Lars Borgnäs om Skandiamannen: Han var inte mördaren – men kan ha varit mannen på åsen


Lars Borgnäs har som grävande journalist i många år granskat Palmeutredningen i Sveriges Television.

Han har också skrivit ett av standardverken om Palmeutredningen, En iskall vind drog genom Sverige, samt en senare bok, Nationens intresse, om hemligstämplarna och de obesvarade frågorna kring tre svenska trauman: ubåtarna, Palmemordet och Estoniakatastrofen.

Lars Borgnäs går nu in i debatten om Skandiamannen med ett inlägg på denna blogg och presenterar vad man kan kalla för en tredje hypotes om Skandiamannen.


Lars Borgnäs formulerar en ytterligare hypotes om Skandiamannen, en som går på tvärs mot etablerade uppfattningar – han menar att Skandiamannen kan ha varit den person som sågs springa upp på åsen trots att han inte var mördaren. Foto: Leif Hansen

Av Lars Borgnäs

JAG VILL FÖRESLÅ EN ALTERNATIV TOLKNING av Skandiamannens roll i sammanhanget. I mina ögon är han inte möjlig som gärningsman – men däremot tror jag han kan vara den man som sprang upp på åsen.

Ingenting har framkommit som styrker att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra mordet på det sätt som skedde. Vittnesuppgifterna visar att mannen som sköt Olof Palme var en mycket erfaren skytt, förmodligen utbildad i närstrid. För det talar bland annat placeringen av den dödande kulan i Palmes rygg och gärningsmannens till synes reflexmässiga åtgärd att omedelbart efter skotten föra undan vapnet utan att dessförinnan se sig om och iaktta omgivningens reaktioner.

Mördaren tycks ha haft full kontroll både över vapnet, situationen och sina egna nerver. Mordet var väl kamouflerat och genomfördes utan att gärningsmannen exponerade sig för dem som befann sig runtomkring. Det finns såvitt jag har sett ingenting som talar för att Skandiamannen skulle ha varit kapabel att utföra det på det sättet, varken i det som är känt om hans bakgrund eller om hans karaktär. I själva verket är det ytterst få personer som kvalificerar sig, i synnerhet om vi söker efter en svensk gärningsman.

Att Skandiamannen passar in på vittnens beskrivning av den flyende mördaren är oomtvistligt i två fall – vittnena Lars och Yvonne. Den man Lars såg springa uppför trapporna bar keps, precis som Skandiamannen. Detta har inget vittne noterat vid mordplatsen. Olof Palmes mördare bar sannolikt en upprullad stickad mössa.

Mannen som vittnet Yvonne såg komma springande nerför David Bagares gata bar en handledsväska av samma storlek som Skandiamannens. Inget vittne vid mordplatsen sa att gärningsmannen hade en väska i handen.

Vi bör alltså pröva möjligheten att det var Skandiamannen som sprang upp på åsen medan gärningsmannen försvann åt ett annat håll – troligen Luntmakargatan norrut. Kanske in genom den öppna bakdörren på Skandiahuset?

Vittnet Lars sa sig visserligen ha uppfattat att bara en person kom springande bakom byggbaracken, men där kan han ha misstagit sig. Och vittnena från Sveavägen såg bara en man springa bort från mordplatsen, men deras fokus bör i stort ha legat just på honom och på själva brottsplatsen med mannen som blivit beskjuten och låg på gatan. Om Skandiamannen befann sig längre in på
Tunnelgatan och snabbt sprang bortåt kan han ha hamnat under radarn.

Men om han inte sköt Palme, varför sprang han då från platsen och upp på åsen? Jag ser två möjligheter. Den ena är att han helt ovetande gick ut från Skandiahuset och råkade få se paret Palme komma gående norrifrån. Han ställde sig att titta på dem, kanske han till och med ville säga något till Olof Palme – men när han såg gärningsmannen dyka upp bakom dem och hela trion närmade sig korsningen retirerade han snabbt in på Tunnelgatan. Han såg skotten avlossas och sprang i panik mot Luntmakargatan med gärningsmannen i hälarna. Han tog sig sedan uppför trapporna och vågade sig först efter flera minuter ner på Sveavägen igen.

Varför teg han om detta och fabricerade en annan historia? Kanske skämdes han över sin feghet och ville gärna hamna i fokus eftersom han ju ändå varit så nära. Så hans version blev en annan och hjältemodigare, men beskriva mördaren vågade han inte.

Detta är den ena möjligheten att förklara att Skandiamannen sprang upp på åsen. Den andra, som förefaller mer sannolik med tanke på hur utredningen av honom kom att skötas, är att han visste att Olof Palme skulle komma gående när han själv lämnade sin arbetsplats. Det kan förenas med teorin om det planerade mötet, det vill säga att paret Palme var på väg mot en förbestämd träff i kvarteren öster om Sveavägen, en träff som Lisbeth Palme efteråt har valt att inte berätta något om.

Skandiamannen kan ha ingått i en gruppering som skulle övervaka Olof Palmes rörelser den här kvällen. Detta faktum kan sedan ha varit hindret för att sanningen om honom skulle få tas fram av Holmér och efterföljande utredare. Om Skandiamannen, som Holmér sa, var en elefant i en porslinsbutik utgjorde kanske hans gruppering och/eller övervakningen av Palme var porslinsbutiken.
Den kunde inte avslöjas.

Man kan hävda att det finns en variant av denna andra möjlighet, nämligen att Skandiamannen och hans gruppering hade en roll i mordet, till exempel att lotsa mördaren rätt och – i Skandiamannens fall – springa upp på åsen för att vilseleda. Det senare lyckades han i så fall uppenbarligen med eftersom det från första början har tagits för givet att mördarens flyktväg gick uppför trapporna till Brunkebergsåsen. Men den sanningen kan vara värd att ompröva, och däri ligger i så fall en stor förtjänst av att Skandiamannen nu har hamnat i sökarljuset.

Annonser

157 reaktioner på ”Lars Borgnäs om Skandiamannen: Han var inte mördaren – men kan ha varit mannen på åsen

  1. Borgnäs likväl som Thomas Pettersson skulle behöva förklara Skandiamannens tidiga uppgifter/detaljer från mordplatsen som han berättar för väktarna. (20-25 min efter mordet då han återvänder till Skandia)
    Dessa tyder på att Skandiamannen trots allt befann sig på mordplatsen eller i dess närhet…
    För hur vet Skandiamannen, 20 minuter efter mordet, annars:
    – Att det vällde fram blod ur munnen
    – Att polisen var brysk mot Lisbet
    – Att Palme vändes till rätta
    – Att det tog tid innan någon vid mordplatsen fick klart för sig vem den skjutne var
    – Att någon utförde konstgjord andning

    https://sanningskommissionen.com/2018/11/ett-kort-inlagg-om-skandiamannen/

    1. Det är framförallt väktaren Anna-Lisa G som lämnar dessa uppgifter i förhöret i juni. Skandiamannen, som enligt uppgifter, talade om mordkvällen så fort han fick chansen, får antas ha talat med Anna-Lisa G många gånger efter mordet. På samma sätt som i förhören har han säkert lagt till och förbättrat historien. G vill säkert vara polisen till lags i förhören (som hålls mer än tre månader efter mordet) och kan säkert lätt blanda ihop vad Skandiamannen sagt mordkvällen och vad han fyllt i vid senare tillfällen.

      1. Anders

        Håller med. Gäller även andra väktaren Henry O enligt nedan.

        Från Henry O:s förhör mer än tre månader efter mordet (
        – ”Och ja, jag har pratat med honom ganska mycket”.
        – ”Men vad jag kommer ihåg är liksom från 23.40, ungefär”.
        – ”Han var klädd i mörkblå jacka, gubbmodell”.

        M.a.o, är det inte säkert att Henry kommer ihåg rätt tillfälle när Skandiamannen pratat med honom efter utstämpling. Exempelvis hur många samtalsdetaljer kommer man ihåg idag 26/11 från 15/8?

        Visst kan det också ha varit så att Skandiamannen inte var Grandmannen utan kan ha kommit ut direkt på Sveavägen 23.19-20 och upptäckt paret Palme. De tog dessutom upp till en minut längre tid på sig från Skandias entré till korsningen än om de gått i normal promenadtakt.

    2. Juan

      Skandiamannen återkom 23.40 till Skandia och väktarna och berättade upphetsat ”Dom säger att Olof Palme har blivit skjuten” och återgav detaljer som han hade hört av ”Dom”.

      Att Olof Palme var offret blev känt först 23.26-27.

      Skandiamannen var inte kvar på mordplatsen efter skotten, då hade han inte behövt hänvisa till ”Dom”.

      Det är oomtvistligt som Lars B skriver:

      ”Att Skandiamannen passar in på vittnens beskrivning av den flyende mördaren är oomtvistligt i två fall – vittnena Lars och Yvonne.”

      1. Att Skandiamannen passar in på två vittnens beskrivning måste inte innebära att det var han. Det kan ha varit någon annan som passar in på samma beskrivning

  2. Som vanligt sakligt och genomtänkt. Tror ju mer på alternativ 1 där han av feghet byggde en historia än att han ingick i en komplott – vem skulle våga ha med en alkad formgivare med mindervärdeskomplex i en konspiration?

  3. Det har ju ibland spekulerats om varför vittnet ‘Lars’ inne på Tunnelgatan gick Luntmakargatan söderut istället för Sveavägen – att han kanske hade lite tankar om ett ärende på gatan ovanför. Tänk då tanken istället att det är Skandiamannen som tänkt förse sig med lite fredagsmys uppe på Malmskillnadsgatan och att han kommit ut på Sveavägenstrax för Palme (eller kanske passerat dem) och sen gått in på Tunnelgatan strax innan mordet.

    Han är då inne i gränden när plötsligt mordet sker i hörnan bakom honom. Han blir rädd förstås och skenar iväg in i gränden och upp för trapporna för att undkomma mördaren. Han vänder sig om när han kommit upp för trapporna och ser ingen GM följa efter honom men fortsätter via David Bagares gata och återvänder sen till mordplatsen via en lov norrut eller söderut. Kanske är avsikten nu att ge sig till känna som vittne, men på vägen tillbaka kommer alla tankarna hur han ska kunna förklara varför han vikt av in på Tunnelgatan sent en fredagskväll.

    Eftersom han har sprungit längs flyktvägen och setts av flera vittnen måste han nu konstruera en historia om att han sprang in i gränden efter poliserna. Det är därför han är så aktiv första dagarna. Han måste räkna ut hur han ska placera in sig själv i det hela på ett begripligt sätt. Bättre att förekomma än att förekommas.

    Detta är förstås bara spekulationer och det är såklart osäkert om tidsschemat ö h t ens är möjligt.

    /Mattias

  4. Håller med både dig och Borgnäs om det osannolika i att Skandiamannen är boven i dramat, men sedan är det som vanligt väldigt mycket man helt måste ignorera, för att få sina teorier att gå ihop.
    LP säger att det är hennes idé att korsa gatan. LP säger att mördaren bara dök upp bakom dem och sköt. Ingenting om något samtal eller liknande. LP pekar sedan ut CP. Tycker mötesteorin faller pga detta.
    Nu har även vittnet Lars misstagit sig. Han kan ha missat att det faktiskt kom två löpande män.
    Sen har vi taxichauffören Hans J som ser mördarens hela flyktväg från mordplatsen uppför trapporna till Brunkebergsåsen. Han har inte sett någon annan springandes in på Tunnelgatan. Och det har inte något annat vittne heller gjort.
    Vi kan ju lika gärna riva isär alla vittnesuppgifter. Varenda en har ju ändå misstagit sig eller kommit ihåg allting fel

    Slutligen det här med att det måste ha varit en erfaren skytt. Nu dessutom, utbildad i närstrid.
    Det kan naturligtvis vara så, men det kan lika gärna inte vara så.
    Att gå fram och placera ett skott i någons ryggrad på 5 cm avstånd och sedan hölstra vapnet i lugn takt är inga bekymmer alls, ens för en total amatör. Finns flera videos på youtube (bland annat gör Dan Hörning det) som bevisar det.
    Finns gott om vapenkunniga som kan bekräfta samma sak.
    Visserligen säger en del vittnen att mordet såg ut som en ren avrättning och att det skulle tyda på, en iskall, erfaren mördare. Återigen, så kan det vara på det sättet, men lika gärna inte.
    Även ett psykfall eller nån som aldrig mördat förut skulle kunna utföra en sån här grej, utan att nödvändigtvis flippa ur sekunderna efter.
    Och man ska inte glömma att mördaren skjuter ett endaste skott i Olof. Inte ens den mest erfarna mördaren i världen kan med säkerhet veta, att det skottet är 100% dödligt. Det hade inte varit något problem alls att avlossa ett eller två skott för att vara säker på saken. Det hade tagit några sekunder.
    Dessutom låter han huvudvittnet överleva.
    Enligt ett vittne står han synlig i Dekorimahörnet i ett par minuter (det kan man ju tvista om).
    Är detta något form att ”proffs”, så är jag icke imponerad.

    1. Jag tycker filmen med Hörning är lite bedräglig. Pipan snett neråt och filmat bakifrån så man inte ser rekylen. Drygt 3 minuter in i filmen nedan så ser man rekylen vid enhandsskott. Lägg till ett mål som rör sig 1-1,5 meter per sekund och dålig sikt. Av de (i och för sig få) vittnen som ser det så verkar de gå fort att få upp vapnet, ingen lång tid att sikta på. Visst det skulle en nybörjare fixa, men i mitt tycke mycket troligare att det är någon som kan sina saker. Speciellt som skottet mot LP tog på samma plats någon sekund efter det första.

  5. Mycket intressant med nya alternativa förlopp, och jag har bollat med liknande scenarier, även om jag inte direkt kopplat Skandiamannen till den springande mannen på David Bagares gata.
    Jag tror att han blev kvar, om inte direkt på mordplatsen, så åtminstone i dess nära omgivningar för att både kunna se LJ och återkomma innan polis och ambulans.
    Hans oro över att blivit förväxlad med mördaren är ologisk, eftersom den språngmarsch han uppger sig ha gjort måste ha ägt rum efter 23.24. Då piketpoliserna redan hunnit en bit in i gränden.
    Över två minuter efter att vittnena sett den förmodade skytten avlägsna sig från platsen.

    I vilket skede har han då sprungit, om han nu gjort det?
    Inte osannolikt att han gjort detta ungefär vid den tidpunkt Lars skriver tror.

    ”Han ställde sig att titta på dem, kanske han till och med ville säga något till Olof Palme – men när han såg gärningsmannen dyka upp bakom dem och hela trion närmade sig korsningen retirerade han snabbt in på Tunnelgatan. Han såg skotten avlossas och sprang i panik mot Luntmakargatan med gärningsmannen i hälarna”

    Ja varför inte? Men nog borde Lars sett honom om han kom fram bakom barackerna och fortsatte Luntmakargatan fram?
    Finns det ytterligare alternativ?
    Att han inte kom fram till Luntmakargatan utan försvann någonstans på vägen?
    Möjligheten fanns alldeles uppenbart. Om man tittar på denna bild så ser man tydligt en korridor mellan de båda barackerna tvärs över från den norra till den södra sidan på Tunnelgatan. Kan han ha smitit in där, och precis som han uppgivit kommit fram på den södra sidan någon minut senare?

  6. Lars Borgnäs,

    Skandiamannen vågade beskriva mördaren, men uppfattade som andra vittnen den grovt ribbstickad mössan som krulligt hår. Det var inte Lars J han såg 20 sekunder efter skotten.

    ”en man i 20-års åldren, iklädd mörkblå täckjacka”

    ”mannen har täckjacka. åldersmassigt som en ung man ca 20-25 år gammal”

    ”en yngre man, med relativt smala byxor och något möjligen typ bulsig täckjacka, barhuvad och i 20-årsaldren”

    ”en yngre person som hade någonting relativt fylligt på överkroppen. Huvudet var också ganska fylligt. Det såg ut som ett kraftigt, inte precis lockigt hår, men enda fylligt hår på något satt. Benen rätt så smala.”

  7. Det här passar ju fint in på larmet att slogs av 23.22 på Skandiahusets baksida, liksom att LP först pratade om att det var två gärningsmän.

    Men är det nödvändigt att det var Skandiamannen som sprang upp för trapporna ändå?

    Utifrån LP:s tal om två gärningsmän och larmet på baksidan, har jag funderat på ett scenario med två gärningsmän som planerat arbetat ihop och flytt åt olika håll där den ena väldigt synligt sprungit upp för trapporna som en avledande manöver, och den andre som sköt flydde in genom bakdörren med vapnet och krutstänket.

    (En alternativ idé fast utan Skandiaman alltså, även om Skandiamannen står i fokus för den här diskussionen.)

    1. Jag tror tyvärr att vi ska glömma den larmade dörren som larmades av 23.22. Den kittlar fantasin, men om man läser förhören med skandiaväktarna noga, så förstår man att denna dörr som de kallar ”den gröna dörren” inte alls var öppen ut mot Luntmakargatan, utan mot garaget. För att komma in till garaget från Luntmakargatan måste man först passera en låst grind, och ytterligare en låst dörr i själva garageporten.
      Det mesta tyder också på att det var Anna-Lisa G som stängde den under sin rondering kl 23.22. Det tycks alltså inte ha funnits någon öppen bakdörr mot Luntmakargatan.

    2. Alltså, hur gärna man än vill så blir det svårt att kunna bortförklara Skandiamannen, så att det blir mer troligt att han är vittne än mördare. Att han inte var kapabel tror jag inte en sekund på, särskilt när man tittar på hans psykologiska profil, vana av vapen och lyssnar upprepade gånger och analyserande på förhör i tingsrätten etc. och försöker sätta sig in i hans situation. Påverkan av alkohol har säkert viss inverkan också. I dom lugnaste vattnen simmar dom fulaste fiskarna.

      Det mest troliga scenariot tror jag är att han kommer ut på Sveavägen strax efter att Nicola F har passerat och ser Palme en bit bort och gör precis som han säger, håller högerkanten för att inte vara direkt synlig. Släntrar in vid annonspelaren och ställer sig vid Dekorima, som Inge M också har uppfattat det.

      Att han har sett Palme tidigare under kvällen är också troligt, innan han återvänder till Scandia vid 9-tiden, där Wall borrar huvudet i sanden och enträget tror på versionen att han återvände kl. 20.10.

      Man kan sedan tänka sig att Skandiamannen satt på sitt rum och tänkte mer och mer på det för honom förlösande mordet och eventuellt även tog sig ut till Grand i god tid innan bion slutade. Återvändandet blir isåfall mycket tight i tid och lite dåligt planerat, men han verkar hela tiden agera behärskat impulsivt och intelligensen verkar det inte vara något fel på, så det scenariot ser jag inte som en omöjlighet. Att han stannar och pratar lugnt med vakterna faller också naturligt in i hans iskalla beteende.

      Återstår bara att säga att han sedan har undkommit med blotta förskräckelsen, om det nu visar sig att även Peterson kommer fram till slutsatsen att han är mördaren.

      1. Visst är Skandiamannen en luring som gäckat oss i över 30 år, men om man på ett seriöst sätt vill presentera ett scenario som håller för granskning, så måste man visa att det håller i alla delar.
        När man lyckats med det kan man börja värdera sannolikheten i teorin.

        Att han inte kan ha varit vid Grand vid tiden för Mårtens observation och och några minuter senare stämplat ut, tycker jag, dels av Gunnar och även i kommentarsfältet på ett pedagogiskt sätt är bevisat.

        Här handlar det inte om luddiga antaganden som ”Det borde nog gå” utan tesen måste synas i detalj, och alla faktorer som talar emot teorin måste beaktas.
        Utfallet blev att TP:s hypotes är ungefär lika omöjlig som att bestiga Mount Everest iförd badbyxor.
        Det går helt enkelt inte, och hur tungt det än kan kännas för TP så måste han dumpa Mårten och hitta på något bättre.

