdar samtidigt att jag gör det på ett ”lurigt” och ”försåtligt” sätt. Jag låtsas visserligen granska hans teori med en ambition till objektivitet, men det är bara kamouflage: ”Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.”

Min första reflektion var: vad ska jag svara på sådan kritik?

Jag ska lite senare i texten komma till mina egna slutsatser kring mordet – och i vilken utsträckning de skiljer sig från eller sammanfaller med Thomas Petterssons. (Var beredda på vissa överraskningar!)

Men innan dess vill jag dröja mig kvar vid vad som är nytt i Thomas Petterssons bok – och i hans svar på min kritik av boken.

Låt mig först säga att upplägget på min recension för all del var mycket medvetet valt – men inte för att jag ville vara försåtlig eller lura någon. Tvärtom valde jag att fokusera på sådant som utifrån en granskning av Petterssons egna tankegångar bäst kunde bidra till att vidareutveckla debatten kring den olösta mordgåtan.

Min utgångspunkt var följande: Thomas Pettersson har presenterat en argumentering för att fallet är löst, för att mördaren är identifierad och för att det nu finns en mer eller mindre heltäckande förklaring till vad som skedde på Sveavägen. En sådan argumentering förtjänar att granskas.

Självklart kan den som inte håller med Pettersson polemisera mot honom på många sätt. Den som tror att Victor Gunnarsson var mördaren skulle kunna skriva ett antal sidor om alla de indicier som tycks peka i den riktningen. Den som i stället är inne på att det var Christer Pettersson skulle kunna göra något liknande, men med missbrukaren från Rotebro i fokus. Den som i likhet med Jan Stocklassa – författaren till den senaste boken om mordet – fokuserar på Sydafrikaspåret skulle kunna lyfta fram sådant som talar för det, och därmed mot teorin om den ensamme Skandiamannen. Och så vidare.

För egen del har jag ingen favoritmördare. Men jag kunde ju ha baserat hela min recension på en del hypoteser jag själv har om hur mordet gick till och ställt dem mot Thomas Petterssons resonemang ifall jag hade velat.

Det gjorde jag inte. För jag tycker att det lite grann hade varit att missa poängen med den diskussion som Pettersson väckt. Han har skissat en beskrivning av vad han tror hände på Sveavägen. Och då faller det sig mest naturligt att gå in i detalj på vad han tar upp för att bedöma meriterna och svagheterna som så att säga ligger internt i just den hypotesen. Hänger den ihop? Har den logiska brister? Har den stöd i de faktauppgifter som direkt berör den?

Det var där jag började när jag tog mig an att recensera boken.

Filterartikeln hade jag skrivit om tidigare så en hel del av det som står i den hade jag inte heller anledning att beröra. Men i boken presenterar Pettersson en anmärkningsvärd hypotes som inte fanns med i artikeln, nämligen att Skandiamannen var vid Grandbiografen i samband med att makarna Palme kom ut från filmen. Petterssons förmodade Palmemördare skulle alltså inte bara ha varit vid bion omkring klockan 21 och då upptäckt statsministerparet i enlighet med vad som skissades i Filterartikeln. Han skulle senare på kvällen ha gjort en andra avstickare till Grand, den här gången för att mörda Palme efter filmens slut. Men så skulle modet ha svikit honom och han skulle ha återvänt till arbetet än en gång. Enligt Thomas Pettersson tog han sig troligen in i huset bakvägen utan att bli upptäckt.

Och sedan? Ja, enligt samma hypotes hade han därefter stämplat ut, förflyttat sig till entrén där han växlade några ord med väktarna, gått ut på gatan och promenerat norrut, inte söderut som han själv uppgett i förhör. Orsaken kunde – enligt Petterssons funderingar – ha varit att han tänkte ta en nattbuss som gick hem till Täby i stället för att satsa på att ta sig till T-banan.

Sedan Skandiamannen traskat en bit norrut hade han – fortfarande enligt Pettersson – träffat på makarna Palme och bestämt sig för att trots allt begå det mord han nyss inte vågat genomföra. Han lät statsministerparet passera och följde sedan efter, förbi Skandias entré och vidare till Dekorimahörnan där han sköt ihjäl Sveriges regeringschef.

