Thomas Pettersson höjer tonläget – har argumenten tagit slut?

Ett av polisens foton av Dekorimahörnan. De första blommorna har kommit på plats. Blodpölen är kvar strax bortom blommorna och ett område markerat med rött på trottoaren visar var det hittats blodstänk. Men vittnena är skingrade – och polisen vet inte säkert vilka vittnen som egentligen funnits på platsen. Utifrån den oklarheten föds med tiden diskussionen om Skandiamannen.

Det här är ännu ett svar från mig i debatten med Thomas Pettersson, författare till boken Den osannolika mördaren där han pekar ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare. Pettersson lanserade först sin tes i en artikel i tidskriften Filter.

Min recension av boken finns här. Thomas Pettersson svarade här. Jag svarade Pettersson här. Och Thomas Pettersson kom med sitt andra svar här. /Gunnar Wall


TJONG! THOMAS PETTERSSON TAR TILL STORSLÄGGAN i sitt andra svar till mig på denna blogg.

En återkommande formulering är att jag ”låter ändamålet helga medlen”, det vill säga att jag ägnar mig åt någon sorts ohederliga eller omoraliska skriverier för att främja mina mer eller mindre dolda intressen.

Pettersson har argumenterat på liknande sätt tidigare. I sitt första svar på min recension av Den osannolika mördaren hävdar han att jag skriver ”försåtligt” och att det ”luriga” är att jag tar på mig ”rollen av objektiv berättare” vilket jag inte alls är, ska läsaren förstå. Och så vidare.

Det var en anklagelse som jag nog tyckte susade förbi mig utan att träffa. Givetvis har jag aldrig gjort anspråk på att vara en objektiv berättare. Vem kan vara det?

Det vi kan göra är att sträva efter objektivitet – i den meningen att vi exempelvis ska ta argument vi spontant inte sympatiserar med på allvar och att vi ska vara beredda att ompröva våra tidigare ställningstaganden.

Jag försöker göra det. Bland annat betyder det att jag försöker avstå från att argumentera på ett sätt som bygger på anklagelser eller misstänkliggöranden. Kanske var det den saken som gjorde att Pettersson uppfattade mig som ”lurig” och ”försåtlig”, att jag, som han såg det, låtsades vara objektiv.

Sådan var alltså tonen i Petterssons förra svar. Den här gången trappar han upp och låter närmast som om han avslöjar något sensationellt och graverande. Han har nämligen konstaterat att jag åtagit mig att vara faktagranskare till Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Ja, jag medger det, och konstigt vore det annars. Att jag haft det uppdraget framgår tydligt om man till exempel läser Jan Stocklassas bok.

Vad är då bakgrunden till att jag blev erbjuden det att hjälpa till med den saken – och att jag tackade ja till erbjudandet?

Tja, att jag fick frågan berodde gissningsvis på att jag har granskat Palmeutredningen i mer än trettio år (nej, oftast inte på heltid – men många timmar har det blivit). Och något har jag väl lärt mig på den tiden, vilket ibland lett till förfrågningar om att ge en hjälpande hand till andra som håller på med samma ämne.

Jan Stocklassa och förlaget Bokfabriken kontaktade mig alltså och undrade om jag ville åta mig att göra en faktakoll på manuset. Jag fick klart för mig att uppdraget i första hand inte gällde det mer specifika spår som författaren själv höll på att undersöka utan mer beskrivningen av utredningen i allmänhet. Både förlag och författare var måna om att boken inte skulle innehålla några onödiga fel.

Jag tyckte att det vittnade om en klok inställning från deras sida och jag fick dessutom klart för mig en del om i vilken riktning Jan Stocklassa var på väg – att han skulle fortsätta följa trådar om Sydafrika och svenska högerextremister. Eftersom jag ansåg att det fanns saker kvar att gräva i inom de områdena, så var min tanke att det vore önskvärt att boken blev skriven. Och då var det ju en fördel om innehållet blev så korrekt som möjligt.

Mitt jobb tog en del tid men var i sak en rätt okomplicerad historia. Jag läste, kollade och gjorde ett antal påpekanden om faktauppgifter till författaren och förlaget. Ibland kom jag också fram till att jag drog andra slutsatser av tillgängliga fakta än Jan Stocklassa. Men det var ju inte min bok. Så jag nöjde mig med att påpeka mina synpunkter i de avseendena, och så fick han göra sina egna bedömningar.

Däremot var jag noga med att det skulle framgå av boken att jag bistått med faktagranskning, men inte med slutsatser och att jag inte heller på något sätt haft mandat att godkänna den slutliga versionen. Jag tycker det blev tydligt i boken.

Thomas Pettersson tänker tydligen annorlunda. Han hävdar i sitt senaste inlägg att jag ”sitter på två stolar samtidigt”: dels är jag ”handledare för Jan Stocklassa” och dels kommenterar jag hans bok som Palmeexpert när Expressen frågar. Han kräver att jag tydligt deklarerar min roll i sammanhanget.

Det har jag gjort ovan och det gjorde jag också när Expressen och andra kontaktade mig för att få kommentarer om boken.

Eftersom Thomas Pettersson speciellt lyfter fram Expressen, låt mig citera en artikel i den tidningen från den 5 november där jag tycker att mitt förhållande till Stocklassas bok kommer fram rätt tydligt. I artikeln heter det bland annat:

Palme-experten Gunnar Wall, som skrivit flera böcker om statsministermordet, har faktagranskat boken och är väl inläst på de nya uppgifterna.

Det framgår också av artikeln att jag gör mina egna bedömningar. Bland annat står det att jag ”menar att uppgifterna är anmärkningsvärda – men att erfarenheten säger att man ska vara försiktig”.

– Min huvudslutsats är att gåtan fortfarande är olöst, säger Gunnar Wall.

Och längre ner i artikeln:

Han menar att boken framför allt lanserar en teori om personer som eventuellt har koppling till mordet – men att den lämnar luckor vad gäller vem som gjorde vad på Sveavägen den 28 februari 1986.

– Det underlag som är intressant i Stocklassas bok ger inte så värst mycket stöd för slutsatser om vem eller vilka som skulle ha varit inblandade på plats, säger Gunnar Wall.

Det där är ju en tydlig markering från min sida i förhållande till vad som påstås i marknadsföringen av boken, till exempel formuleringen i baksidestexten: ”Tack vare Stieg Larssons dokumentation kommer Jan Stocklassa en ny möjlig gärningsman på spåren, en misstänkt mördare som glidit polisen ur händerna…”

Så jag undrar förstås på vilket sätt jag gjort något fel eller försökt att lura någon.

Det kan tilläggas att jag gärna hade åtagit mig att faktagranska Thomas Petterssons bok också om författaren och förlaget hade frågat.

Och det är ingen ny inställning från min sida. Tidigare har jag till exempel gett författaren Paul Smith en del hjälp i hans efterforskningar kring den Palmehatande aktiespekulanten Christer A.

Smith är i dag lika övertygad om att Christer A var Palmes mördare som Thomas Pettersson är att det var Skandiamannen som tryckte på avtryckaren.

Thomas Pettersson och jag har för vår del utbytt faktauppgifter och synpunkter under ett antal år. Det har förvisso gått i båda riktningarna. Han har hjälpt mig och jag har hjälpt honom. Jag har inte känt att jag genom det har satt mig på några dubbla stolar och jag hoppas att Pettersson inte heller har känt att han har gjort det.

Nog om detta. Låt oss nu ta ett varv till i sakdiskussionen om de teorier som Thomas Pettersson för fram. Och låt oss rent konkret se om vi kan komma till större klarhet kring de tio omstridda frågor som jag tagit upp och där Pettersson i vissa fall preciserat sig i sitt senaste inlägg. De fettade rubrikerna till varje punkt är i tydlighetens namn satta så att de ska vara identiska med dem Pettersson använt sig av.

1) Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden? Det finns detaljerade vittnesuppgifter om en mystisk Grandman kring klockan 21 från två vittnen, Hubert F och Birgitta W, men TP skriver nu att han inte tror att de handlar om Skandiamannen (och det är en förståelig slutsats utifrån innehållet i vittnesuppgifterna). De saknar alltså relevans i hans mordscenario.

TP:s tanke är helt enkelt att Skandiamannen råkat hamna vid Grand i samband med att han varit ute för att äta middag och/eller konsumera alkohol. Och då ska han ha upptäckt Palme, dock utan att själv dra till sig uppmärksamhet. Som TP skriver: ”Att vi ska hitta Skandiamannen i vittnesmålen från Grand vid 21-tiden är inte att räkna med, anser jag.”

Skandiamannen har verkligen med ganska stor sannolikhet varit ute för att äta och/eller dricka under mordkvällen, det har vi väktaren Anna-Lisa G:s vittnesmål om. Hon har uppgett att hon såg honom när han kom tillbaka. Själv har han i ett förhör sagt att han inte varit ute under kvällen. Skillnaden mellan Anna-Lisas och Skandiamannens versioner kan bero på flera saker. De mest uppenbara alternativen är:

• att Skandiamannen minns fel (det var den 25 april han sa att han inte varit ute tidigare under kvällen den 28 februari);

• att Anna-Lisa minns fel om att han varit ute den kvällen (hon hördes den 10 juni vilket ju är ännu senare);

• att Skandiamannen valt att inte berätta för polisen om sin lilla utflykt för att middagen i själva verket mest handlade om att dricka alkohol i samband med arbetet;

• att Skandiamannen velat dölja något känsligt med anknytning till Palmemordet, till exempel att han upptäckt statsministern vid bion.