        Som LB skrev så är han inte rätt typ, men som delaktig i en konspiration kanske?
        Eller att han på något sätt ofrivilligt hamnat i hetluften och drabbats av panik.
        Han kan ha sprungit i ett mycket tidigt läge, och löpt en faktisk risk att förväxlas med mördaren.
        Om så var fallet var oron för förväxlingen välmotiverad, men knappast i ett läge då han sprungit efter poliserna.

      2. Erik. Frågan är varför skandiamannen lämnar Olof och Lisbet ur sikte med risk att tappa bort dem för att krångla sig in bakvägen på sin arbetsplats och skynda sig ut genom huvudentren efter att ha lämnat tydliga spår efter sig i form av sin utstämpling och ha exponerat sig för väktarna??
        Risken hade varit överhängande för att något vittne på Sveavägen sett hur en man bara ett par minuter före skotten kommit ut genom Skandias huvudentre och börjat följa efter makarna Palme fram till Dekorima för att där skjuta Olof.
        Vilken mördare är korkad nog att stämpla ut från sin arbetsplats vid en så udda tidpunkt som 23.19 en fredagkväll och exponera sig för nattvakterna för att direkt utanför på gatan börja förfölja sitt tilltänkta offer bara ett hundratal meter och sedan begå mordet??
        Hade någon sett honom minuterna innan mordet och kunnat upplysa polisen om att mördaren kom gående direkt från Skandias entre och hann upp Olof och Lisbet bakifrån hade det varit en barnlek att identifiera gärningsmannen utifrån hans utstämplingstid och uppgifter från väktarna.

  8. Gunnar med all respekt för din journalistkollega Lars Borgnäs så tycker jag att hans teori är underlig. Varken vittnet Inge M eller Anders B har sett någon man komma gående Sveavägen söderut och vika av in på Tunnelgatan precis före skottlossningen. De såg bara tre personer, mördaren och makarna Palme

  9. Jonas J. I mitt scenario så följer han inte efter makarna Palme, utan går snabbt före på trottoarens ytterkant, där han är mycket osynlig. Han kanske ser Palme på håll när han går ut genom Skandias entré och sinnet rinner till… men nu din jävel!

    Sedan tycker jag inte att det är tillräckligt motbevisat att han inte hinner stämpla ut 23.19, om han återvänder i rask takt till Skandias bakdörr. Det förutsätter dock att han tar en annan väg än makarna Palme och inte följer efter dem ända till Sari, för då blir det orimligt.

    Om han sedan bara växlar några ord med väktarna i ca 30-40 sekunder, så hinner han ut på Sveavägen innan makarna Palme har passerat. Det hela verkar lite irrationellt, men jag får uppfattningen att han tänker snabbt och agerar helt orädd (alkoholpåverkad) och kanske kan se fördelen med de helt oväntade handlingarna i egenskap av att förvirra.

    1. Erik. Antingen följer han efter makarna Palme eller går jämsides med dem eller något framför. Han är inte osynlig för eventuella vittnen bara för att han går nära trottoarens ytterkant. Varför fick han så bråttom att återvända till Skandia efter att ha observerat makarna Palme utanför Grand och varför stämplar han ut och går ut genom huvudentren där han exponerar sig för väktarna om han då avser att begå ett mord? Risken är då stor att något vittne observerar att mördaren kom ut från Skandia strax innan skotten föll. Behövde han återvända till sitt rum på Skandia för att hämta ett vapen borde han ha gått in via stora entren och växlat några ord med väktarna och därefter hämtat vapnet på sitt rum och gått ut genom en bakdörr utan att stämpla ut och utan att bli sedd av några väktare. Då hade han skaffat sig ett alibi för mordtillfället och hade inte kunnat knytas till mordplatsen och aldrig blivit föremål för något intresse från polisens sida.
      Var skandiamannen mördaren agerade han väldigt irrationellt och hade en otrolig tur som snabbt blev avförd från utredningen trots alla spår han lämnade efter sig

  10. Det är alltid nyttigt att försöka studera gamla frågeställningar från nya perspektiv.

    Som till exempel att reflektera över den fråga Lars Borgnäs väcker: kan Skandiamannen har varit den som sprang uppför trapporna utan att han var mördaren?

    Nu finns det ju tre olika underscenarion i Lars Borgnäs hypotes.

    Låt mig redovisa några preliminära tankegångar sedan jag läst texten.

    Det finns ju en variant som har släktskap med Thomas Petterssons försök att lösa mordgåtan – det är när Lars Borgnäs öppnar för att Skandiamannen var införstådd med mordet och att han spelade en medveten roll för att underlätta mördarens flykt. Han skulle ha rusat uppför trapporna för att dupera vittnen och eventuella förföljare genom att de skulle ha lockats att tro att han var gärningsmannen.

    Jag återkommer till vilket stöd det finns för hypotesen att det var han som sprang uppför trapporna.

    I stället vill jag börja med frågan om det här framstår som ett sannolikt inslag i en uttänkt mordkomplott. Kort sagt tycker jag inte det, Det framstår för mig som det svagaste scenariot av de tre som Lars Borgnäs nämner.

    För att en sådan plan skulle ha en chans att lyckas krävdes det att Skandiamannen såg till att han kom ut från Skandiahuset i rätt ögonblick i förhållande till mordet. Han måste ju se till att kunna genomföra sin språngmarsch på Tunnelgatan och uppför trapporna så att han verkligen förväxlades med gärningsmannen – alltså inte för tidigt och inte för sent. Det vill säga: han måste vara på plats i tid. Men inte i så god tid så att han blev observerad i onödan när han stod och väntade.

    Ett sådant upplägg krävde, tänker jag mig, att han visste tämligen exakt när paret Palme närmade sig. Självklart kunde han ha fått ett telefonsamtal till sitt arbetsrum när Olof och Lisbeth lämnade bion. Men det skulle ju bara ge en grov angivelse om tidsschemat. Vi vet att han innan han lämnade byggnaden pratade en stund med väktarna – i samband med det kunde han knappast ha tagit emot några rapporter från medsammansvurna.

    Lars Borgnäs tänker sig att han kom ut på gatan i så god tid så att han före mordet hann placera sig en liten bit in på Tunnelgatan. När gärningsmannen sprang in i gränden skulle Skandiamannen börja springa mot trapporna medan gärningsmannen tog en annan väg från platsen – kanske en bakväg in i Skandiahuset.

    För att det här skulle vara en meningsfull plan så bygger den förstås på att vittnen skulle lägga märke till Skandiamannen när denne agerade lockbete och sprang upp mot åsen – samtidigt som de inte noterade att en annan man, mördaren, flydde en annan väg.

    Självklart kan man i princip tänka sig att en sådan manöver skulle kunna lyckas – alla som har sett ett uppträdande med en skicklig illusionist vet vad personer med den kompetensen kan gå iland med. Men sådana föreställningar är välrepeterade. Och vad vi talar om här – en plan som ska genomföras i en högdramatisk situation med många obekanta faktorer – är något helt annat.

    Lars Borgnäs skriver att mördaren med största sannolikhet var en person som var ovanligt kapabel att utföra ett planerat dåd. Mycket talar för att det var så. Men för att någon med hygglig chans till framgång skulle klara av att agera lockbete för eventuella förföljare under de förhållanden som rådde vid Dekorima krävdes nog lika stor kompetens, om än av något annat slag.

    För vad vi talar om ifall den här hypotesen skulle vara riktig är ju inte ett misslyckat försök att dupera vittnen och mordutredare utan en närmast total och mästerlig framgång med denna bluff.

    Passar det verkligen in på vad vi vet om Skandiamannen? Det känns inte så.

    Låt oss nu lämna denna speciella variant på grundhypotesen i Lars Borgnäs text – den som bygger på att Skandiamannen var inblandad i mordet – och i stället titta på de andra resonemangen med innebörden att det kan ha varit Skandiamannen som sprang uppför trapporna och inte mördaren.

    Här finns det argument som jag tycker är värda att reflektera över.

    Det finns i Lars Borgnäs text två varianter på detta.

    Den ena går ut på att Skandiamannen helt oskyldigt träffade på paret Palme före mordet, upptäckte gärningsmannen innan denne sköt, blev rädd och tog sin tillflykt in på Tunnelgatan. Efter mordet flydde han i panik uppför trapporna för att sedan lugna ner sig och återvända till Sveavägen.

    Mycket av Skandiamannens lite besynnerliga beteende tiden efter mordet skulle kunna få sin förklaring på det här sättet, tänker jag mig. Vi vet att han uttryckt oro för att ha blivit förväxlad med gärningsmannen – och vi kan också notera hans iver att kontrollera vilken tid han stämplade ut för att på det sättet hitta något som kanske kunde ge honom en sorts alibi.

    Det här resonemanget kräver inte heller att han gav sig ut från Skandia tidigare än vad det finns belägg för.

    Här finns det, tycker jag, en hypotes att diskutera vidare. Det finns förstås samtidigt invändningar – till exempel hans ganska detaljerade och i vissa fall rimligt trovärdiga uppgifter om vad han observerat på mordplatsen. Det finns inte heller stöd i vittnesmål från mordplatsen för att någon skulle ha tagit sin tillflykt in på Tunnelgatan alldeles före skotten. Man kan tycka att till exempel Anders B skulle ha kunnat observera en sådan sak.

    Den andra varianten Lars Borgnäs nämner är att Skandiamannen skulle ha ingått i en gruppering som övervakade Palmes aktiviteter under mordkvällen. Han kom ut på gatan för att det var känt att Palme skulle passera och hans uppgift var att observera. Det kan ha haft att göra med övervakarnas kunskaper om ett planerat möte Palme var på väg till.

    Och så blev Skandiamannen i stället indragen i ett statsministermord.

    Jag tycker det finns en rätt stark logik i det resonemanget – inte minst för att det finns så starka belägg för att det pågick någon sorts hemlig övervakningsoperation med walkie-talkies på Sveavägen under kvällen. Den här varianten skulle även den kunna ge förklaringar till Skandiamannens anmärkningsvärda beteende efter mordet – och också till att han blev så häpnadsväckande undangömd av utredarna att han till exempel inte ens kallades till ett rekonstruktionsförhör på Sveavägen. Som Lars Borgnäs är inne på kan Holmér ha förstått att Skandiamannen hade haft något känsligt för sig som det inte borde rotas i.

    Och om det kan vara svårt att tänka sig Skandiamannen som mördare – vare sig som ensam gärningsman eller som deltagare i en mordkomplott – är det inte alls lika svårsmält att tänka sig honom som någon som åtar sig ett begränsat litet spaningsuppdrag för vad han anser vara en god sak i nationens intresse.

    Frågan är bara hur stark grundhypotesen är: var det verkligen Skandiamannen som flydde upp på åsen?

    Lars J vittnade om en man med keps – men inte klädd i lång rock utan i dunjacka eller liknande. Och Lars noterade inga glasögon och ingen väska.

    Yvonne N har å sin sida berättat om en man i lång rock och med något som liknade en handledsväska. Men hon noterade varken varken keps eller glasögon.

    Det är alltså inte säkert att de såg samma person. Och om de gjorde det är det tveksamt om det var Skandiamannen.

    Taxiföraren Hans J gjorde sina observationer efter mordet under vad som förefaller vara sämre förutsättningar. Men han har berättat om en flyende man i mörk jacka som tog trapporna upp mot åsen. Hans J:s första uppgifter gick ut på att mannen var barhuvad, sedan ändrade han sig till att mannen antingen kan ha haft krulligt långt hår eller en mössa. Det pekar inte heller på Skandiamannen.

    Nu vet vi att vittnesuppgifter kan vara ofullständiga eller felaktiga, så jag vill inte stänga några dörrar för snabbt.

    Lars Borgnäs har fört in nya variabler i diskussionen, vilket jag tror är nyttigt. Bland annat för att det påminner oss om hur begränsad och osäker informationen kring vad som hände på Sveavägen faktiskt är – även nu efter mer än trettio års utredande från rättsapparaten och lika många års ofta mycket kvalificerade diskussioner från oss som engagerar oss i frågan som enskilda medborgare.

    Fortsatta synpunkter är välkomna!

    1. Juan Esposito radar upp en del omständigheter som starkt talar för att Skandiamannen befunnit sig på mordplatsen, eller i dess omedelbara närhet.
      Det är argument som inte kan viftas undan.
      Om Skandiamannen inte varit på mordplatsen blir ju den självklara frågeställningen hur han kunnat lämna uppgifter om:

      – Att det vällde fram blod ur munnen
      – Att polisen var brysk mot Lisbet
      – Att Palme vändes till rätta
      – Att det tog tid innan någon vid mordplatsen fick klart för sig vem den skjutne var
      – Att någon utförde konstgjord andning.

      Tilläggas kan observationen av LJ, och att LP talade om att GM bar en blå täckjacka, och att hon använde ordet ”dom”

      ”Förresten har dom skjutit mig också”

      Skulle han hitta på en sådan detalj om det inte var sant?
      Vi vet ju att LP inledningsvis talade om två gärningsmän på mordnatten, så dessa detaljer verkar ju logiska.

      Om vi trots allt vill driva hypotesen om att Skandiamannen sprang på åsen, så krävs nästan att någon på mordplatsen, ett annat ”vittne” som möjligen höll en mycket låg profil, men ändå varit så nära att hen uppfattat dessa detaljer; återberättat dessa för Skandiamannen redan innan det första förhöret vid lunchtid dagen efter mordet.
      Han kan således inte ha gett sig iväg längs Luntmakargatan.
      Dessutom hade han med stor sannolikhet exponerat sig för LJ i samma ögonblick som han rundat hörnet på baksidan av Skandiahuset.
      Den öppna bakdörren tror jag inte på, men det kan ju ha funnits någon annanstans att smita undan?

      Den smala korridoren som ser ut att ha funnits mellan baracksektionerna på Tunnelgatan kan ha varit betydelsefull i sammanhanget. Den skulle definitivt kunna förklara en del.
      Någon kan ha slunkit in där, antingen Skandiamannen eller gärningsmannen.
      Tyvärr är det svårt att veta hur bred denna korridor var och om den öht var framkomlig.

    2. Gunnar: ”Det finns i Lars Borgnäs text två varianter på detta.Den ena går ut på att Skandiamannen helt oskyldigt träffade på paret Palme före mordet, upptäckte gärningsmannen innan denne sköt, blev rädd och tog sin tillflykt in på Tunnelgatan. Efter mordet flydde han i panik uppför trapporna för att sedan lugna ner sig och återvända till Sveavägen. ”

      Ja isåfall måste han ju springa, men han bör ha tvekat åt vilket håll skulle han springa om han var vettskrämd för mannen med revolvern i handen- åt höger eller vänster eller upp för trapporna ? Enligt vittnena tvekade aldrig mannen som sprang uppför trapporna. Eller ropade på hjälp.

      1. Ja, det tycker jag också är tänkvärda invändningar mot hypotesen att Skandiamannen helt oskyldigt skulle ha hamnat mitt i händelseförloppet och sedan flytt i panik upp på åsen. Till det kommer att det inte finns några vittnesiakttagelser som styrker att han skulle ha befunnit sig i Dekorimahörnan och tagit sin tillflykt in i gränden alldeles före skottlossningen.

        Åtminstone delar av dessa invändningar mot att det var Skandiamannen som flydde upp på åsen är också relevanta om vi tänker oss att han dök upp på Sveavägen i samband med att makarna Palme passerade för att han deltog i någon sorts övervakningsoperation som inte inkluderade mord – och att han blev chockad över att ha hamnat mitt i ett brutalt attentat. Även då bör han ha tvekat om vart han skulle ta vägen och knappast agerat så målmedvetet som mannen som flydde upp på åsen tycks ha gjort.

        Däremot är det förstås tänkbart att han deltog i någon sorts övervakningsoperation riktad mot Palme – även om det inte var han som flydde uppför trapporna. Det som talar för den hypotesen är bland annat att han kom ut ur Skandiahuset i direkt samband med att paret Palme passerade, att han i efterhand var anmärkningsvärt mån om att kontrollera sin utpasseringstid (lite grann som om han hade något att dölja) och att han snabbt mer eller mindre försvann ur utredningen, uppenbarligen för att Holmér bestämt sig för det.

        Om händelsevis Skandiamannen spelade en sådan roll är det väl en bra gissning att den hade kopplingar till de ouppklarade walkie-talkieoperationerna, eller till en del av dessa operationer.

  11. Lars Borgnäs är en av många ”Palme-hjältar” som bl.a. slog tillbaka ”Polisiärt uppklarat”.

    Därför är hans inlägg i bloggen befriande:

    ”Att Skandiamannen passar in på vittnens beskrivning av den flyende mördaren är oomtvistligt i två fall – vittnena Lars och Yvonne.”

    Skandiamannen går inte att förklara bort.

    Givetvis kommer förminskningen av Skandiamanspåret som ett brev på posten.

    ”Lars Borgnäs har fört in nya variabler i diskussionen, vilket jag tror är nyttigt. Bland annat för att det påminner oss om hur begränsad och osäker informationen kring vad som hände på Sveavägen faktiskt är.”

    Lars J har från början och genom åren varit ett trovärdigt vittne som kunde studera mördaren under flera sekunder. Lars såg gärningsmannen snett bakifrån på några meters avstånd och uppfattade att han hade keps.
    Eftersom Christer Pettersson var ”polisiärt uppklarat” försökte utredarna övertyga Lars 1988-89 att det var Pettersson som sprang förbi honom men den modige Lars orkade stå emot.
    Expressen visade för Lars i augusti 2018 SVT Rapports inslag den 6 april 1986 med Skandiamannen och Lars konstaterade:

    ”Det känns mycket möjligt att det var han. Jag kan inte vara hundra procent säker men allting stämmer ju. Stilen, klädseln och kroppen. Ryggtavlan ser bred ut precis som jag beskrivit. Längden kan också stämma. Mannen jag såg var huvudet längre än mig, det vill säga runt 180 centimeter. Även kepsen och mörka jackan stämmer.”

    Lägger man till de andra nyckelvittnena är det således övertygande att det var Skandiamannen som Lars såg springa förbi snabbt men tungt och utan en yngre mans vighet som Anders D såg.

    Förhören med Yvonne N 1986, 1987 och Thomas Petterssons klarlägganden 2017 (sidorna 198-199 i ”Den osannolika mördaren) ger inget trovärdigt utrymme för att det var någon annan än Skandiamannen som Yvonne och Ahmed Z mötte på David Bagares gata.

    Rekonstruktionsfotot där Yvonne ser en man uppe på Malmskillnadsgatan kopplar också ihop Skandiamannen med gärningsmannen nere på Tunnelgatan. Av Skandiamannens position på gatan verkar han komma från trappan ned till Tunnelgatan.

    Skandiamannen går inte att förklara bort och Borgnäs tar därför med honom i sin sammansvärjningsteori för att skapa trovärdighet.

    ”Vi bör alltså pröva möjligheten att det var Skandiamannen som sprang upp på åsen medan gärningsmannen försvann åt ett annat håll – troligen Luntmakargatan norrut. Kanske in genom den öppna bakdörren på Skandiahuset?”

    Teorin spricker dock direkt.

    Lars J såg bara en person och den mannen sprang rakt fram uppför trapporna.

    Om Skandiamannen var Dekorimamannen (alternativt Anders B som vittne) fick han tillräcklig tid på sig att ta fram vapnet ur handledsväskan, stoppa undan väskan, ta av sig glasögonen om han bar dem och kanske fälla ner öronlapparna på kepsen så att den på avstånd och i motljus kunde förväxlas med en platt mössa med öronlappar.

    Skandiamannen hade tävlat i pistolskytte som kanske mindre än en promille av svenska befolkningen hade gjort 1986. Däremot var han ingen professionell lönnmördare vilket också de flesta experter anser att Olof Palmes baneman inte var.

