Fantombilden som tagits fram med hjälp av en signalementsmaskin dagarna efter Palmemordet – Jan Stocklassa presenterar i sin bok den som ett av beläggen för att en man han kallar Jakob Thedelin var delaktig i dådet på Sveavägen. BILD: Polisen.
Jag inbjöd Jan Stocklassa att svara, givetvis utan att ange några restriktioner vad gällde hur långt. Nu har jag fått följande korta svar. Och som framgår tänker Stocklassa inte återkomma med något mer utförligt, vilket jag beklagar.
Givetvis avblåser jag inte den diskussion som redan inletts bland dem som följer bloggen. Och Jan Stocklassa är förstås mycket välkommen att återkomma i debatten om han skulle ändra sig.
Stocklassa menar att en del kommentarer på bloggen om hans bok gränsar till näthat. Det noteras, och jag kommer att vara observant på hur kommentarer utformas i den fortsatta diskussionen. Jag tror och hoppas att mina läsare också kommer att vara det när ni skriver.
Vad gäller sakfrågorna i Jan Stocklassas inlägg återkommer jag inom kort. /Gunnar Wall
Av Jan Stocklassa
TILL GUNNAR WALL OCH DINA LÄSARE PÅ BLOGGEN.
Här kommer svaret på din långa text om min bok Stieg Larssons Arkiv – Nyckeln till Palmemordet med några inledande ord: Jag kommer hålla mig kort och det blir mitt sista inlägg om det här ämnet. Orsaken är att jag inte tror att munhuggning medelst tangentbord leder till att Palmemordet blir löst. Snarare tvärtom.
Det är klart jag blir glad när du som en av mina viktiga inspirationskällor skriver att du applåderar min bok, att den är spännande och att den bidrar med fascinerande och relevant kunskap. Det motsvarar faktiskt den beskrivning som en representant för Palmeutredningen gav bara några dagar innan de vidtog ett antal åtgärder mot Jakob Thedelin efter vi fört en dialog under flera månader. Åtgärder som såvitt jag vet inte motsvarar något som hänt på många år och som inte vidtas utan anledning.
Dessutom fortsätter polisen utreda bärande delar i min bok, vilket får mig att konstatera att för första gången på kanske tre årtionden är en politisk konspiration med sydafrikanska agenter och svenska högerextremister på allvar intressant i utredningen. Så när du skriver i din text att jag ”kommit fel” i min lösning på mordet så håller jag inte med. Det är tyvärr inte det enda ställe där jag tycker att du gått vilse. Jag räknar till fem allvarliga fel och några mindre.
I ett tidigare inlägg på din blogg så kritiserade vår kollega Thomas Pettersson att du uttalat dig om min bok i Aftonbladet trots att du också faktagranskat den. Efter att ha läst ditt aktuella inlägg torde det stå klart för honom och alla andra att du inte odelat köper mina slutsatser i boken. Därmed hoppas jag att Petterssons invändning faller.
Och här kommer ett erkännande som jag borde gjort för längesen: Jag har faktiskt aldrig läst en bok av dig. Eller av Lars Borgnäs. Eller av bröderna Poutiainen.
Jag har förstås läst väldigt mycket i böcker av alla de nämnda, men aldrig en hel bok. Med det i åtanke, blev målet när jag skulle skriva min egen att vanliga människor skulle ta kunna sig igenom den från pärm till pärm, förstå mer om Palmemordet och kunna bedöma den lösning jag är övertygad om är den rätta.
Det blev en sann berättelse om Stieg Larssons efterforskningar och hur jag tagit dem vidare till en lösning i en bok riktad till yngre personer, till de som inte kommer från Sverige och till alla andra som inte hänger på låset när nästa bok om Palmemordet kommer. Jag tror det var rätt beslut för min bok väcker ett överraskande stort intresse utomlands. Och där kom ytterligare ett av mina mål: Eftersom vi svenskar inte lyckats så bra med att lösa mordet på 33 år, så tror jag det är nödvändigt med tryck från utlandet för att polisen ska få de resurser de måste ha. Jag hoppas min bok kan hjälpa till med det.
Upplägget har fört med sig att den inte innehåller allt jag vet om olika delar. Inte heller går den igenom detaljer på flera sidor, vilket i sig är en del av svaret på dina frågor och kommentarer. Orsaken är att om jag hade tagit med allt så hade det blivit en i raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande. Med det sagt så innehåller den betydligt mer av fakta och detaljer än vad jag tycker framgår av din beskrivning.
Till saken, det vill säga ditt inlägg. Om jag fick välja skulle ingen läsa det utan att ha läst min bok. Inte för att texten inte innehåller intressanta passager, men för att den plockar isär saker, blandar ihop dem med egna ingredienser och tyckanden till en text där till och med syftet är oklart. Är det en bokrecension? Ett sammandrag av boken? Är det dina egna funderingar? Lite av varje?
Min slutsats blir tyvärr att din text på ett rörigt, vinklat, flera gånger felaktigt och någon gång konspiratoriskt vis beskriver och förvränger saker som förtjänar att läsas i sin ursprungsform. Ditt inlägg har också lett till en rad kommentarer på bloggen som börjar gränsa till något som kan kallas näthat, vilket jag varken vill medverka till eller bli utsatt för.
Här funderade jag på att beskriva och bemöta de saker som jag reagerar mest på, men bestämde mig till slut för att avstå av den anledning som jag skrev i början. Jag tror inte att det leder närmare en lösning på mordet. Jag kommer skriva mer och jag kommer svara på de frågor som ställs av dig och andra, men det kommer inte ske i det här forumet.
Däremot tror jag att ditt, Lars Borgnäs’, Thomas Pettersons, en lång rad andra personers och kanske mitt idoga arbete kommer bidra till att polisen löser mordet. Jag är till och med övertygad om att bollen redan är satt i rullning och inte går att stoppa. Vi har ett eller två spännande år framför oss!
Allt gott!
Jan Stocklassa
PS. Lída hälsar. Både hon och jag tyckte det var trevligt sist vi sågs!
Författaren Jan Stocklassa utgick från Stieg Larssons research om Palmemordet för att själv hitta fram till lösningen. En spännande bok, men författaren snubblar i ett viktigt avseende, menar Gunnar Wall i den här recensionen.
VISST ÄR DET EN UPPLEVELSE att läsa Jan Stocklassas Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.
Det är spännande att följa författaren på mötena med flera av de mystiska personer som figurerar i mordgåtan. Och det är ingen tvekan om att boken bidrar med fascinerande och relevant kunskap om olika bitar i det olösta pusslet.
Så en bra bit på vägen är det bara att applådera – här är ännu en Palmebok som den intresserade absolut inte bör hoppa över. Men samma bok har också ett stort problem inbyggt, ett problem som inte är synligt i dess fulla vidd under en hastig genomläsning.
Jag missade det i alla fall delvis själv i somras. Då var jag sysselsatt med att läsa manuset på uppdrag av Jan Stocklassas förlag. Mitt jobb var att leta faktafel så att sådana skulle kunna åtgärdas innan boken gick i tryck. Det var inte Jan Stocklassas egen research på fältet jag skulle detaljgranska, utan mitt fokus skulle ligga på bakgrundsdelarna som mestadels fanns i bokens första halva.
Det jobbet var inget större problem. Förstås fanns det en hel del slutsatser jag inte var överens med författaren om, till exempel vilken vikt man skulle lägga vid olika vittnesmål från mordplatsen och hur de skulle tolkas. Men sådant lämnade jag därhän under arbetet, det var inte min sak att tala om vad Jan Stocklassa borde tycka. Inte i det sammanhanget i alla fall. För min del var det tillräckligt om ännu en författare som ambitiöst studerat viktiga aspekter av mordgåtan kom fram med resultaten av sitt slit utan att texten drogs ner av onödiga missar.
Nu har jag läst boken i lugn och ro efter utgivningen. Och jag tycker mig alltså se att författaren har kommit fel på ett lite värre sätt än vad jag tidigare uppfattat.
Jag vill inte påstå att hans speciella misstag gör boken mindre intressant. Kanske tvärtom, om man så vill. Däremot leder det enligt min uppfattning till att han förirrar sig in i en återvändsgränd när det gäller mordgåtans lösning.
Vi återkommer till det.
Men låt oss börja med det som är så uppenbart lyckat.
Först och främst, naturligtvis, är själva idén lysande – att låta Stieg Larsson så att säga återkomma till livet. Jan Stocklassa tecknar med detaljrikedom den världsberömde författarens engagerade försök att komma tillrätta med Palmemordet under de tidiga dagarna, veckorna och åren efter händelsen.
Det är bra berättat. Och även om det inte hade varit det skulle det bli intressant läsning ändå bara genom själva ämnet. Det handlar ju om en skribent som blivit legendarisk genom sitt internationellt extremt framgångsrika deckarskrivande. Och självklart är det en upplevelse att få vara med när Stieg Larsson ger sig i kast med en detektivgåta på riktigt.
Till det kommer förstås att legenden om Stieg Larsson blivit särskilt stor genom en välkänd sorglig omständighet: att författaren avled alldeles innan han blev berömd, innan hans tre böcker om superhjältinnan Lisbeth Salander inledde sitt segertåg över världen.
Stieg Larssons tre deckare om Lisbeth Salander låg på första, tredje och femte plats på bokförsäljningslistorna i USA i augusti 2010.
Och ovanpå allt detta: tvisten om hans jättelika arv, en tvist som inte minst gällt den ideella upphovsrätten till hans författarskap.
Vi känner till resten också: filmatiseringarna av hans böcker och hur förlaget fått tag i en annan författare som fortsatt att producera Lisbeth Salanderböcker.
Och förutom denna närmast sagolika kombination av sprudlande glitter och sorglig svärta ramas berättelsen om Stieg Larsson in av något avsevärt mer handfast som i alla fall är känt i Sverige: hans avgörande insatser för uppbygget av den antirasistiska stiftelsen Expo som ger ut en tidskrift med samma namn.
Berättelsen om Stieg Larsson och Expo finns sammanfattad i dokumentärfilmen Mannen som lekte med elden som kom 2018 och som Jan Stocklassa varit involverad i under arbetets inledande skeden.
Men Stieg Larssons research kring Palmemordet har hittills varit en mer okänd del av hans liv än allt detta andra.
Så det är klart att här ligger en story. Och Jan Stocklassa kom på idén att berätta den.
För min del var jag väl medveten om Stieg Larssons intresse för gåtorna kring statsministerns död på den tiden då Stieg ägnade sig åt saken, under det sena 80-talet. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen där jag skrev mycket just om Palmemordet. Stieg som arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå skrev också åt Internationalen på fritiden – dock om andra ämnen.
Men jag minns ett tillfälle när han bad att få träffa mig för att prata om dådet på Sveavägen. Han var lite hemlighetsfull inför mötet. Vi sågs på ett café på Vasagatan och han hade med sig några dokument som handlade om den före detta officeren Bertil Wedin, en Palmefientlig personlighet på den yttersta högerkanten som före mordet flyttat till den turkiskockuperade norra delen av Cypern.
Bland de dokument Stieg visade mig fanns kopior på sidor ur Wedins pass som bland annat visade att han varit i Sydafrika ett år före Palmemordet. Stieg ville inte berätta hur han fått tag i dem, men jag tyckte mig förstå att någon med hjälp av hemlighetsfulla metoder skaffat sig tillgång till handlingarna i Wedins bostad på Cypern.
Med andra ord tycktes Stieg på något sätt stå i förbindelse med kretsar som hade mer eller mindre professionell koll på Wedin. Och det var begripligt att det var känsligt. Han bad mig att inte skriva om saken och det gjorde jag inte heller.
Några egentliga bevis för att Wedin var inblandad i mordet hade Stieg inte visat upp för mig. Men det hindrade inte att jag, precis som han, tyckte att den Palmefientlige exilsvensken var intressant.
Det tycker jag fortfarande. Och det finns ett antal skäl till det.
Bland annat för att Wedin faktiskt kommit från en bakgrund som involverade högst etablerade kretsar. Cypernsvensken har själv framhållit att han på 60-talet ledde en informationsbyrå som som var knuten till det svenska privata näringslivet och som startats på initiativ av ingen mindre än Marcus Wallenberg.
Det har förvisso funnits flera företrädare för denna berömda finanssläkt som burit namnet Marcus. Men här talar vi alltså om den mäktige bankman och företagsledare som levde 1899-1982 och som under årtionden helt enkelt var den självklara symbolen för den svenska kapitalismen, någon som alla kände till.
Arbete med information på Wallenbergs uppdrag låter som en nog så salongsmässig verksamhet. Wedin hade också annat som lät snyggt på en CV: en bakgrund som militär med löjtnants grad, bland annat med placering vid en av de centrala staberna. Och han hade även tjänstgjort i FN, både i Kongo och på Cypern.
Men under de här åren var samme Wedin dessutom en centralfigur inom den svenska extremhögern. Han var aktiv inom den skandinaviska delen av World Anti Communist League. Och han hade kopplingar till svenska grupper som Kommittén för ett Fritt Asien och Demokratisk Allians – vi talar här om organisationer som gjort sig kända för att backa upp USA:s krigföring i Vietnam även sedan den stora majoriteten av den svenska opinionen tagit kraftigt avstånd från kriget.