Anna-Lisa är rätt bestämd i polisförhöret och kan precisera sig med detaljer, det ger ju stöd för vad hon säger där. Självklart kan Skandiamannen ha glömt att han var ute mordkvällen. Men mer sannolikt är kanske det tredje alternativet – ett skamset och inkonsekvent småljugande är typiskt för många personer med begynnande alkoholproblem.

Detta tredje alternativ framstår i vilket fall som avgjort mer sannolikt än det fjärde, bland annat utifrån att Anna-Lisa G i polisförhör bestämt sagt att Skandiamannen återkom efter middagen redan omkring klockan 20.10. Detta är något som TP väljer att inte kommentera den här gången – trots att det just är Anna-Lisas uppgifter som är själva utgångspunkten för slutsatsen att Skandiamannen över huvud taget varit ute en sväng under den tidigare delen av kvällen.

Dessutom: låt oss tänka oss att Skandiamannen verkligen fått impulsen till Palmemordet under sin utflykt på stan. Han har enligt TP:s hypotes varit vid Grand, men han har inte väckt någon uppmärksamhet där. Varför skulle han då ljuga om att han varit ute – i synnerhet om det nu var som Anna-Lisa G sa, att han blivit sedd vid återkomsten till jobbet. Det var ju inget konstigt med att han gick ut en sväng i samband med sitt långa arbetspass. Och att döma av Anna-Lisas vittnesmål hade han inte heller försökt att dölja att han varit ute när han kom tillbaka – inget smygande via bakdörrar, tvärtom bankade han på entrédörren för att släppas in.

En av många tidningsartiklar genom åren om Grandmannen, den mystiske figur som tycks ha spanat efter Olof Palme vid Grandbiografen. Och vad som egentligen hände vid Grand är ett centralt tema i debatten om Thomas Petterssons teori om Skandiamannen som Palmes mördare.

2) Är Skandiamannen på plats vid Grand vid 23-tiden? TP menar att Mårten Palmes, Margareta S:s och Anneli K:s iakttagelser från 23-tiden talar för att Skandiamannen var vid Grand omkring klockan 23. Deras beskrivningar av en mystisk man har nämligen vissa likheter med Skandiamannen.

Det är begripligt att TP vill luta sig mot Margaretas och Annelis uppgifter som är snarlika Mårtens – de skulle kunna backa upp den slutsats Mårten dragit 32 år efter mordet om att det kan ha varit Skandiamannen som var den figur som stod vid ett skyltfönster och visade ett påtagligt intresse för föräldrarna i samband med att de lämnade bion.

Men det finns andra vittnesbeskrivningar av en Grandman omkring klockan 23 som mer uppenbart avviker från hur Skandiamannen såg ut. TP:s väg ur detta problem är att skriva att det är ”relevant att tala om flera Grandmän vid 23-tiden”. Han preciserar inte om han tänker sig två eller ännu flera.

Vad de andra i så fall skulle ha gjort där går TP inte in på. Och hans hypotes leder till nya problem för honom.

Ett av de viktigaste vittnesmålen från Grand omkring 23-tiden är det som lämnas av flygledaren Lars Erik E. Lars Erik observerar omkring klockan 23 och under ganska lång tid en skrämmande man som går fram och tillbaka utanför biografen. Mannen ger ett så obehagligt intryck att Lars Erik låser sin bil inifrån.

Det är under den tidrymd Lars Erik gör sina observationer som också Anneli och Margareta upptäcker en obehaglig och spanande figur som även han befinner sig utanför biografdörrarna. Till skillnad från Anneli och Margareta noterar Lars Erik varken keps eller glasögon. Så frågan är: kan han ha sett en annan person än till exempel Anneli och Margareta?

Det är tveksamt. Lars Erik såg bara en Grandman – och samma sak gällde Anneli och Margareta. Men om vi ändå ger TP rätt i att möjligheten finns att de observerat olika Grandmän pekar det snarast på att Palmes biobesök i så fall var övervakat av mer än en person. Och då kommer vi längre från TP:s hypotes om den ensamme mördaren från Skandiahuset, inte närmare den.

Oavsett hur många mystiska personer som var där utanför biografdörrarna kan det tilläggas att det faktiskt inte finns några observationer från Skandiahuset som pekar på att Skandiamannen gav sig ut någon gång strax före klockan 23.

TP:s svar är att han kan ha smugit ut – och tillbaka – bakvägen utan att det upptäcktes av väktare eller larmsystem.

Javisst, det är tänkbart. Det tyder i så fall på en viss kallblodighet från hans sida.

Men en mycket konstig kallblodighet. Om syftet var att skjuta Palme – varför skulle han då ha gjort på det krångliga och riskabla viset?

Det skulle väl ha varit mycket enklare för honom att i stället ta sig ut den ordinarie vägen genom Skandias entré, samtidigt som han stämplade ut för kvällen och sa hej då till väktarna inför sin planerade semester – det vill säga: gjorde vad som förväntades av honom?

Om han tog sig ut bakvägen någon gång före klockan 23 för att bege sig till Grand och mörda Palme så hade han ju kvar det inte helt obetydliga problemet att han inte stämplat ut för kvällen, vilket skulle se besynnerligt ut i efterhand – i synnerhet eftersom ingen sett honom lämna huset. Han måste ta sig tillbaka. Och det betydde att han inte skulle kunna fly den väg som passade bäst efter mordet utan att han skulle vara närmast tvungen att försöka krångla sig in i Skandiahuset bakvägen med sin nästan rykande revolver, med krutstänk på kläderna och kanske med förföljare i hälarna.

3) Är Grandmannen och mördaren samma person? TP medger att de vittnen från Grand som han är intresserad av att stödja sig på säger att den person de observerat hade jacka, inte rock. Men han menar att de kan ha tagit fel på den saken eftersom mannen vid Grand stod stilla vilket gjorde att rocken inte fladdrade. Och då kan de ha uppfattat den som en jacka.

Javisst, så länge vi inte har facit är allting möjligt. Men låt oss i sammanhanget påminna oss hur Palmeåklagarna i slutet av 80-talet försökte klämma och dra i vittnesmålen från Grand för att få dem att passa in på Christer Pettersson som visserligen kunde se otäck ut och gick omkring i jacka, men som inte brukade uppträda i vare sig keps eller glasögon.

Lite grann på samma sätt tänjer TP på kända faktauppgifter när han vill frammana likheter mellan vittnesmålen om Grandmannen och de som handlar om mördaren vid Dekorima. Problemet är ju att det visserligen finns mycket som talar för att det fanns en Grandman med jacka, keps och glasögon men att mördaren vid Dekorima sannolikt hade en lång rock, knappast glasögon och möjligen en huvudbonad – fastän i så fall av en typ som det inte går att säga något säkert om..

TP försöker så gott han kan komma bort från det problemet genom att hävda att mordplatsvittnet Anders D skulle ha uppgett att gärningsmannen hade en ”kepsliknande huvudbonad” – precis som Grandmannen. I så fall skulle det finnas två vittnen vid Dekorima som uttalar sig i den riktningen i stället för bara ett (Lars J). Det är fortfarande inte mycket att komma med. Men mer väsentligt: var har Anders D uttalat sig på det sättet? Tills TP hänvisar till en källa föreställer jag mig att detta helt enkelt är ett utslag av frikostigt tänjande av vittnesuppgifter från hans sida. Och sådant hör inte riktigt hemma i en argumentering från den som gör anspråk på att ha avslöjat vem som mördat Olof Palme.

4) Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception. TP tror att det räckte med 4 minuter för Skandiamannen att ta sig från Grand och hinna stämpla ut 23.19 – jag vill påstå att han i så fall skulle ha agerat mycket snabbfotat, inte alls i linje med vad man väntar sig från en person som i TP:s scenario just tappat modet när han varit i färd med att skjuta statsministern.

Enligt TP:s hypotes har Skandiamannen inte bara varit påtagligt rask när han tagit sig till Grand, han har också varit mycket snabbare än paret Palme eftersom han – fortfarande enligt TP – hinner med att prata en stund med väktarna, gå ut på trottoaren, svänga åt höger och slutligen möta statsministerparet som då fortfarande befinner sig en bit norr om Skandias entré.

Det går kanske att konstruera ett skohorn som gör detta möjligt. Men ett särskilt sannolikt händelseförlopp är det inte. På bloggen har några kommentatorer – Jörgen G och JD – tagit upp den här frågeställningen mer i detalj och övertygande belyst problemen med TP:s hypotes. Tiden ser helt enkelt inte ut att räcka till.

5) Vilken person var det vittnet Nicola F såg? Utgångspunkten för diskussionen är att jag tvivlade på att det var Skandiamannen som kom gående efter makarna Palme när de mötte Nicola F, utan menade att mycket talar för att det var vittnet Anders B – precis i linje med vad Nicola själv uttryckt.

Långsökt? Inte alls. Vi vet att Anders befann sig på trottoaren utanför Skandiahuset medan hans arbetskamrater gjorde uttag i inomhusbankomaten i byggnaden, en bit norr om mordplatsen men en bit söder om Skandias huvudentré.

Det är sant att Anders inte har uppgett att han traskade iväg norrut, bortom Skandias entré, medan han väntade på att arbetskamraterna skulle bli klara. Men vi vet alltså att Anders fanns någonstans på denna trottoar och Nicola har inte berättat om att han passerat en ensam man strax innan han mötte makarna Palme. Så jag tycker fortfarande att gissningen på Anders är rätt stark. Det kan ha varit någon annan – men då återstår det fortfarande att bevisa att det var Skandiamannen.

