Slutreplik från Thomas Pettersson – Saknas: en alternativ förklaring till Skandiamannens ”försvunna” 20 minuter

I april 1986 medverkade Skandiamannen i ett inslag i Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapport och gav sin version av vad som hände sedan han lämnat arbetsplatsen. Bild från TV-inslaget.

Med detta inlägg från Thomas Pettersson, författare till boken Den osannolika mördaren, avslutas debatten mellan honom och mig om Skandiamannen på den här bloggen.

Givetvis kommer det att vara möjligt för bloggens läsare att diskutera vidare i kommentarsfältet. Och det också hända att jag själv bidrar med någon enstaka kort synpunkt, i så fall också i kommentarsfältet. Men i princip tror jag mig ha sagt mitt i denna debatt för närvarande.

Annars kan jag bara hålla med Thomas Pettersson om att diskussionen varit bra för kunskapsläget om vad som hände på Sveavägen. Och jag kan också instämma i hans avslutande önskan till bloggens läsare om en god jul och ett gott nytt år.

Tidigare inlägg om Skandiamannen:

Är Skandiamannen lösningen på mordgåtan? – min recension av Thomas Petterssons artikel om Skandiamannen i tidskriften Filter. 24 maj 2018.

Bokslut över en osannolik mördare – min recension av Thomas Petterssons bok Den osannolika mördaren. 26 oktober 2018.

Ett bokslut utan bett – Thomas Pettersson svarar på min recension. 31 oktober 2018.

Oenigheten gäller bara en sak – jag replikerar på Thomas Petterssons svar. 5 november 2018.

Skandiamannen låter sig inte bortförklaras – Thomas Pettersson replikerar. 15 november 2018.

Thomas Pettersson höjer tonläget – min slutreplik. 21 november 2018.

Han var inte mördaren, men kan ha varit mannen på åsen – Lars Borgnäs presenterar en alternativ infallsvinkel. 25 november 2018.

Till det kommer sammanlagt enligt min senaste sammanräkning 1 465 kommentarer fördelade på de olika inläggen – många av dem mycket initierade och genomtänkta.

Så fort jag hinner återkommer jag för övrigt med en recension av Jan Stocklassas: Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet. Men jag kan inte lova att det blir före jul. /Gunnar Wall


Av Thomas Pettersson

GUNNAR WALL SVARADE PÅ mitt inlägg i diskussionen om Skandiamannens roll som varande den person som ändade statsminister Olof Palmes liv – eller inte. Men debatten tar också upp Gunnar Walls roll som sakkunnig och expert när det gäller Palmemordet.

I sitt inlägg missar Wall – avsiktligt eller oavsiktligt- poängen. Det var inte Walls roll som faktagranskare av Jan Stocklassas bok jag främst reagerat för. Att vara faktagranskare innebär att ha en passiv roll gentemot skribenten: man läser en text, kollar att de angivna sakförhållandena stämmer, korrigerar om man ser några fel och returnerar, ibland med några förklarande rader.

Men Gunnar Wall har ju haft en annan roll och ett annat inflytande. Jan Stocklassa säger sig ha skrivit boken under Gunnar Walls ”nitiska överinseende”, fått lära sig att det räcker att hålla sig till fakta och hålla tillbaka driften att presentera obekräftade uppgifter. På vägen har Gunnar Wall dessutom lärt honom en massa nytt om Palmemordet. Här har vi en dialog och ett kunskapsutbyte som går långt förbi den passiva faktagranskningen.

Till stora delar har Wall och Stocklassa en samsyn om hur Palmemordet gick till. Det är väl naturligt att de båda har talat en hel om det – mycket omfattande – mordscenario som avslutar boken.

För den breda allmänheten är Gunnar Wall en betrodd Palmeexpert, framförallt efterfrågad av kvällstidningar och sociala media. I SVT är det i första hand Leif GW Persson som med sin kriminologutbildning och forskarbakgrund ska garantera en objektiv och saklig hållning när gäller att bistå journalister med kunskap om brott och brottsbekämpning.

Med Gunnar Wall är det annorlunda. Han driver sin hypotes om en konspiration och ett mötesscenario målmedvetet. Att Wall ska hårdgranska eller rent av leverera hård kritik av böcker eller uppgifter som stämmer överens med hans egen syn på hur mordet gick till kan man inte förvänta sig – vem sågar av den gren man själv sitter på?

Han säger själv att han inte är objektiv. ”Vem är det”, frågar han retoriskt. Jo, jag skulle säga att sagde professor Persson väl fyller kraven för en objektiv bedömare av material som rör Palmemordet. Trots att han själv deklarerat hur han tror att Palmemordet gått till, bedömer han de sakuppgifter som rör mordet utifrån den professionalism som utbildning och erfarenhet givit honom.

När Leif GW Persson träder tillbaka (något som han själv ofta flaggar för), blir Gunnar Wall ännu viktigare som vår främste sakkunnige på området. Då blir det extra viktigt för Wall att inför allmänheten hålla isär rollerna som dels förespråkare för ett givet mordscenario, dels uppträda som (oberoende?) sakkunnig på området.

Jag ska avsluta min del av debatten om Skandiamannen genom att gå tillbaka till de tio punkter våra diskussioner har kretsat kring. Jag gör det med förhoppning att inte bloggläsarna tappat allt för många trådar och ska försöka tillföra lite nya uppgifter och synpunkter som kan vara intressanta.

1. Var Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden?

Det finns inga uppgifter om att någon person sett Skandiamannen vid Grand vid 21-tiden. Där är jag och Gunnar Wall överens, och det är inte heller att räkna med, anser jag.

Däremot finns det ingen anledning att tvivla på väktaren Anna-Lisa G:s uppgifter om att Skandiamannen kom tillbaka till Skandiahuset efter att ha ätit (eller druckit) middag. Hon har uppgett det både i samtalen med Per Häggström och i polisförhören och hänger upp det på att Skandiamannen förklarade för henne att han jobbar över för att bli klar med ett jobb innan semestern (ett uppdrag som är okänt för hans närmaste medarbetare). Hon känner dessutom att han luktar alkohol.

Skandiamannen uppger i förhöret att han inte varit utanför huset under kvällen. Gunnar Wall frågar sig om han helt enkelt minns fel. Att Skandiamannen ljuger om ett antal av sina förehavanden under mordkvällen vet vi. Man skulle ju förstås kunna hävda att han minns fel om sitt samtal med Lisbet Palme och språngmarschen redan i sina tidiga förhör. Men, det är det förstås ingen som gör, här det uppenbart att han ljuger.

Det kan inte uteslutas att han faktiskt minns fel om middagsätandet, men särskilt troligt är det inte. När han får frågan sju veckor efter mordet har han aktualiserat mordkvällen ett antal gånger, både i polisförhör och i samtal med vänner och arbetskamrater. Här är det anmärkningsvärt att han till arbetskamrater och grannar inte berättar att han återvänder till Skandiahuset 20 minuter efter att han stämplats ut. Hans närmaste arbetskamrat uppfattar det i stället som att han efter att ha gjort sina insatser på brottsplatsen åkt direkt hem. Det är också det intrycket man får av Rapport-inslaget den 6 april.

Att Skandiamannen, enligt Wall, vill dölja att han varit ute tidigare på kvällen på grund av sitt drickande är långsökt. Att han och andra medarbetare gick ut för att äta när man jobbade över var inget konstigt. Att han skulle behöva redogöra för sina alkoholvanor genom att berätta att han ätit middag var inte givna polisiära följdfrågor.

2. Är Skandiamannen på plats vid 23-tiden?

Vidare resonerar Gunnar Wall om att det uppenbarligen befunnit sig flera personer som uppträtt avvikande utanför Grand vid 23-tiden, och att det skulle ställa till bekymmer för min teori om Skandiamannen.

Här har vi samma problem som alltid: det gäller att kunna knyta de avvikande personerna utanför Grand till mordet. Hittills är det bara Skandiamannen som ens låtit oss pröva den möjligheten – övriga personer som skulle kunna vara intressanta är inte identifierade.

Gunnar Wall resonerar vidare om det rationella i att Skandiamannen (enligt mitt planerat mord-scenario) skulle ha haft med sig vapnet och övervägt att mörda Palme redan utanför biografen. Det skulle ha varit svårt att genomföra, och han måste återvända till Skandiahuset för att stämpla ut.

Min generella kommentar till det är att mordet på statsministern, enligt min uppfattning, inte är rationellt och väl planerat. Inte heller är rationalitet och planering det som utmärker gärningsmannen. För Skandiamannens del får vi också räkna med att han stärkt sig med alkohol under kvällens lopp.

3. Är Grandmannen och mördaren samma person?

Här kommer inte Gunnar Wall med något nytt i sak, och jag konstaterar att avvikelserna mellan Grandmannen och gärningsmannen inte är så stora att de är avgörande. Den person som Mårten Palme samt Anneli K och Margareta S iakttog utanför Grand vid 23-tiden hade med god sannolikhet stålbågade glasögon. Det hade inte gärningsmannen, men glasögon är lätta att förvara i en ficka och Skandiamannen klarade sig hyfsat utan glasögon.

När det gäller huvudbonad så gör Gunnar W ett nummer av att jag kallat taxichauffören Anders D:s beskrivning av gärningsmannen huvudbonad för ”kepsliknande” och att jag tänjt på sanningen för att det ska passa mina syften.
Andes D säger i sitt mest utförliga förhör att gärningsmannen bär ”en blandning mellan herrhatt och Sherlock Holmes-mössa”. Det vill säga, det är en huvudbonad med skärm eller brätte över pannan och uppvikta öronlappar (det typiska för Sherlock Holmes-mössan). Det kallar jag gärna en ”kepsliknande huvudbonad” utan att tycka att leder tankarna fel. Gunnar W får gärna komma på något bättre namn för den huvudbonad som Anders D beskriver.

Poängen kvarstår dock: den huvudbonad Anders D beskriver ligger nära den keps som väktarna beskriver att Skandiamannen brukar bära. Skandiamannen raljerar om sin keps på måndagen efter mordet inför bland andra sin prao-elev på jobbet: ”Nu kan jag inte ha min favoritkeps mera”

4. Om tiden för Skandiamannen att ta sig från Grand till Skandias reception.

Här hänvisar Gunnar W till några blogginlägg som säger att det inte är möjligt att på cirka 4 minuter ta sig från Grand till Skandias reception. Jag hävdar motsatsen utifrån egna och andras promenader och tidsmätningar.

5. Vilken person var det vittnet Nicola F såg?

Den officiella versionen, som också är Gunnar W:s ståndpunkt, är att det var vittnet Anders B som Nicola F såg promenera bakom makarna Palme.

För mig ringer fortfarande Palmeutredaren Jan Länninges ord, framförda med en lätt suck: ”Ja, det är ju inte klarlagt, va” när frågan kom på tal. Det som talar mot att det var Anders B är bland annat hans eget vittnesmål om att han aldrig befann sig så lång norrut på trottoaren. Han påminner heller inte det minsta om att vara en säkerhetsvakt, det intryck som Nicola F har av personen han möter.

Om det skulle vara Anders B har han alltså vandrat bakom makarna Palme i minst en minut innan skotten faller. Hela tiden har han haft paret Palme nära och inom sitt synfält. Ja, han borde väl till och med blivit vittne till det möte som Gunnar Wall hävdar har ägt rum.

Allt detta lyser med sin frånvaro i Anders B:s vittnesmål. Han upptäcker paret Palme och gärningsmannen helt kort före mordet. Hans vittnesmål om trion som går framför honom startar vid en tidpunkt som verkar rimlig utifrån att han är placerad i närheten av den reklampelare vi brukar använda som riktmärke.

När det gäller gärningsmannens rörelsemönster finns det, som Gunnar W påpekar många olika uppgifter. Taxichauffören Anders D, som ju spelar en viktig roll i Gunnar W:s egen teori om vad som hände på brottsplatsen, säger i sitt första förhör att gärningsmannen ” inte sprang med en yngre mans vighet utan rörde sig något långsamt i steget”. I sitt nästa förhör förtydligar han med gärningsmannen verkade ”lite otymplig, nästan klumpig och stel” och att han inte sprang särskilt snabbt. Anders D poängterade att han själv var kroppsbyggare och fäste sig vid sådana detaljer.

Andra, exempelvis Leif GW Persson, har påpekat att det var isigt och halt på sina ställen på Tunnelgatan och att det påverkade gärningsmannens rörelsemönster. Just det förhållandet dyker upp hos vittnet Yvonne N på David Bagares gata. Hon noterar att den springande man hon möter halkade ” och snubblade hela tiden” vilket talade för att han inte bar stövlar eller grova skor.

Hon fick också en känsla att personen hade svårt att springa, att han hade dålig kondition eller ”av annan orsak”.

Att gärningsmannen bar lågskor var de fåtaliga vittnena som överhuvudtaget nämnde skorna överens om. Vittnet Anders B lade till att sulan kunde vara vit, vilket i så fall kan tyda på ett par inneskor med lädersula.

Att en gärningsman har så ”dåligt på fötterna” talar mot en professionell gärningsman och en planerad handling. Eller som Stieg Larsson träffande uttrycker det i sin egen gärningsmannaprofil The case of the Lonesome Loonie, återgiven i Jan Stocklassas nyutkomna bok: ”Vittnesmål hävdar att han bar lågskor på sig, trots att det inte bara var vinter och smällkallt, utan också ganska isigt fläckvis”

Skandiamannen var både reumatiker och bar lågskor. Hur illa det vara med hans reumatism den här kvällen vet vi inte, däremot att han bar lågskor. Och det kan också, som jag ser det, vara förklaringen till att den person Nicola F såg gick ”underligt” eller haltande.

Ju längre ut på trottoaren ut mot körbanan man gick, desto sämre var det med snöröjningen. Och då kommer vi in på hur långt ut på trottoaren den man som gick bakom paret Palme befann sig.

Jag har lutat mig mot rekonstruktionen och det foto som är taget från detta tillfälle. Där går gärningsmannen längre ut mot körbanan än vad Nicola F anger vid sitt tidigare förhör i polishuset.

Nu hävdar Gunnar Wall att uppgifterna i förhören är mer tillförliga än de uppgifter som framkommer på plats under en rekonstruktion. Det är ett märkligt resonemang där jag inte tror att värst många brottsutredare håller med: rekonstruktioner på plats anordnas ju för att det då är lättare för vittnen att vara korrekta med avstånd och tidsuppgifter. Annars vore det väl inte stor vits med hela arrangemanget? Ja, Gunnar Walls eget resonemang om ett mötesscenario bygger ju till stor på den rekonstruktion med tidtagning på plats som genomfördes med samma Nicola F.

Och: om den person Nicola F mötte befunnit sig så nära honom som Wall vill ha det till, borde Nicola F väl ha något mera att berätta om hans ansikte? Lagt märke till hans skäggväxt och även den väska Anders B bar över axeln på vänster sida?

6. Vilken tid stämplade Skandiamannen ut?

Här kommer inte Gunnar Wall med inte med något nytt, utan fortsätter försvara Skandiamannens felaktiga uppgifter med att han varit slarvig eller i alla fall inte medvetet ljuger om sin tid. Att han medvetet ljuger om att han kollat upp sin utpasseringstid några dagar innan lämnar sitt vittnesmål i tingsrätten kan vi ändå slå fast. Hade han kontrollerat sin utpasseringstid hade han fått tala med Roland Bergström igen – och då hade han fått tidsuppgiften 23.19. Det är den tidsuppgift Roland B uppgivit i alla sammanhang – nu senast i en intervju i Expressen den 24 maj i år som är lätt att hitta på nätet.

7. Hur trångt om tid är det för Skandiamannen för att utföra mordet när han kommit ut på gatan?

Här repeteras vår tidigare diskussion om vad som är det troligaste förloppet och tidsåtgången för Skandiamannen sedan han dragit sitt kort i kortläsaren. Ingen nytt framkommer, och våra respektive ståndpunkter om vad är rimligt kvarstår.

Vi är båda överens om att Skandiamannen troligen samtalade med väktarna. Det intressanta med detta är att Skandiamannen själv förnekar att han talade med väktarna – varför då, kan man undra?

Den rimligaste förklaringen till detta är att han redan dagen efter mordet har anledning att slå fast att han har väldigt bråttom till T-banan för vidare transport hem till Täby. Den brådskan ska sedan få förklara varför han inte såg något av den gärningsman han bordet ha iakttagit eller själva händelseförloppet, eller för den delen Anders B som skulle ha gått 10-talet meter framför Skandiamannen.

Brådskan understryker och utvecklar han sedan med ett långvarigt tittande på sitt armbandsur intill ett skyltfönster. Det ska förklara varför han inget såg av själva händelseförloppet eller personer strax för mordet.

Om han nu hade så bråttom att varken såg eller hörde (ja, ett skott hörde han) något av det som hände bara dryga 20-talet meter framför honom på gatan så hade det rimmat illa med att han stått och pratat bort ens halvminuten med väktarna.

Redan på sin väg inne i Skandiahuset på väg mot receptionen har han bråttom, han vet vilka tider som gäller om han ska hinna med lämpliga förbindelser hem.

8. Skulle inte Grandvittnen och brottsplatsvittnen reagerat när Skandiamannen dyker upp i media?

Här väljer Gunnar Wall att inte kommentera det brottsplatsvittne som faktiskt påtalade att han sett Skandiamannen i media och reagerat med misstänksamhet på detta. Vittnet Leif L gör det på en direkt fråga – hur hade det set ut om alla vittnen på brottsplatsen fått samma fråga? Eller förevisats bilden av Skandiamannen? Och, som jag tidigare framhållit, flera av nyckelvittnena hölls sig medvetet från media för att inte låta sig påverkas – och för att det var en jobbig och skrämmande situation.

Frågan är dessutom relevant även när det gäller Skandiamannen närvaro på brottsplatsen EFTER skotten. Skulle inte samma brottsplatsvittnen ha reagerat för och kunnat berätta om vad Skandiamannen egentligen hade för sig under de 20 minuter som förflöt mellan hans ut- och inpassering på Skandia?

Om det nu var så att Skandiamannen befann sig i närheten av den skjutne statsministern – helt nära eller på avstånd – borde väl någon ha reagerat på hans berättelse och hört av sig Palmeutredarna med uppgifter om vad han i verkligheten sysslade med?

Liksom de poliser som var på brottsplatsen eller den polis som Skandiamannen påstår avfärdade honom. Det saknas helt enkelt vittnesuppgifter som kan ge oss en trovärdig alternativ förklaring till vad Skandiamannen sysslade med under sina 20 ”försvunna” minuter utanför Skandiahuset.

Det finns annat att fundera över som rör Skandiamannen och hans förhållande till media. Vid ett föredrag i ABF-huset i slutet av november påtalade en av åhörarna det märkliga i att Skandiamannen så obesvärat visade upp sig i media dagen efter mordet. Namnet och sysselsättningen gjorde honom lätt identifierbar. Åhöraren var väl bekant med ett av nyckelvittnena på platsen och kunde berätta hur rädd vittnet varit tiden efter mordet, en rädsla han delade med övriga nyckelvittnen jag talat med.

Rädslan var befogad, det talades om ett professionellt organiserat mord. Hans Holmér och andra försågs med livvakter och ledningsrummet förstärktes för att klara ett terrorangrepp. Att då nyckelvittnena var oroliga för sin egen säkerhet (i vissa fall gäller det fortfarande) är inte underligt.

Att den så omtalat ”fege” Skandiamannen inte bekymrar sig ett dyft över sin egen säkerhet kan man sannerligen undra över. Ja, inte heller hans fru oroar sig över att han exponeras som vittne på brottsplatsen i media, och att han därigenom skulle kunna bli utsatt för skrämselattacker eller ännu värre. Exfruns största bekymmer är i stället om journalister ska vantolka hans vittnesmål så att han blir misstänkt för att vara mördaren. Så, medan andra vittnen knappt vill visa sig utanför dörren söker Skandiamannen upp media så snabbt han bara kan.

Skandiamannen sökte upp rampljuset, han ville bli uppmärksammad. Om detta vittnar alla närstående. Därför är det obegripligt att han skulle missa chansen att bli intervjuad och plåtad direkt efter mordet om han varit på brottsplatsen som vittne. I efterhand har de reportrar och fotografer som var först på brottsplatsen berättat om det historiska ögonblicket. Vittnet Anna H berättar i sin bok 30 år av tystnad hur de första journalisterna och fotograferna upphetsat jagade vittnen som hade något att berätta, en av journalisterna utbrister: ”Vilket scoop, helt galet ”

Oavsett hur lite eller mycket Skandiamannen haft att berätta om mordet, hade han naturligtvis inte missat tillfället att på plats berätta för journalisterna vad han varit med om. Helst fotograferad i någon dramatisk pose som Anna H och taxichauffören Anders D. De första fotograferna var på plats runt 8 minuter efter mordet, journalisterna strax efter. Det fanns alltså gott tid om för Skandiamannen att ge sig till känna.

Så skedde inte, och det understryker det sannolika i att Skandiamannen överhuvudtaget inte befunnit sig på brottsplatsen efter att skotten fallit och gärningsmannen sprungit iväg. Däremot kan Skandiamannen knytas till brottsplatsen genom sin tidiga och unika observation av vittnet Lars J på Luntmakargatan, mot det så kallade Kulturhusets fasad. Enligt min uppfattning sker den observationen vid något eller några tillfällen under Skandiamannens flyktväg längs Tunnelgatan med sina avslutande trappor.

9. Om Jerker Söderbloms utredning av vittnen på brottsplatsen

Här presenterar Gunnar Wall en lång genomgång av Söderbloms göranden och låtanden under sin tid i utredningen, liksom även delvis Ingemar Krusell. I sak kommer vi dock ingen vart: vi vet fortfarande inte hur bra eller dålig Söderbloms utredning var. Dessutom slår Gunnar W in öppna dörrar: både Söderblom och Krusell var väl medvetna om att det arbete Söderblom gjort med att kartlägga personer i det aktuella området runt brottsplatsen inte kunde vara hundraprocentigt heltäckande. Inte ens i kombination med åsyna vittnen och rekonstruktionerna kan vi göra anspråk på att veta exakt vad som hände på Sveavägen minuterna före och efter mordet.

Jag kan bara konstatera att i det förundersökningsmaterial som föreligger, finns det med största sannolikhet inget som kan ge en alternativ förklaring till vad Skandiamannens sysslat med under hans försvunna 20 minuter.

10. Skandiamannen är harmlös och kan inte vara mördaren.

Det är sant att Skandiamannen inte har någon historia av våldsamheter eller brottslighet. Den egenskapen har han gemensamt med andra politiska attentatsmän, både historiskt och i nutid.

Det han också har gemensamt med politiska mördare är en psykologisk profil och politiskt motivation som tillsammans ger de mentala förutsättningarna för att begå handlingen.

Mina samtal med familj, vänner och grannar har visat på att man har haft svårt att hantera historien runt Skandiamannen. Några exempel ur boken ska jag kort nämna:

Den person som gav mig tipset om vapensamlaren dröjde mer än ett år med att berätta om honom – trots att källan var väl medveten om att i hans samling fanns ett antal relevanta Palmevapen.

Och så har vi exfrun. Hon har ”talat mycket” med vapensamlaren om Skandiamannen och underströk att vapensamlaren inte hade något saken att göra.

Vad fanns där att tala med vapensamlaren om, såvitt saken var solklar och Skandiamannen oskyldig?

Eller ta den yngre brodern som inte kunde se Skandiamannen som gärningsman, men inte heller kunde utesluta det. Om han var gärningsmannen skulle det vara för att får en stjärna i kanten i kretsar han såg upp till, ansåg brodern.

”Med åren blev han en komplicerad historia” sade den barndomsvän som känt Skandiamannen allra längst. Och i det omdömet kunde de närmaste instämma.
Vi ska komma ihåg att det inte är ett preskriberat brott vi talar om, vilket innebär att alla uppgifter som lämnas innebär konsekvenser för uppgiftslämnaren. Det är en pågående brottsutredning, något som Skandiamannens exfru, vapensamlarens dotter med flera blivit påminda om 32 år efter mordet på Sveavägen.

Till slut…
I våra meningsutbyten har Gunnar Wall främst skjutit in sig på tidsproblematiken vid Skandiamannens utpassering och om Grandmannen kan vara Skandiamannen och till och med mördaren. Resonemangen har varit relevanta och intressanta, och för första gången har vi haft en Grandman som gått att ta på allvar och pröva mot förundersökningsmaterialet. Ifrågasättandet rör dock endast ett av de tre möjliga scenarior jag tagit upp i min bok.

Den bärande delen i historien om Skandiamannen är vad som händer efter att Skandiamannen lämnat Skandiahusets entré. Där finns den obesvarade frågan om vilken person det är som vittnet Nicola F möter gående bakom paret Palme. Framförallt ligger fokus på vad Skandiamannen gjorde under sina 20 minuter innan han, chockad och upplöst, återkommer till Skandias reception och vidare in i huset.

Jag hävdar att det förundersökningsmaterial vi har tillgång till stödjer slutsatsen att Skandiamannen sköt Olof Palme. Någon alternativ förklaring till vad Skandiamannen sysslar med under sina 20 minuter har inte Gunnar Wall presenterat i sitt eget material. Vi kommer inte längre än ”han kan ha stått i närheten” eller hänvisningar till inlägg på hans blogg eller till andra bloggar (inlägg som jag kommer att läsa närmare och besvara).

Även om tonläget varit kärvt emellanåt, så har meningsskiljaktigheterna gett kunskapsläget en knuff framåt. Båda sidor upplever sig säkert som stärkta i sina respektive uppfattningar, men har kanske också fått några tankeställare att jobba vidare med.

Så, med en förhoppning om att den långa diskussionen har varit givande och inte blev alltför krånglig att följa får jag önska alla intresserade bloggläsare en God Jul och ett Gott nytt År!

Annonser

140 reaktioner på ”Slutreplik från Thomas Pettersson – Saknas: en alternativ förklaring till Skandiamannens ”försvunna” 20 minuter

  1. Jag hade inte tänkt kommentera mer kring Skandiamannen, men kan inte låta bli att ta upp några saker. Det är ju konstigt att bara ta upp delar i vittnesmålen som stämmer med sin tes och bortse från annat. Grandmannen har keps och glasögon och då är han ju Skandiamannen! Eller? Hur var det med klädseln och åldern nu igen? Gärningsmannen rör sig klumpigt! Men vad säger många andra vittnen. Lars pratar om att GM tar trappan med två eller tre steg i taget. Andra pratar om spänstigt. Glömde visst det…Lågskor! Inte planerat och Skandiamannen! Men hur många har egentligen sett gärningsmannens skor? Och som jag skrivit tidigare, skulle jag planera att skjuta statsministern och springa därifrån väljer jag hellre löparskor än klumpiga vinterkängor. Inga skor utan dubb är bra i vinterväglag, men du springer fortare med löparskor än med andra. Trött när GM träffar vittnet Yvonne (om det nu är han). Då skulle jag vilja utmana på en språngmarsch upp för de 89 stegen med två eller tre trappsteg i taget. Den som inte är trött då räcker upp en hand. Speciellt som personen troligen inte joggat runt en stund innan och värmt upp. Stå där en liten stund i minusgrader och sen springa iväg Tunnelgatan och uppför trapporna. Finns något som heter mjölksyra och den uppkommer lättare om man är ouppvärmd. Sen ser jag inte hur Gunnar för fram Anders D som enda sanningsvittnet i sina svar. Som jag uppfatttar mötesscenariot så är det ju en samlad bedömning av flera vittnen som pekar åt det hållet. Sen skulle jag vilja höra om vad Thomas P säger om vittnet Inge. Om det han säger stämmer det minsta kullkastar det ju teorin om Skandiamannen helt. Har mördaren stått en minut eller längre så är det ju i princip omöjligt att det är Skandiamannen. Inges vittnesmål måste alltså avfärdas helt för att få ihop det.

  2. Jan Stocklassa har skrivit på en annan Palmeblogg att polisen fortsätter att arbeta på det som han beskriver i boken och om ett halvår kommer man att veta mer.

    Det skulle kunna tolkas som att PU ser Stocklassas Palmemördare, den vid mordet 28 år gamle ”Jakob Thedelin” som dessutom inte kan kopplas till mordplatsen, som en tänkbar gärningsman.

    Trots att Stocklassas bok är mycket bra har ”Jakob Thedelin” inget med brottet att göra vilket också Palmegruppen klargjorde omgående i samband med boksläppet den 5 november:

    ”Spaningsledare Hans Melander säger däremot till Expressen att man hittat bankfacket. Man har också hållit förhör med personen (”Jakob Thedelin”).
    – Med tanke på att det finns en person utpekad nu på ett distinkt sätt så finns det anledning att göra ett undantag från att vi inte brukar kommentera. Jag kan säga att vi har hållit förhör med en viss person och vi har kontrollerat ett bankfack och vi har inte funnit något anmärkningsvärt, säger spaningsledare Hans Melander.”

    Varför håller då PU på att utreda ett spår utan substans?

    Ett logiskt svar på det är att det inte räcker för Palmegruppen att bara kunna presentera hur de tror att mordet gick till. De måste även kunna ge trovärdiga svar på varför övriga spår och teorier inte håller.

    Det förklarar också Palmegruppens och nyckelvittnenas långa tystnad sedan Skandiamannen briserade i maj genom Filter och Thomas Pettersson.

    Skall man tro Stocklassas inlägg om ”ett halvår” kommer PU att presentera en gärningsman till försommaren.