Med tiden utvecklade Wedin också nära kontakter med företrädare för den sydafrikanska regimen, bland annat genom att förse dem med information om apartheidmotståndare.
Själv hävdar han – nu som tidigare – att han bara sysslade med laglig verksamhet i de sammanhangen. Men under det tidiga 80-talet ställdes han inför rätta i London, anklagad för delaktighet i ett inbrott som var riktat mot motståndare till den sydafrikanska regimen.
Wedin blev frikänd. Det blev dock inte en senare mycket beryktad medåtalad vid namn Peter Casselton. Denne var en av de sydafrikanska agenter som under det sena 90-talet kom att bli utpekad för direkt inblandning i Palmemordet.
En tid efter frikännandet i London – men då Palme fortfarande var i livet – höll Wedin en presskonferens där han beskrev sina politiska målsättningar. Bland annat sa han:
Jag arbetar emot Olof Palme och svenska regeringen. Det sker i samarbete med underrättelsetjänsten i skandinaviska länder. Jag ser som en viktig uppgift att arbeta mot Olof Palme. Säpo och svensk militär står i klart motsatsförhållande till sin egen regering. (Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 726.)
Det här ger en del av konturerna kring den man som Stieg Larsson samlat på sig dokumentation om.
För min del hoppades jag förstås att Stieg skulle komma vidare med sin research om den mystiske exilsvensken. Men själv hade jag andra infallsvinklar som jag ägnade mig åt då. Och vårt möte ledde inte till något samarbete kring en kartläggning av Wedin.
I Jan Stocklassas bok dyker de upp, de där dokumenten som Stieg visat mig. Det framgår att han hade fått tillgång till dem genom sin bekant Gerry Gable, chefredaktören på Searchlight – en brittisk antirasistisk tidskrift som kom att bli en förebild för svenska Expo.
Och i en PM (återgiven av Stocklassa) som Stieg skrev om Wedin under 1987 framgår det hur Stieg kommit att få tillgång till dokumenten. Den som snappade upp dem var en gammal bekant till Wedin som tidigare hört hemma i extremhögern men som sedan blivit liberal. Denne bekant hade sedan många år fungerat som agent för den brittiska underrättelsetjänsten MI6 (sammanhanget antyder att det rör sig om en regelbunden uppgiftslämnare, inte om någon MI6-anställd.) Han kom att träffa Wedin och den senare trodde att hans bekant från förr fortfarande var en likasinnad. MI6-agenten hade utnyttjat tillfället och försett sig med information som han sedan lämnat vidare till Gable – och så hade den gått vidare till Stieg och för övrigt även nått Palmeutredningen.
Bland mordutredarna visste man tämligen väl vem Wedin var redan innan man fick den här informationen. Hans namn hade tidigt dykt upp genom uppgifter från annat håll. Redan i mars 1986 hade Abdul Minty lämnat upplysningar till utredarna om möjlig sydafrikansk inblandning i mordet och specifikt också om Bertil Wedin.
Minty var en sedan många år välkänd sydafrikansk apartheidmotståndare och hade bland annat arbetat med internationell bojkott av rasistregimen i idrottsliga sammanhang. Vid tiden för Palmes död var han chef för den Oslobaserade organisationen World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa. Organisationen försåg löpande FN:s säkerhetsråd med information om brott mot FN:s vapenembargo mot Sydafrika. Det kan tilläggas att efter apartheidregimens fall har Minty haft ett antal tunga diplomatiska uppdrag för sitt land.
Den information som Minty gav Palmeutredarna om Wedin hade att göra med vad Cypernsvensken sysslat med i London i samband med åtalet. Och Minty betonade särskilt att Wedin hade haft samröre med den sydafrikanske superspionen Craig Williamson..
Williamson hade tidigare framgångsrikt infiltrerat IUEF, en organisation i Genève som arbetat med motstånd mot apartheid och som letts av svensken Lars-Gunnar Eriksson. Han kom snart att bli en centralt placerad person i de sydafrikanska hemliga tjänsterna och hans namn har med tiden ihärdigt återkommit i tips till Palmeutredarna.
Informationen från Minty kom med tiden att följas av en hel rad tips om Cypernsvensken och framför allt om hans nära samröre med Sydafrika.
Det är lätt att tycka att Wedin borde ha blivit hörd av Palmeutredarna tämligen omgående. Men så skedde inte – långt därifrån, som vi snart ska se. En orsak till att saken drog ut på tiden skulle förstås kunna ha varit att han förvisso inte var alldeles lätt att få kontakt med för svensk polis: han var – och är fortfarande – bosatt på den turkiskt kontrollerade norra delen av Cypern. Men 1987 kontaktade han faktiskt själv Palmeutredarna per telefon (!) och ställde frågor om ett brev som han påstod sig ha skickat till utredningen och som han inte fått något svar på.
Granskningskommissionen som långt senare tittade närmare på utredningsmaterialet om Wedin i samband med sin genomgång av Sydafrikaspåret konstaterade – med viss häpnad, förefaller det som – att polisen inte tog tillfället i akt att ställa några egna frågor till Wedin. Vid det laget fanns det definitivt så mycket uppgifter om honom hos utredarna att det varit naturligt om de utnyttjat tillfället när han hörde av sig.
Först i oktober 1996 – tio år efter mordet – då Sydafrikaspåret seglat upp som en internationell nyhet tog Palmegruppen telefonkontakt med Bertil Wedin för att ställa frågor. Wedin svarade genom att för egen del fråga varför utredarna inte kontaktat honom tidigare. Han hävdade att han i olika omgångar försökt lämna uppgifter om mordet men att olika myndighetsföreträdare vägrat att ta emot den. (Det tycks verkligen som om den saken stämmer, vi återkommer till det.)
Därefter hade det följt en diskussion mellan Palmegruppen och Wedin om möjligheterna för ett sammanträffande då han skulle kunna höras. Enligt kommissionen ställde Wedin hela tiden upp olika villkor för ett sådant möte och till sist, sommaren 1997, hade kontakterna runnit ut i sanden.
Med tanke på att mordgåtan fortfarande är olöst och att frågorna kring Sydafrikas möjliga roll ligger kvar kan man definitivt tillåta sig att bli förvånad över att utredarnas ambitioner att höra Wedin i många år framstått som högst bristfälliga.
Och det framstår som lite tveksamt om det verkligen varit särskilt svårt för dem att få kontakt med honom. Aftonbladet citerar 5 november 2018 (betalvägg) ett mail som tidningen då fått från Wedin. Där skriver han:
Svensk polis och UD-personal har under 32 år haft en stående inbjudan till mitt hem på Cypern för att ställa frågor och granska och kopiera mitt bevismaterial. Min fru och jag har även erbjudit gästrum så att besökare kan stanna en tid.
Till sist tycks dock något ha hänt: i samma Aftonbladsartikel redovisas uppgifter som tyder på att det då kommit en attitydförändring från mordutredarnas sida och att Palmeåklagaren Krister Petersson under 2018 gjort vad som framstår som allvarliga försök att höra Wedin. Tidningen hade tagit del av ett mail från åklagaren till Wedin, skickat i september samma år, där det heter:
Ett namn som ofta dykt upp – i alla fall i den offentliga debatten – är ditt. Då i samband med kontakter med Sydafrika. Det vore bra att försöka få din version av dessa uppgifter för att kunna avfärda eller bekräfta exempelvis sydafrikanska intressen i mordet.
Vad dessa knappt halvårsgamla kontakter mellan Petersson och Wedin kan ha lett till är inte känt. Men kanske är det nu slut på det långvariga och lite märkliga ointresset från utredarnas sida när det gällt att höra Cypernsvensken.
Möjligtvis var det så att Petersson bestämde sig för att till sist försöka ta itu med frågetecknen kring Wedin när han fick klart för sig att Jan Stocklassas bok var på väg ut.
Stocklassa hade nämligen tagit på sig den högst legitima uppgiften att närmare undersöka vilken roll Wedin kunde ha spelat i samband med Palmemordet – vilket ju onekligen skulle kunna aktualisera hur utredarna mer eller mindre dribblat bort frågan år efter år.
När det gäller möjliga sydafrikanska kopplingar till mordet är förvisso Stocklassa inte den ende som rotat. Journalisten Anders Hasselbohm och filmaren Boris Ersson är två av dem som gjort viktig research i det ämnet.
Men Stocklassa fokuserade särskilt på Bertil Wedin och såg till att träffa honom för en lång intervju. Denne lät sig övertalas att prata och deras samtal kom att sträcka sig över flera dagar. Och skildringen av Stocklassas möte med den mystiske mannen på norra Cypern är utan tvekan ett av bokens mest intressanta avsnitt. (Det har funnits redovisat tidigare i Svenska Dagbladet, men inte alls lika utförligt.)
Jan Stocklassas intervju med Wedin presenterades ursprungligen i hans och Ola Billgers artikelserie om Palmemordet i Svenska Dagbladet 2014. Bild från tidningens förstasida 26 februari det året.
I dessa samtal medgav Wedin utan vidare att han haft nära kontakter med Craig Williamson. Samtidigt förnekade han att han själv fungerat som sydafrikansk agent. Han hade bara samlat information, ”som vilken journalist som helst”.
Den reservationen från Wedins sida hindrade inte att han samtidigt ville ge Stocklassa intrycket att han varit en formidabel superstjärna när det gällde underrättelseverksamhet. Han påstod till exempel att han på egen hand i slutet av 70-talet kartlagt sovjetiskt spionage på amerikanskt territorium. Det hade han fått i uppdrag att göra, hävdade han, av en liten hemlighetsfull underrättelseorganisation som bestod av personer med bakgrund i CIA och dess brittiska motsvarighet MI6.
Och så tillfogade han dramatiskt:
När jag var klar med mitt uppdrag ville CIA ha rapporten direkt från mig, men jag gav den till [den brittiske journalisten och underrättelsemannen Brian] Crozier som personligen överlämnade den till Ronald Reagan, vars kommentar var: ’Det här kommer ta död på Sovjetunionen.’
Med andra ord: ska man ta Wedins ord bokstavligt så låter det närmast som om det var han som vann det kalla kriget åt väst.
När det gällde mordet på Olof Palme sökte han dock inte motsvarande ryktbarhet när han samtalade med Stocklassa. Han förnekade tvärtom kategoriskt att han ingått i en komplott mot den svenske statsministern.
Det har också funnits ett annat återkommande påstående om Wedin, nämligen att han spelat en viktig roll i att i utredningen plantera något som sedan länge brukar betraktas som ett rent villospår: PKK-spåret.
Vi lämnar nu för en stund hans samtal med Stocklassa för att titta på bakgrunden till det påståendet.
Wedin bodde alltså på norra Cypern – i en statsbildning som inte erkänns av något annat land än Turkiet – och hade gjort det sedan en kort tid före Palmemordet. Hans ovanliga val av bostadsort och hans bakgrund i underrättelseverksamhet pekar onekligen på möjligheten av att han haft goda kontakter med turkiska myndigheter.
Vid tiden för Palmemordet befanns sig Turkiet sedan några år i militär konflikt med den kurdiska organisationen PKK. Bakom stridigheterna låg frågan om den kurdiska minoritetens nationella rättigheter. Förtrycket av kurderna var, och är, en känslig fråga för Turkiet. Från Ankaras synvinkel var det därför viktigt att vinna striden om den europeiska opinionen. Det fanns med andra ord ett stort och påtagligt intresse från turkisk sida att utmåla PKK som samvetslösa terrorister. Kunde den kurdiska grupperingen knytas till mordet på en västeuropeisk politisk ledare vore mycket vunnet i det avseendet ur regimens synvinkel.
Den stora turkiska dagstidningen Hürriyet publicerade i september 1987 en hel serie artiklar författade av en av tidningens korrespondenter, Mehmet Ali Yula.
Denne var stationerad i Frankfurt men hade tidigare bott åtskilliga år i Sverige och arbetat på riksradions turkiska redaktion. Där hade han till sist fått problem på grund av sina starka sympatier för militärjuntan i sitt hemland. Som journalist på Hürriyet blev han i stället lanserad som expert på Palmemordet och fick ett väl tilltaget utrymme att driva tesen att det var PKK som utfört det.
I artikelserien ger Ali Yula en detaljerad beskrivning av hur mordet på Olof Palme förberetts och utförts. Det heter att uppgifterna bygger på vad svenska Säpo kommit fram till.
Artiklarna går i korthet ut på följande: beslutet om mordet togs vid ett hemligt möte i Damaskus. På mötet deltog PKK:s generalsekreterare Abdullah Öcalan och den övriga högsta PKK-ledningen samt två iranier, två syriska underrättelsmän och en syrisk diplomat. PKK:s motiv att mörda Palme var att denne skadat organisationen, bland annat genom att inte ge Öcalan inresevisum till Sverige.
Öcalan fastslog formellt beslutet i en hemlig avrättningsorder. Den gick med kurir till Västtyskland och där började en utvald grupp förbereda mordet.
Ett mordkommando reste sedan till Stockholm, utförde dådet, gömde sig i Sverige i tre veckor och lämnade slutligen landet med hjälp av falska pass. I sina artiklar publicerar Ali Yula namn på flera personer som ska ha deltagit i attentatet.
Jan Stocklassa nämner i sin bok kortfattat journalistiken i Hürriyet och utgår från att Wedin på något sätt legat bakom artiklarna, dock utan att argumentera särskilt kring det.