TP skriver nu att Nicola vid något tillfälle – med all sannolikhet många år efter mordet – berättat för honom att mannen han mötte ”haltade”. Den här uppgiften anknyter förstås till vad TP skrev i Filter juni/juli 2018, sid 109:

Det klumpiga rörelsemönster som flera mordplatsvittnen tillskrev gärningsmannen kunde också ha sin förklaring i [Skandiamannens] reumatism. En källa påpekade att han stundtals led så illa att han hade svårt att gå.

Så långt TP. Men vad bevisar detta? Här finns det anledning att citera Lars Borgnäs som i sin mycket läsvärda bok En iskall vind drog genom Sverige tog upp vittnenas föreställningar om mördarens rörelsemönster – och hur de förändrades i och med att Christer Pettersson blev känd som misstänkt gärningsman:

I samband med ett program i Norra Magasinet som jag och Tomas Bresky gjorde, och där vi också tog upp mördarens utseende, gjorde Tomas en enkät bland förbipasserande på mordplatsen, alltså vanligt folk som tio år efteråt fick kommentera vilken bild de hade på näthinnan av Olof Palmes mördare. Flera av de intervjuade började linka och vrida sig framåt i en knyckig gång.

”Han haltade iväg så här.”

”Han gick snett på det här viset.”

”Var har du hört det?” frågade Tomas.

”Det har jag fått för mig. Var det inte så?”

Så var det inte. Inte ett enda av de 22 mordplatsvittnena säger i sina första förhör något om att mördaren skulle halta, vagga eller lunka. Många, nästan alla, ser honom springa, några ser honom ta ett par gångsteg innan han sätter igång att springa eller jogga. [Inge M] berättade, som vi såg, att han tog några steg bakåt.

Med tanke på Christer Petterssons särpräglade rörelsemönster – lätt haltande, vaggande – är detta en detalj som är särskilt intressant att studera i de 22 mordplatsvittnenas ursprungliga berättelser. (Borgnäs sid 55-56)

Lars Larsson kom 2016 ut med boken Nationens fiende. Huvudtankarna i TP:s utpekande av Skandiamannen finns redan hos Larsson. Men Larsson undviker, klokt nog, att dra så kategoriska slutsatser i skuldfrågan som TP gör. Och när det gäller den detalj vi diskuterar just nu har han inte fallit för den i efterhand konstruerade mytbilden om mördarens rörelsemönster. Efter att ha diskuterat de ursprungliga vittnesmålen från mordplatsen skriver han:

Lägg också märke till att inget vittne pratar om en haltande gång eller löpstil. Den uppgiften förekommer överhuvudtaget inte förrän Christer P blir aktuell i utredningen. (Larsson sid 157)

Det kan tilläggas att även om det skulle gå att belägga att gärningsmannen haltade vore det av tvivelaktig relevans när det gäller Skandiamannen. Den som tittar på Rapportinslaget med honom från april 1986 kan se en fullt rörlig man som både går och springer utan svårighet.

TP anser sig veta att mannen som Nicola mötte gick längst ut på trottoaren, närmast gatan. Och mot bakgrund av detta för han här ett resonemang om att Skandiamannen ägnade sig åt en sorts listigt taktiskt spel när denne självmant i förhör avslöjade att han gått ute vid trottoarkanten sedan han lämnat arbetsplatsen. Enligt TP var detta ett sätt för Skandiamannen att skydda sig om han skulle bli misstänkt. Ifall han på eget initiativ kommit med upplysningen att han nästan gick ute i gatan innan den saken avslöjades av andra skulle hans beteende inte framstå som lika misstänkt som om han ertappades med det. Så här skriver TP i sin senaste replik:

Att notera är också att Skandiamannen i sina rättsliga förhör placerar sig ute vid trottoarkanten. Där går han på ytterkanten av trottoaren tills han kommer fram till annonspelaren, där viker han in mot husfasaden. Det är svårt att förstå varför– vad ska han ut till den dåligt snöröjda delen av trottoaren att göra? I Rapportinslaget från 1986 tar han den naturliga vägen från Skandias entré och går mitt på trottoaren.

Enda anledningen att placera sig ute vid trottoarkanten är att Skandiamannen kan hänvisa till detta om han skulle bli igenkänd vid en konfrontation. Då kan han hävda att han redan vittnat om sin placering på trottoaren – det är visserligen där han befinner han sig, men en stund efter den verklige gärningsmannen.

Så långt TP. Det är lite krystat, kan man tycka. Men inte bara det, det är framför allt sakligt tvivelaktigt.

Vad gäller den efterföljande mannen som Nicola observerar finns det för all del ett rekonstruktionsfoto som placerar mannen nästan ute på gatan, se sid 102 i denna länk och på sid 17 i Thomas Petterssons bok.

Men polisens rekonstruktionsfoton behöver inte visa det verkliga förloppet eller ens vad vittnena berättat. Låt oss nu gå till vallningsförhöret med Nicola F, där står något helt annat (sid 93):

[Nicola] gick själv ungefär mitt i gångbanan som är c:a 7 meter bred. /…/ Mannen gick ute i gångbanan, c:a 3 meter från sträckstenskanten, och gick något saktare än makarna Palme.

Det är rätt entydigt och det betyder att den mötande mannen, precis som Nicola, gick ungefär i mitten av den breda gångbanan. Mannen bör enligt Nicolas uppskattning – tre meter från sträckstenskanten – ha gått något närmare gatan än husväggen och det stämmer bra med Nicolas påstående att han själv passerade till höger om mannen när de möttes.

Thomas Pettersson borde, tycker jag, ha brytt sig om att redovisa skillnaden mellan vad Nicola säger i förhöret (som väl är den version som borde ha företräde) och vad rekonstruktionsfotot visar. Det gör han inte här och inte heller i sin bok. Där påstår han i stället att Nicola gjort en ”observation av en oidentifierad man som förföljt makarna Palme just ute vid vägbanan”. (Sid 100-101).

Och då kan det förstås framstå som om Skandiamannen var den man som Nicola mötte.

6) Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?

Här går TP:s tonläge upp ordentligt. Tre gånger på några få rader hävdar han att jag försöker dupera mina läsare utifrån devisen ”ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle kunna svara med samma mynt. Men jag tror verkligen inte att TP försöker dupera någon annan, och vill därför inte föra diskussionen i sådana termer. Jag har känt honom i ett antal år och har svårt att tänka mig att han skulle vara så samvetslös. Däremot kan han förstås oavsiktligt lura sig själv, det kan vi alla ibland. Och jag gissar att TP vanligtvis tänker på liknande sätt om mig, så jag tar inte hans hårda ord alltför allvarligt. Men hans anklagande ton speciellt på den här punkten tror jag beror på att han upplever sig som ovanligt pressad just när det gäller tiden för utstämplingen. Om hans läsare inte går med på att det är bevisat att Skandiamannen stämplade ut så tidigt som 23.19, då faller hela hans mordteori på tydligast tänkbara sätt.

Låt mig därför kort sammanfatta vad jag skrev. Jag konstaterade helt enkelt att Skandiamannen själv tidigt lämnade en version till polisen om att stämpelklockan gick efter, att den visade 23.19 men att rätt tid efter kontroll visade sig vara 23.20. Det finns ingen känd dokumentation som visar att detta är felaktigt, bara Roland B:s ganska röriga uttalanden (ja, jag vill hävda att de är röriga) i ett förhörsprotokoll flera månader senare.

Och jag frågar mig: varför skulle Skandiamannen ta risken att dikta ihop en lögn om den här saken, en lögn som lätt kunde avslöjas – samtidigt som han hävdade att han skyndade sig ut direkt efter utstämplingen. Ville han ge intryck av att han kom ut på gatan förhållandevis sent (och på så sätt skaffa sig ett alibi) hade det varit mycket enklare att hävda att han tog tid på sig inne i byggnaden sedan han stämplat ut. Stämpelklockan var inte synlig från väktarnas position i receptionen. Och dessutom kunde han ha sagt att han säkert småpratade en stund med väktarna – vilket hade varit svårt att motbevisa och vilket dessutom var vad han troligen gjorde. Men han gav alltså snarast motsatt version, att han skyndade sig ut.

TP tar upp att Skandiamannen kommer med nya – och felaktiga – uppgifter om tiderna i rätten och då blir korrigerad av advokaten Liljeros som bara behöver titta i polisens förhörsprotokoll för att se den tidigare lämnade tiden. Visst. Det förstärker verkligen inte Skandiamannens allmänna trovärdighet. Men hur tolkar vi lämpligen hans felaktiga uppgifter? Som utslag av en lömsk och uttänkt lögnkampanj för att bygga upp ett listigt konstruerat alibi – eller som slarv för att detaljen då saknade större betydelse för honom själv?

7) Hur trångt om tid är det för Skandiamannen (för att utföra mordet sedan han stämplat ut och kommit ut på gatan?) TP försäkrar att det är gott om tid och det gör han genom att förutsätta att Skandiamannen senast kliver ut på Sveavägen 23.20. Då har han 90 sekunder på sig innan han skjuter.

Resonemanget bygger förstås på den högst osäkra hypotesen att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 – och i så fall ganska nära 23.19.00. TP förutsätter nämligen – och jag instämmer – att Skandiamannen pratade en liten stund med väktarna. Om detta samtal var tämligen kort, en halv minut, kan nog Skandiamannen ha varit ute på gatan en minut efter utstämplingen. Om det i stället var så långt som väktaren Henry O uppgett i förhör – ”ett par minuter” – så faller ju TP:s hypotes fullständigt.

