Oenigheten gäller bara en sak – Wall svarar Pettersson

Skandiamannen i Rapports reportage i april 1986. Bilden visar ungefär den position där han enligt egen uppgift befann sig när mördaren sköt.

”DET ÄR UTIFRÅN ETT FÖRSVAR AV DEN EGNA TEORIN som Gunnar Wall läser min bok”, skriver Thomas Pettersson i sitt svar till min recension av Den osannolika mördaren.

Han hävdar samtidigt att jag gör det på ett ”lurigt” och ”försåtligt” sätt. Jag låtsas visserligen granska hans teori med en ambition till objektivitet, men det är bara kamouflage: ”Någon objektiv betraktare är han inte. Gunnar Wall ser mordet som en frukt av en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen – här är naturligtvis Skandiamannen en konkurrerande lösning.”

Min första reflektion var: vad ska jag svara på sådan kritik?

Jag ska lite senare i texten komma till mina egna slutsatser kring mordet – och i vilken utsträckning de skiljer sig från eller sammanfaller med Thomas Petterssons. (Var beredda på vissa överraskningar!)

Men innan dess vill jag dröja mig kvar vid vad som är nytt i Thomas Petterssons bok – och i hans svar på min kritik av boken.

Låt mig först säga att upplägget på min recension för all del var mycket medvetet valt – men inte för att jag ville vara försåtlig eller lura någon. Tvärtom valde jag att fokusera på sådant som utifrån en granskning av Petterssons egna tankegångar bäst kunde bidra till att vidareutveckla debatten kring den olösta mordgåtan.

Min utgångspunkt var följande: Thomas Pettersson har presenterat en argumentering för att fallet är löst, för att mördaren är identifierad och för att det nu finns en mer eller mindre heltäckande förklaring till vad som skedde på Sveavägen. En sådan argumentering förtjänar att granskas.

Självklart kan den som inte håller med Pettersson polemisera mot honom på många sätt. Den som tror att Victor Gunnarsson var mördaren skulle kunna skriva ett antal sidor om alla de indicier som tycks peka i den riktningen. Den som i stället är inne på att det var Christer Pettersson skulle kunna göra något liknande, men med missbrukaren från Rotebro i fokus. Den som i likhet med Jan Stocklassa – författaren till den senaste boken om mordet – fokuserar på Sydafrikaspåret skulle kunna lyfta fram sådant som talar för det, och därmed mot teorin om den ensamme Skandiamannen. Och så vidare.

För egen del har jag ingen favoritmördare. Men jag kunde ju ha baserat hela min recension på en del hypoteser jag själv har om hur mordet gick till och ställt dem mot Thomas Petterssons resonemang ifall jag hade velat.

Det gjorde jag inte. För jag tycker att det lite grann hade varit att missa poängen med den diskussion som Pettersson väckt. Han har skissat en beskrivning av vad han tror hände på Sveavägen. Och då faller det sig mest naturligt att gå in i detalj på vad han tar upp för att bedöma meriterna och svagheterna som så att säga ligger internt i just den hypotesen. Hänger den ihop? Har den logiska brister? Har den stöd i de faktauppgifter som direkt berör den?

Det var där jag började när jag tog mig an att recensera boken.

Filterartikeln hade jag skrivit om tidigare så en hel del av det som står i den hade jag inte heller anledning att beröra. Men i boken presenterar Pettersson en anmärkningsvärd hypotes som inte fanns med i artikeln, nämligen att Skandiamannen var vid Grandbiografen i samband med att makarna Palme kom ut från filmen. Petterssons förmodade Palmemördare skulle alltså inte bara ha varit vid bion omkring klockan 21 och då upptäckt statsministerparet i enlighet med vad som skissades i Filterartikeln. Han skulle senare på kvällen ha gjort en andra avstickare till Grand, den här gången för att mörda Palme efter filmens slut. Men så skulle modet ha svikit honom och han skulle ha återvänt till arbetet än en gång. Enligt Thomas Pettersson tog han sig troligen in i huset bakvägen utan att bli upptäckt.

Och sedan? Ja, enligt samma hypotes hade han därefter stämplat ut, förflyttat sig till entrén där han växlade några ord med väktarna, gått ut på gatan och promenerat norrut, inte söderut som han själv uppgett i förhör. Orsaken kunde – enligt Petterssons funderingar – ha varit att han tänkte ta en nattbuss som gick hem till Täby i stället för att satsa på att ta sig till T-banan.

Sedan Skandiamannen traskat en bit norrut hade han – fortfarande enligt Pettersson – träffat på makarna Palme och bestämt sig för att trots allt begå det mord han nyss inte vågat genomföra. Han lät statsministerparet passera och följde sedan efter, förbi Skandias entré och vidare till Dekorimahörnan där han sköt ihjäl Sveriges regeringschef.

Det mest uppenbart anmärkningsvärda med detta scenario var kanske att det utgick från att Skandiamannen begav sig iväg från Grand strax efter paret Palme – men att han måste ha varit oerhört mycket snabbare än de. För sin del hann han förflytta sig till Skandiahusets baksida på Luntmakargatan, ta sig in i byggnaden, stämpla ut, prata lite med väktarna i entrén och sedan gå ut på Sveavägen – och då hade fortfarande inte Olof och Lisbeth Palme hunnit fram till den plats där han befann sig.

En krånglig och långsökt hypotes kan det tyckas. Men den var uppenbart inspirerad av Petterssons samtal med Mårten Palme, ett samtal som kom till stånd efter publiceringen av Filterartikeln och som redovisas i boken. Det är där Mårten säger att han kan tänka sig att det var Skandiamannen han såg utanför biografen efter föreställningen.

Det vore förstås en sensationell framgång för Thomas Pettersson och hans utpekande av en Palmemördare om en av statsministerns söner kunde fylla i en pusselbit som gjorde mordscenariot om inte komplett så i alla fall avgjort mer sammanhängande än tidigare.

Men är det troligt att det var så här det gick till?

Det tyckte inte jag när jag läste boken. Och för att föra diskussionen om Skandiamannen framåt bestämde jag mig för att detaljerat redovisa mina invändningar mot Petterssons nya hypotes i min recension.

Mycket kom att handla om konkreta detaljer som vittnesiakttagelser och tidsuppgifter. Det blir ju så när en indiciekedja ska utsättas för prövning.

Jag hade hoppats att Thomas Pettersson skulle ta till sig dessa mina invändningar – eller bemöta dem på ett övertygande sätt.

Tyvärr har han, som jag ser det, inte gjort vare sig det ena eller andra i någon större utsträckning. Men det är inte för sent. Jag vill gärna fortsätta den diskussionen och hoppas på bättre svar från Pettersson. Så därför presenterar jag här vad jag betraktar som de tio viktigaste kritiska punkterna jag tog upp i recensionen, tittar på vad Thomas Pettersson svarat och kommenterar hans svar.

