118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

När Lisbeth Palme först skulle höras i tingsrätten kom hon helt enkelt inte dit eftersom hon inte fått alla sina krav tillgodosedda. Först vid ett senare tillfälle, då rätten gått med på nästan alla hennes ovanliga önskemål, infann hon sig. Dagens Nyheters förstasida 15 juni 1989. 

DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.

Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.

Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.

Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.

Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.

Annonser

39 reaktioner på ”118 sidor Lisbeth Palme i hovrätten – en lite försenad nyårsgåva till er som följer bloggen

  1. Tack, det har jag letat efter ordentligt, men bara hittat det återgivet på youtube med skådespelarröster.

    Det är talande för hela denna cirkus att Christer Pettersson själv blir tvungen att ta kommandot och ställa den självklara frågan.
    Lika talande är det att Lisbeth inte ger ett direkt svar, utan svarar med en nickning.
    Varför kan hon inte se Birgitta Blom i ögonen och svara med ett tydligt: ”ja det var du som mördade min man”

    Helt enkelt därför att hon inte har täckning för det.
    Christer får gripa in och göra det jobb som hans försvarare borde gjort.

    Här kan man också lyssna på hovrättsförhöret.

  2. Blir ju väldigt tydligt när man läser hela protokollet hur avigt inställd Lisbeth P är till advokat Liljeros. Sen är det intressant hur hon vänder saker till sin fördel genom att hävda att hon ”har skärpt uppmärksamhet”, hon är reaktionssnabb o.s.v. Har bara läst kortare utdrag ur rättegången tidigare men det här var årets gärning att lägga upp (nu är ju bara året två dagar gammal 😀).

    1. Ja, det är märkligt att inte detta kommer på tal.
      Lite konspiratoriskt kanske att tro att Lisbeth även ställt detta som ultimatum för att ställa upp, men inget förvånar längre.
      Anders sitter ju i rättssalen och berättar precis var han stod, och hur han upplevde situationen. ”Hon tittade på mig”
      Han är ju tydlig med det!
      Stod mördaren emellan honom och Lisbeth vid det tillfället?
      Så kan det ju ha varit, men det är inte den självklara slutsatsen man kan dra.

      En annan variant är att gärningsmannen stannat till strax efter att han kommit runt hörnet, och stått ett par meter in på Tunnelgatan och stirrat tillbaka på Lisbeth?
      I det läget dold för Anders bakom avfasningen.

      Det är annars mycket svårt att förstå hur Christer Petterssons ansikte kommer in i bilden, eftersom hon sett personen tydligt vid ett enda tillfälle.

      Anders var inte särskilt lik Christer, men kan ju ha upplevts som relativt lika i ljusskenet, och den uppjagade situationen.
      Tror f.ö ljusförhållandet på platsen spelar en mycket stor roll när det gäller de divergerande vittnesmålen.
      En person som upplevs mörkt klädd i motljuset kan från ett annat läge upplevas betydligt ljusare, och färger kan också framträda på ett helt annat sätt.

      Lisbeths säkerhet när det gäller avståndsbedömning lämnar också en del frågetecken.
      Vi vet att avståndet ner till Anders var ca 7 m, men om hon upplevt det som betydligt längre, så skulle han teoretiskt också kunna vara ”mannen i beige” som gjorde en avvärjande gest.
      Att han hade beige jacka, verkar vara en känsla mer än en faktisk observation.
      Grön-Beige mössa hade han åtminstone.

      En rekonstruktion med henne på plats hade varit helt nödvändig.
      Ingen verkar veta om hon ens är tillfrågad och därmed inte heller vad svaret blev.

      Det närmaste vi kommer är att Solveig Riberdahls vaga aning att det ”föresvävar henne att hon ör tillfrågad”

  3. Utöver att försvaret inte pressade Lisbeth med frågor som tvingade henne att bekänna färg i frågan om ett direkt utpekande av CP som hennes mans mördare, så hade de också öppet mål när det gäller att så tvivel om hela hennes vittnesmål, som med största sannolikhet byggde på ett missförstånd.

    Som Gunnar skrev: ”I själva verket vet vi att vittnet Anders B fanns där, ganska exakt på den plats som Lisbeth beskriver. Och vi vet också att han berättat om att han såg hur hon tittade på honom och sökte hans hjälp – men att han inte vågade göra något eftersom han inte visste om faran var över”.

    Hennes minnesbild är med stor sannolikhet en hybrid av två olika observationer som smält samman till en. Detta kände naturligtvis både försvarare och åklagare till.