Och den kan falla långt innan dess får vi väl säga. Det räcker med att den verkliga utstämplingstiden var 23.19.30 (och då håller vi oss fortfarande till den tveksamma teorin om att Skandiamannens utstämplingstid var 23.19 plus ett okänt antal sekunder och inte 23.20 plus ett okänt antal sekunder). Eller att Skandiamannen pratade med Henry i en hel minut. Eller slutligen att Skandiamannens uppgift om utstämplingstiden var den korrekta, då kan samtalet med väktarna ha varit mycket kort och det finns ändå ingen möjlighet att han begått mordet.

Om vi nu förutsätter det TP vill ha det till, att Skandiamannen var ute på gatan så tidigt som klockan 23.20.00 – hur blir det då?

Ja, TP tänker sig att Nicola F möter paret Palme utanför Skandias entré 30 sekunder senare och då har – enligt hans resonemang – redan Skandiamannen positionerat sig som förföljare till dem.

Det låter tight, men med det berömda skohornet kanske det skulle gå nätt och jämt. Dock skulle det förutsätta ett agerande från Skandiamannen som inte andades minsta tvekan. (Och förstås att han hade en revolver med sig, men den högst obekräftade förutsättningen har vi redan bjudit TP på tidigare – när vi accepterade den teoretiska möjligheten att Skandiamannen tog sig till Grand för att skjuta Palme.)

Det här resonemanget förutsätter dock ytterligare en sak: att Skandiamannen har en sådan tur att inte Nicola sett att han just kommit ut från arbetsplatsen, gått i riktning mot makarna Palme, låtit dem passera och sedan börjat följa efter dem – alltihop under den korta tidrymden alldeles innan Nicola och paret Palme möts..

8) Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?

TP försöker besvara min invändning om att inte några vittnen från vare sig Grand eller mordplatsen reagerade över Skandiamannen när han dök upp i media kort tid efter mordet, bland annat i TV:s Rapport.

Och det gör han genom att hänvisa till att det visst fanns sådana vittnesreaktioner, fast vittnena tog väldigt lång tid på sig – nämligen uttalandena från Mårten Palme och Lars J sommaren 2018 i samband med publiciteten kring Filterartikeln. Båda kan tänka sig att det var Skandiamannen de såg – utanför bion respektive på Tunnelgatan. Frågan är förstås bara: hur mycket kan deras funderingar 32 år efter mordet tillföra om vi tillämpar normala kriterier på vittnesuppgifter? Kanske inte så mycket.

TP skriver också:

Brottsplatsvittnet Yvonne N reagerar starkt igenkännande när hon får en bild på Skandiamannen presenterad för sig i januari 1987, uppenbarligen för första gången.

Det här är ju bara knappt ett år efter mordet, inte drygt 32 år efter samma händelse. Så här kanske TP har något i alla fall?

Nja. Uttrycket ”starkt igenkännande” är en hårdragning av vad TP själv redovisat i Filter. Där framgår att hon fick se ett foto av Skandiamannen med ansiktet retuscherat. Hon säger: »Jag tycker att det stämmer liksom, kroppshyddan, men jag tycker han verkar för kort.«

Dagens Nyheter rapporterar om kommissarie Jerker Söderbloms vittnesmål i hovrätten i Palmemålet. Samme Söderblom är en auktoritet i Thomas Petterssons argumentering för att Skandiamannen inte fanns som vittne vid Dekorima efter mordet. (Tidningen har fel om Söderbloms titel, vid tiden för rättegången har han blivit kriminalkommissarie.)

9) Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen. Kriminalkommissarien Jerker Söderblom blev generande uppmärksammad när han under Palmerättegången medgav att han lagt in påhittade uppgifter i en promemoria, uppgifter som var avsedda att bana väg för en fortsatt satsning på att försöka knyta den kurdiska organisationen PKK till mordet. Söderblom hade skrivit promemorian i december 1987 vid en tidpunkt då han var utlånad till Säpos Palmegrupp som just sysslade med PKK-spåret.

Under hösten hade Söderblom ägnat sig åt inläsning av vittnesmål från Sveavägen för att se om det fanns belägg för att PKK låg bakom mordet. Och promemorian var det mest påtagliga resultatet av denna inläsning.

TP är inte intresserad av att diskutera denna pinsamma promemoria. I stället är det just faktumet att Söderblom gjort sin inläsning av dessa vittnesmål som han väljer att lyfta fram.

Om jag förstår TP rätt ska vi tolka det som att Söderblom gick igenom vittnesuppgifterna från Sveavägen på ett sätt som skulle ha lett till att han hittat bevis för att Skandiamannen befunnit sig på platsen som vittne om så verkligen hade varit fallet.

Man kan förstås också vända på resonemanget och säga att han efter en noggrann genomgång borde ha hittat bevis för att Skandiamannen inte befunnit sig på platsen – om nu denne inte hade varit där.

Såvitt det går att bedöma utifrån sitter inte dagens Palmeutredare på  information som tillåter vare sig den ena eller andra bestämda slutsatsen. Det är i alla fall min tolkning.

Men självklart är det här ett centralt inslag i debatten om Skandiamannen: hur noga har polisen kammat igenom vittnesmålen? Ju mer de gjort det utan att hitta belägg för att han var på plats, desto mer stärks förstås den typen av misstankar mot honom som TP för fram.

Det är i det sammanhanget som TP:s och min diskussion om Söderblom har kommit upp.

Det hela startade med att jag refererade den kritik av den tidiga utredningen som dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist riktade när jag intervjuade honom 2010.

Edqvist beklagade för mig att det under perioden närmast efter mordet inte gjorts något systematiskt försök att få de olika vittnena på platsen att kartlägga vilka andra personer de sett där. Och därför kunde polisen i efterhand inte vara säker på vilka personer som befunnit sig utanför Dekorima.

Edqvist och jag diskuterade inte Skandiamannen konkret. Men det han sa till mig har förstås stor relevans i diskussionen om honom.

Hur var det då med Söderblom? Hade Edqvist fel, hade Söderblom gjort en seriös koll som faktiskt kunde klargöra vilka vittnen som befunnit sig på Sveavägen?

Låt oss titta på fakta i fallet. Det blir lite långt, men det är å andra sidan rätt intressant.

Alltihop började med att Säpos Palmegrupp hösten 1987 hade fått i uppdrag av P-G Näss, operativ chef på Säpo, att undersöka vilka uppgifter från Sveavägen som tydde på att PKK mördat Palme.

Syftet från Näss sida var att få gruppen att fokusera på mordplatsen. Det som hade hänt var nämligen att denna grupp efter Holmérs avgång arbetade tämligen självständigt från den övriga utredningen. Spaningsledare för hela utredningen var under denna period Ulf Karlsson, en administrativ chef på rikspolisstyrelsen som inte gjorde särskilt mycket för att hålla ihop eller styra de de olika grupper inom polisväsendet som jobbade vidare med mordet, var och en på sitt håll.

Gruppen inom Säpo som arbetade vidare med Palmemordet hade efter Holmérs avgång fått en chef, Walter Kegö, som tillsammans med en av sina medarbetare, Jan-Henrik Barrling, kom att styra in arbetet på att helt enkelt samla in alla sorters uppgifter som skulle visa att PKK var ett allvarligt hot mot svenska intressen. Själva Palmeutredandet kom liksom i andra hand.

Som Näss senare kom att beskriva saken: ”Deras ambition har varit att visa att PKK är en av de farligaste organisationerna i västvärlden. Jag kan inte riktigt inse att det är ett huvudsyfte med mordutredningen.”

Till sist krävde han att de skulle fokusera på sådant som kunde knyta PKK till Sveavägen: ”Jag sa uttryckligen till dem: ’Jag vill inte höra mer från er om nya hot, nya attentat eller sådant, utan nu sysslar ni med mordutredningen!’”

För egen del var Näss benägen att med tiden avveckla utredningen av PKK;s eventuella roll i Palmemordet om det inte kom fram något med substans som knöt organisationen till dådet.

Den hållningen från Näss ledde lite senare till att Kegö och hans kompanjon Barrling kom att söka stöd för sitt arbete på annat håll – bakom Näss rygg inledde de ett samarbete med Ebbe Carlsson för att med lite speciella metoder göra en storsatsning på ett återupprättande av PKK-spåret. De förberedde helt enkelt en avlyssningsoperation med hjälp av en polisagent som var avhoppare från den kurdiska organisationen. Tanken var att de avlyssnade samtal som polisagenten drog igång på något sätt skulle ge intryck av att bevisa PKK:s allmänna farlighet.

Förberedelserna gick mycket långt. Men det hela slutade i en politisk skandal sommaren 1988 då Ebbe Carlssons livvakt fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Justitieministern avgick och TV sände två långa omgångar KU-förhör med inblandade personer. Allt det där finns utförligt beskrivet i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet.

Men tillbaka till hösten 1987. Näss hade alltså gett ett direktiv till Kegös grupp om att strama upp sig och utreda en möjlig PKK-koppling till Sveavägen. Och det var bakgrunden till att den till Säpo inlånade Söderblom (då kriminalinspektör) började med sin kontroll av vittnesförhören från mordkvällen.

Det han letade efter var helt enkelt kurder eller personer som åtminstone såg ut som om de skulle kunna vara kurder och som befunnit sig inom viss närhet till mordplatsen.

Resultatet blev uppenbarligen magert men Söderblom berättade i hovrättsförhandlingen i Palmemålet att han i alla fall hade hittat tre uppgifter som hade anknytning till kurder. Och då tyckte han att han kunde skriva en PM som tog fasta på de uppgifterna.