Punkt 1) Var Skandiamannen verkligen vid Grandbiografen klockan 21? Den här punkten är viktig, för om han inte var där då, när den sena föreställningen av Bröderna Mozart började, och träffade på paret Palme är det osannolikt att han skulle ha begett sig till bion omkring klockan 23.när filmen slutade.

De två kända vittnesmålen som tycks handla om en Grandman vid 21-tiden passar illa in på Skandiamannen förutom att ett av dem, från Hubert F, handlar om en man som bär ”skärmmössa med öronlappar”. Hubert beskriver dock mannen som senig och sportig och iklädd jacka, inte rock. Och så har mannen en ”rak näsa med buckla upptill” – ingen uppenbar likhet med Skandiamannen.

Viktigare ändå: väktaren Anna-Lisa G som Thomas Pettersson åberopar som källa till att Skandiamannen var ute vid 21-tiden säger inte så i polisförhöret med henne. Där anger hon tydligt att när han han kom in till Skandia efter att ha ätit middag var klockan bara omkring 20.10.

Thomas Pettersson hänvisar i sitt svar till att Per H, en anställd på försäkringsbolaget, hade fått höra av Anna-Lisa G att Skandiamannen i själva verket kommit tillbaka från middagen vid 21-tiden. Pettersson underbygger Per H:s trovärdighet med att denne tidigare jobbat jobbat som polis i 17 år och var en ”van brottsutredare”. Dessutom säger Pettersson att han själv talat med Anna-Lisa G många år senare och att hon då gett Per H rätt men samtidigt förklarat att hon ”har lite svårt med tiderna”.

Pettersson diskuterar inte konkret vittnesmålen om en Grandman som tycks ha funnits på plats klockan 21. Han säger däremot att de olika vittnen som berättat om en mystisk man utanför biografen har gett så olika signalement att slutsatsen bör vara att ”vi har att göra med flera Grandmän”.

Min kommentar: Thomas Pettersson har själv många gånger anklagat olika poliser med anknytning till Palmeutredningen för grov inkompetens, så hans auktoritetsargument till förmån för Per H borde väl ha ett rätt begränsat värde även i hans egna ögon. Och vad gäller Anna-Lisa G: hon må möjligen ha haft lite svårt med tiderna. Men desto mer viktigt då att ta en tidig och i förhör dokumenterad uppgift på allvar, den som redovisar att Skandiamannen kom in från middagsutflykten långt innan paret Palme kommit till Grand. Förhöret hölls efter hennes tidiga kontakter med Per H och hon visste att det fanns ett intresse från polisen kring Skandiamannen. Om hon var osäker på tiderna vid tiden för förhöret borde det ha kommit fram då. Det gjorde det inte alls.

Det är värt att notera att Thomas Pettersson inte konkret försöker värdera Hubert F:s vittnesmål – trots att dennes observation av en man med skärmmössa och jacka för tankarna till mannen som Mårten Palme berättat om. Formuleringen om att ”vi har att göra med flera Grandmän” ger ett lite lättsinnigt intryck, ungefär som om det är fritt fram att välja ut sådana vittnesmål som passar det egna syftet bäst och strunta i andra.

Punkt 2) Det finns även en hel serie dramatiska vittnesmål från biografen om en Grandman som är synlig vid 23-tiden. Och det finns omständigheter som gör att de tycks hänga ihop med vittnesmålen från 21-tiden. Men den sammantagna signalementsbilden pekar inte på att det skulle handla om Skandiamannen.

Thomas Pettersson som alltså i stort sett avstår från att analysera Grandvittnesmålen drar ändå slutsatsen att den man som observeras av Anneli K och Margareta S bör vara samme man som Mårten Palme sett – och att det verkar vara Skandiamannen. Han skriver att det finns fler vittnesmål från 23-tiden som påminner om Skandiamannen men preciserar sig inte.

Min kommentar: Anneli K och Margareta S talar, liksom Mårten Palme, om en man med keps och glasögon. Men de är också eniga med Mårten om att han hade en jacka, inte en rock – vilket pekar bort från Skandiamannen samtidigt som deras och Mårtens vittnesmål tycks koppla samman observationen med den som Hubert F gjorde vid 21-tiden, en observation som Thomas Pettersson inte känns vid.
Det hade varit givande att få veta om Thomas Pettersson anser att vittnesmålet från flygledaren Lars Erik E handlar om Skandiamannen – eller om han tänker sig att det är en annan Grandman. Lars Erik har målande berättat om en skrämmande man som syntes samma tid och på samma plats som mannen som Anneli och Margareta observerade. Även Lars Erik kommer med signalementsuppgiften jacka, men skillnaden i Lars Eriks beskrivning är att mannen hade en gulaktig mössa, inte en keps.

Variationer i vittnesmål är ju vanligt förekommande. Men flera gånger återkommer uppgiften att det synts en mystisk man med keps/skärmmössa, glasögon och jacka – inte rock. Om Thomas Pettersson – baserat på Mårten Palmes uppgifter – tänker hålla fast vid sin hypotes om att Skandiamannen varit vid Grand två gånger under kvällen borde han titta närmare på hela raden av vittnesmål som förefaller ha med övervakning av bion att göra.

Punkt 3) Jag refererar Elving Gruvedal som arbetat som kommissarie vid Stockholms polisens tekniska rotel och skrivit en bok om Palmeutredningen. Gruvedal gjorde en noggrann analys av vittnesmålen från Grand respektive Dekorimahörnan och kom fram till att Grandmannen knappast är mördaren men att han kan vara mördarens medhjälpare.

Thomas Pettersson nämner att Gruvedal gjort en analys av Grandavsnittet men kommenterar den bara med orden: ”Här finns det definitivt mer att göra, i synnerhet när det gäller att utreda om Skandiamannen varit på plats.”

Min kommentar: Det är värt att notera att Thomas Pettersson undviker att kommentera Gruvedals slutsats, att Grandmannen och gärningsmannen var olika personer. Det lilla han skriver förefaller ändå öppna för ett diskret medgivande av att Skandiamannen kanske inte varit vid biografen i alla fall – och att det därmed i så fall inte var honom som Mårten Palme såg.

Punkt 4) Om Skandiamannen gett upp sina mordplaner vid bion och begett sig till sin arbetsplats är det osannolikt att han skulle ha hunnit stämpla ut så tidigt som 23.19.

Thomas Pettersson säger ingenting om detta.

Min kommentar: Detta är förstås helt centralt för trovärdigheten när det gäller hans försök att inkludera Mårten Palmes vittnesmål i sin huvudhypotes om Skandiamannen som gärningsman.