    Det går att spekulera om vad som kommer att sägas då eftersom det finns mycket konkret material kopplade till mordplatsen att utgå från som Thomas Petterssons inlägg här.

    Med stöd av gamla och nya vittnesuppgifter från framförallt Anders D, Lars J och Yvonne N kommer det inte att råda något tvivel efter PU:s redovisning om att Skandiamannen var Olof Palmes baneman.

    Anders D berättade för polisen direkt på mordplatsen att gärningsmannen var en äldre man, iklädd långrock och mössa med öronlappar.

    Förhören med Yvonne N 1986, 1987 och Thomas Petterssons klarlägganden 2017 (sidorna 198-199 i ”Den osannolika mördaren) ger inget trovärdigt utrymme för att det var någon annan än Skandiamannen som Yvonne och Ahmed Z mötte på David Bagares gata.

    Rekonstruktionsfotot där Yvonne ser en man uppe på Malmskillnadsgatan kopplar också ihop Skandiamannen med gärningsmannen nere på Tunnelgatan. Av Skandiamannens position på gatan verkar han komma från trappan ned till Tunnelgatan.

    Skandiamannen placerade sig bevisligen själv på mordplatsen när han ringde polisen dagen efter då det bara var gärningsmannen som kunde känna till att Lars J stod vid det s.k. ”Kulturhuset”. Skandiamannen kan inte ha hört det från Lars, Lisbeth Palme eller något annat vittne.

    Lars var själv inte medveten om att han stått vid ”Kulturhusets” hörn utan kom i förhör den 3 mars att uppge att han stod vid början av trappan som är belägen tjugo meter öster om ”Kulturhusets” hörn. Först i förhör den 4 april blev Lars placering vid ”Kulturhusets” hörn klarlagd för Lars själv och PU. Han kan kan inte ha sett Lars om han stod på Sveavägen vid sidan om brottsplatsen.

    Skandiamannen såg redan efter skotten att det stod en person, d.v.s. Lars J, till höger om barackerna varför han flydde till vänster istället trots att högra passagen var närmast.. Uppe på trappkrönet såg Skandiamannen att Lars hade förflyttat sig till ”Kulturhusets hörn”, vid på ”Rikstelefon-brunnslocket”.

    Antagligen kommer det också att klarläggas med stöd av bl.a. vittnena Margareta S och Nicola F att Skandiamannen även var Grandmannen. De båda såg Skandiamannen framifrån och Nicola kunde precisera mannens ålder till lite äldre än 44 år. Skandiamannen var 52 år.

    Skandiamannen lyckades ta sig de 35 – 50 meterna från stämpelklockan inne på Skandia till ”Norra reklamskylten” på maximalt 55 sekunder som han hade på sig, någon gång under tiden 23.19,00 – 23.19,55.

    Osäkerheter kring Skandiamannens skuld som t.ex. Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson, tillgången till mordvapnet, ”Dekorimamannen” och återvändandet till Skandia 23.40, ”Dom säger” finns redan trovärdiga förklaringar till och kommer att förstärkas av PU.

  3. En kort kommentar ang frågan om det är möjligt att ta sig från Grand till Skandias reception:

    Thomas Pettersson skriver:

    ”Här hänvisar Gunnar W till några blogginlägg som säger att det inte är möjligt att på cirka 4 minuter ta sig från Grand till Skandias reception. Jag hävdar motsatsen utifrån egna och andras promenader och tidsmätningar”.

    Eftersom jag är en av dem som drivit hårdast mot den tesen, så ska jag också svara:

    Thomas har helt rätt i att det går att ta sig fram till receptionen på fyra minuter. Man behöver inte ens gå särskilt fort.

    De tidsmätningar Thomas hänvisar till är jag ordentligt nyfiken på.
    Jag får inte intrycket av att han talar om en rekonstruktion av de faktiska omständigheterna.

    Det handlar alltså inte om att ta sig från punkt A till punkt B på en viss tid, utan via en bakdörr (som jag är lika nyfiken på).

    Var låg den?
    På baksidan av huset?
    Vi måste då lägga till ytterligare 60 meters promenad.

    Därifrån genom huset, och med stor sannolikhet måste man antingen ta trappor eller hissar, säkerligen passera ytterligare några dörrar, och gå den sista biten genom huset via korridorer för att sedan som inget hänt komma fram till stämpelklockan stämpla ut och samtala någon minut med skandiaväktaren Henry Olofsson.

    Först därefter kan han gå ut genom stora entrén och enl teorin gå Olof Palme till mötes nästan uppe vid Svensk Hemslöjd för att där vända och komma i samma position som mannen som vittnet Nicola F har beskrivit.

    Detta låter sig knappast göras under åtta minuter.
    Snällt räknat.

    Den döde Palme var på väg in i ambulansen vid det laget, men mer troligt redan på Sabbatsbergs sjukhus.

  4. Efter att tittat på fallet under några månader så är det rätt klart hur det gick till. Nu har jag inte läst några av era böcker men jag har i stort förstått vad Ni förespråkar och hur ni försöker ge belägg för just Era spår. Thomas Pettersson, Stocklassa och Gunnar Wall ni har alla fel. Ni tänker fel. Ni använder vittnen fel. Ni lägger in för mycket egna spekulationer. Jag kan inte säga att jag har en juridisk hållbar lösning men jag är säker på att jag nått närmare än någon annan kommit en lösning. Frågan är hur det jag tagit fram ska publiceras…

    1. Ja, du kan ju överväga att posta något på den här bloggen om vad du kommit fram till. Annars kan du väl kontakta någon journalist du har förtroende för eller vända dig till ett bokförlag. Eller publicera en bok själv. Det finns många alternativ. Har du information som du tror att inte Palmeutredarna har tycker jag du ska överväga att kontakta dem förstås. Handlar det mest om teorier gissar jag att de inte är lika intresserade.

      1. Publicera en bok själv låter kanske som bästa alternativ. En e-bok borde räcka. Hur funkar det. Skriver man i något verktyg. Kostar det? Hur säljer man? Får ta tag i det men tar gärna emot tips råd.

        1. jam ba laya:
          Push the envelope
          ”To attempt to extend the current limits of performance. To innovate, or go beyond commonly accepted boundaries.”

      2. Tack för tipset. Det blev en enkel ebok/pdf. Förstår att jag trampar privatspanare/palmeutredningen på tårna i min öppning 🙂 men med facit i hand så har det ju inte gått så bra under de första snart 33åren av ”utredningar”. (Skrev den rätt snabbt. Trodde någon redaktör skulle gå igenom, men icke, så några stavfel slant igenom) Men det viktiga är förstås innehållet.

        https://www.bokus.com/bok/9789188915849/jakten-pa-en-statsministermordare/

  5. Thomas Pettersson skriver: De första fotograferna var på plats runt 8 minuter efter mordet, journalisterna strax efter.

    Det förvånar mig att Pettersson tycks ha slarvat med researchen på den här punkten.

    Av allt att döma var blåljusfotografen Ulf Karlsson först på plats. Han kom dit strax efter att Sollentunaambulansen hade kört därifrån. Polisen hade då påbörjat arbetet med avspärrningen. Karlsson tar några bilder, men dröjer sig inte kvar vid hörnan utan kör vidare till Grand, där han ringer till uppdragsgivaren Aftonbladet. Han får då order om att bege sig till Sabbatsberg.

    Några tidigare mordplatsfoton än Ulf Karlssons har då i varje fall jag aldrig sett publicerade. De lär alltså vara tagna runt 23.30-23.35. Sannolikt är han också den ende fotografen som, såvitt känt, skulle kunna ha befunnit sig där samtidigt som Skandiamannen.

    Den förste journalisten, Expressens Tommy Schönstedt, anlände något senare. Schönstedt befann sig på redaktionen denna kväll, när han fick två telefontips. Det andra tipset ringdes in strax efter att statsministern hade omnämnts i polisens radiotrafik. Det kan ha rört sig om Söderströms anrop, som kvitterades av ledningscentralen. Det är först när Schönstedt fått detta andra tips som han bestämmer sig för att lämna Marieberg tillsammans med fotografen Kalle Melander.

    Skandiamannen bör ha hunnit lämna Dekorimahörnan när Expressens medarbetare börjar jobba på platsen. Anna Hage uppger för Schönstedt att ambulansen har åkt därifrån minst tio minuter tidigare. Expressenjournalisten var säkert den förste skribenten på mordplatsen, men fullt så tidig som många tycks tro, var han faktiskt inte.

    Sedan dröjde det ytterligare några minuter innan också Aftonbladets Bengt Michanek och Janne Schmidt anlände till platsen. Strax därpå dök också en SVT-fotograf upp och tog de första rörliga bilderna. Inte heller dessa team lär alltså ha kunnat få någon skymt av Skandiamannen, eftersom de var för sent ute.

    I sammanhanget kan man också fråga sig om Skandiamannen i sitt chockade tillstånd verkligen skulle ha varit särskilt benägen att ta kontakt med journalister. Men viktigare ändå, det är föga sannolikt att det fanns några reportrar vid hörnan så länge som SE befann sig där. I sitt brev till Sven Anér säger han sig dessutom inte ha stannat kvar längre på platsen än att avspärrningen var gjord.

  6. Thomas.
    Jag gör inget ställningstagande i skuldfrågan, utan pekar hellre på de delar av ditt resonemang som jag inte tycker håller.
    Den grövsta missen tycker jag utan tvekan är den sena promenaden från Grand efter makarna Palme.
    Den har jag gett mina synpunkter på i mitt tidigare inlägg, och det får räcka.
    Det vore bra om man kunde rekonstruera detta, men nu är ju tyvärr inte Skandiahuset vad det var för 33 år sedan.

    Observationen av Lars J är också genomtröskad, och där kan jag bara konstatera att möjligheten för en sådan iakttagelse med alla dess detaljrika beskrivningar gör sig bättre från mordplatsen än från trappkrönet, varifrån det svagt upplysta kulturhuset inte ens utgör bakgrunden.
    En titt över axeln från trappkrönet ner mot Lars kan möjligen ge en siluett som avtecknar sig mot gatan.
    Med tanke på de bländande klotlamporna i förgrunden är frågan om han kan se Lars över huvud taget.

    I övrigt finns en del poänger också.

    När det gäller punkt 5, så är det rimligt att ifrågasätta om det verkligen var Anders B.
    Färgen på täckjackan kan tyda på det, men det är inte säkert ändå.
    Hur kan Anders ha missat att han var så långt norrut?

    Blå täckjackor verkar vara populära just denna kväll, och det kan också ha varit en helt annan person som följt efter på avstånd i oklart syfte.

    Mannen har inte givit sig till känna, vilket kan tyda på att han antingen är mördaren eller en medhjälpare.

    Det tycks som om det kan ha funnits fler människor norrut på trottoaren.
    Dels har vi Nicola F:s något vaga uppgifter om människor sig som befann sig norr om den liggande Palme.
    Vi har också inge M:s uppgifter om ett festsällskap som gick norrut strax innan Palme passerade annonspelaren.
    Även dessa uppgifter mycket svåra att bedöma.
    Vi har Chevamannen Leif L som påstår sig ha sett en folkmassa skingra sig och en ljust klädd man som snabbt rör sig söderut.
    Vi har Lisbeth Palmes uppgift om en ljust klädd man som gjorde en avvisande rörelse då hon påkallade hjälp.
    Vi har även Anna H som sett människor där uppe i samband med att hon började första hjälpen.
    ”Det är något med den jävla annonspelaren” som Inge M uttryckte det.
    Det kan ha befunnit sig människor inne i bankomaten, eller också kan dom ha korsat gatan efter att Palme passerat.

    Bilden av vad som utspelat sig på detta trottoaravsnitt, kan vara mer komplex än vad den officiella bilden anger.
    Skandiamannen kan ha varit en del av den bilden.

    Även jag lutar åt att han är, om inte gärningsman, så åtminstone kan han ha haft en roll i det hela.
    Men ensam gärningsman tror jag knappast.
    Hoppas vi får veta någon gång.

  7. Ang Skandiamannens hypotetiska promenad så vill jag bara sist och slutgiltigen belysa detta problem på ett närmast övertydligt sätt:

    Man kan fastslå sig att Skandiamannen borde ha kommit ut från Skandias huvudentré strax efter att makarna Palme lämnat Saris skyltfönster.
    De måste ju mötas ganska mitt emellan.
    Då är den centrala frågan: hur lång tid har det rimligtvis tagit för Palme att gå den sträckan?
    Jag tror inte att Thomas Pettersson säger emot mig om jag säger 3 min.

    Det innebär alltså att Skandiamannen endast haft 2 minuter på sig i effektiv promenadtid fram till utpassering vid Skandias entré eftersom en minut gick bort på samtalet med väktaren.
    Han har utöver krånglet att ta sig genom huset också haft 140 meter längre väg att gå än Palme, eftersom vi måste räkna husets djup mellan Sveavägen och Luntmakargatan gånger 2.
    (han också ska tillbaka genom huset)
    Vi måste också lägga till den sträcka han ligger före rent geografiskt på Sveavägen.

    Thomas får gärna svara, och vill han prova att rekonstruera detta ställer jag gärna upp med tidtagarur.

    1. Jörgen G

      Vilken tid utgår du från att Skandiamannen och Palme lämnade Grand-området och hur vet du att den stämmer?

      23.13? 23.14? 23.15? 23.16?…

      1. Mikael.
        Notera att jag inte bryr mig om varken starttider från Grand, eller utstämplingsgstid från Skandia.
        Det ör helt oväsentligt

        Svaret är jag vet inte, men promenadtiden ligger i normalfallet på runt fem minuter, så det är enkelt att förstå att det har tagit Palme tre minuter fram till Sari, i sävlig takt.
        Men för sakens skull: vi ger Skandiamannen ytterligare en halvminut, men inte blir det väl bättre för det?

        Det finns ingen anledning att röra ihop det.
        Allt handlar om deras promenader i förhållande till varandra och verkligheten. Oavsett klockslag eller veckodag.

  8. Så jäkla klockrent TP. Jag har läst massor om mordet och den enda rimliga förklaringen är den du presenterar. PU kommer till slut tacka dig och alla dina belackare kommer få kännas färg.

    1. vill bara säga till min föregående inlägg 3 personen på kort tid som anser att han pluggat Palmemordet i 20 år o nu har lösningen. Paul Smith Stocklassa o nu denna kille

  9. Väl argumenterat TP! Klarsynt, genomtänkt och väl balanserat!

    De som tror på andra teorier om hur mordet gick till kan givetvis alltid argumentera mot enskilda argument eftersom det inte finns några konkreta bevis (och de fakta som finns ofta inte är 100% entydiga/korrekta). Ofta sker det dock inte med ett försök till en objektiv sannolikhetsbedömning utan baserat på tyckande och önsketänkande – ofta kopplat till den belastning som en förutfattad mening utgör.

    TP, du har sammantaget med dina efterforskningar visat att sannolikheten är hög att den osannolika personen är dråparen/mördaren!

    1. Jag tycker nog snarare att diskussionen på denna blogg visat på hur bräcklig bevisningen mot Skandiamannen ändå är. Ofta kommer man tillbaka till samma omvända bevisföring: ni som inte tror på detta kan inte påvisa någon bättre mördare än denna och därför är Skandiamannen mördaren. Det här känner man ju igen från argumentationen mot Christer P. Ett exempel:
      https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/7lyJ4V/vi-blir-aldrig-av-med-alla-palmeteorier-de-kallar-spar
      Men det gäller ju inte att bevisa vem som är minst oskyldig, utan vem som är skyldig och där har den ju i stora drag katastrofala Palmeutredningen misslyckats kapitalt.
      Har nu plöjt alla Norra magasinet/Striptease/Uppdrag granskning om Palmemordet och jag vänder mig till Lars Borgnäs (i och för sig fel tråd) med beundran hur du orkat fortsätta granska detta brott trots det totala ointresset från polis/PU för allt som inte funnits inom tunnelseendets ramar, samtidigt gör det mig djupt bedrövad som människa/samhällsmedborgare hur en statlig myndighet kan så totalt virra bort sig.

      1. Jag förstår om du tycker så eftersom du ser frågan från andra hållet så att säga. Visst kan man säga att bevisningen är bräcklig men det gäller oavsett vilken teori vi för fram helt enkelt för att det inte finns bevis. Det är indicier och summan av indicier vi får nöja oss med. För mig har då sannolikhetsvärderingar också stor betydelse. Dessa är inte heller helt enkla att göra men om de görs med omdöme och insikt kan man komma ett litet extra steg framåt.

        Jämför tex sammanställningen av mördarens signalement som Lars Larsson gjort i sin bok. Där har han försökt värdera uppgifter i relation till deras respektive värde. På den här bloggen ser man sällan sådana hänsynstagande utan alla uppgifter om alla signalement i alla förhör värderas lika på ett ganska ignorant och okunnigt vis.

        Har du själv någon teori som du tror på eller är ditt fokus att avfärda allt som inte är bevisat?

        (Signaturen roax66 ovan är jag. Det blev något konstigt när jag postade inlägget.)

        1. Jag håller med dig i det mesta du skriver så vi har nog inte så olika åsikter egentligen. Nej, jag avfärdar inte allt och har i en del inlägg försökt värdera saker mot varandra, exempelvis vem Nicola såg. Jag avfärdar inte Skandiamannen som gärningsman heller, men det är för många osäkerheter för att jag ska s.a.s gå igång på alla cylindrar. Och det du skriver om att värdera vittnen är ju ett problem jag ser hos Thomas P. Enligt mig så värderas de vittnesmål och de delar av vittnesmålen som stämmer på Skandiamannen väldigt högt, men de som pekar åt något annat håll sopas under mattan. I mitt tycke argumenterar Gunnar bättre där ”allt” kommer upp på bordet och sen försöker han hitta den troligaste förklaringen. Thomas P skriver även om Occams rakkniv, men sen tycker jag han fastnar i de svåraste förklaringarna. Jag håller med JD i inlägget 21/12 kl. 11.54. En förklaring där Skandiamannen kommer ut, ser Palme, går och ställer sig vid Dekorima och sen pang gillar jag bättre. Enkelt och utan krusiduller. Sen är det ju det här med vittnet Inge, men jag håller på att fila på ett inlägg så jag lämnar det. Nästa fråga om jag har en teori. Ja det har jag även om jag självklart inte vet vem gärningsmannen är. Utifrån hur skottet sattes i ryggen, vad vittnena berättar om gärningsmannens agerande (väntande, verkar inte säga något, hölstrar vapnet direkt, lugnt försvinnande utan panik) val av vapen och ammunition, om det var ett möte innan så verkar det inte urartat i bråk/tumult, val av plats för gärningen med en mörk gata och trappa där inte fordon kan förfölja och där det finns en mängd små gator med trappor på åsen så lutar jag åt att det var en person som visste vad han ville och kunde sina saker. Proffs? Tja, vem är mördarproffs? Men en med god/ mycket god vapenkunskap. Konspiration, ja kanske och då beroende på att är det en person som vet vad han vill och hur han ska försvinna upp i rök och (kanske) ställt sig där en stund innan mordet så tror jag att han haft hjälp. Vem är det då? Det pratas mycket om polisspåret men landsförrädarspåret är nog en bättre term. Gärningsmannen tror jag är militär och ”revolten” hösten -85 med Hans von Hofsten i spetsen är det som gör att ”bägaren rinner” hos denna person. Men han har också fått hjälp av personer inom polisen och då främst Säpo. Knappast någon från piketen, de är för hetsiga och har nog svårare att hålla tyst. De som vet om det säger inte något eftersom de vet att det är en dödsdom. Jag tror inte att gärningsmannen finns i utredningen p.g.a. att han är militär, men eventuella medhjälpare finns där och det är bland dem man ska lägga pusslet för att hitta gärningsmannen. MEN det kan vara en ensam galning också, men inte CP. Är det ett tillräckligt svar?

          1. Ok, vi får väl helt enkelt acceptera att var och en som tar ställning också gör ett urval ur den mängd av information som finns och även subjektiva tolkningar, mer eller mindre till sin egen fördel. Helt objektiv klarar nog ingen att vara.

            Jag kom själv fram till Skandiamannen som gärningsman innan både LL:s och TP:s böcker kom ut. För mig var därför dessa böcker högst välkomna eftersom de tog fram spåret i rampljuset och även bidrog till ny information. När det gäller Skandiamannen tror jag mest på scenariot att han kom ut på Sveavägen och då som först upptäckte makarna Palme (Grandman scenariot är för komplicerat). Han har råkat ha en revolver och i stunden fattat beslutet. Det förklarar varför ingen läckt något om mordet genom åren – det är helt enkelt ingen förutom han själv som vetat vem som utfört dådet. Det är också överensstämmande med hur han i en intervju själv beskrivit hur det gått till. (Jag har för övrigt en annan syn, än den vanliga, gällande risken som Palme utsatte sig för att någon gång bli utsatt för ett (mer eller mindre slumpmässigt) attentat. Man måste göra riskkalkylen sett till hela hans yrkesliv och inte bara till den där kvällen på Sveavägen.)

            Jag skall även ge några förtydligande exempel vad jag menar gällande sannolikhet i fallet Skandiamannen:
            – Ta tex observationen av den springande mannen uppe på åsen. Signalementet stämmer med mördarens ner till den lilla väskan, likaså vittnens observation av mannen längs med flyktvägen. Men ändå påstår vissa att det kan vara någon annan. Visst kan det teoretiskt vara någon annan. MEN det är extremt låg sannolikhet!
            – Gällande signalementet menar vissa att det inte stämmer med Skandiamannens och man fastnar i detaljer som hur exakt huvudbonaden såg ut eller om väskan hade läderband eller ej. Gör man en sammanställning av alla vittnesuppgifter med hänsyn till avstånd, belysning, förhörstidpunkt osv kan man likt Lars Larsson konstatera att det finns en sannolikt god överensstämmelse mellan gärningsmannens och Skandiamannen signalement.
            – Så har vi frågan varför ingen sett honom på mordplatsen mellan 2320-2340. Själv menar han att han haft en mycket central position och varit mycket tidigt framme. Dock har varken Nicola F eller Anders B sett honom och ingen annan heller för den delen. Man menar att Skandiamannen skall ha velat framhäva sig själv och i själva verket skall ha stått på en perifer position där ingen sett honom, det var mkt folk där osv.
            För mig är alltså detta tolkningar som jag med min bedömningsförmåga anser har uppenbart låg sannolikhet!

            Tack slutligen för din utförliga redogörelse för dina egna tankar kring hur det kan ha gått till. Om inte Skandiamannen funnits med i utredningen är det möjligt att jag också lutat åt något liknande med Stay behind och polisspåret. Därmed inte sagt att Skandiamannen är oförenlig med dessa alternativ! Problemet med dessa spår är dock att det inte finns mycket konkret att ta på. De utgör mest bara en samling spekulationer och hypoteser som ibland antar mytologiska proportioner.

        2. Glömde att skriva att en värdering av vittnesmål borde innehålla:
          Var befann man sig, hur länge såg man händelsen, vilket ljus var det på platsen, när lämnades vittnesmålet, har vittnesmålet ändrats radikalt, har man någon egen vinning av vittnesmålet, vilket tillstånd befann man sig i, har man diskuterat vittnesmålet med andra, hur ser dokumentationen av vittnesmålet ut, hur har förhöret gått till?
          Det är en bra början innan man börjar ställa vittnesmål mot varandra för att bilda sig en uppfattning om mer eller mindre troligt skeende.

      2. Håller med dig fullständigt Magnus. Jag tror att många har lurats av de företrädare för palmeutredningen som ständigt tjatar om att ”få ner det på Sveavägen”. Det har pratats så mycket om det så att det blir en sanning att bara man utgår från vittnesuppgifter och de personer som dokumenterat varit på platsen så är mördaren den mest troliga av dem. Som jag ser det kan Skandiamannen ha varit mördaren, en del talar för att det kan ha varit så, men det finns minst lika många saker som pekar mot Skandiamannen som mördare. Glöm inte heller att mördaren kan vara en person som är helt oidentifierad, men stämmer in på de flesta signalementen men inte har lämnat några spår och aldrig synts till efter mordet

  10. Thomas, ifall du läser. Jag var en av dem som Gunnar och du refererade till angående blogginlägg. Jag sammanfattar det jag tidigare skrev i ett antal inlägg. Ursäkta längden på inlägget.

    Först vill jag dock säga att jag läst både Thomas och Lars Larssons böcker.

    Det är sant att jag ratat Grandscenariot så som jag tolkat det i Thomas bok. Men med lite ändringar kan det nog fungera ändå, så jag vill hålla det öppet.

    Så här tolkade jag Thomas Grandscenario:
    – Skandiamannen vid bokhandeln.
    – Skandiamannen ger upp och beger sig hemåt.
    – Skandiamannen vid norra reklamskylten, Anders B vid bankomaten.

    Eftersom han gett upp antog jag att han använt normalt gångtempo när han gick tillbaka till Skandia. Då fann jag att tiden helt enkelt inte skulle räcka till. Jag kan redovisa beräkningarna om det önskas.

    Men man kan modifiera min tolkning av scenariot genom t ex:.
    – Skandiamannen ger upp men går i raskt gångtempo för att hinna med T-banan.
    – Skandiamannen ger inte upp och går därför i raskt gångtempo.
    I så fall finner jag att tiden kan räcka till. Det är kanske så man ska tolka Thomas scenario ?!?

    Ytterligare variant, som inte diskuterats är:
    – Skandiamannen vid Grand, men annan person vid bokhandeln (dvs personen Mårten P ser är inte gärningsmannen)
    I så fall hinner Skandiamannen enkelt tillbaka till Skandia.

    Men sen såg jag ett annat problem som är gemensamt för alla spår där Skandiamannen placeras vid norra reklamskylten. För att förstå vad jag menar behövs tre fakta:

    1. Om Skandiamannen ska placeras vid norra reklamskylten så måste han komma ut INNAN Nicola F passerat Skandias entré.
    2. Om man utgår från att rekonstruktionen med Nicola F gett korrekt utdata, så begicks mordet 1.35 min efter mötet mellan Nicola F och makarna Palme. Mordet begicks 23.21.30, dvs mötet skedde 23.19.55. Vidare så har Niclola F passerat Tunnelgatan 52 s tidigare, dvs ca 23.19.
    3. Hur tidigt kan Skandiamannen vara ute på gatan? Antag extremfallet stämpling 23.19.00 (dvs inget tillägg p.g.a. felmarginalen som är en minut). Antag 10 s promenad genom foajén och 30 s för prat med väktare. Då kan Skandiamannen vara ute tidigast 23.19.40.

    Problemet är följande: När Skandiamannen kommer ut på gatan har Nicola F kommit en bra bit upp på Sveavägen, kanske har han bara 10 m kvar till Skandias entré. Hur är det möjligt att den bevisligen uppmärksamme Nicola kunde MISSA att Skandiamannen kom ut och skar hans synfält? Vidare, hur är det möjligt att Nicola F och Anders B inte såg varandra? Anders B hade troligtvis blicken riktad söderut. Att Nicola skulle missa att se Skandiamannen ser jag som nästan omöjligt och jag menar att detta är ett riktigt problem för alla scenario som placerar Skandiamannen vid norra reklamskylten.

    Man kan ändra lite för att försöka rädda scenariot. T ex genom att senarelägga mötet mellan Nicola F och makarna Palme och därmed även senarelägga Nicola F’s korsning av Tunnelgatan. Detta kräver dock att man ändrar utdatat från rekonstruktionen med Nicola F. Det kan nog vara rimligt att göra, tiderna är ju väldigt märkliga. Senareläggning medför att avståndet mellan Skandiamannen och Nicola är större när den förre går ut på gatan, och därför blir det lättare att tolerera att Nicola inte ser honom. Men det är fortfarande problem med att Nicola F och Anders B inte ser varandra och scenariot kräver fortfarande att Skandiamannen stämplade ut exakt 23.19.00.

    Därför tror jag mer på följande:
    – Anders B vid norra reklamskylten
    – Skandiamannen går ut EFTER det att Nicola F passerat. Han ser inte Anders B.
    – två delvarianter finns: i den första går Skandiamannen ut innan makarna Palme passerat. Han tittar höger och upptäcker dem, och går ner till Dekorima och vilar på hanen. I den andra varianten går han ut först efter det att makarna Palme passerat och tar rygg på dem. Jag föredrar absolut den första varianten.

    Detta scenario skulle kunna fungera både med och utan Grandscenario. Dock, om man kombinerar det med Grandscenario där Skandiamannen syns vid bokhandeln så gäller det nog att Skandiamannen har rejält bråttom. Alternativet är att Skandiamannen endast befann sig vid Grand (och inte bokhandeln).

    Så Grandscenariot, kan nog fungera (!), men det behöver nämnda ändringar (min åsikt).

    Men jag tycker nästan det är ännu enklare att inte involvera något Grandscenorio alls: Skandiamannen gick ut, såg Nicola F och makarna Palme till höger. Han såg inte Anders B. Han gick ner till Dekorima och vilade på hanen.

    Jag tror också på följande gärningsmän:
    Skandiamannen: 45%
    GH, helt klart intressant: 45%
    Annan ensamagerande GM: 9%
    Konspiration: 1% (den lade jag till för julfridens skull)

  11. JD

    ”Att Nicola skulle missa att se Skandiamannen ser jag som nästan omöjligt och jag menar att detta är ett riktigt problem för alla scenario som placerar Skandiamannen vid norra reklamskylten.”