Han författade också en promemoria utifrån detta men insåg att den såg väldigt svag ut. Som han sa i rätten:

Två av de här kurderna har bevisligen alibi. Det tredje vittnet som hade pekat ut en kurd hyser jag vissa frågetecken för. (Svea hovrätt avd 4, mål B 1952/89:31 Aktbil. 99, vittnesförhör med Jerker Söderblom 19890920).

Han rev sin promemoria och skrev en ny version som i mer allmänna ordalag levde upp till vad Kegös grupp kunde ha användning för, några svepande formuleringar om att mordet verkade vara organiserat och att mördarna kom från Mellanöstern. Men han avstod den här gången från att lägga till några konkreta uppgifter som var för svaga för att tåla detaljgranskning.

I denna slutliga version hette det följaktligen att det inte gick att avgöra om PKK var inblandat eller inte, men att ”mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer”. Dessa personer kom, skrev Söderblom, från ”ett område avgränsat i öster av Iran, i väster av Marocko och i norr av Bulgarien”. Söderbloms PM kan läsas här.

I rätten medgav Söderblom ganska krasst att de observationer som legat till grund för de resonemangen var spekulationer. Som han sa: ”Det var inte ett dugg märkvärdigt att man ser invandrare på Sveavägen”. Och han tillade att de scenarion med en PKK-komplott som diskuterats i Kegös grupp egentligen var ”totalt värdelösa”.

Han hävdade i rätten att han för egen del försökt hissa en varningsflagga i gruppen när det gällde att dra förhastade slutsatser. Men inte desto mindre hade han skrivit sin PM som byggde på dessa spekulationer.

TP försöker nu beskriva Söderblom som en sorts hjälte som tappert kämpade emot när han blev pressad av andra att blåsa upp PKK-spåret. Som TP skriver:

Själv ansåg Söderblom att en av hans viktigaste uppgifter i utredningsarbetet var att rida spärr mot några Säpo-anställda som gjorde sitt bästa för att hitta kurder där inga fanns.

Vi kan i alla fall konstatera att även om Söderblom innerst inne ansåg att han borde ha tagit strid mot den fantasifulla satsningen på PKK-spåret så gjorde han inte riktigt så.

I vittnesbåset försökte kommissarien urskulda sig med att han skrivit sin PM i någon sorts högre syften, nämligen för att ”provocera fram” ett beslut från sina chefer om en omfattande genomgång av vittnesmålen från Sveavägen, en genomgång som inte hade gjorts. Han hade velat få ”folk att reagera, höja på ögonbrynen eller vad som helst”. Och därför hade han presenterat sin konspirationshypotes ”rätt så okritiskt”.

För att ändå tona ner vad han skrivit urskuldade han sig i rätten med orden:

Jag har inte påstått i den här PM att det är organiserat. /…/ Jag har sagt att det var intressant det vi höll på med. Jag använder ord som ’preliminär’ och ’tecken på’.

Söderbloms sammanställning av de faktiska vittnesuppgifter han hittat i Sveavägsavsnittet har till skillnad från hans spektakulära PM aldrig offentliggjorts. Av förhöret med honom i hovrätten får man i vilket fall det alldeles tydliga intrycket att han mest fokuserade på uppgifter som möjligen kunde knytas till kurder.

Men han kan förstås ändå ha hittat något som klargjorde om Skandiamannen var där. Eller?

Den frågan är egentligen redan besvarad i Den osannolika mördaren, sid 90, där TP talar med Söderblom om dennes inläsning:

Jerker Söderblom minns inte att Skandiamannen överhuvudtaget var aktuell.

– Jag uppfattade honom som betydelselös, säger Söderblom.

Det här räcker ju för att det ska framstå som svårbegripligt att TP över huvud taget åberopar sig på Söderblom.

Men ytterligare en sak kan tilläggas: Söderblom ansåg inte själv att hans genomläsning var att jämföra med någon särskilt djupgående utredning. Det framgår av förhöret med honom i hovrätten att han hoppades att inläsningen skulle leda till att en hel grupp utredare tog sig an Sveavägsavsnittet i stor skala för att utreda om mordet kunde ha varit resultatet av en konspiration.

Kegös grupp fick också vid något tillfälle ett besked från spaningsledningen att så skulle ske. Stockholmspolisens våldsrotel skulle göra den undersökningen, hette det, och det lät som om Söderblom skulle flyttas tillbaka från Säpo till den öppna polisen för att ingå i den utredningen.

”Efter en tid fick vi dock besked att man hade inte folk till det här”, sa Söderblom i hovrätten och förklarade att det var då han blev ”förargad” och började skriva på sin PM – där han först direkt pekade ut kurder och sedan skrev om texten så att den mer vagt handlade om gärningsmän från Mellanöstern.

Vad ledde då denna PM till? Ja, i alla fall inte till att Söderblom fick vara med om att göra den genomgång av utredningsmaterialet som han hade hoppats på. Som svar på en direkt fråga i rätten om någon sådan utredning kom till senare sa han:

Den har gjorts, men jag har inte deltagit alls, utan det är [kriminalkommissarie] Paul Johansson som har skött detta.

Det här lämnar förstås ett utrymme för TP att säga: ja, kanske inte Söderblom gjorde en så märkvärdig utredning. Men Paul Johansson tycks ha gjort det i alla fall – så Stig Edqvist måste ha haft fel.

Det är med andra ord lika bra att vi uppehåller oss vid den saken också redan nu.

Paul Johanssons kontroll bör – om vi tar till med marginal – ha gjorts någon gång efter Söderbloms författande av sitt PM den 4 december 1987 och före den 14 december 1988, dagen då Christer Pettersson togs in till polishuset för att delta i en konfrontationsgrupp.

Det finns inga synliga spår av att den innebar det som borde ha varit väsentligt för att Stig Edqvists slutsats alls skulle kunna ifrågasättas – nämligen att det hållits nya förhör med mordplatsvittnena.

I förundersökningsprotokollet som presenterades i samband med åtalet mot Pettersson hittar vi förhör med alla de vittnen från mordplatsen som spaningsledare och åklagare bedömde som väsentliga. Men protokollet innehåller nästan inga förhör med mordplatsvittnen från den nämnda ettårsperioden – exempelvis hittar vi inga som helst sådana förhör med helt centrala vittnen som Anders B, Anders D, Anna Hage, Karin J, Stefan G, Leif L, Lars J och Inge M.

Givetvis kan det ha hållits några icke redovisade förhör med Sveavägsvittnen under denna period. Men då får vi förutsätta att biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell som sammanställde förundersökningsprotokollet ansåg att de saknade all betydelse för åtalet.

Oavsett att det knappast verkar ha tillkommit ny kunskap under denna period genom nya förhör med mordplatsvittnena såg Palmeutredarna med största sannolikhet till att läsa på Sveavägsmaterialet i samband med att utredningen allt hårdare fokuserades på Christer Pettersson – allt annat vore ju orimligt när möjligheten till ett mordåtal började hägra vid horisonten.

Men dessa högst sannolika detaljstudier av gamla förhörsprotokoll tycks knappast ha lett till någon klarhet om Skandiamannen. I alla fall inte den sortens klarhet som TP hoppas på, någon sorts bevis för att han inte fanns med som vittne på Sveavägen.

Den som läser förhören med Skandiamannen i tingsrätten och hovrätten kan tvärtom konstatera att åklagarsidan helt tydligt godtar att han fanns på platsen som vittne.

Låt oss notera att Skandiamannen var kallad som försvarsvittne för att yttra sig om Lisbeth Palmes sinnestillstånd. Om åklagarna haft några belägg för att han inte varit där minuterna efter mordet hade det ju varit lämpligt för dem att presentera dessa belägg och därmed förmedla intrycket av att Petterssons försvarare valt att åberopa en helt otillförlitlig person.

Låt oss alltså konstatera att det definitivt inte var så som TP skriver i sitt senaste inlägg, att det faktiskt ”fanns en utredning av den typ Stig Edqvist efterlyste” – varken någon som var utförd av Jerker Söderblom eller någon som gjorts av Paul Johansson.

Som vi sett har det inte varit möjligt för TP att få stöd för sin tes om den stora betydelsen av Söderbloms arbete ens genom att gå till Söderblom själv. I stället har han valt att backa upp sitt påstående genom att hänvisa till en annan polis, kriminalkommissarien Ingemar Krusell.

TP skriver:

Förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell ansåg att Söderbloms utredning var ett bra exempel på polisiärt utredningsarbete.

Det enda direktcitatet från Krusell om Söderblom som TP återger är dock av tämligen neutral natur: ”Vittnesmålen från brottsplatsen, rekonstruktionen i april -86 och Jerkers utredning var vad vi hade att utgå från vad gäller brottsplatsen”.

Men för all del, visst kan Krusell ha sagt något välvilligt om Söderbloms inläsningsinsatser. Frågan är bara vilket värde ett sådant uttalande kan ha.

Det första och mest uppenbara problemet med att sätta upp Krusells allmänna lovordande av Söderbloms insatser är förstås att det blir som att jämföra äpplen med päron.

När jag talade med Edqvist 2010 hade han varit spaningsledare i mer än tolv år. När han sa att det fanns brister i vissa delar av utredningen så visste han vad han talade om och hans kritik av tidigare misstag var väldigt exakt. Det han var ute efter i det här fallet var det som nödvändigtvis borde ha gjorts i princip direkt efter mordet, det skulle ha hållits förhör med vittnena på Sveavägen med specifika frågor om vilka andra personer på platsen de kunde påminna sig.