Punkt 5) Nicola F:s beskrivning av mannen som kommer gående efter makarna Palme stämmer inte alls överens med att denne skulle vara en förföljande Skandiaman. Den stämmer bättre med vittnet Anders B som bevisligen befann sig i området.

Thomas Pettersson säger att det enda i Nicolas beskrivning som passar in på Anders B är den blå jackan och att ”Nicola F:s vittnesuppgifter stämmer tillräckligt väl överens med Skandiamannen för att han ska vara en betydligt starkare kandidat än Anders B” när det gäller vem Nicola såg.

Min kommentar: Skandiamannen hade inte en blå jacka utan en mörk rock. Nicola nämner inte vare sig glasögon eller keps. Däremot säger Nicola att han först trodde att mannen var en säkerhetsvakt men att han ”gick lite underligt” vilket väl kan stämma bra med att Anders inte var alldeles nykter. Det enda som kan peka i Skandiamannens riktning var att Nicola tyckte att mannen var ”för gammal för att vara säkerhetsvakt” – Skandiamannen var 52 år vid tiden för mordet. Å andra sidan fyllde Anders B 40 det året och efter sin rejäla middag med alkoholförtäring tillsammans med arbetskamraterna rörde han sig knappast som en ung vältränad polis.

Punkt 6) Det tycks inte finnas någon tillförlitlig dokumentation som visar att Skandiamannens egen version av när han stämplade ut är felaktig. Han lämnade sin egen version tidigt och måste ha förstått att den skulle gå att kontrollera. Och hans egen beskrivning av att han skyndade sig ut i samband med utstämplingen är svårförenlig med att han skulle ha velat dölja att han kommit ut på gatan i ett tidigt skede.

Thomas Pettersson säger att Roland B som kontrollerade tiden på Skandiamannens begäran var känd som ”Mr Noggrann” på Skandia och att han aldrig tvekat när han redogjort för sin uppfattning för olika personer.

Min kommentar: Den första dokumenterade gången Roland B yttrar sig är den 9 juni, flera månader efter mordet. Trots sin noggrannhet tycks han inte ha sparat och visat upp någon dokumentation från korrigeringen av stämpeluret utan går på sina minnesbilder. Och i polisförhöret är han i själva verket rätt bluddrig i sitt sätt att uttrycka sig:

Förhörsledaren: Mm. Och klockan var rätt hos er.

Roland B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur.

Punkt 7) Sannolikheten för att Skandiamannen skulle ha stämplat ut redan 23.19.00 eller mycket nära den tidpunkten är svårberäknad även om Roland B:s version skulle vara den sanna. Stämpeluret visade inte sekunder.

Thomas Pettersson medger att stämpeluret inte visade sekunder och skriver att tiden 23.19 kan betyda allt från 23.19.00 till 23.19.59. Han hänvisar till olika uppskattningar som säger att Skandiamannen kom ut på gatan 23.20 och tycks finna uppgiften rimlig. Men han försöker inte placera in tiden på skalan 23.20.00 till 23.20.59.

Slutligen skriver Thomas Pettersson – som ett sätt att försöka bestämma tiden för utstämplingen – att Skandiamannen uppger sig ha sett vittnet Lars J när denne kikar ut mot brottsplatsen. Han menar att det bör ha varit ungefär 23.22.10 som Lars befann sig i den positionen. Och enligt Pettersson bör Skandiamannen ha iakttagit Lars J i samband med sin flykt från mordplatsen.

Det underförstådda argumentet är att för att hinna med att skjuta Olof Palme måste Skandiamannen ha begett sig ut tidigt,

Min kommentar: om Skandiamannen är mördaren blir det mycket trångt om tid om han kommer ut 23.20.00 vilket är den tidigaste tid som förekommer i Thomas Petterssons svar.

Vi föreställer oss att han gjorde som Thomas Pettersson är inne på, han begav sig norrut, mötte till sin häpnad makarna Palme, lät dem passera och följde sedan efter dem förbi Skandias entré och fram till mordplatsen där han sköt statsministern.

För att hinna med en sådan manöver måste han i princip ha mött paret Palme direkt norr om Skandiaentrén. Och det borde vittnet Nicola F ha sett, eftersom han mötte Olof och Lisbeth just vid Skandias entré. Kommer Skandiamannen ut på gatan en halv minut senare, 23.20.30, kan han omöjligen ha hunnit med en sådan manöver. Och om vi tror på hans egen tid för utstämplingen, 23.20 plus ett okänt antal sekunder, bör han inte ha varit ute på gatan förrän kring 23.21. Det är omkring 30 sekunder före mordet. Då blir Thomas Petterssons scenario fysiskt omöjligt med god marginal. Det är därför det är så viktigt för Pettersson att få till en så tidig utstämplingstid som möjligt. Men det blir alltså svårt att få till en trovärdig kronologi även under villkor som är som mest gynnsamma för hans hypotes.

Kvar finns uppgiften om Skandiamannens iakttagelse av Lars J, något som han själv berättat om. Lars stod stilla en stund och tittade ut mot Sveavägen, så Thomas P:s val av klockslaget 23.22.10 är förstås lite höftat och kanske valt för att passa in på när den flyende mördaren kan ha kastat en blick på Lars. Men kvar finns det uppenbara förhållandet att Skandiamannen – precis som Lisbeth Palme – kan ha sett Lars från en position på Sveavägens trottoar. Det vill säga: precis den sorts vittnesobservation av Lars som ingår i Skandiamannens egen berättelse.

Punkt 8) Skandiamannen väljer själv att framträda med namn och bild, först i Svenska Dagbladet och sedan i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport. I TV-inslaget är han klädd som under mordkvällen och springer till och med på Tunnelgatan. Ändå är det inget vittne från vare sig Grandbiografen eller mordplatsen som hör av sig till polisen och slår larm.

Thomas Pettersson säger att vissa brottsplatsvittnen avstod från att följa mediebevakningen av mordet. Han tror också att Skandiamannens framträdande i Rapport kan ha fått vittnen som såg det att godta att denne förväxlats med mördaren och därför inte var intressant. När det gäller frågan om varför inga vittnen från Grand tycks ha slagits av tanken att de sett Skandiamannen utanför bion vill Pettersson framhålla att Mårten Palme nu ”noterat överensstämmelsen mellan den person han såg utanför Grand och Skandiamannen”.

Min kommentar: de vittnen som observerat en mystisk man utanför Grand hade i flera fall haft tid att göra ganska detaljerade iakttagelser. Inget av dessa vittnen reagerade över Skandiamannen förutom Mårten Palme – och han gjorde det mer än 32 år efteråt, och först då Filter lanserat teorin om Skandiamannen som mördare.

