Gott nytt år – och några rader om Feldt, Ingvar Carlsson och konspirationsteorier

SÅ HÄR PÅ NYÅRSAFTON vill jag gärna rikta ett stort tack till alla er som följt den här bloggen under året och som också i glädjande stor utsträckning bidragit med egna, ofta mycket spännande, kommentarer.

För bloggen har det här blivit ett rekordår med hittills. När bara några timmar av året återstår visar statistiken att bloggen under 2018 haft 248 608 visningar fördelade på 56 423 besökare. 3 747 kommentarer har publicerats.

(Motsvarande siffror för 2017 var 56 868 visningar, 16 857 besökare och 444 kommentarer.)

Jag ser fram mot ett nytt givande år tillsammans med er. Och för den som till äventyrs har tid och lust att läsa något lite längre än dessa rader vill jag hänvisa till en kommentar jag nyss lagt ut. (Kommentaren tycks inte vara möjlig att läsa i mobiler, jag vet just nu inte varför. Den som drabbas av det problemet kan ladda ner den som pdf här.)

Den ingår i en diskussion som dykt upp på bloggen de senaste dagarna kring en gammal händelse från augusti 1995, Ingvar Carlssons plötsliga offentliggörande av sina planer på att avgå som statsminister. Beskedet kom dagen efter publiceringen av en krönika om polisspåret i Dagens Nyheter, skriven av förre finansministern Kjell-Olof Feldt.

Krönikan ledde till stor uppmärksamhet i övriga medier, men skriverierna självdog direkt när det blev känt att Carlsson skulle avgå.

Fanns det ett samband och hur såg det ut i så fall – dödade Carlsson storyn genom att berätta att han skulle lämna sitt uppdrag? Eller är det bara ett utslag av konspirationsteoretiskt tänkande att fundera i sådana banor?

Hela det här händelseförloppet har i alla fall särskilt aktualitet nu för att Kari och Pertti Poutiainen har publicerat en tredje upplaga av sin sedan länge slutsålda bok Inuti labyrinten. Det var nämligen den boken och dess omskakande slutsatser som Feldt lyfte fram i sin krönika.

Den som inte har läst den har en upplevelse framför sig. I min kommentar framför jag några kritiska synpunkter på boken. Men det hindrar inte att jag betraktar den som en av de allra viktigaste böckerna om det ouppklarade statsministermordet som finns att tillgå.

Detaljrikedomen om vad som skedde – och inte skedde – timme för timme på Stockholmspolisens ledningscentral är omtumlande. Och researchen bakom boken är extremt imponerande.

Och nu behöver den som saknar boken inte längre gå till biblioteket eller leta desperat på antikvariaten.

Som sagt: gott nytt år och låt oss ses i spalterna 2019!

Annonser

Slutreplik från Thomas Pettersson – Saknas: en alternativ förklaring till Skandiamannens ”försvunna” 20 minuter

I april 1986 medverkade Skandiamannen i ett inslag i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport och gav sin version av vad som hände sedan han lämnat arbetsplatsen. Bild från TV-inslaget.

Med detta inlägg från Thomas Pettersson, författare till boken Den osannolika mördaren, avslutas debatten mellan honom och mig om Skandiamannen på den här bloggen.

Givetvis kommer det att vara möjligt för bloggens läsare att diskutera vidare i kommentarsfältet. Och det också hända att jag själv bidrar med någon enstaka kort synpunkt, i så fall också i kommentarsfältet. Men i princip tror jag mig ha sagt mitt i denna debatt för närvarande.

Annars kan jag bara hålla med Thomas Pettersson om att diskussionen varit bra för kunskapsläget om vad som hände på Sveavägen. Och jag kan också instämma i hans avslutande önskan till bloggens läsare om en god jul och ett gott nytt år.

Tidigare inlägg om Skandiamannen:

Är Skandiamannen lösningen på mordgåtan? – min recension av Thomas Petterssons artikel om Skandiamannen i tidskriften Filter. 24 maj 2018.

Bokslut över en osannolik mördare – min recension av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. 26 oktober 2018.

Ett bokslut utan bett – Thomas Pettersson svarar på min recension. 31 oktober 2018.