Sådana förhör är ju beroende av att vittnenas minnesbilder är så färska och oförstörda som möjligt. Söderblom kunde inte gärna ha kunnat kompensera för detta mer än ett år senare. Även om han fått med sig ett antal medarbetare och satt igång och verkligen hört vittnen – på ett förhoppningsvis omdömesgillt sätt dessutom, ett som inte var alltför präglat av att det gällde att hitta kurdiska mördare – så hade vittnenas ursprungliga minnesbilder delvis bleknat bort eller ersatts av olika pålagringar.

Med andra ord: Krusell må ha yttrat sig välvilligt om Söderbloms kapacitet som utredare. Och Söderblom hade säkert visat prov på kompetens under sin yrkeskarriär. Men det har knappast någon relevans för det vi diskuterar här – nämligen i vilken utsträckning Palmeutredarna hade skaffat sig en systematisk överblick över vilka personer som befunnit sig på mordplatsen minuterna efter dådet mot statsministern.

Det andra problemet med att hänvisa till Ingemar Krusell som en sorts motvikt mot Stig Edqvist handlar om den påtagliga möjligheten för att Krusells omdöme kan ha påverkats av dennes egen 100-procentiga uppslutning bakom utpekandet av Christer Pettersson.

Jag hade en del kontakt med Krusell och minns honom som en trevlig person på många sätt – och för all del som en av de mera seriösa förespråkarna för teorin att Christer Pettersson var Palmes mördare. Men han hade utan minsta skymt av tvekan bestämt sig för att sanningen om Palmemordet var att Pettersson var gärningsmannen. Så här lyder ett par typiska citat från hans bok Palmemordets nakna fakta:

Sanningen har utkristalliserats i den fastställda gärningsmannaprofilen, och den har konturerna av Christer Pettersson. Det är den nakna sanning som finns kvar sedan det ena efter det andra utredningsuppslaget ’klätts av’ i utredningen om mordet på Olof Palme. (Sid 16)

Någon annan gärningsman kan aldrig komma i fråga. När jag själv lämnade Palmeutredningen 1990 hade jag insett att jag inte kunde fortsätta att söka en sanning som vi redan funnit i förundersökningen mot Pettersson. (Sid 336)

Det här andas, tycker jag, en farlig trosvisshet.

Om Söderblom också hade samma trosvisshet när det gällde Pettersson vet jag inte. Men ganska snart efter sitt arbete med PKK-spåret hade han i alla fall – i likhet med Krusell – placerat sig bland dem som gick i spetsen för att få Christer Pettersson fälld för Palmemordet.

Det var Söderblom som satt som förhörsledare när Pettersson kommit in till polishuset på morgonen den 14 december 1988. Och det var han som då delgav Pettersson misstanke om mordet på Olof Palme och mordförsök på Lisbeth Palme.

Ännu ett år senare gjorde han precis vad som förväntades av honom när han vittnade i hovrätten om att hans i det läget besvärande PM om PKK-spåret var en ren skrivbordsprodukt utan förankring i verkligheten.

Det vill säga: om Krusell lovordat Söderbloms insatser som utredare på det sätt som TP vill ge intryck av, hur mycket är det värt egentligen? I synnerhet när inte ens Söderblom själv hävdat att hans inläsning från hösten 1987 kunde beskrivas som en utredningsinsats av betydelse?

Det kan tyckas lite omotiverat att ägna så här stort utrymme åt en till synes perifer aspekt av diskussionen om Skandiamannen. Men TP:s häpnadsväckande upphaussning av Jerker Söderbloms insatser i Palmeutredningen är intressanta, menar jag. De speglar att han börjar få så ont om argument så att han närmast reflexmässigt går emot mina synpunkter vart det än leder honom.

I vilket fall, i botten på den här diskussionen om värdet av Söderbloms inläsning av vittnesmål ligger ju den centrala frågan: var befann sig Skandiamannen minuterna efter mordet. Och medan jag hållit på att skriva detta inlägg har det kommit in en kommentar till bloggen från signaturen Emma, postad 181118 1823, som direkt har med den saken att göra.

Emma koncentrerar sig på de uppgifter som finns i förhören om livräddningsinsatserna.. Och hon visar – vad jag kan se – att det finns flera vittnen vilkas kommentarer mycket väl tycks syfta på begränsade försök från Skandiamannen att delta i livräddningsarbetet.

I så fall var han där, bland de andra vittnena.

10) Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren. Jag påpekade att TP:s egen research bland bekanta och arbetskamrater till Skandiamannen visade att dessa hade svårt att tro att han kunde vara gärningsmannen, han var helt enkelt fel typ. TP gör i sitt svar om det till att dessa personer skulle ha varit Skandiamannens personliga vänner och att de helt enkelt hade intresse av att försvara hans rykte.

Jag blir lite överraskad över detta. TP har i sin bok beskrivit Skandiamannen som en lite udda figur, en socialt inkompetent och psykiskt komplicerad person som lätt kom på kant med sin omgivning. Hur kan den beskrivningen förenas med att när TP frågar runt om Skandiamannen som person bland dem som kände honom så träffar han på idel vänner som av lojalitet backar upp den avlidne?

Där har vi de tio punkterna.

Mitt intryck är att Thomas Pettersson börjar få slut på argument. Och jag tänker mig att det är förklaringen till att han spontant höjer rösten, det vill säga kommer med anklagelser om bristande hederlighet från min sida.

*  *   *

Det är dags att börja avrunda den här debatten. Thomas Pettersson är välkommen att skriva ett avslutande svarsinlägg på min blogg. Ifall han inte väcker några stora helt nya frågor kommer jag då för egen del att nöja mig med några rader i kommentarsfältet – i den mån jag anser att det behövs.

Och givetvis kommer kommentarsfältet även i fortsättningen att vara fortsatt öppet för alla som har ytterligare synpunkter eller frågor att bidra med.

 

Annonser

16 reaktioner på ”Thomas Pettersson höjer tonläget – har argumenten tagit slut?

  1. Det som utlöste den här debatten var en kritiskt granskande recension av Den Osannolika Mördaren så nu undrar jag om du tänker recensera Jan Stocklassas bok på samma sätt?

  2. Jag tycker det är synd att man inte utredde Skandiamannen ordentligt 1986, då hade åtminstone en lös tråd blivit avklarad. Man kan inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om ägnat PKK mindre tid och andra spår mer tid.Holmer verkar ha tagit på sig själv för mycket arbete och för stor roll i utredningen.

  3. Jag tackar för omnämnandet i texten Gunnar!
    Ibland är jag grundlig när jag börjar rota i saker, och jag har återigen rekognoscerat på Sveavägen och kommit fram till följande slutsats:

    Palme borde inte ha lämnat bokhandeln utanför Grand så tidigt som 23.15 om han hållit samma fart som tidsberäkningen Länninge gjorde då han vallade med NF.

    I ett relativt långsamt promenadtempo med tio sekunders uppehåll vid Sari tog sträckan bokhandeln – mordplatsen 4 min 35 sek
    Det innebär att starttiden från Grand borde ha varit mellan 23.16-23.17.
    Eftersom Lisbeth säger att de höll ett relativt högt tempo, och att inga stopp gjordes på vägen, så har jag nu tiden 23.17 som utgångspunkt i min beräkning. Det krymper ytterligar Grand/Skandiamannens redan obefintliga möjligheter att åstadkomma det TP hävdar i sin huvudhypotes, vilket vi kommer att få se

    Promenadtiden fram till butiken Sari där Palme enl Lisbeths vittnesmål uppehöll sig ”högst tio sekunder” tog i denna rekonstruktion 2 min 35 sekunder. Det är alltså knappt två min kvar till mordplatsen.
    Om vi på ett för TP mycket gynnsamt sätt försöker beräkna Grand/Skandiamannens promenad utifrån Palmes dito, så kan vi ge Grand/Skandiamannen ett försteg på en hel minut. fram till Sari trots att han i början måste ha varit Palme i hasorna. Han har alltså passerat någonstans på vägen.
    Om vi antar att han nått bakdörren på Skandiahuset två minuter efter avfärd från Grand, alltså en halv minut innan Palme ens kommit till Sari, så borde han ha varit vid bakdörren runt 23.19. Alltså samma minut som TP hävdar att han stämplade ut.

    Sträckan mellan Grand och bakdörren är totalt 300 m.
    300 m på 120 sekunder är mycket snabbt, och betyder att han måste ha sprungit.

    Kl 23.19.45 lämnar paret Palme Sari och börjar gå söderut.

    För att Skandiamannen ska kunna befinna sig i den positionen han befann sig vid Nicolas observation bör han ha lämnat Skandia ungefär samtidigt som makarna Palme befann sig utanför Svensk Hemslöjd, alltså ca 23.20.00
    En minut efter att han gått in genom okänd bakdörr på Luntmakargatan.

    Om det är den larmade gröna dörren som omtalas i förhören med Skandiapersonalen, så nås den från garaget, men för att komma dit måste en låst grind och en låst dörr i garageporten passeras.
    Dörren låg under markplan, och enl väktare Henry O måste man från receptionen ta en hiss och gå längs en lång korridor för att komma till garaget.
    Sträckan han bör ha gått inne i Skandiahuset är i meter räknat ca 120 meter.

    Oavsett hur man räknar går det inte ihop.
    Skandia/Grandmannen relativt Palme, eller i förhållande till givna tidpunkter för avfärd och och utstämpling.
    Inte ens med god vilja.

    Detta får bli mitt sista ord i just denna diskussion. Bollen ligger hos TP nu.