Tesen om Wedins inblandning i PKK-spåret presenterades däremot mer utförligt i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna. Boken är en sammanställning av den artikelserie som journalisterna Håkan Hermansson och Lars Wenander skrev i tidningen Arbetet 1987. Ett centralt tema i boken är att Palme var hatad av svenska och internationella högerextremister. Det framgår som hastigast av bokens förord att det var Stieg Larsson som stått för mycket av researchen om dessa högerextremister. Och Stiegs roll i det sammanhanget blir än tydligare i Stieg Larssons arkiv.
I Arbetetjournalisternas bok heter det:
Den turkiske journalisten Ali Yala [ska alltså vara Ali Yula, GW:s anm.] skriver i sin tidning Hürriyet att han för 40 000 västtyska mark köpt information med innebörden att fem namngivna medlemmar ur PKK begått mordet på Olof Palme med hjälp av en sjätte person, en svensk. /…/
Vad säger journalisten om sin källa? Han säger följande:
Källan har gett honom namn på fem kurder och nämnt den sjätte, utan att kunna identifiera personen, en svensk.
Källan har kontakt med svenska Säpo. Mycket nära kontakt till och med, men han finns inte inom Säpo.
Om källans nationalitet säger turken Yala att ’jag vill inte påstå att han är svensk. Däremot vill jag inte heller påstå att han är utlänning.
Hermansson/Wenander skriver därefter:
Låt oss sedan jämföra denna historia med en annan. Och se om vi efter den jämförelsen förnimmer den omisskännliga lukten av rövarhistoria, medveten desinformation eller rent av profitbegär. Eller kanske en förening av samtliga dessa odörer, nu så välbekanta i mordets efterbörd.
Och så går de in på uppgifter som alldeles tydligt handlar om Bertil Wedin:
Klockan 15.00 tisdag den 29 april 1986 ljuder telefonen hos sekreteraren till en hög tjänsteman vid svenska utrikesdepartementet. En man som säger sig ringa från den turkiska norra delen av Cypern uppger sitt namn och vill tala med UD-tjänstemannen. Denne är inte intresserad när han får höra vem det är. Sekreteraren ger den uppringande det något avsnoppande beskedet att denne inte nu och heller inte framgent är någon UD-mannen önskar tala med.
Mannen i telefonen säger då: Jag har hittat sex eller sju medlemmar i ligan som mördade Olof Palme. Jag vill ha hjälp att få ett nytt svenskt pass. Jag har kontakt med Säpo och arbetar för dem i mordärendet. Jag kommer inom kort till Skandinavien.
Hermansson/Wenander övergår sedan till att beskriva mannen som ringde UD, dock utan att beskriva hans namn. För den initierade är det klart att det handlar om Wedin.
Episoden med samtalet från Cypern till UD-mannens sekreterare går för övrigt igen i en artikel som Bertil Wedin själv skrivit i tidskriften Contra nr 5 1996. Contra är en publikation som getts ut sedan 1974 och som brukar betecknas som högerextrem. Efter Palmemordet blev tidskriften uppmärksammad för att ha publicerat en bild av en måltavla med Olof Palmes ansikte inlagd. I Wedins artikel heter det:
Från Cypern ringde jag /…/ till UD och bad att få lämna mina uppgifter om statsministermordet till Pierre Schori, som nu var kabinettssekreterare. Denne svarade mig genom sin sekreterare:
–Din information kommer aldrig att mottagas, varken nu eller någonsin senare.
Wedin skriver i sin artikel i Contra att han sammanställt ett stort material med resultat av undersökningar som han själv gjort om Palmemordet. Enligt artikeln var hans slutsats att det var sovjetiska intressen som låg bakom dådet och att det var det han velat tala om för svenska myndigheter – men att dessa valt att inte vilja lyssna. Han förnekar samtidigt bestämt att det var han som legat bakom PKK-spåret. Han hade, skriver han, inget att göra med Hürriyets artikelserie, hade inte samlat på sig några uppgifter om PKK och hade inte haft förbindelser med turkisk säkerhetstjänst.
I Contra-artikeln hävdar Wedin att påståendena om att han skulle ha legat bakom utpekandet av PKK i själva verket är uttryck för ”en omfattande, statssubventionerad publicitetskampanj” riktad mot honom själv. Han preciserar: ”Desinformationskampanjen har förts i Arbetaren, Arbetet, Ord och Bild, Proletären, Svenska Dagbladet, material från TT, Sveriges Radios Kanalen och tidningen Vi.”
Vad hände då med den utredning som han påstår att han gjort, den där han pekade ut Sovjetunionen? I artikeln hävdar Wedin att materialet blev stulet från hans bostad på Cypern medan han låg på sjukhus 1987 utan att han kunnat lämna det vidare till svenska myndigheter. Ett liknande öde hade, hävdas i samma artikel, drabbat en text som Wedin skrivit före Palmemordet, en artikel som enligt honom handlat om sovjetiska hemliga aktiviteter i Sverige. Den hade stulits från hans hem i England sommaren 1985.
Den bild han målar upp av sig själv är onekligen att han drabbats av svårartad förföljelse. Han skriver också att han tyckt sig förstå att syftet från de konspiratörer som tog den svenske statsministerns liv hade varit att samtidigt utföra två mord i Stockholm den 28 februari, ett på Palme och ett på honom själv. Efter sin död skulle han, Wedin, bli syndabock för dådet mot den socialdemokratiske ledaren:
Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt – ett på statsministern och därefter ett, med kodnamnet ”Bröllop”, på en man som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom. Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han [Det vill säga Wedin själv. GW:s anm.] låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet.
Wedins artikel väcker ett antal frågor.
Var det till exempel så att han verkligen inte haft någon roll i att lansera mordscenariot som pekade på den kurdiska organisationen och som med sådan entusiasm togs upp av Hans Holmér?
När Wedin publicerade sin artikel tio år efter mordet var förvisso PKK-spåret diskrediterat och det är fullt förståeligt att han inte ville sammankopplas med det – vad som än kan ha varit sant om hans eget agerande.
Låt oss nu återvända till hans samtal med Jan Stocklassa, ännu ett antal år senare. Där hävdar han i alla fall att han på något sätt fått upplysningar om att det var en PKK-aktivist som skjutit Palme. Han säger bland annat så här om mördaren:
Helt kort så tror jag att det var en turkisk medborgare från det som jag senare fick veta heter PKK.
Wedin gör ett tillägg som återigen lyfter fram tankegången att han själv var utsedd som syndabock. Om mördaren säger han:
Han gjorde det på uppdrag av bland annat en kvinna från Östtyskland, som befann sig på Cypern för att skylla upplägget på mig.
Varianten att Palmemordet kan kopplas till såväl PKK som till Moskva och dess allierade är inget som varit specifikt för Wedin, kan det väl tilläggas.
Säpomännen Kegö och Barrling som hjälpte Ebbe Carlsson att driva just PKK-spåret var också mycket angelägna om att hitta kopplingar som skulle placera ett ansvar för Palmemordet bland ledarna i Sovjetunionen. För dem var det absolut inte frågan om att det ena skulle utesluta det andra.
Och i det sammanhanget kan det vara värt att notera att uppgifterna i Hürriyet om det påstådda Damaskusmötet där mordet konkret skulle ha planerats var en central del i den mordteori som Ebbe Carlsson själv lanserade i sina hemliga kontakter med politiker och ämbetsmän.
Bertil Wedin har förnekat att han skulle ha försett Ebbe Carlsson med underlag till PKK-spåret. Men han medger för Jan Stocklassa att han för all del brukade träffa på Ebbe under sin tid vid den informationsbyrå som startats av Marcus Wallenberg
Jag kände honom inte mer än andra som brukade gå på Operabaren eller på presskonferenser. Så vi sa hej. Och sen några fler meningar, det var så det var på den tiden.
Vad är sant då?
Ja, det finns knappast något som säger att det var just Wedin som hade formulerat underlaget till den konspirationsteori om en PKK-komplott som Holmér och Ebbe Carlsson torgförde. Fanns han med på ett hörn? Ja, det är högst tänkbart.
Vad som är värt att fundera kring är dock en fråga som Jan Stocklassa inte på allvar tycks ha försökt att pejla i sina samtal med Wedin eller på annat sätt: varför betedde sig representanter för svenska myndigheter, UD såväl som Palmeutredningen, på ett närmast besvärat sätt när Wedin ville kontakta dem?
Kanske har det att göra med att Stocklassa lite grann kapitulerat inför vad som blivit den mer eller mindre officiella historieskrivningen om Palmeutredningen.
Han skriver i sin bok:
De flesta trodde nog att förföljandet av den kurdiska befrielserörelsen PKK skulle upphöra efter att Holmér så snöpligt misslyckats med att få fram bevis i samband med Operation Alfa [det stora tillslaget i januari 1987, GW:s anm.] Men Holmérs och Ebbes intresse för PKK:s möjliga inblandning fortsatte eftersom de var övertygade om att det var lösningen på mordet.
I någon mån nyanserar han vad han skrivit genom att lägga till:
Om det berodde på en övertygelse om att någon inom organisationen verkligen var skyldig eller om det var en politiskt bekväm lösning är oklart.
Oavsett nyanseringen är det naturligt att tolka Jan Stocklassa som att Holmér och Ebbe Carlsson i alla fall inte allvarligt misstrodde teorin att PKK mördat Palme.
Men det är nog just vad de gjorde.
När jag själv talade med Ebbe Carlsson i början av 1991, inför den väntande rättegången i smugglingsmålet, var Ebbe tämligen tydlig på en punkt – att Palmeutredningen var indränkt i lögner.
Jag hade berättat för Ebbe att jag skrev på en bok som bland annat tog upp hans egen ”affär”. Och jag frågade om han trodde att någon lurat honom under resans gång.
Ebbe började med att mumla något om att han nog inte blivit särskilt lurad. Så fortsatte han med sitt mest karakteristiska sätt att tala, det som lät som om varje stavelse bar med sig ytterst viktig och dramatisk information:
– Eftersom jag inte är journalist lever jag inte i föreställningen att alla talar sanning. Alla som rör sig i en miljö med brottslighet och terrorism där man mördar statsministrar, alla som rör sig i den miljön ljuger. Det är grundhypotesen.
Jag ville vara säker på att inte ha missuppfattat honom, så jag frågade om det också innefattade säpofolk, statsråd och höga poliser.
– Ja, i högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det?
För att jag inte skulle missa budskapet tillade Ebbe:
– Man ska inte föreställa sig att det här kan utredas ungefär som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är för stora intressen som står på spel.
Sedan Ebbe blivit en icke önskvärd person i politiska kretsar kunde han inte avhålla sig från en viss uppriktighet på den här punkten: för honom var ljugandet en självklar del av all maktutövning och det beredde honom ett tydligt nöje att påpeka det.
Så långt Ebbe Carlsson i Mörkläggning.
Ebbe Carlsson i TV-sänt KU-förhör den 27 juli 1988.
Som jag ser saken – och det här har jag ägnat mycket tid – var såväl Holmér som Ebbe Carlsson fullt medvetna om att PKK-spåret var ett rent villospår. Däremot ansåg de att det var ett nog så praktiskt sådant.
Det här är inte platsen för att argumentera utförligt kring detta – det gör jag på många sidor just i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Men ett av de tydliga tecknen på att de visste vad de gjorde var att Holmér – häpnadsväckande nog, kan man tycka – undvek att ta in hjälp från polisorgan som sysslade med terroristfrågor i andra stater i Europa.
Sanningen var förstås att om PKK – som var högst verksamma i flera europeiska länder och hade polisens ögon på sig var de än fanns – hade förändrat strategi till den grad att de börjat mördat höga europeiska politiska ledare, så hade det inte bara varit en sensation. Det hade också varit en fråga av högsta angelägenhetsgrad för polisens antiterroristenheter i en rad europeiska länder.
Men Holmér visade inget intresse för ett samarbete med sådana instanser.
Den parlamentariska kommissionen som granskade Palmeutredningen på 80-talet hörde ambassadören Vidar Hellners som var svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. Och då framgick det just att Hellners inte blivit inkopplad när det gällde Palmeutredningen. Den sköttes helt enkelt som om den inte hade minsta beröring med internationell terrorism, fastän PKK-spåret just byggde på att dådet var ett internationellt terroristmord.
Det kan tilläggas att inte heller någon annan anställd UD-tjänsteman hade knutits till utredningen. Holmér skötte i stället sina internationella undersökningar genom ett informellt arrangemang som fått grönt ljus i Rosenbad. Han anlitade den pensionerade toppdiplomaten Sverker Åström för sådana frågor. Denne kunde göra ganska mycket som han ville eftersom han inte hade någon formell ställning som begränsade hans agerande.
Och vad gjorde Åström? Åtskilligt. Ett exempel på hans verksamhet som är särskilt intressant här dök upp i tidningen IDAG hösten -90. Där publicerades en artikel som gick ut på att Åström med Rosenbads godkännande hade träffat turkiska diplomater. Dessa hade fungerat som ombud för säkerhetstjänsten MIT och lämnat ut såväl dokument som muntliga besked om PKK. Informationen hade Åström sedan lämnat vidare till Palmeutredningen. Från MIT:s sida ville man ha personuppgifter om kurdiska flyktingar i utbyte. I det läget hade det hela blivit lite känsligt för den svenska regeringen och ganska snart hade Åström fått avveckla samarbetet med turkarna.