    Då kan man ju fundera på hur försvaret både i tings, och hovrätt har kunnat missa att peka på denna för Lisbeth Palmes del mycket besvärande omständighet.
    Det kan omöjligen bara handla om ett förbiseende, utan det måste ligga andra faktorer bakom.
    Känslan ör att även Christer Petterssons försvarare var belagda med restriktioner.

    Det finns inte heller några offentliga handlingar som pekar på att hon konfronterats med Anders B, och därmed förblev frågan obesvarad ända in till hennes bortgång.

    1. Håller med. Hur kan man missa ett sånt öppet mål/smashläge när det gäller hennes vittnesmål? Stora delar av bevisningen är ju hennes utpekande. Varför inte ta fram en bild på Anders B och jämföra med Lisbeths vittnesmål olus beskriva hans placering vid mordet, och även i samma veva ta upp vad majoriteten av vittnena säger om gärningsmannens långa rock. Därutöver borde man väl tagit upp hur vittnet Lars såg ut och uppträdde så borde man väl redan i tingsrätten ansett att det funnits rimligt tvivel. Var det praxis att inte pressa vittnena? Det motsägs väl av hur Anna H upplevde rättegångarna där hon ansåg att både Helin och Liljeros manglade henne. Hon beskriver ju där även frustrationen över att, från hennes synvinkel, Lisbeth inte behandlades på samma sätt. Märkligt…

  4. Tack, intressant läsning. Jag slås av två saker i det Lisbeth säger.

    Dels framgår det precis som tidigare känt att hon sett den här personen vid Dekorima när hon sökt hjälp och först senare dragit slutsatsen att det var mördaren, men också att hon dragit denna slutsats när den tekniska undersökningen visat hur nära skotten avlossats, trots att den stirrande personen vid Dekorima verkar stå betydligt längre bort än avståndet för skotten.

    Dels verkar hon mena att mördaren sedan från Dekorima korsat Tunnelgatan och sedan sprang iväg på södra sidan av Tunnelgatan. Själv har jag när jag läst och sett på dokumentärer snarare fått intrycket av att han sprungit mer på norra sidan av gatan, på norra sidan av barackerna. Kan någon reda ut detta?

  5. Man blir lite förbryllad över att Lisbeth är så säker i sitt utpekade. En förklaring jag kan tänka mig är att GM är någon som är väldigt lik Pettersson, t.ex Christer A, och att det triggar henne så att känslorna får bestämma. Hon verkar på något sätt återuppleva traumat när hon ser Petterssons stirrande blick och hennes beslut kanske blir känslostyrt, vilket kan vara förödande. Inom psykiatrin pratar man ju ibland om att känslor kan styra tankarna, ofta på ett negativt sätt. Det kan vara förklaringen till att Lisbeth låser sig vid tanken att det måste vara Pettersson.

    I övrigt så tycker jag att Skandiamannen glider längre och längre ifrån misstankarna och framstår mer och mer som harmlös när man tänker efter. Jag håller med Görgen G i föregående tråd, att man nog bör ge honom lite vingelmån och tro att han kanske befann sig i bakgrunden, osynlig för andra som hade uppmärksamheten runt Palme. Han verkade så pass chockad efteråt enligt vakterna på Skandia, att han förmodligen inte var kapabel till att göra någonting vettigt över huvud taget och istället blir helt bortglömd i röran. Men osvuret är som bekant bäst. God fortsättning allihop!

  6. Väldigt intressant att läsa om Lisbets reaktion när hon kände igen nr 8 vid videokonfrontationen. Hon kände igen mannen vid tunnelgatan, till sist! Kändes nog speciellt för henne.

    ”Hennes minnesbild är med stor sannolikhet en hybrid av två olika observationer som smält samman till en. Detta kände naturligtvis både försvarare och åklagare till.”

    Näe så behöver det inte alls vara.Man kan se två personer utan att smälta samman dem. Liljeros svaghet var att det inte fanns stöd för att det är omöjligt att känna igen en person man betraktat noga under en kort tid, tre år senare. Det beror på olika faktorer, starka känslor, utseendet hos personen, om man tänkt mycket på personen efteråt.

    1. JB.
      Helt rätt.
      Så behöver det naturligtvis inte vara, men ”med stor sannolikhet” skrev jag.

      Läs också de alternativ jag skrivit om i mitt senaste inlägg.

      Likafullt borde faktumet att att det ”med stor sannolikhet” kunnat vara så, tagits upp i rättssalen när man är inne på diskussionen om säkerheten i Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som gärningsman.