  4. Skulle vilja dryfta en detalj som jag inte vet om den har kommenterats och det är frågan om handskar. Den finns ju en del utomhusbilder på Skandiamannen och där är han ”barhänt”. Vad är sagt om mördaren? Bara händer borde väl kunna varit ett signalement. Den springande mannen på David Bagares gata ska ju enligt Yvonne ”fipplat” med en väska. Svårt är det att stänga o öppna en väska springande, men ännu svårare med handskar…..säger väl kanske inte så mycket men undrar om detaljen nämnts i sammanhanget.

  5. Tack Gunnar! Jag ligger långt efter många andra när det gäller kunskaper i ämnet, att jag kanske kunde bidra med något är glädjande.

  6. Det finns ett antal personer som passerat mordplatsen minuterna innan brottet: Inga Å, Anja L, Rolder, Hellgren och Schaeffer.

    Jag hittade protokoll från vittnesförhör med Inga Å på Lennart Remstams blogg.

    Men hur är det vittnesmål från de andra personerna? Jag befarar att de inte är offentliga. Någon som vet?

    (Jag visste inte på vilken bloggartikel jag skulle skicka frågan så jag tog den mest aktuella).

      1. Noterbart är att GMP beräknar klockslaget då Palme passerar grillkiosken och Sveavägen till 23.17, och klockslaget för mötet med Nicola F till 23.20 (!)
        Det är en sträcka på högst 90 m inkluderat korsandet av gatan.

        Det korta uppehållet vid Sari inräknat, så tycker jag nog att det är en och en halv minut för mycket mellan dessa båda punkter.

        LP har väl – så vitt jag känner till – inte gjort gällande att de gjort några längre stopp för passerande bilar?
        Den beräknade avgångstiden från Grand 23.15 är boven i dramat. Det borde ha varit ca 23.16.45 om det ska stämma.

        Ser också att man går strikt efter bankomatklockan när man fastställer uttaget för Åsa G. 23.16.
        Vad är underlaget för detta tro?

  7. Gunnar

    Nedan svar från dig är både oväntat och tråkigt och för tankarna till Thomas Petterssons ”Har argumenten tagit slut?”.

    ”Därför ställer jag nu en fråga väldigt tydligt till dig Mikael. Har du verkligen tillgång till själva redovisningen från den 3 mars 1986 – eller drar du bara den DJÄRVA slutsatsen att samma mening som du citerar från Söderströms föredrag i ABF-huset också återfinns i den tidigt lämnade redovisningen?”

    Den 28 december 1986 intervjuades Gösta Söderström i Expressen och berättade: ”Första larmet är att vi söker en man i blå täckjacka. Sedan larmar vi om en man i lång rock och mössa med öronlappar”

    I jämförelse med ABF-presentation 1987 saknas ”yngre” i första signalementet och ”äldre” i det andra.

    Av Söderströms presentation måndag den 3 mars 1986 framgår att han larmat ut två olika signalement. Gösta S kan i bästa fall haft en kaotisk söndag på sig att förbereda sitt möte med sina chefer på måndagen vilket ger naturligtvis utrymme för att han har utelämnat detaljer i sin redovisning.

    ”Den DJÄRVA slutsatsen” för tankarna till Helins inledning i hovrättsförhöret 1989 med Söderström: ”Du är sjukpensionär?”. Det vill säga att Helin försöker skapa osäkerhet kring Söderströms trovärdighet.

    Som du vet, i egenskap av journalist eller annan skribent, fyller man på sitt skrivande efter hand när fakta framkommer om det är fakta. Gösta Söderström hann antagligen aldrig få med ”äldre” eller ”yngre” i sin rapport 48 timmar efter det chockartade och kaotiska morddramat.

    Eller Gunnar, menar du att han har lagt till ”äldre” och ”yngre” för att komma i bättre dager? Eller att han är inblandad i mötesscenariot och utelämnandet eller tillägget av ”äldre” och ”yngre” förklarar oklarheterna kring Göstas tidsangivelser?

    Jag tycker att dina inlägg gällande Skandiamannen, trots faktabaserade motargument, aldrig svarar på dem riktigt utan fortsatt glider undan FAKTA FRÅN BROTTSPLATSEN.

    Nedan Skandiamanscenario är starkt kopplat till brottsplatsen och vad som är känt nu 2018 vilket medför att antagandena, osäkerheterna blir trovärdigare i jämförelse med om de inte haft något samband med mordplatsen.

    Ingen har hittills lyckats förklara trovärdiga alternativ till scenariot.

    *** SCENARIO SKANDIAMANNEN PER 2018-11-23 ***

    Fredag 28 februari 1986
    — 23.19 —
    – Skandiamannen stämplar ut från sin arbetsplats på Skandia på Sveavägen 44, 60 meter norr om korsningen. Han har låst sitt kontorsrum och är på väg på en veckas vintersemester i Idre.
    – Han 52 år, högerhänt, 182 cm lång, väger omkring 80 kilo och har ljus hy utan skägg.
    – Skandiamannen är klädd i en mörk trekvartslång tunn rock, har keps med öronlappar som knäpps ovanpå samt bär en mörk handledsväska i fast form i storleken 15 * 22 cm.
    – Han har reumatism i knäna och är närsynt och bär stålbågade glasögon vid behov.
    – Skandiamannen har en militär bakgrund bakåt i tiden och har tävlat i pistolskytte.
    – Hans granne som han umgås flitigt med är vapenhandlare och har också varit inom det militära, bl.a. verkat i det amerikanska försvaret, en äkta ”true blue” enligt hans dotter.
    – Skandiamannen har tidigare varit kommunal politiker för Moderaterna i sin mörkblåa hemkommun Täby där Sverigedemokraterna ännu inte tagit plats.
    – Han har aldrig haft problem med rättvisan.
    – Skandiamannen är alkoholpåverkad efter att bl.a. ha varit ute och ”druckit middag” tidigare på kvällen.

    — 23.20 —
    – Musikläraren Inge M, 31 år parkerar sin bil på Tunnelgatan och ser i motljus på omkring 40 meters avstånd butiken Dekorimas skyltfönster. Under tiden från att han har stannat fram till klockan 23.21,30 hinner hans medpassagerare Susanne göra två problemfria bankomatuttag i följd och gå de tiotal meterna tillbaka till bilen..

    — 23.21 —
    – Den omaskerade Skandiamannen mördar Olof Palme med ett skott. Officiellt är klockan 23.21,30.
    – Hans andra skott missar och skadar bara Lisbeth Palme lindrigt.
    – Flertal av vittnena uppfattar att gärningsmannen är omkring 1 dm längre än Olof Palmes 174 cm, är högerhänt och bär ett mörkt tunt fladdrande knälångt ytterplagg.
    – Lisbeth Palme ser gärningsmannens ansikte på kort avstånd men kan inte uppfatta anletsdragen p.g.a. ljusförhållandena. Det ”konstiga ljuset” gör att hon inte ens kan se vilken färg det är på skyttens ytterplagg.
    – Konstruktören Anders B är alkoholpåverkad och ser mordet på ett par meters avstånd. Han blir rädd och springer och ställer sig i utrymmet framför Dekorimas ingång. Han har en ljus mössa med upprullad kant.
    – Taxiföraren Anders D, 28 år som är nykter och ser mordet på tjugo meters avstånd och följer dramat tills skytten har försvunnit in i gränden.
    – När poliserna anländer till brottsplatsen 23.24 lämnar Anders följande signalement på gärningsmannen: Äldre man, klädd i lång överrock och hade mössa med öronlappar.

    – Skandiamannen flyr in i Tunnelgatans gränd. Han har närmast till högra passagen förbi barackerna men upptäcker silhuetten av en ung man stå längre in, d.v.s. den nyktre kartarkivarien Lars J, 25 år. Skandiamannen väljer därför att springa till vänster om arbetsbodarna istället (Se rekonstruktionsfoton).
    – Han vänder sig om och tittar bakåt.
    – Den psykologutbildade Lisbeth Palme ser att skytten har en vaggande och lätt studsande löpstil som är typiskt för alkoholister.
    – När Skandiamannen kommit fram till Luntmakargatan ser Lars J honom snett bakifrån på några meters avstånd och uppfattar att han har keps.
    – Eftersom Christer Pettersson var ”polisiärt uppklarat” försökte utredarna övertyga Lars 1988-89 att det var Pettersson som sprang förbi honom, men den modige Lars orkade stå emot.
    – Expressen visar för Lars i augusti 2018 SVT Rapports filminslag den 6 april 1986 med Skandiamannen och Lars konstaterar: ”Det känns mycket möjligt att det var han. Jag kan inte vara hundra procent säker men allting stämmer ju. Stilen, klädseln och kroppen. Ryggtavlan ser bred ut precis som jag beskrivit. Längden kan också stämma. Mannen jag såg var huvudet längre än mig, det vill säga runt 180 centimeter. Även kepsen och mörka jackan stämmer.”

    — 23.22 —
    – Skandiamannen flyr uppför trapporna på Brunkebergsåsen.
    – Lars förflyttar sig till hörnet vid ”Kulturhuset” (Luntmakargatan 14) och ställer sig vid/på ett ”Rikstelefon-brunnslock” för att kunna följa gärningsmannens flykt uppför.
    – Lars är själv inte medveten om att han står vid ”Kulturhuset” utan kommer i förhör den 3 mars att uppge att han stod vid början av trappan som är belägen tjugo meter öster om ”Kulturhusets” hörn. Först i förhör den 4 april blir Lars placering vid ”Kulturhusets” hörn klarlagd.
    – Skandiamannen når trappkrönet och tittar bakåt igen och ser att personen som han sett under flykten står vid ”Kulturhuset” och att han dessutom hoppar åt sidan.
    – Lars börjar springa uppför trapporna efter gärningsmannen.