Punkt 9) Det finns inga belägg för att vittnena på mordplatsen skulle ha identifierat alla som var där – varför man inte kan dra några slutsatser av att Skandiamannen tycks saknas som mordplatsvittne i andras vittnesmål från platsen. Jag nämner vittnet Stefan G som bara kände igen två personer när han fick se foton på andra vittnen. Och jag citerar tidigare spaningsledaren Stig Edqvist som beklagade att de tidigare utredarna inte gjort något försök att genom vittnesförhör försäkra sig om att polisen verkligen hade koll på alla som befann sig i Dekorimahörnan.

Thomas Pettersson säger att det 1987-88 genomfördes en utredning om vilka vittnen som fanns på mordplatsen av kommissarien Jerker Söderblom och ger intryck av att den borde betraktas som tillförlitlig.

Min kommentar: Söderbloms utredning är, som Pettersson påpekar, belagd med sekretess. Men det står klart att det rör sig om en inläsning och sammanställning av gamla förhör, vilket förstås inte har mycket gemensamt med förhör med vittnen direkt efter mordet där det ställs direkta frågor om vilka personer som respektive vittne observerade på platsen. Till det kommer att Söderbloms kartläggning ingick i hans arbete med att leta bevisning mot PKK, något som Thomas Pettersson själv i förbifarten medger i sin bok: huvuduppgiften med kontrollen av vittnesmålen från Sveavägen var ”att utröna om det kunde finnas tidigare oupptäckta kurder bland utsagorna”. (sid 89)

Det ska tilläggas att Söderbloms arbete med PKK-spåret tillhörde lågvattenmärkena i Palmeutredningen när det gällde polisiär hederlighet. Det avslöjades under hovrättsförhandlingarna i Palmerättegången. Christer Petterssons försvarare hade åberopat en promemoria från Söderblom där denne påstod att vittnesuppgifter pekade på att mordet förövats av en grupp personer som härstammade från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Promemorian hade Söderblom skrivit just i samband med det nyss nämnda letandet i förhörsprotokollen efter möjligen synliga kurder på Sveavägen.

Palmeåklagarna svarade med att kalla in Söderblom som vittne. Och han erkände beredvilligt att han fantiserat ihop sina slutsatser om en attentatsgrupp från Mellanöstern – syftet hade varit att på det sättet ge ökat utrymme åt PKK-spåret.

Punkt 10) Petterssons egna redovisning av vad bekanta till Skandiamannen säger om dennes personlighet leder inte till slutsatsen att denne framstår som en trolig gärningsman.

Thomas Pettersson säger att han försökt beskriva Skandiamannens ”psykologiska profil och livshistoria” och varit noga med att göra det ”så sakligt som möjligt, och inte förenkla för att stärka min egen hypotes. Det bevisas väl bäst att Gunnar Wall använder ett antal citat av vänner och arbetskamrater för att visa att han INTE kan vara mördaren.”

Min kommentar: Ja, den research som Thomas Pettersson gjort kring Skandiamannen är beundransvärd och det hedrar honom att han redovisar väldigt många uppgifter som talar mot hans egen tes. Men vad som är bekymmersamt är just att han inte kan släppa tesen trots att det finns så mycket som talar mot den.

Det var de tio viktigaste punkterna.

I övrigt pekar jag på en rad sakfel i boken. Thomas Pettersson väljer att inte kommentera dem och det behövs ju inte heller om han godtar mina korrigeringar.

Jag tar också upp kritik av hur Mattias Göransson, chefredaktören för Filter, argumenterat kring Skandiamannen och hur Pettersson och han själv nu hittat ”den heliga graal”, sanningen om Palmemordet som alla andra missat. Thomas Pettersson väljer att inte försvara Göransson utan att lämna den saken åt honom själv. Det är också förståeligt.

På samma sätt avstår Thomas Pettersson i sitt svar från att befatta sig med  en annan av sina allierade, gärningsmannaprofileraren Ulf Åsgård. Det är Åsgård som hävdar att ifall proffs velat mörda Palme hade de rest en stege mot baksidan av dennes lägenhet. Och likaså håller sig Pettersson borta från att förklara varför Åsgård kommit fram till en helt annan gärningsman än han själv. Åsgård får, i likhet med Mattias Göransson, begripligt nog försvara sina egna resonemang.

* * *

Låt mig nu ta upp något annat – nämligen skillnaderna mellan Thomas Petterssons och min syn på mordutredningen och mordgåtan. Jag vill nämligen hävda att de skillnaderna faktiskt är mycket mindre än vad Pettersson ger intryck av i sitt svar. Förutom när det gäller en sak: att jag anser att det är långt ifrån bevisat att mordet på Olof Palme var ett impulsdåd utfört av Skandiamannen.

I det sammanhanget är det intressant att Thomas Pettersson nu i sitt svar kommer med en reservation till sin egen tes.

Han menar att jag gör fel som enbart diskuterar Skandiamannen som ensam gärningsman och skriver att det i hans bok finns ett ”scenario där Skandiamannen kan ha varit en del av en grupp, förmodligen mindre och amatörmässig, som agerade under mordkvällen. Det kan ha rört sig om en enkel övervakning, ett vapen som hämtas eller ett tips om att makarna Palme synts på biografen Grand som rullat igång händelseförloppet.”

Förvisso finns det ett sådant scenario som hastigt nämns i boken, även om Pettersson i alla fall där ger intryck av att förkasta det. Om han nu trots allt är villig att lyfta fram det som ett tänkbart alternativ så talar han faktiskt om ”en planerad komplott som ändar upp i ett möte med dödlig utgång på Sveavägen” för att låna hans formulering om mina tankegångar.

Det är bra att Thomas Pettersson medger att en komplott kan vara en möjlig förklaring till mordet, då krymper graden av oenighet oss emellan.

Samtidigt undergräver han förstås en del av sitt eget teoribygge när han medger denna möjlighet. Om Skandiamannen var en del av en sådan grupp, vad händer då med Petterssons resonemang kring dennes psykologiska profil? Och vad händer med hela det mordscenario som vi diskuterat ovan?

Kanske känner Thomas Pettersson själv att han försvarat sin tes om den impulsive ensamme gärningsmannen så hårt att han nästan glömt intressanta rön som kan peka i en annan riktning, rön som han kommit fram till i sina efterforskningar.

Innan vi går in på vad Thomas Pettersson faktiskt redovisat i den vägen, låt mig börja med att visa vad jag för egen del sagt – alltså sådant som jag gissar att Pettersson syftat på när han talat om att jag bara skulle vilja försvara min egen teori när jag recenserat hans bok.

Ett centralt inslag i mina tankegångar som de utvecklats under årens lopp är att mordet på Sveavägen – och den hittills framgångslösa utredningen av det – måste förstås i förhållande till att Palme var en kontroversiell politiker som av starka grupper i det svenska samhället sågs som en farlig person, en landsförrädare.