    1. Lars J har inte identifierat skandiamannen som mördaren. Han såg bara mördaren snett bakifrån under några sekunder och säger bara att det kan ha varit skandiamannen han såg. Jämför hans utsaga med Lisbets helt säkra utpekande av Christer Pettersson som inte var särskilt lik skandiamannen.
      Att skandiamannen tävlat i pistolskytte är ett svagt indicium då det finns tusentals män med utbildning och erfarenhet att använda skjutvapen bland poliser och militärer och mördaren måste inte ha varit en svensk heller.
      Vad de flesta experter anser ger jag inte så mycket för efter att ha sett uttalanden i stil med att en professionell mördare hade tömt magasinet och lämnat kvar vapnet på mordplatsen. Inte särskilt professionellt att lämna spår efter sig och inte kunna skjuta mot eventuella förföljare på flyktvägen
      Så kallade experter som gör utlåtanden som strider mot sunda förnuftet fäster jag inget avseende vid

  12. Det är inte lätt att bilda sig en rättvis uppfattning när man t.ex läser Walls kommentar att Lars J vittnade om en man i dunjacka eller liknande. Läser man alla vittnesmål av Lars J framkommer det att han var osäker på om det var en dunjacka. Han har svårt att beskriva kläderna och det kan också ha varit en rock säger han.

    http://www.itdemokrati.nu/page36am1.html

    Även kepsen kan nog med stor sannolikhet misstolkas som en upprullad mössa om man tittar lite snabbt i skum belysning, särskilt på längre avstånd. Handlovsväskan gör han nog bäst i att stoppa undan i någon ficka på rocken vid det kritiska läget, för att sedan av någon anledning plocka upp den ovanför trapporna.

    1. Det är riktigt att Lars J efter några dagar säger att han inte är säker på om det var en rock eller en jacka, tack för att du påpekade det.

      Jag refererade hans först lämnade uppgifter som man ju brukar fästa störst vikt vid. Ganska snart blev det ju känt att andra vittnen talat om en rock och jag föreställer mig att det kan ha påverkat Lars så att han, som han säger i ett senare förhör, den 4 mars, ”nu är osäker på” om det verkligen var en dunjacka och ändrar sig till ”mörkt plagg typ jacka eller rock”.

      Mycket talar dessutom för att den flyende gärningsmannen hade en rock, där är jag inte oense med Erik. Men det betyder i så fall att Lars J:s vittnesuppgifter – även de tidigaste – måste värderas med viss försiktighet. Om dunjackan är fel kan ju kepsen också vara fel, i synnerhet som den inte får stöd av andra vittnesuppgifter om gärningsmannen. (Kepsen är däremot, om man så vill, ett argument för Lars Borgnäs hypotes att Lars observerade Skandiamannen, inte mördaren. Men då är fortfarande jackan fel.)

  13. Lars Borgnäs absoluta höjdpunkt, var när han inför hela Sverige svarade Hans Ölvebro

    Ölvebro: ”Man måste ju ändå ta Lisbeth Palmes uppgifter som riktiga i det här fallet. Hon har ju ingen anledning att ljuga om att de har träffat den här personen och pratat med honom eller inte.”
    Borgnäs: ”Vad vet du om det?”
    Ölvebro: (efter lång tystnad) ”Jag blir svarslös.”
    Borgnäs: ”Ja, det märker vi. Men har ni undersökt om det finns sådana anledningar för henne att inte ge en riktig version av vad som hände före mordet?”

    Lars Borgnäs (71) förtjänar att höra sanningen!

    1. Lisbeth Palmes vittnesmål och agerande är ett intressant ämne. Jag har just läst Gunnars bok ”Huvudet på en påle” och bland annat fått en djupare förståelse för vad som kan tänkas ligga bakom hennes till synes irrationella och oberäkneliga beteende.
      Som alltid sakligt, befriat från förenklade påståenden men istället med väl underbyggda resonemang. Tack för en utmärkt bok!

      Vill passa på att fråga dig Gunnar. Jag lyssnade på ”Palmemordet, misstagen och spåren som försvann”. Lars Borgnäs säger: ”När Lisbeth Palme sett filmen satt hon tyst ett långt tag, har Solveig Riberdahl berättat. Så gjorde hon sitt utpekande.”
      Citaten ”Det ser man ju vem som är alkoholist.” och ”Han stämmer på min beskrivning” är ju väl kända men det här har helt gått mig förbi. Skulle du kunna kommentera vad du vet om det?

      1. Riberdahl berättade i hovrätten att Lisbeth satt tyst en stund, uppenbarligen tagen, sedan hon sett videon. Här är ett litet klipp från Svenska Dagbladet 27 september 1989 om den saken.

        Det är ingen tvekan om att det var upprörande för henne att titta på videon. Däremot kan man väl säga att något alldeles tydligt utpekande av Pettersson gjorde egentligen inte Lisbeth den 14 december, det kom senare. Enligt åklagarnas protokoll är det närmaste hon kommer att peka ut honom orden ”han stämmer på min beskrivning”.

        Det var faktiskt inte riktigt samma sak som att säga att hon kände igen honom eller att han stämde överens med hennes minnesbild. Lisbeth Palme som var en språkligt kompetent person förstod med all sannolikhet skillnaden.

        När hon sex veckor senare, 26 januari 1989, får se videosekvensen med Pettersson igen heter det däremot i protokollet: ”Lisbeth Palme uppgav att utseendet på den man som hon pekat ut vid konfrontationen den 14 december 1988, när videoband OP 533 förevisades för henne, (person nr 8), till fullo överensstämmer med den minnesbild hon har av den man som hon iakttog i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen den 28 februari 1986 omedelbart efter mordet på Olof Palme.”

        Problemet med detta är förstås att den 26 januari – då hon får se videoavsnittet med Pettersson en gång till – har hon alldeles definitivt en minnesbild av att ha sett honom tidigare.

  14. Ett axplock av funderingar:

    Nej, det tycks inte vara mycket att vinna på att lägga ut ett villospår genom att fly på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig mer än mördarens, eftersom man själv då kunde ha blivit fångad eller identifierad och knuten till mordet: polisen hade därigenom fått möjlighet att börja nysta upp en mordkomplott. Likaledes hade det varit föga taktiskt att ha en Skandia-anställd som lockbete om planen var att mördaren skulle gömma sig i Skandiahuset från bakingången på Luntmakargatan.

    Dock kunde uppgiften om tvenne gärningsmän varit relevant i dessa scenarion om inte Anders B passat så bra på beskrivningen av en av dem: Holmér kunde ha velat trolla bort iakttagelser av Skandiamannen genom att peka på Anders B och fått KG Svensson med sig.

    En oskyldig övervakning hade kanske varit aningen vansklig att avslöja så länge Stay Behind var hemligt, om den nu var i dess regi, men knappast senare. Om den inte blev dokumenterad inledningsvis av Holmér borde ju oskyldiga övervakare ändå senare ha informerat polisen om vad de sett och hört, inklusive allt om ett hemligt förutbestämt möte.

    Såg inget vittne hela språngmarschen från mordplatsen till åtminstone de första trappstegen? Finns det utrymme för Luntmakargatan som mördarens flyktväg?

    Vad gäller keps eller stickad mössa förekom det faktiskt inte helt ovanliga stickade skidmössor med större eller mindre skärm.

    1. Taxichauffören Hans J har berättat att han såg en man som sprang på Tunnelgatan och som fortsatte uppför trapporna. Men enligt vad Hans J uppger i ett förhör (sid 303) följer han den flyende mannen med blicken först när denne är 25 meter in på Tunnelgatan. Han har visserligen sett gärningsmannen innan, men det är ingen fullständig kontinuitet i observationen. Om det är riktigt finns det i alla fall i princip ett utrymme för att gärningsmannen sprang in Tunnelgatan och att någon annan sprang uppför trapporna. Men det förutsätter att inte Lars J observerade att det var så det gick till.

      Att det kan ha förekommit en ”oskyldig” övervakning av Palme från en Stay Behindgrupp fast den inte heller kommit fram senare tror jag inte alls man ska avfärda. Ifall det förekom en bevakning av statsministern utförd av en hemlig grupp med statlig anknytning och om utgångspunkten var att statsministern kunde vara en säkerhetsrisk så var det känsliga saker även efter kalla krigets slut. Dessutom skulle förstås avslöjandet av en sådan sak resa obehagliga frågor om denna grupp – eller delar av gruppen – kunde ha med mordet att göra.

      Det vi vet är att det finns en lång rad vittnesmål om personer med walkie-talkies – personer som inte trätt fram. Vi vet också att vissa av dessa observationer handlar om personer som relativt öppet uppträdde med sin kommunikationsutrustning, vilket inte är vad som direkt pekar på att de förberedde ett mord.

      Men även om det fanns en övervakning av Palme som inte var en del av en mordplan är det förstås bara en hypotes att Skandiamannen skulle ha ingått i den operationen.

      1. Ja.
        Kanske pågick det en hemlig övervakning av Palme. Kanske gick nånting fel. Kanske hade man en oberäknelig person i gruppen med ett eventuellt palmehat, som helt enkelt spårade ur när det gyllene tillfället dök upp?
        Någon som många vet vem det var, fast av uppenbara skäl blev tvunget att tystas ner.
        Skulle kunna förklara det något osmidiga valet av klädsel som mördaren gjort. Fladdrande rock och lågskor känns inte optimalt, om man vet i förväg att man skjuta någon och sedan springa fort därifrån.
        Däremot låter det som mer logiska plagg, om kvällen syfte bara var att stå i några gatuhörn och prata i walkie talkie. Sen blev det som det blev

        1. Jag håller med dig i mycket men jag tror inte man ska förakta lågskor eller här kanske låga skor. Vittnesuppgifterna om skorna är ju luddiga, och är det tänkt att man ska springa från platsen så är löparskor (alltså låga skor) de minst dåliga. Inga skor har det grepp som behövs i vinterväglag (dubbade skor fanns inte då), men vill man ha bra skor att springa i är löparskor bäst, inte stora vinterkängor.

      2. Om man tar del av de uppgifter som trots allt har kommit fram om Stay Behinds verksamhet i Sverige, förefaller det mindre troligt att någon grupp därifrån var ute på Stockholms gator och pratade i walkie-talkies på mordkvällen.

        Varje person inom Stay Behind var noga utvald för sin särskilda kompetens inom ett visst område, som ibland hängde ihop med den civila yrkesrollen. Nyckelpersoner skickades på utbildning till lämpligt Natoland, oftast England. Detta gällde i synnerhet under uppbyggnadsfasen.

        Det finns flera skäl till att nätverket lyckades förbli okänt under så lång tid. Till att börja med brukade man gå grundligt tillväga vid rekryteringen. Här ingick liknande personkontroller som inför en regelrätt anställning inom reguljär säkerhets- eller underrättelsetjänst. Dessutom var organisationen uppbyggd av ett antal celler, som var ovetande om övriga cellers medlemmar och verksamhet. Man använde också täcknamn istället för sina riktiga namn. Till detta ska sedan läggas den självklara tystnadsplikt som alla ålades och som gällde livet ut. Vi talar här om en sista försvarslinje i form av en organisation som var hemligare och sannolikt mer disciplinerad än IB och efterföljaren SSI/KSI.

        Allt detta bör man ha med i bilden när man diskuterar fenomenet med personer som påstås ha iakttagits med komradioapparater under kvällen.

        Det är inte alldeles lätt att förstå poängen med en tämligen oskyldig Stay Behind-operation, som skulle ha bestått i att hålla ett vakande öga över statsministern under en av hans lediga kvällar tillsammans med hustrun. Men om, mot förmodan, en sådan operation ändå skulle ha genomförts, så kan vi vara tämligen säkra på att inga andra än kunniga personer inom organisationen hade anförtrotts detta känsliga uppdrag. Det är svårt att föreställa sig att någon av dessa skulle ha tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet, än mindre låtit exponera sig med radioutrustning. I så fall platsade de inte i det topphemliga nätverket.

        Om det nu överhuvudtaget genomfördes någon övervakning av Palme, vilket är långt ifrån säkert, så pekar i så fall det mesta på en annan typ av gruppering. Det verkar snarare ha rört sig om personer, som inte hade någon större erfarenhet av hur diskret bevakning går till. Dessa Blomkvistare kan svårligen ha agerat på uppdrag av Stay Behind eller ha fått sin träning där.

        Hemlig verksamhet är alltid kittlande för utomstående och utgör per automatik grogrund för diverse vidlyftiga spekulationer. Var och en som känner sig manad kan också i lugn och ro måla upp det ena hisnande scenariot efter det andra. Det ligger i sakens natur att inget av detta kommer att bemötas från ansvarigt håll.

        Det tenderar också att gå mode i de olika mordteorierna. Hypoteserna om Stay Behind har varit populära en längre tid och har även getts viss tyngd genom att de framkastats av personer som åtnjuter stort förtroende, som till exempel Inga-Britt Ahlenius. Det hindrar inte att resonemangen likafullt kan leda fel i just det här fallet.

        Visst är det synnerligen angeläget att organisationens verksamhet granskas på djupet och det är skrämmande att så ännu inte har skett, men när det kommer till den eventuella övervakningen under mordkvällen, så bör nog sökarljuset riktas åt annat håll.

  15. Om Holmér vetat om en oskyldig övervakning och fruktat att övervakarna kunde komma att misstänkas skulle han haft desto starkare skäl att identifiera den skyldige eller de skyldiga genom en förutsättningslös utredning, i alla fall inget skäl att hellre hitta kurdiska syndabockar. Dömda mördare skulle ha rentvått oskyldiga övervakare mer effektivt än utvisade, utpekade men icke dömda, kurder.

    En känt oskyldig övervakning förklarar ingen mörkläggning.

    1. Om det förekom en övervakning av Palme från en grupp i Stay Behindnätverket får vi utgå från att länspolismästaren i Stockholm – dvs Holmér – kände till det eller blev informerad om det ganska snart efter mordet. Holmér med sitt polisiära ansvar för huvudstaden hade givetvis sin roll i den verksamheten.

      Jag förstår dock inte riktigt varför en sådan kunskap skulle ha fått honom att vilja bedriva en förutsättningslös utredning. Se också mitt nyss skrivna svar på en annan kommentar från dig.

      1. Tillägg till mitt senaste svar om Holmérs bevekelsegrunder: låt mig citera ur en intervju jag gjorde med Ebbe Carlsson, citat från min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 41:

        Jag hade berättat för Ebbe att jag skrev på en bok som bland annat tog upp hans egen ”affär”. Och jag frågade om han trodde att någon lurat honom under resans gång.

        Ebbe började med att mumla något om att han nog inte blivit särskilt lurad. Så fortsatte han med sitt mest karakteristiska sätt att tala, det som lät som om varje stavelse bar med sig ytterst viktig och dramatisk information:

        – Eftersom jag inte är journalist lever jag inte i föreställningen att alla talar sanning. Alla som rör sig i en miljö med brottslighet och terrorism där man mördar statsministrar, alla som rör sig i den miljön ljuger. Det är grundhypotesen.

        Jag ville vara säker på att inte ha missuppfattat honom, så jag frågade om det också innefattade säpofolk, statsråd och höga poliser.

        – Ja, i högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det?

        För att jag inte skulle missa budskapet tillade Ebbe:

        – Man ska inte föreställa sig att det här kan utredas ungefär som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är för stora intressen som står på spel.

      2. Tack för svar! Uppenbarligen talar vi om olika slags aktiviteter. Du sätter citationstecken kring ordet oskyldig; jag poängterade att antagandet var av Holmér känd oskuld; jag borde kanske lagt till känd välmening. Men det inser jag ju att i den världen vore det osannolikt att Holmér skulle kunna ha vetat bortom allt tvivel att en grupp som han eventuellt ingick i inte hade några dolda eller blandade motiv utan ville skydda Palme antingen direkt som komplement när livvakterna saknades eller träna sig inför en situation då det skulle behövas. Osannolikt, ja, men det var antagandet. Han kunde med rätta ha fruktat att dessa spanare skulle misstänkliggöras och te sig inblandade. Endast sanningen om de verkliga mördarna kunde ha rentvått dem. Och endast en förutsättningslös utredning skulle ha nått sanningen. Utan den vore den välmenande, oskyldiga gruppens framtida goda rykte i farozonen.

        Man kan mer realistiskt tänka sig olika grader av Palme-fientlighet med eller utan olika grader av direkt skuld till mordet och dessutom varierande förvissning hos Holmér om både skuld eller oskuld och om inslag av fientlighet. I de situationerna skulle ruttna och korrupta polischefer och politiker – de allra mest djävulusiskt avskyvärda och kriminella makthavare – kanske kunna tänkas sabotera en polisutredning av ett statsministermord.

      3. Fick av en händelse höra att Hans Holmér och Ebbe Carlsson själva var del av eller hade starka kopplingar till Stay Behind. Detta vet säkert alla ni som jobbar med ärendet redan om men är inte det 10 000kr frågan till varför dessa kom att ta över utredningen och att detta nätverk aldrig blev utrett? Varför lät Ingvar Carlsson H.H ta över?

        1. Huvudet på spiken! Det är verkligen en 10.000 kr-fråga, och en väldigt avgörande sådan. Och var det inte just Ingvar Carlsson som uttalade sig om att det kanske vore bäst om mordet inte löstes, eller liknande, eller blandar jag ihop det nu? Det finns något känt liknande citat från Ingvar Carlsson i sammanhanget i alla fall, men just nu sviktar minnet pga sömnbrist.Gunnar vet säkert vilket jag far efter.

          1. Det brukar påstås att Carl Lidbom sagt något sådant. I sin bok ”Ett uppdrag” framställer han det i stället som om han från sin franska horisont gett uttryck för att det kanske inte skulle göra så väldigt mycket om inte mordet klarades upp, men att han senare insåg att det var en felbedömning från hans sida.

            1. Olle Alsén, salig i åminnelse, berättade en gång för mig att ”en hög fackföreningstjänsteman” (inget namn) sagt till honom dagarna efter mordet att ”Om sanningen någonsin kommer fram kommer Sverige att förändras i grunden” (inte helt ordagrant, detta ur minnet).

        2. Kan man inte tänka sig att socialdemokraterna hade en stark tilltro till Hans Holmer (kanske pga av tidigare insatser för Partiet som bl.a SÄPO-chef) och litade starkt på hans vilja, hans förmåga och hans lojalitet? Svårare än så behövde det kanske inte vara att utnämna Hans Holmer till spaningschef i mars 1986 då vår statsminister mördades brutalt på öppen gata och Sverige aldrig mer blev sig likt?

          1. Det kan man väl tänka sig om man vill. Men det finns ett litet problem med den tolkningen. Vi vet ju vad som hände. Holmér blåste upp sitt PKK-spår och lät som om han snart löst fallet. Palmeåklagarna som av justitiedepartementet pressats att hålla god min blev mer och mer frustrerade – eftersom de visste att det han sa bara var snömos. Till sist, efter det stora tillslaget som Holmér regisserat, gick Claes Zeime ut och sa som det var: PKK-spåret hade ingen substans. Holmér blev rasande men kunde inget säga – eftersom Zeime i sak hade rätt. Skandalen med Holmérs sätt att leda utredningen var ett uppenbart faktum. Regeringen tog sin hand från honom och han tvingades avgå.

            Och om det hade varit som du, Sivan, föreslår hade väl regeringen i detta läge tagit sig samman och insett sitt misstag. Men vad som händer efter tämligen kort tid är något helt annat. Ett halvår efter Holmérs avgång börjar hans politiska fixarkompis Ebbe Carlsson att förbereda en återlansering av PKK-spåret bakom ryggen på åklagare och spaningsledning. Och anmärkningsvärt nog får Ebbe stenhård politisk uppbackning från kanslihuset.

            Varför får han det? Har han, till skillnad från Holmér, något riktigt att komma med? Nej, inte ett dugg, visar det sig. Min tolkning är att regeringen, framför allt Ingvar Carlsson, var i desperat behov av att hitta en lösning på det politiska problemet som ett ouppklarat Palmemord innebar. Det fanns ett behov av en lämplig lösning som kunde godtas. Det var därför politiska fixare och inte mordutredare blev inkopplade. Sorgligt nog.