    — 23.22 – 23.23 —
    – Yvonne N, 30 år har tillsammans med Ahmed Z, 35 år besökt en marockansk nattklubb på Johannesgatan 8 uppe på Brunkebergsåsen.
    – Efter att ha lämnat den och kommit ut på David Bagares gata ser Yvonne en man uppe på Malmskillnadsgatan.
    – Av mannens position på gatan verkar han komma från trappan ned till Tunnelgatan (Se rekonstruktionsfoto).
    – De möter den flyende Skandiamannen med tunn fladdrande mörk trekvartslång rock ungefär vid David Bagares gata 26 B.
    – De 89 trappstegen, alkoholen, det hala underlaget och reumatismen i knäna gör att Skandiamannen nu springer långsamt och klumpigt trots att det är nedför. Lågskorna med de ljusa sulorna som Anders B sett ger dessutom inte något bättre fotfäste, utan tvärtom.
    – Yvonne lägger märke till mannen, dels för hans jagade beteende då han vänder sig om flera gånger och dels för att han försöker stoppa ned något i sin cirka 15 * 20 cm stora mörka väska i fast form utan att verka lyckas.

    – Yvonne berättade i ett senare förhör, den 30 januari 1987, när polisen visade henne ett foto av Skandiamannen att kroppshyddan, längden, skorna och inte minst handledsväskan stämde, men däremot inte rocken som hade varit tunnare och fladdrade mycket. Att det inte stämde berodde på att polisen inte visat det foto på Skandiamannen hur han var klädd den 28 februari med tunn rock utan istället valt ett foto på honom där han bär en tjock rock!
    – Detta blev klarlagt först 2017 efter att Thomas Pettersson rett ut det åt Palmegruppen!
    – Thomas P redde också ut 2017 att Chevamannen Leif L inte har talat med Skandiamannen efter skotten utan att det var BMW-ägaren Jan-Åke S som Leif L pratade med.

    – Galenskaperna med Yvonnes och Leifs förhör 1987 ledde till att Skandiamannen fick alibi för att ha befunnit sig på mordplatsen efter skotten.
    – Följden av det blev att Christer Petersson dömdes till livstids fängelse av tingsrätten och trettio bortkastade års mordspaning.
    – Poliser la ner hela sin själ under många år för att fortsatt finna bevis för CP:s skuld och i ett uttalande 1991, baserat på galenskaperna från förhören 1987, påstår Hans Ölvebro att han vet att Skandiamannen inte är gärningsmannen!

    – Efter mötet med Yvonne och Ahmed försvinner Skandiamannens spårlöst nedför David Bagares gata. Tog han vänster in på Johannesgatan eller fortsatte han ner mot Regeringsgatan?

    — 23.26 – 23.28 —
    – Kommissarien Gösta Söderström och mordplatsvittnena blir medvetna om att offret är Olof Palme sedan den innan inte kontaktbara Lisbeth Palme skrikit det åt Söderström.
    Ett tjugotal personer finns nu runt brottsplatsen vid östra delen av korsningens mellan Sveavägen och Tunnelgatan.
    Ambulanserna lämnar för avfärd till Sabbatsbergs sjukhus.

    — 23.40 —
    Skandiamannen återkommer till Skandia och väktarna och berättar upphetsat ”Dom säger att Olof Palme har blivit skjuten” och återger detaljer som han har hört av ”Dom”.

    Lördag 1 mars 1986
    — 12.20 —
    – Skandiamannen lyssnar på Hans Holmérs första presskonferens där det vaga signalementet kompletterats med Skandiamannens keps med uppvikta öronlappar.

    – Skandiamannen inser nu att han snart är fast. Han kommer på att ”förväxlingsalibit” är hans enda chans, d.v.s. att misstänkliggöra Lars J.
    – Han ringer därför till polisen och placerar sig bevisligen själv på mordplatsen då det är bara gärningsmannen som kan känna till att Lars stod vid ”Kulturhuset”.

    – Skandiamannen kan inte ha hört ”Kulturhuset” från Lars, Lisbeth Palme eller något annat vittne.

    – Återstår då att Skandiamannen befunnit sig på mordplatsen efter skotten som vittne.

    – Då måste han ha stått så han såg RAKT in i gränden.
    – Där stod han då med ett tiotal andra mordplatsvittnen på en mycket begränsad yta där det inte gick att gömma sig. De i sin tur har kunnat pekas ut av en eller flera av de andra vittnena.
    – Däremot kommer ingen ihåg Skandiamannen. Han har pekat Lisbeth Palme och Anders B, de två vittnena som mördaren kunde se före skotten.
    – Skandiamannen beskrev Lisbeth Palme som kontaktbar och Anders B som märkbart onykter upprepande säga: Är det Palme, är det Palme….
    – De andra vittnena har beskrivit att Lisbeth inte var kontaktbar och Anders som tystlåten och chockad.
    – Vad hade Skandiamannen för skäl att ljuga om deras beteenden om han var kvar på mordplatsen?
    – Gösta Söderström ankom någon minut efter att Lars J försvunnit ur synfältet och börjat jaga uppför trapporna.
    Han beskriver brottsplatsen tydligt i nedan hovrättsförhör den 9 oktober 1989.

    1. Tack, Mikael, för ditt långa svar på min enkla fråga.

      Svaret är alltså – för den som läser noga – att du inte alls kan belägga ditt tidigare bestämda och upprepade påstående om att kommissarie Söderström den 3 mars 1986 rapporterat om ett vittnesmål om en ”äldre” gärningsman.

      Du spekulerar i stället nu om att Söderström kan ha haft ”en kaotisk söndag på sig att förbereda sitt möte med sina chefer på måndagen vilket ger naturligtvis utrymme för att han har utelämnat detaljer i sin redovisning”.

      Det vill säga: du tror dig veta vad Söderström borde ha rapporterat. Och när du inte hittar stöd för att han har gjort det så är det han som har gjort en miss.

  8. Det framförs ju ofta att Skandiamannen har fel om Anders B:s beteende. Han skulle varit tyst och chockad och inte pratig som Skandiamannen hävdar. Men i förhöret 13/3 med Hans J uppfattar jag att det kan vara Anders B han pratar om. Någon med ”blåställ, chockad, han hade stått där direkt, lite kraftig, måste ha sett mer, mörkhårig”. Passar ju bra på Anders B. Om det är så passar det ju in bra på hur Skandiamannen beskriver situationen.
    http://www.itdemokrati.nu/page36r.html

  9. Jag tror att det leder käpprätt fel att bokstavstolka SE precis som övriga vittnen.
    Han säger något i stil med att:
    När jag kommer i höjd med en annonspelare”.
    Det behöver kanske inte ha varit så exakt?
    Kan han t.ex ha varit 10-15 meter norr om annonspelaren när skotten föll, och fortsatt några meter innan han sneddade in till Götabankens fönster, för att kolla på klockan.
    (En rörelse som nämns först i hovrätten, men kan ändå vara riktig).

    Götabanken låg ca 7 m norr om annonspelaren, så om han hade varit exakt vid annonspelaren hade han blivit tvungen att backa lite, vilket han inte påstår, och det skulle ju också se lite underligt ut.

    Hur man upplever saker är subjektivt, och det finns hur många vittnen som helst som kommer med oprecisa uppgifter om vad som hände innan mordet utan att bli speciellt ifrågasatta.
    Är man disträ och har fokus på annat blir det lättat förstå.

    Inge M ser inte mer än ca 5 m norr om annonspelaren, och har full fokus på vad som nu händer i hörnan.
    SE är möjligen synlig ute i periferin nu, och när han fortsätter sin promenad efter att ha tittat på klockan kan hela detta avsnitt av trottoaren varit dolt av bilar.
    Vi har Hans J, vi har Leif L, men vi har också Jan-Åke S som något senare passerar mordplatsen innan han stannar strax norr om korsningen i närheten av annonspelaren…
    Det står också parkerade bilar längs kanten.

    Sedan säger SE olyckligtvis att det tog 6-7 sekunder för honom att gå med skyndsamma steg till mordplatsen, och den sannolikt allt för bokstavliga tolkningen som många kanske gör är att han står vid Olof Palmes fötter 6-7 sekunder efter skotten.

    Om man försöker föreställa sig hans promenad utifrån det ändå ganska sannolika scenario jag beskriver, så blir slutsatsen att han kan ha befunnit sig 40 m från mordplatsen när skotten föll.
    Lägg till sneddandet och klocktittandet, så borde han varit framme tidigast en halv minut efter skotten.

    Eftersom Anders B befann sig endast fem meter bakom makarna Palme, så blir alla funderingar om varför de inte ”krockade” vid skyltfönstret helt betydelselösa. När Skandiamannen passerar Anders B står han redan dold inne i porten.

    Är det inte troligt att den osannolike mördaren är en skapelse av en kombination av vaga och oprecisa vittnesuppgifter, kombinerat med missförstånd, och dålig föreställningsförmåga hos uttolkaren?

    1. Jag håller helt med. Risken är att man låser sig exakt vid ett metertal och om man förutom det har ett favoritscenario så kanske man använder dessa måttuppgifter slaviskt för att bevisa sin sak. Jag har precis läst Anna Hages bok och där skriver hon ju just om detta, hur svårt det är i en vittnessituation att vara exakt. Hon berättar om en rättegång där hon pressas om uppgiften hur långt mördaren hunnit ifrån Palme. Hon har då ytterst svårt att måttsätta svaret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.