Det här gjorde att de som varit satta att utreda mordet – särskilt de som jobbade med frågan de första åren – var medvetna om att de rörde sig på känslig mark och att vissa saker kunde vara bekymmersamma att ens översiktligt undersöka.

Det finns också bestämda tecken på att det under mordkvällen pågick övervakningsaktivitet i Gamla Stan och runt mordplatsen – övervakningsaktivitet som inte nödvändigtvis var kopplad till mordet men som åtminstone var alltför känslig för att i efterhand redovisa.

Ett skäl till detta är tecknen på att övervakningen hade kopplingar till den hemliga motståndsrörelsen Stay Behind. Det var ett nätverk som fanns i samtliga västeuropeiska länder under det kalla kriget och som samordnades av NATO. Det ursprungliga syftet var att förbereda för gerillaaktioner efter en sovjetisk invasion av Västeuropa. Men snart kom dessa strukturer att ta på sig långtgående hemliga uppgifter även i fredstid. I vissa fall, som i Italien, fanns det tydliga trådar mellan Stay Behind och terrordåd som utfördes för att stärka militärens och polisens inflytande över staten och politiken.

Existensen av detta nätverk i det formellt neutrala Sverige var förstås extremt känslig att offentligt medge, inte minst 1986 då det kalla kriget fortfarande pågick.
Jag citerar ur min bok Konspiration Olof Palme:

”Mycket pekar på att det var agenter från Stay Behind som fanns i kvarteren runt mordplatsen och som observerats av ett antal vittnen /…. / Betyder det att Stay Behind också hade någon sorts roll i förhållande till morddramat? Det kan vi inte veta säkert med nuvarande kunskap. Men möjligheten är förstås påtaglig.” (Sid 243)

”Det finns en rad saker som blir helt obegripliga om vi inte godtar att olovlig kårverksamhet, kontraspionage och underrättelseverksamhet ingick i spelet runt Olof Palme – ända till slutet.” (Sid 350)

”Vi kan /…/ vara ganska säkra på att en eller flera enheter inom Stay Behind bedrev spaningsarbete med walkie-talkies under mordkvällen, ett spaningsarbete som mörkats i 30 år. Vi har likaså stor anledning att dra slutsatsen att såväl dessa spanare som gärningsmannen i Dekorimahörnan visste att Palme skulle komma promenerande söderut efter bioföreställningen. Den sammantagna bilden pekar helt enkelt på att mordet var extremt välplanerat och att Palme i praktiken leddes i en fälla.” (Sid 385-86)

Som synes drar jag inga bestämda slutsater om det svenska Stay Behindnätverkets eventuella inblandning i själva mordet. Trots den reservationen är det förstås rätt långtgående slutsatser. Mina skäl till dem framgår i Konspiration Olof Palme, jag ska inte utveckla dem här.

Vad säger då Thomas Pettersson? Låt oss gå till hans bok Den osannolika mördaren.

Pettersson skriver om hur han kunnat ta del av intervjuer som Dagens Nyheters pensionerade ledarskribent Olle Alsén gjort med en tidigare CIA-agent och en tidigare svensk IB-anställd : ”Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.”

I boken beskriver Pettersson hur ledningen för nätverket bestod av ”representanter för regeringen, LO, SAF, polis och militär” och att det byggdes upp genom celler där medlemmarna använde täcknamn. En av de få medlemmar i verksamheten som framträtt offentligt var en tidigare major vid Svea Livgarde, Reinhold Geijer, som berättat ”James Bond-liknande” övningar vid ett gods i England. Utbildningen handlade bland annat om sabotage ”liksom att ta livet av inhemska kollaboratörer med regelrätta lönnmord”.

Alsén delade också med sig ett dokument till Thomas Pettersson, ett dokument som tycktes koppla samman Stay Behind och aktiviteter i Skandiahuset med Palmemordet. (Pettersson sid 134-38)

Att det funnits en koppling mellan Stay Behind och Skandia tidigare kunde Thomas Pettersson konstatera: ”Organisationen hade ett litet kontor i Skandiahuset med en egen ingång från baksidan.” Han försökte undersöka om sådana kopplingar fortfarande fanns vid tiden för Palmemordet men lyckades inte. Och han sammanfattar: ”I andra västeuropeiska demokratier har organisationen granskats i statliga utredningar, men i Sverige är Stay Behind fortfarande en mestadels outforskad del av vår historia.” (Sid 145)

Thomas Pettersson konstaterar också att Skandiamannens exhustrus mor hade varit nära bekant med den tidigare nämnde Stay Behindmedlemmen Reinhold Geijer. (Sid 154)

Och längre fram i boken kommer han in på sina efterforskningar kring två grupper som brukar kopplas till Stay Behindnätverket. Förre chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, berättade om dem när han intervjuades av författaren Anders Jallai 2011. Frånstedt kallade dem Grupp Barbro och Grupp Lennart, kopplade dem till walkie-talkieobservationerna runt mordplatsen och menade att de kunde ha med mordet att göra. (Sid 161)

Pettersson berättar att han lyckades få kontakt med personer som ingått i Grupp Barbros inre kärna. En av dem berättade: ”Gruppen hade ett bra samarbete med Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Vi kunde göra sådant som låg utanför deras befogenheter och kompetens.”

Gruppen sysslade, enligt Pettersson, ”med allt möjligt, från politisk övervakning till vanlig brottsbekämpning”.

Vad gällde Grupp Barbros attityd till den svenske statsministern sa den före detta medlemmen till Thomas Pettersson: ”Palme? Han skulle ha dinglat för länge sedan.”

Samma person förnekade att gruppen skulle ha ägnat sig åt spaning på Palme, men tillade: ”Däremot dök han ju upp på en del underliga ställen. Det rapporterades i så fall i efterhand.”

Thomas Pettersson menar i boken att det inte var någon ”djärv gissning” att gruppen befann sig vid Sveavägen för att spana på knarkfärsäljning och annan kriminalitet denna lönehelg.

Han undersökte också Grupp Lennart och fann att den leddes av ”en välkänd figur inom det svenska näringslivet” som ”gick beväpnad med en pistol i ett armhålehölster” och som varit involverad i internationell vapenhandel.

Thomas Pettersson: ”Framför mig tecknades en bild av en värld där ändamålen helgade medlen och där politik bara var en del av maktspelet. Och där Lennart, precis som Barbro, inte litade det minsta på landets statsminister. Frågan var hur Lennart och hans nätverk skulle reagera om Palme rubbade spelets regler.”

Thomas Pettersson konstaterar dock att han inte lyckades knyta Skandiamannen till vare sig ”Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart”. (Sid 164-66)

Han insåg att det inte var något att förvånas över: ”grupperna var hemliga och medlemmarna levde upp till den svenska devisen från andra världskriget: ’En svensk tiger’.”