            1. Så där rakt på sak har Du inte uttryckt Dig i någon av Dina böcker Gunnar! Känns uppfriskande =) Och jag skulle vilja komplettera Ditt svar till Sivan med att Holmér ju faktiskt inte valdes och tillsattes som ansvarig för mordutredningen – det utnämnde han sig själv till.

              1. Förvisso tillsatte Holmér sig själv. Men regeringen hade förstås ett utrymme att påverka situationen. Det gjorde man också – men inte för att bromsa Holmér utan tvärtom. När rikspolischefrm Holger Romander markerade att han tyckte att utredningen borde ligga hos Rikspolisstyrelsen (där den också hamnade efter Holmérs avgång) blev han mycket kraftigt åthutad av justitiedepartementet. Jag skriver utförligt om det i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Och jag föreställer mig att det här händelseförloppet kommer igen tydligt även i Holger Romanders alldeles nyligen utgivna memoarbok Såvitt jag minns som jag inte hunnit läsa än.

                I Mörkläggning återges jag några vältaliga citat från Romander där han kommenterar vad som skedde, exempelvis:

                ”Hans Holmér… det vet ju alla att han omfattades med något slags obegripligt förtroende i kanslihuset.” (Sid 45)

                När Romander några år efter dådet mot Palme hördes i buggningsutredningen kom han konkret in på det händelseförlopp han själv varit en del av dagarna efter mordet.

                Han hade försökt argumentera för att rikspolisstyrelsen borde sköta mordutredningen. Och då hade han mött ett motstånd som överraskade honom. Med hans ord:

                – Det framkom att regeringen var beredd att fatta ett beslut som innebar att vi på ett eller annat sätt tvångsvis skulle ställa säkerhetsavdelningen till förfogande.

                [Buggningsåklagaren Jan] Danielsson: Var det säkerhetsavdelningen i sin helhet som avsågs?

                Romander: Det nämndes inga begränsningar eller så, utan det sas på det sättet. Ungefär så.

                Romander utvecklade vad han ansåg om den saken:

                – Det hade ju varit någonting alldeles oerhört att ställa de verkligt stora delarna av säkerhetsavdelningen under Holmérs ledning. Områden som inte på något sätt berördes av mordutredningen. Alltså hela kontraspionaget och subversionen och personalkontrollen och hela registerverksamheten.

                Romander fruktade helt enkelt att länspolismästaren i Stockholm skulle utnyttja situationen till att ”i realiteten få befäl över hela säkerhetsavdelningen”.

                – Och då sa jag ungefär att vi går med på vad som helst bara vi slipper ett sånt beslut. (Mörkläggning sid 226-27).

                Överdrev Romander? Jag diskuterar den saken rätt noga i Mörkläggning. Och jag kommer fram till svaret: i alla fall inte särskilt mycket. En parallell utveckling skedde för övrigt när det gällde Holmérs relation till åklagarsidan. Justitiedepartementet gick mycket långt i sina markeringar med innebörden att det var åklagarnas sak att foga sig, trots att lagar och praxis egentligen var glasklara – det var åklagarna som skulle ta de stora besluten om mordutredningens inriktning, inte polisens spaningsledning.

                1. Som rent kuriosum – När det begav sig så hade Romander ett sommarställe, vilket jag bor granne till. Och grannarna här minns fortfarande cirkusen när det påstods finnas en hotbild mot Romander. 20 SÄPO-poliser som vakade över badstranden när Romander skulle ta ett dopp tex. Eller alla kamouflerade säkerhetspoliser som smög omkring i våra trädgårdar i tid och otid.
                  Så Palmemordet har mao minst två anknytningar till en liten ort som Björklinge! Dels nyssnämnda samt den legendariska felringningen till 08 istället för 018.
                  Som sagt – ett rent kuriosum =)

  16. Jonas J. Jag menade främst att han inte var direkt synlig för makarna Palme p.g.a de planterade träden längst ytterkanten och att han måste ha haft ett visst försprång till Dekorima.

    Om Skandiamannen är mördaren, så kan det inte vara särskilt välplanerat. Om han inte var vid Grand efter bion så bestämmer han sig ganska direkt när han kommer ut på Sveavägen och får syn på Palme på håll. Troligtvis har han då redan funderat i dom banorna och får en impuls.

    Om det är Skandiamannen som är vid Grand så blir det lite mer svårsmält, men inte en omöjlighet. Det går bara att spekulera i hur han tänkte då och hittar inte Palmegruppen ytterligare bevis i form av vapen eller nya vittnesmål etc, så kommer vi nog inte mycket längre.

  17. Jag håller på att lyssna på en ljudbok med ”Ann Marie Åshedens – Förbannelsen Hans Holmers öde”

    Den var mer spännande än jag trodde.

    Dock tror jag fortfarande Holmer var på mordplatsen och lika involverad som alla andra i polisspåret med Ö och Co

    Men Boken är ändå spännande att lyssna på. Så den rekommenderas starkt för alla vare sig vilket spår man än Tror

    Den är även intressant ur kritisk synpunkt

  18. Alternativet att Palme var på väg till ett förutbestämt möte är något som måste tas på allvar.
    Lars B lyfter teorin att Skandiamannen kan ha ingått som en del i ett sådant scenario, vilket förklarar Hans Holmérs något ljumma inställning till Skandiamannens närvaro.

    Man kan samtidigt se ett mönster i Holmérs nedlåtande attityd mot flera andra vittnen.
    Är det så att dessa vittnen, eller dess observationer leder i en riktning som har bäring på just detta hemliga möte?

    Att den efterföljande spaningsledningen med Ölvebro och åklagarna Helin och Almblad i spetsen bara var arvtagare till samma mörkläggning, men angrep problemet med en något annorlunda taktik?
    Skandiamannen borde i så fall vara en mindre bricka i detta spel.

    WT observationerna som så kategoriskt avfärdades som hjärnspöken, samtidigt som den ”avbrutna knarkspaningen” senare lyfts som förklaring till dessa.
    Lustigt nog uteslutande av folk som drivit eller fortfarande driver CP spåret.

    Att någon knarkspaning ägt rum i området under kvällen tvivlar jag inte på, ej heller att den avbröts, men varför?

    Stod den i vägen för någon annan viktigare verksamhet som inte fick störas?
    Den hemliga bevakningen av Palme?
    Hade den krypterade radiotrafiken som enl Sigge Cedergrens bekant Kjelle F började runt 22.30 något med övervakningen och den avbrutna knarkspaningen att göra?

    Var Palme egentligen införstådd med att det ordinarie livvaktsskyddet just denna kväll bytts ut mot en annan form av livvaktsskydd som skulle agera mer på distans för att inte störa mötet?
    Ingick Pikétstyrkan möjligen i en hemlig men legitim verksamhet som innebar att de skulle placera sig strategiskt i det fall läget skulle bli skarpt?
    Hur ska Hans Holmérs chaufför Rolf Dahlgrens historia värderas utifrån sådana förhållanden?

    Många frågor, men kanske har allt ett samband till ett hemligt förutbestämt möte mellan Palme och någon annan?

    1. Jörgen, jag är inne på lite liknande tankebanor som Du, men kan Du möjligen lista vilka vittnesmål som Holmér bemött nedlåtande? Och finns det något mönster, eller något återkommande, i just dessa vittnesmål? Det vore intressant att veta.

      Det är en viktig konst att lära sig inse vikten av, och lära sig höra, vad som inte sägs.

  19. ”Ingick Pikétstyrkan möjligen i en hemlig men legitim verksamhet som innebar att de skulle placera sig strategiskt i det fall läget skulle bli skarpt?
    Hur ska Hans Holmérs chaufför Rolf Dahlgrens historia värderas utifrån sådana förhållanden?”

    I.o.f.s. intressanta tankegångar. Visste Holmér mer än vad han gav sken av? Det skulle förklara lite av de färder kors och tvärs i Stockholm som chaufför Dahlgren sägs ha berättat om. Och även någon polispikets position, lite olika WT-män, etc. Var det så att mötet var väntat, att man ville hålla uppsikt på Palme från lite avstånd, men att mötet ‘gick snett’, och sedan var det för sent?

    1. Ja den tanken är produkten av de två givna förutsättningarna:

      1.Dahlgren talar sanning.

      2.Holmér var inte inblandad i någon konspiration som skulle mörda statsministern, utan det motsatta.

      Att skydda Statsministern som bedömdes vara ute i ett riskabelt göromål.

  20. Lindström/ Holmer? Vilka relationer hade dessa gubbar till varann? Lindström var ju med i de allra första förhören med Lisbet Palme. Vore intressant höra Lindströms syn på Christer Pettersson spåret i dag och även de nya uppgifterna om Skandiamannen. Lindström är nog den som haft bra insyn i den tidiga utredningen, minst lika som den numera avlidne Hans Holmer. Lindström är dock förtegen och svårtydd i de flesta av intervjuer som hållits med honom. Vad visste Holmer? Vad vet Lindström i dag? Även den numera avlidne Sven Aner, hade många funderingar kring Lindström.

  21. Signaler hade kanske ‘kommit in’ via SB, och därmed – via överlappningar av SB och IB/Säpo-kontakter – till Holmér, om att ‘något skulle vara på gång’ denna dag/kväll. Och Holmér kanske försökte ‘sitta på två stolar’ samtidigt… där det kanske ingick att försöka rädda gamle vännen Palme, om det gick, utan att ev. förråda/avslöja SB:s (ev. Säpos inblandning… ). Holmér refererade ett par ggr. i KU-förhören till att det fanns saker han inte kunde/ville avslöja. Detta tyckte jag godtogs lite väl lätt i/av KU.

    Vet inte hur många som sett denna, men i den nyligen avslutade och utmärkta tv-serien ”Gråzon” på TV4 avslöjas i slutet att Säpo:s chefer/ledning hade viss del i att undanhålla ‘inofficiell’ och vital information från sina egna utredare som försökte hindra en terrorattack. Undrar hur ‘vanligt’ det är…?

    https://www.tv4play.se/program/gråzon/3970502

  22. Söndag den 21 januari i år besökte Thomas Pettersson Skandiamannens exfru en sista gång innan boksläppet. Hon hade under tio års tid bidragit med information till boken.

    Hennes syfte med att lämna uppgifter till innehållet tyder på att hon ville hålla sig informerad om misstankarna mot hennes exmake.

    Den här söndagen gick Thomas P på offensiven. Han ville bl.a. ha reda på varför hon under alla år undanhållit uppgifterna om Skandiamannens militära bakgrund, pistolskyttet och deras granne och vän Vapensamlaren som hade tillgång till mordvapentypen, var ”true blue” och som dessutom verkat inom det amerikanska försvaret.

    Svaren uteblev blev dock. Under hösten 2017 hade exfrun blivit förhörd av Palmegruppen flera gånger och förstått att vapnet nog krävs för att kunna koppla exmaken till gärningen. Hon gjorde det klart för Pettersson och uttryckte sig på ett sätt som kunde tolkas som att hon visste att vapnet definitivt är borta.

    I tisdags, den 27 november, var det en bokträff i Stockholm med Thomas P och Filters chefredaktör Mattias Göransson, där bl.a. Lars Borgnäs närvarade.

    På mötet togs exfrun och hennes döljande av uppgifter upp. Mordet är inte preskriberat varvid personer som undanhållit information om brottet löper risk att bli åtalade för skydd av brottsling. Om det stämmer borde det finnas någon juridisk abrovinkel som undanröjer hindret från att våga berätta. Att exfrun även har andra starka skäl är dock troligt trots att hon inte var inblandad i brottet.

    Förutsatt att Skandiamannen var mördaren vilket stöds av övertygande brottsplatsfakta, finns alltså en identifierad levande oskyldig person som kan ha okända och trovärdiga avgörande spetskunskaper om lösningen på mordet på Olof Palme.

    En chans att lösa gåtan som inte får försittas.

    1. Mikael. Hur vet du att skandiamannens exfru har kunskaper om mordet eller mordvapnet som hon inte har delgett polisen?? Rena spekulationer från din sida. Väldigt fult av dig att utan grund i några fakta misstänkliggöra exfrun för att undanhålla information från utredningen. Hade jag varit hans exfru och blivit anklagad av dig för Skyddande av brottsling hade jag nog anmält dig för Förtal

      1. Det kan tilläggas att Skandiammannens före detta hustru inte alls uttalat sig på ett sätt som för mina tankar till skyddande av brottsling. Så här citeras hon av Thomas Pettersson i hans bok, sid 223:

        – Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.

        Det här uppfattar jag knappast som ett sätt av försvara den avlidne före detta makens goda namn och rykte. Snarare är det färgat av en viss bitterhet mot honom och lämnar öppet för den som önskar att spekulera om att han ändå kan ha haft en perifer roll i mordet.

        Varför kan man inte se hennes uttalanden som att hon försökte ge en ärlig om än inte särskilt smickrande bild av hur hon såg på sin tidigare livskamrat?

        Vad som skedde vet vi. Thomas Pettersson ville komma på besök. Hon sa ja, bjöd på kaffe – med hembakt tigerkaka – och svarade på hans frågor trots att ämnet inte kan ha varit så roligt för henne att diskutera.

        Knappast kan hon ha föreställt sig att Pettersson skulle tacka för kaffet genom att – om jag förstår Mikael rätt – på ett offentligt möte gå ut och anklaga henne för att hålla Palmes mördare om ryggen.

        1. Gunnar

          Det var i samband med en fråga på mötet den 7 november som någon tog upp varför exfrun under tio år undanhållit centrala uppgifter som om vapensamlaren och pistolskyttet (sidan 223).

          ”Anklaga henne” är ett försök att vrida till inlägget som inte gynnar debatten.

          Det är ungefär på samma låga nivå som att antyda att den som debatterar för mötesscenariot också anklagar den i så fall lögnaktige Lisbeth Palme för att ha fått en oskyldig missbrukare dömd till livstids fängelse. Lisbeth Palme som dessutom, till skillnad från exfrun, valde att inte uttala sig om mordet.

          Ingen har hittills lyckas förklara Skandiamannens förehavanden på mordplatsen. Även fast exfrun inte har något med brottet att göra är hon HÖGINTRESSANT för utredningen vilket framgår av ”Den osannolika mördaren” och att Palmegruppen har förhört henne flera gånger.

          Då borde väl även vad exfrun har sagt och inte sagt kunna debatteras på den här bloggen eller?

            1. Och den som anklagar Lisbeth Palme för att mot bättre vetande påstå att hon såg Pettersson på mordplatsen tar ju på sig en ansenlig bevisbörda . Något sådant har i alla fall jag inte hävdat om Lisbeth Palme.

          1. Mikael. Enligt dig så har alltså skandiamannens exfru undanhållit centrala uppgifter om sin exmakes pistolskytte och bekantskap med en vapensamlare. Du säger att du inte anklagar henne för något samtidigt som du säger att hon har undanhållit centrala uppgifter. Får inte det att gå ihop.
            På vilket sätt är exfrun högintressant för utredningen utan att själv vara inblandad i mordet??
            Lisbet Palme kan ha pekat ut fel person som gärningsman efter en felaktigt utförd konfrontation utan att medvetet ljuga eller vilseleda. Snarare har hon troligen själv blivit vilseledd. Hon kan också exempelvis av hänsyn till rikets säkerhet fått order från högsta ort om att inte säga något om ett eventuellt möte med gärningsmannen före skotten i en offentlig rättegång eller till media.
            Lisbet var med sin make vid mordet och är både målsägande och centralt vittne till skillnad från skandiamannes exfru

    2. Thomas Pettersson hade med andra ord ingenting nytt att komma med på bokträffen. Besöket hos hustrun i början av året är ju beskrivet i boken (kapitel 21). Mot slutet refereras också hennes funderingar om Palmeutredarnas utsikter att lösa mordet:

      -Så länge de inte hittar skjutvapnet, så är det ganska kört. Det är ju huvudpersonen i hela mordet. Vem som hållit i det kan de aldrig få reda på om de inte får tag på vapnet.
      Hon funderade en stund.
      -Jag förstår inte hur de ska klara av det, säger hon. Det finns ju inga personer kvar att fråga! De är optimister… Jag kan bara se att det klaras upp genom att någon som fortfarande lever skvallrar.

      Det här skulle vem som helst uppfatta som allmänna funderingar om mordutredningen, som nog dessutom delas av de flesta. Men det är klart att Thomas Petterson, som är så förblindad av sin egen långsökta teori, läser in något annat.

      Att författaren drar in hustrun i samband med sina allvarliga anklagelser är onekligen ett säreget sätt att tacka henne för all hjälp med boken. Vi får väl åtminstone hoppas att han har anständighet nog att lämna henne ifred i fortsättningen.

    3. ”….stöds av övertygande brottsplatsfakta….”

      I min värld utgörs det av teknisk bevisning och ett rakt utpekande – vilket saknas helt.

      Återkommer till den stora ”käpphästen” i detta sammanhang. LP har med bestämdhet pekat ut CP och det finns stöd i vittnesuppgifter om att hon sett gärningsmannens i ansiktet. Jag tror inte det var CP men någon snarlik. Däremot är det vääääldigt långt till Skandiamannen. Jag tar det inte för otroligt (allt är möjligt) men jag uttrycker mig på numera välkänt maner i denna blogg:

      LP:s vittnesmål kan inte bortförklaras

      1. Det vittnesmål som lättast kan bortförklaras är ju just Lisbets. Det är bara att se på förfarandet vid konfrontationen. Även bortsett från detta så visade Devlinrapporten på det notoriskt otillförlitliga i utpekanden.

        F.ö: påstod Lisbet någonsin att hon såg CP skjuta? Eller hålla i ett vapen?

        Känns lite tradigt att dra CP diskussionen ett varv till.

        1. Tack Mats för respons. Förstår din åsikt att utpekandet och konfrontationen är ett uttjatat ämne med sina kända brister (Devlinraporten inkluderad). Förstår dock inte din åsikt att man kan avfärda vittnesmålet. För 28 år sedan läste jag materian efter att ha följt rättegångarna och efterkommande utredningar. Jag är lika övertygad idag som då att hon såg gärningsmannen men pekade ut CP:s likne. Därav min åsikt att det är av avgörande betydelse för varje teori att gärningsmannen inte kan finnas långt ifrån i utseende. Christer A blev och är en kandidat på detta sätt. Jag välkomnar din analys om hur hennes vittnesmål (ej utpekande) kan bortförklarar.

          1. Jämför man bilder på Christer P och polisman Ö så är de inte helt olika. Utöver det så finns det ju vittnesmål om att mördaren verkade ha kort hals och huvudet satt direkt på axlarna. Liknar ju även där Ö.

    4. Thomas Pettersson hade med andra ord ingenting nytt att komma med på bokträffen. Besöket hos hustrun i början av året är ju beskrivet i boken (kapitel 21). Mot slutet refereras också hennes funderingar om Palmeutredarnas utsikter att lösa mordet:

      -Så länge de inte hittar skjutvapnet, så är det ganska kört. Det är ju huvudpersonen i hela mordet. Vem som hållit i det kan de aldrig få reda på om de inte får tag på vapnet.
      Hon funderade en stund.
      -Jag förstår inte hur de ska klara av det, säger hon. Det finns ju inga personer kvar att fråga! De är optimister… Jag kan bara se att det klaras upp genom att någon som fortfarande lever skvallrar.

      Det här skulle vem som helst uppfatta som allmänna funderingar om mordutredningen, som nog dessutom delas av de flesta. Men det är klart att Thomas Pettersson, som är så förblindad av sin egen långsökta teori, läser in något annat.

      Att författaren drar in hustrun i samband med sina allvarliga anklagelser är onekligen ett säreget sätt att tacka henne för all hjälp med boken. Vi får väl åtminstone hoppas att han har anständighet nog att lämna henne ifred i fortsättningen.

  23. Skandiamannens exfru har valt själv att under tio års tid lämna uppgifter till boken. De måste då kunna få ifrågasättas och inte bara tas rakt av som den sanna bilden att Skandiamannen inte hade något med brottet att göra.