Av detta och många andra skäl kan det ganska säkert sägas att bilden av Bertil Wedin som den som drog igång PKK-spåret inom Palmeutredningen åtminstone är en grav förenkling. Allt pekar på att det fanns starkare krafter som arbetade för att mordet skulle få sitt officiella uppklarande genom att den kurdiska organisationen pekades ut.
Visst kan Wedin ha varit en pusselbit i sammanhanget. Men han var i så fall en pusselbit som kanslihuset inte ville ha direktkontakter med – vad skulle han kunna häva ur sig om han började prata? Och kanske är det här vi hittar den ursprungliga förklaringen till att de tidiga mordutredarna sjabblade bort Wedin, han kan ha varit genant för dem själva.
I sin bok har Jan Stocklassa förvisso inte begränsat sig till att kartlägga den märklige mannen på norra Cypern. Han har också intresserat sig för den högerextrema miljö på svensk hemmaplan som Stieg Larsson ägnade sig åt att kartlägga. Framför allt har han fokuserat på Alf Enerström.
Liksom Wedin har Enerström figurerat länge i Palmeutredningen. Som Granskningskommissionen skriver kom det redan under den första månaden in ett drygt 15-tal tips om honom. (GrK sid 545.)
Enerström som var läkare och som hade en bakgrund i socialdemokratin var välbekant som hätsk Palmemotståndare långt före mordet – framför allt genom den serie ofta återkommande annonser som var undertecknade av honom själv och hustrun, skådespelerskan Gio Petré, och som publicerades i olika svenska dagstidningar. Enerström brukade beskriva sig som en riktig socialdemokrat till skillnad från Palme som han betecknade som maktgalen och illasinnad. Enligt Enerström var det därför nödvändigt att socialdemokrater som månade om landet såg till att rösta fram en borgerlig regering för att stoppa Palme.
I en annons från paret Enerström/Petré i Svenska Dagbladet den 8 april 1982 där de försvarade ett borgerligt förslag om att införa karensdagar i sjukförsäkringen hette det till exempel: ”Palme har än en gång visat att han är en destruktör och skadlig för arbetarrörelsen”.
Den 12 september samma år manade Enerström och Petré sympatisörer till KDS (nuvarande KD) som då befann sig utanför riksdagen att se till nationens bästa och rösta på något av de borgerliga partier som hade en chans att komma in. På det sättet kunde de hindra Palme från att få makten, vilket behövdes för att ”rädda Sverige” och stoppa landets utveckling mot ”ofrihetens och planhushållningens samhälle”.
En annons från Alf Enerström i Svenska Dagbladet 26 januari 1986, bara en månad före mordet.
Socialdemokraterna vann valet 1982 och Enerström/Petré fortsatte sitt korståg. Den 16 mars 1983 annonserade de och anklagade Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv) för att inte ta tillräckligt hård strid mot Palme. De skrev till exempel:
En av landets främsta politiker ringde oss våren 1980 och sade att Palme tänkte ingripa och sabotera avtalsrörelsen. Han sade ordagrant: Det finns nu bara Gio Petré och Alf Enerström som skulle kunna skrämma Palme att avstå från sin plan. Det var lätt att se. Palme var bara rädd för marginalväljarna och dem hade vi grepp om. Vi ringde till SAF och berättade vad vi visste och bad att få eller få låna pengar för att kunna agitera. Men SAF felbedömde och vägrade ställa upp. Vi har sedan dess talat med många berömda ekonomer och alla säger att Palmes sabotage kostade folkhushållet minst femtio miljarder om året. Palme bröt ner landet för att vinna val 1982. En teknik som vi känner från historien.
Enerström/Petré menade att SAF kunde ha kompenserat sin tidigare passivitet genom att stå på sig i avtalsförhandlingarna 1983 och därmed sätta stopp för Palmes planer. Det hade, skrev de, varit ”ett billigt pris för att få en tumör bortopererad för all framtid. Men Nicolin [SAF:s ordförande] fattade som vanligt ingenting.”
Det kan tilläggas att Nicolin brukade betraktas som politiskt stridbar representant för det privata näringslivets intressen. Men till skillnad från paret Enerström/Petré gick han inte så långt som att kalla Palme för en ”tumör”.
Hösten 1985 vann Palme valet än en gång. En månad före mordet, den 26 januari 1986, var det Enerström ensam som undertecknade en annons i Svenska Dagbladet. Där hette det:
Högkonjunkturen utnyttjades inte av regeringen utan Palmes valseger blev precis som vi förutspådde en tragedi för landets arbetare. Vi är nu raskt på väg mot öststatssocialism. Palme kastade ut några köttben till överklassen för att att man snällt skulle gå i fällan. Men alla miljonärer gjorde det inte. Vissa låter sig inte bluffas.
Det där sista var en antydan om att Enerström ansåg sig ha stöd från en del framträdande personer i näringslivet. (Det kan tilläggas att det vägde lite tyngre att vara miljonär då än det gör i dag. GW:s anm.)
Läst så här i efterhand kan Enerström visserligen framstå som lätt bisarr. Men betyder det att han hade fel när han förmedlade intrycket av att han hade stöd från ”miljonärer” som ville ha bort Palme?
Nej, han hade verkligen sina uppbackare. Och somliga av dem var högst välsituerade.
Lars Borgnäs berättar i sin bok En iskall vind drog genom Sverige om den kände fastighetsmäklaren Ragnar Bjurfors som efter riksdagsvalet 1985 fick besök av hustrurna till två ledande män inom svenskt näringsliv. Det framgick att kvinnorna reste runt i Europa och bad svenska företagare om ekonomiska bidrag för att få bort Palme. Pengarna skulle gå till Alf Enerström. Bjurfors var för sin del inte intresserad. (Borgnäs sid 175).
Borgnäs talade själv med Enerström efter mordet. Denne berättade att han blivit uppsökt av personer som inte kommit med bidrag utan i stället bett honom om pengar för att finansiera en operation för att få bort Palme med våld. Enerström påstod att han hade fått flera sådana förfrågningar från 1982 och framåt.
Enligt Enerström hade det låtit som om det funnits en konkret plan: ”De sa ’Vi har 500 man varav 250 kan besätta radiohuset och 250 kan besätta Rosenbad’”.
Borgnäs undrade vad de här personerna ville göra med Palme.
Enerström: ”Förmodligen skjuta honom. Det var ju det de gjorde.”
Till Borgnäs sa Enerström att han motsatt sig sådana metoder. Och han hade också rapporterat om dessa samtal till en namngiven intendent på Säpo som lovat återkomma, men inte hade gjort det. (Sid 354-355.)
När det gällde Enerström var Palmeutredarna ganska tidigt uppenbart mer alerta än de var när det gällde Bertil Wedin. Visserligen hade Hans Holmér den 1 april 1986 beslutat att det inte fanns några skäl för polisen att bevaka Enerström och hans hustru. Och två veckor senare beslutade Säpo att den undersökning av paret Enerström/Petré de inlett kort efter mordet var avslutad eftersom man inte hittat något som pekade på att de kunde vara inblandade.(Granskningskommissionen sid 546.)
Men tips om Enerström fortsatte att strömma in till Palmeutredarna. Bland annat kom det i maj 1987 in ett brev som han skrivit till en kriminalinspektör. Brevet ingick i utredningen av en anmälan mot den stridslystne läkaren som en granne gjort. I brevet hette det bland annat: ”Palme skrev under sin egen dödsdom när han tog min son /…/ ifrån mig.” Det var en hänsyftning på att Enerström förlorat vårdnaden av sonen efter ingripande från de sociala myndigheterna. I samma brev skämtade Enerström om att den vid det laget döde och begravde svenske statsministern ”som alla vet blivit en jordnära politiker”.
Palmeutredarna konstaterade att Enerström var ägare till flera vapen och under några månader våren och sommaren 1987 bedrev de spaning mot honom. I juni det året försökte spaningsledningen få tillstånd att avlyssna Enerströms och Petrés telefon samt också telefonen till en av Enerströms vänner, den man som i Jan Stocklassas bok kallas Jakob Thedelin.
Palmeåklagarna gick dock inte vidare till domstol med begäran om avlyssning och det hela verkställdes aldrig. Däremot utredde Palmegruppen Enerströms ekonomi och kartlade vilka som gett honom pengar till hans verksamhet.
I augusti och september det året hördes Enerström och hans hustru. Enerström kallade i förhöret med honom den mördade statsministern för ”antikrist” och sa ”att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte Palme.”
Utredningsåtgärderna mot paret Enerström och Petré fortsatte de följande åren. Ett tillslag mot Enerström och hans bostad, herrgården Sölje i Värmland, rapporterades det om i den tidigare nämnda tidskriften Contra, nummer 4 2000. I en redaktionell ingress till en artikel av Enerström hette det:
Sommaren 1998 blev vi uppringda av en gäst på Enerströms herrgård Sölje i Värmland, som berättade att Enerström gripits och förts bort av polis till Karlstad. Contra-medarbetaren Bertil Wedin, som befann sig i London, försökte få besked från polisen varför Enerström gripits. Någon förklaring fick han aldrig. Det fick för övrigt inte Enerström heller. Han släpptes kort efter samtalet från London. Måhända bidrog uppmärksamheten från en internationellt verksam journalist till detta.
Där fanns, som vi ser här, någon sorts koppling mellan Wedin och Enerström, två av de Palmefientliga personer på den yttersta högerkanten som Stieg Larsson intresserat sig för.
Och inte minst därför kan det ju framstå som högst befogat att göra precis det Jan Stocklassa gjort i sin bok, att på allvar titta på såväl den ene som den andre av dessa fiender till Olof Palme.
Stocklassas beskrivningar av hur han träffade såväl Enerström som Gio Petré är liksom hans skildring av kontakterna med Wedin högst läsvärda – på samma gång underhållande, upplysande och skrämmande.
Frågan är bara hur mycket hans redovisning säger om vilka som planerade och genomförde Palmemordet och varför. Eller annorlunda uttryckt: går det att placera in de här rätt speciella personerna i en mordkomplott som framstår som realistisk?
Enerström hade alldeles uppenbarligen en del kontakter i näringslivet och pengar hade han tillgång till. Även Wedin hade i alla fall tidigare haft nära kopplingar till svensk storföretagsamhet. Dessutom hade det alldeles tydligt funnits en hel del trådar mellan Cypernsvensken och olika funktionärer i hemliga tjänster, i Sverige såväl som utomlands. Och såväl Enerström som Wedin hade obestridligen band till högerextrema och Palmefientliga nätverk.
Men hur långt räcker det?
Nu fanns det mera, sådant som kanske framstår som mer handfast. Wedin var, som vi vet, inte bara en länk till svenska högerextremister utan också till den sydafrikanska apartheidregimen. Och andra minnesvärda avsnitt i boken är de som beskriver Jan Stocklassas efterforskningar kring Palmemordet på plats i dagens Sydafrika.
Han reser ner dit tillsammans med en sydafrikansk dokumentärfilmare som är bosatt i Sverige och en amerikansk journalist. Det leder till flera möten med personer med anknytning till Sydafrikaspåret och bland annat lyckas han till sist få till en träff med Craig Williamson.
Williamson förklarar direkt att han kan prata om allt som han medgett för Sanningskommissionen, ett domstolsliknande organ som bildades i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Han hävdar att det dödande som han erkänt för kommissionen ”inte var mord, utan dödande i krig”. Men Palmemordet tillhör inte sådant som han erkänt och han säger till Stocklassa att de anklagelserna var ”nonsens”, att han inte var inblandad.
Längre än så gick det inte att komma med Williamson på den punkten.
Jan Stocklassa skildrar i boken hur han funderar och researchar vidare kring Sydafrika. Han noterar att Stieg Larsson mindre än tre veckor efter mordet nämner spekulationer om att mordet utlösts av att Palme börjat agera mot vapenhandlare som gjorde affärer med apartheidregimen.
Efter intervjun med Williamson har denne skickat ett mail till Jan Stocklassa med en länk till en artikel. Den visar sig handla om olagliga vapenaffärer. Stocklassa ringer Williamson och frågar om artikeln som det länkas till i mailet. Denne svarar bara:
”Well, den handlar ju om det som du är intresserad av, eller hur?”
Försöker Williamson säga något viktigt? Stocklassa läser boken av van Vuuren, en författare som särskilt ägnar sig åt att kartlägga ekonomisk brottslighet och brott mot mänskliga rättigheter.
Och som Stocklassa skriver:
En viktig pusselbit som tillkom i van Vuurens bok var att Sydafrika hade spelat en roll i en av de största och mest komplicerade konspirationerna under 1900-talet – det som blev känt under namnet Iran-Contras-affären och som nära nog kostade Ronald Reagan presidentposten.
Trots ett uttryckligt förbud från USA:s kongress hade CIA beslutat att stödja den kontrarevolutionära gerillan Contras i Nicaragua med vapen. Samtidigt hade man insett att Irans islamistiska regim var där för att stanna och att det var önskvärt att börja återknyta banden genom att sälja vapen till dem. Även detta förbjöd kongressen, men CIA:s chef William Casey – en av Ronald Reagans personliga utnämningar – designade en komplicerad plan utan onödig inblandning av USA:s demokratiska institutioner.