Oenigheten gäller bara en sak – jag replikerar på Thomas Petterssons svar. 5 november 2018.

Skandiamannen låter sig inte bortförklaras – Thomas Pettersson replikerar. 15 november 2018.

Thomas Pettersson höjer tonläget – min slutreplik. 21 november 2018.

Han var inte mördaren, men kan ha varit mannen på åsen – Lars Borgnäs presenterar en alternativ infallsvinkel. 25 november 2018.

Till det kommer sammanlagt enligt min senaste sammanräkning 1 465 kommentarer fördelade på de olika inläggen – många av dem mycket initierade och genomtänkta.

Så fort jag hinner återkommer jag för övrigt med en recension av Jan Stocklassas: Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet. Men jag kan inte lova att det blir före jul. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

GUNNAR WALL SVARADE PÅ mitt inlägg i diskussionen om Skandiamannens roll som varande den person som ändade statsminister Olof Palmes liv – eller inte. Men debatten tar också upp Gunnar Walls roll som sakkunnig och expert när det gäller Palmemordet.

I sitt inlägg missar Wall – avsiktligt eller oavsiktligt- poängen. Det var inte Walls roll som faktagranskare av Jan Stocklassas bok jag främst reagerat för. Att vara faktagranskare innebär att ha en passiv roll gentemot skribenten: man läser en text, kollar att de angivna sakförhållandena stämmer, korrigerar om man ser några fel och returnerar, ibland med några förklarande rader.

Men Gunnar Wall har ju haft en annan roll och ett annat inflytande. Jan Stocklassa säger sig ha skrivit boken under Gunnar Walls ”nitiska överinseende”, fått lära sig att det räcker att hålla sig till fakta och hålla tillbaka driften att presentera obekräftade uppgifter. På vägen har Gunnar Wall dessutom lärt honom en massa nytt om Palmemordet. Här har vi en dialog och ett kunskapsutbyte som går långt förbi den passiva faktagranskningen.

Till stora delar har Wall och Stocklassa en samsyn om hur Palmemordet gick till. Det är väl naturligt att de båda har talat en hel om det – mycket omfattande – mordscenario som avslutar boken.

För den breda allmänheten är Gunnar Wall en betrodd Palmeexpert, framförallt efterfrågad av kvällstidningar och sociala media. I SVT är det i första hand Leif GW Persson som med sin kriminologutbildning och forskarbakgrund ska garantera en objektiv och saklig hållning när gäller att bistå journalister med kunskap om brott och brottsbekämpning.

Med Gunnar Wall är det annorlunda. Han driver sin hypotes om en konspiration och ett mötesscenario målmedvetet. Att Wall ska hårdgranska eller rent av leverera hård kritik av böcker eller uppgifter som stämmer överens med hans egen syn på hur mordet gick till kan man inte förvänta sig – vem sågar av den gren man själv sitter på?

Han säger själv att han inte är objektiv. ”Vem är det”, frågar han retoriskt. Jo, jag skulle säga att sagde professor Persson väl fyller kraven för en objektiv bedömare av material som rör Palmemordet. Trots att han själv deklarerat hur han tror att Palmemordet gått till, bedömer han de sakuppgifter som rör mordet utifrån den professionalism som utbildning och erfarenhet givit honom.

När Leif GW Persson träder tillbaka (något som han själv ofta flaggar för), blir Gunnar Wall ännu viktigare som vår främste sakkunnige på området. Då blir det extra viktigt för Wall att inför allmänheten hålla isär rollerna som dels förespråkare för ett givet mordscenario, dels uppträda som (oberoende?) sakkunnig på området.

Jag ska avsluta min del av debatten om Skandiamannen genom att gå tillbaka till de tio punkter våra diskussioner har kretsat kring. Jag gör det med förhoppning att inte bloggläsarna tappat allt för många trådar och ska försöka tillföra lite nya uppgifter och synpunkter som kan vara intressanta.

1. Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden?

Det finns inga uppgifter om att någon person sett Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden. Där är jag och Gunnar Wall överens, och det är inte heller att räkna med, anser jag.