    ”– Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.”

    1. Mikael. På exakt vilka grunder ifrågasätter du exfruns uppgifter? Du skrev ovan att ”På mötet togs exfrun och hennes döljande av uppgifter upp. ” Du beskriver det som ett faktum och inte bara en möjlig hypotes att exfrun döljer viktiga uppgifter. Hur har du kommit till den slutsatsen?

  24. Allt hände samma dag/ 28/ febr. 1986.
    Olofs dåliga humör på Regeringskansliet, ryter åt alla och allt.
    Vid fotografering vill Olof inte stå vid fönstret. Fotografen blir
    förvånad när Olof inte vill stå vid fönstret. ”MAN VET INTE VEM
    SOM FINNS DÄRUTE”. Beslut om Bio- besök tas på kvällen
    utan livvaktsskydd. På väg mot bion ser en person Olof
    nervöst vanka av och an på tågperrongen.
    Efter Bion promenerar man hem i den kyliga kvällen och
    i det hala väglaget. Hade Olof kontakt med någon straxt före
    man gick ut? Bestämde man rätt och slätt för ett möte, utan livvakt.
    Den irritation som Olof visat under dagen och även på tågperrongen
    kan tyda på akuta svårlösta problem som skulle diskuteras där inga
    livvakter fick vara närvarande. Men mördaren hade här andra planer.
    Kanske man hade bestämt att mötas tidigare på kvällen?
    Och på ett annat ställe? Men ingen mötte upp?

    1. Plus att han träffade Bagdad Bob (OP var medlare i Iran/Irak-kriget) och det var någon som stal hans överklagan i Harvardaffären (som knäcktes av Guillou som OP hade en oplockad gås med sen IB-affären). Sen har jag för mig att det även var något omtalat möte i Boforshistorien (som OP var inblandad i), så nog finns det stoff till konspirationsteorier för den som känner sig lockad.

      /Mattias

  25. Hur var det i Stockholm 1986? Fanns telefonhytter, eller möjligheter till att ringa från Grand Biografen eller i dess närhet? Även Olofs privata tel. i hemmet, hade man alls kollat upp tele. trafiken varifrån samtal kommit och vart samtalen gått? Undersökning visade enl. polisen att någon telefonavlyssning av Palmes bostad inte skett. Hade månne både Lisbet och Olof egna privat nummer till hemmet? Kunde vem som helst ringa upp? Kanske kunde någon som är mera insatt i teletrafik 1986 reda ut begreppen? Kunde samtal spåras i efterhand? Var ev. Lisbets telefon på jobbet avlyssnad? Många viktiga frågor här som inte debatterats särskiljt mycket. Exempel/ I kontorsmiljö kunde samtal avlyssnas av annan hur lätt som helst, bara genom att lyfta luren. Ringde Olof upp någon efter Biobesöket och bestämde mötesplats / Skandiahuset? Redan i hemmet hade ju Olof telefonsamtal innan dom gick. PS/ Bor inte själv i Sverige och känner inte heller Stockholm särskilt bra, men Palmemordet intresserar och borde få sin lösning. Det fanns nog vissa då, begränsade möjligheter, även utan Walkie – Talkie.

    1. Du – som tidigare, nästan rabiat, varit emot allt ‘konspirationstänkande’ – borde läsa in dig lite mer på t.ex. delar av ”Polisspåret”, Niklas B. Under mordnatten så fick ‘man’ insatt någon på televerket som kunde manipulera med telenätet, och det ‘redigerades’ även med tider fram och tillbaka när det gällde anmälan av mordet, etc. (”Bara för att man är paranoid så innebär det inte att de inte är ute efter en…”. ”Man vet aldrig vad som rör sig därute…”).

      Det var många som ville ha bort Palme, det fanns – och finns fortfarande – väldigt mycket konspirationsmönster som, om de var för sig, stämmer pekar på ett sådant scenario. Om de då skulle ha något slags samband så är det en sak som är säker: Olof Palme hade inte en chans i världen att klara sig mot dessa ‘krafter’. När ‘den sturske svensken’ var borta så blev Sverige mer ‘lätthanterligt’, sett från det västliga/amerikanska perspektivet. Och Sverige fick genast lite mer avregleringar, ‘affärerna’ kunde åter blomstra och man fick även tillgång till ny avancerad militärteknologi, t.ex. en ny signalspaningskabel på svenskt vatten i Östersjön (något som Palme motsatt sig). Och Nato kunde andas ut, ”landsförrädaren” skulle inte sälja ut Sverige, och därmed öppna upp den östra flanken för Sovjetunionen. Nato/Väst kunde bibehålla, och t.o.m. öka trycket mot Gorbatjov och Warzawa-pakten. ”Den sturske svensken” stod inte längre i vägen med sina naiva föreställningar om en fredlig värld.

      Eller som nu salig George Bush Sr vid något tillfälle uttryckte det: ”Oh, the things we have done…”

    2. Majoren G var säkerhetschef på Televerket och bör kunnat anordna avlyssning kan man tänka sig. Han och polisman Ö hade ju ett företag tillsammans med lokal längs mördarens flyktväg. De kanske inte hade något med mordet att göra, men utredningen av dessa och deras kopplingar inom polis/militär är väl dåligt utredda om man läser granskningskommissionen. Här har ju Lars Borgnäs varit en iller, men utredarna har ju konsekvent slagit ifrån sig.

  26. Så dog George Bush Sr till slut. Hyllad av nästan alla amerikaner nu. Han slapp i vart fall att bli lönnmördad som John F Kennedy och Olof Palme…

  27. James/ Det sitter mycket fast vid motivet. För att döda en Statsminister och nästan även hans fru, krävs otroligt starka orsaker eller motiv. Det är inte de värsta gaphalsarna som mördat Palme, fast hur många de än varit. Kennedy mordet var inte något utpräglat politiskt mord, knappast heller Palmemordet. Men… men, man bör hålla alla dörrar öppna, vissa på glänt och vissa på vid gavel. Från 1-5 håller jag konspirationen på en trea och den ensamme mördaren på en fyra. Är det frågan om en konspiration? Ja då är det nästan helt säkert ett politiskt mord, men då mera osäkert vilka motiv som skulle dölja sig kring den ensamme. Har dock börjat luta lite mina teorier kring en ”utländsk inblandning, kanske ett ”beställningsmord. Inte så helt troligt heller att det var en svensk som gjort detta, där har jag även blivit lite tveksam, den dörren håller jag blott på glänt, i detta nu. Ps/ Försöker nog läsa allt jag kommer över i detta ämne. Palmemordet kan bli svår att avslöja.

    1. ”Det är inte de värsta gaphalsarna som mördat Palme, fast hur många de än varit. Kennedy mordet var inte något utpräglat politiskt mord, knappast heller Palmemordet.” Nej, inte ‘de värsta gaphalsarna’, utan något mycket större… Lite skrämmande att tänka sig kanske. Och, jo både Kennedy-mordet och Palme-mordet var ¨politiska mord’ (kolla in vad en ung George H Bush, anställd vid CIA, gjorde vid tidpunkten för Kennedy-mordet, finns mycket på Youtube). Kolla vad Bushs ”Black Ops” var för något… Därmed inte sagt att det var på order av Bush; kanske någon inom firman som ville göra honom en tjänst; någon som hjälpte till att få bort det kaxiga svenska ‘palm-trädet’ (vilket också försökte skaffa sig en egen maktbas via ”Socialistinternationalen” för internationellt inflytande, ergo egentligen en ‘kommunist’ som ställde sig/stod i vägen). Ju mer tiden går, desto mer logiskt blir det motivet.

      ”Palmemordet kan bli svårt att avslöja” Eh, ja…

  28. Förväxlingsteorin kan enl. många vara sannolik, även jag håller denna teori som inte helt otänkbar.
    Pettersson ville bara skrämma Sigge Cedergren och skottet gick av i ett ned-drogat tillstånd. Detta skulle även förklara skotten mot Sigges damsällskap, Christer var ju igenkänd. Granskar man noggrant denna teori verkar allt stämma perfekt, finns inte mycket att tillägga. Även vissa förhör med Pettersson pekar i denna riktning. Ångerfull med mera… Även rätt säkra ögonvittnen har sett Pettersson på platsen. Tror inte att Pettersson skulle valt de tunga trapporna, dessutom som alkohol och drog- påverkad, hade han inte orkat.

  29. Nu säger du emot dig själv igen: dels säger du att du tror att det kan ha varit CP trots allt. Sedan säger du att han inte hade orkat springa uppför trapporna, dvs. att det då inte kan ha varit han.

  30. Har inte hittat något ögonvittne som sett gärningsmannen ta trapporna. Det som däremot de flesta sett är att gärningsmannen springer österut i riktning Luntmakar- Malmskillnadsgatan. Är det bara här Lars J. som pratar om trappor? Vet någon mera?

    1. Hans J säger att han gjorde det. I andra förhöret svarar han på frågan om han såg honom springa uppför trappan; ”ja jag såg dom första tre stegen i vilket fall…”

      Det måste anses säkerställa att det är samma person som Lars J ser (tycker jag).

      1. Hans J:s uttalanden har givetvis sitt värde. Men han, liksom alla andra, kan ju missta sig. Han trodde att han var vid Apelbergsgatan när han hörde skotten och vände bilen. Men det mesta pekar på att han var vid Tunnelgatan.

        1. Jag tolkar det som att han kan ha hört skotten i höjd med Tunnelgatan, men att han var nästan nere vid Apelbergsgatan när han vände upp. Det är åtminstone en möjlighet.
          Däremot har han fel när han påstår sig ha följt ”den springande mannens” flykt ända upp till trappkrönet. Det är inte möjligt p g a de skymmande byggbodarna. Han kan ha sett honom i den nedre delen av trappen, men inte längre.

  31. James/ Det jag avsåg var att det finns andra flyktvägar än trapporna, i alla väderstreck som Pettersson kunde ha tagit. De flesta ögonvittnen har dock sett en person fly österut in på Tunnelgatan. Den person Lars J. såg i trapporna behöver inte ha varit gärningsmannen, kanske ev. Skandiamannen, som uppskrämd av händelsen flydde undan gärningsmannen, eller då vilken person som helst.

  32. Det vore väl konstigt om inte ”Skandiamannen” – som i övrigt var så prudentlig i sina försök att vara korrekt med detaljer – kom ihåg/nämnde en sådan sak efteråt? Det vore väl även konstigt om ”vilken person som helst” som kunde ha gjort så inte hörde av sig efteråt (även efter många år). Den personen hade ju varit ett verkligt viktigt vittne. Har man t.ex. även frågat Lars J om det möjligtvis kan ha varit ”Skandiamannen” han såg i trappan?

    Sedan kan ju jag undra över varför Anna Hages uppgifter om att hon söktes upp av, och tvingades prata med, en man – mer än 1 gång – med något slags ”gradbeteckningar” på sin kavaj/jacka, inte tas på mera allvar. Det antyder ju att ‘man’ var angelägen om att veta vad hon ev. kan ha sett, och han/de verkar även ha varit intresserad av vad den ‘öppna polisen’ hade för tankegångar. Även detta antyder ett ‘större’ scenario. Man kan bara hoppas att den nya PU:n pratar mer med Anna H om detta.

    1. Men vem bär en en civil kavaj/jacka med gradbeteckningar på? Gradbeteckningar sitter väl bara på uniformer? Eller gör det inte det?

      1. Jo, det är väl så. I stand corrected. Jag ville bara inte understryka att det var just en ‘uniform’, men det lär det ju ha varit.

        Så då är ju ‘inisinuationen’ helt klar: alltså ‘militär’ eller ‘polis’…

  33. Strax före sin död 1995 berättade Sigge Cedergren för Lennart Hård att han gett Pettersson en magnumrevolver. Detta skulle ha skett i slutet av 1985 eller i början av 1986. Exakt samma typ av vapen som man tror användes vid mordet. Detta är ju inga nyheter, men ställer nog en att ta en funderare till.

    1. Den som orkar kan gärna göra en sammanställning av alla kända uttalanden om revolvrar som tillskrivs Sigge Cedergren och som återgetts av journalister eller poliser, i det senare fallet framför allt hans gamle bekant Thure Nässén. Jag gjorde en rätt omfattande genomgång av saken i min bok Mörkläggning, men det finns förstås mer för den som letar.

      Den enda säkra slutsats man kan dra är att man ska vara ytterst försiktig med att fästa tilltro till några som helst av dessa inbördes väldigt motsägelsefulla uppgifter.

      Det finns egentligen bara en sak med anknytning till Palmemordet som Sigge höll fast vid någorlunda konsekvent. Och det var det han berättade om sin hemresa från spelklubben Oxen tillsammans med sin kompis Reine någon gång efter klockan 23 under mordkvällen.

      Men den berättelsen krockade med den dokumentation kring narkotikarotelns avlyssning av Sigge under morddygnet som plötsligt dök upp 1987, långt efter mordet. Det är en dokumentation som innehåller många förbryllande inslag och det har väckts befogade frågor om dess äkthet. Men så fort den nådde Palmeutredningen blev Sigges berättelse om sin hemresa totalt avfärdad.

      1. Man måste definitivt ifrågasätta Sigges uppgifter om tidpunkten för sin och Reines hemresa från Oxen.

        TK protokollet gör gällande att han samtalat med Roger Ö 23.15-23.21.
        Stämmer Sigges uppgifter om tidpunkten för passagen på Tunnelgatan, då är protokollet manipulerat, men då är också samtalet 23.02 -23.04 med Janne L manipulerat, trots att Janne L bekräftar att det ägt rum denna tid.

        Man kan ju tänka sig att Sigge varit hemma en sväng mellan 23.00 och 23.21 ungefär, och därefter återvänt till Oxen för att åka hem tillsammans med Reine runt 23.40.

        Då skulle han också hinna med ett samtal till Mona på Lidingö innan Kjell F ringer 00.15.

        Eftersom även skeptikerna accepterar att protokollet talar sanning när det gäller samtalet med Kjell F, Passar den senare passagen av Tunnelgatan något bättre.

        Om man trots allt antar att samtalet med Roger Ö ägt rum, kan det ju ha gjorts från en automat i närheten, eftersom han enl uppgifter gick in på Grand efter 23.30.

        Att han ringde Sigge från Grand kanske är den enda uppgiften som behöver vara manipulerad?
        Roger Ö ringer från Grand” skriver Thure N i ett tillägg till TK:n, men hur vet han egentligen det?

        Resten kan vara ord som är lagda i munnen på RÖ, som inte verkar minnas särskilt mycket av kvällen f.ö.

        Att Sigge undanhåller uppgifter som rör extrasvängen kan ha att göra med narkotikaaffärer.

        Alla teorier om manipulation pekar indirekt ut den person som nedtecknat protokollen, vilket är olyckligt om det inte är sant, men visst finns det trots allt många frågetecken runt detta.

        1. Jag gick igenom de förbryllande omständigheterna kring det så kallade TK-protokollet rätt utförligt i min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet som kom 1997.

          Uppgifterna i protokollet kom till Palmeutredningens kännedom först 1987, vilket bara det är märkligt. Fram till dess arbetade utredarna utifrån hypotesen att Sigges berättelse om hemfärden var korrekt och också intressant. Sigge var, som synes av det offentliggjorde utredningsmaterialet, en person som tilldrog sig utredarnas intresse långt innan utredningen kom att handla om Pettersson. Han förekommer till och med i Holmérs bok Olof Palme är skjuten! under namnet Sölving Hansson.

          Men av någon anledning skulle alltså narkotikaroteln ha suttit på facit kring vad Sigge egentligen gjorde vid tiden för mordet utan att det nådde Palmeutredarna förrän efter ett år. Det tycker jag kan ifrågasättas.

          Enligt min bedömning fanns det verkligen ett band som presenterades för Palmeutredarna 1987 och som bestod av inspelade samtal från Sigges telefon. Frågan var bara om tre av dessa samtal hämtats från andra tillfällen och redigerats in så att slutresultatet blev att det verkade som om Sigge var hemma vid tiden för Palmemordet.

          Jörgen menar att Sigges bekant Janne L bekräftar omständigheterna kring det första av dessa tre samtal, det som enligt protokollet kommer in 23.02 och är från Janne.

          Det tycker jag inte man kan säga.

          Jag återger vad jag skriver i Mörkläggning om det samtalet. Där finns också resonemang om de andra samtalen, men det här bloggsvaret blir långt nog ändå. Så vi nöjer oss med Janne L den här gången.

          Först SAMTAL 1, 23.02-23.04. (Sigge kommer överens med Janne L om att de ska träffas på Oxen om en halvtimme för att spela kort.)

          Janne L som ibland kallar sig konstnär är ett av de mest intressanta vittnena ur kretsen kring spelklubben. Likafullt blev han aldrig hörd i rättegången mot Christer Pettersson.

          Däremot höll Thure N och dennes kollegor flera förhör med honom under perioden som föregick domstolsförhandlingarna. Han blev förstås utfrågad om det telefonsamtal han enligt protokollet ringt till Tegnérgatan. Och han erinrade sig då att han verkligen slagit en signal hem till Sigge från Oxen och bett denne komma till klubben för att spela kort.

          Janne L verkar i förhören acceptera polisens utgångspunkt att detta inträffade omkring klockan 23 under mordkvällen. Det är mer än två år efter mordet och det är rimligt att han själv inte har någon annan exakt minnesbild av när det kunde ha varit. Men var det verkligen då han ringde, var det verkligen den kvällen? Hans egen sammanhängande berättelse om vad som hände kring samtalet pekar tydligt på att svaret är nej.

          Själv säger nämligen Janne att när han ringer Sigge och vill spela kort har han tillbringat några timmar på Oxen – utan att träffa Sigge – och spelat sig pank. Så har han sett ett gäng som ska börja spela amerikansk stötpoker och blivit sugen på att vara med. För det krävs pengar, men det kanske går att ordna: om bara vännen Sigge kommer dit får Janne säkert låna av honom.

          Alltså ringer Janne till Tegnérgatan och pratar med sin kompis spelklubbsägaren. Sigge säger att han är lite upptagen för ögonblicket men lovar att komma snart. I bakgrunden hemma hos Sigge hör Janne mummel av röster. När det korta samtalet avslutas har han fått intrycket att Sigge ska dyka upp om en kvart, en halvtimme. Han säger till stötpokergänget att det kommer en till som vill hoppa in och att han själv kanske också går med.

          Sigge låter dock vänta på sig. Den våldsamt spelsugne Janne ringer igen. Nu är det inget svar. Bra, Sigge bör alltså vara på väg.. Efter ytterligare en stunds väntan ringer Janne än en gång. Inget svar nu heller.

          Medan Janne otåligt avvaktar Sigges ankomst lägger han märke till att Christer Pettersson är på klubben.

          Till sist ledsnar Janne när hans räddare i nöden inte visar sig. Han lånar en hundralapp till en taxi och åker hem till en kompis på Söder.

          Någon dag senare talas Janne och Sigge vid om saken. Sigge berättar att han faktiskt dykt upp på klubben till sist.

          Så långt Janne L:s berättelse. Den innehåller inga konstigheter och passar utmärkt ihop med vad vi vet om det inspelade telefonsamtalet. Men det är osannolikt att den handlar om den 28 februari.

          För det första noterar vi att Janne tillbringat hela kvällen på Oxen utan att ha sett Sigge där.

          Sigge själv hävdar ju att han uppehåller sig på Oxen under mordkvällen, ända fram till strax efter klockan 23. Och som framgår av Anders Helins slutplädering i tingsrätten godtar Palmeåklagarna detta, bara med den reservationen att de placerar hemfärden till ett lite tidigare klockslag, någon gång strax efter 22.30.

          Den exakta tidpunkten för Sigges hemresa är inte intressant i det här fallet. Om Janne tillbringat flera timmar på Oxen denna afton – och stannat kvar till någon gång efter klockan 23 – måste han ha träffat Sigge. Det tyder på att Jannes nyss refererade minnesbild gäller en helt annan kväll.