Det mest uppenbart anmärkningsvärda med detta scenario var kanske att det utgick från att Skandiamannen begav sig iväg från Grand strax efter paret Palme – men att han måste ha varit oerhört mycket snabbare än de. För sin del hann han förflytta sig till Skandiahusets baksida på Luntmakargatan, ta sig in i byggnaden, stämpla ut, prata lite med väktarna i entrén och sedan gå ut på Sveavägen – och då hade fortfarande inte Olof och Lisbeth Palme hunnit fram till den plats där han befann sig.

En krånglig och långsökt hypotes kan det tyckas. Men den var uppenbart inspirerad av Petterssons samtal med Mårten Palme, ett samtal som kom till stånd efter publiceringen av Filterartikeln och som redovisas i boken. Det är där Mårten säger att han kan tänka sig att det var Skandiamannen han såg utanför biografen efter föreställningen.

Det vore förstås en sensationell framgång för Thomas Pettersson och hans utpekande av en Palmemördare om en av statsministerns söner kunde fylla i en pusselbit som gjorde mordscenariot om inte komplett så i alla fall avgjort mer sammanhängande än tidigare.

Men är det troligt att det var så här det gick till?

Det tyckte inte jag när jag läste boken. Och för att föra diskussionen om Skandiamannen framåt bestämde jag mig för att detaljerat redovisa mina invändningar mot Petterssons nya hypotes i min recension.

Mycket kom att handla om konkreta detaljer som vittnesiakttagelser och tidsuppgifter. Det blir ju så när en indiciekedja ska utsättas för prövning.

Jag hade hoppats att Thomas Pettersson skulle ta till sig dessa mina invändningar – eller bemöta dem på ett övertygande sätt.

Tyvärr har han, som jag ser det, inte gjort vare sig det ena eller andra i någon större utsträckning. Men det är inte för sent. Jag vill gärna fortsätta den diskussionen och hoppas på bättre svar från Pettersson. Så därför presenterar jag här vad jag betraktar som de tio viktigaste kritiska punkterna jag tog upp i recensionen, tittar på vad Thomas Pettersson svarat och kommenterar hans svar.

Punkt 1) Var Skandiamannen verkligen vid Grandbiografen klockan 21? Den här punkten är viktig, för om han inte var där då, när den sena föreställningen av Bröderna Mozart började, och träffade på paret Palme är det osannolikt att han skulle ha begett sig till bion omkring klockan 23.när filmen slutade.

De två kända vittnesmålen som tycks handla om en Grandman vid 21-tiden passar illa in på Skandiamannen förutom att ett av dem, från Hubert F, handlar om en man som bär ”skärmmössa med öronlappar”. Hubert beskriver dock mannen som senig och sportig och iklädd jacka, inte rock. Och så har mannen en ”rak näsa med buckla upptill” – ingen uppenbar likhet med Skandiamannen.

Viktigare ändå: väktaren Anna-Lisa G som Thomas Pettersson åberopar som källa till att Skandiamannen var ute vid 21-tiden säger inte så i polisförhöret med henne. Där anger hon tydligt att när han han kom in till Skandia efter att ha ätit middag var klockan bara omkring 20.10.

Thomas Pettersson hänvisar i sitt svar till att Per H, en anställd på försäkringsbolaget, hade fått höra av Anna-Lisa G att Skandiamannen i själva verket kommit tillbaka från middagen vid 21-tiden. Pettersson underbygger Per H:s trovärdighet med att denne tidigare jobbat jobbat som polis i 17 år och var en ”van brottsutredare”. Dessutom säger Pettersson att han själv talat med Anna-Lisa G många år senare och att hon då gett Per H rätt men samtidigt förklarat att hon ”har lite svårt med tiderna”.

Pettersson diskuterar inte konkret vittnesmålen om en Grandman som tycks ha funnits på plats klockan 21. Han säger däremot att de olika vittnen som berättat om en mystisk man utanför biografen har gett så olika signalement att slutsatsen bör vara att ”vi har att göra med flera Grandmän”.

Min kommentar: Thomas Pettersson har själv många gånger anklagat olika poliser med anknytning till Palmeutredningen för grov inkompetens, så hans auktoritetsargument till förmån för Per H borde väl ha ett rätt begränsat värde även i hans egna ögon. Och vad gäller Anna-Lisa G: hon må möjligen ha haft lite svårt med tiderna. Men desto mer viktigt då att ta en tidig och i förhör dokumenterad uppgift på allvar, den som redovisar att Skandiamannen kom in från middagsutflykten långt innan paret Palme kommit till Grand. Förhöret hölls efter hennes tidiga kontakter med Per H och hon visste att det fanns ett intresse från polisen kring Skandiamannen. Om hon var osäker på tiderna vid tiden för förhöret borde det ha kommit fram då. Det gjorde det inte alls.