Däremot finns det ingen anledning att tvivla på väktaren Anna-Lisa G:s uppgifter om att Skandiamannen kom tillbaka till Skandiahuset efter att ha ätit (eller druckit) middag. Hon har uppgett det både i samtalen med Per Häggström och i polisförhören och hänger upp det på att Skandiamannen förklarade för henne att han jobbar över för att bli klar med ett jobb innan semestern (ett uppdrag som är okänt för hans närmaste medarbetare). Hon känner dessutom att han luktar alkohol.

Skandiamannen uppger i förhöret att han inte varit utanför huset under kvällen. Gunnar Wall frågar sig om han helt enkelt minns fel. Att Skandiamannen ljuger om ett antal av sina förehavanden under mordkvällen vet vi. Man skulle ju förstås kunna hävda att han minns fel om sitt samtal med Lisbet Palme och språngmarschen redan i sina tidiga förhör. Men, det är det förstås ingen som gör, här det uppenbart att han ljuger.

Det kan inte uteslutas att han faktiskt minns fel om middagsätandet, men särskilt troligt är det inte. När han får frågan sju veckor efter mordet har han aktualiserat mordkvällen ett antal gånger, både i polisförhör och i samtal med vänner och arbetskamrater. Här är det anmärkningsvärt att han till arbetskamrater och grannar inte berättar att han återvänder till Skandiahuset 20 minuter efter att han stämplats ut. Hans närmaste arbetskamrat uppfattar det i stället som att han efter att ha gjort sina insatser på brottsplatsen åkt direkt hem. Det är också det intrycket man får av Rapport-inslaget den 6 april.

Att Skandiamannen, enligt Wall, vill dölja att han varit ute tidigare på kvällen på grund av sitt drickande är långsökt. Att han och andra medarbetare gick ut för att äta när man jobbade över var inget konstigt. Att han skulle behöva redogöra för sina alkoholvanor genom att berätta att han ätit middag var inte givna polisiära följdfrågor.

2. Är Skandiamannen på plats vid 23-tiden?

Vidare resonerar Gunnar Wall om att det uppenbarligen befunnit sig flera personer som uppträtt avvikande utanför Grand vid 23-tiden, och att det skulle ställa till bekymmer för min teori om Skandiamannen.

Här har vi samma problem som alltid: det gäller att kunna knyta de avvikande personerna utanför Grand till mordet. Hittills är det bara Skandiamannen som ens låtit oss pröva den möjligheten – övriga personer som skulle kunna vara intressanta är inte identifierade.

Gunnar Wall resonerar vidare om det rationella i att Skandiamannen (enligt mitt planerat mord-scenario) skulle ha haft med sig vapnet och övervägt att mörda Palme redan utanför biografen. Det skulle ha varit svårt att genomföra, och han måste återvända till Skandiahuset för att stämpla ut.

Min generella kommentar till det är att mordet på statsministern, enligt min uppfattning, inte är rationellt och väl planerat. Inte heller är rationalitet och planering det som utmärker gärningsmannen. För Skandiamannens del får vi också räkna med att han stärkt sig med alkohol under kvällens lopp.

3. Är Grandmannen och mördaren samma person?

Här kommer inte Gunnar Wall med något nytt i sak, och jag konstaterar att avvikelserna mellan Grandmannen och gärningsmannen inte är så stora att de är avgörande. Den person som Mårten Palme samt Anneli K och Margareta S iakttog utanför Grand vid 23-tiden hade med god sannolikhet stålbågade glasögon. Det hade inte gärningsmannen, men glasögon är lätta att förvara i en ficka och Skandiamannen klarade sig hyfsat utan glasögon.

När det gäller huvudbonad så gör Gunnar W ett nummer av att jag kallat taxichauffören Anders D:s beskrivning av gärningsmannen huvudbonad för ”kepsliknande” och att jag tänjt på sanningen för att det ska passa mina syften.
Andes D säger i sitt mest utförliga förhör att gärningsmannen bär ”en blandning mellan herrhatt och Sherlock Holmes-mössa”. Det vill säga, det är en huvudbonad med skärm eller brätte över pannan och uppvikta öronlappar (det typiska för Sherlock Holmes-mössan). Det kallar jag gärna en ”kepsliknande huvudbonad” utan att tycka att leder tankarna fel. Gunnar W får gärna komma på något bättre namn för den huvudbonad som Anders D beskriver.