          För det andra har vi Jannes påstående om mumlet av röster i bakgrunden hemma hos Sigge. Både Reine och Sigge förnekar att någon ytterligare person var på besök på Tegnérgatan sent under mordkvällen.

          För det tredje, och kanske ännu mer bestickande: Janne hävdar att han var otålig och ringde ytterligare gånger, dock utan att få svar. Men trots att avlyssningsprotokollet innehåller noteringar om inkommande obesvarade telefonsignaler vid andra tidpunkter under dygnet finns det inte någon sådan uppgift som gäller perioden de närmaste timmarna efter samtalet mellan Sigge och Janne.

          Ett fjärde indicium är Jannes påstående att han såg Christer Pettersson medan han väntade på Sigge. Enligt avlyssningsprotokollet avslutar Janne och Sigge sitt telefonsamtal klockan 23.04. Pettersson skulle alltså ha uppehållit sig på Oxen efter det klockslaget. Men det finns ingenting i brottsutredningen som tyder på att missbrukaren från Rotebro varit på klubben så sent under mordkvällen. Däremot är det högst tänkbart att han dröjt sig kvar efter klockan 23 någon annan kväll.

          Och slutligen ett femte indicium: det är just Janne L som kort tid efter mordet berättar för en anställd på Kronobergshäktet om att Sigge och Reine passerade Tunnelgatan i samma veva som Palme sköts. I likhet med många andra hade alltså Janne hört Sigges berättelse om hemfärden från Oxen – och accepterat den. Det borde han ju inte ha gjort om han själv tillbringat minuterna kring Palmemordet med att oroligt vänta på Sigges ankomst till klubben.

          Sammanfattningsvis: ingenting stämmer. Janne har sannolikt blivit missledd av Palmeutredarna så att han förlagt de nyss beskrivna händelserna till den 28 februari. (Sid 761-763)

          1. Håller absolut med om att man inte kan sätta någon större tilltro till Jannes uppgifter i detta avseende. Förhöret är en sammanfattning och man kan ana att även detta förhör har föregåtts av en viss påverkan.
            TN:s förhörsmetoder är ju kända.

            Jag har också noterat att det inte finns några obesvarade samtal efter 23.04.
            Det borde det gjort om Jannes historia ska hålla i alla delar.
            Den enda förklaringen är väl i så fall att han mötts av en upptaget ton, men det är ju inte det han uppger.

            Mumlet av röster i bakgrunden böehöver iof inte betyda något annat än att Sigge varit i lägenheten tillsammans med för oss okända personer.
            Reine kan ju ha hämtats upp vid en extrasväng senare. Det är bara två minuters bilfärd mellan bostaden och spelklubben.

            Att Janne inte kan erinra sig att han sett Sigge på Oxen vid något tillfälle under kvällen är ju också märkligt.
            Jag håller med om att detta pekar på att det kan ha varit en annan kväll.

            När det gäller Reine, så uppger han ju i de tidiga förhöret att han och Sigge lämnade klubben strax efter 23, och efter visst debacle i svängen mot Luntmakargatan kom hem till Sigge.
            Efter 5-10 min ringer Kjelle F och berättar att han på polisradion hört att Palme var skjuten.
            Det stämmer inte särskilt väl med avresetiden från Oxen, men om vi antar att de passerat korsningen 23.21, så borde de ha varit hemma ca 23.30.
            45 min innan Kjelle F ringde.
            Då finns två möjligheter.
            Antingen har både han och Sigge misstagit sig på tiden de varit i lägenheten innan samtalet med Kjell, eller också kom de hem långt senare.
            Kanske runt 23.45?
            Fortfarande en halvtimme innan Kjelle ringde.

            Det är väldigt svårt att få en klar bild över hur allt detta hänger ihop. Allt är ytterst motsägelsefullt.

            Jag ser två inslag i berättelsen som gör att det kan finnas ett visst intresse avseende Palmemordet.
            Den ena är iakttagelsen av de fyra personerna med WT som gick runt hörnet Malmskillnadsgatan/Apelbergsgatan. Tidpunkten för den observationen skulle man verkligen vilja fastställa.

            Den andra är Kjell F och hans avlyssning av polisradion. 22.30 var den ungefärliga tiden då den krypterade radiotrafiken startade, och det lär också vara tiden då knarkspaningen plötsligt avbröts.

            ”Mörkläggning”
            Har jag inte läst, men känner att jag måste nog göra det.

            1. Nej, jag tror inte att Sigge och Reine passerade korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan omkring klockan 23.21.

              I det första förhöret med Sigge i Palmeutredningen, den 19 mars 1986, berättar Sigge om att han och Reine tagit Sigges bil från spelklubben hem till Sigges bostad på Tegnérgatan och att Sigge kört Luntmakargatan norrut. I korsningen med Tunnelgatan hade de träffat på en vit Volvo som inte släppt fram Sigge. (Inte helt obegripligt eftersom Sigge kört mot enkelriktat.) Under resan hade de hört sirener från ambulans eller polis. Och i samband med att Sigge parkerat nära bostaden hade han sett en man som sprungit Luntmakargatan norrut.

              Långt senare, i ett förhör med Sigge som hålls den 17 mars 1987, säger han att han hörde två skott i samband med att han passerade Tunnelgatan. Men den uppgiften kommer för sent för att man kan ta den riktigt på allvar. I synnerhet eftersom den tidigt lämnade uppgiften om ljudet av sirener pekar på att Sigge bör ha passerat intill brottsplatsen flera minuter efter mordet.

              Den springande mannen kan förstås föra tankarna till att det skulle vara mördaren eller en medhjälpare som flytt. Och då är det lätt att föreställa sig att Sigge kommit körande i direkt anslutning till att Palme sköts.

              Men episoden med den mötande bilen pekar tydligt på att så inte var fallet.

              Vi vet redan att Lars J befann sig i korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan i samband med mordet och en stund efteråt. Han observerade inte två bilar som möttes och hindrade varann från att komma fram.

              Och vi tycks veta mer än så. Jag citerar ur min bok Mordgåtan Olof Palme från 2010, det är från ett avsnitt som behandlar frågetecknen kring telefonavlyssningsprotokollets äkthet:

              I vilket fall finns det en ytterligare omständighet som talar för Sigges berättelse om sin hemfärd och därmed också mot avlyssningsprotokollet. Den var dock okänd för allmänheten vid tiden för rättegången. Och det är att föraren i den vita Volvon som Sigge berättade om faktiskt blev identifierad av Palmeutredarna. Granskningskommissionen konstaterar det i en fotnot i sitt betänkande. Det visar sig att den inte var vit utan silvergrå, men det var väl ett begripligt misstag Sigge kunde göra en sen kväll. Föraren menade i alla fall att mötet med bilen som körde mot enkelriktat ägde rum mellan 23.35 och 23.40.

              När jag talade med Thure Nässén om det bekräftar han saken:

              ”Den vita bilen, den har vi identifierat. De är hörda. Det var en kvinna och hennes man eller vad det var. De skulle åka på semester på morgonen. Hon höll på att parkera bilen för att de skulle åka till Arlanda med den, så mycket kommer jag ihåg. Och hon var ganska säker på tidpunkten. Vi tvivlade inte på hennes uppgift och därför vill jag påstå att Sigge gjorde en sväng till.”

              Det vill säga: att han hastade iväg till klubben så fort han avslutat samtalet med Roger klockan 23.21 och att han var hemma igen 23.49. Det är nämligen då han enligt telefonavlyssningsprotokollet ringer Mona på Lidingö och ber om att få hälsa på henne under natten.

              Teoretiskt sett skulle Sigge förmodligen kunna hinna göra en sådan sväng fram och tillbaka, men det blir väldigt trångt om tid. Ingemar Krusell som skriver om saken i sin bok om Palmeutredningen förkastar det alternativet och menar att Sigge ”måste” ha mött ”den vita Volvon” före klockan 23.

              Då kan man säga så här: om Nässén har rätt i att Sigge mötte den andra bilen omkring 23.35 och om Krusell har rätt i att det inte ryms någon biltur till och från Oxen i luckan i telefonavlyssningsprotokollet – då är det definitivt något fel på protokollet. (Sid 420-21)

              Bilförarens uppgift om mötet med Sigge behöver förstås inte vara exakt. Vi kan rimligtvis tänka oss att denna händelse ägde rum lite tidigare eller senare än under perioden 23.35-23.40. Men någonstans där. Då är det rimligt att han hört sirener under hemresan. Och det pekar i så fall på att Sigge lämnat klubben strax efter Palmemordet. Då kan han inte gärna ha avslutat ett telefonsamtal i bostaden omkring klockan 23.21, vilket är vad telefonavlyssningsprotokollet vill få oss att tro.

              Den kvarstående frågan är förstås varför någon – ett år efter mordet – skulle vilja plantera förfalskade uppgifter hos Palmeutredarna, uppgifter som pekade på att Sigge var hemma vid tiden för mordet och ingenting kunde ha sett. Protokollet kom att få betydelse i rättegången mot Christer Pettersson eftersom det tycktes ge stöd för att Roger Östlund befunnit sig inne i Grands foajé vid en tidpunkt när makarna Palme inledde sin promenad Sveavägen söderut. Och den saken var central för att göra Rogers vittnesmål intressant. Han påstod nämligen att han sett Christer Pettersson genom glasdörrarna i samband med att han själv var inne på bion. Det var genom vittnesmål från bion helt klarlagt att Roger verkligen ringt eller försökt ringa ett samtal från bions foajé. Och om protokollet var korrekt – och om Roger talade sanning om sin observation – pekade det på att det var i samband med samtalet 23.15-23.21 till Sigge som Roger sett Pettersson.

              I själva verket var protokollet av stor betydelse på den punkten eftersom alla vittnen som sett Roger placerade hans närvaro i foajén till en senare tidpunkt, efter mordet.

              Men det förefaller långsökt att någon skulle ha förfalskat uppgifter om Rogers samtal med Sigge i mars 1987 för att sätta dit Pettersson långt senare. Är protokollet felaktigt bör det finnas en annan förklaring.

              1. Jag har också landat i slutsatsen av att passagen av korsningen Luntmakargatan/Tunnelgatan ägde rum ca 23.40.
                Det vore ytterst märkligt om PU hittade på uppgiften om ägaren till Volvon.
                Därmed blir den vita Volvon lika ointressant som den vida omtalade öppna bakdörren till Skandiahuset som låg inne i garaget.

                Ytterligare en indikation på denna sena hemkomst är noteringen om samtalet med Mona på Lidingö som enl TK ägde rum 23.49.
                Kan tänkas att det var bland det första Sigge företog sig när han kom hem, men att han och Reine inte vill kännas vid detta samtal, som möjligen handlade om känsliga göromål.

                Att samtalet faktiskt ägde rum styrks i samtalet med Kjelle, där Sigge berättar att han ska åka till Lidingö och hälsa på Mona, vilket Kjelle avråder.
                Sålunda kan man konstatera att åtminstone dessa två samtal med största sannolikhet inte är falska.

                Hur det står till med de övriga är svårare att säga, men vittnesmål från de anställda på biografen Grand, Lantz och Olofsson har uppmärksammat Roger inne i foajén någon gång efter 23.30. Inte tidigare.

                Pia E som stod och väntade på bussen fick ett oförglömligt minne av Roger någon gång runt 23.23-23.27, och hon vittnar om att han kom söderifrån och fortsatte upp mot biografen i samband med att bussen anlände 23.28.

                Det verkar otvivelaktigt som att Roger befann sig på Grand långt efter det i protokollet noterade samtalet.

                Om samtalet ägt rum eller ej är svårt att bedöma, men i vilket fall som helst inte från Grand.

                Det är väl också ganska typisk för Thures kreativa sätt att arbeta, vilket tydligt framgått i Uppdrag granskning.
                Slutsatsen saknar helt enkelt stöd i de vittnesmål han hänvisar till.

                I förhör 880916 med TN framgår följande:

                ”Tillfrågad om Sigge kunde lämna klubben för att göra något ärende ute på stan eller eventuellt åka hem fram och tillbaka under tiden Reinhold fanns på plats, så uppgav Jansson att det kunde han visst göra för lokalen är ju stor och jag hade ju ingen anledning att hålla honom under uppsikt.
                Jansson tillägger vidare:
                Ni vet ju vad Sigge höll på med för affärer vid den tidpunkten, så han hade kanske anledning att åka hem och hämta vissa saker”

                Krusell har nog lite fel i avseendet om det är möjligt. Resan från bostaden till klubb Oxen tar i restid högst tre minuter. Med tillägg för promenad från lägenheten till bilen och kanske lite parkeringsbestyr ytterligare fem. Han skulle då utan problem vara på Oxen före 23.30, (vilket är en intressant tid att passera trappkrönet på Malmskillnadsgatan).

                Teoretiskt är det alltså inga problem, men frågan är om det är troligt att det gått till så, och om TN har styrt även detta för att få tidpunkten att passa för samtalet med Roger?

  34. ”Det står en knarkare i Dekorimahörnet och väntar på att få göra en affär i vintermörkret. Han vankar av och an och har svårt att stå still. IM iakttar mannen från sin bil och tänker: ”Typisk knarkare”. IM uppfattar att mannen står i hörnet flera minuter. Plötsligt ser han att mannen lämnar hörnan, går upp bakom ett par som går på trottoaren, lyfter armen och skjuter en person som faller framlänges. ”Det var slakt” säger IM efteråt. IM berättar också i ett förhör att han strax innan skottet ser något hända/en rörelse vid affischpelaren men han kan inte säga vad det är som sker. Jag tror så här: IM har inte fokus på ”knarkaren” hela tiden. Jag tror att knarkaren som IM först drar sig tillbaka en bit in på den mörka Tunnelgatan. Och jag tror att Palmes mördare kan ha passerat förbi (eller sneddat framför) paret Palme på trottoaren och snabbt svängt vänster vid Dekorimahörnet och ställt sig där knarkaren nyss stod. Jag tror att det är mördarens rörelse vid affischpelaren som IM ser. Och när skotten avlossar springer först knarkaren, dold i mörkret, uppför trapporna. Iklädd blå täckjacka vilket det närmaste vittnet Lars J vittnar om där han står och trycker bakom baracken. Och jag tror Lars J kanske är för upptagen/skärrad för att kunna uppfatta att en annan person, mördaren, springer emellan de två byggbarackerna som står på Tunnelgatan och sedan tar höger in på Luntmakargatan. Skulle det kunde vara ett möjligt scenario? Det förklarar ju i varje fall varför Lars J beskriver ”rocken” som en ”täckjacka”. En täckjacka ”fladdrar” inte som flera vittnen sade att GM:s rock gjorde. Och då tycker jag glasögonen som upphittades på Luntmakargatan och som tillhörde en till synes politiskt intresserad person som då var skriven i Trosa blir lite intressant. Vet att personen är utredd men var denne mans alibi mordkvällen helt solitt tro? Det undrar jag.

    1. Låter som något som faktiskt skulle kunna vara plausibelt. Ett par invändningar dock:

      1) Ändrade inte IM sig senare angående karakteristiken på ”Dekorima-mannen”? Sade han inte senare att den mannan verkade ytterst vältränad, och med ett ‘medvetet’ kroppspråk, med små energisnåla rörelser, som om han visste exakt hur han skulle ransonera med sina kroppsfunktioner/rörelser?

      2) Var det inte så att det var CP som antogs ha haft en blå täckjacka – och inte en ”fladdrande rock”? Om det då var CP som hade den blå täckjackan, så var det den som, i så fall, sprang uppför trapporna, fast det var det ju inte enligt Lars J då. Om GM med den ”fladdrande rocken” sprang till höger in på Luntmakargatan så var ju inte heller detta CP, eller? Lite motsägelsefullt…

    2. Kan IM möjligen ha sett Anders B som går och vankar uppe vid reklampelaren?
      Eller hans vänner som tycks samlas ett kort ögonblick innan de går vidare och lämnar Anders kvar?
      Är det möjligen dem IM har i bakhuvudet?

      Glasögonmannen:
      Jag misstänker att du syftar på chilenaren som tappat glasögonen på Snickarbacken längs gärningsmannens förmodade flyktväg?
      Har annars inte hört något om några upphittade glasögon på Luntmakargatan.

      Du skriver:

      ”Och jag tror Lars J kanske är för upptagen/skärrad för att kunna uppfatta att en annan person, mördaren, springer emellan de två byggbarackerna som står på Tunnelgatan och sedan tar höger in på Luntmakargatan”.

      Ja, under förutsättning att utrymmet mellan barackerna funnits, så är det klart att det kan ha spelat en förvirrande roll i något avseende.

      Eftersom jag själv lanserat idén, med hänvisning till ett foto taget uppifrån trappkrönet, så vill jag lägga in en liten brasklapp i det avseendet.

      Det borde dock gå att ta reda på om dessa baracker var uppställda med någon meters distans.

  35. Christer Pettersson: ”Jag har inte skjutit Olof Palme, bara ”nästan,” skulle ha kunnat hålla masken, men bara ”nästan altså osv… Man kan nästan skymta Petterssons ånger efter mordet. Hylins förväxlingsteori är här inte helt fy skam, det är nog den mest sannolika när man ser till hela händelsen och fördjupat sig i frågan. Stället, tiden och det totalt, helt orimliga. Ofta återgick Pettersson i sina uttalanden till sin religiösa tro, för att försöka rentvå sig själv från sitt fruktansvärda misstag. Om högsta sannolikheten för denna teori vore en femma, ger jag nog fyra och ett halvt. Med andra ord, här har vi nog förklaringen till mordet och även till motivet där ett skott gick av, av misstag.

  36. Per Johan:

    Det är inte svårt att inse att fru Palmes vittnesmål beträffande gm är otillförlitligt. Hennes beskrivning förändras nämligen över tid, vilket är typiskt för omkonstruerade minnesbilder.

    Så här utvecklas hennes beskrivning

    1 mars på sjukhuset: Signalement: stor kraftig, mörkhårig iklädd midje- eller 3/4 lång blå eller mörkblå täckjacka. Inte ett ord om ansikte eller blick.

    1 mars i bostaden: Snett bakifrån såg hon hur en man sprang in på Tunnelgatan. Han stannade en bit in och vände sig om och fortsatte. …. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer i vare sig utseende eller klädsel. (Holmérs anteckningar)

    8 mars: Nu har fantombilden publicerats: Mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. Man kan här notera hur fantombilden börjar ge innehåll åt ”ansiktet” inne i gränden – rundare och fylligare. Mun och näsa raka stämmer väl med fantombilden och kan vara en effekt av denna

    25 mars i förhör med Holmér: Gärningsmannen har stirrande blick –ljus blick – kindknotorna är liksom bulliga – vit överläpp – kort hals – uppdragna axlar – ett kompakt utseende. Den ”stirrande blicken” dyker nu upp tillsammans med ytterligare nya detaljer. Förhöret är inte bandat och det går då inte att härleda hur den stirrande blicken tillkommit, men från och med nu är den etablerad i ”minnet”. Mannen har blivit ”gärningsman”. ”Ljus blick” – ”vit överläpp” associerar knappast till CP.

    Vad anser Du styrker trovärdigheten i hennes utsagor om den som hon uppfattar som gm? Jag har inte hittat något annat än att hon i egenskap av psykolog säger sig vara tränad iakttagare. Psykologisk forskning har f ö visat att den subjektiva säkerheten vid igenkänning har mycket låg korrelation med den faktiska.

  37. Behöver inte nödvändigtvis vara sämre sanningshalt av vittnesuppgifter som kommer sent, eller som har förändrats, eller som byggts på vartefter, bilden klarnar så småningom/ ”Aha- så måste det ha varit, osv…
    Den som Lisbet såg kunde ju ha varit en person väldigt lik Pettersson. Jag håller mig dock till min förväxlingsteori, där Pettersson misstog sig, där det totalt helt orimliga mordet, blev rimligt. Konstigt ändå att de flesta vill ha gärningsmannen i trapporna? Vilket ingen har sett. Jag tror Lars J:s gubbe kunde ha varit Skandiamannen och även då samma på åsen. Sätter högt värde på Chevamannens uppgifter/ ”Det var Pettersson.