Affären avslöjades åtta månader efter Palmes död, i november 1986. Avslöjandet ledde till en skandal av samma dimensioner som Watergateaffären drygt tio år tidigare. Men till skillnad från president Nixon behövde inte Ronald Reagan avgå. Och Reagans personliga roll i Iran/Contras-affären är än i dag delvis höljd i dunkel.
Men det nya i sammanhanget var en omständighet som beskrivs detaljerat i van Vuurens bok: att i affären kom att ingå att Iran exporterade olja till Sydafrika som på grund av de internationella sanktionerna hela tiden löpte risk att få slut på sina oljereservlager. CIA-chefen William Casey besökte personligen Sydafrika flera gånger för att göra upp affärerna. Ett sådant besök då han träffade landets president P W Botha ägde rum åtta dagar efter mordet på Palme.
Om Palme försökt stoppa affärer av detta slag fanns det ett motiv från flera håll att mörda den svenska statsministern. Inte minst gav det Sydafrika ytterligare skäl att agera.
I boken redogör Jan Stocklassa för ytterligare detaljer kring dessa internationella skumraskoperationer, också omständigheter som hade direkta kopplingar till Sverige – bland annat den svenske vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz’ affärer.
Och mot slutet av sin bok återvänder Stocklassa till Iran/Contras när han sammanfattar sina teorier. Han skriver bland annat:
Själva informationen om transaktionerna är sprängstoff som, om Olof Palme eller någon i hans närhet offentliggör den, kan hota dem som står bakom upplägget. Arkitekten är CIA:s chef William Casey som står USA:s president Ronald Reagan mycket nära. Om Reagan tvingas avgå kan de sista åren av kalla kriget påverkas och USA:s seger hotas. /…/ Efter att de svenska socialdemokraterna vunnit riksdagsvalet 1985 fortsätter Olof Palme som statsminister och det står klart att svenska myndigheter kommer att fortsätta att ställa till besvär för de viktiga affärerna. Det definitiva beslutet att låta mörda Palme tas efter sommaren 1985, enligt uppgifter från flera källor och dokument i Sydafrika.
Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson sa i slutet av 80-talet om de svenska olagliga vapenaffärerna (det fanns flera sådana också vid den här tiden): ”Vapenbyken ska tvättas ordentligt och offentligt.”
Så skedde inte. En av de centrala punkter där det fortfarande råder dunkel är krigsmaterielinspektören Carl:Fredrik Algernons mystiska död i T-banan i Stockholm i januari 1987.
Och det finns många aspekter av Iran/Contras-byken som inte heller blivit offentligt tvättade. Den hypotes som Jan Stocklassa skissar, att den affären hade att göra med Palmemordet, är på intet sätt någon orimlighet.
Det finns till och med en del konkreta omständigheter som väcker tankar åt det hållet utöver det som redovisas i Stocklassas bok. När vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling hörs av tullkriminalens smuggelutredare om hur han skaffat avlyssningsutrustning åt Ebbe Carlsson kommer förhöret in på hans affärer med företaget PK Electronic i Hamburg. I samband med ett inköp han gjort där har han fått ett kvitto där den tyska firman angett sydafrikanska legationen i Stockholm som köpare.
Det förefaller alltså som om Östling använt Sydafrika som en täckmantel. Och det är lätt att förstå varför: västtysk lagstiftning gjorde det nämligen svårt för företaget att sälja avlyssningsutrustning till privatpersoner.
Jag citerar nu ur min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet:
Det är en genant detalj för vapenhandlaren och när smuggelutredarna vidrör ämnet genom att fråga om kvittot säger han undvikande:
– Ja… någon… något måste det ju ställas ut på.
”Ö” utvecklar senare detta svar genom att säga att han ”haft lite att göra med sydafrikanerna i andra sammanhang” men att det lika gärna kunde ha blivit Iran som fått stå som kund. (Sid 601, se även sid 596)
Sydafrika och Iran – det råkar vara två av de centrala parterna i Iran/Contras-affären.
Ur tullkriminalens förhör med Östling den 21 oktober 1988.Senare i samma förhör.
Och Carl-Gustaf Östling har länge varit ett av de namn som återkommit i diskussionen om en poliskonspiration som kan tänkas ha spelat en roll i Palmemordet. Han var känd för nazistsympatier, han var vapenexpert, han slutade vid polisen precis i samband med dådet på Sveavägen för att starta en ny karriär som vapenhandlare, han inledde affärsverksamheten genom att sälja pansarglas och automatvapen till Hans Holmér och han kom sedan att ingå i Ebbe Carlssons smugglarliga.
Men Iran/Contras? Är det verkligen realistiskt att tänka sig att Palme blev dödad på grund av att han hade farliga kunskaper om den gigantiska konspiratoriska operationen? Det skulle i så fall kunna betyda att mordet handlade både om att han hotade internationella affärsintressen och att han satte krokben för USA i det kalla kriget…
Just som jag skriver denna recension kommer nya rön om Dag Hammarskjölds död upp, att en brittisk/belgisk pilot och legoknekt skulle ha erkänt att han skjutit ner Hammarskjölds plan utanför Ndola i dåvarande brittiska Nordrhodesia.
Planet kraschade i samband med att Hammarskjöld var på väg till ett möte för att försöka lösa Kongokrisen. Redan tidigare har det kommit fram övertygande uppgifter som pekar på att det rörde sig om ett attentat. Och om det är så faller misstankarna på den då existerande informella alliansen mellan finansintressen som ville tjäna pengar på Kongos naturtillgångar och västliga hemliga tjänster som uppfattade Hammarskjöld som en destabiliserande faktor i det kalla kriget.
Parallellerna mellan Palmemordet och Hammarskjölds död kanske är mer slående än vi riktigt kunnat föreställa oss. Tankegångarna om Iran/Contras i Jan Stocklassas bok pekar på att en kombination av samma sorts krafter som i fallet Hammarskjöld kan ha legat bakom Palmemordet.
Orimliga tankar? Nej, inte alls, Och de blir inte mer orimliga för att Craig Williamson, av alla människor, gjort antydningar i den riktningen.
Samtidigt: just i det läget kommer inte Stocklassa längre. Det är inte att förvåna. Om mordet verkligen har en bakgrund av det slaget är det ju inte att vänta sig att sanningen låter sig avslöjas i första taget. Eller ens i andra eller tredje.
Det är alltså lätt att förstå författarens frustration efter åratals arbete. Han har startat ett researchprojekt i Stieg Larssons fotspår. Och han vill komma hela vägen. Han vill komma i mål.
Det är berömvärt. Men det är i sådana ögonblick som det är lätt att falla för frestelser.
Det finns många som forskat kring Palmemordet och som övertygat sig själva om de kommit fram till sanningen – inklusive namn på gärningsmannen/gärningsmännen.
Jan Stocklassa berättar i Stieg Larssons arkiv att han under under sitt researcharbete började drömma om hur han i ett slag skulle komma vidare, att han skulle ”hitta en verklig Lisbeth Salander till slut. Med tatueringar, någon typ av diagnos och vänner som kunde hacka datorer”.
Och lite längre fram i boken träffar han verkligen en kvinna med tatueringar, med kontakter som alldeles uppenbarligen kan hacka datorer – och hon beter sig definitivt med en handlingskraft som påminner om Lisbeth Salanders, vare sig hon har en diagnos eller inte. Han fångas av tanken att den kvinnan ska hjälpa till att avslöja sanningen om Palmemordet åt honom.
Jan Stocklassa drömde om en verklighetens Lisbeth Salander – och så dök hon upp i form av Lída – eller? FOTO: Pixabay
Och steg för steg blir Stieg Larssons arkiv till berättelsen om två personer med fiktiva namn:
• Jakob Thedelin som Stocklassa placerar med ett skjutvapen i Dekorimahörnan;
• och Lída Komárková som blir Stocklassas egen Lisbeth Salander.
I författarens rekonstruktion av händelseförloppet på Sveavägen blir Jakob Thedelin en av två beväpnade Palmemördare. Den andre är Alf Enerström.
Runt omkring dem i kvarteren som omger Sveavägen, men på behörigt avstånd, finns medkonspiratörer – sydafrikanska agenter och svenska poliser. Och ännu längre bort, utan synliga kopplingar till vad som utspelas på gatan i Stockholm, finns CIA och dess chef William Casey.
CIA-chefen William Casey, djupt inblandad i Iran/Contrasaffären.
Jakob Thedelin har i Stocklassas scenario planerat att skjuta Palme, men misslyckas. Det blir därför i stället Enerström som trycker på avtryckaren. Men till sist hamnar ändå revolvern hos Thedelin som får i uppgift att förvara den.
Här staplas frågorna på varandra för den kritiske läsaren – vad finns det över huvud taget för stöd i vittnesuppgifter om att det kan ha gått till på det här sättet?
Alf Enerström var en mycket lång – 195 centimeter enligt Jan Stocklassa – och mager man, 56 år gammal. Vilka vittnen hade sett en person som stämde in på den beskrivningen skjuta Palme?
Några sådana vittnesmål går inte att hitta.
Och att det skulle ha funnits två beväpnade mördare i gathörnet?
Jan Stocklassa har vissa ansatser till svar. Han tar upp kommissarie Åke Rimborns påstående om att Lisbeth Palme talade om två gärningsmän när han träffade henne på Sabbatsbergs sjukhus direkt sedan hon kommit dit.
Det finns förvisso mycket som talar för att Rimborn korrekt uppfattade vad Lisbeth Palme sa till honom. Men Jan Stocklassa undviker den mest uppenbara förklaringen till att hon kan ha uttalat sig så: att hon observerat inte bara mördaren utan också vittnet Anders B som även han fanns där i Dekorimahörnan men som inte gjorde någon ansats att hjälpa henne. Och så drog hon den felaktiga slutsatsen att han var inblandad.
Stocklassa behöver inte redovisa sina tankar kring det alternativet eftersom han helt enkelt trollar bort Anders B. Denne finns inte med i bokens beskrivning av vad som utspelades på mordplatsen – fastän han befann sig så uppenbart mitt i händelsernas centrum. Och som var och en kan konstatera undviker författaren också varje annan analys av de vittnesmål från mordplatsen som finns att tillgå.
Om han valt att göra annorlunda – det vill säga: om han stämt av sin teori mot kända faktauppgifter – hade det varit oerhört mycket svårare för honom att locka normalläsaren att fästa någon tilltro till hypotesen om att hans mördarduo Enerström och Thedelin tillsammans uppehöll sig vid Dekorima.
Den som inte läst Jan Stocklassas bok ställer sig förstås frågan: hur får han över huvud taget in denne Jakob Thedelin i sitt scenario? Vi talar alltså en person som även under sitt riktiga namn varit okänd för de allra flesta som intresserat sig för Palmemordet.
Den saken får vi i alla fall ett visst svar på. Det hela börjar med att Jan Stocklassa i januari 2012 träffar en bibliotekarie på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek. Denne har i likhet med Stocklassa intresserat sig för Alf Enerström. De två utbyter material med varann och i sammanhanget berättar bibliotekarien om en man som han beskriver som en udda figur. Mannen har arbetat utan lön för Enerström i femton år och har brukat gå omkring i peruk.
Och det är den mannen som i boken får gå under namnet Jakob Thedelin.
Jan Stocklassa letar upp information om Thedelin på nätet och finner foton där denne poserar i skotsk högtidsdräkt. Andra bilder som Jakob Thedelin själv lagt ut visar engelska kungahuset och olika judiska symboler. Bland hans vänner på nätet finns flera sverigedemokratiska politiker. Särskilt intressant för Jan Stocklassa är att Jakob Thedelin i sitt Facebookflöde skrivit en del fientliga saker om den mördade svenske statsministern, bland annat har han berättat att han själv firat årsdagen av Palmes död med ett glas vin.
Stocklassa noterar också att Jakob Thedelins ansikte har vissa påtagliga likheter med den av polisen publicerade fantombilden – den som byggde på ett vittnes iakttagelser av en jäktad man på Smala gränd omkring en kvart efter mordet. Det är sent och det är en bit från mordplatsen, men Smala gränd låg i alla fall längs mördarens tänkbara flyktväg.
Det är lite spännande förstås. Och så finner författaren att Thedelin faktiskt under en kort tid väckt Palmeutredarnas intresse. Det handlar om det som nämndes ovan – att de varit inne på att han borde avlyssnas på grund av sina kontakter med Alf Enerström.
Sent omsider, i februari 2016, får Jan Stocklassa faktiskt ut en del information från Palmeutredarna om Jakob Thedelin. Som han skriver i boken framgår det att denne ”hade blivit förhörd två gånger under 1987, ett drygt år efter mordet. Fram till det första förhöret i maj 1987 hade Jakob varit övervakad av Säpo. Orsaken till det var att han i slutet av 1986 under falskt namn iklädd peruk hade kontaktat en extern Säpo-medarbetare och pratat om mordet på Olof Palme. I början av 1988 hade han sedan lagts ad acta – till handllingarna – utan åtgärd.”
Långt innan Jan Stocklassa får del av detta material, bara kort tid efter mötet med bibliotekarien, har han dock inlett något som kommer att få betydelse för hans fortsatta research. När han tittat på Jakob Thedelins kontakter på Facebook har han nämligen träffat på någon som kallar sig Lída Komárková.