    Det var ju Skandiamannen som Nicola F med största sannolikhet mötte vid norra reklamskylten och då såg hans ansikte och kunde konstatera att han var ”något äldre än 44 år”. Skandiamannen var 52 år. Se även Margareta S vittnesmål.

    Den 39-årige och 173 cm långe Anders B befann sig 50 meter söderut och stämmer inte alls in på Nicola F:s beskrivning. Nicola är ett nyckelvittne som bl.a. polisen vallade runt brottsplatsen på årsdagen 1987. Att han skulle ha mött Anders B istället, ett annat huvudvittne, och utredarna missat det finns inte på kartan.

    Skandiamannen tog sig de 35-50 meterna från stämpelklockan till norra reklamskylten någon gång under tiden 23.19,00 till 23.19,55.

    Att Skandiamannen såg Lars J vid ”Kulturhuset” går inte att förklara bort. Återstår då att Skandiamannen var ett mordplatsvittne där alla scenarion blir krystade, faktalösa och osannolika.

    Skandiamannen går inte att förklara bort.

    1. JD
      Bra vinkling om Nicola F:s ungefärliga position i förhållande till Skandiamannen som går norrut och Palme som går söderut.

      Jag tycker att man på ett ungefär kan säga att Nicola F borde passerat bankomaten ungefär samtidigt som Skandiamannen kom ut på trottoaren och Palme befann sig då ungefär vid Svensk Hemslöjd strax norr om La Cartiere.
      Tycker dock att man ger sig ut på okänt vatten om man börjar använda klockslag räknat utifrån mordtider och avgångstider.
      Inte ens hur många sekunder innan mordet Nicola F passerade mordplatsen går att räkna på, då vi måste ta höjd för ett eventuellt mötesscenario.

      Men fram till Nicola F:s observation av Palme och mannen bakom har inte denna eventuella händelse ägt rum.

      Frågan är då om Nicola F borde ha sett en man på ca 30 meters avstånd komma ut genom entrén och gå norrut och sedan vända i höjd med den norra reklampelaren?
      Jag tycker det.

      Helt säkert är dock att Skandiamannen inte kan ha varit vid Grand tre och en halv minut tidigare, och däremellan hunnit med allt som TP lägger honom till last.
      Den enda möjligheten är att han fått hjälp med utstämpling av någon, men en sådan teori skulle indirekt peka ut en viss skandiaväktare som medhjälpare, vilket jag inte ser någon som helst grund för.
      Jag tror att det finns en möjlighet att flera av de närmaste mordplatsvittnena helt enkelt inte vill/vågar berätta vad de verkligen sett.
      Om Skandiamannen var han som sprang på åsen kan han fått information om förhållandet på mordplatsen av tredje person, om än knapphändig sådan.

  12. Utifrån alla omständigheter så förefaller Skandiamannen mycket trolig som gärningsman, om det inte vore för Christer A (även kallad GH, C, CH, CA eller Christer Petterssons dubbelgångare). När man talar om 3 M (Motiv – Möjlighet – Medel), så tycker jag att dessa är starkare hos Christer A och åldern stämmer något bättre överrens med de flesta vittnesmålen. Den stirrande blicken och övriga attribut överensstämmer också väl, där det sägs att han även var lite beroende av glasögon. Dessa och mössa/keps kan ha tagits på och av under kvällens lopp. Det enda som jag tycker gäckar lite är Ljubisa N:s vittnesmål om att förföljaren var ljushårig. I hans andra förhör säger han mörkhårig, men framhåller sedan att det var fel.

    Annars verkar allt peka övertygande mot Christer A, vilket också visar sig i Dan Hörnings omröstning med sammanlagt 750 röster från lyssnare till podden Palmemordet:
    https://www.survey-maker.com/results2039744x2A7C4fe0-55#tab-2

    1. Erik

      Några kommentarer.

      Taxiföraren Anders såg hela mordförloppet på tjugo meters avstånd och han var dessutom nykter. Han är då kanske det bästa vittnet.

      Han berättade för polisen direkt på mordplatsen, 23.25?, att gärningsmannen var en ÄLDRE MAN, iklädd långrock och mössa med öronlappar. I senare förhör sa Anders också att gm inte hade en yngre mans vighet när han flydde.

      Nicola F såg mannen han mötte FRAMIFRÅN, d.v.s. ansiktet, och Nicola kunde därför precisera mannens ålder till lite äldre än 44 år. Skandiamannen var 52 år.

      Det finns inget korrekt stöd i förundersökningen för att någon följde efter Palme från Grand, Förhöret med Mårten Palme där han han påstår att Grandmannen följde efter är påhittat av utredaren. Så Ljubisa N:s vittnesmål har ringa värde.

      Skandiamannen korsade nog Sveavägen nära Grand när han gick tillbaka till Skandia med oförrättat ärende för att stämpla ut.

      1. Vi har haft uppe det där förut. Senast det var uppe kunde du inte hänvisa till några tillförlitliga belägg för att Anders D på mordplatsen skulle ha uppgett att gärningsmannen var en äldre man. Det förvånar mig att du lanserar detta påstående igen. Men du är välkommen att komma med källhänvisningar om du lyckats hitta några.

  13. Tänkte inte komma med några nya kommentarer i Palmemordet, känner själv att jag saknar helt nya fakta och har även till nittio procent låst mig vid förväxlingsteorin. Stämmer påståendet att en kvinna berättat för Christer P. att Sigge Cedergren gått på bio, ja, då är saken klar för min del, fel personer sköts. Även Lisbets utpekande väger tungt, Christer fanns där i hörnet och han vet vem som sköt, basta!

  14. Förutom mycket annat känsligt material som nämnts tidigare (bl.a. iakttagelser av WT-män i det aktuella området; att Holmér iakttagits på mordkvällen i Stockholm; etc.) så finns här även uppgifterna om Ingvar Carlssons plötsliga avgång som statsminister 18/8 1995. Här anges, (uppgifter jag själv efterlyst tidigare) mot slutet (40:18), att en av de unga männen som mitt i natten klättrat uppför fasaden till Ingvar Carlssons statsministerbostad – utan att Ingvar Carlssons ordinarie livvakter, från Säpo, märkte något som helst – även tillhörde samma vapenskytteförening som tidigare uppmärksammats i samband med polisman Ö:s eventuella inblandning i MOP, och där polisman Ö var skytteledare. Dessutom ingick den här unge mannen, enligt denna rapportering, även i baseballigan, och tränade även på samma gym i Upplands Väsby där en annan polis (också misstänkt för inblandning i MOP tidigare), med finsk/estniskt påbrå , också ansetts ha tränat.

    Alltså:

    * 17/8-1995: Kjell Olof Feldt går ut i media – efter att ha läst Bröderna P;s ”Inuti Labyrinten” – och menar på att polisspåret bör undersökas på nytt.

    * På natten mellan 17/8 – 18/8 så klättrar dessa två ”ýnglingar” uppför fasaden till Ingvar Carlssons bostad, utan att upptäckas av IC:s livvaktsskydd från Säpo – utan istället av en annan väktare en bit ifrån. De omhändertas av polis, men det hela avskrivs.

    * På morgonen 18/8 så kallar Ingvar Carlsson (som kommer dit gåendes med kryckor) till en presskonferens där han – utan några som helst tidigare tecken eller spekulationer – meddelar sin plötsliga avgång, mitt uppe i en mandatperiod.

    Vad var det som fick Ingvar Carlsson att plötsligt, helt oannonserat, besluta sig för att avgå som statsminister, och mitt uppe i en mandatperiod? Och varför skedde detta dagen efter Kjell Olof Feldts mediala utspel om att polisspåret borde utredas på nytt? Och vad hände, egentligen, under den natten då två ynglingar lyckades klättra uppför fasaden till Ingvar Carlssons bostad?

    Någon som vet något mer om detta?

    1. Jag kan inte gå i god för uppgiften att en av de unga männen som klättrade på Ingvar Carlssons tak hörde hemma i baseballigan, i Stockholms Försvarsskytteförening och på det gym i Upplands Väsby som figurerat i tipset om Dekorimamannen. Det är mycket möjligt att det är en hypotes från filmarna som presenterades som en sanning.

      Men de tre händelserna – Feldts sensationella DN-krönika om polisspåret, klättrandet på taket till Ingvar Carlssons bostad och Carlssons överraskande besked om att han skulle avgå inträffade verkligen slag i slag med start den 17 augusti 1995.

      Till det kan fogas att Carl Lidbom den 30 augusti publicerade en artikel på DN Debatt. Den hade rubriken ”Feldt saboterade för Carlsson”. I artikeln fanns förvisso inga direkta referenser till Feldts krönika i DN. Men där fanns däremot ett antal svepande anklagelser om att Feldt ”försökt sätta krokben” för Ingvar Carlsson, att han bedrivit ”sabotageverksamhet” och att han ville ”komma åt Ingvar Carlsson och socialdemokraterna”.

      1. Är det inte väldigt anmärkningsvärt att de två takklättrarnas namn inte kommit fram i sammanhanget? Är det ingen ”privatspanare” som kikat närmare på just denna episod? Om uppgiften förekommer i den tyska dokumentären, så var fick de uppgiften ifrån, eller fabulerar de fritt?

      2. Det var som bekant under sommaren 1995, dvs året efter den senaste valrörelsen och den efterföljande EU-omröstningen, som Ingvar Carlsson fattade sitt beslut om att avgå. Enligt egen utsago bedömde han då det politiska läget som stabilt, samtidigt som efterträdaren gavs gott om tid att växa in i partiledarrollen inför nästa val. Detta var också vad som framkom i den senaste SVT-dokumentären av Britt-Marie Mattsson. Carlssons avsikt lär ha varit att meddela sin avgång tidigt under hösten, vilket också skedde.

        Man kan naturligtvis insinuera och fabricera långsökta kopplingar till det mesta, men att Kjell-Olof Feldts inlägg i debatten om Palmemordet skulle ha haft något som helst samband återstår sannerligen att bevisa. Det var ju inte heller så att polisspåret försvann från radarn bara för att Carlsson annonserade sin avgång. Granskningskommissionen tog utan tvivel intryck av Feldts inlaga och lika självklart kom Inuti labyrinten att refereras som en viktig källa i betänkandet.

        I Carl Lidboms debattartikel sammanfattades mycket av den kritik som riktades inom socialdemokratin mot Kjell-Olof Feldt och hans agerande, både som aktiv och avgången finansminister. Här utgjorde inte minst Feldts bok Alla dessa dagar från valåret 1991 ett stort irritationsmoment. Bokinnehållet kom även att utnyttjas av borgerligheten, som ju dessutom vann valet.

        Det vimlar av långsökta hypoteser och sidospår i Palmeärendet, där konspirationsteoretikerna har firat julafton flera gånger om. Teorin om bevekelsegrunderna för Ingvar Carlssons avgång tycks höra hemma i just denna kategori av tankebyggen, som saknar substantiell grund. I varje fall har ingen sådan presenterats.

        1. Det är klart att polisspåret inte försvann från den offentliga debatten om Palmemordet i och med att Ingvar Carlsson avgick. Men vad det handlade om var att hela den frågan plötsligt hade fått en ny dignitet i och med att en tidigare socialdemokratisk finansminister i en stor dagstidning ställt frågan om Palme fallit offer för krafter inom statsmakten.

          Och vad som hände var att just den ytterst dramatiska inrikesnyheten totalt föll bort från nyhetsbevakningen i och med att Ingvar Carlsson annonserade sin avgång.

          Att det var just Carl Lidbom som gick till attack mot Feldt dessa dagar är självklart intressant i sammanhanget på grund av Lidboms egen långtgående och konspirativa inblandning i Ebbe Carlssonaffären. Och som jag menar att jag tydligt pekat på i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet kan Lidboms agerande när det gällde Ebbe Carlssons operationer knappast uppfattas som något annat än en direkt förlängning av Ingvar Carlssons egna strävanden.

          Lidbom gjorde inte någon som helst öppen hänvisning till Feldts artikel om polisspåret. Men i sin DN Debatt-artikel utdelade han däremot en släng till Feldts hustru Birgitta von Otter för att hon skulle ha gett sin make ”benäget bistånd” i kampanjen mot Ingvar Carlsson. Det var alldeles tydligt en hänsyftning på att hon i en tidningsartikel sommaren -88 i försiktiga ordalag ifrågasatt regeringens hantering av just Ebbe Carlssonaffären.

          Den som vill ha en snabbsammanfattning av Carl Lidboms och Ingvar Carlssons relation till Ebbe Carlssons fixarverksamhet rekommenderas att läsa det här blogginlägget från mig.

          1. Det kan möjligen tilläggas att inte ens Kari Poutiainen är särskilt konspiratorisk i det här hänseendet. Detta trots att uppgifterna i Inuti labyrinten hamnade i medieskugga. Poutiainen är öppen för att Ingvar Carlssons val av datum kan ha varit en ren tillfällighet. Detta berättar han i Dan Hörnings podd (23:45 in i del 1):

            1. Visst kan man lämna öppet för att det var en tillfällighet att Ingvar Carlsson kom med sitt besked just dagen efter Feldts krönika; jag kan inte bevisa motsatsen. Men precis som Kari Poutiainen säger i inslaget du länkar till: ”Det här var en torsdag. Dagen efter på fredag så meddelar Ingvar Carlsson att han tänkte avgå som statsminister. Och då dog hela det här. /…/ Och det var lite lustigt för han skulle först avgå i mars, det här var i augusti.”

              Den som går till tidningsläggen får också klart för sig att beskedet kom mycket överraskande. Svenska Dagbladet skriver till exempel i en nyhetsartikel den 19 augusti:

              Kung Carl Gustaf torde ha varit den första utanför en mycket trång krets som Ingvar Carlsson i förväg informerade om sitt beslut att avgå. För många – även inom regeringen – kom beskedet mycket överraskande. /…/ Även om beslutet långsamt vuxit fram under sommaren tyder mycket på att avgörandet är mycket färskt. Medarbetare till statsministern antyder att beslutet ‘kommit mycket snabbt, mycket sent, det sista dygnet’. Det har visserligen spekulerats en del om Ingvar Carlssons avgång, men att den skulle annonseras samma dag som partiet skulle lägga fram sitt manifest inför EU-valet hade få spått. /…/ Vice statsminister Mona Sahlin uppger för TT att hon informerades först på fredagsförmiddagen. /…/ Statsministern väcktes natten till fredagen när två Vattenfestival-firare tog sig upp på taket till Sagerska palatset. (Artikeln Beslutet kändes till av få, sid 8, SvD 950819.)

              Det framgår också av tidningsrapporteringen att Ingvar Carlssons besked kommit utan att frågan om hans efterträdare hunnit behandlas. Det är ytterligare en indikation på hur hastigt beslutet kommit.

              Och det finns – fortfarande efter alla dessa år – anledning till spekulationer, som jag ser det. Jag hade gärna velat räta ut frågetecknen kring både Ingvar Carlssons avgång och hans relationer till Holmér och Ebbe Carlsson. Men han avböjde att intervjuas av mig härom året med motiveringen att han kom ihåg så dåligt. Det har inte hindrat honom från att senare uttala sig i andra sammanhang om Palmeutredningen, Ebbe Carlssonaffären och sin avgång.

              Kari Poutiainen är försiktig med slutsatser om varför Carlsson så plötsligt kom med sitt avgångsbesked – och det kan ju vara klokt. Men det förtjänar att påpekas i sammanhanget att hans och brodern Perttis bok Inuti labyrinten som har många goda sidor på intet sätt försöker förklara Ingvar Carlssons roll i förhållande till mordutredningen eller mer specifikt hans relation till Ebbe Carlssonaffären.

              Ebbe Carlsson förekommer visserligen i boken och framstår då som en obehaglig och konspirativ person. Till exempel heter det på sid 772:

              Är det inte märkligt att ‘socialdemokraten’ Ebbe Carlssons teorier om mordet i nästan allt väsentligt består av hypoteser som framförts åratal tidigare av högerextremistiska desinformatörer typ EAP eller utgivaren av ‘Martyrernas röst’ – Curt Bergström? Tanken att Ebbe själv också var en desinformatör ligger snubblande nära. Skulle en äkta socialdemokrat ens med tång vilja ta i de bisarra teorier som först lanserats av Palmehatarsekten EAP?

              Men problemet som bröderna Poutiainen undviker att ta itu med är att Ebbe Carlsson under den affär som kom att bära hans namn samarbetade mycket nära med Carl Lidbom – som i sin tur under denna period hade mycket nära relationer med Ingvar Carlsson.

              Exakt hur nära dessa relationer och detta samarbete var finns närmast dag för dag beskrivet i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Den var ännu inte utgiven när bröderna Poutiainen publicerade Inuti labyrinten och helt klart hade de inte själva försökt sig på att tackla dessa områden som jag detaljstuderat.

              Den bristen på kunskap från deras sida ger någon sorts förklaring till varför deras referenser till Lidbom och Ingvar Carlsson kan vara så överslätande. Ingvar Carlsson förekommer knappast alls i deras tjocka bok och Lidbom som förekommer lite mer framstår närmast som en kritisk sanningssägare om Säpo, inte som en kumpan till Ebbe Carlsson.

              1. Genom att kontakta dåtida nära medarbetare till statsministern bör man kunna komma sanningen närmare. Bland annat lär det vara möjligt att få fram mer precisa uppgifter om vid vilken tidpunkt som dessa informerades om avgången. Svenska Dagbladet har väl aldrig suttit på de bästa källorna när det gällt socialdemokratins inre krets.

                Statssekreteraren Hans Dahlgren är ett givet intervjuoffer i sammanhanget, plus några till.

                Jag antar att det är svårt att få besked från hovet, men däremot bör det vara lättare med talmannen. Vad har egentligen Birgitta Dahl lämnat för uppgifter i frågan? När informerades hon? Var det verkligen så sent som den 17-18 augusti? Hennes make, Enn Kokk, skrev faktiskt om händelsen på sin blogg strax före jul:

                När Ingvar Carlsson i augusti 1995 offentliggjorde att han avsåg att avgå från statsministerposten, hade han redan meddelat sina avsikter till talmannen, min hustru Birgitta Dahl. Men att Birgitta och även jag sen blev inbjudna till en kräftskiva den 18 augusti på Harpsund hade nog inget att göra med hennes post i Riksdagen och min egen på partiexpeditionen
                http://enn.kokk.se/?p=50202

                Vi kan väl utgå ifrån att bröderna Poutiainen vid det här laget har tagit del av innehållet i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Det verkar dock inte som om Kari har köpt resonemanget när det kommer till Ingvar Carlsson.

                1. Jag tog Svenska Dagbladets uppgifter för att jag hade tillgång till deras historiska arkiv direkt i datorn. Delar av det SvD redovisade byggde för övrigt på vad TT tagit fram.

                  Jag tror inte du hittar något annat om du letar i andra tidningar från den tiden. Men kan du få fram uppgifter från de dagarna som visar att Ingvar Carlsson i förväg meddelat en större krets att han skulle tillkännage sitt avgångsbeslut just den här morgonen är du förstås välkommen. Du kan ju förstås fråga folk vad de tror sig minnas nu, mer än tjugo år efteråt. om du föredrar det. Men sådana uppgifter tenderar ju att vara mindre tillförlitliga.

                  Enn Kokks tämligen färska uttalande som du citerar behöver förstås inte vara felaktigt bara för att det är nytt. Men det tolkar jag tills vidare på ett sätt som ligger i linje med den dåtida nyhetsrapporteringen. Det vill säga som att Birgitta Dahl fick beskedet av Ingvar Carlsson alldeles innan han gick ut offentligt. Det är väl ganska troligt att det var så, det hade väl varit närmast provocerande av Carlsson att inte informera talmannen i förväg så att hon hann rätta till anletsdragen innan hon pratade med journalister.

                  Jag tror jag avstår från att försöka spekulera kring vad Kari Poutiainen tänker om de uppgifter om Ingvar Carlsson och Lidbom som jag redovisar i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Skulle han skriva något om den saken på den här bloggen eller någon annanstans så kommenterar jag förstås gärna hans synpunkter.

                  Av större intresse om du och jag ska fortsätta den här diskussionen är förstås om du själv har läst Mörkläggning, Mikael – och vad du i så fall har för tankar om innehållet.

                  Bland annat tänker jag på hur du tolkar den fatala middagen hemma hos Ebbe Carlsson den 13 januari 1988 där Lidbom, rikspolischefen Åhmansson och säpochefen Sandström deltog. Se kapitlet ”Middag för fyra på Tantogatan”, sid 432-454.

                  Men också, till exempel, på hur du värderar indicierna på att Ebbe och Lidbom gemensamt larmade om ett påhittat terrorhot med den svenska ambassaden i Paris. Se kapitlet ”Misstankar mot Schori, poliser vid ambassaden”, sid 546-567.

                  Eller den starka indiciekedja som pekar på att Lidbom själv under våren 1988 planerade att hjälpa Ebbe att smuggla avlyssningsutrustning – genom att utnyttja sin ställning som diplomat. Och att bara förseningar med leveransen gjorde att den delen av planen aldrig kom att verkställas. Se kapitlet ”Paris, Wien, Düsseldorf – och trassel i London”, sid 611-622.

                  Kommer vi in på sådana konkreta detaljer kan ju diskussionen bli intressant.

                  1. Jag läste de två volymerna redan 1997. Likaså lyssnade jag på ett föredrag som du höll om boken samma år. Eftersom jag inte längre har alla detaljer i minnet är jag inte beredd att ge mig in i någon diskussion om de olika turerna i Ebbe Carlssonaffären. Grundfrågan här var ju snarare insinuationerna om att Ingvar Carlsson skulle vara angelägen om att tysta ner en inrikesdebatt om polisspåret och att detta kom att bli styrande för valet av tidpunkt då avgången annonserades. Här utgick jag ifrån att du redan gjorde all tänkbar research på 1990-talet, dvs samtalade med en mängd medarbetare till den tidigare statsministern, inklusive statssekreteraren och talmannen. Det borde i varje fall vara ett givet minimikrav innan man börjar spekulera.

                    1. Nej, jag har förvisso inte gjort all tänkbar research, vare sig på 90-talet eller senare. Det finns det väl ingen som har gjort. Om man inte kan formulera frågeställningar innan man gjort det lär det inte bli många frågeställningar formulerade.

                      Det jag har gjort är att jag noga gått igenom regeringskansliets relationer med såväl Hans Holmér som Ebbe Carlsson, tillräckligt noga för att konstatera att dessa två politiska fixare genom aktiva regeringsingripanden bereddes utrymme att lansera PKK-spåret i stor skala. Och det gjorde de, trots att det faktiska underlaget för en sådan fokusering på PKK helt saknades.

                      När det gäller Ingvar Carlsson är det lätt att konstatera hans uppbackning först av Holmér, sedan av Ebbe och därefter av spåret Christer Pettersson. Jag finner det inte särskilt svårt att se att han har haft en dagordning som handlat om att förhindra en förutsättningslös utredning – säkert därför att han menat att en sådan skulle skada vitala politiska intressen som legat honom varmt om hjärtat.

                      För var och en som studerat regeringars vanliga sätt att hantera potentiella skandaler är ett sådant beteende från Ingvar Carlsson inte särskilt överraskande. Och det betyder inte heller att Ingvar Carlsson vare sig önskat Palmes död eller haft säker kunskap om vad som legat bakom Palmemordet. Det räcker så bra med att han snabbt insåg att det olösta mordet innebar ett politiskt problem och att vissa tänkbara lösningar var mycket mer problematiska än andra.

                      Men kan man verkligen tänka sig att Ingvar Carlsson skulle vara benägen att tysta en inrikesdebatt om polisspåret?

                      Det får väl var och en bilda sig en uppfattning om. men det kan ju vara värdefullt att påminna sig om vad ordföranden i den parlamentariska kommission som på 80-talet granskade Palmeutredningen, Ragnar Edenman, sa om just polisspåret. Kommissionen hade som en följd av uppmärksamheten i media omkring möjlig polisinblandning i mordet fått i särskilt uppdrag att granska den frågan. När Edenman talade med en TV-journalist i samband med att de fått det uppdraget sa han:

                      – Jag förstår inte varför ni inom massmedierna ägnar er så åt detta polisspår. Jag förstår inte syftet med det. Vi måste ju kunna lita på våra poliser och åklagare.

                      Föga överraskande kom hans kommission fram till att det saknades all anledning att bekymra sig för ett polisspår.

                      Edenman hade, som många kanske vet, varit mångårigt socialdemokratiskt statsråd. Det var med detta CV i bagaget som han fick uppdraget att leda sin kommission.

                    2. Det är viss skillnad på att formulera legitima frågeställningar efter noggrann research, så som till exempel bröderna Poutiainen gör, mot att ägna sig åt spekulationer och konspirationsteorier, som ofta kan vara starkt färgade av ens egna föreställningar om hur statsapparaten och makthavarna fungerar.

                    3. Det verkar som om det finns relevanta uppgifter att hämta i Svenska Dagbladet den 20 augusti 1995. Där framgår det att Ingvar Carlsson träffade Birgitta Dahl vid kronprinsessans myndighetsdag den 14 juli och att han redan då bokade in en tid hos talmannen den 17 augusti. Det skulle väl i så fall närmast punktera teorin om att Kjell-Olof Feldts artikel var avgörande för val av tidpunkt. Ur artikeln:

                      Redan för fem veckor sedan hade Ingvar Carlsson av allt att döma bestämt sig för att avgå. Han förvissade sig då om att riksdagens talman Birgitta Dahl kunde ha ett samtal med honom torsdagen den 17 augusti. Talmannen, som ju enligt grundlagen föreslår riksdagen statsministerkandidat, tog emot statsministern i Riksdagen på torsdagseftermiddagen klockan 14.40. Ingvar Carlsson meddelade då att han tänkte avgå som partiordförande och statsminister vid den extra partikongressen och därefter omedelbart lämna in sin ansökan om entledigande som statsminister.
                      -Detta samtal bad han mig reservera tid för redan för en dryg månad sedan, uppger Birgitta Dahl.
                      Det skedde när statsministern och talmannen bägge medverkade i firandet av kronprinsessan Victorias myndighetsdag den 14 juli. Talmannens upplysning stärker intrycket att Ingvar Carlsson planerat tidpunkten för sin avgång sedan länge och varit sedvanligt mån att om att den skulle gå helt korrekt till.

                      Senare i artikeln förklaras också varför Carlsson annonserade det hela redan i augusti, när extrakongressen inte skulle äga rum förrän i mars. Detta sammanhänger med partiets stadgar.

                      Med vissa konspirationsteorier är det som med troll i solsken.

                    4. Mikael B och jag har hamnat i ett meningsutbyte kring skälen bakom Ingvar Carlssons överraskande meddelande om sin avgång.

                      Det kan tyckas vara en marginell fråga att debattera. Men jag är lite grann förbryllad över Mikaels inställning när han så tvärsäkert tycker sig veta vad som rörde sig i Ingvar Carlssons inre. Och dessutom tycker jag inte att frågan är alldeles marginell. Palmeutredningen har varit sammanflätad med regeringspolitik ända sedan de första dygnen efter mordet då Ingvar Carlssons regering beslutade sig för att backa upp Hans Holmér som spaningsledare.

                      Så givetvis är det intressant att stanna upp inför det faktum att Carlsson offentligt meddelade sitt beslut att avgå bara ett dygn efter det att hans tidigare finansminister väckt frågan om Palmemordet var ett statligt mord. Och att han – som vi ska se – började informera sina regeringskollegor och partikamrater några timmar efter det att Feldts artikel nått offentligheten på morgonen den 17 augusti 1995.

                      Mikaels argumentering är också intressant för att han lyfter in begreppet ”konspirationsteori”. När han avvisar att Carlssons besked om sin kommande avgång kan ha något som helst samband med Kjell-Olof Feldts publicering av sin sensationella krönika om polisspåret i Dagens Nyheter dagen innan kallar han det för en ”konspirationsteori” att ens överväga ett sådant samband.

                      Han hänvisar till en artikel i Svenska Dagbladet som återger den socialdemokratiska talmannen Birgitta Dahls påstående om att Carlsson redan tidigare under den sommaren begärde ett möte med henne den 17 augusti. Och under detta möte – som hölls några timmar efter publiceringen av Feldts artikel – tog han upp frågan om sin avgång. Mikaels slutsats är att Carlsson måste bestämt sig för att lansera sin anvgång långt innan Feldts artikel var ute. Och han skriver att ”konspirationsteorin” spruckit som ett ”troll i solsken”.

                      I en annan nyligen postad kommentar har Mikael ställt en sådan hypotes mot bröderna Poutiainens bok Inuti labyrinten. Enligt Mikael ägnar sig inte bröderna åt konspirationsteorier, i stället formulerar de ”legitima frågeställningar efter noggrann research”.

                      Jag vill nog hävda att Mikael vänder upp och ner på saker och ting och jag ska förklara varför.

                      Först av allt, låt oss konstatera att bröderna Poutiainens bok förstås är högst relevant att diskutera i det här sammanhanget eftersom det var just den boken som var temat för Kjell-Olof Feldts mycket uppskattande krönika i Dagens Nyheter. Vad som påstås i den boken anger därmed en viktig del av förutsättningarna för diskussionen om Feldts artikel kunde ha påskyndat Ingvar Carlssons beslut att meddela sin avgång eller inte.

                      I sin krönika skrev den förre finansministern bland annat:

                      Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister. /…/ Men boken ”Inuti labyrinten” har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro.

                      Det är starka ord.