Det är värt att notera att Thomas Pettersson inte konkret försöker värdera Hubert F:s vittnesmål – trots att dennes observation av en man med skärmmössa och jacka för tankarna till mannen som Mårten Palme berättat om. Formuleringen om att ”vi har att göra med flera Grandmän” ger ett lite lättsinnigt intryck, ungefär som om det är fritt fram att välja ut sådana vittnesmål som passar det egna syftet bäst och strunta i andra.

Punkt 2) Det finns även en hel serie dramatiska vittnesmål från biografen om en Grandman som är synlig vid 23-tiden. Och det finns omständigheter som gör att de tycks hänga ihop med vittnesmålen från 21-tiden. Men den sammantagna signalementsbilden pekar inte på att det skulle handla om Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alltså i stort sett avstår från att analysera Grandvittnesmålen drar ändå slutsatsen att den man som observeras av Anneli K och Margareta S bör vara samme man som Mårten Palme sett – och att det verkar vara Skandiamannen. Han skriver att det finns fler vittnesmål från 23-tiden som påminner om Skandiamannen men preciserar sig inte.

Min kommentar: Anneli K och Margareta S talar, liksom Mårten Palme, om en man med keps och glasögon. Men de är också eniga med Mårten om att han hade en jacka, inte en rock – vilket pekar bort från Skandiamannen samtidigt som deras och Mårtens vittnesmål tycks koppla samman observationen med den som Hubert F gjorde vid 21-tiden, en observation som Thomas Pettersson inte känns vid.
Det hade varit givande att få veta om Thomas Pettersson anser att vittnesmålet från flygledaren Lars Erik E handlar om Skandiamannen – eller om han tänker sig att det är en annan Grandman. Lars Erik har målande berättat om en skrämmande man som syntes samma tid och på samma plats som mannen som Anneli och Margareta observerade. Även Lars Erik kommer med signalementsuppgiften jacka, men skillnaden i Lars Eriks beskrivning är att mannen hade en gulaktig mössa, inte en keps.

Variationer i vittnesmål är ju vanligt förekommande. Men flera gånger återkommer uppgiften att det synts en mystisk man med keps/skärmmössa, glasögon och jacka – inte rock. Om Thomas Pettersson – baserat på Mårten Palmes uppgifter – tänker hålla fast vid sin hypotes om att Skandiamannen varit vid Grand två gånger under kvällen borde han titta närmare på hela raden av vittnesmål som förefaller ha med övervakning av bion att göra.

Punkt 3) Jag refererar Elving Gruvedal som arbetat som kommissarie vid Stockholms polisens tekniska rotel och skrivit en bok om Palmeutredningen. Gruvedal gjorde en noggrann analys av vittnesmålen från Grand respektive Dekorimahörnan och kom fram till att Grandmannen knappast är mördaren men att han kan vara mördarens medhjälpare.

Thomas Pettersson nämner att Gruvedal gjort en analys av Grandavsnittet men kommenterar den bara med orden: ”Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.”

Min kommentar: Det är värt att notera att Thomas Pettersson undviker att kommentera Gruvedals slutsats, att Grandmannen och gärningsmannen var olika personer. Det lilla han skriver förefaller ändå öppna för ett diskret medgivande av att Skandiamannen kanske inte varit vid biografen i alla fall – och att det därmed i så fall inte var honom som Mårten Palme såg.

Punkt 4) Om Skandiamannen gett upp sina mordplaner vid bion och begett sig till sin arbetsplats är det osannolikt att han skulle ha hunnit stämpla ut så tidigt som 23.19.

Thomas Pettersson säger ingenting om detta.

Min kommentar: Detta är förstås helt centralt för trovärdigheten när det gäller hans försök att inkludera Mårten Palmes vittnesmål i sin huvudhypotes om Skandiamannen som gärningsman.

Punkt 5) Nicola F:s beskrivning av mannen som kommer gående efter makarna Palme stämmer inte alls överens med att denne skulle vara en förföljande Skandiaman. Den stämmer bättre med vittnet Anders B som bevisligen befann sig i området.