      Att det inte gjordes är lika uselt som märkligt.

      Som jag också påpekat så skulle frågan haft större möjlighet att klaras ut vid en konfrontation av de båda.
      Varför gjordes den inte?
      I övrigt håller jag också med i det du skriver.

      1. Jag förstår hur du menar Jörgen, men hon såg två personer på olika platser. En man vid dekorimahörnan där det var upplyst med stirrade blick, den andre med en mer mjukare , undvikande blick ,i ljusare kläder ca 20-30 m längre bort där det var sämre ljusförhållande och som kanske inte var Anders b.

        Jag håller inte med dig om att saken inte togs upp i rättsalen. Helin tog upp saken här, enligt mig:

        ”Anders Helin: Du nämnde tidigare att du hade sett, tror du, över 600 fotografier av olika personer. Lisbeth Palme: Ja.

        Anders Helin: ”Jag tror mig veta att dem har du fått se under olika år.”

        Lisbeth Palme: ”Ja.”

        Anders Helin: ”Under årens lopp, 1987 och kanske även 1988. ”

        Lisbeth Palme: ” Ja.”

        Anders Helin: ”Har du reagerat för någon bild?”

        Lisbeth Palme: ”Jag har sett drag som jag har försökt plocka ihop. Men det finns drag hos olika personer men jag har inte sett någon som jag uppfattade då.”

        Anders Helin: ”Inte någon som du har känt igen?”

        Lisbeth Palme: ”Inte som densamme. ”

        Arne Liljeros, här:

        ” Det står i utskriften av konfrontationen som skedde något senare: ”Hon tillade att nr 9 och 11 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nummer 8 -——.”

        Lisbeth Palme:” Nej, precis.”

        Arne Liljeros: Då var det ändå några personer som ni kunde välja bland? Lisbeth Palme:

        ” Nej. Jag har faktiskt uttryckt mig väldigt precist, herr Liljeros.”

        1. Nej, jag tror inte heller att ”mannen i beige” 20 meter bort var Anders B, men jag spånar lite på möjligheten, eftersom Lisbeths förmåga att bedöma avstånd inte var den bästa.

          Tänk också på att även vittnet Jan-Åke S upplevde att Anders B befann sig på ett betydligt längre avstånd än i verkligheten.

          Om man enbart utgår från vad hon har sagt så såg hon endast en person som befann sig så nära henne att hon upplevde honom som gärningsman.
          När hon anger position och klädsel för den mannen stämmer det väldigt bra med Anders verkliga position.
          Enl Anders tittade hon också vädjande på honom precis som hon påstod att hon gjort mot mannen som hon sedan drog slutsatsen att han var gärningsman.
          Att hon tittat på Anders B finns inte med i hennes berättelse, vilket antyder en stor risk att hon gjort en förväxling, och då uppstår frågan: i vilket läge tror hon sig ha sett Christer Pettersson?

          Att frågan om hon sett Anders B i stället för mördaren kom upp i rättegångarna håller jag inte alls med om.
          Har vi något belägg för att något av de 600 fotografierna hon sett föreställde honom?
          Om det vore så, så är ju svaret från henne hyperintressant.

          Att det fanns ett stort värde i att hon medverkat vid en rekonstruktion håller du väl med om?

          1. Jörgen: ”Att det fanns ert stort värde i att hon medverkat i en rekonstruktion håller du väl med om” Jag är osäker. Det värsta är hur mycket sprit hade Anders b druckit under kvällen ? Om du menar att Lisbets förmåga att bedöma avstånd var sämre än Anders b:s som hade druckit all den där spriten under kvällen men den minst berusade av dem två ,Lisbet , skall bli ifrågasatt när gäller bedöma avstånd som var nykter. Håller du inte med om att det blir en konstig rekonstruktion?

            1. Det är nog ganska givet att det hade varit av stort värde om Lisbeth hade varit med på en rekonstruktion, av alla möjliga skäl.

              Ett exempel är att hon först uppgav att mannen som hon sökte stöd av och som tittade på henne befann sig på 10-15 meters avstånd från henne. I rätten ändrade hon det till 5-7 meter. Om hon hade deltagit i en rekonstruktion på brottsplatsen hade hon förhoppningsvis kunnat ange lite mer exakt var mannen stod.

              Och då hade det bland annat varit mycket intressant att få veta hur nära Anders B:s position hon placerade honom. Om hon ställt honom där vi vet att Anders B befann sig hade det varit naturligt att dra slutsatsen att det var just Anders hon såg. Och även om hon inte placerade honom precis där så borde det ha framgått om hon skulle ha sett Anders B om hon tittade i den riktning där mannen enligt henne befann sig.