                      När detta skrevs var alltså Ingvar Carlsson åter statsminister sedan hösten 1994. Och vi talar om samme Carlsson som tidigare aktivt banat väg för de två politiska fixarna, Holmér och Ebbe Carlsson, i deras försök att skylla Palmemordet på kurdiska PKK. Och samme Carlsson som sedan PKK-spåret havererat varit benägen att stämma in i kören om Christer Petterssons skuld.

                      Det är ju onekligen ett visst avstånd mellan det och de infallsvinklar på mordet som Feldt tar upp i sin krönika.

                      Feldt rev ju upp den känsliga frågan om det inte bara fanns bekymmersamma dolda sanningar om dådet på Sveavägen utan också om det existerade påtagliga problem med statsmaktens vilja att verkliga utreda detta mord.

                      Och där befann han sig på fullständig kollisionskurs med Ingvar Carlsson. Denne hade för sin del hösten 1993 uttalat sig för journalister med anledning av den planerade nya kommissionen som skulle granska Palmeutredningen (det som med tiden blev Granskningskommissionen). Han hade då markerat att utredningen av allt att döma stod inför att avvecklas och att det nu krävdes ett positivt och lugnande bokslut. Kommissionens uppgift var därför, framhöll Ingvar Carlsson, att ”skapa ett förtroende bland medborgarna om att arbetet bedrivits på ett riktigt sätt, att man gjort allt som kunnat göras”. (Dagens Nyheter 931030, Allt talar för ny Palmeutredning av Dick Ljungberg).

                      Och om det var det perspektivet Carlsson ville plantera hos medborgarna var förstås Feldts infallsvinkel det han minst av allt behövde.

                      Betydde det här att Ingvar Carlsson själv aldrig snuddat vid tankar av det slag som Feldt gett uttryck för?

                      Jo, med all sannolikhet var det just vad han hade tänkt omedelbart efter mordet. Dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn har berättat att Carlsson ringde honom dagen efter mordet och sa att ”när nu detta hade hänt hade det varit bättre om det varit en enstaka vettvilling. Men det verkar vara mycket väl planerat lång tid i förväg. Det är ett tecken på att det finns en grupp som inte drar sig för något för att skada det svenska samhället. Det är i så fall mycket allvarligt”.

                      I boken Ur skuggan av Olof Palme utvecklar Carlsson kortfattat det temat själv:

                      Min tanke omedelbart efter mordet på Olof Palme var att det fanns politiska motiv bakom dådet. (Carlsson: Ur skuggan… sid 24-25)

                      Han skriver samtidigt att han inte velat ”medverka” till ”spekulationer” om just motivet. Och det är sant, så till vida som att han aldrig offentligt fört fram misstankar mot sådana grupperingar som hade begripliga politiska motiv att göra sig av med Palme. Och han har heller aldrig offentligt rest frågan om krafter inom den svenska staten skulle kunna vara inblandade i mordet.

                      Men han gjorde i stället andra saker – genom politiska manövrer och offentliga uttalanden hjälpte han till att leverera förmodade Palmemördare i form av terroriststämplade kurdiska politiska flyktingar eller en alkoholiserad förtidspensionär – det vill säga olika utpekade personer som just saknat meningsfulla motiv att skjuta den svenske statsministern.

                      Mest jobbigt för Carlsson själv blev det i samband med Ebbe Carlssonaffären. Ebbe Carlsson hade med hjälp av kanslihuset och tjänstemän på Säpo iscensatt en plan för att leverera till synes graverande hemliga inspelningar av samtal i PKK-miljön. Tanken hade varit att dessa samtal skulle triggas igång av en polisagent med bakgrund som PKK-ledare. Polisagenten fanns redan på plats i Sverige och operationen hade finansierats av Ebbes vän affärsmannen Tomas Fischer. Som en skyddande gudfader för Ebbes verksamhet fanns Carl Lidbom som utsetts till Säpoutredare av Ingvar Carlsson och därmed hade extraordinära befogenheter att öppna dörrar åt sin vän Ebbe.

                      Men det hela gick inte alls som planerat – Ebbes personlige livvakt fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning och justitieminister Anna-Greta Leijon avslöjades med att ha skrivit ett rekommendationsbrev som skulle hjälpa Ebbe i dennes kontakter med brittiska hemliga tjänster.

                      Ingvar Carlsson klarade sin egen politiska karriär med ett nödrop – det blev Leijon som fick ta smällen och avgå som minister.

                      Men skandalen frestade på. Och en av Carlssons nära medarbetare, Thage G Peterson, har i efterhand berättat att Ingvar Carlsson under det sena 80-talet utarbetat en detaljplan för sin egen avgång, bland annat för att han ”fått ta emot många smällar under Ebbe Carlsson-affären” och för att ”han hade blivit sviken av sina vänner”. (Thage G Peterson: Resan mot Mars, sid 687.)

                      Det kan tilläggas att en av de många smällar Ingvar Carlsson fått motta för sin roll i Ebbe Carlssonaffären var en kritisk artikel i Aftonbladet av Birgitta von Otter, hustru till Kjell-Olof Feldt.

                      Som vi vet realiserades inte Carlssons avgångsplan, inte då i alla fall.

                      Låt oss då återvända till Feldts artikel i augusti 1995.

                      Man kan förstås säga att den inte lade grunden til samma skarpa läge som Ebbe Carlssonaffären gjort. Men det är ett påstående som kan diskuteras. Det Feldt gjorde var just att lyfta fram sådana frågeställningar som Ingvar Carlsson så bestämt undvikit att ge offentlighet åt – att mordet på Olof Palme kunde vara ett kyligt och rationellt dåd med trådar högt upp i samhället.

                      Feldt, Sveriges tidigare finansminister och en nära medarbetare till Ingvar Carlsson vid tiden för Palmemordet, var ju inte vem som helst. Redan i det låg en ansenlig tyngd i det han skrev, vilket också gjorde att nyhetsmedia reagerade direkt och kraftigt.

                      Dessutom: om det kunde hävdas att det låg något rimligt i de påståenden som fanns i den bok som Feldt hänvisade till – Inuti labyrinten – då blev ju saken väldigt allvarlig

                      Mikael B hör i alla fall till dem som tycker att bröderna Poutiainens bok är värdefull – och jag håller med om det, även om jag inte alls instämmer i alla deras slutsatser.

                      Så där har vi i alla fall en sorts enighet. Låt oss med det i minne se efter vad bröderna påstår.

                      Lite överskådligt kan det sägas att de gör tre centrala påståenden.

                      Det första går ut på att det inom svenska Säpo ”fanns ett väldokumenterat Palmehat”.

                      Det andra handlar om att ”det inte går att få någon klarhet i säkerhetspolisens agerande under mordnatten”.

                      Det tredje handlar om att ”polisen på den öppna sidan under mordnatten över huvud taget inte organiserade någon mördarjakt”.

                      Och utifrån dessa påståenden ställer bröderna frågan om Palme föll som ett offer i det kalla kriget, mördad av krafter på västsidan. Eller som de uttrycker det, att ”den mörka februarinatt [då] Olof Palme stupade gick frontlinjen i det kalla kriget på Sveavägen i Stockholm”.

                      De tillägger:

                      Om så var fallet kommer självfallet mordet aldrig att lösas. Politiskt möjlig är då bara en skenlösning efter en på förhand bestämd modell: antingen ’en ensam galning’ som Christer Pettersson eller 33-åringen, eller en terroristorganisation som PKK. Illusionen att vi här i väst lever i det fundamentalt goda samhället måste nämligen upprätthållas. I vår typ av demokrati är illusionen det viktigaste av allt. (Poutiainen, sid 783f, 793).

                      Det här är förstås rent sakligt en konspirationsteori.

                      Jag har inga problem med konspirationsteorier rent generellt. Den som studerar politiska skeenden genom världshistorien hittar ständigt konspirationer eller tecken på sådana. När fakta inte är fullständigt klarlagda finns det inslag av teorier med i bilden.

                      Nu används ju ofta ordet ”konspirationsteori” i en mer speciell mening – som en ogrundad uppfattning baserad på att se konspiratoriska samband där sådana inte finns. Och det är förvisso så att det finns en tendens djupt inbäddad i det mänskliga psyket att begå sådana misstag. I vissa situationer och för en del människor kan sådana tankefel slå över fullständigt. Och ett av problemen med mycket långt drivna konspirationsteorier som saknar rimligt stöd i verkligheten är att de ofta så att säga skapar mekanismer som gör dem närmast omöjliga att ifrågasätta för dem som tror på dem. De inbillade konspiratörerna framstår som så mäktiga, närmast oövervinneliga, att varje ifrågasättande av konspirationsteorin kan tolkas som att den som ifrågasätter ingår bland dessa konspiratörer.

                      Mot den bakgrunden blir jag lite bekymrad över bröderna Poutiainens ord om att ifall de har rätt i sina förmodanden om mordet så kommer det aldrig att lösas.

                      Jag skriver gärna under på att sanningar om politiska konspirationer ofta kan vara mycket svåra att få fram – och att det givetvis finns en mängd exempel där sådana sanningar aldrig uppenbaras.

                      Men det är det absoluta i deras sätt att formulera sig som jag inte går med på. Obekväma sanningar har trots allt en tendens att komma fram, åtminstone ibland (som nazisternas folkmord på judarna eller Watergateskandalen inklusive dess kopplingar till Nixon/Kissingers hemliga krig mot Kambodja).

                      Ibland kan det förvisso ta lång tid (som när sanningen om CIA:s roll i statskuppen i Iran 1953 äntligen redovisades härom året eller som när nya uppgifter om Hammarskjölds död 1961 nu till sist börjar krypa fram).

                      Men bortsett från att bröderna är omotiverat kategoriska håller jag gärna med rätt långt i resonemanget. Inte minst i Sverige frodas och upprätthålls föreställningar om att myndigheter står för sanning och rätt i en utsträckning som inte alls behöver vara fallet. Och dessa överdrivna och ibland rent osanna föreställningar kan förstås bidra till att förhindra att känsliga uppgifter kommer upp i ljuset.

                      Det är illa nog. Och självklart: om vi godtar att brödernas beskrivning av illusionernas roll i västerländska demokratier i allmänhet, och samma illusioners roll när det handlar om svenska myndigheter och Palmemordet, ligger rimligt nära verkligheten – då måste det ha varit ytterst besvärande för Ingvar Carlsson när hans gamle politikerkollega flaggade för deras bok i Sveriges största morgontidning.

                      Det hade ju så att säga personlig bäring för Ingvar Carlsson. Det hade varit hans regering som haft ansvaret för att mordutredningen skulle fungera under de första åren, och det var hans regering som åter hade det ansvaret sedan 1994.

                      Och Carlssons inställning var, som vi vet, att det gällde att ”skapa ett förtroende bland medborgarna om att arbetet bedrivits på ett riktigt sätt, att man gjort allt som kunnat göras”.

                      För att det skulle gå hem krävdes förstås att inte dessa medborgare hade några som helst tankar på att sanningen kunde ligga i polisspåret.

                      Och här var det förvisso känsligt, långt känsligare än vad som kom fram i Feldts korta krönika.

                      Det illustreras bland annat av att om man börjar rita diagram över personliga kontaktnät blir det inte många steg mellan Ingvar Carlsson själv och en av centralfigurerna i polisspåret, Carl-Gustaf Östling.

                      Denne är utförligt beskriven i bröderna Poutiainens bok (se sid 628-631).

                      Östling (av alla människor) hade utfört hemliga uppdrag åt Ebbe Carlsson.

                      Ebbe hade i sin tur haft ett nära samarbete med Säpoutredaren Carl Lidbom.

                      Och Lidbom, slutligen, hade varit en av Ingvar Carlsson viktigaste politiska rådgivare under det sena 80-talet.

                      Det kan förstås också ritas in ytterligare personer i samma diagram på ett sätt som kompletterar bilden än mer – exempelvis hade Hans Holmér direktkontakt med såväl Östling som Ingvar Carlsson.

                      Det fanns alltså, vill jag hävda, alla skäl för Ingvar Carlsson att bli nervös över vad Feldt nu tagit sig till med. Hans krönika skulle ju kunna bli början på så mycket mer.

                      Låt oss då gå över till den mer specifika frågan om det är troligt att Feldts artikel triggade Ingvar Carlssons avgångsbesked.

                      Det är förvisso så att det finns uppgifter, framför allt från Ingvar Carlsson själv men också från hans medarbetare Thage G Peterson, om att han före publiceringen av Feldts artikel börjat planera för att avgå som statsminister.

                      Alldeles oavsett hur dessa privata funderingar från Carlsson kan ha sett ut var det redan bestämt att det skulle bli en socialdemokratisk extra partikongress under 1996. Och denna extrakongress skulle alltså diskuteras på det socialdemokratiska partistyrelsemötet som annars hade det kommande valet till EU-parlamentet som central fråga.

                      Carlsson har själv framhållit att det var lämpligt att han lämnade sitt besked i samband med partistyrelsemötet. Men självklart skulle det ha varit möjligt för honom att annonsera sin avgång senare, partiledare avgår ibland på mycket kort varsel och till extrakongressen var det mer än ett halvår. Offentliggörandet av hans avgångsbeslut kom också lite olyckligt under partikampanjen inför EU-parlamentsvalet och samtidigt utan att det på något sätt var klart vem som skulle bli hans efterträdare. Det fanns inte ens en valberedning som kunde börja jobba med frågan. Och allt detta i ett läge när partiet hade dåliga opinionssiffror i mätningarna.

                      Ingvar Carlssons besked kom närmast som en blixt från en klar himmel – och hur illa förberett partiet var att få fram en efterträdare visade sig snart. Mona Sahlin var den enda kandidaten, men långt före partikongressen blev hon skandaliserad genom avslöjanden om hennes sammanblandning av statens pengar och sin egen privatekonomi i det som kom att kallas Tobleroneaffären. Skandalen blev förödande för tilltron till Sahlin själv och hon tvingades dra tillbaka sin kandidatur under pinsamma former. Men den var naturligtvis också besvärande för socialdemokratin.

                      Till sist blev det, som många minns, i stället Göran Persson som kom att efterträda Carlsson.

                      Mikael B refererar alltså Birgitta Dahl som sagt att Ingvar Carlsson en månad i förväg bett henne boka tid för ett möte med honom just den 17 augusti – det vill säga dagen före partistyrelsens möte. Det pekar förstås på att Carlsson i alla fall kan ha övervägt att ta upp sin avgång med partistyrelsen: Men hade han i så fall verkligen bestämt sig för att resa frågan med de nära partikollegorna? Och i den mån han tänkte göra det, hade han då också för avsikt att gå ut offentligt med buller och bång i samma veva? Eller var det bara så att han förberett sig maximalt så att han hade ett möte med Dahl inbokat för alla eventualiteter – till exempel att han skulle kunna ta upp sin avgång om han kände att han verkligen ville, ungefär som när han förberedde sig för att avgå efter Ebbe Carlssonaffären men beslutade sig för att avstå?

                      Inget av det vet vi. Vad vi vet är att Feldts krönika i Dagens Nyheter publicerades på morgonen den 17 augusti. Och först på förmiddagen samma dag började Ingvar Carlsson rent konkret att förbereda tillkännagivandet av det besked som skulle placera honom själv som toppnyhet.

                      Så här skriver han i sin memoarbok Så tänkte jag:

                      Torsdagen den 17 augusti började jag processen för att offentliggöra min avgång. Jag hade noga tänkt igenom hur det skulle gå till. Vid det ordinarie regeringssammanträdet på förmiddagen kallade jag till ett extra sammanträde nästa morgon klockan 09.15. De som inte kunde närvara skulle meddela statssekreterare Hans Dahlgren var de kunde nås. Finansminister Göran Persson undrade om han skulle inställa den resa till Island som han planerat till nästa dag. Det tyckte jag inte var nödvändigt men vi ville kunna nå honom per telefon.

                      Jag hade anhållit om att få träffa kungen på slottet och talman Birgitta Dahl i riksdagen under eftermiddagen. Det var rimligt att informera statschefen och talmannen först av alla. På kvällen träffade jag partisekreteraren Leif Linde. Han blev inte alls lika förvånad som Birgitta Dahl. Efter vårens samtal var han förvarnad. [Ingvar Carlsson skriver tidigare i boken att han testat att väcka frågan om sin avgång med Linde i maj, dock utan att ge något besked då. GW:s anm.]

                      Under kvällen ringde jag min bror Bengt i Borås och min svägerska Anna-lisa, som var efterlevande till min äldste bror Rune. Jag lyckades också få kontakt med Lisbet Palme som var i Genève.

                      Mitt i natten väcktes jag av poliser som befann sig på taket ovanför vårt sovrumsfönster. En överförfriskad och våghalsig besökare på Vattenfestivalen hade tagit sig upp på taket i huset intill Sagerska.Något hot mot vår säkerhet utgjorde han inte, men det tog ett bra tag innan jag kunde somna om.

                      På morgonen började jag ringa några veteraner, Sven Aspling, Sten Andersson och Torsten Nilsson som jag räknade med var uppe tidigt. Bertil Jonsson ville jag också till varje pris nå i förväg och det lyckades. Bland vännerna fick jag tag på Harry Schein och Carl Lidbom. (Sid 603-604.)

                      Carlsson fortsätter med att berätta hur han kontaktar andra partiers ledare, nordiska socialdemokratiska ledare, regeringen samt det egna partiets verkställande utskott och partistyrelse. Han skriver att reaktionen kunde uttryckas i tre ord: ”Förvåning men förståelse” och han tillägger att överraskningen var lika stor bland journalisterna på presskonferensen samma dag.

                      Vad Carlsson skildrar är alltså ett beslut vars framväxt varit okänd för nästan alla i hans omgivning. Han skriver i boken att han bara gjort undantag för en person, Thage G Peterson, som han samtalat med tidigare under sommaren och att han visste att denne skulle hålla tyst.

                      Inte med ett ord nämner Ingvar Carlsson sina reaktioner på Feldts artikel som ju alltså kom timmarna innan han började berätta om att han bestämt sig.

                      Den märkliga incidenten på taket invid hans bostad finns med. Men vid det laget hade av allt att döma Carlsson redan börjat dra igång sin informationskampanj – och i så fall kan den ju inte kopplas till hans beslut.

                      Så vad vet vi? Ja, utifrån tillgänglig information är det förvisso troligt att Ingvar Carlsson grubblat en hel del på sin avgång under våren och sommaren och säkert också varit medveten om att partistyrelsemötet den 18 augusti kunde vara ett högst tänkbart tillfälle att vädra frågan.

                      Men det kompetent iscensatta offentliggörandet – som väckte sådan häpnad också bland hans närmaste medarbetare – ligger så välsynkat i tiden i förhållande till Feldts artikel att jag inte tycker att frågorna kring förloppet är besvarade. Politiker brukar vara mycket noga med exakt när de lanserar olika utspel. Och Ingvar Carlsson var ingen amatör i sammanhanget.

                      Om han – som redan varit tilltufsad av Ebbe Carlssonaffären – kunde se till att slippa en ny besvärlig diskussion om Palmemordet så var det säkert lockande. Särskilt om han redan börjat fundera starkt på sin avgång. Varför inte satsa på en professionell och väl tajmad politisk fint för att bespara sig själv en del bekymmer och slippa få en onödigt solkig avslutning på den annars hyfsat framgångsrika karriären?

                      Det vi kan säga är i alla fall en sak; om det inte var en väl uttänkt plan från Carlsson så fungerade det i alla fall lika bra som en sådan. Journalisternas fokus på inrikesbevakningen flyttade i en ny riktning. Och Feldts utspel självdog i media.

                      Ytterligare en sak kan tilläggas: om Carlssons tajming av sitt utspel var resultatet av en plan för att tysta rabaldret kring Palmemordet så talar mycket för att detta var en plan som den rutinerade statsministern kläckte själv. Han var genom många års erfarenheter i hetluften kompetent nog att kunna hantera sådana saker. Och facit från alla politiska skandaler hade säkert lärt honom att somliga öppenhjärtiga samtal helst inte ska förekomma alls ifall de inte är absolut nödvändiga. Bättre då att fatta känsliga beslut själv.

                      Varje politiker får räkna med att sådana frågeställningar avhandlas kring hans eller hennes agerande. När det gällde Olof Palme har det till exempel debatterats flitigt om hans protestnot till Sovjetunionen efter ubåtsjakten i Hårsfjärden var uttryck för hans övertygelse om vad som skett eller om han pressats till sitt ställningstagande.

                      Det är inget konstigt med det. Men ett resonemang om vad som ligger bakom en politikers alldeles ensamma personliga bedömningar kan i alla fall inte kallas för en… konspirationsteori.

                      Konspirationsteorierna finns i bröderna Poutiainens bok och i Feldts artikel. Därmed inte sagt att de är felaktiga.

                    5. Inte kunde jag drömma om att mina senaste kommentarer skulle väcka så starka reaktioner.
                      Jag ska försöka hålla mitt svar någorlunda kort, även om det kan bli svårt.

                      Först till bröderna Poutiainen. Jag inser att jag kunde ha varit tydligare på den här punkten. Att jag överhuvudtaget tog upp dem som exempel var för att visa på ett fall av noggrann research, där resultatet i sin tur kan alstra legitima frågeställningar. Därmed inte sagt att även dessa författare ibland, tråkigt nog, ger sig ut på djupt vatten och spekulerar. Där slår du in öppna dörrar.

                      Jag försökte kontrastera deras grundliga grävande mot hur du i en tidigare kommentar förklarat att du inte bemödat dig om att höra dig för med talmannen och Ingvar Carlssons medarbetare hur det förhöll sig med annonserandet av hans avgång. Trots denna avsaknad av research antyder du upprepade gånger att tidpunkten för avgången kan ha styrts av publicerandet av Feldts krönika.

                      Det var efter några enkla sökningar i tidningsarkiven som jag fann uppgiften om att mötet med talmannen skulle ha varit inbokat en dryg månad i förväg. Likaså att en audiens hos kungen också ägde rum den 17 augusti. Av vilket skäl har du själv inte redovisat denna högst relevanta information tidigare? Vi får väl sannerligen hoppas att det inte handlar om den gamla devisen, som man förr i världen kunde hitta på många redaktionsväggar: ”Kolla aldrig en uppgift – det kan spräcka hela storyn!”.

                      Och vem vet vilka ytterligare uppgifter man skulle hitta om man gjorde ett ordentligt gräv.

                      Efter flera insinuationer överlåter du åt bloggläsarna att bilda sig en egen uppfattning om Ingvar Carlssons bevekelsegrunder, men utelämnar samtidigt centrala medieuppgifter som pekar i motsatt riktning. Det tycker jag är anmärkningsvärt för en annars skicklig, grävande journalist.

                      Detta om bakgrunden till mina senaste inlägg.

                      I din första kommentar i denna tråd tar du upp de tre händelserna 17-18 augusti och antyder försåtligt ett samband. Det är ju utmärkt att du nu åtminstone backar om takklättrarna.

                      Jag ser inget som helst märkligt eller brådstörtat i Ingvar Carlssons agerande. För alla som vet hur lätt sådana här heta uppgifter når media, gäller det för den avgående statsministern att meddela centrala personer inom en snäv tidsrymd. Åtminstone om han är angelägen om att själv vara först med nyheten. Hela tillvägagångssättet tyder på att det är en väl förberedd plan som nu sätts i verket. När detta också så tydligt stöds av andra centrala uppgifter, ser jag inget skäl att konstruera någon alternativ, krystad och konspiratorisk sanning. Att döma av SvD-artikeln den 20 augusti tyckte också den skribenten detsamma.

                      Jag inser att du har satsat en hel del personlig prestige i din svartmålning av Ingvar Carlsson. Mot den bakgrunden är din starka reaktion förståelig och jag begriper att jag trampat på en öm tå. Men jag hoppas och tror att du med lite distans till det här meningsutbytet inser att det åtminstone är betydligt mer som talar för att Feldts artikel saknar relevans i sammanhanget än motsatsen. Längre än så förmodar jag att du inte skulle vara beredd att gå.

                      Sedan tror jag att verklighetsbeskrivningen kan behöva nyanseras på en annan punkt. Stämmer det att diskussionen med anledning av Feldts inlägg tvärdog och att orsaken i så fall enbart var beskedet om Carlssons avgång?

                      Man hittar ett flertal artiklar i dagstidningarna om statens ansvar och polisspåret under augusti månads andra hälft, där olika personer uttalar sig (se KB:s tidningsarkiv). Alla med anledning av Kjell-Olof Feldts krönika. En vanlig åsikt är att Feldt är ute i ogjort väder. Någon menar att han drabbats av hjärnspöken i sensommarvärmen. Vissa av debattörerna strävar efter att förlöjliga och förminska Feldt genom att kalla honom ”etablissemangets överstepräst” och ”privatspanare”. Dock får han visst stöd från ett oväntat håll: chefsåklagare Anders Helin. Här hakar också andra på till Feldts försvar. I sammanhanget lyfts den känsliga frågan om hur spaningsarbetet egentligen bedrevs 1986-87.

                      Så nog debatterades det alltid, även efter att Ingvar Carlsson hade annonserat sin avgång.

                      Alla diskussioner behöver dock ny näring. Grundproblemet här var att en av debattörerna valde att tiga från dag 1, nämligen ingen mindre än Kjell-Olof Feldt själv. När väl krönikan var publicerad avböjde han ytterligare kommentarer. Om Feldt hade velat återkomma i ämnet, så hade han säkerligen erbjudits medieutrymme, vilket i sin tur torde ha genererat ytterligare inlägg. Men om huvuddebattören själv inte deltar i diskussionen är naturligtvis risken överhängande att den, för att använda ditt eget ord, självdör. Det kan knappast Ingvar Carlsson lastas för.

                      Till sist: Om någon vill studera hur en konspirationsteori byggs upp, så tycker jag att Gunnars senaste kommentar är ett lysande exempel. Dessutom är anrättningen kryddad med en frågeställning där det inte finns något säkert svar. Det gör att teorin kan leva i evig tid, utan att slutgiltigt kunna motbevisas. I detta fall handlar det om vad som kan ha rört sig i Ingvar Carlssons huvud. I rest my case.

              2. Jag kan ibland förundras över hur flata svenska journalister är. Självklart borde Ingvar Carlsson ha tvingats svara på detta direkt, liksom en mängd andra frågor om såväl Sveriges hemliga samarbete med NATO som hans eget agerande i mordutredningen. Det är samma flathet som ledde till att pojkarna i Kevinfallet ‘dömdes’ utan bevis och att Quick kunde fällas i ett antal tingsrätter utan tung bevisning. Listan kan göras lång tyvärr.

                Det betyder inte att varje konspirationsteori är välgrundad eller ens i närheten att vara sann, men en konspirationsteori skulle mycket väl kunna vara sann utan att svenska journalister skulle ställa några kritiska frågor till de ansvariga. Åtminstone inte förrän efter många år och då ofta av någon grävande reporter som inte tillhör den löpande bevakningen. Och dessa få jobbiga typer är alldeles för få för att det ska räcka till alla undermåligt bevakade fall.

                /Mattias

  15. Nej, det låter lite väl ‘magstarkt’ om det var så att den ynglingen var med i alla de 3 sammanhangen, lite för úppenbart¨? Men, vore intressant att undersöka ändå kanske? Och vad skulle Feldt få ut av det, kan man undra? (”Revansch”?). Det var väl snarare Lidbom som bedrivit ”sabotageverksamhet” hela tiden…

    1. Återigen: Det borde kunna gå att kolla upp de två ynglingarnas personuppgifter OM det var så att de greps den natten. I så fall måste detta ju ha diarieförts av ansvarig polisenhet. OM man kan få fram detta så kan man i så fall antingen avskriva det som det ‘pojkstreck’ man från svensk polis håll ville ha det till; eller om det faktiskt – som speakern i denna dokumentär, av ena eller andra anledningen, framhåller – var så att det, på något sätt, fanns beröringspunkter mellan ‘grabbarna’ och skytteföreningen, ”Baseballigan” och/eller ‘gymmet’ i Upplands Väsby. Då hamnar saken egentligen i ett lite annat läge, och då kan man ev. börja fundera i banor om sammanhang, orsak och verkan, etc.

      När det gäller skytteföreningen så har väl medlemsregister av denna förekommit i granskning av ‘polisspåret’ tidigare? Då behövs ju, i så fall, endast en kompletterande granskning av detta/dessa register. När det gäller ev. ‘kopplingar’ till ”Baseballigan” så borde det också kunna gå att avstämma på något sätt, via anställningsregister el. liknande. Kanske lite svårare att få fram register över tidigare medlemskap på ‘gymmet’; men kanske inte helt omöjligt? (om det kanske ev. kan finnas sparat i någon databas någonstans, eller dylikt).

      En annan metod vore att få försöka få kontakt med ansvariga för dokumentären och få dem att klargöra varifrån de hämtat dessa uppgifter. (Som granskande journalister BORDE de vara/varit ganska noga med att kolla upp källor, etc. på sådan info. Speciellt i ett sådant kontroversiellt fall som ett statsministermord). Alla är som sagt, tyvärr, inte lika nogräknade, och vissa t.o.m. kan försöka att skapa något utöver kända/etablerade fakta genom egna tolkningar/spekulation, för att främja sin egen agenda. Därför viktigt att även ‘granska granskarna’ ibland. Även om det givetvis kan vara svårt när så lång tid förflutit.

      Tills man vet säkert så ligger det öppet för spekulation, och då är det, tyvärr, lätt att se/’läsa in’ något slags ‘röd tråd’ i händelseutvecklingen som tangerar ‘oegentligheter’ i det som man kallar för ‘polisspåret’. Det går i vart fall inte att helt och kategoriskt avfärda det.