Thomas Pettersson säger att det enda i Nicolas beskrivning som passar in på Anders B är den blå jackan och att ”Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B” när det gäller vem Nicola såg.

Min kommentar: Skandiamannen hade inte en blå jacka utan en mörk rock. Nicola nämner inte vare sig glasögon eller keps. Däremot säger Nicola att han först trodde att mannen var en säkerhetsvakt men att han ”gick lite underligt” vilket väl kan stämma bra med att Anders inte var alldeles nykter. Det enda som kan peka i Skandiamannens riktning var att Nicola tyckte att mannen var ”för gammal för att vara säkerhetsvakt” – Skandiamannen var 52 år vid tiden för mordet. Å andra sidan fyllde Anders B 40 det året och efter sin rejäla middag med alkoholförtäring tillsammans med arbetskamraterna rörde han sig knappast som en ung vältränad polis.

Punkt 6) Det tycks inte finnas någon tillförlitlig dokumentation som visar att Skandiamannens egen version av när han stämplade ut är felaktig. Han lämnade sin egen version tidigt och måste ha förstått att den skulle gå att kontrollera. Och hans egen beskrivning av att han skyndade sig ut i samband med utstämplingen är svårförenlig med att han skulle ha velat dölja att han kommit ut på gatan i ett tidigt skede.

Thomas Pettersson säger att Roland B som kontrollerade tiden på Skandiamannens begäran var känd som ”Mr Noggrann” på Skandia och att han aldrig tvekat när han redogjort för sin uppfattning för olika personer.

Min kommentar: Den första dokumenterade gången Roland B yttrar sig är den 9 juni, flera månader efter mordet. Trots sin noggrannhet tycks han inte ha sparat och visat upp någon dokumentation från korrigeringen av stämpeluret utan går på sina minnesbilder. Och i polisförhöret är han i själva verket rätt bluddrig i sitt sätt att uttrycka sig:

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur.

Punkt 7) Sannolikheten för att Skandiamannen skulle ha stämplat ut redan 23.19.00 eller mycket nära den tidpunkten är svårberäknad även om Roland B:s version skulle vara den sanna. Stämpeluret visade inte sekunder.

Thomas Pettersson medger att stämpeluret inte visade sekunder och skriver att tiden 23.19 kan betyda allt från 23.19.00 till 23.19.59. Han hänvisar till olika uppskattningar som säger att Skandiamannen kom ut på gatan 23.20 och tycks finna uppgiften rimlig. Men han försöker inte placera in tiden på skalan 23.20.00 till 23.20.59.

Slutligen skriver Thomas Pettersson – som ett sätt att försöka bestämma tiden för utstämplingen – att Skandiamannen uppger sig ha sett vittnet Lars J när denne kikar ut mot brottsplatsen. Han menar att det bör ha varit ungefär 23.22.10 som Lars befann sig i den positionen. Och enligt Pettersson bör Skandiamannen ha iakttagit Lars J i samband med sin flykt från mordplatsen.

Det underförstådda argumentet är att för att hinna med att skjuta Olof Palme måste Skandiamannen ha begett sig ut tidigt,

Min kommentar: om Skandiamannen är mördaren blir det mycket trångt om tid om han kommer ut 23.20.00 vilket är den tidigaste tid som förekommer i Thomas Petterssons svar.

Vi föreställer oss att han gjorde som Thomas Pettersson är inne på, han begav sig norrut, mötte till sin häpnad makarna Palme, lät dem passera och följde sedan efter dem förbi Skandias entré och fram till mordplatsen där han sköt statsministern.

För att hinna med en sådan manöver måste han i princip ha mött paret Palme direkt norr om Skandiaentrén. Och det borde vittnet Nicola F ha sett, eftersom han mötte Olof och Lisbeth just vid Skandias entré. Kommer Skandiamannen ut på gatan en halv minut senare, 23.20.30, kan han omöjligen ha hunnit med en sådan manöver. Och om vi tror på hans egen tid för utstämplingen, 23.20 plus ett okänt antal sekunder, bör han inte ha varit ute på gatan förrän kring 23.21. Det är omkring 30 sekunder före mordet. Då blir Thomas Petterssons scenario fysiskt omöjligt med god marginal. Det är därför det är så viktigt för Pettersson att få till en så tidig utstämplingstid som möjligt. Men det blir alltså svårt att få till en trovärdig kronologi även under villkor som är som mest gynnsamma för hans hypotes.