Men ju mer han lärde sig om dessa grupper, desto mindre framstod det som sannolikt att en person som Skandiamannen – närsynt och lätt alkoholiserad med mera – skulle ha välkomnats som medlem. (Sid 167)

Och då började han i stället att fundera över om Skandiamannen utfört mordet på egen hand. Dessa funderingar hårdnade till sist till något som började likna en kategorisk övertygelse och det är den trosvissheten som demonstreras i boken Den osannolika mördaren.

Det hade förstås gått att resonera åt andra hållet: dessa mystiska walkie-talkiepersoner som inte framträtt kunde ha varit inblandade i mordet utan att Skandiamannen var det.

Eller så hade det ju varit tänkbart att fortsätta att hålla olika dörrar öppna och forska vidare.

Det kanske mest intressanta med Thomas Petterssons tankar kring dessa hemliga grupper kommer fram i en mening i hans svar på min recension. Han skriver:

”Förmodligen rörde sig /…/ flera grupper försedda med walkie-talkies på eller i närheten av Sveavägen under mordkvällen.”

Vad han talar om är i så fall om grupper som inte valt att träda fram, trots att var och en av dess medlemmar skulle kunna ha gjort observationer av betydelse för utredningen av statsministermordet. Och trots att dåvarande spaningsledaren Dag Andersson i samband med trettioårsdagen av mordet offentligt deklarerade att det var av största betydelse för mordutredningen att Palmegruppen fick kunskap om dessa walkie-talkieaktiviteter.

Thomas Pettersson utgår alltså – precis som jag – från att det fanns övervakningsgrupper ute i centrala Stockholm denna fredagskväll. Och de alternativ han diskuterar hör alla hemma i de hemliga miljöer som kan sammanfattas med beteckningen Stay Behind, miljöer där det fanns en påtaglig misstänksamhet och fientlighet mot Olof Palme.

Under sina efterforskningar har Pettersson under en tid arbetat utifrån hypotesen att sådana grupperingar skulle kunna ligga bakom mordet. När han till sist överger den hypotesen är det av en enda anledning – att han inte tror att de skulle välja ut Skandiamannen som instrument för en sådan operation.

Tydligare kan knappast skillnaden mellan min och hans infallsvinkel illustreras. Han bestämde sig för att Skandiamannen var Palmes mördare. I övrigt är vi inte särskilt oeniga.

Annonser

31 reaktioner på ”Oenigheten gäller bara en sak – Wall svarar Pettersson

  1. Skrev samma sak en gång tidigare här på bloggen, men det tål att upprepas, tycker jag: ”mötet”, observationen som ligger till grund för möteshypotesen, behöver inte ha rört sig om något mer än att Palme och mördaren växlar några ord innan skotten faller. Det kan faktiskt vara så enkelt. Mördaren är packad och vill delge statsministern några väl valda ord. Ett ”möte” i ordets allra mest spontana bemärkelse.

    1. Tycker att mötesscenariot i mångt och mycket är ett luftslott. Till att börja med ska man naturligtvis gå till botten med vad som egentligen hände på brottsplatsen. Så är uppenbart inte fallet när det gäller denna mordgåta. Innan vi far ut mot perifera motiv och suddiga vittnesuppgifter borta vid Grand: Gå till botten med SE. Det är naturligtvis inte detsamma som att peka ut honom som mördare.

      Tillbaka till mötesscenariot. Detta bygger på ett antal vittnesiakttagelser och en hypotes som säger att det inte var Lisbeth som ville korsa Sveavägen. Trots då att Lisbeth själv hävdar att så var fallet.

      När det gäller vittnet NicolaF måste vi väl ändå avliva en myt: Han säger sig själv ha fått paret Palme i blickfånget utanför Sveavägen 44. Sedan har han fortsatt i drygt en och en halv minut innan han hört skotten. Han har då fortsatt Sveavägen norrut ytterligare ett antal meter innan han vänt sig om och gjort vissa iakttagelser. Ni som bor i Stockholm. Ställ er borta vid Bonnier på kvällstid, Sveavägen 56, och gå ytterligare 10 meter. Titta sedan bort mot Tunnelgatan/Sveavägen och ni kommer till er förvåning upptäcka att det är inte mycket man kan urskilja från detta avstånd. Att Nicola F skulle gjort de observationer han säger sig ha gjort från detta avstånd är högst otroligt. Alltså, jag tror inte att NicolaF ljuger, men han kan helt enkelt inte gjort de observationer han påstår sig ha gjort i dunkel belysning fredag den 28 februari, åtminstone inte från det avståndet. Alltså faller också hypotesen om mötesscenariot. Att Nicola F har fel om hur långt han kommit på Sveavägen gör att vi också måste fråga oss vem det är han mött bakom paret Palme. Det är dock en annan fråga.

      1. Jag kan bara hålla med dig, Nicola F kan inte ha gjort några observationer av brottsplatsen från Sveavägen 56, den plats där han hävdar att han befann sig när han hörde skottlossningen. För att kunna se något måste han ha gått tillbaka en bra bit och sedan gissningsvis bestämt sig för att fortsätta norrut igen i stället för att gå fram till brottsplatsen och stanna kvar där för att lämna sitt vittnesmål. Först vid ett senare tillfälle kontaktade han polisen.

        Det går naturligtvis att tänka sig att Nicola inte var vid Sveavägen 56 utan betydligt närmare mordplatsen när han hörde skotten. Men eftersom han angav sin position i samband med en rekonstruktion på Sveavägen så väger väl det ganska tungt. Synd bara att inte polisen i samband med rekonstruktionen tog upp den fråga du pekar på.

        I vilket fall: Nicola F:s uppgifter är långt ifrån de enda som pekar på att det ägde rum ett möte mellan offret och mördaren. Hade de varit det så hade inte hypotesen ägt särskilt stort styrka, det håller jag gärna med dig om.

        1. Jo, så kan det ju naturligtvis vara, att Nicola F efter skott ögonblicken vänt sig om och gått mot brottsplatsen. Antar att du Gunnar pratat med honom. Förresten, har du funderat på varför han placerar den efterföljande mannen till vänster om reklampelaren, nästan ute i gatan?

          1. Nej, jag har förvisso pratat med många vittnen men aldrig med Nicola F utan bara utgått från det publicerade utredningsmaterialet.

            Vad gäller den efterföljande mannen finns det ett rekonstruktionsfoto som placerar honom nästan ute på gatan, se sid 102 i denna länk och på sid 17 i Thomas Petterssons bok.