              1. Ja,men hade hovrätten tyckt det också enligt dig Gunnar ? Mårten Palme sa i en intervju ” Domen är konstigt skriven. Den refererar ofullständigt till en kommission om ögonvittneskonfrontationer. Och om man skulle följa den kunde man aldrig döma någon på vittnesutsagor. Det skulle få horribla konsekvenser, säger Mårten Palme, son till Lisbet och Olof Palme.”

              2. I förhöret med Lisbeth som hölls på RÅ-kansliet 89 01 26, får hon på en skiss peka ut sina tre iakttagelser av den förmodade gärningsmannen med tre markeringar.
                Den skissen vore intressant att se om den finns tillgänglig.
                Vet Gunnar?

                1. Jadå, här är den. Den finns med som bilaga till förhöret med Lisbeth Palme 890126 och ingår i förundersökningsprotokollet, närmare bestämt i del I som brukar kallas huvudprotokollet.

                  Det är inte helt lätt att vid första anblicken hitta markeringarna på kartskissen. Men om jag tolkar skissen rätt hittar man den första markeringen alldeles vid Dekorimabutikens avfasning. Det var där som Lisbeth tyckte sig minnas att hon såg den man som stod och tittade på henne några ögonblick efter skottlossningen. Och det var alltså den iakttagelsen som kom att bli central i utpekandet av Pettersson.

                  Den andra markeringen utgörs rimligtvis av de två strecken till vänster om ordet Tunnelgatan och syftar på hennes iakttagelse av mannen som flydde in i gränden och som alltså befann sig i rörelse.

                  Den tredje markeringen måste vara den lilla pricken snett ovanför och till vänster om den långa baracken en bit in på Tunnelgatan. Lisbeth berättade att hon såg en man som stod en bra bit in i gränden och tittade ut mot Sveavägen.

                  1. Tack Gunnar.
                    Jag gör samma tolkning av markeringarna.
                    Det är egentligen väldigt intressant, då de stämmer dåligt med vad hon beskriver i ord.
                    Den första markeringen är på ett avstånd av ungefär tre meter, vilket stämmer dåligt med de 7-10 meter hon berättar om i förhören. Den andra markeringen finns inte mycket att säga om, men den tredje.

                    Framför barackerna!
                    Hon berättar om en man som stod tryckt mot barackbyggnaden ca 75 meter in i gränden och stirrade tillbaka.

                    Man kan då tänka sig att det var vittnet Lars J hon såg, men han befann sig mitt i korsningen på andra sidan barackerna runt 55 meter bort under några sekunder.
                    Återigen en mycket anmärkningsvärd omständighet, som man inte sökte vidare svar på.

            2. JB.
              Var Anders B befann sig vid tillfället är fastställt genom andra vittnen som var tidigt på plats. Han stod i Dekorimas ingång, och vi vet också att avståndet till mordplatsen därifrån är 7 meter.
              Hans egen nykterhetsgrad och avståndsbedömning är alltså i just detta fall betydelselöst.

              Det allt kokar ner till är Lisbeth. Vem hon sett och var.
              Finns det stöd av vittnesobservationerna att anta att ytterligare en person med blå täckjacka kunnat befinna sig någonstans mellan henne och Anders?
              Kan hon ha tittat vädjande på båda dessa personer inom loppet av några sekunder, men att hon i sitt omtumlade tillstånd glömt bort den enes ansikte och den andres kläder och smält samman dem till en person?

              Det är en central fråga som borde ha dykt upp i huvudet på samtliga närvarande i rättssalen, men togs aldrig upp till diskussion.

              Hon har bara antagit att han var gärningsmannen ”eftersom det inte fanns någon annan där”
              Men tänk om gärningsmannen redan var på flykt inne på Tunnelgatan vid detta tillfälle?

              Att den åtalade sitter här och håller på att bli dömd för ett så allvarligt brott som ett statsministermord gör det hela lite absurt.
              Hennes nykterhet som du pekar på borde ju borga för att frågan haft stor möjlighet att redas ut på plats.

              I kombination med att man inte ens kan avge ett tydligt svar på om hon var tillfrågad om att medverka vid en rekonstruktion, så får man väl anta att det kan finnas en orsak till det.
              Vad skulle det kunna vara?