Kvar finns uppgiften om Skandiamannens iakttagelse av Lars J, något som han själv berättat om. Lars stod stilla en stund och tittade ut mot Sveavägen, så Thomas P:s val av klockslaget 23.22.10 är förstås lite höftat och kanske valt för att passa in på när den flyende mördaren kan ha kastat en blick på Lars. Men kvar finns det uppenbara förhållandet att Skandiamannen – precis som Lisbeth Palme – kan ha sett Lars från en position på Sveavägens trottoar. Det vill säga: precis den sorts vittnesobservation av Lars som ingår i Skandiamannens egen berättelse.

Punkt 8) Skandiamannen väljer själv att framträda med namn och bild, först i Svenska Dagbladet och sedan i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport. I TV-inslaget är han klädd som under mordkvällen och springer till och med på Tunnelgatan. Ändå är det inget vittne från vare sig Grandbiografen eller mordplatsen som hör av sig till polisen och slår larm.

Thomas Pettersson säger att vissa brottsplatsvittnen avstod från att följa mediebevakningen av mordet. Han tror också att Skandiamannens framträdande i Rapport kan ha fått vittnen som såg det att godta att denne förväxlats med mördaren och därför inte var intressant. När det gäller frågan om varför inga vittnen från Grand tycks ha slagits av tanken att de sett Skandiamannen utanför bion vill Pettersson framhålla att Mårten Palme nu ”noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen”.

Min kommentar: de vittnen som observerat en mystisk man utanför Grand hade i flera fall haft tid att göra ganska detaljerade iakttagelser. Inget av dessa vittnen reagerade över Skandiamannen förutom Mårten Palme – och han gjorde det mer än 32 år efteråt, och först då Filter lanserat teorin om Skandiamannen som mördare.

Punkt 9) Det finns inga belägg för att vittnena på mordplatsen skulle ha identifierat alla som var där – varför man inte kan dra några slutsatser av att Skandiamannen tycks saknas som mordplatsvittne i andras vittnesmål från platsen. Jag nämner vittnet Stefan G som bara kände igen två personer när han fick se foton på andra vittnen. Och jag citerar tidigare spaningsledaren Stig Edqvist som beklagade att de tidigare utredarna inte gjort något försök att genom vittnesförhör försäkra sig om att polisen verkligen hade koll på alla som befann sig i Dekorimahörnan.

Thomas Pettersson säger att det 1987-88 genomfördes en utredning om vilka vittnen som fanns på mordplatsen av kommissarien Jerker Söderblom och ger intryck av att den borde betraktas som tillförlitlig.

Min kommentar: Söderbloms utredning är, som Pettersson påpekar, belagd med sekretess. Men det står klart att det rör sig om en inläsning och sammanställning av gamla förhör, vilket förstås inte har mycket gemensamt med förhör med vittnen direkt efter mordet där det ställs direkta frågor om vilka personer som respektive vittne observerade på platsen. Till det kommer att Söderbloms kartläggning ingick i hans arbete med att leta bevisning mot PKK, något som Thomas Pettersson själv i förbifarten medger i sin bok: huvuduppgiften med kontrollen av vittnesmålen från Sveavägen var ”att utröna om det kunde finnas tidigare oupptäckta kurder bland utsagorna”. (sid 89)

Det ska tilläggas att Söderbloms arbete med PKK-spåret tillhörde lågvattenmärkena i Palmeutredningen när det gällde polisiär hederlighet. Det avslöjades under hovrättsförhandlingarna i Palmerättegången. Christer Petterssons försvarare hade åberopat en promemoria från Söderblom där denne påstod att vittnesuppgifter pekade på att mordet förövats av en grupp personer som härstammade från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Promemorian hade Söderblom skrivit just i samband med det nyss nämnda letandet i förhörsprotokollen efter möjligen synliga kurder på Sveavägen.

Palmeåklagarna svarade med att kalla in Söderblom som vittne. Och han erkände beredvilligt att han fantiserat ihop sina slutsatser om en attentatsgrupp från Mellanöstern – syftet hade varit att på det sättet ge ökat utrymme åt PKK-spåret.

Punkt 10) Petterssons egna redovisning av vad bekanta till Skandiamannen säger om dennes personlighet leder inte till slutsatsen att denne framstår som en trolig gärningsman.