      1. Det finns knappast någon anledning att ägna tid åt denna pseudohändelse. Det rör sig bara om filmarnas egna påståenden, som de troligen har kokat ihop efter kontakt med mindre nogräknade svenska privatspanare. Detta går också helt i linje med hur vårdslöst och direkt felaktigt filmmakarna hanterar andra uppgifter.

        Enligt polisen var takklättrarna 22 och 25 år gamla 1995 (se även de bilder som publicerades). Så hur skulle någon av dessa kunna vara av intresse i samband med Palmemordet, som inträffade nästan tio år tidigare? De skulle alltså ha varit högst 13 och 16 år vid tillfället.

        Jag har sett uppgifter om att en av killarna skulle bära samma namn som en av poliserna i den s.k. baseballigan. Eftersom jag inte vet om informationen är riktig avstår jag från att publicera namninitialerna. Dessutom saknar alltså detta relevans med tanke på åldersuppgifterna.

        Det finns inget som pekar på att detta skulle vara något annat än ett dumdristigt tilltag av två unga män som försökt visa sig på styva linan under en av festivalnätterna. Möjligen var de också något överförfriskade.

        Vid en samlad bedömning förefaller det inte heller röra sig om någon spännande händelsekedja 17-18 augusti med bäring på Palmeutredningen. Alla kända uppgifter tyder tvärtom på att vi har att göra med tre oberoende händelser.

        Enligt talmannen Birgitta Dahl hade Ingvar Carlsson bokat in ett möte med henne den 17 augusti en dryg månad i förväg (se SvD 1995-08-20, sid 10). Statsministern träffade även kungen samma dag. Att Carlsson sedan gick ut offentligt med det hela morgonen därpå var uppenbarligen också planerat med tanke på att partistyrelsen skulle träffas senare under dagen. Så varken Kjell-Olof Feldts artikel eller ungdomarna på taket lär ha haft något med saken att göra. Likafullt befarar jag att den här gamla uttuggade skåpmaten kommer att värmas upp med jämna mellanrum. Det är ju så det brukar vara i det här ärendet, alldeles oavsett vilka fakta som ligger på bordet.

        1. Det du säger låter rätt och rimligt i mångt och mycket, Mikael B! Däremot: åldersskillnaden måste inte vara allt igenom graverande som dementi. Rent hypotetiskt kan det ha varit så att ev. ”Palmehat” kan ha ‘överlevt en generation’; att en eventuell ‘kultur’ kan ha överlevt inom baseballigan, och även efter dess zenit som ‘fenomen’ så att säga. Det vore faktiskt inte alltför långsökt att tänka en sådan tanke. Precis som t.ex. de kriminella MC-gängen har s.k. ‘hangarounds’ och ‘prospects’ så kan en sådan kultur även etableras inom andra organisationstrukturer. Att Östling avslutade sin tjänst hos Normalmspolisen, och det som, generellt, kallades för ‘baseballigan’ är inte någon garant för att den typen av ‘mindset’ dog ut i samband med hans utträde ur sin tjänst där.

          Här följer ett utdrag ifrån Anders Jallais blogg där han (en bit ner, under fotot på Östling, 7:e stycket under fotot närmare bestämt) ) i ett stycke återger vad en annan polisman upplevt vid en transport av Östling och en annan polisman till amerikanska ambassaden ca ett halvår efter MOP (detta tips inkom 1988, alltså 2 år efter MOP)., där Ö uttryckt skadeglädje över att de båda visste vem som mördat Palme, men att det heller inte gick att någonsin avslöja vem det var, för ingen skulle kunna göra något ändå. Då kan man även t.ex. fråga sig varför Östling fick poliseskort till amerikanska ambassaden när han ca ett halvår tidigare hade avslutat sin tjänst som polis?

          https://www.jallai.se/2013/01/landsforradarsparet-stay-behind/

          Östling var alltså något av en ‘spindel i nätet’ när det gällde en ‘viss kultur inom en viss del av poliskåren i Stockholm’ på den tiden. Som Jallai uttrycker det här:

          ”Carl Gustaf Östling var drivande i den militära och Stay Behind-sammanlänkade Stockholms Försvarsskytteförening och var enligt mina källor den som ledde Aktionsgruppen Arla Gryning inom Stockholmspolisen.”

          Vad är det som säger att denna ‘kultur’ försvann när han försvann från sin polistjänst direkt efter MOP? Varför skulle den istället inte ha kunna levt vidare och ‘gått i arv’ till andra, och, så småningom, även yngre ev. kollegor? (jag har själv haft en gammal skolkamrat som fick jobb som patrullerande polis i de centrala delarna av Stockholm, och så sent som 1999 – 13 år efter MOP – mer eller mindre bekräftade att en viss ‘jargong’ kunde finnas på sina ställen inom kåren. Så är det väl på många ställen, men det kan ju variera i grad även beroende på individer. Det finns ingen garanti åt varken ena eller andra hållet).

          Du som är bra på att leta upp relevant information kanske kan hitta listor dels från Stockholms Försvarskytteförening, och dels ifrån anställningsregister hos polisen, speciellt i ett visst centralt distrikt? Detta är inte menat att vara raljant eller på något sätt ironiskt/sarkastiskt. Det vore ju faktiskt bra att kunna vederlägga det som den ”pseudohändelse” du anser det vara.

          1. James:
            Som Jallai uttrycker det här:
            ”Carl Gustaf Östling var drivande i den militära och Stay Behind-sammanlänkade Stockholms Försvarsskytteförening och var enligt mina källor den som ledde Aktionsgruppen Arla Gryning inom Stockholmspolisen.”

            Det verkar vara en ganska fantasifull historia om STAY-BEHIND o Östling, man undrar verkligen vilka människor som påstår något sådant? Vilka källor använder sig Jallai av?
            Det känns precis lika relevant att diskutera Árla gryning´som att diskutera Presidentparet, Ronald och Nancy Reagans svenska frisör.
            Vem skulle i så fall Östling träffa på den amerikanska ambassaden menar du?

            1. Som av en händelse utelämnar Jallai nedanstående uppgifter i Granskningskommissionens betänkande:

              Överåklagaren Ola Nilsson, som var förundersökningsledare i ”smuggelmålet” mot bl.a. polisman A, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som ca ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan polisman A och polisman B. De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren. Uppgiftslämnaren hördes av PU. Han uppgav då att han inte uppfattat det som att polisman A och polisman B vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen – kollegor som fungerade som livvakter åt Hans Holmér – fått insikter om vem som var mest intressant i utredningen. Förhörsprotokollet ger intryck av att uppgiftslämnaren något ville modifiera de uppgifter han enligt Ola Nilsson skulle ha lämnat till denne.
              (Granskningskommissionens betänkande, sid 325).

              1. Ja det är väl inte alls osannolikt att Östling fått kännedom om misstänkta personer utredningen från Hans Holmér.
                Holmér beskriver, i sin bok, en amerikan(Henderson) som länge var misstänkt.

                Olof Palme är skjuten!
                https://books.google.se/books?isbn=9146230378

                Jan Olsson i Aftonbladet om sin egen teori om Olof Palmes mördare:
                Citat:
                ”- En yrkesmördare skjuter flera skott, hela magasin, säger Olsson.
                Det gjorde inte Olof Palmes mördare. Han sköt bara två skott.
                – Han stoppade sedan ner revolvern i en liten väska och en rad detaljer kring hela händelseförloppet pekar på att han inte var en proffsmördare.
                Mannen som sköt kan i dag vara socialt anpassad i samhället och lever troligen utan skuldkänsla. Han har sannolikt ett oansenligt arbete.
                – En känslokall psykopat.
                Ulf Åsgård, Hans Ölvebro och Jan Olsson har besökt FBI:s profilproffs för en granskning av vad svensk polis kom fram till.
                – FBI är också övertygade om att han är en ensam mördare.”
                Slut citat

                Två mord som kan ha anknytning till mordet på Olof Palme är morden på Peter Imre Virag och Victor Gunnarsson. Båda sköts med två skott i huvudet.
                Jag skulle vilja passa på att fråga de som är inlästa i de två fallen om det finns några likheter i utförandet?

              2. Mikael B:
                Granskningskommissionens betänkande:

                …… polisman A, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som ca ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan polisman A och polisman B.

                De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren. Uppgiftslämnaren hördes av PU.

                Han uppgav då att han inte uppfattat det som att polisman A och polisman B vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen – kollegor som fungerade som livvakter åt Hans Holmér – fått insikter om vem som var mest intressant i utredningen…..
                (Granskningskommissionens betänkande, sid 325).

                Proletären, Aftonbladet och Expressen lämnar sin version:
                ”Ett halvår efter Palmemordet var jag befäl på en radiobil. Jag skulle ta en transport från polishuset till amerikanska ambassaden. De som skulle transporteras visade sig vara polisman B och Östling. Båda var civilklädda och upprymda och nyktra. De sade att de visste vem Palmemördaren var och att det aldrig går att få reda på mördaren. Detta sades på ett rått sätt.”

                Vem var nu den person som Hans Holmér hade så starka misstankar emot i Juli-Augusti-86?
                Tydligen så skulle det aldrig gå att få reda på vem mördaren var.
                Vem eller vilka kunde skyddas på ett sådant sätt, vilka organisationer eller stater hade förmågan att kunna gömma mördaren/mördarna?
                Att Östling med kollega fick inbjudan till USA´s ambassad är säkert inte mer konstigt än att kollegan umgicks och var bekant med sin granne som var pressansvarig på ambassaden vilket framgår i en artikel i Aftonbladet.
                Den pressansvarige på ambassaden hade hört av sig tidigt på morgonen dagen efter mordet.

                polisman B:
                Du ringde och uttryckte tillfredsställelse över mordet.
                – Ja. Jag ringde in till vakthavande befäl som var en vän, men det var obetänksamt av mig. Jag sa att ”nu är han borta. Nu bet han i gräset”. Nej, ”nu bet han i trottoaren”, sa jag nog. Och jag sa att ”det här hade jag varnat för länge, att det skulle hända”.
                – Men det samtalet tog han ­sedan upp på morgonmötet vid överlämningen. Det var inte vänskapligt gjort av honom och det där ångrade han sen. Anledningen till att jag ringde var att jag hade en granne som var pressansvarig vid amerikanska ambassaden som hörde av sig, och jag ville höra om han kunde få något.

                https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MgEW9B/nu-bet-palme-i-trottoaren-sa-jag-det-kanske-var-olampligt
                http://proletaren.se/inrikes-ovrigt/nya-bevis-morklaggningen-av-polissparet

                1. Tycker ni vrider till det här ett par varv för mycket. Först: Granskningskommisionen kan väl inte ‘per default’ anses vara totalt oförvitlig?

                  Sedan, citat: ”Att Östling med kollega fick inbjudan till USA´s ambassad är säkert inte mer konstigt än att kollegan umgicks och var bekant med sin granne som var pressansvarig på ambassaden vilket framgår i en artikel i Aftonbladet.”

                  Menar du allvar? Menar du på fullt allvar att det inte kan anses det minsta lilla konstigt att Östling – som enligt uppgift avslutade sin tjänst på polisen strax efter mordet, och framöver istället skaffade fram ‘skyddsmaterial’ till Holmér, Palmerummet, Ebbe Carlsson, etc. – som ‘privatist’ får en privat transport av sin f.d. arbetsgivare (polisen), från polishuset till amerikanska ambassaden? Det förefaller inte det minsta konstigt, anser du? Varför måste han åka dit ifrån polishuset, i en privat transport från polisen? Varför kunde han inte åka dit hemifrån och i så fall, med vanlig taxi, eller dylikt? (Och om något sägs i en raljant – *rå¨- ton snarare än som ett faktakonstaterande så är väl även det något som bör kunna utrönas av den som åhört det?).

                  Och vad betyder egentligen polisman B:s utsaga? ”– Men det samtalet tog han ­sedan upp på morgonmötet vid överlämningen. Det var inte vänskapligt gjort av honom och det där ångrade han sen. Anledningen till att jag ringde var att jag hade en granne som var pressansvarig vid amerikanska ambassaden som hörde av sig, och jag ville höra om han kunde få något.”

                  Uppgifterna om ‘de två privatkläddas’ utfästelse sägs ju ha yttrats i den piketbuss som gav ‘de två privatklädda’ en privat skjuts till en den amerikanska ambassaden, och inte på något morgonmöte. Och så avslutas det citatet med:
                  ”Anledningen till att jag ringde var att jag hade en granne som var pressansvarig vid amerikanska ambassaden som hörde av sig, och jag ville höra om han kunde få något.” Vad betyder egentligen det? (”…och jag ville höra om han kunde få något”). Är det ett ‘tryckfel’, menar han egentligen: ”.och jag ville höra om han kunde få FRAM något”? Eller är det bara en konstig syftning?

                  1. Nej relationerna mellan USA och Sverige har alltid varit goda förutom med några få undantag.
                    Pressansvarige på USA´s ambassad var naturligtvis nyfiken på om polisman B hade hört något om det som hade inträffat på natten.
                    Ett exempel:
                    Den svenske polisen Hans Melin spionerade för Irak, dessutom både för Sovjet och USA.
                    Melin lämnade bland annat ut åtskilliga namn på Vietnamdessertörer till den amerikanska ambassaden.
                    Dock blev spioneriet för USA helt betydelselöst vid rättegången.
                    Mats Ekman behandlar ärendet i sin bok(På uppdrag från Bagdad).

                    Från WIKIPEDIA:
                    Melin, var kriminalkommissarie vid Stockholmspolisens utlänningsrotel fram till dess att han den 4 februari 1979 anhölls, misstänkt för spioneri.
                    Misstankar väcktes hos Säkerhetspolisen under våren 1978 då uppgifter tydde på att tjänstemän vid den irakiska ambassaden i Stockholm hade tillgång till hemligstämplade dokument från den svenska polisen. Efter att man övervakat en av irakierna, kunde polisen se hur han hade ett möte med kriminalkomissarien Hans Melin. En längre period av diskret övervakning av Melins förehavanden inleddes nu.
                    Gripandet skedde i en lägenhet på Sveavägen i Stockholm, i samband med att Melin sammanträffade med den irakiske underrättelseofficeren Abu Haidar. Vid gripandet visiterades Melin och Haidar. I Melins ficka återfanns 3000 US-dollar i kontanter, medan Haidar bar på ett antal hemligstämplade dokument, samt en handling undertecknad av Melin där han uttrycker sin vilja att samarbeta med den irakiska regeringen. Eftersom Abu Haidar åtnjöt diplomatisk immunitet släpptes han senare på dagen, men kom senare att förklaras som persona non grata och utvisas ur riket.
                    Vid utredningen framkom att Hans Melin till irakierna överlämnat bland annat utredningar om irakiska medborgare som sökt asyl i Sverige, Rikspolisstyrelsens hemligstämplade ”terrorlista” och fotostatkopior av diverse hemligstämplade rapportöversikter från utrikesdepartementet. Dessutom visade det sig att Melin även haft kontakt med en KGB-officer vid den sovjetiska ambassaden och till denne lämnat ut uppgifter om sovjetmedborgare som fått politisk asyl i Sverige.
                    Senare samma år dömdes Hans Melin av Stockholms tingsrätt till fängelse i fyra år för spioneri. Efter överklagande sänkte hovrätten straffet till tre års fängelse. Motiven för Melins handlande förblev oklara och han hävdade själv att han endast velat verka för goda förbindelser mellan Sverige och Irak.

                    1. Är detta ett svar på min kommentar ovanför din, Manbar? Du får nog utveckla det lite mer då…

                    2. Inget svar på det?

                      Har precis avslutat Anders Jallais senaste bok ”Källa Erik”. där denne Melin nämns (och hans spionage för den irakiska underrättelsetjänsten; samt att dessa/Saddam Hussein blivit varse att Palme godkänt Bofors vapensmuggling till Iran, tills det blev för ‘hett’. samtidigt som han medlade fred mellan Iran-Irak).

                      Där nämns även ett slags ohelig allians mellan KGB/DDR/Irak/Libyen/palestinska ‘vägrargruppen’ – som motsatte sig fredssamtalen som PLO höll med väst – samt dess terrororganisation med Abu Nidal i spetsen.

                      Något som tangerar detta?

                      Kan själv bara tillägga att Jallais ‘scenario’ känns mer angeläget än att Skandiamannen skulle vara den osannolika mördaren. Kan någon skicka boken till nuvarande Palme-utredning?

                    3. Kegö och Barrling verkar iallafall ha hörts av Palmegruppen vad gäller buggningen.
                      https://www.expressen.se/nyheter/sapoman-pekar-ut-olof-palme-mordare/

                      Vad gäller Jallai så har han verkligen gjort helt om, jösses sicken u-sväng, men intressant helt klart. Antingen har han kommit nåt nytt på spåren, eller så har han bara kokat ihop en bra story, blandat den med fiktion och verkliga händelser till en maffig agenthistoria, just för att han är författare som tjänar sitt uppehälle på att skriva.
                      Så länge han väljer att inte kommentera eller göra nån sorts reflektion av vad han skrivit(han är inte nåt vidare att svara sina läsare), så är det kanske just fiktion även om händelserna som allt kretsar kring verkligen har hänt.
                      Vare sig det är ett mord utfört av väst eller öst så håller jag mötesscenariot som gemensamt för bägge spåren.
                      Kanske Gunnar nån gång har funderat på om det kunde vara öst som ligger bakom.

                    4. Jag har inte läst Jallais bok och är ofta lite långsam med att läsa fiction med beröring till Palmeutredningen – det kräver alltid en del extra ansträngning att lista ut vad som bygger på research och vad som bara är produkter av författarens fantasi. När det finns faktauppgifter av betydelse som någon har vaskat fram så brukar de komma fram i annan form än i spänningsromaner.

                      Men ”källa Erik” har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Och det som har kommit fram om den avlyssningsoperationen tycker jag inte pekar på att Moskva skulle ha legat bakom Palmemordet.

                      I övrigt kan väl bara sägas att man inte kan vara alldeles säker på någonting innan mordet klarats upp.

                  2. James:
                    -Granskningskommisionen kan väl inte ‘per default’ anses vara totalt oförvitlig?
                    SVAR:
                    Nej då, i synnerhet inte när Sigvard Marjasin var ordförande, anser jag.

                    James:
                    -Menar du allvar? Menar du på fullt allvar att det inte kan anses det minsta lilla konstigt att Östling – som enligt uppgift avslutade sin tjänst på polisen strax efter mordet, och framöver istället skaffade fram ´skyddsmaterial’ till Holmér, Palmerummet, Ebbe Carlsson, etc. – som ‘privatist’ får en privat transport av sin f.d. arbetsgivare (polisen), från polishuset till amerikanska ambassaden?
                    SVAR:
                    Nu var inte ju den andre passageraren i bilen inte någon privatist och Östling arbetade i polishuset med säkerhetsfrågor.

                    James:
                    -Vad betyder egentligen det? (”…och jag ville höra om han kunde få något”). Är det ett ‘tryckfel’, menar han egentligen: ”.och jag ville höra om han kunde få FRAM något”? Eller är det bara en konstig syftning?
                    SVAR:
                    Det korrekta ska nog vara:
                    ”Anledningen till att jag ringde var att jag hade en granne som var pressansvarig vid amerikanska ambassaden som hörde av sig, och jag ville höra om jag kunde få något.”
                    Alltså polisman B ville höra med vakthavande befäl om han kunde få någon information om mordet för att sedan vidarebefordra detta till sin granne som arbetade på den amerikanska ambassaden.

                    Hoppas att jag gav svar på det som du var frågande till.

                    1. James
                      06 januari 2019 kl. 14:06
                      Inget svar på det?
                      Har precis avslutat Anders Jallais senaste bok ”Källa Erik”. där denne Melin nämns (och hans spionage för den irakiska underrättelsetjänsten; samt att dessa/Saddam Hussein blivit varse att Palme godkänt Bofors vapensmuggling till Iran, tills det blev för ‘hett’. samtidigt som han medlade fred mellan Iran-Irak).
                      Där nämns även ett slags ohelig allians mellan KGB/DDR/Irak/Libyen/palestinska ‘vägrargruppen’ – som motsatte sig fredssamtalen som PLO höll med väst – samt dess terrororganisation med Abu Nidal i spetsen.
                      Något som tangerar detta?
                      Kan själv bara tillägga att Jallais ‘scenario’ känns mer angeläget än att Skandiamannen skulle vara den osannolika mördaren. Kan någon skicka boken till nuvarande Palme-utredning?

                      SVAR:
                      Det hände mycket i Bekaadalen åren innan Olof Palme blev mördad, så mycket att till och med byråchef, PG Näss begav sig ner tillsammans med en kollega.
                      PKK höll träningsläger, även ett intermezzo av andra olika krigiska grupperingar fanns i och runt Bekaadalen.
                      Beirut´s C.I.A-chef William F Buckley kidnappades av organisationen Hezbollah och där han under tortyr avslöjat namn på 200-300 icke-amerikaner som var anslutna till C.I.A.
                      Informationen överlämnades, enligt uppgift, sedan från Hezbollah till Iran.

                      Hade Olof Palme bestämt träff med någon efter biobesöket?
                      Vi vet att Palme träffade Iraks ambassadör samma dag som mordet men jag efterlyser ett möte med Iranska diplomater som i rättvisans namn torde ha utspelat sig i nära anslutning då Palme var FN´s medlare i konflikten.
                      Hoppas att någon kan hitta ett inbokat möte, antingen före eller efter mordet?
                      I och för sig befann sig svensk personal på plats i Iran, de som arbetade för FN´s Kemvapengrupp och skulle avlägga rapport efter ankomsten till Geneve den 3 mars.

                      Efter att ha läst igenom en del böcker och handlingar om mordet på Olof Palme så får jag nog säga att jag uppfattar spaningsledaren Hans Holmér som en man med ett gott hjärta, innerst inne. Karriären präglas av ett antal olika mörkläggningar men jag hoppas att han handlade i god tro.
                      Jag har letat en del i de böcker som Holmér skrev efter mordet för att hitta något som kan leda på rätt väg.
                      Ett avsnitt som jag fastnade för var detta i STOCKHOLM 2004, utgiven 1997.
                      Nu har det till saken att vapenhandlaren Sarkis Soghanalin träffade sin fru på skolan i Beirut, lärarinnan och mormonflickan från Salt Lake City. Parets dotter gick för övrigt tillsammans i skolan med C.I.A-Chefen William F Buckley´s dotter.

                      Stockholm 2004 : Thriller – Hans Holmér.
                      Citat:
                      ”Det fanns ingenting kvar av den mulliga överklasstjejen Susan Wilson som varit cheerleader för skolans fotbollslag och på söndagarna suttit i mormonkyrkan i Salt Lake City och hållit mamma i hand.
                      Hon förstod inte hur hon hamnat i mellanöstern av alla ställen. Men det var länge sen. Mellan då och nu låg flera års träning på läger i Bekaadalen, den mest gudsförgätna av alla jordens dalar, men också något dussin utförda uppdrag, de flesta framgångsrika och bara ett direkt misslyckat. Hon fick alltså anses som en lyckad terrorist, även om lyckad kunde uppfattas som stötande i sammanhanget, men hon var en lyckad terrorist med paranoia…
                      ..Någon enstaka gång tänkte hon på Utah, på familjen och huset och på hammocken i trädgården.”

                    2. Citat:
                      ”Sarkis Soghanalin träffade sin fru på skolan i Beirut, lärarinnan och mormonflickan från Salt Lake City. Parets dotter gick för övrigt tillsammans i skolan med C.I.A-Chefen William F Buckley´s dotter.”

                      Uppgifterna är inte korrekta, ber att få återkomma med rätt information, ursäkta.

                    3. En liten påminnelse: kommentarerna bör uppfattas som uppenbart relevanta för flertalet av bloggens läsare. Du ligger en bit ut från sådant som naturligt relaterar till denna blogg om du inte förklarar lite mer hur du tänker.

                    4. Gunnar:
                      En liten påminnelse: kommentarerna bör uppfattas som uppenbart relevanta för flertalet av bloggens läsare. Du ligger en bit ut från sådant som naturligt relaterar till denna blogg om du inte förklarar lite mer hur du tänker.

                      Svar:
                      Ja även jag tycker att det verkar komplicerat.

                      Två vittnen placerar Henderson utanför paret Palmes bostad.
                      Maria Panikos och Leif Lassfolk.
                      Henderson gavs sedan alibi från personer i Salt Lake City.

                      Olof Palme är skjuten!
                      https://books.google.se/books?isbn=9146230378
                      Hans Holmér. Kendrick den 10 januari 1986 ändrat sin adress till Atlanta och att han den 19 februari givit en föreläsning i Utah, där han stannade till mars månad. Den 26 mars kom han till Stockholm och den 4 april hördes han av polisen utan …

                      Victor Gunnarsson blev istället den som häktades.
                      Gunnarsson hade fotograferats med en revolver i handen på FBI´s skjutbana i Los Angeles.
                      FBI chefen i Los Angeles Richard T. Bretzing och chefen för LAPD, Daryl Gates var mormoner.
                      Bretzing blev 1987, efter avslutad karriär inom FBI, mormonkyrkans underrättelsechef.
                      Den anklagade Jovan Von Birchan umgicks med ”vänner” inom mormonkyrkan.
                      Under 80-talet var USA-ambassadörerna i Sverige från Mormonkyrkan i Utah.

                      WORLDWIDE ARMS DEALER SAYS HE’S BAFFLED BY FEDERAL …
                      https://www.sun-sentinel.com/…/fl-xpm-1986-09-23-86022602…
                      Soghanalian, 57, was indicted Friday on charges of illegal possession of five … He has at least twice helped negotiate the release of American hostages in …

                      William Buckley filmades av sina kidnappare, videoband som sedan skickades till Aten och Rom.
                      Vad exakt Buckley avslöjar på de inspelade banden vet vi inte mer än att C.I.A förfärades över vad Buckley´s information kunde ställa med. Senare avslöjades att namn på 200-300 icke-amerikaner som var anslutna till C.I.A. hade kommit i fel händer.
                      Var det personer i Sverige som kunde tänkas bli oroliga?
                      Vi vet att Iran fick ta del av informationen, när skulle Olof Palme möta representanter från Iran?

                      En händelse som kan ha samband är inbrottet(1986-01-01) i SAP´s partihögkvarter på Sveavägen 68.
                      Vittnen såg hur en man bar ut en en låda eller ett resväskliknande föremål som senare visades sig vara en videobandspelare, möjligtvis en portabel sådan. Misstankar fanns även om att dokument försvunnit.

                      Aftonbladet 1987-02-11
                      ”Inbrott i S-högkvarteret före mordet”
                      https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMWUt6cS1DcEROYnM/view

                      Fanns det anledning till att USA var oroliga för att Olof Palme fick fatt i informationen inför en stundande Moskvaresa?
                      Kunde informationen påverka utgången i kriget mellan Iran och Irak där vapenhandlaren Sarkis Soghanilian gjorde allt för att förlänga lidandet?
                      Det första bandet skickades till Aten.
                      Den sista tiden i livet bevakades Olof Palme av ett TV-team just från Aten.
                      Om det har någon relevans är svårt att säga.

                      Citat:
                      ”Giorgos Petritsis had the grim privilege of being the last reporter that lived close to Palme during his last days and interviewed him on the 26th of February just 48 hours before his assassination. For 2 days he traveled with Palme in Central Sweden. He was preparing a documentary on Palme that was part of a new series by ERT (Greek Public Television) titled ”LEADERS”.

                      Citat:
                      ”On Monday morning, May 7, 1984, the United States embassy in Athens received a video posted in the city… It showed William Buckley undergoing torture… The camera zoomed in and out of Buckley’s nude and damaged body. He held before his genitalia a document marked “MOST SECRET”… Casey later remembered how “… They had done more than ruin his body. His eyes made it clear his mind had been played with. It was horrific, medieval and barbarous”… Buckley showed symptoms of being drugged; his eyes were dull and his lips slack. His gaze was of a person deprived of daylight for some time… Buckley had spent long periods being hooded. Buckley bore chafe marks on his wrists and neck suggesting he had been tethered with a rope or chain. A careful study of every inch of visible skin revealed puncture marks indicating he had been injected at various points.

                      The second video arrived 23 days later. This time it was posted to the United States Embassy on Via Veneto in Rome… It revealed Buckley continued to be horrifically treated… Buckley’s voice was slurred and his manner noticeably more egocentric as if not only the world beyond the camera, but his immediate surroundings, held increasingly less interest for him… His hands shook and his legs beat a tattoo on the floor as he mumbled pathetic pleas to be exchanged under a guarantee the United States would remove “all of its influences” from Lebanon and would persuade Israel to do the same…

                      On Friday, October 26, 1984, 224 days since Buckley was kidnapped, a third video arrived at the CIA. The tape was even more harrowing. Buckley was close to a gibbering wretch. His words were often incoherent; he slobbered and drooled and, most unnerving of all, he would suddenly scream in terror, his eyes rolling helplessly and his body shaking. From time to time he held up documents, which had been in his burn-bag, to the camera. Then he delivered a pathetic defence of his captor’s right to self-determination in Lebanon… William Buckley’s kidnapping was into its second year by the spring of 1985. The CIA consensus was that he would be blindfolded and chained at the ankles and wrists and kept in a cell little bigger than a coffin.”

                      https://www.commentarymagazine.com/foreign-policy/middle-east/engaging-hezbollah-or-hezbollah-controlled-lebanon/

                    5. Ok, tack, det var ett slags svar på det jag frågade om.

                      I övrigt (nedan) så får jag hålla med Gunnar om ditt/dina inlägg. Du får nog utveckla/förtydliga dina svar en hel del för att man ska förstå vad du syftar till. Jag antar att du utvecklar dina tankar kring ”Irak-spåret” här, men vad du egentligen vill ha sagt blir långt ifrån tydligt. Olika icke-sammanhängande fragment/kontexter utgör ingen ‘bevisföring’. Konkretisering, tack.