Poängen kvarstår dock: den huvudbonad Anders D beskriver ligger nära den keps som väktarna beskriver att Skandiamannen brukar bära. Skandiamannen raljerar om sin keps på måndagen efter mordet inför bland andra sin prao-elev på jobbet: ”Nu kan jag inte ha min favoritkeps mera”

4. Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception.

Här hänvisar Gunnar W till några blogginlägg som säger att det inte är möjligt att på cirka 4 minuter ta sig från Grand till Skandias reception. Jag hävdar motsatsen utifrån egna och andras promenader och tidsmätningar.

5. Vilken person var det vittnet Nicola F såg?

Den officiella versionen, som också är Gunnar W:s ståndpunkt, är att det var vittnet Anders B som Nicola F såg promenera bakom makarna Palme.

För mig ringer fortfarande Palmeutredaren Jan Länninges ord, framförda med en lätt suck: ”Ja, det är ju inte klarlagt, va” när frågan kom på tal. Det som talar mot att det var Anders B är bland annat hans eget vittnesmål om att han aldrig befann sig så lång norrut på trottoaren. Han påminner heller inte det minsta om att vara en säkerhetsvakt, det intryck som Nicola F har av personen han möter.

Om det skulle vara Anders B har han alltså vandrat bakom makarna Palme i minst en minut innan skotten faller. Hela tiden har han haft paret Palme nära och inom sitt synfält. Ja, han borde väl till och med blivit vittne till det möte som Gunnar Wall hävdar har ägt rum.

Allt detta lyser med sin frånvaro i Anders B:s vittnesmål. Han upptäcker paret Palme och gärningsmannen helt kort före mordet. Hans vittnesmål om trion som går framför honom startar vid en tidpunkt som verkar rimlig utifrån att han är placerad i närheten av den reklampelare vi brukar använda som riktmärke.

När det gäller gärningsmannens rörelsemönster finns det, som Gunnar W påpekar många olika uppgifter. Taxichauffören Anders D, som ju spelar en viktig roll i Gunnar W:s egen teori om vad som hände på brottsplatsen, säger i sitt första förhör att gärningsmannen ” inte sprang med en yngre mans vighet utan rörde sig något långsamt i steget”. I sitt nästa förhör förtydligar han med gärningsmannen verkade ”lite otymplig, nästan klumpig och stel” och att han inte sprang särskilt snabbt. Anders D poängterade att han själv var kroppsbyggare och fäste sig vid sådana detaljer.

Andra, exempelvis Leif GW Persson, har påpekat att det var isigt och halt på sina ställen på Tunnelgatan och att det påverkade gärningsmannens rörelsemönster. Just det förhållandet dyker upp hos vittnet Yvonne N på David Bagares gata. Hon noterar att den springande man hon möter halkade ” och snubblade hela tiden” vilket talade för att han inte bar stövlar eller grova skor.

Hon fick också en känsla att personen hade svårt att springa, att han hade dålig kondition eller ”av annan orsak”.

Att gärningsmannen bar lågskor var de fåtaliga vittnena som överhuvudtaget nämnde skorna överens om. Vittnet Anders B lade till att sulan kunde vara vit, vilket i så fall kan tyda på ett par inneskor med lädersula.

Att en gärningsman har så ”dåligt på fötterna” talar mot en professionell gärningsman och en planerad handling. Eller som Stieg Larsson träffande uttrycker det i sin egen gärningsmannaprofil The case of the Lonesome Loonie, återgiven i Jan Stocklassas nyutkomna bok: ”Vittnesmål hävdar att han bar lågskor på sig, trots att det inte bara var vinter och smällkallt, utan också ganska isigt fläckvis”

Skandiamannen var både reumatiker och bar lågskor. Hur illa det vara med hans reumatism den här kvällen vet vi inte, däremot att han bar lågskor. Och det kan också, som jag ser det, vara förklaringen till att den person Nicola F såg gick ”underligt” eller haltande.