Thomas Pettersson säger att han försökt beskriva Skandiamannens ”psykologiska profil och livshistoria” och varit noga med att göra det ”så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren.”

Min kommentar: Ja, den research som Thomas Pettersson gjort kring Skandiamannen är beundransvärd och det hedrar honom att han redovisar väldigt många uppgifter som talar mot hans egen tes. Men vad som är bekymmersamt är just att han inte kan släppa tesen trots att det finns så mycket som talar mot den.

Det var de tio viktigaste punkterna.

I övrigt pekar jag på en rad sakfel i boken. Thomas Pettersson väljer att inte kommentera dem och det behövs ju inte heller om han godtar mina korrigeringar.

Jag tar också upp kritik av hur Mattias Göransson, chefredaktören för Filter, argumenterat kring Skandiamannen och hur Pettersson och han själv nu hittat ”den heliga graal”, sanningen om Palmemordet som alla andra missat. Thomas Pettersson väljer att inte försvara Göransson utan att lämna den saken åt honom själv. Det är också förståeligt.

På samma sätt avstår Thomas Pettersson i sitt svar från att befatta sig med  en annan av sina allierade, gärningsmannaprofileraren Ulf Åsgård. Det är Åsgård som hävdar att ifall proffs velat mörda Palme hade de rest en stege mot baksidan av dennes lägenhet. Och likaså håller sig Pettersson borta från att förklara varför Åsgård kommit fram till en helt annan gärningsman än han själv. Åsgård får, i likhet med Mattias Göransson, begripligt nog försvara sina egna resonemang.

* * *

Låt mig nu ta upp något annat – nämligen skillnaderna mellan Thomas Petterssons och min syn på mordutredningen och mordgåtan. Jag vill nämligen hävda att de skillnaderna faktiskt är mycket mindre än vad Pettersson ger intryck av i sitt svar. Förutom när det gäller en sak: att jag anser att det är långt ifrån bevisat att mordet på Olof Palme var ett impulsdåd utfört av Skandiamannen.

I det sammanhanget är det intressant att Thomas Pettersson nu i sitt svar kommer med en reservation till sin egen tes.

Han menar att jag gör fel som enbart diskuterar Skandiamannen som ensam gärningsman och skriver att det i hans bok finns ett ”scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.”

Förvisso finns det ett sådant scenario som hastigt nämns i boken, även om Pettersson i alla fall där ger intryck av att förkasta det. Om han nu trots allt är villig att lyfta fram det som ett tänkbart alternativ så talar han faktiskt om ”en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen” för att låna hans formulering om mina tankegångar.

Det är bra att Thomas Pettersson medger att en komplott kan vara en möjlig förklaring till mordet, då krymper graden av oenighet oss emellan.

Samtidigt undergräver han förstås en del av sitt eget teoribygge när han medger denna möjlighet. Om Skandiamannen var en del av en sådan grupp, vad händer då med Petterssons resonemang kring dennes psykologiska profil? Och vad händer med hela det mordscenario som vi diskuterat ovan?

Kanske känner Thomas Pettersson själv att han försvarat sin tes om den impulsive ensamme gärningsmannen så hårt att han nästan glömt intressanta rön som kan peka i en annan riktning, rön som han kommit fram till i sina efterforskningar.

Innan vi går in på vad Thomas Pettersson faktiskt redovisat i den vägen, låt mig börja med att visa vad jag för egen del sagt – alltså sådant som jag gissar att Pettersson syftat på när han talat om att jag bara skulle vilja försvara min egen teori när jag recenserat hans bok.

Ett centralt inslag i mina tankegångar som de utvecklats under årens lopp är att mordet på Sveavägen – och den hittills framgångslösa utredningen av det – måste förstås i förhållande till att Palme var en kontroversiell politiker som av starka grupper i det svenska samhället sågs som en farlig person, en landsförrädare.

Det här gjorde att de som varit satta att utreda mordet – särskilt de som jobbade med frågan de första åren – var medvetna om att de rörde sig på känslig mark och att vissa saker kunde vara bekymmersamma att ens översiktligt undersöka.

Det finns också bestämda tecken på att det under mordkvällen pågick övervakningsaktivitet i Gamla Stan och runt mordplatsen – övervakningsaktivitet som inte nödvändigtvis var kopplad till mordet men som åtminstone var alltför känslig för att i efterhand redovisa.