                      När det gäller Anders Jallais senaste bok ”Källa Erik” så är den mycket tänkvärd (och även ‘plausibel’ i sitt huvudsakliga tema över vilka det var som kan tänkas ha mördat Palme; förutom den fiktiva handlingen där Jallais hjälte A Modin sedvanligt hamnar i helt fantastiska scenarion).

                      Tänkvärt här är att Jallai här egentligen gör en 180-gardig svängom visavi sina tidigare böcker/teorier. Det är ganska ‘frapperande’ egentligen; eller hur han kommit fram till dessa slutsatser, eftersom det är diametralt motsatt det han tidigare ‘propagerat för’. Från att ha drivit spåret att det varit ett dåd som ev. initierats och utförts av CIA/MI6/Nato/Stay Behind//’svenskt näringsliv’/Säpo (dvs. ”Väst”) så driver han nu istället tesen att det egentligen var ‘andra sidan’ (”Öst/Mellanöstern”) som låg bakom. Han driver skickligt tes och ‘advokatyr’, och scenariot är som sagt ganska trovärdigt, också med referenser till andra dåd (t.ex. där PLO:s utsände förhandlare i Portugal 1983 sköts till döds med 2 skott i ryggen (!), av en oppositionell palestinskt gruppering/Abu Nidal – inför bl.a. en chockad svensk Bernt Carlsson – som efter MOP befann sig på det flyg som sköts ner utanför Skottland, av Libyen, vilka också sägs ha ingått i en stor mesallians i det Kalla Kriget). Frågan är dock: Vilken dokumentation har Jallai till syvende och sist haft tillgång till?

                      Det finns mycket, och bestickande, uppgifter hämtade ifrån media, och ‘andra dokument’, som Jallai presenterar som ‘FAKTA’. Det är det säkert också. Den ‘huvudsakliga bevisningen’ tycks dock vara de, illegala, bandupptagningar som sägs ha gjorts av en sovjetisk diplomat i Stockholm (”Källa Erik”) – vilken sägs ha försagt sig och därmed avslöjat att han/Sovjet/Warzawapakten i förväg visste om/t.o.m. ‘sanktionerade’ att OP skulle mördas (även om man först trodde att det kanske var en annan svensk minister, utrikesminister Anita Gradin som tidigare mottagit hot från anti-semitiska grupperingar av olika slag) – och som 2 svenska poliser bett om tillstånd att få spela upp för Palme-grupperna (i dess olika skepnader) sedan 1990, men som man, i olika omgångar, fått avslag ifrån regeringen att göra med motiveringen att detta måste Palme-gruppen själv fråga regeringen om (något som alltså inte skett, och, enligt Jallai, troligen då aldrig heller kommer att ske…).

                      Har Anders Jallai då fått lyssna på dessa, och därmed, med stor övertygelse, lyckats dra slutsatserna att det i ‘speglarnas värld’ (underrättelsevärlden) istället var ‘Öst’ som låg bakom MOP? Det verkar nästan så. Det är spännande läsning, och ett smått otroligt, men ändå ‘logiskt’, konspirationsspår som målas upp. Motivet skulle då ha varit att OP slutligen – och i motsats till vad man trodde i t.ex. ”landsförrädarspåret”, och även mot t.ex. de mer ‘Moskvaorienterade’ Sten Anderssons och Pierre Schorris vilja – tog ställning för USA i det kalla krig som då sägs ha dragits till sin spets i Stockholm under denna tid, runt mitten av 80-talet. Palme sägs även ha gett tillstånd till smuggling av ‘material’ till polska Solidaritet via svenska hamnar, för att underminera ‘ondskans imperium’, och även detta, tillsammans med mycket annat (bl.a. undertecknande av förbud för svensk export till Öst/Sovjet av högteknologi från USA/Väst), skulle ha varit en orsak till att man ifrån Sovjets sida ansåg att Palme ‘tagit proaktiv ställning’ och borde undanröjas.

                      Det är, som sagt en mycket tänkvärd bok, och ställer en hel del tidigare ‘etablerade’ teorier lite i skuggan. Frågan är om debatten nu får en ny vinkel? Kan också vara intressant att få något slags inblick i vilka slutsatser som man kommit fram till i nya Palme-gruppen. Om ‘vi’ någonsin får reda på detta.

                    6. James:
                      ”Den ‘huvudsakliga bevisningen’ tycks dock vara de, illegala, bandupptagningar som sägs ha gjorts av en sovjetisk diplomat i Stockholm (”Källa Erik”) – vilken sägs ha försagt sig och därmed avslöjat att han/Sovjet/Warzawapakten i förväg visste om/t.o.m. ‘sanktionerade’ att OP skulle mördas…”

                      ”Olika icke-sammanhängande fragment/kontexter utgör ingen ‘bevisföring’. Konkretisering, tack.”

                      SVAR:
                      Specialister från USA arbetade tillsammans med de svenska ”experterna” och många har sen uttalat sig om de illegala inspelningarna av Sovjet-diplomaten, det framgår väl ett visst mått av tveksamhet om dess trovärdighet.

                      Konkretisering:

                      ”A FEW YEARS BACK, WHEN the Pew Research Center surveyed Mormons in America about their place in society, more than 60 percent of the participants said that Americans “are uninformed about Mormonism.” Mormons make up about 2 percent of the American population—about the same as Jews—but they’re not sure that the rest of the country quite understands or accepts them. Overwhelmingly, most Mormons described misperceptions about their religion or “lack of acceptance in American society.”

                      But there’s at least one place in American society where Mormons have found an unusual degree of acceptance—in agencies like the Department of Homeland Security, the FBI and the CIA, which see Mormons as particularly desirable recruits and have a reputation for hiring a disproportionate number of people who belong to the church.”

                      https://www.atlasobscura.com/articles/why-mormons-make-great-fbi-recruits

                      Tror att det var Ingemar Krusell som uttryckte det som så: Det tog stopp.

                      Citerar Anders Leopold:

                      ”Pierre Schori ingrep när CIA skulle utredas av Palmegruppen
                      Ingemar Krusell till Leopold Report:
                      -Det kändes för jäkligt att stoppas uppifrån på det här sättet i utredningen av ett statsministermord.

                      Palmeutredarna fick inte skaffa fram information om den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.
                      Nio mycket kontroversiella frågor om CIA:s verksamhet bl a vid tiden för mordet på statsminister Olof Palme – avsedda att skickas till ambassadör Wilhelm Wachtmeister i Washington – stoppades av kabinettssekreteraren Pierre Schori.
                      Dåvarande regeringsmedlemmar har förnekat att regeringen ingrep i den direkta mordutredningen.
                      Men i Palmeutredningen finns beviset (avslöjat i Granskningskommissionens betänkande -GK) för att Schori fick Säpo-chefen Sune Sandström att undanröja biträdande spaningschefen Ingemar Krusells skrivelse till UD.
                      -Det här var för känsligt. Vi blev överkörda, säger Ingemar Krusell till Leopold Report.
                      -När jag frågade Sandström om min skrivelse möttes jag av ett hånskratt.
                      Från denna stund lämnades CIA helt utanför Palmeutredningen.”
                      Slut citat

                      Om jag återkommer till att det var 200-300 icke-amerikaner som namngivits av William Buckley under tortyr så kan ju dessa personer befinna sig i princip i vilken landsända som helst och i varierande befattningar.

                      Hans Holmër och Ebbe Carlsson arbetade frenetiskt med ett PKK-spår vilket inte gav särskilt bra utdelning. Ett spår som inte innehöll någon substans och det mest troliga är att varken Holmér eller Carlsson trodde på det själva.
                      Avlyssningsutrustningen som Ebbe Carlsson beställt skulle, enligt obekräftade uppgifter, användas till att avlyssna kabinettssekreteraren.

                    7. Bara om den avslutande punkten: jag tycker mig ha visat i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet att Hans Holmér och Ebbe Carlsson knappast kan ha trott på PKK-spåret själva. Hela deras agerande och deras olika uttalanden om spåret formar sig till en tydlig indiciekedja som pekar på att så var fallet. Bara ett exempel: när Ebbe Carlsson med hjälp av Säpomännen Kegö och Barrling tagit den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner till Sverige för att denne skulle ställa upp som polisagent höll de – enligt egen uppgift – inga förhör med Cetiner om vad han kände till om Palmemordet.

                      Däremot finns det all anledning att tro att avlyssningsutrustningen skulle användas för att avlyssna samtal i den svenska PKK-kretsen som iscensattes av Cetiner, samtal som skulle regisseras för att kompromettera de svenska PKK-arna.

                      Samtidigt fanns det, precis som Manbar skriver, vissa indikationer på att utrustningen också skulle användas för att avlyssna Pierre Schori. Kegö och Barrling var – helt grundlöst av allt att döma, vill jag understryka – inne på att han hade kopplingar till ett europeiskt terrornätverk. Även detta behandlar jag utförligt i Mörkläggning som för närvarande är slut på förlaget.

                    8. En kompletterande fråga, som kanske är svår att svara på, till Gunnar och även andra som kan tänkas ha kännedom:

                      Giorgos Petritsis dokumentär om Olof Palme finns att beskåda, men vad hände med de övriga avsnitten i TV-serien, LEADERS?

                      ”He was preparing a documentary on Palme that was part of a new series by ERT (Greek Public Television) titled ”LEADERS”.

                    9. James:
                      ”Jag antar att du utvecklar dina tankar kring ”Irak-spåret” här, men vad du egentligen vill ha sagt blir långt ifrån tydligt. Olika icke-sammanhängande fragment/kontexter utgör ingen ‘bevisföring’. Konkretisering, tack.”

                      SVAR:
                      Om jag ska fortsätta att konkretisera varför jag tycker att händelserna i och runt Bekaadalen 1984-85-86 kan vara av intresse. Olof Palmes roll som FN´s utsände medlare påverkades i högsta grad av gisslanförhandlingarna i Libanon.
                      Om det var någon som hade möjlighet att påverka PLO, Arafat och Hizbollah så var det Socialistinternationalen och Olof Palme med de goda relationerna som fanns däremellan.

                      En av de som togs som gisslan var Benjamin Weir född i Salt Lake City 1923.
                      Weir som tillsammans med sin fru Carol tjänstgjorde som missionärer i Libanon i nästan 30 år.
                      Weir kidnappades på gatan i Beirut i maj 1984. Kidnappningen utfördes av en islamisk fundamentalistisk grupp, islamisk jihad, som senare utvecklades till Hizbollah.
                      Han befriades 16 månader senare i utbyte mot amerikanska antitankvapen, som en del av Iran-Contra Affären.

                      Ytterligare ett exempel på en av de som hölls som gisslan var Thomas Sutherland född 1931 i Falkirk, Skottland.
                      Sutherland var lärare vid amerikanska universitetet i Beirut när han år 1985 kidnappades av iransk-stödda Hizbollah-militanter i Libanon och hölls i mer än sex år.
                      Han blev bortförd när han körde från flygplatsen till sitt hem i Beirut den 9 juni 1985.

                      Ärkebiskopen av Canterburys sändebud Terry Waite som blivit involverad i gisslanförhandlingarna blev själv i gisslan 1987.
                      1980 förhandlade Waite så framgångsrikt att ett flertal i gisslan i Iran blev frisläppta.
                      Från 1985 blev Waite involverad i gisslanförhandlingar i Libanon, och han hjälpte till i förhandlingar som säkerställde frisläppandet av Lawrence Jenco och David Jacobsen.
                      Hans användning av en amerikansk helikopter för att resa i hemlighet mellan Cypern och Libanon och hans samarbete med Oliver North gjorde olyckligtvis att Waite drogs med när Iran-Contras-skandalen bröt ut.

  16. Eftersom Thomas Petterssons lägger stor energi på att sälja in Skandiamannen som varandes Grandmannen, som förföljt Lisbeth och Olof Palme från Grand 23.15-13.17.
    Thomas påpekar också att Skandiamannen är den ende kända person som vi kan pröva denna möjlighet med, så då kan vi väl göra det lite mer ingående.

    Här kommer en redogörelse för promenadsträckor och promenadtider som kan tjäna som underlag för Thomas Pettersson då även han så småningom, kommer med en fördjupad redogörelse för sin huvudhypotes.

    Makarna Palme hade från bokhandeln utanför Grand fram till klädaffären Sari en promenad på 210 meter inkl korsandet av Sveavägen.

    Skandiamannen hade från sin position utanför möbelaffären mellan Grand och bokhandeln, fram till baksidan av Skandiahuset. En promenad på 275 meter.
    Då avser jag hörnet Adolf Fredriks kyrkogata/Luntmakargatan.
    Den kortaste vägen dit är via Sari och vidare österut längs Adolf Fredriks kyrkogata.

    275 meter stämmer mycket väl eftersom han låg uppskattningsvis 10 meter efter redan från start, men i tid räknat sannolikt mer eftersom Skandiamannens hypotetiska förföljande av makarna Palme inte ens börjat då Mårten passerade honom.

    Makarna Palme hade sedan från Sari fram till platsen där de måste ha befunnit sig då Skandiamannen kom ut från Skandiaentrén, alldeles nära butiken Svensk hemslöjd en promenad på ytterligare 20 meter.
    De har alltså en promenad på totalt 230 meter fram till den platsen.

    Om vi räknar med att den sträckan har tagit makarna Palme tre och en halv minut, inberäknat ett uppehåll vid Sari på 15 sekunder, så har de gått i en mycket maklig takt, för något övrigt uppehåll på vägen är inte känt.

    Om vi jämför detta med Skandiamannen, så hade han från Skandiahusets nordöstra hörn vid Adolf Fredriks kyrkogata/Luntmakargatan till Skandiaentrén ytterligare en promenad på 115 m genom huset (55 m som är husets djup, eftersom korridorerna ör vinkelräta med huset, plus 60 meter fram till receptionen)

    Skandiamannen hade alltså 390 meter att gå från Grand fram till utpassering på Sveavägen 44.
    Jämfört med makarna Palmes 230 meter hade Skandiamannen alltså en 160 meter längre promenad fram till den punkt då de måste ha börjat gå varandra till mötes på trottoaren.

    Utöver dessa 160 meter hade han också en betydligt svårare och mer tidskrävande uppgift, då han måste öppna dörrar, ta trappor eller hissar, stämpla ut, och dessutom ta sig tid att prata med väktaren någon minut.
    Kanske också plocka upp ett mordvapen.
    Eller återkom han bara för att stämpla ut?

    Han hade alltså endast två och en halv minuts effektiv promenadtid från Grand fram till utpassering via stora entrén på Sveavägen, eftersom vi måste räknar bort den minut han förspillde vid samtalet med väktaren, men inte ens om han bara passerade väktaren med ett glatt ”hejdå” räcker det på långa vägar.

    Enkelt uttryckt kan man säga att han borde ha kommit ut genom stora entrén på Sveavägen i samma ögonblick som han gick in genom bakdörren på Luntmakargatan, och då har jag ändå tänjt beräkningen till Skandiamannens fördel genom att göra Palmes promenad väldigt långsam, och givit dem ett försprång på endast tio meter från bokhandeln.

    Det är alltså mer troligt att Skandiamannen på sin väg norrut längs Sveavägens östra trottoar mot mötesplatsen sett Sabbatsbergsambulansen komma ilande söderut på Sveavägen, än att han träffat på makarna Palme.

    Utöver detta ska påpekas att Mårtens observation av mannen i stålbågade glasögon och keps utanför möbelaffären, som han tidigare pekat ut som Christer Pettersson endast iakttagits under någon sekund från sidan. Mårten har inte ens sett honom förfölja föräldrarna, utan har bara sett honom följa dem med blicken.

    Mårten har tidigare också tyckt att han liknar både en italiensk gangster och en kurd.
    Är verkligen denna ytterst tveksamma observation något att bygga ett huvudscenario på?

    Det intressanta i denna historia är i så fall att självaste Mårten Palme nu över 30 år senare inte verkar lika övertygad i sitt utpekande av Christer Pettersson.

    Det är dock fel att räkna bort Skandiamannen som potentiellt inblandad, eller t.o.m. som gärningsman, även om jag har svårt att se honom som det sistnämnda.

    Som sagt är ju bara detta ett av tre scenarier som TP presenterar, så det finns ju kanske fortfarande en del att bygga vidare på.

    1. Det du visar på med tiderna gör nog att scenariot med Grandmannen kan glömmas. Förutom det är ju signalementet på Grandmannen svår att få ihop med Skandiamannen (yngre och blå jacka). Att sen trycka in personen Nicola ser blir ju än svårare, blå jacka a la telefonkatalogen. Visst han såg äldre ut än förhörsledarens 44 år enligt Nicola, men vi vet ju inte hur förhörsledaren såg ut. Kanske han såg ung ut och då behöver ju inte personen vara över 44 år. Kanske de två övriga scenarierna träffar mer rätt?

      1. Magnus, det där med att Nicola F sagt att mannen vid norra reklamskylten såg äldre ut är något som ibland hävdas. Men Nicola fällde under rekonstruktionen 970228 följande kommentar:

        ”[Nicola F] betonade att han aldrig såg ansiktet på den person som gick efter paret Palme på Sveavägen”. Ganska motsägelsefullt, eller hur…

        Av andra scenario som involverar Skandiamannen som GM, har jag funderar en del på följande:
        Anders B vid norra reklamskylten. Skandiamannen går ut på trottoaren efter det att Nicola F passerat.Till höger ser han makarna Palme och ryggen på Nicola F. Han ser inte Anders B vid norra reklamskylten. Han går ner till Dekorima och förbereder dådet. Men även det scenariot har problem. Tidfönstret är mycket litet: han ska komma ut efter det att Nicola F passerat entrén, men innan makarna Palme kommit dit. Det rör sig om någon handfull sekunder. Men scenariot är inte omöjligt.

        Ett alternativ är att låta makarna Palme passera entrén innan Skandiamannen går ut. Även här finns problem eftersom man i så fall behöver klämma in Skandiamannen mellan makarna Palme och Anders B.

        Jag har även försökt placera Skandiamannen vid norra reklamskylten. Där är svårigheten att få Skandiamannen att gå ut på trottoaren och vidare mot norra reklamskylten utan att Nicola F noterar detta. Nicola F är ju observant just då, och man kan tycka att han bör ha observerat när Skandiamannen kom ut på trottoaren så nära honom..

    2. Jörgen

      Paret Palmes sista 70 meter tog 95 sekunder, d.v.s. ungefär dubbla tiden än om de hade hade gått i normal promenadtakt. Tidsuppskattningen stöds i förundersökningen.

      Vad har du för belägg för vilken gångfart makarna har haft från Grand, vilken tid när de började att gå och att den kan jämföras med Skandiamannens gångfart? Var finns det faktastödet?

      1. Mikael.
        Jag vet lika lite som någon annan när de gått från bokhandel.
        Man måste själv simulera promenaden, utifrån de uppgifter som finns om den från vittnen och Lisbeth Palme själv.

        Det enda vi med säkerhet vet är att de gått flera sekunder före ”Skandiamannen” om det nu var han som stod där vid möbelaffären.

        Att deras sista 70 meter tagit 90 sekunder bygger enbart på Nicola F och hans egna mycket svajiga uppgifter om sin egen position vid skottillfället.
        Intressant, men knappast något att ta som absolut sanning.

        Allt detta eventuella skedde dock efter den del av promenaden som jag analyserar, så hur det var med den saken är egentligen ointressant för resonemanget.

        Att Skandiamannen gått mycket fortare än makarna Palme är inbyggt min beräkning, men inte att han sprungit, och det är ju inte heller något som Thomas hävdat, och några uppgifter på att han var svettig och andfådd när han parade med väktaren finns ju inte heller.

        För ordningens skull kan jag tillägga att han också hade kunnat gå Kammakargatan upp till Luntmakargatan, men det är ingen tidsvinst i detta.
        Dessutom borde han exponera sig för vittnet Lars J som kom gående på Luntmakargatan, men Lars har inte sett någon springande Skandiaman där.

  17. Finns det några officiella slutsatser angående vem det var som Nicola F såg vid norra reklamskylten? Var det Anders B eller någon annan?

    Granskningskommissionen tycks säga Anders B, men gärningsmannaprofilen är inne på att han såg GM.

    Under Lars Borgnäs utfrågning av Hans Ölvebro 1992
    https://www.youtube.com/watch?v=T_mXLcMBxOI (52.35 – 53.25)
    fällde Solveig Rhiberdal en intressant kommentar angående en kompletterande rekonstruktion
    ”…det var ett vittne som man hade placerat fel…”.

    Vad menar hon? Vem var det man placerat fel? Vad blev utfallet av rekonstruktionen? Någon som vet? Rhiberdal kanske refererar till rekonstruktionen som gjordes med Nicola F 970228.

    1. JD

      Det är nog Nicola F hon tänker på

      Solveig Rhiberdals reaktion på Erik Amkoffs tankar om ett avtalat möte är också intressant (1:11:50 – 1:11:57)
      Också, vi har ingen tvångsmedel att använda på Lisbet P, är intressant (55:22)
      Och Hans Ölvebro som inte kan förstå att Lisbet P är inblandad (1:09:56)
      och därför inte kan delta i en rekonstruktion eller samarbeta fullt ut.

      1. Tack Jonas! Jag är enig med dig angående Nicola.

        Nu kommer vi kanske lite utanför ämnet, men nu får jag ett bra tillfälle att kommentera det där med Lisbets inblandning som du referera till. Under sekvensen mellan 1.04.25 och 1.10.55 erbjuds tittarna några några fantastiska minspel från Hans Ölvebro.

        Jag gillar Lars Borgnäs program och är glad att de finns tillgängliga på tuben. Men jag tycker inte att hans frågor var speciellt lyckade i just den sekvensen och jag känner sympati för Ölvebro som jag tycker hanterade situationen väldigt bra.

        Några vittnen har sagt att de såg någon prata med makarna Palme strax innan mordet. Detta tycks Lars Borgnäs översätta till samtal som varade i 40 sek. Sedan känns det som han lägger sin egen åsikt på Ölvebro – men det är ju inte säkert att Ölvebro delar den. Allt blir bara fel och Ölvebro blir fullständigt svarslös. Jag tror jag förstår honom. Hur ska man svara på frågan ”varför är partiet X bäst?” om man inte håller med?

        Givetvis är det så att rekonstruktionen med Nicola F visar att makarna Palme har tagit väldigt lång tid på sig att gå sista sträckan, och självklart hade det varit mycket intressant att få reda på varför. Men jag tycker att Borgnäs ställde fel frågor – jag hade hellre hört Ölvebros svar på följande:
        – Hans, hur lång tid anser du att makarna Palme använde för att gå de sista 60 metrarna?
        – Tycker du att tiden är normal?
        – Om inte (läs: den är för lång), vad tror du det beror på?
        T ex vi hade vi kanske fått höra vad Ölvebro tror om Nicolas vittnesmål, speciellt tiderna.

        Borgnäs och TV-tittarna missade chansen att höra Ölvebro kommentera detta, tyvärr.

  18. Nedan använder jag
    SE = Skandiamannen (hoppas det är OK att använda initialerna, annars får Gunnar gärna ändra).
    AB = Anders B
    NF = Nicola F

    Jag hävdar följande: om SE är skyldig måste S1, S2 eller S3 ha inträffat. Vidare påstår jag även det omvända: om S1, S2 eller S3 har inträffat är SE skyldig.

    S1. När SE kommer ut på trottoaren: tomt vid norra reklamskylten, AB vid bankomaten, NF till vänster och makarna Palme till höger om Skandias entré. SE sneddar till norra reklamskylten. SE tar rygg på makarna Palme. Alla tre passerar AB på vägen mot Dekorima. Antingen promenerar SE bakom makarna Palme hela vägen till Dekorima, eller går han om dem och ställer sig vid Dekorima och väntar.

    S2. När SE kommer ut på trottoaren: AB vid norra reklamskylten, NF och makarna Palme till höger om Skandias entré. SE går till Dekorima och väntar.

    S3. När SE kommer ut trottoaren: AB vid norra reklamskylten, NF till höger och makarna Palme till vänster om Skandias entré. SE tar rygg på makarna Palme. SE kommer alltså ut mellan makarna Palme och AB. Antingen promenerar SE bakom makarna Palme hela vägen till Dekorima, eller går han om dem och ställer sig vid Dekorima och väntar.

    Om man vill bygga ett scenario där SE är skyldig kan man därför utgå från S1, S2 eller S3 för att se om man kan få till det.
    Alla tre varianterna är svåra att få till, speciellt p.g.a. snäva tidsfönster.

    Vidare är S1, S2 och S3 oberoende av SE’s eventuella närvaro vid Grand och bokhandeln (Mårten Palme gjorde sin iakttagelse vid bokhandeln).

    Möjliga varianter som kombinerar SE med Grand och bokhandeln :
    G1. SE var varken vid Grand eller bokhandeln.
    G2. SE vid Grand men inte vid bokhandeln.
    G3. SE vid bokhandeln men inte vid Grand.
    G4. SE vid både Grand och bokhandeln.

    Tidproblematiken för G3/G4 har diskuterats mycket här på bloggen (dvs hinner SE tillbaka?). G1 och G2 har inte samma problem.

    Om SE är skyldig tror jag väl mest på kombinationen S2/G1 eller möjligen S2/G2 även om tillgängligt tidsfönster för S2 är väldigt smalt.

    Om jag tolkar TP rätt är han inne på S1/G3 eller S1/G4. Ska man få till S1 behöver man nog justera Nicola F’s tider rätt rejält.

  19. JD

    Innan Nicola F blev ett Skandimann bevis, var Nicola F ett mötescenario bevis. Jag tror Nicola F fortfarande är placerat fel. Han kunde inte ha sett och hört, vad han såg och hörde, där han säger att han var på Sveavägen.

  20. En sak som förbryllar är vilken tolerans och överseende man generellt har för NF och AB:s eventuella felaktigheter i sina vittnesutsagor i förhållande till den intolerans man har för de delar i SE:s vittnesmål, som är svåra att pussla ihop med det verkliga förloppet, i den form vi föreställer oss det.

    I SE:s fall handlar det inte sällan om detaljer som att han måste ha varit på mordplatsen 6-7 sekunder efter skottet bara för att han själv säger det, och i NF:s fall räknar man fram Palmes promenadtid de sista 60 meterna strikt efter hans vittnesmål om att han befunnit sig på Sveavägen 56 i skottögonblicket, trots att vi vet att det är omöjligt att göra de iakttagelser han påstår sig gjort från det avståndet.
    Något måste ju vara fel.
    När det gäller AB så tolererar vi att han kunnat befinna sig i stort sett på vilken plats som helst längs hela kvarteret, utan att på minsta sätt ifrågasätta varför han berättat en historia som i så fall är uppenbart felaktig.

    Den stämmer inte ens överens med hans kamraters mera samstämmiga berättelser om deras diskussion utanför bankomaten, och deras uppfattning om vad han hade för planer för kvällen.

    Man kan naturligtvis hävda att han var berusad och inte minns i vilka riktningar han ”lullat” eller ”kryssat” fram längs trottoaren ( uttrycken kommer från Holmér).
    Men om han bara druckit ett fåtal öl, och eventuellt en whisky till kaffet före kl 18 kan det ju inte vara så farligt med den saken.
    Min slutsats är därmed given: att AB befunnit sig i trakten av Dekorimahlrnan under de sista fyra minuter a som föregick mordet.
    Var hans kamrater befann sig är däremot omöjligt att ens gissa om.

    När det gäller SE är hans berusningsgrad istället inget som anses påverka precisionen i hans utsagor det minsta, trots att man gör ett nummer av hans rikliga intag av starksprit under kvällen.
    Sekunder räknas, sträckor mäts, och allt han säger tolkas bokstavligt och hela tiden till hans nackdel.

    Tror att det är på sin plats att lämna lite vingelmån även för honom i likhet med alla andra vittnen.

  21. I sammanställningen till gärningsmannaprofilen så nämns att en Tammeleht iakttagit en person utanför biografen 20.41, 21.05-21.10 och efter 23. Jag hittar inget förhör med Tammeleht. Är det förundersökningssekretess på det eller? Vore intressant att se varför man tagit upp det i GMP-sammanställningen. Är det en helt vanlig biobesökare som råkat stå utanför Grand eller är det en ”bevakare”, kanske Grandmannen?

  22. Förhör med Anna H 86 03 03

    ” I samband med att Anna steg ur bilen såg hon också en kvinna som stod intill den liggande mannen. Vidare fanns där också en yngling som uppehöll sig vid mannens huvud. De båda iakttagna höll på att ”joxa” med den liggande mannen, Ynglingen vid den liggande mannens huvud var iklädd en mellanblå midjejacka, typ dunjacka och jeans. Han hade smalt ansikte och var mörkhårig”

    Kanske var detta ett missförstånd från förhörsledaren? Den mörkhårige mannen i mellanblå dunjacka borde inte kunna vara någon annan än Stefan G, men jag har inte fått fram några uppgifter om hans klädsel eller utseende i övrigt.
    Detta ger ju ändå bilden av att Stefan kommit fram något före och redan påbörjat första hjälpen, men i nästa förhör med Anna H låter det inte riktigt likadant:

    Förhör 86 04 02:

    F. (…) Får jag fråga en annan sak? Du ser alltså mannen som just tar mark, kvinnan som hukar sig och mannen som springer.
    Fanns det någon annan person i synfältet när du gör denna iakttagelse?