Ju längre ut på trottoaren ut mot körbanan man gick, desto sämre var det med snöröjningen. Och då kommer vi in på hur långt ut på trottoaren den man som gick bakom paret Palme befann sig.

Jag har lutat mig mot rekonstruktionen och det foto som är taget från detta tillfälle. Där går gärningsmannen längre ut mot körbanan än vad Nicola F anger vid sitt tidigare förhör i polishuset.

Nu hävdar Gunnar Wall att uppgifterna i förhören är mer tillförliga än de uppgifter som framkommer på plats under en rekonstruktion. Det är ett märkligt resonemang där jag inte tror att värst många brottsutredare håller med: rekonstruktioner på plats anordnas ju för att det då är lättare för vittnen att vara korrekta med avstånd och tidsuppgifter. Annars vore det väl inte stor vits med hela arrangemanget? Ja, Gunnar Walls eget resonemang om ett mötesscenario bygger ju till stor på den rekonstruktion med tidtagning på plats som genomfördes med samma Nicola F.

Och: om den person Nicola F mötte befunnit sig så nära honom som Wall vill ha det till, borde Nicola F väl ha något mera att berätta om hans ansikte? Lagt märke till hans skäggväxt och även den väska Anders B bar över axeln på vänster sida?

6. Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?

Här kommer inte Gunnar Wall med inte med något nytt, utan fortsätter försvara Skandiamannens felaktiga uppgifter med att han varit slarvig eller i alla fall inte medvetet ljuger om sin tid. Att han medvetet ljuger om att han kollat upp sin utpasseringstid några dagar innan lämnar sitt vittnesmål i tingsrätten kan vi ändå slå fast. Hade han kontrollerat sin utpasseringstid hade han fått tala med Roland Bergström igen – och då hade han fått tidsuppgiften 23.19. Det är den tidsuppgift Roland B uppgivit i alla sammanhang – nu senast i en intervju i Expressen den 24 maj i år som är lätt att hitta på nätet.

7. Hur trångt om tid är det för Skandiamannen för att utföra mordet när han kommit ut på gatan?

Här repeteras vår tidigare diskussion om vad som är det troligaste förloppet och tidsåtgången för Skandiamannen sedan han dragit sitt kort i kortläsaren. Ingen nytt framkommer, och våra respektive ståndpunkter om vad är rimligt kvarstår.

Vi är båda överens om att Skandiamannen troligen samtalade med väktarna. Det intressanta med detta är att Skandiamannen själv förnekar att han talade med väktarna – varför då, kan man undra?

Den rimligaste förklaringen till detta är att han redan dagen efter mordet har anledning att slå fast att han har väldigt bråttom till T-banan för vidare transport hem till Täby. Den brådskan ska sedan få förklara varför han inte såg något av den gärningsman han bordet ha iakttagit eller själva händelseförloppet, eller för den delen Anders B som skulle ha gått 10-talet meter framför Skandiamannen.

Brådskan understryker och utvecklar han sedan med ett långvarigt tittande på sitt armbandsur intill ett skyltfönster. Det ska förklara varför han inget såg av själva händelseförloppet eller personer strax för mordet.

Om han nu hade så bråttom att varken såg eller hörde (ja, ett skott hörde han) något av det som hände bara dryga 20-talet meter framför honom på gatan så hade det rimmat illa med att han stått och pratat bort ens halvminuten med väktarna.

Redan på sin väg inne i Skandiahuset på väg mot receptionen har han bråttom, han vet vilka tider som gäller om han ska hinna med lämpliga förbindelser hem.

8. Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?

Här väljer Gunnar Wall att inte kommentera det brottsplatsvittne som faktiskt påtalade att han sett Skandiamannen i media och reagerat med misstänksamhet på detta. Vittnet Leif L gör det på en direkt fråga – hur hade det set ut om alla vittnen på brottsplatsen fått samma fråga? Eller förevisats bilden av Skandiamannen? Och, som jag tidigare framhållit, flera av nyckelvittnena hölls sig medvetet från media för att inte låta sig påverkas – och för att det var en jobbig och skrämmande situation.