Ett skäl till detta är tecknen på att övervakningen hade kopplingar till den hemliga motståndsrörelsen Stay Behind. Det var ett nätverk som fanns i samtliga västeuropeiska länder under det kalla kriget och som samordnades av NATO. Det ursprungliga syftet var att förbereda för gerillaaktioner efter en sovjetisk invasion av Västeuropa. Men snart kom dessa strukturer att ta på sig långtgående hemliga uppgifter även i fredstid. I vissa fall, som i Italien, fanns det tydliga trådar mellan Stay Behind och terrordåd som utfördes för att stärka militärens och polisens inflytande över staten och politiken.

Existensen av detta nätverk i det formellt neutrala Sverige var förstås extremt känslig att offentligt medge, inte minst 1986 då det kalla kriget fortfarande pågick.
Jag citerar ur min bok Konspiration Olof Palme:

”Mycket pekar på att det var agenter från Stay Behind som fanns i kvarteren runt mordplatsen och som observerats av ett antal vittnen /…. / Betyder det att Stay Behind också hade någon sorts roll i förhållande till morddramat? Det kan vi inte veta säkert med nuvarande kunskap. Men möjligheten är förstås påtaglig.” (Sid 243)

”Det finns en rad saker som blir helt obegripliga om vi inte godtar att olovlig kårverksamhet, kontraspionage och underrättelseverksamhet ingick i spelet runt Olof Palme – ända till slutet.” (Sid 350)

”Vi kan /…/ vara ganska säkra på att en eller flera enheter inom Stay Behind bedrev spaningsarbete med walkie-talkies under mordkvällen, ett spaningsarbete som mörkats i 30 år. Vi har likaså stor anledning att dra slutsatsen att såväl dessa spanare som gärningsmannen i Dekorimahörnan visste att Palme skulle komma promenerande söderut efter bioföreställningen. Den sammantagna bilden pekar helt enkelt på att mordet var extremt välplanerat och att Palme i praktiken leddes i en fälla.” (Sid 385-86)

Som synes drar jag inga bestämda slutsater om det svenska Stay Behindnätverkets eventuella inblandning i själva mordet. Trots den reservationen är det förstås rätt långtgående slutsatser. Mina skäl till dem framgår i Konspiration Olof Palme, jag ska inte utveckla dem här.

Vad säger då Thomas Pettersson? Låt oss gå till hans bok Den osannolika mördaren.

Pettersson skriver om hur han kunnat ta del av intervjuer som Dagens Nyheters pensionerade ledarskribent Olle Alsén gjort med en tidigare CIA-agent och en tidigare svensk IB-anställd : ”Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.”

I boken beskriver Pettersson hur ledningen för nätverket bestod av ”representanter för regeringen, LO, SAF, polis och militär” och att det byggdes upp genom celler där medlemmarna använde täcknamn. En av de få medlemmar i verksamheten som framträtt offentligt var en tidigare major vid Svea Livgarde, Reinhold Geijer, som berättat ”James Bond-liknande” övningar vid ett gods i England. Utbildningen handlade bland annat om sabotage ”liksom att ta livet av inhemska kollaboratörer med regelrätta lönnmord”.

Alsén delade också med sig ett dokument till Thomas Pettersson, ett dokument som tycktes koppla samman Stay Behind och aktiviteter i Skandiahuset med Palmemordet. (Pettersson sid 134-38)

Att det funnits en koppling mellan Stay Behind och Skandia tidigare kunde Thomas Pettersson konstatera: ”Organisationen hade ett litet kontor i Skandiahuset med en egen ingång från baksidan.” Han försökte undersöka om sådana kopplingar fortfarande fanns vid tiden för Palmemordet men lyckades inte. Och han sammanfattar: ”I andra västeuropeiska demokratier har organisationen granskats i statliga utredningar, men i Sverige är Stay Behind fortfarande en mestadels outforskad del av vår historia.” (Sid 145)

Thomas Pettersson konstaterar också att Skandiamannens exhustrus mor hade varit nära bekant med den tidigare nämnde Stay Behindmedlemmen Reinhold Geijer. (Sid 154)

Och längre fram i boken kommer han in på sina efterforskningar kring två grupper som brukar kopplas till Stay Behindnätverket. Förre chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, berättade om dem när han intervjuades av författaren Anders Jallai 2011. Frånstedt kallade dem Grupp Barbro och Grupp Lennart, kopplade dem till walkie-talkieobservationerna runt mordplatsen och menade att de kunde ha med mordet att göra. (Sid 161)

Pettersson berättar att han lyckades få kontakt med personer som ingått i Grupp Barbros inre kärna. En av dem berättade: ”Gruppen hade ett bra samarbete med Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Vi kunde göra sådant som låg utanför deras befogenheter och kompetens.”