    H. Det är en ung man som kommer springande från en bil.
    F. Från en bil?
    H. Ja han kommer ungefär fram samtidigt som jag (…)

    Detta är utan tvekan Stefan G.

    Förhörsledaren frågar vidare:

    F. (…) Är det riktigt uppfattat att ingen annan människa är i närheten förutom mannen som faller, den hukande kvinnan vid sidan och den från platsen springande mannen?
    Ur mitt konkreta synsätt. Jag har för mig att det står någon, två människor lite vid sidan av, bortom taxin, en liten bit ifrån.
    (Anna H får visa på en karta och pekar på ett ställe längre upp på trottoaren längs Skandiahuset. Norr om Dekorima, Är vi uppe i trakten av reklampelaren nu?)

    H…Jag såg det ungefär som ett lite äldre par som gick i armkrok någonting…, men det kan ju vara en missuppfattning, men jag bara tittade mig omkring kvickt när jag sprang över vägen så att det inte kom några bilar.

    F. Men uppfattade du att det fanns människor borta i periferin?
    H. Ja, men inte så många, det var bara någon enstaka.
    F. En man och en kvinna möjligtvis?
    H. Ja
    F. Vilket avstånd befinner de sig på i förhållande till den här mannen som ligger på trottoaren?
    H. Fem sex meter ungefär
    (Norrut på Sveavägens östra trottoar)

    H. (…) Dom gick mot platsen. Dom hade huvudet mot platsen, jag vet inte, det är svårt att säga, men ungefär som man har en ljusare halsduk mot en mörkare kappa. Man lägger märke till att det var framåt. Men den tänkte jag inte på att titta efter dom, för jag var så inne i vad jag gjorde att jag lade inte märke till dom mer.

    Mörk kappa och ljusare halsduk?
    Var det bara en känsla eller var det en faktisk observation? Hur ska detta diffusa uttalande tolkas?
    Vi kan ju anta att en något äldre man med mörk kappa och en ljusblå och kanelfärgad halsduk faktiskt borde dyka upp i den positionen, ungefär i detta skede, om han ligger någorlunda rätt i sitt vittnesmål.
    Var det möjligen Skandiamannen som skymtade fram i Anna H:s vittnesmål?
    Vem var kvinnan, om de ens var i sällskap?

    1. Har för mig att Anna H beskriver det här missförståndet i sin bok om hur vissa förhör blir fel och hur hon får försöka rätta det i tingsrätten. Jag har också funderat på om det kan vara Skandiamannen och en person till som hon ser och tolkar som ett par när hon springer fram till Palme.

    2. Ytterligare några exempel på vittnen som talar om människor i närheten av mordplatsen:

      (…) ”När Nicola F hör skotten tänker han ”Nu är det Palme som har blivit skjuten”
      Han fortsatte dock att gå några steg, ca 10 sekunder. När F vänder sig om är det 4-5 personer som står i en grupp. Först ser inte F att någon person ligger ner. När någon person flyttar sig ser Fauzzi en person ligga ner på trottoaren…

      (…) Till en början när F tittar mot gruppen ser han inte till mannen i den blå jackan som han mött gående efter paret Palme.
      Efter ca 10 sekunder lägger F märke till mannen då han är halvvägs inne i en port eller någon entré en bit bakom gruppen av människor.”

      Återigen en tydlig indikation på att det fanns fler människor på trottoaren strax norr om mordplatsen och norr om Dekorimas entré.
      I trakten av reklampelaren!

      Det finns fler exempel.
      Vi börjar med Chevamannen Leif L

      F. I samband med att dom hör skotten faller, lägger du mörke till några andra personer än dom här tre?
      L. Ja, det har jag gjort. Dels en person som förmodligen var svårt chockad, han fullständigt slungade sig in i en port i Skandiahuset, och jag har uppgett i tidigare förhör, att jag har sett när folkmassan kom i rörelse norr och söderut på Sveavägen.
      När dessa tre personer blev kvar är det en figur som förflyttat sig snabbare än de andra upp mot Kungsgatan.
      Jag kan inte avgöra om det är en man eller kvinna, men jag kan avgöra att den människan hade något ljusare kläder, eftersom de avvek från den andra mörka massan.
      F. Var det ett hastigt avvikande?
      L. Ett hastigt avvikande, ja. Det var ett så pass hastigt avvikande i den personens beteende att det avbröt mot folkmassan i övrigt.

      Tydligare kan det väl knappast bli.

      Vi har också Lisbeth Palmes vittnesmål om en beige klädd man 20 meter norr om mordplatsen som hon uppfattade som avvisande då hon sekunderna efter skotten såg sig om för att påkalla hjälp.

      Den bild som presenterades i samband med rättegångarna mot Christer Pettersson innehåller ingen information om en enda människa på trottoaren förutom att Lisbeth säger att ”vi mötte nåt par”.
      Jag tycker att den bilden kan ifrågasättas med stöd av vittnesmålen.

      Om några av dessa är identifierade och hörda vet vi inte.
      Det kan ju ha handlat om vanliga fredagsflanörer, men det är konstigt att vi i så fall fått en ofullständig bild av förhållandet runt mordplatsen i samband med mordet. Hade inte dessa människor något av värde att berätta?

      Var kom de ifrån?
      Kan de ha korsat Sveavägen, eller kan de ha uppehållit sig inne i bankomatlokalen?

      Om gänget som IM såg gå norrut har mött makarna Palme vid reklampelaren, är det besynnerligt att Anders B inte registrerat dem, då han ju faktiskt var fokuserad på folk som skulle komma från just det hållet, men det är naturligtvis inte omöjligt att även han missat dem eftersom det är oklart när de passerat.

      I vilket fall som helst måste vi omvärdera gamla statiska föreställningar om hur läget var längs denna 30 meters sträcka.
      GMP har släppt namn på några som passerade mordplatsen minuterna före, men dessa personer ingår knappast där.

  23. Svar till Mikael B:s kommentar: https://gunnarwall.wordpress.com/2018/12/19/slutreplik-fran-thomas-pettersson-saknas-en-alternativ-forklaring-till-skandiamannens-forsvunna-20-minuter/#comment-9323

    (Jag lägger in detta svar direkt under Thomas Petterssons blogginlägg eftersom WordPress får problem med att, särskilt i mobiler, återge replikskiften som pågår i för många lager. Men som påpekats av kommentatorn Jörgen G, läser man i mobilen på bredden så fungerar det.)

    Problemet för mig som har en blogg där många frågor väcks är att en del av dem gäller sådant som jag researchat för ganska länge sedan. När jag kommenterar synpunkter har jag inte alltid alla detaljer som jag förhoppningsvis en gång studerat aktuella för mig.

    I debatten med Mikael B om Ingvar Carlssons avgång hade jag till exempel inte uppgiften aktuell om att Carlsson inför det kommande partistyrelsemötet bokat tid för ett samtal med talmannen Birgitta Dahl och att han gjort det en månad i förväg. När Mikael tog upp det som bevis för att Ingvar Carlsson detaljplanerat hur han skulle annonsera sin avgång långt innan Feldt publicerat sin artikel var jag tvungen att gå tillbaka och titta lite mer noga på detaljer i fallet.

    Jag kan, som jag skrev i min kommentar, inte förstå hur man kan dra så bestämda slutsatser av ett inbokat möte som Mikael gör. Och det är väl ganska klart att debatten mellan oss ytterst gäller något helt annat: värderingen av Ingvar Carlssons politiska insatser i förhållande till Palmeutredningen. Mikael menar att jag ägnar mig åt en ”svartmålning” av Carlsson. Och Mikaels egen uppfattning är, om jag ska försöka gissa vad han indirekt hävdar, är att statsministern inte begick några allvarliga fel i sina relationer med mordspaningarna.

    Det är, tycker jag, en bra och viktig debatt att föra. Den kommer säkert att fortsätta på den här bloggen. Och Mikael är välkommen att framöver utveckla sina synpunkter på frågan.

    1. Det är förvisso ett beprövat grepp att byta fokus i en debatt och samtidigt försöka klistra på meningsmotståndare åsikter som de inte har.

      Den som till äventyrs läst mina tidigare kommentarer här på bloggen vet att jag har kritiserat Ingvar Carlssons agerande i Palmeutredningen, även om jag inte har varit beredd att gå lika långt som andra. Bland annat har jag kommenterat uppgifterna i den förre rikspolischefen Holger Romanders bok. Till skillnad från Gunnar har jag dock inte låtit denna skarpa kritik diktera min uppfattning om de olika turerna i samband med Ingvar Carlssons avgång.

      Många av oss som kommenterar här har ofta, med rätta, beskyllt ett antal Palmeutredare för tunnelseende. Däremot har vi sällan haft förmågan att rikta samma kritik mot oss själva. Här får nog även blogginnehavaren anses vara inräknad, vilket inte minst denna diskussion har visat.

  24. Jag tycker det är märkligt att Nicola F inte (?!?) förhördes i tingsrätten och hovrätten. Varför är det så? Misstrodde man hans vittnesmål? De är helt klart motsägelsefulla. Jag tror man kan töja lite på vad han har sagt.

    Nicolas uppmätta data är 95 sek och 50 sek (avrundat 52 sek). Mordet skedde 23.21.30.

    Tre varianter:

    1.Nicolas vittnesmål är OK:
    – Nicola mötte makarna Palme 23.19.55
    – Nicola passerade mordplatsen 23.19.05
    – Makarna Palme använde 95 sek för att gå från La Cartier till mordplatsen.
    Mötesscenariot fungerar. Placering av Skandiamannen vid norra reklamskylten fungerar inte.

    2. Extremfall där man endast ger makarna Palme 50 sek att gå sista biten (dvs samma gångtempo som Nicola och ingen tid för ytterligare titt i skyltfönster eller konfrontation vid Dekorima):
    – Nicola mötte makarna Palme 23.20.40
    – Nicola passerade mordplatsen ca 23.19.50
    – Makarna Palme använde endast 50 sek för att gå sista sträckan.
    Mötesscenariot fungerar inte. Placering av Skandiamannen vid norra reklamskylten kan fungera.

    3. Riktvärde som ligger mellan ovanstående:
    – Nicola mötte makarna Palme 23.20.20
    – Nicola passerade mordplatsen 23.19.30
    – Makarna Palme använde 70 sek för att gå sista sträckan.
    Mötesscenariot fungerar inte. Placering av Skandiamannen vid norra reklamskylten kan fungera.

    I den sista varianten har Nicola gått något tiotal meter in i nästa kvarter, hört skotten och därefter gått ytterligare en bit innan han stannade strax söder om Sveavägen 56. Enligt hans vittnesmål var det tvärtom: han hörde skotten vid Sveavägen 56 och fortsatte därefter 10-15 sek innan han stannade. Varianten bygger alltså på ett missförstånd och är resultatet av någon sorts cocktail av hans motsägelsefulla vittnesmål. Spannet mellan varianterna är upp till 45 sek dvs väldigt stort och innebär en rejäl justering av Nicolas data, men jag tycker ändå att det kan tillåtas.

    Man skulle även kunna ändra mötesplatsen mellan makarna Palme och Nicola, men det ogillar jag. Där är Nicolas vittnesmål rätt starkt eftersom han taggar en person mot att fysiskt föremål (den norra reklamskylten).

    Sen finns det även den kända frågan angående vem det var Nicola såg vid norra reklamskylten. Var det Anders B? Jag har ändrat min åsikt flera gånger. Osvuret är kanske bäst.

    1. JD
      I min värld behöver inte ”mötesscenario” vara ett faktiskt möte med uppehåll för samtal.
      Så kan det ju vara, men Palme hade kunnat vara lurad till ett möte utan att något längre uppehåll gjorts.

      Det kan också handlat om en diskussion som uppstått spontant någonstans på vägen, som inte var planerat på förhand.

      Det finns ändå stöd i Anders D:s vittnesmål om att någon form av diskussion mellan tre personer ägt rum strax utanför dekorima sekunderna före skotten.
      Att det rörde sig om makarna Palme och mördaren är en rimlig och logisk slutsats, men den har inte stöd av varken Inge M, Anders B eller Lisbeth Palme, så möjligheten att Anders D kan ha sett tre andra personer något längre norrut stå och samtala måste också tas i beaktande.
      Anders B säger ju ”som ett sällskap”, men trion var ju i rörelse söderut.

      Platsen där Anders D stod och väntade på grönt ligger ju också några meter norr om själva hörnan, och ungefär rakt vid sidan hade han annonspelaren.

      När det gäller Nicola F och mötesplatsen tycker jag precis som du, att den inte går att flytta särskilt mycket åt något håll.
      Längre söderut mot mordplatsen skulle visserligen innebära att Anders B kommer något närmare sin ”faktiska” position, men om man strikt placerar honom utanför bankomaten, innebär det att Nicola skulle ha mött Palme vid Dekorimahörnan, vilket är orimligt med tanke på sin påstådda position vid skottögonblicket.
      Det förutsätter ett mötesuppehåll på över två minuter.

      Tror personligen mera på ett uppehåll på ca 10 sekunder i närheten av annonspelaren, och att Nicola F inte kan uppge sin rätta position vid skottögonblicket.
      Sveavägen 56 är helt enkelt för långt bort.
      Det han säger i det första förhöret: att han passerade Kammakargatan i skottögonblicket är kanske intressant?
      Kan ha menat Adolf Fredriks kyrkogata?

      Mannen bakom:
      Om Anders B lämnat riktiga uppgifter så kan det helt enkelt inte vara han.
      Endast under förutsättning att Nicola F mötte Palme vid Dekorimahörnan.

      1. Jörgen
        Egentligen är jag inte speciellt insatt i vad som menas med mötesscenariot. Jag har trott att det rörde sig om ett längre möte. Men visst, ett kortare möte är fullt möjligt även om man ändrar Nicolas vittnesmål. Jag har väl tänkt mig att det var någon sorts spontant möte som varade ett fåtal sekunder och att Lisbet inte märkte det.

        Ja, Anders D har nog åtminstone sett alla tre strax innan första skottet. Har för mig han använder ordet samtal i det första förhöret, men i tingsrätten har jag för mig att han uttrycker det på annat sätt.

        Ja, det där Nicola säger i första förhöret att han passerat Kammakargatan och hunnit gå ett par meter innan skotten är klart intressant och det är det jag försökt utnyttja. Jag ändrade till Adolf Fredriks Kyrkogata, och lät honom gå lite längre innan skotten. Egentligen ville jag få fram att en promenadtid för makarna Palme på 70 sek (tyckte det lät bra med 60 sek promenad + 5 sek fönstertitt + 5 sek konfrontation). I så fall har Nicola hunnit gå typ 20-30 meter in i nästa kvarter innan skotten.

        I våras var jag tvärsäker på att Nicola såg GM och inte Anders B vid norra reklamskylten. Det passade rätt bra med Inge M’s kommentarer – sällskapet han såg gå norrut skulle kunna vara Anders B’s vänner, och mannen utanför Dekorima skulle kunna vara Anders. Men sen såg jag att granskningskommissionen menar att Nicola såg Anders B, och jag lät mig påverkas av detta. I tingsrätten säger dessutom Anders att bankomaten låg MITT i kvarteret. Och så har vi det där med Nicolas kommentarer på jackans färg.

        Men jag tror definitivt inte att Anders B var så berusad som Holmer ville göra gällande och Anders B säger ju själv att han aldrig var längre än 10 m norr om bankomaten. Dessutom är det lite konstigt att han skulle ställa sig vid trottoarkanten så långt norrut – sikten där verkar inte speciellt bra, med träd och dylikt som skymmer sikten. Egentligen borde man kanske tro mer på honom än på granskningskommissionen. Jag kan inte bestämma mig…

        1. För min del har jag argumenterat för att det kan ha ägt rum ett möte mellan offer och gärningsman och att det alternativet bör tas på allvar eftersom det skulle förklara en del omständigheter som annars är svårbegripliga. Jag tycker fortfarande så.

          En omständighet av det slaget är att samtliga de fem vittnen som på olika sätt gjorde iakttagelser av händelseförloppet före skottlossningen har lämnat uppgifter som pekar på att ett möte kan ha ägt rum.

          Anders D tyckte sig se tre personer – rimligtvis Olof, Lisbeth och mördaren – stå och samtala på trottoaren till vänster om hans bil som stod för rött ljus.

          Anders B uppfattade det som att han framför sig hade tre personer som var i sällskap och som tycktes vara inbegripna i ett samtal innan en av dem sköt mot den person som gick närmast bredvid honom.

          Cilla A såg tre personer som sneddade över trottoaren i riktning mot Dekorimahörnan och uppfattade det som att de var i sällskap.

          Nicola F var av uppfattningen att han hunnit gå en sträcka som var avsevärt längre än den makarna Palme gått från det han han mött dem och fram till skottlossningen. Det skulle kunna tyda på att makarna Palme stannat upp en kort stund sedan de passerat Nicola.

          Inge M menade att gärningsmannen stått och väntat flera minuter utanför Dekorima, vilket utesluter att han följt efter makarna Palme från bion. Inge har också uppfattat det som att något hände vid annonspelaren norr om Dekorima, men vet inte riktigt vad.

          Min tolkning är att gärningsmannen stått och väntat i gathörnet. När han såg makarna Palme komma gick han fram och mötte dem vid annonspelaren. Där stod de sedan några ögonblick och pratade varefter de tillsammans började röra sig söderut. När de kom fram till gathörnet som erbjöd en möjlig flyktväg sköt mördaren.

          En omständighet som talar för att ett sådant möte kan ha varit förutbestämt är att det tycks ha funnits personer med walkie-talkies i området långt innan makarna Palme lämnade biografen. Vad de gjorde där och vilka de var är fortfarande outrett.

          Makarna Palmes val att promenera Sveavägen hemåt och just på östra sidan skulle kunna vara kopplat till att de skulle möta någon utanför Dekorima.

          Det kan också sägas att om mordet var planerat och organiserat är det rimligt att tänka sig att mördarna varit måna om att i förväg bestämma tid och plats för dådet. På det sättet minskades behovet av improvisationer vad gällde både genomförande och flykt. Och i så fall fanns det två alternativ: att välja en plats dit de visste att Palme skulle bege sig utifrån kunskap om hans vanor eller hans aktuella förehavanden. Eller att på något sätt locka Palme att bege sig till en plats som de själva valde. Båda alternativen är vanliga när det gäller planerade mord.

          Det kan tilläggas att en mördare som lockat Palme till en viss plats för att döda honom i princip skulle kunna ha agerat ensam. En möteshypotes är alltså inte nödvändigtvis kopplad till en mordkonspiration.

          Jag kan förstås inte leda i bevis att det var så här det gick till. Men jag föreställer mig att i en vanlig mordutredning skulle polisen starkt ha övervägt den här förklaringen, särskilt med tanke på att det fanns flera vittnesmål som pekade i den riktningen.

          1. I det här blir ju Inges vittnesmål väldigt centralt, kanske det viktigaste för att få en ”hint” om hur gärningsmannen och gärningen kan förklaras. Har han fel om när GM kommer till platsen och han bara stått där en kort stund, låt oss säga max en minut så kan det vara det mesta på skalan. Det kan vara en ensam gärningsman som har ställt sig där för att vänta på något annat, sett Palme och skjutit. Det kan vara någon som sett Palme vid Grand och sedan förflyttat sig hit, även om det måste ske fort. Det kan också vara ett förutbestämt möte, men då blir det märkligt om gärningsmannen kommer infarande till platsen sent. Då skulle det kunna vara Skandiamannen också. Har det gått längre än en minut (ca) så faller det mellersta scenariot och med största sannolikhet Skandiamannen också. Då har han inte hunnit från Grand och hit eller från Skandia och hit. Det kan fortfarande vara en slumpmässig gärning och en planerad gärning med ett möte. Om vi ser till hur Inge beskriver hur GM beter sig innan så säger han den 14/3 att ”han visste att de skulle komma den vägen”. Den 8/4 säger han att ”Han stod där och väntade” och ”Han visste vem han skulle skjuta”. Jag har för mig att han i någon intervju även sagt att GM stod och spanade norrut på Sveavägen. Om det här stämmer så är det ju svårt att komma runt att mördaren placerat sig på en plats där han visste att paret Palme skulle komma och en bra stund innan. Och står han där max 3-4 minuter så bör han även ha haft hjälp med att veta när Palme gick från biografen. Om de gått ut snabbt från bion och sedan börjat gå direkt hade de väl antagligen passerat Tunnelgatan kanske 23.15-23.17 och då hade mördaren inte stått där. Så under en minut på plats så kan det vara alla typer av mördare. Mellan 1 och 3 till 4 minuter på plats och om det spanande/ väntande beteendet stämmer så bör det dels vara ett bestämt möte och dels så måste han ha haft hjälp att veta när Palme börjar gå från Grand. Över 3 till 4 minuter och ett spanande/ väntande beteende så kan han både haft hjälp, men även agerat själv.
            Här borde Palmeutredningen göra en noggrann utredning av både Inges vittnesmål, men även hans medpassagerare. Hur länge kan han stått på plats utifrån vad de kommer ihåg av bankomatuttagen och eventuell kö med människor där? Får man någon rätsida på detta så kan man väl få en bild av vem gärningsmannen kan vara. Sen är det ju så att ett slumpmässigt möte kan även fungera om gärningsmannen står och väntar och spanar, eftersom han kan ha väntat på något annat. Men då måste GM ha bestämt sig oerhört fort att skjuta Palme när han sett honom och då är det väl ett agerande i raseri/ aggression som troligen lett till fler skott och kanske inte det snabba hölstrandet av vapnet och den till synes lugna flykten.

          2. Gunnar, tack för informationen om mötesscenariot. Jag vet att du varit med i Dan Hörnings podcast och diskuterat ämnet och jag tänker lyssna på de avsnitten.

            Jag köper det mesta av det du säger angående vittnesmålen som pekar på någon sorts möte. (Möjligt undantag för Cecilia A’s vittnesmål som är lite märkligt (möjlig felskrivning av protokollföraren?!?)).

            Jag kan också tänka mig att GM har befunnit sig vid Dekorimas hörna och därifrån gått norrut för att möta makarna Palme någonstans vid södra reklamskylten och påbörja någon sorts samtal. Avståndet till husväggen känns dock oklart.

            Dock är jag väl fortfarande inne på att det är en ensamagerande GM som i så fall stått där nere i hörnan (och du utesluter ju inte heller den möjligheten), och att ”mötet” var väldigt kort, typ 5 sekunder.

            Makarna Palmes byte av trottoar känns också lite märkligt. Lockade Sari?

            Jag har dålig koll på WT-männen som tydligen varit runt lite överallt. Jag får väl försöka uppdatera mig på ämnet. Och kanske på Dekorimamannen. Men det får bli efter Skandiamannen (!).

          3. Asså, jag ställer mig ytters tveksam till att det skulle ha varit ett uppgjort möte. Detta efter att ha läst förhöret med Mårtens dåvarande flickvän, Ingrid. Hon vittnar om att det faktiskt är Olof och Mårten som vill gå och dricka te efter bion, men att hon själv avböjer därför att hon är trött. Hon får till slut medhåll av Lisbeth som också påtalar att hon är trött viket avgör saken och man skiljs åt. Jag kan inte tänka mig att Olof skulle dra med sig hela den konkarongen till ett avtalat möte ute på stan mitt i natten i smällkalla februari för att sedan gå hem och dricka te!? Jag sätter stor tilltro till hennes uppgifter då hon måste ha tagit mod till sig när hon gick emot statsministerns önskan om fortsatt samkväm. Kanske kände Lisbeth av detta och räddade upp situationen?

        2. JD.

          Jag är lika ambivalent som du när det gäller mannen i den blå jackan. Har gått från att det säkerligen var Anders B till att det säkert inte var Anders B.

          Om det var Anders B kan det förklara att han inte sett mannen som väntade i Dekorimahörnet, eftersom han inte var i närheten, men då är hans egna uppgifter om var han hållt hus minuterna innan mordet helt fel.

          Om det inte var han, var han ju kvar där nere, och borde rimligtvis också ha sett mannen som enl Inge M:s uppgifter väntade.
          Avståndet dem emellan kan inte ha varit längre än 15 meter.

          Även Anders B borde ha figurerat i periferin av Inge M:s synfält, då han hade sikt ända upp till bankomaten.

          Mötesscenariot handlar som jag uppfattar det om två olika moment. Ett förutbestämt möte och/eller ett faktiskt möte.
          De omständigheter som Gunnar räknar upp när det gäller vittnesmålen tyder på ett faktiskt möte.

          Det till synes ologiska korsandet av Sveavägen, samt en del tidiga Walkie talkie observationer nära mordplatsen tycker jag tyder på att man redan på förhand visste att Palme skulle komma den vägen.

        3. JD och Jörgen G

          Min tolkning är att Nicola F mötte paret Palme vid Dekorimahörnan. Pusselbitarna faller på plats; Nicola F ser Anders B bakom paret Palme, Nicola F hör skotten, Nicola F ser Anders B i porten, Nicola F ser Palme ligga på trottoaren. Och som alla andra, ser han inte Skandiamannen.

          1. Jonas,
            Jag tycker att den teorin har en del brister.

            Det skulle innebära att Nicola F befinner sig väldigt nära mordplatsen när skotten faller, och det borde han ha märkt på ett tydligare sätt än vad han själv har sagt.

            Alternativet att han t ex skulle hunnit gå till nästa kvarter innan skotten tror jag inte heller på eftersom det innebär att makarna Palme skulle gjort ett väldigt långt stopp.

            Vidare innebär det att Nicola, Anders B, makarna Palme och GM – totalt fem personer – skulle befinna sig nära varandra. Jag kan inte se att det finns belägg för detta i vittnesmål.

            Dessutom har jag för mig att Nicola inte sett någon person stå vid Dekorima och inte heller i någon port (som eventuellt skulle kunna vara Anders B).

            1. JD

              Enligt förhören, ser Nicola F, Anders B promenera bakom paret Palme före mordet och dölja sig i porten efter mordet. Nicola F hör skotten och ser Palme ligga på trottoaren, men ser inte GM varken före eller efter mordet, om han nu inte menar Anders B är GM ?

              Hursomhelst tror jag Nicola F liksom Lisbet P minns fel eller inte ger en korrekt version av vad som hände.

              1. Jonas, jag håller med dig om att Nicola och Lisbet kan ha mints fel.

                Det du säger är väl ingen omöjlighet, åtminstone inte om man tillåter att makarna Palme gjort ett stopp vid Dekorima. Men jag känner mig ganska tveksam, jag får inte riktigt ihop det…

  25. Gunnar, Hur bedömer du förväxlingsteorin?
    Tar du upp detta i dina böcker och i så fall var och i vilken bok? Kanske lite dumt att här börja prata ”Pettersson” men i förväxlingsteorin blir det helt omöjliga mordet helt möjlig, finns inte mycket att tillägga vid en djup analys.

    1. Jag tar upp förväxlingsteorin i min bok Mordgåtan Olof Palme, kapitlet ”Fel mordoffer?” Där berättar jag om hur hela denna tankegång först dök upp och hur den sedan återkommit i nya varianter. När jag tittade närmare på hur idén om att Pettersson skulle ha tagit fel på Palme och Sigge Cedergren växte fram kom jag fram till att det närmast kan betraktas som ett kvalificerat skojeri. På ungefär samma sätt ser jag på Pelle Svenssons påstående om att bombmannen i ett testamente skulle ha erkänt att han fått Pettersson att genomföra Palmemordet. Den saken kan man läsa om i samma bok, kapitlet ”Resningsansökan och bombmannens testamente”.

      Jag diskuterar gärna detaljer i vad jag tar upp där om den som läst kapitlen har några frågor.

  26. Nej, inga frågor ”just nu” bara ett konstaterande från min sida. Neddrogade pojkar som leker med Sigge Cedergrens vapen och vill skrämmas, bättre teori än bombmannen och då även här många andra teorier. Ur de förhör som hölls med Pettersson kan man skönja en djup ånger över sitt misstag. Ett Ölvebro uttalande, odla inga långsökta teorier.

    1. Du är välkommen att återkomma. När det gäller teorier av det här slaget är det skillnad mellan vad som i största allmänhet skulle kunna framstå som rimligt och vad som verkligen framstår som rimligt när man tittar på detaljerna kring hur teorierna växte fram.

      Låt mig lägga till att den som vill läsa om detta inte bara kan gå till kapitlet ”Fel mordoffer?” i Mordgåtan Olof Palme. Ännu mer angeläget är det kanske att läsa kapitlet ”Alkoholisten från Rotebro” i min senare bok Konspiration Olof Palme. Där intervjuar jag nämligen Harri Miekkalinna som var den som först lanserade förväxlingsteorin.

      Det gjorde han i en dokumentär för TV 4, Satans mördare, som filmaren Stig Edling kom med 1995.

      Harri berättade för mig hur det hela hade växt fram. Edling hade besökt Harri i Norrland där denne bodde då och de hade suttit och småpratat. Under samtalet hade Harri nämnt tanken – som en ren hypotes – att om Pettersson skjutit Palme kunde det ha varit för att han trott att det var Sigge.