    1. Vittnesutsagor som kommer sent har absolut lägre tillförlitlighet, i synnerhet om de kontaminerats av annan information. Detta är inte något som bara jag påstår utifrån sunt förnuft utan är vetenskapligt fastställt. Hur material i det episodiska minnet förvrängs och delvis försvinner över tid visades redan på 30-talet av Bartlett i en känd experimentserie. På senare tid är det framför allt Elizabeth Loftus som kartlagt dessa mekanismer i vittnens minnesbilder. Speciellt intressant hur minnen kan planteras hos vittnen på ett till synes oskyldigt sätt.

      Se särskilt Loftus, E. F. (2005). Plansting misinformation in the human mind: A 30-year investigation of the malleability of memory. Learning and Memory, 12. (4). 361-366.

      Vi kan också utgå från att Lisbeths utsagor har lägre tillförlitlighet än övriga vittnens, eftersom hon till skillnad från dessa aldrig vallades på brottsplatsen. Hon fick alltså aldrig tillgång till de ”cues” (som psykologer benämner det) , eller ledtrådar för framplockning från det episodiska långtidsminnet som den omgivande miljön hade kunnat ge henne. .

      1. Tack Mats för din redogörelse. Vittespsykologerna (Astrid H o Lars-Göran N) hade vid rättegångarna (inte oväntat) lite olika uppfattningar om forskningen på området o Lars Göran kom att kritisera Svea Hovrätt – se artikel https://www.dn.se/arkiv/inrikes/palmemordet-minnesforskare-kritiserar-ratten/

        Vidare måste tilläggas att LP deltog i konfrontation med VG och även sett ett stort antal bilder utan att utpekat någon. Min övertygelse är (som tidigare nämnts) att hon såg gärningsmann. Den stirrande blicken föll på plats i CP och hans likhet med den verkliga personen fick tyvärr ett tragiskt efterspel i ett felaktigt utpekande.

        1. Jo, jag har förstått att du har den övertygelsen, men jag saknar en redogörelse för vad du grundar den på.
          Ingenting i Lars-Göran Nilssons vittnesmål motsäger Loftus forskning eller för den delen Astrid Holgerssons vittnesmål. Lars-Göran N (som jag träffat några gånger) är experimentalpsykolog och har ett annat fokus än vittnespsykologi. Bäst är att lyssna direkt på honom i den här sammanfattningen

          1. Tack Mats för videoklippet – länge sedan jag lyssnade på detta. Jag tycker (och tyckte även då) att det är svårt att överhuvudtaget bilda sig en uppfattning om minnets påverkan, vittnespåverkan och översätta detta till den aktuella situationen. Min övertygelse är naturligtvis min egen och grunderna för den är det som framkommit av vittnesmålen (bla. Anders B o Inge M) som ”ser” att LP tittar på gärningsmannen och att hon själv beskriver det som hon gör. Detta väger jag för och emot och kommer fram till att för (dvs sett gärningsmannen) väger tyngre för min del. En intressant detalj som jag glömt (på tal om det) var frågan om CP funnits med på någon av de 600 bilder som LP fått se och där hon inte pekat ut någon. Vet du eller någon annan om den frågan besvarats?

    2. Du glömmer väl inte de två vittnesuppgifter från Algot Å och Enar H som inkom ganska sent och gav Pettersson alibi från pendeltåget. De hade verkligen ingen anledning att skydda Pettersson, de kände till honom men var inte kompisar.

  38. Utan att bli tjatig vill jag dock komma med ett tillägg/ Pettersson kunde ev. haft en kompis och de båda ville skrämma Sigge, lite som när småpojkar leker. Denna kompis kan vara den som av misstag sköt, antagligen då i ett neddrogat tillstånd. Om Pettersson stod en bit ifrån som åskådare, så kan detta lätt blivit Lisbets minnesbild. Något bergsäkert alibi hade inte Pettersson åtminstone inte mellan kl:23 och 23,30. enl. min
    åsikt/ Lisbet Palme i de första förhören på Sabbatsberg/ ”Två vid mordet/ Pettersson strax före sin död: Jag vet vem som sköt och det tänker jag tala om för Mårten.

    1. Intressant klipp Thomas.

      Det som fäster sig hos mig är Leifs uttalande om att han är ”övertygad om att domen stått sig i hovrätten om det inte hade handlat om statsministern”.
      Verkligen! På så svaga grunder?

      Det var synd att han inte fick några skarpa följdfrågor på den.

      ”Hade CP blivit dömd i tingsrätten om det inte handlat om statsministern?”

      Det är den fråga som jag
      tycker ligger närmast.
      Ingen teknisk bevisning, inga vittnesmål som på ett trovärdigt sätt pekar ut CP, inget motiv, inget vapen
      Lisbeth har inte ens sett honom skjuta.
      Han stod bara där i hörnan med sin ”korta hals, ljusa blick, sin ljusa platta överläpp och blå täckjacka”

      Hade hela rättsapparaten drivit fram denna skandalösa tingsrättsdom med alla till buds stående medel om det inte handlat om statsministern?

      Är det som Leif tror finns ingen rättssäkerhet alls, och det vore riktigt illa.
      Jag vägrar att tro det.
      Eller tycker Leif att TR domen var rimlig?

      Ett minst sagt svårtolkat uttalande.

      1. Hur vet du att LP inte såg skytten?
        Dessutom. Finns flera kunniga jurister som säger att den bevisning som fanns mot CP, hade räckt gott och väl i en domstol idag. Ännu mer om om offret inte varit sveriges statsminister.
        Lyssna tex på Framgångspodden när Tomas Bodström är gäst. Han går igenom detta på ett rimligt sätt.

          1. Ok. Ska absolut göra det framöver.
            Han argumenterar egentligen inte för CP specifikt.
            Han säger mest att den bevisning som fanns då, räcker gott och väl för att fälla nån för mord idag och även då, om det varit ett vanligt mordfall.
            Det görs och har gjorts hela tiden.
            Nu var det ett statsministermord och då blev allt såklart annorlunda.
            Det tas inte in en massa vittnespsykologer etc tex vid vanliga mordfall för att misskreditera.
            Dessutom vet vi idag hur mycket bullshit den typen av ”psykologer” babblat om.
            Det är inget som av förklarliga skäl används i nutid.

        1. Jag har inte påstått att hon inte såg skytten.
          Jag påstår att hon inte sett honom skjuta, vilket innebär att varken hon eller rättens ledamöter kan veta att det var skytten hon såg.
          Hon såg en gestalt som stod i hörnan, vilken hon långt senare pekar ut som CP.
          Den beskrivning av personen hon gett för inte heller direkt tankarna till CP.

          Jag skulle nog vilja vända på resonemanget och påstå att domen i tingsrätten knappast blivit fällande om det inte varit statsministerfrun som gjort detta utpekande.
          Tingsrätten har definitivt gett hennes vittnesmål högre status än om hon hetat Ulla Jönsson från Åkers styckebruk.
          Thomas Bodströms åsikter tillmäter jag ingen som helst trovärdighet.

          1. ”Ingen som helst trovärdighet”
            Fast han är en aktiv jurist som vet vad han pratar om? Till skillnad från dig, som bara gissar och påstår.
            Förklara gärna varför han inte har nån som helst trovärdighet rent konkret.

            1. Jimmy.

              Eftersom han är allt för involverad i partitoppen och därmed ej kan göra en neutral bedömning av hennes vittnesmål.
              Ungefär som Ulf Dahlsten när han tillmäter henne nästan övernaturliga egenskaper som ”fotografiskt minne”
              Dessa utspel är i sig intressanta…

              Du måste väl se det själv?
              Besvara frågan:

              Har hon sett personen skjuta?
              Är det solklart att det var CP?

              Fundera sedan på om domen var ”utan minsta tvivel”

              1. Men. Bodström pratar inte om hennes vittnesmål i sig. Han jämför all bevisning som fanns mot CP och säger att det hade räckt för fällande dom, både på den tiden och idag om det varit ett vanligt mordfall. Det är liksom fakta han bygger det på. Domar som faller och fallit i svensk domstol. Inte hans personliga åsikt. Det spelar ingen som helst roll vilken partitillhörighet han har.
                Det förändrar såklart ingenting.

                Det är inte solklart att det är CP.
                Och det här med minsta tvivel är nånting du får ta med en nypa salt.
                Säger så här. När det finns ett huvudvittne som med 100% säkerhet säger att hon såg vem det. På nära håll. Som inte tvivlar det lilla minsta oavsett hur många ggr hon får frågan. Lägg där till stödbevisning i att CP placeras i närheten av mordplatsen av andra vittnen. Visserligen med osäkerhet men…
                Det räcker gott och väl till fällande dom i ”vanliga” mordfall. Både på den tiden och idag.
                Du är välkommen att kolla upp detta om du vill.

                1. Det är klart att det finns en risk då han både är partilojal, och personlig vän med familjen Palme.
                  Det sistnämnda är naturligtvis en aspekt som spelar in oavsett om man är jurist eller ej.
                  Utöver sin roll som jurist är han också en människa med allt vad det innebär.
                  Han kan på det sättet vara jävig i sin lojalitet med familjen och partiet, som verkar vilja göra allt för att avsluta fallet genom att pådyvla den frikände CP skulden.
                  Stefan Löfvens bergsäkra uttalande om att ”Lisbeth Palme har pekat ut mördaren, och då tror jag på henne” är ytterligare ett exempel på samma sak. Liksom Ulf Dahlstens frenetiska lansering av Lisbeths övernaturliga fotografiska minne och hennes utbildning i psykologi.

                  Det väcker frågor om det finns någon intern oro för att sanningen möjligen skulle kunna skada partiet.

                  Man måste också ha i bakhuvudet att det inte var juristerna som fällde CP i tingsrätten, utan de politiskt tillsatta nämndemännen, som gick mer på känsla än fakta.
                  Även de var människor som måste hantera den enorma press som låg på deras axlar.
                  Detta moment fanns inte i hovrätten, vilket ger domen en större tyngd.

                  Om Thomas Bodström eller andra jurister med kopplingar till partiet skulle ge sig på att lista de punkter som är mest graverande för CP så skulle nummer ett tveklöst bli Lisbeths utpekande.
                  Då är vi tillbaka till värdet av hennes vittnesmål.
                  Vem såg hon, hur har hon tidigare beskrivit honom utseendemässigt, har hon sett honom skjuta?

                  Du har helt rätt när du säger att jag till skillnad från Bodström inte är en aktiv jurist, men gissar och bara påstår gör jag definitivt inte.
                  (Tack för den).

                  Vad har vi då utöver Lisbeths utpekande som är så graverande mot CP?
                  Roger Ö vid Grand?
                  Hans sätt att röra sig?
                  Att han begått ett dråp i kvarteret på 70-talet?
                  Att han kanske kunnat bryta sig in hos Sigge Cedergren och stjäla en revolver?

                  Var är den handfasta bevisningen som borde ha fått honom dömd i ett normalfall?

                  ”Utan varje rimligt tvivel”

                  Det är bättre att tänka själv än att lägga sig platt för Thomas Bodströms slutsatser.
                  Han är helt enkelt skyldig att redovisa vad han har som inte de dömande juristerna hade.

                  ”Visserligen med osäkerhet men…”
                  Är f.ö en bra sammanfattning, men den rimmar illa mot bevisbördan ” utom varje rimligt tvivel”

                  1. Jag tror också att det hade betydelse att nämndemännen som fällde Christer Pettersson i tingsrätten var politiskt tillsatta. Framför allt kanske det bidrog till att de lätt identifierade sig med Lisbeth Palme som just varit gift med en politiker. Och därmed var det svårare att tänka sig att hon kunde ha sakligt fel.

                    Men för ordningens skull ska det väl tilläggas att det satt nämndemän även i hovrätten. Och där var rätten enig om den friande domen.

                    1. Tack för påpekandet Gunnar!
                      Sammansättningen var annorlunda. 3+2 om jag förstått rätt.

                    2. Poängen här är endast att Bodström säger att bevisningen som fanns mot CP vanligtvis räcker vid vanliga mordfall. Blir en snubbe skjuten och ett vittne med 100% säkerhet påstår sig ha sett mördaren i ansiktet från några meter, så räcker det för fällande dom.
                      Bara att lyssna. Han hade lite annat att säga om Palme oxå, som var lite kul.

                    3. Det är alltid svårt att dra slutsatser genom att jämföra rättsfall med varandra. Det fanns ju särskilda problem med Lisbeth Palmes utpekande av Pettersson. Som vi vet hade hon fått förhandsinformation – bland annat av en åklagare! – om den misstänkte, information som gjorde det möjligt att identifiera just Pettersson i konfrontationsgruppen.

                      Och det kan exempelvis tilläggas att det knapphändiga protokollet från den första videovisningen trots den fingervisning Lisbeth fått inte innehåller ett tydligt utpekande. Formuleringen ”han stämmer på min beskrivning” är det närmaste hon kommer vid det tillfället. Det är ju inte samma sak som att hon säger att hon känner igen honom.

                      När hon senare mer kategoriskt hävdade att det var Pettersson hon sett vid Dekorima sa hon ju inte heller att hon sett honom skjuta eller ens att hon sett honom med ett vapen i handen.

                      Det vill säga: det är lätt att tänka sig mycket mer övertygande utpekanden än Lisbeth Palmes. Så vad en domstol skulle ha sagt om alla förhållanden i övrigt varit samma som de vid Palmemordet, men att offret varit en vanlig medborgare – det är inte helt lätt att uttala sig om. Om domstolen varit noggrann så hade enligt min uppfattning den misstänkte friats även då, precis som det som skedde i hovrätten när det gällde Palmemordet.

                    4. Bodström säger till och med att den bevisning som fanns i allmänhet räcker UTAN PROBLEM för fällande dom

                  2. Lyssna på vad han säger bara. Gunnar Wall har länkat ovan. 28.55 min i samtalet börjar de prata om Palme. Ha det bra

                    1. Jimmy

                      Jag har lyssnat, utan att bli det minsta imponerad.
                      Han uttalar sig generellt utan hänvisningar till domskäl.
                      Han ger också klart uttryck för sin personliga övertygelse i skuldfrågan.
                      Bara detta säger en hel del, och han borde kanske stannat där.

                      Jag har svårt att tänka mig att han har en majoritet av landets jurister bakom sig.

                      Han verkar dock kunna räkna in Leif GW i sitt gäng ang den friande domen, och det oroar åtminstone mig.

                      Det finns ju även höga jurister som hårdnackat hävdar att Thomas Quick är skyldig till allt som tidigare legat honom till last.
                      Det är då tur att det finns människor med sunt förnuft som orkar gräva i sådan dynga.
                      I det fallet var det Hannes Råstam.
                      Ett bra exempel på att ett starkt rättspatos inte är synonymt med fleråriga juridikstudier.

                  3. Det är inte värt att öda någon energi på att kommentera Bodström. För det första vet vi inget om han öht brytt sig om att sätta sig in i fallet. För det andra – och allvarligare – är att han uppvisar en opportunism. Som s-politiker i top-side är det inte hälsosamt att underkänna fru Palmes utpekande.

                    1. Bodström är duktig på mycket. Men här befinner han sig i en kontext där det är nästan omöjligt att ha någon annan åsikt än att Lisbeth såg mördaren och pekade ut CP som skyldig.

                2. Har många gånger hört jurister säga att i ett vanligt fall hade CP fällts. Då tänker jag att det snarast måste vara fel på rättssystemet om någon kan bli dömd på så lösa boliner. De senaste åren har vi haft många uppmärksammade fall där folk släppts ur fängelse eftersom de bedömts vara oskyldigt dömda

  39. Från det ena till det andra på denna tråd.

    31.45 in i denna film berättar Gro Harlem Brundtland att Palme tyckt sig känna igen personer på resor utomlands och i Sverige och han känt sig hotad av dessa.

    Skulle vara roligt att få kommentarer på detta! Har detta utretts närmare?

    1. Kristian.

      Det fanns antagligen fler anledningar för honom att känna oro.
      Det var tveklöst en turbulent tid med tryck från, militär och näringsliv och även internt inifrån partiet.
      Han uttrycker denna oro på Indien-resan kort före mordet, och jag gissar på att förvecklingarna när det gäller Boforsaffärerna var en stor del i det hela.
      Efter detta möte med Indiens premiärminister Rajiv Gandhi förändrades förutsättningarna i positiv riktning för den svenska vapentillverkaren Bofors i kampen om storordern av försäljningen av haubits 77.

      Det är åtminstone den gängse bilden, men kanske var det inte mötet med Gandhi som var faktorn som förändrade affärsförutsättningarna till Bofors fördel, utan mordet?

      Det skulle i så fall innebära att Palme sågs som en bromskloss som äventyrade affären, och orsaken skulle kunna vara att han fått kännedom och motsatte sig mutorna, som var den direkta förutsättningen.

      Bofors olagliga vapenaffärer vilade på flera ben, och andra delar berörs i Stocklassas bok ”Stieg Larssons arkiv: Nyckeln till Palmemordet”, även om Sydafrikakopplingarna känns väldigt långsökta.

      Jag återkommer till det eftersom denna diskussion egentligen borde handla om Lars Borgnäs teori om Skandiamannen, men ämnet du tar upp är intressant.

  40. Ja, det blev förstås lite fel i den här tråden.

    Tack för din kommentar och även för den ovan.

    Kanske kan det tas upp och passa bättre i en förmodat kommande tråd om Stocklassas bok.

  41. Hej Gunnar!
    Betr. Palmemordet. Jag skulle bli riktigt nöjd och belåten om du och Anders Jallai och slog era kloka huvuden ihop och framträdde i ngn podcast (ex.vis Dan Hörnings) och delgav lite om era kommentarer till de mest sannolika spåren (enl er)
    Tack på förhand!

  42. Du Borgnäs!
    Sprang på denna artikel från Expressen vilket jag inte sett innan. Intressant då flera av oss här på bloggen antagligen läst Stocklassas bok.
    Har du följt upp det nåt mer. Kommentar hade uppskattats:-)

    https://www.expressen.se/nyheter/palme-vittne-utpekad-elitsoldat-var-hos-sapo/

    Såg en elitsoldat hos Säpo

    Tipset rör en sydafrikansk elitsoldat, Anthony White, som pekats ut som Palmes mördare. Han har nekat till anklagelserna och nekat till att han var i Sverige vid aktuell tidpunkt, men enligt det anonyma vittnet syntes mannen i Säpos korridorer – bara dagar efter att Palme mördades.

    ”White kom enligt kvinnan gående, klädd i jeans och vit t-shirt, mellan två kostymklädda Säpomän. De gick in i en hiss som går rakt ner i garaget. Säpos ‘hemliga’ hiss. White såg trött ut. Kvinnan la märke till honom eftersom han utgjorde en ovanlig syn i lokalerna”, skriver Lars Borgnäs i Aftonbladet.

    1. Jag har inte gått vidare eftersom jag inte sett hur det skulle gå till.
      Vittnets berättelse finns hos utredarna och har funnits där sedan slutet
      av 90-talet, då hon skickade in ett brev där hon beskrev sina iakttagelser.
      Utredarna har inte kontaktat henne och har alltså visat prov på ett
      stort mått av ointresse. Det kan knappast förklaras med att hon inte skulle
      vara trovärdig. Det kan förmodligen inte heller förklaras med att man skulle anse Sydafrikaspåret eller personen Anthony White vara ointressanta. En tänkbar
      förklaring är möjligen att hindret består av att uppgiften pekar in mot Säpo.

  43. Ett av de absolut svåraste vittnena att värdera är Limousine mannen Jan N som tycker sig ha sett en man i ljusbrun skinnjacka ”springa som fan” in i gränden.
    Frågan är i vilket skede han sett denne man, och hur säker han egentligen är i beskrivningen av mannens klädsel?
    Har han misstagit sig på kronologin i sina iakttagelser, då han hävdar att mannen som f.ö inte alls stämmer in på beskrivningen andra vittnen gett.