Stocklassa som själv bott i Prag konstaterar att det är ett typiskt tjeckiskt kvinnonamn. Bilden föreställer en ”ung och nästan överdrivet snygg tjej”. Hur hade hon kommit i kontakt med ”en medelålders sverigedemokrat i kilt?” frågar sig Stocklassa och tillägger:
Det luktade falsk profil och jag undrade vem som hade gjort sig besväret och varför. Utan något speciellt syfte skrev jag en kort hälsning och skickade som ett personligt meddelande till Lída Komárková.
Mer än ett år senare – i april 2013 – kommer ett svar. Lída undrar: ”Vad vill ni?” och efter några utbyten av kommentarer bestämmer de sig för att träffas på en bar i Prag. Stocklassa tar ett plan till den tjeckiska huvudstaden och infinner sig på baren. Där dyker det upp en kvinna som inte ser ut som på profilfotot. Han förstår att det inte är samma person. För övrigt konstaterar han att kvinnan han möter har en hebreisk tatuering på handleden och en i nacken. Han funderar på om hon är judinna.
Varför har hon använt ett annat foto än sitt eget? undrar han. Hon förklarar att det handlar om en sorts rollspel där hon kan träffa andra människor och skriva andra saker än i sitt vanliga liv. Varför har hon kontakt med Jakob Thedelin? Hon säger att det har att göra med deras gemensamma intresse för judendomen.
Jan Stocklassa berättar för henne om sin forskning kring Palmemordet och undrar om hon vill hjälpa honom att få fram upplysningar om Jakob. Hon säger: ”Det låter som en roll för mig. Ge mig ett par månader så kommer jag tillbaka med nåt. Kanske jag pratar med nån kompis som också gillar sånt här.”
Det är en häpnadsväckande händelseutveckling, kan det tyckas. Varför skulle Lída direkt inleda ett samarbete av högst märkligt slag med en man hon aldrig sett förr?
Som läsare är det lätt att känna att här saknas det pusselbitar.
Jan Stocklassa förklarar i sin bok (sid 403) att den kvinna han på det här sättet fick kontakt med inte bara hade använt sig av en falsk bild. Han skriver också att hennes verkliga namn inte heller är Lída Komárková. Och någon egentlig presentation av henne finns inte i boken.
Dessutom nämner han (sid 404) att han ändrat tidpunkten för sitt första möte med Lída. Det ägde alltså inte rum i april 2013 vilket är det som anges i boken. Det framgår inte varför han ändrat fakta på den här punkten. Han skriver att han ändrat tidpunkten för flera händelser, ”antingen för att förenkla och förtydliga berättelsen eller för att skydda källor”. Vilket som kan vara fallet när det gäller Lída får läsaren inte veta och inte heller vilka andra tidpunkter han gjort om. Men som vi senare ska se kanske det kan ha en viss betydelse att fastslå exakt när hon plötsligt visade intresse för att ha kontakt med Stocklassa, liksom de mer exakta omständigheterna kring hur det kom sig att de träffades.
Fortsatta kontakter mellan författaren och Lída blir det nämligen – och de blir också helt centrala för bokens fortsatta inriktning.
Men först händer inte så mycket i det avseendet, om vi godtar författarens officiella kronologi. Månaderna går utan att Stocklassa får någon förnyad kontakt med Lída. Sommaren 2013 träffar han i stället Wedin på Cypern.
Så i september får han ett USB-minne med posten. Det visar sig vara krypterat och det finns ingen avsändare.
Han kollar sina meddelanden i telefonen för att hitta en förklaring. Och han har, visar det sig då, fått ett från Lída. Det innehåller bara ett ord, ”Wedin”.
Som Stocklassa skriver: ”Ja, det kunde definitivt vara lösenordet. Men hur kunde hon känna till Bertil Wedin?” Han är nästan säker på att han inte nämnt Wedins namn för henne.
Det visar sig i alla fall fungera som lösenord. På stickan finns dels ett antal privata meddelanden på Facebook mellan Lída och Jakob och dels en fil med mail som Stocklassa först inte kan öppna.
Meddelandena visar hur Lída steg för steg lockar Jakob att göra sig intressant för henne. Hon får honom att berätta att han provskjutit med en magnum och hon tjatar på honom om att han måste medge att det var han som sköt Olof Palme. Det gör han inte, men däremot skriver han att mordet var en god nyhet. Lida visar sitt missnöje med svaret. Hon avslutar dramatiskt sin kontakt med Jakob och förklarar att hon är ledsen att han inte visar henne förtroende.
Jan Stocklassa är imponerad. Han tycker att Lida skickligt gillrat en honungsfälla, en ”honey trap”- det begrepp som brukar användas när spioner lockar till sig sina offer med hjälp av sexuella inviter. Och han slås av att hon agerat ”lika effektivt som Mata Hari” (en mytomspunnen kvinna som avrättades för spioneri under första världskriget).
Innan Lída avslutat sin kontakt med Jakob har hon dock fått honom att berätta att han sedan många år haft en mailkorrespondens med Bertil Wedin – han har förklarat för henne att Wedin ingått i Enerströms nätverk.
Stocklassa drar slutsatsen att det är på det sättet Lída fått kunskap om Wedin, vilket förklarar varför hon kunnat använda hans namn som kodord för USB-stickan. Och det visar sig att i den bifogade mailfilen finns en omfattande korrespondens mellan Bertil Wedin och Jakob Thedelin, tusentals mail som Lída på något sätt skaffat sig tillgång till.
Mycket i mailen handlar om Palmemordet och bland annat diskuterar Wedin och Thedelin en teori om att Palme varit agent för Sovjetunionen och att KGB mördat honom för att han höll på att bli avslöjad.
Men det är ett par mail utan synlig anknytning till Palmemordet som mest fångar Jan Stocklassas uppmärksamhet, nämligen de kronologiskt första av dem som finns på USB-stickan. Den 1 september 2009 skriver Wedin:
Baeste Jakob,
Vaenligen beraetta om musiklivet i Vaestra Froelunda.
Haelsningar
Bertil
Han får svaret:
Bertil!
I Västra Frölunda inget musikliv vi har att ta del av, men en IDF-spokesman kan förtälja att dunder och brak i en bunker, med andra ljud som låter efter att bomberna falla, varslar om raketer som ej mer kommer åter.
Med vänlig hälsning
Jakob Thedelin
(IDF = Israel Defence Force)
Vi som läser denna rätt speciella konversation börjar förstås fundera. Kan Wedins fråga innehålla en kod, kanske överenskommen på telefon, för att han vill försäkra sig om att det är rätt person han mailar? Det skulle det ju kunna vara om han vill vara försiktig och det är första gången han skriver till kontot. Eller är det kanske bara ett skämt de två männen emellan?
Jakob Thedelins svar låter i vilket fall som om det anspelar på palestinska raketattacker mot israeliska mål, något som förekom flera gånger under augusti 2009. Andra tolkningar är förstås möjliga. Och Jan Stocklassa fastnar i sin bok för den tanke som är mest lockande om han vill få alla pusselbitar att falla på plats, att det kan vara en anspelning på att Jakob gömt vapnet som använts för att mörda Olof Palme och att det finns i Västra Frölunda.
Stocklassa tackar Lída och frågar hur hon klarat av att få fram detta. Hon svarar att han aldrig mer får fråga vem som hjälpt henne.
Han försöker få kontakt med henne lite längre fram men utan att lyckas. Och för en tid släpper han tankarna på henne. Men i mars 2017, flera år senare, bestämmer han sig för att försöka få tag i Lída igen. Han har nu definitivt fastnat för teorin om Jakob Thedelin som en nyckelfigur i genomförandet av Palmemordet. Om han har rätt så är han framme vid lösningen eller centrala delar av den. Men han har inga bevis och han hoppas att hon ska kunna hjälpa honom – precis som förra gången. Men den här gången krävs att hon går ett steg till och etablerar fysisk kontakt.
Han får tag i henne, hon förklarar att hon inte gått att nå med att hon varit två år i USA men nu är tillbaka. Hon kommer gärna till Sverige och vill gärna träffa Jakob för att få fram bevis mot honom. När Stocklassa undrar varför hon ställer upp svarar hon: ”Jag säger alltid ja när jag tycker att nåt verkar spännande.”
Han litar på henne.
Jakob Thedelin har vid det här laget flyttat till en mindre svensk stad som Stocklassa – med en blinkning till Stieg Larsson och dennes romaner om Lisbeth Salander – kallar för Hedestad. Och de beger sig dit. Lída blir försedd med teknisk utrustning – här gäller det att spela in komprometterande uttalanden som hon kan locka Jakob att göra.
Så följer ett ganska långt och detaljerat avsnitt där operationen sätts i verket. Lída lägger an på Jakob och fortsätter sin kampanj från förr: hon ber honom vara sanningsenlig och berätta om Palmemordet. Jakob håller fast vid att det är KGB som begått dådet. Deras samvaro pågår i två dagar. Den avslutas med att Lída säger: ”Nästa gång jag kommer till Sverige så vill jag känna att du berättar allt. Att du inte undanhåller något.” Jakob försäkrar att han vill vara ärlig, Lída kysser honom och försvinner.
Efter två veckor kontaktar hon honom igen. Han har å sin sida skrivit till henne nästan varje dag men hon har medvetet låtit bli att svara, tekniken är att hålla honom på halster. Nu plötsligt ber hon honom komma till Stockholm och träffa honom där. Det vill han gärna.
När de ses på Stockholms centralstation har han klätt upp sig i kilt. Han visar henne olika platser i Stockholm som slottet, livrustkammaren och mordplatsen. Så tar han med henne till Palmes grav. Han spottar på den och förklarar att han har en plan: att hyra en grävmaskin, gräva upp Palme, spotta på liket och förstöra det. Lida säger att det är en fantastisk plan och belönar honom genom att krama honom och ge honom en puss.
Efter Lídas och Jakobs andra sammanträffande händer dock något, Jakob går plötsligt under jorden. Det är en besvikelse för Jan Stocklassa som i det läget lutar åt att han måste avveckla operationen. Lida övertalar honom att fortsätta. Hon säger att hon kan ta reda på var någonstans på jordklotet Jakob finns. Han kan inte motstå hennes övertalning och går med på att hon gör sina efterforskningar.
Som läsare kan man tycka att det borde vara en lite knepig uppgift. Men ett par veckor senare ringer hon honom och berättar att Jakob Thedelin är i Israel.
Hon kan berätta att Thedelin fattat misstankar mot henne efter deras senaste sammanträffande. Han har därför bett Wedin att få komma till Cypern, men Wedin har inte velat det. I stället har han alltså nu rest till Israel. Och han hoppas att få bosätta sig där.
Stocklassa och Lída träffas igen, den här gången i Prag. De är överens om att försöka komma igång med en ny under cover-operation riktad mot Jakob. Stocklassa inser att de behöver en lokal kontakt i Israel. Det kan Lída ordna. Hon ser till att Stocklassa får tala i telefon med en av hennes bekanta, Schmuel, som tydligen befinner sig på israelisk mark.
Schmuel är helt införstådd med vad Stocklassa vill ha hjälp med. Han säger att han just då sitter med en person som frilansar för något han kallar ”M” och tillägger: ”Om du vet vad jag menar.”
Det vet inte Stocklassa. Men Schmuel fortsätter och säger att de kan få fram ett erkännande från ”objektet” inom 48 timmar. Han tillägger: ”Oavsett om han gjort det eller inte.”
Då börjar Stocklassa förstå att ”M” sannolikt syftar på den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och att det är hårda tag som avses.
Han bestämmer sig för att det inte är en väg han vill gå och backar ur kontakten med Schmuel.
Det leder honom dock inte till att på något sätt ifrågasätta Lída. Han stannar kvar i Prag och umgås med henne. I bokens final går de tillsammans på konsert. Medan musiken omger dem använder Stocklassa tiden till att sammanfatta sin mordteori. Han pusslar samman CIA, Sydafrika och svenska högerextremister. Han plockar till och med in ”33-åringen” och ”Skandiamannen” på ett hörn, om än i mer perifera roller. Och bäst av allt: han slås av tanken att Jakob Thedelin inte bara har mordvapnet utan att det måste ligga i ett bankfack, i ett kassavalv som liknar en bunker.
Nöjd med resultatet av sitt pusslande funderar han vidare. Som han skriver i kapitlets avslutning:
Tänk om Stieg hade fått vara här ikväll. Jag är ganska säker på att han skulle ha gillat konserten, men ännu mer möjligheten att mordvapnet kunde hittas och mordet få en lösning tack vare hans arbete, många år efter hans död. Det skulle vara som ur en roman. En roman av Stieg Larsson.
Så långt Stocklassa.
Men skulle Stieg Larsson verkligen ha varit nöjd? Eller skulle han, men sin väldokumenterade noggrannhet och förmåga att studera och ifrågasätta detaljer, ha reagerat över att hans efterföljare låtit tankarna rusa iväg utan att ställa de nödvändiga motfrågorna till de egna älsklingsteorierna?
Vi vet förstås inte vad Stieg Larsson skulle ha tänkt, vi kan bara gissa.
Men för min del tänker jag: visst kan man föreställa sig någon sorts mordkomplott mot Sveriges statsminister där Alf Enerström och Bertil Wedin – och till och med en person som Jakob Thedelin – förekommer, åtminstone i perifera roller.