      Edling hade hört av sig en vecka senare och sagt att han ville ha med det där i sin dokumentärfilm. Harri hade fått pengar för att medverka. Och förväxlingsteorin blev också till själva poängen i Edlings dokumentär, nyheten som gjorde att den kunde lanseras som om den innehöll ett avslöjande.

      Som Harri sa till mig trodde han inte riktigt på teorin själv, men så hade han tänkt: ”det här kan ju vara möjligt. /…/ Jag var så dödligt trött på de här kurdspåren så jag höll på att spy så jag tänkte: det här är inte ett sämre spår än något annat.”

  27. Vi vet ju inte varifrån detta dök upp i Harris huvud, själva/ ”bakgrunden” till tanken, Harri kände ju Christer väldigt bra, vad hade diskuterats o.s.v? Psyk. Ulf Åsgård och Krim.kom. Jan Olssons slutsats angående mördaren/ Inte professionell på att döda. Har även blivit lite tveksam till ett avtalat möte. Var det inte Lisbet som beslöt om biobesöket med Mårten och hans flickvän och Olof fick då ”gladeligen” följa med? Men, förståss….. Kom ett samtal straxt innan dom gick, kan ju Olof ha avtalat om ett möte, det är ju fullt möjligt.

  28. T.Pettersson/ Filter/ Även chefredaktören/ Aldrig att Skandiamannen skulle ha slaktat Olof Palme, det brister något oerhört i kännedom om människan för dessa herrar, oberoende om vilket teoretiskt pussel man lappat ihop.

  29. Gunnar, hur kommer det sig att vi inte har alla dokument från säkerhetstjänsten (Säpo och flera andra) om det som hade med Olof Palme att göra och mordet?

    1. Allmänheten har inte tillgång till merparten av dokumenten i Palmeutredningen eftersom det råder förundersökningssekretess. En del av dokumenten omfattas också av annan sekretess. till exempel utrikessekretess.
      Dokument som finns hos Säpo omfattas i mycket stor utsträckning av sekretess, se t ex denna sammanställning.

      Att vi inte har tillgång till dokument från till exempel Säpo om Palmemordet är därför inte så överraskande. Säpo bör däremot ha lämnat över allt de har om Palmemordet till Palmeutredarna – kan man tycka i alla fall. Men det är Säpo själva som gör de bedömningarna, Palmeutredarna kan inte själva rota i Säpos arkiv.

      I det sammanhanget finns det ytterligare en sak som bör understrykas. Om det skulle komma in väldigt känslig information om Palmemordet till Säpo kan vi förstås inte vara säkra på att det ens upprättas några handlingar hos Säpo om saken. Och finns det inga handlingar finns det inte heller rent tekniskt något att lämna ut, ens till Palmeutredningen.

      Ett exempel att fundera på som tycks illustrera detta: generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet, Karl-Gunnar Bäck, lämnade information till Säpo kort tid efter mordet. Han hade blivit upprinhgd av en bekant från England som hade goda kontakter inom den engelska säkerhetstjänsten. Bekanten berättade att mordet var utfört av sydafrikanska agenter i samarbete med svenska affärsmän och en svensk man med anknytning till Säpo.

      Bäck talade in uppgifterna på ett band och bad en av sina medarbetare på Civilförsvarsförbundet att lämna in det på Säpo i Uppsala. Men bandet försvann på något sätt på Säpo och kunde inte återfinnas. Palmeutredarna nåddes av tipset först sju år senare då Lars Borgnäs och Tomas Bresky tog upp saken i TV-programmet Norra Magasinet. (Se Lars Borgnäs: En iskall vind drog genom Sverige, sid 377f.)

  30. Skälet till att Skandiamannen ljuger, är inte att han är mördaren, utan att han vill ge en alternativ förklaring till varför han, strax innan, kan ha setts springa en sträcka som är identisk med mördarens initiala flyktväg, in i gränden och, eller bara, i trapporna upp, och sedan David Bagares rakt fram, vilket han antagligen har gjort. Det slog mig precis. Kanske befann han sig inne i gränden när skotten föll?

    1. Fredrik, eller någon annan:
      Skandiamannen är tydligen oerhört intressant enligt tidningen Filter och det verkar som att Thomas Pettersson gjort en rätt så djuplodande granskning.
      Mitt eget intresse har för honom har varit svalt men om någon kan berätta om till exempel vilken utbildning han hade och i vilka skolor han gick för att han skulle hamna på kontorsrummet i Skandiahuset, så skulle jag möjligtvis intressera mig en aning?
      Jag läste en del om honom för ganska länge sedan, han förekom i skrifter från bland annat sitt fackförbund, har inga länkar kvar dock.

  31. Eller så befinner han sig alldeles i närheten av mordet, blir livrädd, sjappar in i gränden och är den man vittnet J, innan han gömmer sig, ser komma springande, och sedan, när han kikar fram, nå trappkrönet. Mördaren kommer strax efter, och springer inte alls upp för trappan, utan tar vänster, in på Luntmakargatan. Så kan det också vara…

    1. Fredrik.

      Att Skandiamannen såg en risk att ha blivit förväxlad med gärningsmannen i ett läge då han enligt egen utsago sprungit efter poliserna är fullständigt ologiskt.
      Den språngmarschen borde i så fall ha ägt rum närmare fem minuter efter mordet.
      Hur skulle någon ens komma på tanken att han var mördaren i det läget?
      Hans farhågor verkar ogrundade.
      Det är något annat som klämmer.

      Han har ju trots allt redan innan lunch dagen efter mordet delgett en del information om förhållandet på mordplatsen som är någorlunda korrekt.
      Kan han ha ingått i en konspiration där en av konspiratörerna som fortfarande befann sig på mordplatsen försett honom med viss, om än knapphändig information?

      Han var ju också enl vissa närstående väldigt feg, vilket är ett drag som talar emot honom som gärningsman.

      Att han av någon anledning stod inne i gränden är inte otänkbart, men vittnet Lars J såg bara en man som kom fram bakom byggbarackerna.
      Han utesluter också möjligheten att han missat att ytterligare en man kommit fram och sprungit längs Luntmakargatan.

      Pusslet går ihop om Skandiamannen avvikit in mellan byggbarackerna i samma stund som gärningsmannen kom springande emot honom.
      Jag har i kommentarsfältet tidigare påvisat att det sannolikt fanns ett stort utrymme däremellan.

      Det skulle också förklara att han påstår att han kom tillbaka till mordplatsen på den södra sidan av barackerna.

      Det ger honom också möjlighet att göra vissa iakttagelser av förhållandet på mordplatsen, bl.a vittnet Lars vid Kulturhuset på Luntmakargatan.

      Palme låg i ryggläge då han kom tillbaka.

      Enl vittnet Bengt P vändes kroppen i ryggläge efter att han gjort en U-sväng vid Adolf Fredriks kyrkogata och kommit tillbaka till mordplatsen.
      Han satt kvar i bilen i 15-20 sekunder innan han gick mot platsen, och då låg Palme fortfarande kvar i den ställning han föll. Det borde ha tagit närmare en minut.
      Det kan tyda på att Skandiamannen kommit till platsen efter Bengt P, eftersom Skandiamannen hävdar att kroppen låg i ryggläge då han kom fram.

      Allt detta förutsätter att han inte var mannen som sprang längs David bagares gata, och jag tror inte det.

  32. Varför borde språngmarschen ägt rum fem minuter efter mordet?
    Därför att han själv säger det?
    Nu är det ju just det, NÄR han sprungit in i gränden, som är lögnen i hans berättelse, för antagligen har han sprungit in i gränden, vilket är skälet till att han hör av sig, och börjar ljuga, till att börja det. Naturligtvis har han aldrig sprungit efter några poliser. Dagen efter tänker han att han kan ha setts göra det, och det här är vad han kommer upp med.
    Bra diktat eller inte, men han har nu konstruerat en alternativ berättelse till varför han kan ha setts springa där mördaren har sprungit, ungefär NÄR mördaren har sprungit där, annars borde han inte vara rädd för att han kunnat misstas för honom? Och om han inte vore rädd för det, skulle han väl inte gett sig till känna över huvud taget?
    Eller om han nu verkligen vill hjälpa till, och på det här sättet indirekt assistera utredningen med att göra klart för alla att de inte ska leta efter någon som ser ut som honom, åtminstone.
    Eller om han nu, när han för en gångs skull, befunnit sig i händelsernas absoluta centrum, söker uppmärksamhet i form av ”viktig person i kraft av att ha deltagit i skeendet”.
    Men det där med att peka med hela handen och springa in i gränden efter poliserna, är bara för mycket.

  33. Och skälet till att han drog till med en historia som lägger allt cirka fem minuter senare är naturligtvis att det placerar honom på betryggande avstånd i tid. Nu kan han säga något i stil med: Javisst, det stämmer bra det, att du kan ha sett mig springa in i gränden, och att du har något sådant på näthinnan är naturligtvis heller inte särskilt konstigt, men du misstar dig på tiden lite, för min språngmarsch in i gränden kan du ha sett först en stund efteråt, efter att polisen kom till platsen, det vill säga cirka fem minuter. Jag menar, ska han ge en förklaring till att han setts springa in i gränden ungefär samtidigt som mördaren, måste han istället säga sanningen: jag blev så rädd, förstår du, alternativt, ja, det är inte särskilt konstigt alls, med tanke på att det var jag som avlossade skotten

    1. Fredrik.

      Ja, jag tycker att språngmarschen är den mest graverande omständigheten i hans berättelse.
      Han borde absolut inte ha något att frukta fem minuter efter mordet, allra helst inte i ett läge då polisen varit på platsen i två minuter.
      Här är det mycket som talar för att han ljuger.
      Men om han inte var mördaren, utan sprungit av annan anledning, måste man ju börja leta förklaringar.
      Kan han ha gått några steg före Palme, men avvikit till vänster in på Tunnelgatan efter slotten?

      Lisbeth Palme upplever att skytten flyttat sig till den södra sidan av Tunnelgatan innan han med några studsande steg flyr in i gränden.
      Hon ser aldrig den rörelsen, och kanske var det inte samma person?
      Kan det ha varit Skandiamannen som flydde situationen?

      Jag utgår från att LJ inte kunnat missa att två män passerat byggbarackerna, och då finns det bara två, möjligen tre alternativ.

      Alternativ ett är att mördaren stannat kvar, eller obemärkt flytt i en annan riktning.

      Alternativ två och tre är att båda sprungit in i gränden, men att bara den ena kommit förbi barackerna. I så fall vem?

      Vem var mannen Lisbeth såg i framkant på barackerna 1-3 min efter mordet?
      LJ berättar inte att han var där, utan långt borta på den andra sidan; mitt på Luntmakargatan.
      Har hon kanske misstagit sig på var han egentligen stod?

      1. Fredrik och Jörgen

        Det ni säger är väl lite utanför boxen, men med 33 år utan lösning är det nog sådant tänk som behövs.

        Jag håller med er om att Skandiamannen sannolikt for med osanning angående språngmarschen.

        Men jag tror inte riktigt på din teori Fredrik – Lars J var kvar kring Luntmakargatan ett bra tag innan han sprang uppför trapporna, och han borde ju i så fall sett två personer.

        Jörgen, jag tycker även att din teori är ganska vild, men samtidigt kreativ. Den skulle kunna ge en bra förklaring till varför han drar en vals angående språngmarschen. Men jag har stora problem med att hitta en vettig placering av Skandiamannen precis när skotten föll. Dessutom borde han aldrig varit inne i gränden om han var oskyldig – han borde väl fortsatt rakt söderut efter Dekorima.

        Jag lockar med följande variant – där Skandiamannen är skyldig. Efter mordet dvs under flykten, bestämde han sig för att gå tillbaka till mordplatsen. Kanske för att ge upp och söka upp polisen för att erkänna (det är Lars Larssons teori), eller för att skaffa sig någon variant på alibi genom att smälta in i miljön. Jag har räknat på en viss flyktväg och kommit fram till att han skulle kunna ha varit tillbaka på mordplatsen 23.27 – 23.28. Lögnen med språngmarschen skulle han kunna ha använt för att förklara varför han kom tillbaka till mordplatsen flåsande. Ja, denna varianten är ju förstås helt vild, men ändå…

  34. Nej exakt, han borde inte ha något att frukta fem minuter efter mordet.
    Det därför han säger så, nämligen.
    Någon språngmarsch med poliser har aldrig ägt rum, helt enkelt.

    Men det blir för mycket detaljer, och dessutom, vad Lisbeth sett eller inte sett, och vad vi sedan känner till om den saken, går inte att resonera utifrån, då ingenting av det behöver stämma över huvud taget.

    Låt oss göra det enkelt för oss.
    Varför ringer Skandiamannen dagen efter och ger sig till känna?
    Tre alternativ:
    – Han är ett andra rangens vittne, ett vittne som bevittnat de andra vittnena, och vill uppgradera sin vittnesstatus.Skälet är att hans ego har påverkats av att i sammanhanget (nästan) vara en prominent person såsom vararandes ett viktigt vittne.
    – Han är skytten, och så otroligt iskall att han återvänder till mordplatsen strax efter dådet, och dessutom ringer till polisen dagen efter.
    – Han har något att dölja, och vill hålla det dolt så till den grad att han ringer till polisen dagen efter och ger sig till känna.

    Min personliga gissning: han befinner sig alldeles i närheten av mordet, DÄR det sker, NÄR det sker, inte vet jag varför, han står kanske och väntar på någon, tio meter bort, ser sedan mordet, eventuellt utan att veta att det är Palme, blir livrädd och springer in i gränden. I processen ser han LJ en bit fram, innan denne gömmer sig, passerar barackerna och springer upp för trapporna, varpå han observeras uppe på åsen.

    Fråga: varför ser inte LJ mördaren komma strax efter? Jag vet inte. Men han var väl fullt fokuserad på den som han tror är den som just skjutit en människa.

    Tycker man ser det hela tiden, den här totala övertron på det analytiska. En människa registrerar inte omvärlden, utan upplever den, tolkar den. Därav vittnesproblemet, för övrigt. I samma stund det bevittnade bevittnas inleds en tolkningsprocess. Sedan ska bilden ”färgläggas” med associationer, dessutom, förbättras, fyllas i. Snart är det bara en bild av en bild, och ännu lite senare en bild av en bild av en bild.

  35. Låt oss säga att det är Skandiamannen Anna Hage ser springa 5-7 meter ifrån den liggande mannen, just när hon öpnnar dörren och är på väg ut ur bilen. Är Skandiamannen då gärningsmannen ?

    I dom första förhören sägar Anna Hage att hon samtidigt ser Stefan G nedhukad vid den liggande mannen. Då kan inte den springande mannen 5-7 meter ifrån den liggande mannen vara gärningsmannen.

    Även Åke L som körde bilen Anna Hage satt i, ser Stefan G hoppa ur en taxi som stannar brevid den liggande mannen, innan Åke L:s bil stannar och Anna Hage öpnnar dörren och är på väg ut ur bilen.

    Taxichauffören Hans J säger att gärningsmannen var ca 25 meter in i gränden, när han stannade bredvid den liggande mannen och Stefan G hoppade ur Hans J:s bil.

    Gärningsmannen är inte 5-7 meter ifrån den liggande mannen när Stefan G har kommit fram till den liggande mannen, han är kanske 50 meter in i gränden.

    Kanske Skandiamannen tror gärningsmannen är polisen (i mörk skinnjacka) och springer efter ?

  36. Om det är Skandiamannen hon ser, så är det han som är mördaren, eftersom det är mördaren hon ser. Men jag tror inte att det är Skandiamannen hon ser. Han befinner sig längre in i gränden vid det här laget.

    1. Fredrik

      Om det är mördaren Anna Hage ser så stannar han otroligt länge på brottsplatsen. Det är också på det viset, Inge M upplever mördaren, som en åskådare bland de andra på brottsplatsen.

      Kanske Skandiamannen var personen med ”ljusare halsduk” och ”mörkare kappa” som Anna Hage såg ”promenerade i riktning Sveavägen söderut” ”på den östra trottoaren” ? (FUP 236)

    2. JD, Fredrik och Jonas.

      Ja, man kom loss lite, efter att Borgnäs presenterat sin alternativa teori.
      Eftersom det uppenbart är något galet i den gängse bilden av förloppet så är det värt att dra det något extravarv.

      Man har ju fastnat lite i ett tänk som har klara liknelser med vad Anders Helin använde mot CP.
      Den bilden stöds till stora delar av flera vittnen, det är helt klart, men samtidigt inte, om man väger ihop allt.

      Det finns kanske alternativa vittnesiakttagelser som fått för litet utrymme?
      Kanske har vi också fäst för stor tilltro till Inge M och hans fragmentariska bild av förloppet; han satt definitivt inte på första parkett.
      Att Anna H var först på plats är inte givet.
      Hennes väninna Karin J uppger att en stor mängd folk har samlats på platsen redan innan de kommer fram.
      Lena B som satt i samma taxi som Stefan G uppger att hon kom fram ungefär samtidigt som Anna H och ytterligare en man i grå jacka.
      Vem var han?

      Stefan G:s kamrat Göran I uppger att en person påbörjat mun mot mun metoden och var blodig i ansiktet. Därefter kom ytterligare två tjejer och hjälpte till. Var det Anna och Karin?

      Göran kände uppenbarligen inte igen sin egen kamrat Stefan G, som vi vet var den som gav konstgjord andning.

      Anders E som också satt i taxin, uppger i likhet med Stefan G att man började med att vända offret till framstupa sidoläge. Förmodligen handlade det om en mindre justering, för att Palme föll framstupa måste vi utgå ifrån.

      Detta är inget som finns med i Anna H:s berättelse, utan hennes bild är att hon omedelbart vände offret i ryggläge, och att han låg som han fallit, men så kanske det inte var?

      Anna H berättar vidare att i samband med att hon steg ur bilen befann sig en kvinna och mörkhårig yngling i blå täckjacka och jeans vid den liggande mannen.
      De båda höll på att ”joxa” med mannen. Ynglingen uppehöll sig vid mannens huvud.
      Men detta måste ju ha skett ungefär samtidigt som hon observerade mannen som sprang in i gränden.
      Hur går det ihop?

      Det stämmer faktiskt ganska väl med Limousinförararen Jan N som sett en man hastigt lämna platsen samtidigt som återupplivningsförsöken pågick.
      Var detta samma man Anna H såg?

      När skedde i så fall observationen?

      Om vi utgår från att skotten föll vid grönt ljus i södergående riktning på Sveavägen, så är det rimligt att anta att det är rött för Jan N som ska svänga höger mot Kungsgatan.
      Men hans observation av den springande mannen sker i samband med att han får grönt och svänger in på Sveavägen.
      Det betyder att det återigen slagit om till rött för trafiken i södergående riktning.
      Intervallen ligger ungefär på 45 sekunder, så om hans uppgifter är riktiga såg han mannen springa någonstans 45 s efter skottet.
      Var detta i samband med att Anna H kom till platsen?
      Om Anna H vänder honom på rygg bör det alltså ha skett nästan en minut efter mordet.
      Kanske var hon inte så snabb med att komma ur bilen som hon själv minns det?

      Vi kan använda Bengt P:s vittnesmål som referens för detta.
      Han hör skotten i samband med att han passerar korsningen norrut, men gör en U-sväng vid Adolf Fredriks kyrkogata innan han vänder om, åker tillbaka och parkerar på Sveavägen utanför posten vid Tunnelgatan. Han sitter kvar i bilen 15-20 sekunder innan han går mot mordplatsen, och då har man inte ens vänt kroppen på rygg.

      Ytterligare en liten notis.
      Kan det ligga något i Åke L:s svaga aning om att någon korsat Sveavägen västerut strax efter skotten, eller var det någon som återvände till en bil?

      Jämfört med hans baksätespassagerare Cecilia A:s sent inkomna uppgift att paret Palme korsat Sveavägen från västsidan strax före mordet, är inte Åkes uppgift mindre vederhäftig.

      Slutsatsen är att det rådde stor förvirring, och att få uppgifter går att sammanfoga kronologiskt.
      Mitt i allt detta ska vi då nagelfara Skandiamannens uppgifter i detalj.
      Det är klart att det inte går, men att bilden är mer komplex än den som bygger sitt case mot Skandiamannen presenterat är fullt klart.

      I vilket fall som helst tycker jag att han verkar fara med osanning om tidpunkten för sin språngmarsch

  37. Var man förbi (söder om) Saris skyltfönster i det läget där Cecilia ser en trio korsa Sveavägen? I så fall skulle ju Lisbets uppgifter om Saris skyltfönster inte varit hela orsaken till att man bytte sida till den östra. Eller gick man tillbaka norrut?

    1. Niklas B

      Det skulle ha skett strax utanför Dekorima, i höjd med annonspelaren.
      Det är en dock uppgift man inte kan sätta minsta tilltro till.
      Dels kom dom rullande mellan Apelbergsgatan upp mot korsningen då mordet skedde.
      Det innebär att de borde ha varit nere vid Kungsgatan eller ännu längre bort då detta möjligen skulle ha inträffat.
      Även om det var så som Gunnar var inne på när han talade med Cilla; att de bara sneddade över trottoaren, skulle de befinna sig på för stort avstånd.

      Hennes observation ägde troligtvis rum efter mordet.
      Men det är bara min slutsats.

  38. Jörgen G

    15 – 30 sekunder innan mordet hade Jan-Åke S stannat sin bil i korsningen Sveavägen Tunnelgatan, han skulle svänga ned mot Tunnelgatan västerut.

    Han säger ”Direkt eller omedelbart efter att andra skottet gått av avlägsnar sig mannen från platsen springande Tunnelgatan österut” och ”Direkt efter att mannen avlägsnat sig från platsen skriker kvinnan och en vit taxi som står på andra sidan gatan i riktning mot Sergels Torg kör runt och over till brottsplatsen”

    Även Jan-Åke S kör över till brottsplatsen.

    Först då anländer Åke L med Anna Hage i bilen till korsningen Sveavägen Tunnelgatan. Dom anländer efter mordet, efter taxi U-svingen, efter att Jan-Åke S kört över till brottsplatsen, efter att Stefan G & Co hoppade ur taxin och vände ”joxade” brottsoffret. Åke L såg inte taxin göra en u-sväng eller Jan-Åke S framför sig i korsningen Sveavägen Tunnelgatan.

    Anna Hage såg någon annan som sprang efter en bit, inte mördaren.

    Polisen: ”Ser du någon som springer efter den här mannen?”

    Vittnet Charlotte L: ”Ja, jag såg, det var någon som sprang efter en bit” (FUP 136)

    1. Jonas.
      Ja just det!
      Hon ser också människor som kommer till platsen.

      ”Jag ser att det kommer folk dit och börjar försöka se vad som hänt liksom, och sedan stannar det bilar, hoppar ut några människor därifrån…”

      Även Christina V upplever att de första människorna som kom till platsen kom gående:

      ”De kom gående tror jag. Ja vad jag kommer ihåg så var det bara en tre stycken som var där när vi kom”.

      Hon säger dessutom att Anders B hade ljust hår och mustasch. Märkligt.
      På rekonstruktionsfotot tycker jag att han ser ganska mörk ut, men ljusskenet kan ju bedra.

      Hon ger ytterligare en fingervisning om att Anna H och Karin J kom en stund efter.
      Det kom under tiden hon talade med taxichauffören.

      Hennes bror Per V säger också att det kanske fanns tre personer där, innan det kom fram fler. Det var det en tjej som flinade och en ljushårig kille bakom henne.
      Han sa till henne att ”det här är väl inget att flina åt. Då blev hon lite stött”
      Detta bör väl ha varit fotgängare?

      Det är mycket som pekar på att det sprungit två män in mot Tunnelgatan med ganska många sekunders mellanrum.
      Ingen efterföljare har gett sig till känna, vilket kan peka på att det kan handla om en medhjälpare.
      Väldigt många vittnesmål antyder också att det tidigt befann sig människor på plats som inte kommit från någon bil.
      Den ende vi känner till är Anders B, men vilka var i så fall de andra?

      1. Det är inte ”konstigt” att en människa minns fel.Själva iakttagelsen är bra inledningen på en process i vilken en bild skapas, och ständigt förändras. Det här är något man måste ha klart för sig, tror jag. Forskning har ju visat att de ttill och med går att framkalla ”falska minnen”. Du kan få en människa att minnas något som hon inte varit med om. Konstigt? Nja, tycker man det så får man nog ändra på ingångskriterierna en smula. ”Konstigt” blir bara en åsikt, och verkligheten (till exempel fenomenet falska minnen) bryr sig inte om åsikter.

      2. Jörgen G

        Det verkar som om skytten med nerdragen stickad mössa sprungit till Luntmakargatan medan åskadaren med keps sprungit trappan upp till Malmskillnadsgatan. Det konstiga är att Lars J inte märker tidsskillnaden mellan dom två män som springer från brottsplatsen, han tror att det är en och samma man.

        En sak är i alla fall säker, Anna Hage såg inte den mannen Anders B, Jan-Åke S, Inge M och Hans J såg.

        1. Jonas.

          Jag låter det vara osagt om någon hade neddragen stickad mössa, men vi har ju två vittnen som sett det (AB och IM) så det kan kanske stämma på den första mannen.
          Jag ser inga skäl att tro att någon sprungit på Luntmakargatan.
          Det finns inga iakttagelser som styrker det. Vittnet Lars J styrker däremot att det inte har skett.

          Däremot finns iakttagelser som styrker att ytterligare en person sprungit mot barackerna.
          Vi får inte glömma Lisbeth Palme, även om hon framstår som mindre vederhäftig i sitt utpekande av Christer pettersson.
          Någon kan ha stått i den nordvästra hörnan av barackerna som vetter mot Sveavägen 1-3 min efter mordet.
          Den personen borde inte vara mannen som sprang före, men det går inte heller att utesluta, och vi vet inte ens om hennes observation ör riktig.

          Jag tycker ändå att vi har nog på fötterna för att komplettera bilden av vad som utspelat sig minuten efter skotten.
          Anna H kom efter både syskonen V och passagerarna i Hans J:s taxi, och innan de anlände fanns det några för oss okända personer på platsen.
          Möjligen en kille i 25 års åldern och en tjej som flinade.
          Att fler vittnen säger att det fanns fler fotgängare på trottoaren är helt utsuddat ur utredningen, men vi som läser vittnesförhören noga ser ju detta uppenbara.
          Varför, vilka var dom?

          1. Jo, men man kan inte vara säker på ”att det man inte sett” inte har hänt. Inte sant? varför bara hålla sig till de iakttagelser vi blivit informerade om?

            1. Fredrik.

              Klart man inte kan vara säker på att det inte hänt, någonstans måste han ju tagit vägen, men Lars J säger på en rak fråga under vallningen att han inte skulle ha missat det. Han gick ju också ut mitt i korsningen mycket snart efter att den första mannen passerat.

              En annan möjlighet är då att den andre springande mannen sprang så pass långt efteråt att Lars J redan hunnit ta upp förföljandet.
              Tänk också in möjligheten att Lisbeth Palmes tredje observation kan vara riktig när det gäller positionsbestämningen.
              Det skulle betyda att han dessutom dröjt sig kvar i framkant på barackerna innan han fortsatte förbi barackerna och in mot Luntmakargatan. Kanske så många sekunder efter mordet att Lars J redan var på väg upp mot trappkrönet.

              I det läget är det betydligt större möjlighet för en person att osedd springa in på Luntmakargatan.

              Jag tycker att diskussionen om eventuella fotgängare är värd att tas på stort allvar. De kan vara en viktig del av pusslet.

          2. Jörgen G

            Vittnet Lars J var bakom barackerna när han såg Olof sjunka ihop och hörde Lisbeth skrika, han kunde inte alls se Luntmakargatan norrut, han kunde inte heller se trappan österut (FUP 540) Det är också därför han får frågan ”Är det möjligt att någon kan ha vikit ner Luntmakargatan norrut” ? (FUP 541)

            Min teori är att Lars J varken såg eller hörde den första mannen som Jan-Åke S såg en sekund efter mordet. Jag tror Lars J såg och hörde den andra mannen, samma man som Anna Hage såg, en minut efter mordet.

            Också Jan-Åke S nämner ”mörk stickad mössa” (FUP 295) medan Hans J nämner ”mössa som var nerdragen” (FUP 308) Därför tror jag, IM AB JÅS och HJ ser samma man, medan AH och LJ ser en annan man.

            Även om Lisbet talar om två gärningsmän räknar jag inte med Lisbet Palmes vitnesmål.

        2. Bra!
          Där har vi det, kanske. Skandiamannen är den som springer uppför trapporna, mördaren kommer strax efter, och uppfattas inte av LJ, och svänger vänster. Igen, inte särskilt konstigt, när allt är intryck och uppmärksamhet. LJ är livrädd och gömmer sig för en mördare, och är i processen så upptagen med det, så han missar att ytterligare en passerar strax efter. Konstigare saker har hänt. Säg att han dessutom druckit lite och det blir ännu mindre konstigt. Säg arr han, precis i det ögonblick han hoppar in mellan barackerna, och i två sekunder är fullt upptagen med det, mördaren passerar bakom hans rygg, innan han svänger vänster. Ingen mördare har sprungit uppför trapporna. Det var Skandiamannen. Allt har varit fel.

  39. Om man ser en person skjutas, bara sådär, på öppen gata, så gissar jag på att det extrema i det man bevittnar får tiden att upphöra och ögonblicket förlängs. Särskilt i den så kallade ”minnesbilden”. Ett intryck, när det kommer till kritan, som snabbt förångas, och stelnar till ”bild”. Minnen av starka saker är starkare, och ”hängs upp i tiden”, blir längre, nästan eviga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.