    Han hade varken blå täckjacka eller rock.
    Han tycks ha sprungit i ett läge då de som tidigast kom fram till mordplatsen Anna H, Stefan G och Karin J redan påbörjat livräddande åtgärder.
    Inget annat vittne har sett någon springa från mordplatsen i detta skede.

    Var kom han då ifrån, och vem var han?
    Var han en medhjälpare eller reservskytt som stått längre norrut på trottoaren och gett sig iväg tio femton sekunder efter den första mannen som sprang, eller var han egentligen den riktiga gärningsmannen som backat in i skuggorna och förväxlats med den andre mannen?

    Var han mannen i beige som Lisbeth Palme sett då hon sökte hjälp strax efter skotten?
    Kanske var han mannen i skinnjacka som iakttagits av en taxichaufför på andra sidan Sveavägen ca 23.15?

    Omöjligt att säga, men det knyter an till Lars Borgnäs teori om två män som sprungit in i gränden.
    Den svåraste nöten att knäcka tycker jag är varför inte Lars J sett två män komma fram bakom byggbaracken vid Luntmakargatan?
    Jag ser i så fall bara en enda rimlig förklaring och det är att någon gömt sig mellan byggbarackerna.

    Chevamannen Leif L såg en ”folkmassa” som skingrades åt olika håll på trottoaren, en av dem bar något ljusare kläder och rörde sig snabbare än de övriga och i riktning mot Kungsgatan, men är han säker på att den mannen passerade korsningen förbi Tunnelgatan, eller befann sig dessa människor egentligen längre norrut på trottoaren?
    Om han ha smitit in på Tunnelgatan kan det kanske röra sig om samma person. Finns ett sådant tolkningsutrymme?

    Frågan är hur man ska värdera dessa vittnesmål, men visst kan man börja fundera över om det var fler personer i sällskap med gärningsmannen, och kan Skandiamannen ha varit en av dem?

    Har vi satt för stor tilltro till ett enda vittne?
    Hur skymd var t.ex. Inge M av bilar och framför allt av Jan N:s långa Limousine i detta kritiska ögonblick?

    Är den officiella bilden av hur mordet gick till korrekt?
    Jag delar Lars Borgnäs tvivel om den saken.

    1. Vi kan konstatera att en enda person, vittnet Lars, har sett en man springa
      uppför trapporna. Han kan inte säga att det var gärningsmannen, eftersom han
      inte såg mordet utföras utan endast hörde fotsteg bakom barackerna direkt
      efter skotten. Att han hörde dem direkt indikerar, menar jag, att den springande mannen,
      som jag tror kan vara Skandiamannen, redan stod en bra bit inne i gränden när mordet utfördes
      och flydde hals över huvud när skotten avlossades i gathörnet.

      Vi kan också konstatera att vittnet Lars sa sig endast ha observerat en springande man.
      Det skulle kunna tala för att det var gärningsmannen han såg och det har också tolkats så. Men Lars hade inte full uppsikt vare sig över Tunnelgatan på andra sidan barackerna eller på Luntmakargatan norrut, och man kan också anta att han hade sitt fokus just på den springande mannen han hörde, och som sedan passerade honom och fortsatte mot och uppför trapporna. Är det då omöjligt att han skulle missa om en annan människa också sprang från mordplatsen?

      Om Skandiamannen sprang först, och gärningsmannen efter honom, skulle Limousin-Jans
      springande man i brun skinnjacka innebära att tre personer inom en kort tidsrymd sprang
      från mordplatsen in i gränden. Eftersom den sistnämnde inte är identifierad och såvitt känt
      inte har hört av sig finns möjligheten att han på något sätt också är knuten till mordet – eller
      i varje fall till Olof Palmes närvaro på platsen. Han kan knappast vara gärningsmannen- signalementet är alltför olikt vad andra vittnen uppgett, och tidpunkten är fel.

      Som Jörgen frågar sig, var han en reservskytt? Var han den som skulle kontrollera att Olof Palme var oskadliggjord? Var hans uppgift på plats att förvirra och att få tankarna att ledas in i önskad riktning,
      till exempel mot PKK? Eller, slutligen, var han en övervakare som, utan planer på våld, hade haft i uppgift att observera vad Olof Palme hade för sig? Besynnerligt är att endast ett vittne uppger sig ha sett honom. Jörgens tanke att han kunde vara samma person som sågs stå tvärsöver gatan före mordet är intressant.

      Gick palmeutredarna någonsin ut i media och bad personen i brun skinnjacka höra av sig? Han kunde
      ju ha varit ett vanligt hederligt vittne, ur deras synpunkt sett. Varför skulle inte ett sådant höra av sig
      efteråt?

      1. Lars.
        Jag måste klargöra att jag köper ditt resonemang som fullt möjligt.

        Att Lars J kan ha missat den andre mannen under förutsättningen att han stod ett par meter in i den södra korridoren bakom barackbyggnaden borde ha avskärmat hela Luntmakargatan norrut.
        Fotsteg från två personer kan uppfattas som en person, det är inget konstigt.

        Man ska inte heller haka upp sig för mycket på den öppna larmade bakdörren som omtalas i förhören av skandiaväktarna.
        Den var med all tydlighet tillgänglig inifrån huset, men om man hade nyckel till garage och grind hade även den varit möjlig i ett sammanhang.

        Dock inte för Grand/Skandiamannen (enl Filter-hypotesen) pga tidsaspekten som redan spruckit av andra orsaker.

        I detta exempel fall finns åtminstone en klar möjlighet.

        Det fanns tydligen flera bakdörrar. Bl.a. den som skulle ha tillhört Stay behind, (tror jag läst det i en bok av Gunnar?), och med en nyckel skulle man ju komma in, men det måste ha varit en annan annan bakdörr.
        Jag eftersöker en skiss över Skandiahuset 1986, både internt och externt. Kanske kommer jag så småningom att kontakta stadsbyggnadskontoret.

        Resonemanget med Skandiahuset som flyktplan bygger väldigt mycket på Skandiamannens inblandning, men om han inte var inblandad, så blir det mindre hett.

        Jag är absolut med på resonemanget att två personer sprungit in på Tunnelgatan.
        Om mannen på åsen var Skandiamannen har jag inte lyckats bilda mig en klar uppfattning om, men i nuläget lutar det mot att det inte var det.

        Jag tänker mig också att ett eventuellt utrymme mellan barackerna kan vara en förbisedd omständighet.

    2. Alla vittnen som såg mordet riktade ju genast blicken på den fallne mannen, det fanns dock ett vittne som hade lite vidvinkelsyn eftersom han inte såg själva mordet, och det var Jan Nilsson. Han förstod bara att något hade hänt på andra sidan Sveavägen eftersom bilar gjort U-sväng och stannat där.

      Här kommer några korta citat från förhör med Jan N, som körde limousine vid mordtillfället.

      I sitt första vittnesförhör kl. 02:15 den 1986-03-01 säger Jan N bl.a. följande:

      ”Han såg då att en man sprang som ”fan” på Tunnelgatan mot en trång passage med byggnadsställningar”

      ”Han-. Vad jag uppfattade så sprang-, for han iväg samtidigt som dom kom fram-.”

      ”Men jag ser den där flickan som håller på med hjärtmassage, … och i samma veva tittar jag ser jag en karl som springer.”

      ”Jag la märke till honom när jag på Sveavägen-, alltså för att jag såg flickorna springa då var jag på Tunnelgatan-.”

      ”Ja. Alltså en brun-, ljusbrun jacka.”

      ”Ja, nån skinnjacka av nåt slag. … Men det är en skinnjacka, ljusbrunt alltså.”

      ”Jag såg bak, jag såg inte ansiktet utan bak. Jag såg han hade ingen mössa eller nånting, utan han var mörkhårig.”

      http://www.itdemokrati.nu/page36w.html

      Jan N ser aldrig mordet, han har rödljus och står på Tunnelgatan. Det första han ser är att en taxi gör en U-sväng på Sveavägen, sedan skymmer denna taxi mordplatsen för honom, han svänger sedan höger upp på Sveavägen och först då ser han en karl springa därifrån Tunnelgatan österut.

      Min bedömning är att Jan N inte kan ha sett gärningsmannen, då denne måste ha flytt medan Jan väntade på grönt. Dessutom är signalementet annorlunda än andra vittnens beskrivning av mördaren.

      Jag tror att det stod en man en bit in på Tunnelgatan intill fastigheten, han såg mordet men stoppade inte gärningsmannen utan stod kvar en liten stund, kanske bara 10-15 sekunder, för att se hur det gick.

      Eftersom han stod still, kanske 7-8 meter från mordplatsen, så noterade inget vittne honom före mordet, och efter skottlossningen tittade alla intensivt mot den fallne mannen.

      Denna man hade också möjligen sett Lars J uppe på Luntmakargatan, så han undvek att springa i famnen på honom.

      Denna teori bygger visserligen bara på två direkta vittnesuppgifter;
      1/ Lisbet Palmes första version om 2 gärningsmän
      2/ Jan N, när han efter ca 10 sekunder fick klart synfält in mot Tunnelgatan

      Och på Gösta Söderströms uppgifter;

      Ett vittne pekade Tunnelgatan österut, samtidigt som han ropade:
      ‘Dom sprang ditåt!’

      Men med tanke på situationen, före skottlossningen fanns det ingen orsak att lägga märke till vilka som fanns på platsen och efter skottlossningen tittade alla intensivt på den fallne mannen, så tycker jag att ovanstående beskrivning är sannolik.

      Även Lars Borgnäs har noterat Jan N:s vittnesuppgifter, se ”Palmemordet Walkie Talkies med Lars Borgnäs”, jag tror det var i del 1.

      1. Eftersom skotten faller när det blir grönt på Sveavägen bör ju Jan N köra upp på Sveavägen vid grönt ganska många sekunder efter skotten. Om han då ser någon springa iväg så kan det knappast vara gärningsmannen.

  44. Jag har själv haft funderingar på om det kan ha varit två gärningsmän, huvudsakligen grundat på LP vittnesmål och på den olarmade dörren på skandiahusets baksida.

    Men jag har inte kunna knyta ihop detta scenario på ett meningsfullt sätt så att det passar in för övrigt.

    (Jörgen G har tidigare kommenterat att den olarmade dörren troligen har en annan förklaring än att någon gärningsman tagit sig in där, dels att det är flera låsta dörrar före denna dörr, dels att det troligen var Anna-Lisa G som stängde den på sin rond. Kan man inte tänka sig att någon hållit upp de låsta dörrarna som vad jag förstår inte var utrustade med larm?)

    Om man ska tro på finskorna (hur trovärdigt är deras vittnesmål egentligen?), borde det då inte finnas ytterligare en person på platsen.

  45. ”hörde fotsteg bakom barackerna ”direkt” efter skotten” blir fel Borgnäs

    Vittnet Lars säger

    1986-03-01 ”därefter”
    1986-03-04 ”sedan”

    ”samtidigt” är ett ord polisen läggar i munnen på vittnet Lars 1986-04-04

    1. Ju snabbare efter skotten vittnet Lars hörde stegen, desto längre in på Tunnelgatan menar jag att den springande mannen bör ha stått vid mordtillfället. Därför kan detta vara intressant. Lars befann sig trots allt mer än 60 meter från mordplatsen. Höga byggbaracker som skärmade av ljudet stod emellan honom och den springande personen. Det hade dessutom strax innan slagit om till grönt ljus på Sveavägen, och trafikbruset bör ytterligare ha försämrat möjligheten att höra steg på långt håll.

      Vad säger då Lars om saken? Varken ”därefter” i första förhöret eller ”sedan” i det andra är direkta citat,
      de kan tolkas på det ena eller andra sättet. Däremot är ”samtidigt” i förhöret från 4 april direkt citat. Även i förhöret på plats den 27 augusti säger vittnet Lars enligt utskriften att han hör stegen ”samtidigt” som han hör kvinnan skrika till och placera sig intill den fallne mannen.

      Det ordvalet tyder på att den springande personen, som jag misstänker var Skandiamannen, bör ha befunnit sig en bra bit in på Tunnelgatan när Olof Palme mördades. Kanske stod han och såg på, på håll.
      Just det som hans hustru enligt Thomas Petterssons bok ansåg honom kapabel till.

  46. Har man sagt A får man säga B också…

    Om det var Skandiamannen som sprang uppför trapporna så var detta en del av mordkomplotten.

    Om Skandiamannen bara råkade befinna sig på mordplatsen och blev skrämd så borde han väl sprungit åt vänster på Luntmakargatan och sökt sig till sitt välbekanta Skandiahus.

    Om det var så här så förstår man varför Skandiamannen ville visa, i TV, hur duktig har var att springa på Tunnelgatan…

    Han lyckades lura PU och alla utredningar i över 30 år. GM och hans ev. medhjälpare gömde sig bakom byggbarackerna tills Lars J hade försvunnit uppför trappan och kunde sedan avvika i lugn och ro.

  47. Lär inte Skandiamannen ha sagt något i stil med att han pekade ut riktningen för M:s språngmarsch för ett par poliser att följa efter, men att han sedan glömt att berätta för dem någon annan detalj (hur GM såg ut så att de inte skulle missta honom för mördaren?) för dem och därför sprang efter dessa poliser själv igen?

    Men vilka var då dessa poliser, de borde väl i så fall ha kunnat identifiera SM efteråt?

    1. Det är väl fastslaget vilka poliser det var som kom först till platsen och påbörjade ”förförljelsen” av GM. Det borde ju ha varit/vara ganska enkelt att höra med dem om hur den som pekade ut ‘flyktvägen´för dem såg ut. Om det är så, och om det skulle ha varit/vara så att beskrivningen stämde in på SM så borde han ju ha kunnat avfärdats/avfärdas ganska snabbt som GM. Eller skulle han som ev. GM ha stannat kvar, väntat in poliserna som kom till platsen först, visat dem vilken väg de skulle ta, och sedan först knata efter själv för att reda ut sitt misstag om utseendet på GM, och sedan ha återvänt till brottsplatsen igen och blandat sig med andra vittnen på plats? Njae… (om inte då både SM och de första förföljande poliserna då på något sätt ingick i en komplott, och det är väl ett ‘långskott’, eller? Även om det inte kan uteslutas att poliser av något slag kan ha varit inblandade i en komplott).

      Det är – även – sådana här, små, detaljer som är/kan vara avgörande.

  48. Om man tar som utgångspunkt att Jan N är fullt vederhäftig i det han berättar, så kan vi ganska exakt tidsbestämma observationen.
    Han ser flickorna AH och KJ springa, och de hade ca 25 m från bilen till mordplatsen.
    Om den första springande mannen gett sig iväg direkt, och sprungit lika fort som dem, så borde han ganska precis kommit fram till byggbarackerna samtidigt som de kom fram till Palme.

    Det innebär att mannen med den ljusbruna skinnjackan legat minst 30 m bakom, och borde då vara framme vid baracken ungefär samtidigt som den förste springande mannen korsat Luntmakargatan.
    Han borde själv ha nått Luntmakargatan ungefär samtidigt som den förste mannen nått nedersta trappsteget.

    Men, så kan det inte ha gått till eftersom Lars J är ute i korsningen i detta skede.
    Han rör sig mot den norra sidan av byggbaracken, vilket skulle innebära att han nästan krockar med den efterföljande mannen.

    Har Jan N fel, eller finns det någon annan möjlighet?
    En enda möjlighet finns och det är att den skinnjacke-mannen inte alls kommit fram till Luntmakargatan, utan gömt sig mellan byggbarackerna.

    Kanske var det inte LJ som Lisbeth såg stående med ryggen tryckt mot barackbyggnaden?

    Jag kan inte hitta några uppgifter att LJ i något förhör hävdat att han var inne mellan vägg och byggbaracker på den norra/västra sidan i av korsningen
    Däremot att han stått på den östra sidan Luntmakargatan då han iakttog den springande mannen i trappen.

    Jag tycker att det finns anledning att lämna fältet fritt för att det kan ha varit en annan man som Lisbeth Palme sett.

    Mannen i ljusbrun skinnjacka.
    (Mannen i beige?)

  49. Väskan? Hade Skandiamannen alltid sin väska med? Var det vanligt att SE. ofta gjorde övertid? Vilket var det akuta jobbet som krävde denna övertid, åt vem gjordes detta jobbet? Höll han alltid sin kontorsdörr stängd? Vad hittade man i detta rum, när polisens teknikers undersökte? Även stämplingstider och rutiner längre bak i tiden gick väl att granska. Mycket dåligt att inte ens dessa enkla saker fått en offentlig förklaring. Finns förklaringar ens i Thomas Petterssons bok? Kan inte någon av dåvarande personal på Skandia besvara dessa frågor? Nog bör man väl ändå känna sina medarbetare om man år ut och år in jobbat på samma ställe,varför så tyst? Det kan väl inte vara någon fara i att besvara sådana frågor som dessa. PS/ Att Skandiamannen skulle ha hämtat ett vapen när han var ute vid 21/ tiden tror jag inte på. Nämns ens detta i TP:s bok?

    1. Niklas, här är några svar på dina frågor.

      TP sid 60: ”Sin bruna handledsväska bar han så ofta att både arbetskamrater och vänner betraktade den som hans signum.”

      TP sid 74: ”..[Per H] noterade även saker som ”[Skandiamannens]” dåliga ekonomi och att han hade stannat kvar ovanligt länge vid ytterligare tre tillfällen under februari”

      TP sid 150: Angående det låsta rummet. Det finns en hel sida med kommentarer. Speciellt från ett antal anställda, bl a förre chefen för Kontorssservice och mannen som ansvarade för Skandias skalskydd. Flera anledningar till varför rummet var låst räknas upp. Efter Per H’s utredning upphörde dörren att vara låst.

      TP sid 79: Det framgår att Per H och Hans-Olof O sökt genom Skandiamannens rum utan att hitta något av värde för utredningen.

      TP 213: ”Ett annat alternativ är att [Skandiamannen] förvarade ett vapen på sitt rum, i ett av sina låsta skåp”. TP nämner även andra alternativ, t ex det som sägs i Gärningsmannaprofilen.

      Jag har även läst någonstans om vad Skandiamannen arbetade med just den kvällen, men jag minns inte var jag läst det (kanske inte i TPs bok) eller vad det var.

      Det finns även en hel del annat i TP’s bok angående Skandia och dess historik. TP skriver även om Arne Irvell, Per H, Roland B och Erik Skoglund och andra som varit inblandade i ”utredningen” kring Skandiamannen.

      Även detta:
      TP sid 70: Här kommenteras Per H’s promemoria bestående av 20 punkter angående Skandiamannen.
      På samma sida nämns även Per H’s åsikt: ”[Skandiamannen] kom ut ur S44 då Palme passerade, gick ikapp paret Palme vid Tunnelgatan, sköt två skott och flydde Tunnelgatan söderut”.

      TP sid 65: ”Ja i [Skandiamannens] fall är det ju inte en siffra rätt, konstaterade Hans Holmer. Han har ju varit där uppe [på Brunkebergsåsen] med handväskan också tillade en av cheferna på´våldsroteln”.

  50. Lars J och dom andra med blåa jackor ..tja, tveksamt att deras vittnesmål kan räknas som sanningen. Ring klocka, ring:-) när alla klockor går fel.

    1. Jag gör som jag brukar, redigerar kommentarerna så att vittnen betecknas med förnamn och initial.

      Självklart vet alla som är insatta i Palmeutredningen vad vittnena heter. Men det är ett sätt från min sida att markera att när vi diskuterar här på bloggen så har vi andra människors integritet och privatliv i tankarna så gott det går.

      Ni som känner till min policy får gärna följa den när ni skriver. Den som inte gör det eller glömmer behöver inte bekymra sig, bloggen är modererad och jag går över sådant innan jag publicerar. Och när det gäller offentligt kända personer låter jag hela namnet stå. (Det går säkert att hitta inkonsekvenser i min redigering.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.