            Men fotot visar inte vad som står i vallningsförhöret med Nicola F, där står tvärtom (sid 93):

            [Nicola] gick själv ungefär mitt i gångbanan som är c:a 7 meter bred. /…/ Mannen gick ute i gångbanan, c:a 3 meter från sträckstenskanten, och gick något saktare än makarna Palme.

            Det är rätt entydigt och det betyder att mannen, precis som Nicola, gick ungefär i mitten av den breda gångbanan. Mannen bör enligt Nicolas uppskattning – tre meter från sträckstenskanten – ha gått något närmare gatan än husväggen och det stämmer ju bra med Nicolas påstående att han själv passerade till höger om mannen när de möttes.

            Thomas Pettersson bryr sig inte om att redovisa skillnaden mellan vad Nicola säger i förhöret och vad rekonstruktionsfotot visar. Han skriver i sin bok att Nicola gjort en ”observation av en oidentifierad man som förföljt makarna Palme just ute vid vägbanan”. (Sid 100-101).

              1. Att försöka etablera en förtroendefull och bra kontakt med vittnen och andra personer som kan ha kunskaper om Palmemordet, om utredningen eller om andra omständigheter som har anknytning dit kan vara ganska tidsödande. När man talar med människor om sådant som inträffat för länge sedan – vilket ju är fallet här – är det extra viktigt att man gör det på rätt sätt. Annars är det risk att det uppstår nya versioner i intervjusituationen, sådana som lägger sig i vägen för tidigare minnesbilder.

                En del kontakter jag haft har också varit av det slaget att de har inneburit många timmars arbete, men där personen i fråga till sist (eller än så länge) ändå inte har velat träda fram offentligt och berätta om det vi har pratat om.

                Det där är en väsentlig orsak till att jag helt enkelt inte har lyckats ta mig tid att tala med alla intressanta personer som jag skulle kunna ha talat med. (Jag har ju inte heller sysslat med Palmeutredningen på heltid, långtifrån det.)

                Men jag fortsätter att ha kontakt med människor som förhoppningsvis har värdefulla saker att berätta. Så vi får väl se vad jag kommer att kunna redovisa framöver.

  2. På så sätt kan hypoteserna ”Skandiamannen” och ”mötesscenariot” slås ihop. Skandiamannen och Palme pratade lite först.

    1. Förteg alltså Lisbeth Palme att skotten föregicks av ett sådant alldagligt möte? Eller var det polisen/Säpo som valde att hemlighålla uppgiften? I båda fallen inställer sig i så fall frågan varför. Vad skulle det vara för känsligt med att en packad mördare ville säga några väl valda ord?

      1. Vad Lisbeth Palme sagt eller inte sagt har vi nog ingen aning om, är jag rädd. Men jag menar alltså inte att ”packad” är det operativa ordet här, utan snarare att det kan ha varit skälet till att mördaren vågade sig fram till att börja med. De växlar några ord, Palme säger något i stil med: utan tvekan är det viktiga frågor du tar upp, men det här är varken tiden eller platsen, och revolvern fiskas upp.

      1. Vad vet vi om den saken, egentligen? Hon kanske har berättat åtskilligt. Även om mötet var planerat, som förespråkarna av ”mötesscenariot” vill göra gällande, har hon väl sagt mer än vad allmänheten känner till?

        1. Fredrik

          I statssekreteraren Ulf Dahlstens bok ”Nirvana kan vänta” (2001) beskriver han några förtroliga samtal med Lisbeth Palme efter mordet. Hon berättade bl.a. att Hans Holmér och Tommy Lindström inte tagit med uppgifter i förhörsprotokollen som hon lämnat

          Däremot finns inget om att ”Skandiamannen och Palme pratade lite först.” skulle ha blivit censurerade av HH och TL.

          I så fall var det en uppgift som hon även undanhöll för Ulf Dahlsten. Varför?

  3. Att någon skulle påbörja en bok med Ingvar Heimers påbörjade arbete kring Palmemordet, vore ett steg i den absolut rätta riktningen. Om den kommande boken kring Stieg Larssons arkiv, sätter jag dock ett frågetecken. Heimer var nog lösningen på spåret.

  4. Inge M glöms ju helt bort här. Inge M hävdar ju i flera förhör och i båda rättegångarna att mördaren kom och ställde sig i hörnan flera minuter innan skotten föll, har han helt fel? Han var ju ett utmärkt vittne på alla sätt. Om hans vittnesmål stämmer är ju Skandiamannen som mördare en total omöjlighet.

    1. Inge M:s vittnesmål var en av de många omständigheter som jag inte tog upp i min kritik av Thomas Petterssons bok. Inte för att jag misstror det, tvärtom tycker jag mycket talar för att han har rätt i att gärningsmannen fanns på plats i flera minuter. Utan just av det skäl som jag särskilt tagit upp i ”Oenigheten gäller bara en sak” – att jag inledningsvis velat diskutera Petterssons hypotes utifrån dess egen interna logik.

      Det finns, menar jag, en väldigt stor mängd faktauppgifter som på olika sätt pekar på att lösningen finns någon annanstans. Men om hypotesen om hur Skandiamannen begick mordet mer eller mindre faller samman redan på grund av sina egna inre svagheter så behövs ju inte alla de där andra argumenten.

    2. Per

      Det framgår av vittnesförhören att Inges tidsuppgifter inte stämmer. De har dessutom ökat med tiden. Senast tydligen uppe i 8 minuter.

      När Inge M parkerade bilen på Tunnelgatan såg han att medpassageraren Susanne L höll på att ta fram sitt bankomatkort för att göra två uttag efter varandra som gick utan missöden för att därefter gå den korta sträckan på 10-15 meter till bilen på andra sidan gatan. När Susanne höll på sätta sig till rätta i bilen smällde det då 23.21.30. Det var ingen i kö före Susanne.

      Helena L som gjorde sitt uttag efter Susanne och under mordet hade ett litet missöde. Hon stack in kortet, angav beloppet, men matade in PIN-koden för snabbt (då small skotten), så hon fick ange koden på nytt och därefter fick hon ut sina pengar. Enligt polisens utredning pågick hennes uttag i 41 sekunder. Gissningsvis tog då Susannes båda problemfria uttag efter varandra omkring en minut och uppskattningsvis blev hon klar med uttagen cirka 23.21.15. Det gör att Inge parkerade bilen omkring 23.22.00, 90 sekunder före mordet. Med en säkerhetsmarginal på en minut blir tiden när Inge parkerade 23.19.00 – 23.20.00.

      När upptäckte då Inge M ”Dekorimamannen”? Det yngre sällskapet på 5-7 tjejer och killar som Inge såg passera norrut förbi mördaren, för att sedan möta paret Palme vid reklamskylten så att makarna valde att gå på utsidan om den, gick uppskattningsvis förbi gärningsmannen omkring 23.21.00 – 23.21.15. Huvudförhören med Inge 14 mars och 8 april är röriga när det gäller tidsangivelser. Exempelvis så säger Inge att han ser ”Dekorimamannen” när Susanne L och Sven-Erik R kliver in i bilen, omkring 23.21.20 – 25.