Märkligare konspirationer har funnits.
Men om man på allvar överväger hypotesen att Palme kan ha fallit offer för stater och hemliga tjänster, då blir både Enerström och Thedelin rätt orimliga som utsedda gärningsmän.
Alldeles särskilt gäller det förstås om vi tänker oss ett mord av de dimensioner som Jan Stocklassa – på inte alls orimliga grunder – skissar: att det ytterst handlade om att rädda Reagans korståg mot Gorbatjov och att samtidigt säkra internationella affärsintressen.
I så fall framstår väl ändå både Jakob Thedelin och Alf Enerström – och för all del även Bertil Wedin – som lite för yviga, naiva, verklighetsfrämmande och egocentriska för att platsa som centralt placerade aktörer i sammanhanget?
Det finns ju andra personer i Stocklassas bok som utgör tydliga motpoler till Thedelin och Enerström, personer som framstår som effektiva, osentimentala och rationella och därmed avsevärt mer tillförlitliga för den som vill ha något viktigt utfört.
Praktexemplet är förstås Craig Williamson. Men i mindre skala ger onekligen en person från en betydligt yngre generation, författarens hemlighetsfulla samarbetspartner Lída Komárková, läsaren bevis för att hon duger till ett uppdrag i en genomtänkt komplott – om än inte en mordkomplott.
Jan Stocklassa försöker lösa det uppenbara problemet med Jakob Thedelins inte alltför professionella image genom att lansera tankegången att denne skulle ha varit utsedd till att bli en ”patsy”, en syndabock som skulle offras för att dölja vilka som verkligen låg bakom dådet.
Men den som i förväg utser en syndabock för ett mord behöver inte låta syndabocken utföra mordet – och gör det knappast om personen i fråga inte alls verkar lämpad för det.
Och under åren som gått har det inte heller varit någon som försökt lansera Jakob Thedelin som syndabock. Inte förrän nu, kan man säga. Det var först när Jan Stocklassa började rota i Palmemordet och kom in på internationella förgreningar som han plötsligt fick oväntad och effektiv hjälp med att skaffa fram vad som i alla fall vid en ytlig betraktelse kan framstå som bevisning mot Thedelin.
Och så: när Lída Komárková och de okända personer som fanns bakom henne erbjöd Jan Stocklassa sina tjänster släppte han mer eller mindre det fokus han haft på de internationella motiven som kunde finnas bakom mordet. I stället kom han att ägna det mesta av sin energi åt en lite tafatt men väldigt Palmehatande medhjälpare till Alf Enerström.
Och så inleddes en långtgående operation mot Jakob Thedelin där denne skulle bli lurad än djupare in i honungsfällan och på det sättet provoceras att uttala de önskade erkännandena, eller i alla fall något som gick i den riktningen.
Här finns det skäl att stanna upp lite grann. Metoder är inte moraliskt neutrala. Och väljer man en metod som handlar om att iscensätta ett bedrägeri så kan det också skapa komplikationer rent praktiskt. Gäller det till exempel en mordutredning så ökar man genom sitt eget agerande mängden lögner som omger mordet.
Försök av liknande slag som operationen mot Thedelin har förekommit tidigare i samband med Palmeutredningen. Det mest anmärkningsvärda exemplet är Ebbe Carlssons och hans medarbetares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner. Denne hade under en tid haft en position som gett honom stor prestige bland den kurdiska organisationens anhängare i Västeuropa. Så kom han på kant med PKK-ledningen och bestämde sig för att byta sida och bli polisagent mot löfte om en nystart i livet. Han tog sig till Sverige under falsk identitet och välkomnades av Ebbes medarbetare. Och snart fanns det en färdig plan för vad han skulle göra på svensk mark: han skulle utnyttja sin gamla prestige till att inleda försåtliga samtal med landsmän som hade respekt för honom, samtal som i hemlighet skulle spelas in och användas för att återlansera PKK-spåret.
Det intressanta är att Cetiner själv av allt att döma inte hade några kunskaper som överhuvud taget antydde att PKK verkligen skulle ha varit inblandat i Palmemordet. Men det spelade mindre roll för Ebbe Carlsson, det viktiga var om han skulle kunna locka andra att säga saker som kunde framstå som komprometterande för dem själva och för PKK.
Operationen med Cetiner kom aldrig till stånd på grund av att Ebbes livvakt innan dess fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Men operationen med Lída Komárková kom att genomföras på ett ganska långtgående sätt. Metoden i det fallet liknade vad som var tänkt i fallet Cetiner: det handlade om att locka fram uttalanden genom att skapa en situation. I fallet Cetiner handlade det om att denne skulle spela på sina offers politiska lojalitet. I fallet Lída Komárková handlade det om att få offret att svälja ett lockbete av romantiskt eller sexuellt slag och vädja till hans fåfänga.
I Ebbe Carlssons ögon var – med hans egna ord – Palmeutredandet en verksamhet som krävde lögner. Och han såg troligen inga moraliska problem med att fabricera bevis – Ebbe var en garvad politisk fixare.
Det är inte Jan Stocklassa och jag tror inte han har samma moraliskt lättvindiga attityd till den här typen av frågor. Att han backade ur när Schmuel kom med sitt långtgående förslag pekar på det.
Men vad som kvarstår är att han slet med planerna på en bok som skulle fullfölja det projekt som Stieg Larsson inlett. Och en sådan bok skulle förstås bli som mest fulländad om den kunde avslutas med vad som framstod som en lösning på mordgåtan.
Det är begripligt att Jan Stocklassa inte ville överge tanken på att han faktiskt var på väg dit. Men när det gäller hans påstående om Jakob Thedelin och Alf Enerström som Palmemördare är vad han har bara en mycket bräcklig indiciekedja som motsägs direkt om man tittar på existerande vittnesmål från mordplatsen.
Till det kan för all del adderas lite kringbevisning han hittat, som till exempel Thedelins utseendemässiga likheter med fantombilden. Men Jakob Thedelin är sannerligen inte den förste – och säkert inte heller den siste – som jämförs med denna signalementsbild av högst osäkert värde.
I boken presenteras denna likhet med viss dramatisk schvung. Så den läsare som drabbas av känslan ”Wow, där har vi det!” är högst ursäktad.
Men det faktiska bevisvärdet är inte större än till exempel faktumet att Christer Pettersson femton år före Palmemordet dödat en man och sedan flytt in just på Tunnelgatan i riktning mot tunneln. Eller att att PKK vid tiden för mordet hade sitt bokcafé på David Bagares gata, längs mördarens förmodade flyktväg. Eller…
Den som ägnat en del tid åt vad som skrivits om den mer än 30 år gamla mordgåtan kan fortsätta själv. Det finns gott om suggestiva omständigheter som kan ge en aha-känsla men som tyvärr pekar i alla möjliga riktningar.
Och i övrigt? I boken finns en rad besynnerliga uttalanden från Jakob Thedelin som kan låta komprometterande för honom. Den som tänjer på deras innebörd kan hävda att några av dem snuddar vid ett erkännande.
Frågan är bara: vad är sådan bevisning värd? Det finns många som fällt kryptiska kommentarer om Palmemordet – till och med utan att ha varit utsatta för någon honungsfälla: Christer Petterson, Victor Gunnarsson, Hans Holmér…
Det finns också en annan fråga som måste ställas: vilka krafter är det som har funnits bakom Lída och vilka motiv har de haft?
Jan Stocklassa berättar i boken att han gått med på hennes krav om att han inte ska fråga något om den saken.
Ändå måste han ha funderat. Genom Lída får han plötsligt tillgång till en omfattande privat mailkonversation mellan Bertil Wedin och Jakob Thedelin. Och i slutändan får han som vi vet ett erbjudande om att en bekant till Lídas mystiske kontakt Schmuel kan klämma fram ett erkännande ur Thedelin – oavsett om denne varit inblandad i Palmemordet eller inte.
Det där pekar inte riktigt på en levnadsglad yngre kvinna som – med sina egna ord – helt enkelt brukar säga ja när något verkar spännande. Det är större än så. Och fast Lída lägger ner så mycket tid och energi på Jakob Thedelin så anser hon sig inte kunna bjuda Stocklassa ens på en liten inblick i vilka hon jobbar med.
Författaren strösslar till synes aningslöst i sin bok med ledtrådar om vilka som kan ligga bakom. Det mesta pekar ju på krafter med anknytning till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Men ingenstans ställer han sig den självklara frågan: hör Lída hemma i det sammanhanget? Och vad har hon i så fall för syften?
Den mer generella frågan är givetvis: vad skulle en organisation som Mossad ha för anledning att blanda sig i en sådan här angelägenhet?
Ja, ett tänkbart skäl snuddar Jan Stocklassa vid i sin bok när han ser Iran/Contrasaffären som en möjlig bakgrund till Palmemordet.
Mot slutet av 1987 skakades USA av Iran-Contrasaffären. Men president Reagan klarade sig. Och många frågor är ännu obesvarade.
Vid sidan av USA, Iran och Sydafrika fanns det nämligen ännu en regim som var djupt inblandad i de hemliga transaktioner som utgjorde kärnan i affären: nämligen Israel.
De hemliga amerikanska vapenförsäljningarna till Iran kom igång under 1985. Och märkligt nog, kan man tycka, var det Israel som var mellanhand. Israel levererade en del av sina egna missiler till Iran i utbyte mot att USA inte bara lovade att komma med nya utan också lade till en ekonomisk kompensation för besväret.
Det var en uppenbar fördel för CIA-chefen Casey att vapnen gick iväg till Iran från Israel. På det viset var ju affärerna lite lättare att dölja för nyfikna personer på hemmaplan som kunde tänkas ha invändningar.
Och den motiverade tanken infinner sig: eftersom krafter inom Israel fanns med i vissa extremt hemliga delar av Iran/Contras-affären så kan de förstås ha funnits med även i andra.
Ett exempel på känsliga aspekter av affären med direkt koppling till Israel får vi om vi tittar på den roll som spelades av en man vid namn Amiram Nir och vad som hände honom.
Amiram Nir var rådgivare till den israeliska regeringen i kontraterrorismfrågor, först under Shimon Peres och sedan under Yitzhak Shamir. Han var djupt involverad i Iran/Contrasaffären och hans namn blev känt i det sammanhanget sedan skandalen avslöjats i slutet av 1986. Oliver North, en av frontfigurerna i skandalen, hade tjänstgjort som rådgivare i Vita huset och hade då spelat en nyckelroll i kontakterna med Israel. North kom att bli åtalad för bland annat att ha förstört dokument och att ha försökt försvåra kongressens utredning av ärendet. Han valde då att lägga en stor del av skulden för sin roll i vapenaffärerna på sin samarbetspartner Nir.
Ronald Reagans rådgivare Oliver North, polisfoto taget i samband med att han greps som misstänkt för brott i samband med Iran/contras-affären.
Nir lämnade sitt uppdrag för den israeliska regeringen i mars 1987 sedan han hamnat i den politiska hetluften. Men det betydde inte att han reducerades till en ointressant figur.
Den ansedde israeliske journalisten Ronen Bergman har i en av sina böcker, The Secret War with Iran, tagit upp vad George H W Bush visste om Iran/Contras-affären.
Bush (pappa till George W Bush) hade tidigare varit CIA-chef och var vicepresident under Ronald Reagan. 1988 ställde han upp i presidentvalet för republikanerna och en av de viktiga frågorna i valet kom att bli vad Bush hade vetat om Iran/Contras-affären. Offentligt hävdade han att han inte haft med saken att göra. Han vann valet.
Bergman skriver:
Vad som inte avslöjades var att Nir hade informerat Bush om operationen när vicepresidenten var på besök i Israel. Nir kunde verkligen ha riktat misstankar mot den tillträdande presidenten. Faktumet att Nir dödades i en mystisk krasch med ett chartrat flygplan i Mexiko december 1988 har gett upphov till åtskilliga konspirationsteorier.
Under de femton följande åren genomfördes en systematisk serie inbrott i bostäder och kontor som disponerades av folk med anknytning till affären, inklusive Nirs änkas hem. De enda föremål som stals var dokument som hade att göra med skandalen.
Bergman hänvisar till en icke namngiven men initierad källa som hävdar att tjuvarna var ytterst professionella och att de var ute efter en dokumentsamling som gick under namnet ”The Hungarian Octogon”. Han fortsätter:
Än i denna dag är det inte klargjort om Amiram blev mördad och i så fall av vem. Vad som är klart är att det viktigaste dokumentet i ”The Hungarian Octogon” entydigt bevisar att George H W Bush verkligen kände till alla de illegala åtgärderna. (Bergman: The Secret War with Iran, sid 212.)
Det kan tilläggas att Amiram Nirs son, Nimrod Nir, i en israelisk TV-intervju härom året berättade att han forskat i sin fars död och kommit fram till att fadern mördades så att han inte skulle kunna berätta sanningen. Nimrod Nir sa också att hans misstankar gick till högt uppsatta personer i den amerikanska politiken.
Vad kan då Olof Palme ha vetat om Iran/contrasaffären? Här kan vi bara gissa. Men vi vet att han hade ett omfattande internationellt kontaktnät, han var engagerad i frågor som gällde nedrustning och internationella konflikter, han hade samtidigt specifika kunskaper om den internationella vapenmarknaden, han hade en bakgrund i underrättelsevärlden och han hade dessutom under sin tid som oppositionsledare fungerat som särskild FN-medlare i kriget Iran-Irak. Slutligen hade han deklarerat sin solidaritet med sandinisternas Nicaragua som ju hotades av den i hemlighet USA-finansierade contrasgerillan.