Gruppen sysslade, enligt Pettersson, ”med allt möjligt, från politisk övervakning till vanlig brottsbekämpning”.

Vad gällde Grupp Barbros attityd till den svenske statsministern sa den före detta medlemmen till Thomas Pettersson: ”Palme? Han skulle ha dinglat för länge sedan.”

Samma person förnekade att gruppen skulle ha ägnat sig åt spaning på Palme, men tillade: ”Däremot dök han ju upp på en del underliga ställen. Det rapporterades i så fall i efterhand.”

Thomas Pettersson menar i boken att det inte var någon ”djärv gissning” att gruppen befann sig vid Sveavägen för att spana på knarkfärsäljning och annan kriminalitet denna lönehelg.

Han undersökte också Grupp Lennart och fann att den leddes av ”en välkänd figur inom det svenska näringslivet” som ”gick beväpnad med en pistol i ett armhålehölster” och som varit involverad i internationell vapenhandel.

Thomas Pettersson: ”Framför mig tecknades en bild av en värld där ändamålen helgade medlen och där politik bara var en del av maktspelet. Och där Lennart, precis som Barbro, inte litade det minsta på landets statsminister. Frågan var hur Lennart och hans nätverk skulle reagera om Palme rubbade spelets regler.”

Thomas Pettersson konstaterar dock att han inte lyckades knyta Skandiamannen till vare sig ”Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart”. (Sid 164-66)

Han insåg att det inte var något att förvånas över: ”grupperna var hemliga och medlemmarna levde upp till den svenska devisen från andra världskriget: ’En svensk tiger’.”

Men ju mer han lärde sig om dessa grupper, desto mindre framstod det som sannolikt att en person som Skandiamannen – närsynt och lätt alkoholiserad med mera – skulle ha välkomnats som medlem. (Sid 167)

Och då började han i stället att fundera över om Skandiamannen utfört mordet på egen hand. Dessa funderingar hårdnade till sist till något som började likna en kategorisk övertygelse och det är den trosvissheten som demonstreras i boken Den osannolika mördaren.

Det hade förstås gått att resonera åt andra hållet: dessa mystiska walkie-talkiepersoner som inte framträtt kunde ha varit inblandade i mordet utan att Skandiamannen var det.

Eller så hade det ju varit tänkbart att fortsätta att hålla olika dörrar öppna och forska vidare.

Det kanske mest intressanta med Thomas Petterssons tankar kring dessa hemliga grupper kommer fram i en mening i hans svar på min recension. Han skriver:

”Förmodligen rörde sig /…/ flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen.”

Vad han talar om är i så fall om grupper som inte valt att träda fram, trots att var och en av dess medlemmar skulle kunna ha gjort observationer av betydelse för utredningen av statsministermordet. Och trots att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson i samband med trettioårsdagen av mordet offentligt deklarerade att det var av största betydelse för mordutredningen att Palmegruppen fick kunskap om dessa walkie-talkieaktiviteter.

Thomas Pettersson utgår alltså – precis som jag – från att det fanns övervakningsgrupper ute i centrala Stockholm denna fredagskväll. Och de alternativ han diskuterar hör alla hemma i de hemliga miljöer som kan sammanfattas med beteckningen Stay Behind, miljöer där det fanns en påtaglig misstänksamhet och fientlighet mot Olof Palme.

Under sina efterforskningar har Pettersson under en tid arbetat utifrån hypotesen att sådana grupperingar skulle kunna ligga bakom mordet. När han till sist överger den hypotesen är det av en enda anledning – att han inte tror att de skulle välja ut Skandiamannen som instrument för en sådan operation.

Tydligare kan knappast skillnaden mellan min och hans infallsvinkel illustreras. Han bestämde sig för att Skandiamannen var Palmes mördare. I övrigt är vi inte särskilt oeniga.