Frågan är dessutom relevant även när det gäller Skandiamannen närvaro på brottsplatsen EFTER skotten. Skulle inte samma brottsplatsvittnen ha reagerat för och kunnat berätta om vad Skandiamannen egentligen hade för sig under de 20 minuter som förflöt mellan hans ut- och inpassering på Skandia?

Om det nu var så att Skandiamannen befann sig i närheten av den skjutne statsministern – helt nära eller på avstånd – borde väl någon ha reagerat på hans berättelse och hört av sig Palmeutredarna med uppgifter om vad han i verkligheten sysslade med?

Liksom de poliser som var på brottsplatsen eller den polis som Skandiamannen påstår avfärdade honom. Det saknas helt enkelt vittnesuppgifter som kan ge oss en trovärdig alternativ förklaring till vad Skandiamannen sysslade med under sina 20 ”försvunna” minuter utanför Skandiahuset.

Det finns annat att fundera över som rör Skandiamannen och hans förhållande till media. Vid ett föredrag i ABF-huset i slutet av november påtalade en av åhörarna det märkliga i att Skandiamannen så obesvärat visade upp sig i media dagen efter mordet. Namnet och sysselsättningen gjorde honom lätt identifierbar. Åhöraren var väl bekant med ett av nyckelvittnena på platsen och kunde berätta hur rädd vittnet varit tiden efter mordet, en rädsla han delade med övriga nyckelvittnen jag talat med.

Rädslan var befogad, det talades om ett professionellt organiserat mord. Hans Holmér och andra försågs med livvakter och ledningsrummet förstärktes för att klara ett terrorangrepp. Att då nyckelvittnena var oroliga för sin egen säkerhet (i vissa fall gäller det fortfarande) är inte underligt.

Att den så omtalat ”fege” Skandiamannen inte bekymrar sig ett dyft över sin egen säkerhet kan man sannerligen undra över. Ja, inte heller hans fru oroar sig över att han exponeras som vittne på brottsplatsen i media, och att han därigenom skulle kunna bli utsatt för skrämselattacker eller ännu värre. Exfruns största bekymmer är i stället om journalister ska vantolka hans vittnesmål så att han blir misstänkt för att vara mördaren. Så, medan andra vittnen knappt vill visa sig utanför dörren söker Skandiamannen upp media så snabbt han bara kan.

Skandiamannen sökte upp rampljuset, han ville bli uppmärksammad. Om detta vittnar alla närstående. Därför är det obegripligt att han skulle missa chansen att bli intervjuad och plåtad direkt efter mordet om han varit på brottsplatsen som vittne. I efterhand har de reportrar och fotografer som var först på brottsplatsen berättat om det historiska ögonblicket. Vittnet Anna H berättar i sin bok 30 år av tystnad hur de första journalisterna och fotograferna upphetsat jagade vittnen som hade något att berätta, en av journalisterna utbrister: ”Vilket scoop, helt galet ”

Oavsett hur lite eller mycket Skandiamannen haft att berätta om mordet, hade han naturligtvis inte missat tillfället att på plats berätta för journalisterna vad han varit med om. Helst fotograferad i någon dramatisk pose som Anna H och taxichauffören Anders D. De första fotograferna var på plats runt 8 minuter efter mordet, journalisterna strax efter. Det fanns alltså gott tid om för Skandiamannen att ge sig till känna.

Så skedde inte, och det understryker det sannolika i att Skandiamannen överhuvudtaget inte befunnit sig på brottsplatsen efter att skotten fallit och gärningsmannen sprungit iväg. Däremot kan Skandiamannen knytas till brottsplatsen genom sin tidiga och unika observation av vittnet Lars J på Luntmakargatan, mot det så kallade Kulturhusets fasad. Enligt min uppfattning sker den observationen vid något eller några tillfällen under Skandiamannens flyktväg längs Tunnelgatan med sina avslutande trappor.