IfallPalme kände till viktiga delar av det hemliga spelet från Reaganadministrationen – och om han kunde tänkas utnyttja sin kunskap för att främja sin egen dagordning – utgjorde han ett allvarligt problem för ett antal politiker, regimer och affärsintressenter.
I sammanhanget kan det därför vara av intresse att påminna sig vad Lisbeth Palme sa i det förhör som Hans Holmér höll med henne i slutet av mars 1986, ett förhör som han tecknade ner på det mest komprimerade sätt man kan tänka sig. Där finns följande korta passus som rimligtvis väcker frågor (även om Holmér själv inte ställde några sådana frågor till Lisbeth Palme):
Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.
Att hon nämnde kroater hade förstås att göra med den kända fientligheten mot Palme från den fascistiska kroatiska rörelsen Ustaša och dess frontfigur Miro Barešić som satt i svenskt fängelse, dömd för mordet på Jugoslaviens Stockholmsambassadör. Och tyskar syftade rimligtvis på den vänsterradikala terrorgruppen Rote Arme Fraktion (Baader-Meinhofligan) och dess avläggare. Där fanns anknytningar till konflikter med Sverige, dels genom händelseförloppet kring ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975 och dels genom den planerade kidnappningen av den socialdemokratiska politikern Anna-Greta Leijon två år senare.
Men de tre andra nationaliteterna hon nämnde: israeler, sydafrikaner och amerikaner pekar kusligt nog på regimer som var centrala aktörer i Iran/Contras-affären.
Israels Mossad är utan tvekan en av världens mest effektiva underrättelseorganisationer – och kanske den mest våldsamma. Den tidigare nämnde israeliske undersökande journalisten Ronen Bergman kom i början av 2018 ut med den internationellt uppmärksammade boken Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations. (ungefär: Slå till först: den hemliga historien om Israels lönnmord).
I boken som bygger på omkring tusen intervjuer och många fler dokument gör Bergman uppskattningen att Israel utfört minst 2 700 mordoperationer under den tid staten existerat. Metoderna har varierat: drönare, förgiftad tandkräm, exploderande mobiltelefoner och mycket annat. Och förstås ihjälskjutningar.
Kan Israel ha varit inblandat i Palmemordet? Det vet vi inte, lika lite som vi har några säkra besked om de andra aktörerna i Iran/Contras-affären. Men för Lisbeth Palme var inte tanken främmande.
Nästa fråga är förstås: skulle folk inom Mossad verkligen bry sig om att ägna tid åt att lura Jan Stocklassa på villovägar?
Ja, tydliga tecken på att det verkligen kan ha varit så finns ju redovisade i hans egen bok.
Och det kan i sammanhanget tilläggas att Mossad är en stor organisation med uppskattningsvis 1 200 anställda och med ytterligare tillfälliga samarbetspartners. Där finns resurser att syssla med många saker samtidigt – både stora och lite mindre.
Kanske finns det någon annan förklaring till den märkliga hjälp som Jan Stocklassa fick med att spinna ett nät kring den lite udda gratismedarbetaren till Alf Enerström, mannen som älskar att klä upp sig i kilt och som säger sig drömma om att gräva upp Palmes lik. Men Jan Stocklassa söker ingen förklaring alls.
Mitt bestående intryck av boken Stieg Larssons arkiv blir därför med nödvändighet rätt splittrat.
Avsnitten om Alf Enerström och Bertil Wedin är fascinerande inte bara för att de speglar den atmosfär som fanns i utstuderat Palmefientliga kretsar vid tiden för mordet, utan också för att vi får veta mycket om hur ett par nyckelfigurer i de miljöerna kom att fortsätta sina märkliga banor under åren som följde dådet på Sveavägen.
Avsnittet om Sydafrika och inte minst Craig Williamsons antydningar om i vilken riktning mordgåtans lösning kan hittas är också engagerande och relevant läsning.
Men berättelsen om ”honungsfällan” som gillrades för Jakob Thedelin är intressant i första hand av helt andra skäl än de författaren presenterar. De pekar på ett dunkelt spel där inte bara Jakob Thedelin utan också författaren själv tycks ha utgjort ett objekt för andras manipulationer.
Thedelin utsattes för en uppvaktning av ett slag han nog inte vågat hoppas på – från en attraktiv och världsvan kvinna som både uttryckte beundran för honom som person och entusiastisk sympati för hans Palmehat.
Jan Stocklassa mötte för sin del den önskedröm som han i alla fall formulerat för sig själv – en sorts Lisbeth Salander som dök upp i verkliga livet och som synbarligen gav allt för att hjälpa honom ro i hamn det komplicerade forskningsprojektet om Stieg Larsson och Palmemordet.
Och vi läsare? Vi har fått ännu en bok som – oavsett andra obestridliga kvaliteter – lurar oss på konfekten om vi tror att vi nu äntligen ska få ett svar på vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.
DAGENS GLADA NYHET är att visselblåsaren från Vietnamkriget, Daniel Ellsberg, får Palmepriset.
Priset utfärdas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet och har delats ut sedan 1987. Ellsberg får priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”.
I minnesfondens motivering heter det också:
När Daniel Ellsberg i början av 1970-talet avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam, var den förre militäranalytikern – världens viktigaste visselblåsare – väl medveten om risken för ett långvarigt fängelsestraff och en krossad karriär. I spåren avsattes en lögnaktig regering, ett folkrättsvidrigt krig förkortades och otaliga människoliv räddades.
Fyra årtionden senare går Daniel Ellsberg åter till storms mot Pentagons hemliga krigsplaner. Han varnar för en global nukleär förintelse som en konsekvens av de nio kärnvapenstaternas vägran att efterfölja NPT-avtalets påbud om nukleär nedrustning med sikte på en kärnvapenfri värld.
NPT-avtalet, även kallat icke-spridningsavtalet, trädde i kraft som internationell lag 1970, men det betyder förstås inte att det efterlevs – ett förhållande som är nog så bekymmersamt för den som bryr sig om mänsklighetens överlevnad.
Daniel Ellsberg arbetade som högt uppsatt militäranalytiker på 60- och det tidiga 70-talet och en av hans uppgifter var att studera problemen kring när USA:s president skulle fatta beslut om att sätta in kärnvapen mot Sovjetunionen. När Ellsberg fick inblick i det topphemliga material som fanns i frågan visade det sig att verkligheten skilde sig kraftigt från den officiella bilden: bland annat att beslutet att starta ett kärnvapenkrig kunde delegeras nedåt i ett par led. Det innebar att det i ett skarpt läge fanns ett stort, i praktiken okänt, antal fingrar som hade befogenhet att trycka på knappen. Ellsberg hittade också en rad omständigheter som pekade på att ett atomkrig riskerade att startas av misstag, till exempel på grund av tekniska fadäser eller oklar ordergivning.
Han har nyligen publicerat en bok med fokus på sina kunskaper om den tidens risker för kärnvapenkrig och där han samtidigt pekar på att de planerade ökade nukleära rustningarna under Trump hotar att placera mänskligheten under samma atomdödshot som rådde under det kalla krigets värsta år.
Det är förmodligen en av de mest spännande – och samtidigt mest informativa – böcker jag läst. Där berättar Ellsberg framför allt om hur han som militäranalytiker kom fram till att amerikanska politiska ledare tidigt hade kunskap om att Vietnamkriget inte kunde vinnas av USA och att det skulle leda till mycket fler döda än vad den officiella retoriken medgav – men att detta hemlighölls av politiska skäl. Sedan han insett det bestämde han sig för att sanningen måste fram, till vilket pris som helst.
Det här var före internet, så han kopierade tusentals sidor av det hemliga material han studerat (och som blivit känt under namnet Pentagonrapporten.) För ändamålet var han tvungen att använda sig av en vanlig enkel kontorskopiator och det var nära att han blev upptäckt under det tidsödande arbetet. Samtidigt försökte han hitta någon som var villig att hjälpa honom att få ut materialet. Politiker han kontaktade vågade inte, men till sist fick han kontakt med New York Times som började publicera.
När saken kommer ut är Olof Palme en av dem som reagerar över innehållet i avslöjandena. Och Nixon och hans nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger reagerar i sin tur över Palme. I en av de många konversationer som vid den tiden på Nixons order spelades in i Vita huset heter det:
Kissinger: Den svenske statsministern har hävt ur sig något också. /…/ Han säger att det bevisar att kriget har förberetts med bedrägerier, att den amerikanska regeringen undergrävt demokratin och att vi måste dra oss tillbaka villkorslöst från Vietnam.
Nixon: Är inte det en jävla grej att säga?
Kissinger: Jo.
Nixon: [återger ironiskt Palmes ståndpunkt] ”Det bevisar att kriget…”. Men det visar också att det där är en del av konspirationen enligt min åsikt.
Kissinger: Öh, ja.
Nixon: Annars skulle han inte bry sig om detta. Någon har visat det för honom. Henry, det är en konspiration. Fattar du?
Och det dröjde inte länge innan president Nixon blev närmast besatt av att avslöja och straffa den som läckt.
När New York Times avser att publicera det tredje avsnittet av Pentagonrapporten går amerikanska justitiedepartementet till en domstol i New York och yrkar på ett beslut som aldrig tidigare förekommit i USA:s historia – att tidningen ska förbjudas att sprida resten av materialet. En domare fattar ett temporärt beslut att tills vidare stoppa publicering.
Ellsberg går nu under jorden samtidigt som han kontaktar Washington Post och ber dem fortsätta publiceringen – den tidningen har inte drabbats av något förbud. Samtidigt inleder FBI vad som kallats ”den största människojakten” organisationen ägnat sig åt ”sedan Lindbergh-kidnappningen” (bortförandet av och senare mordet på av flygaren Charles Lindberghs 20 månader gamla son 1932, en händelse som skakade USA när den inträffade.)
Medan Ellsberg håller sig gömd lyckas han få ut materialet i en lång rad stora tidningar. Och när han anser att tillräckligt mycket är publicerat överlämnar han sig till myndigheterna. Han blir fri mot borgen i väntan på åtal och rättegång. Redan dagen efter väcks åtal mot honom för stöld och spioneri. Han riskerar upp till 115 års fängelse.
Effekten av publiceringen av Pentagonpapperen blev enorm. Här är ett omslag från Time Magazine, juni 1971.
Men Nixon nöjer sig inte med åtalet. Det här är en strid om opinionen. Han vill att Ellsberg ska bli skandaliserad. Som han uttrycker det i ett samtal med sina medarbetare: ”Vi ska krossa honom i medierna.” Och snart börjar Nixons medarbetare planera ett inbrott hos en psykiater som Ellsberg anlitat, förhoppningen är att hitta något i om Ellsberg i dennes arkiv.
Inbrottet genomförs av tre kubaner som rekryterats av den legendariske/ökände CIA-agenten E Howard Hunt. Denne ingår i den hemliga organisation för smutsiga operationer som byggts upp kring presidenten. Men inbrottstjuvarna hittar inga papper om Ellsberg.
Inte desto mindre får inbrottet stor betydelse lite senare. När åtalet mot Ellsberg går till rättegång har nämligen Watergateaffären – den skandal som ska tvinga Nixon att avgå – rullat igång. Och i samband med det kommer omständigheterna kring inbrottet fram. Det betyder att amerikanska myndigheter använt sig av olagliga metoder mot Ellsberg. I samma veva kommer det fram att en av Nixons medarbetare erbjudit domaren i målet mot Ellsberg att bli FBI-chef. Närmare en muta är det svårt att komma, kan det tyckas.
Så kommer det dessutom fram att FBI olagligt avlyssnat Ellsbergs telefon. I det politiska kaos som råder med skandaler kring en rad myndigheter har domstolen till sist inget val: åtalet mot Ellsberg avskrivs.
Nixon – som ännu inte avgått – säger på ett av Vita husets band:
”Den förbannade tjuven har blivit nationalhjälte… var i Jesu namn har vi hamnat?”
Den som vill veta mer om hur Ellsbergs avslöjanden kom att flätas samman med Watergate kan läsa det avsnitt som just heter Watergate i min bok Konspirationer från 2013. Samma avsnitt om än i något annorlunda form finns också i en tidigare bok jag skrivit, Världens största politiska skandaler från 2008.
Den som föredrar att lyssna kan lyssna på min text om Watergate som ljudbok. Dels kan den köpas separat för nedladdning och dels finns den att lyssna på för den som har abonnemang hos ljudbokstjänster som Storytel, Nextory och BookBeat.
Min skildring av Watergateaffären som ljudbok. Den innehåller också berättelsen om Ellsberg och hans avslöjanden.
TILLÄGG: Läs gärna den här DN-intervjun med Ellsberg, inte bakom betalvägg. Det är intressant att konstatera att Ellsberg inte faller för den annars så vanliga frestelsen att hävda att de allvarliga problemen med amerikansk utrikespolitik bara har att göra med Trump. I vissa fall har det inte ens varit Trump som drivit den mest förödande linjen, menar han.
När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989.
DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.
Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.
Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.
Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.
Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.
Gunnar Walls blogg 