      Utifrån detta går det att dra slutsatsen att det är snabbt förlopp efter att Inge M upptäckte mördaren vid skyltfönstret eller när han var på väg till den. Gissningsvis gjorde Inge upptäckten vid 23.20.30 – 23.21.00-tiden, d.v.s. 30 – 60 sekunder före skotten.

    1. Är det inte dags att släppa de finska kvinnornas uppgifter en gång för alla? Dem har aldrig varit trovärdiga och styrks inte av någon eller något.

  5. Hade Palmemördaren invandrar bakgrund? Är det där man bör söka? Anders B. uppfattade att Lisbet pratade ett utländskt språk med mördaren. What are you doing, kan även uppfattas som exv. ”vad gör du, om man uttalar orden snabbt. Lars J. uppfattade något i stil med ”vad är det du gör, eller just, ”vad gör du.
    Lars J. stod dock på för långt avstånd för att kunnat ha uppfatta varken det ena eller andra, medan Anders B. stod nästan fast i.

  6. Skandiamannen samtalar under flera minuter med väktaren Henry O + kollega innan han går ut på Sveavägen. Det innebär att han bör snackat med väktarna innan paret Palme gått över Sveavägen. Frågan blir hur skandiamannen i det läget kan veta att paret Palme befinner sig på Sveavägens östra trottoar. Detta skulle kräva någon form av radiosamband, något som det inte finns den minsta tillstymmelse till indicie på. För att praktiskt få detta att gå ihop krävs att väktarna , åtminstone någon av dom, ingår i en komplott. Något som blir totalt osannolikt med tanke på att Palmes först vid sjutiden på kvällen bestämde sig att gå på bröderna Mozart.

  7. Niklas B., har du hittat den synnerligen viktiga uppgiften om språket i Anders B-protokollen på IT-Demokrati? Jag har bara sett den om annat, mindre centralt, vittne. Men att utropet skulle ha varit på engelska är din egen hypotes? Klarhet vore avgörande eftersom det rått tveksamhet huruvida Lisbets utrop var riktat till Palme eller mördaren.

  8. PJ/
    Hmmm…..Fördes ett kort samtal med gärningsmannen, så var nog Lisbets ”rop riktat till gärningsmannen och inte till Olof. Det första främmande man här tänker är ju engelska, inte ex-v. ryska.

  9. Det vore väldigt intressant att få reda på var du fått de uppgifterna ifrån, Niklas B. Det har inte framkommit någon annanstans vad jag erfarit. Jag kan ha fel, men visa då upp en trovärdig källa till det.

  10. James; Förstår inte riktigt din fråga, vilka uppgifter? Den enda uppgiften om ett främmande språk mig veterligt kommer ur förhöret med Anders B. 86- 02- 28. Förhörsledare Kennet Nordlander. Anders B. hör på ca: 3 meters avstånd efter skotten kvinnan utropa något som han uppfattar, ”på ett främmande språk. Tycker att Anders B. absolut borde ha uppfattat om ropet kommit på svenska, han stod ju nästan intill. Min fundering går ju ut på att ett kort samtal förts med gärningsmannen före skotten. Är det så, riktar nog Lisbet sitt utrop till mördaren och inte till Olof. Detta utrop från Lisbet förstärker även teorin, om att ”samtal förts med mördaren”. Om ett främmande språk pratades?- var mördaren knappast svensk, denne kunde haft vilken nationalitet som helst. Vilka ”gökar fanns i Stockholm vid den tiden? Misstänker att utredarna mest letar efter en svensk gärningsman, man borde nog bredda sitt letande.

    1. Du tycks ha uppfattat min fråga ganska väl, Niklas B, och du svarar på den också. Alltså kommer dessa ‘uppgifter’ – om att LP utropat något på utrikiska/engelska – från förhöret med Anders B. 86-02-28. Tack för det klargörandet.

      Det var väl konstigt att man då inte tillskrev dessa ‘uppgifter’ mer värde tidigare, t.ex. då man försökte nagla fast Christer Pettersson vid mordet…? Då vore det helt uteslutet att sätta dit honom; om han inte valde att prata utrikiska/engelska förstås…

      OM det var så att LP sa något på utrikiska/engelska så lär det knappast varit tillägnat OP, så mycket är ju klart. OM det inte var så så var det alltså riktat till gärningsmannen; I SÅ FALL måste LP ha varit medveten om att GM inte var svensk/talade svenska. I SÅ FALL måste hon ha hört att GM pratade ett annat språk/engelska. I SÅ FALL måste några ord/meningar ha utväxlats mellan OP och GM innan skotten. Det innebär ju inte att det varit en lång konversation/meningsutbyte, det beror ju helt på vad som sades. MEN det skulle indikera att GM och OP hade haft – i vart fall muntligt – utbyte innan skotten föll. Då är ju förstås den stora frågan vad det var som yttrades? En enkel fråga om han var OP, något annat? Kan LP ha nämnt något om det till ‘någon’ i förhöret den kvällen? Något som gjort att ‘någon’ tolkat det som att det ev. fanns en risk för sveriges ‘säkerhet/förhållande till annan makt.’, eller ytterligare risk för familjen Palme?

      Jag tror inte att den nya palmeutredningen låst fast sig vid en svensk gärningsman. Däremot tror/tycker jag att de har/borde ha haft kontakt med Anders B igen. Hur säker var han EGENTLIGEN på att det var utrikiska/engelska? De få orden uttalas antagligen inom en ganska kort tidsrymd, bara någon sekund eller så. Kan han verkligen vara säker/helt säker på att det var utrikiska/engelska? OCH, var Anders B verkligen så nära som 3 meter? Det förefaller mig synnerligen konstigt att mördaren valde att slå till mot Palme då. Ifall andra skottet var riktat mot LP – för att hon var ett vittne – så borde mördaren i så fall också hunnit varsebli Anders B, och göra bedömningen att även han kunde betraktas som ett farligt vittne. Men mördaren kanske tänkte på flykten då…? Alltså var det inte så viktigt att ‘vittnen’ inte oskadliggjordes, utan det primära var att undanröja OP. Alltså fanns det, antagligen, en uttalad intention att göra just detta, vilket, i så fall, indikerar att det inte var ett ‘spontant illdåd’ , uppstått i omedelbar affekt.

      Nu verkar det komma nya böcker om MOP ‘stup i kvarten’. Det ska bli väldigt intressant att höra någon slags slutsats ifrån palmeutredningen; kanske vi årsdagen 2019?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.