9. Om Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen

Här presenterar Gunnar Wall en lång genomgång av Söderbloms göranden och låtanden under sin tid i utredningen, liksom även delvis Ingemar Krusell. I sak kommer vi dock ingen vart: vi vet fortfarande inte hur bra eller dålig Söderbloms utredning var. Dessutom slår Gunnar W in öppna dörrar: både Söderblom och Krusell var väl medvetna om att det arbete Söderblom gjort med att kartlägga personer i det aktuella området runt brottsplatsen inte kunde vara hundraprocentigt heltäckande. Inte ens i kombination med åsyna vittnen och rekonstruktionerna kan vi göra anspråk på att veta exakt vad som hände på Sveavägen minuterna före och efter mordet.

Jag kan bara konstatera att i det förundersökningsmaterial som föreligger, finns det med största sannolikhet inget som kan ge en alternativ förklaring till vad Skandiamannens sysslat med under hans försvunna 20 minuter.

10. Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren.

Det är sant att Skandiamannen inte har någon historia av våldsamheter eller brottslighet. Den egenskapen har han gemensamt med andra politiska attentatsmän, både historiskt och i nutid.

Det han också har gemensamt med politiska mördare är en psykologisk profil och politiskt motivation som tillsammans ger de mentala förutsättningarna för att begå handlingen.

Mina samtal med familj, vänner och grannar har visat på att man har haft svårt att hantera historien runt Skandiamannen. Några exempel ur boken ska jag kort nämna:

Den person som gav mig tipset om vapensamlaren dröjde mer än ett år med att berätta om honom – trots att källan var väl medveten om att i hans samling fanns ett antal relevanta Palmevapen.

Och så har vi exfrun. Hon har ”talat mycket” med vapensamlaren om Skandiamannen och underströk att vapensamlaren inte hade något saken att göra.

Vad fanns där att tala med vapensamlaren om, såvitt saken var solklar och Skandiamannen oskyldig?

Eller ta den yngre brodern som inte kunde se Skandiamannen som gärningsman, men inte heller kunde utesluta det. Om han var gärningsmannen skulle det vara för att får en stjärna i kanten i kretsar han såg upp till, ansåg brodern.

”Med åren blev han en komplicerad historia” sade den barndomsvän som känt Skandiamannen allra längst. Och i det omdömet kunde de närmaste instämma.
Vi ska komma ihåg att det inte är ett preskriberat brott vi talar om, vilket innebär att alla uppgifter som lämnas innebär konsekvenser för uppgiftslämnaren. Det är en pågående brottsutredning, något som Skandiamannens exfru, vapensamlarens dotter med flera blivit påminda om 32 år efter mordet på Sveavägen.

Till slut…
I våra meningsutbyten har Gunnar Wall främst skjutit in sig på tidsproblematiken vid Skandiamannens utpassering och om Grandmannen kan vara Skandiamannen och till och med mördaren. Resonemangen har varit relevanta och intressanta, och för första gången har vi haft en Grandman som gått att ta på allvar och pröva mot förundersökningsmaterialet. Ifrågasättandet rör dock endast ett av de tre möjliga scenarior jag tagit upp i min bok.

Den bärande delen i historien om Skandiamannen är vad som händer efter att Skandiamannen lämnat Skandiahusets entré. Där finns den obesvarade frågan om vilken person det är som vittnet Nicola F möter gående bakom paret Palme. Framförallt ligger fokus på vad Skandiamannen gjorde under sina 20 minuter innan han, chockad och upplöst, återkommer till Skandias reception och vidare in i huset.

Jag hävdar att det förundersökningsmaterial vi har tillgång till stödjer slutsatsen att Skandiamannen sköt Olof Palme. Någon alternativ förklaring till vad Skandiamannen sysslar med under sina 20 minuter har inte Gunnar Wall presenterat i sitt eget material. Vi kommer inte längre än ”han kan ha stått i närheten” eller hänvisningar till inlägg på hans blogg eller till andra bloggar (inlägg som jag kommer att läsa närmare och besvara).

Även om tonläget varit kärvt emellanåt, så har meningsskiljaktigheterna gett kunskapsläget en knuff framåt. Båda sidor upplever sig säkert som stärkta i sina respektive uppfattningar, men har kanske också fått några tankeställare att jobba vidare med.

Så, med en förhoppning om att den långa diskussionen har varit givande och inte blev alltför krånglig att följa får jag önska alla intresserade bloggläsare en God Jul och ett Gott nytt År!