              1. Jörgen,Liljefors frågar ju Lisbet om känt igen Cp i andra och hon säger bestämt nej. Hon såg inte två män på olika håll, så smälte de samman till en jättelik man .Eller vad menar du med smälta samman?

                1. JB.
                  Jag menar inte att de smält samman bokstavligt.

                  Det finns också en möjlighet att hon under processens gång fått en felaktig minnesbild av vem hon sett.

                  600 fotografier är ändå rätt många, om det nu stämmer.
                  Fantombilden kan också ha stört hennes förmåga att minnas rätt.
                  Och framför allt tiden som gått.

                  Sedan kan man ju inte heller bortse från möjligheten att hon faktisk inte alls är lika säker som hon gärna vill framställa sig.
                  Jag tycker att hon konsekvent överdriver sin förmåga.
                  Dels genom att framhäva sin utbildning som psykolog, och att hon t.o.m. vänder sitt omvittnat chockade tillstånd till sin fördel.

                  Adv. Blev ni inte chockad?

                  LP. Jag blev mycket observant och bestämde mig för att söka hjälp.

                  Adv. Jo, men samtidigt…

                  LP. Det är en chockeffekt. Jag tror att det ör en sådan förhöjd kapacitet man får vid ett sådant tillfälle.

                  Mycket i hennes attityd ger känslan av spelad överlägsenhet, men det kan i själva verket bero på en stor osäkerhet som jag tycker går att spåra genom hela processen.

                  Adv. En del vittnen beskriver er som flaxig och virrig. Tycker ni att de uppgifterna stämmer?

                  LP. Jag vill påtala för herr Liljeroos att det var jag som senare på sjukhuset såg till att de blev sammankallade. Statsministern, finansministern och pressekreteraren..

                  (Var det ett relevant svar på frågan, eller är det ett uttryck för härskarteknik?)

                  Adv. Jo men på själva brottsplatsen efter skotten har jag fått uppgifter om att ni var flaxig och virrig.

                  LP. Vem sa det?

                  Adv. Vissa vittnen i tingsrätten sade det.

                  LP. Ja det står för dem…

                  ”Mycket observant”
                  Men hon kan inte säga om det ansikte hon så säkert pekar ut som Christer Petterssons bar mössa eller glasögon.

                  Om hon av någon anledning känt sig pressad att peka ut någon person, borde det vara mer lättsmält att välja en person som Christer.
                  En dråpare och aktiv missbrukare som inte ens buset kommer att sakna om han lämnar gatan på livstid.

                  Att även de rättsvårdande myndigheterna hade sett detta som en välgärning är jag helt övertygad om.

                  Tror att den aspekten spelat en mycket stor roll i detta fall, då man faktiskt gjort allt för att få honom dömd utan att lyckas.

                  Tyvärr är det ju ingen fjäder i hatten för rättssamhället, men det är en annan diskussion.

                  Någon påstod att Anders B var lik CP.
                  Jag är tveksam till det, men vi vet ju inte exakt hur han såg ut på mordkvällen, med skägget, mustaschen och under rådande ljusförhållanden.
                  Vi vet inte heller hur hans chockade ansiktsuttryck i situationen förändrat honom i förhållande till rekonstruktionsfotot.
                  Det är mycket som vi inte vet.

            3. Tre snappsar, två till tre öl och möjligen en whiskey till kaffet på Sankta Clara sedan klockan fem! ”All den där spriten” kunde man säga om the olycksalige Christer Petterssons förtäring men knappast om Anders B:s.

  7. Jag har ägnat en tanke kring Rimborns första förhör med Lisbeth.
    Tänk att hon bara sådär, där och då kort efter mordet fick ur sig Ustasja som skyldiga, märkligt eller?
    Undra hur insatt hon var i hotbilder mot sin familj eller hur mycket hon talade med Olof om detta?
    Vad jag minns av nyhetsrapporteringen från 80-talet vad gäller terrorister så förekom frekvent ex. Mujahedin, Hizbollah, PLO, IRA, ETA osv. Men inte Ustasja, inte vad jag minns iallafall.
    Så, Lisbeth fick ur sig Ustasja och mordutredningen kom att koncentreras till PKK! Hur i hundan gick det till?
    Fanns det NÅN relevans i PKK spåret? Flertalet duktiga utredare kring Holmér satte ju titel och heder på spel genom att ta sig an ett s.k. falskt spår. Kunde så många duktiga utredare varit så korkade?
    Eller var det ett planterat spår av utförarna av mordet för att det skulle peka i den riktningen, bort från dom själva? Isåfall, vem har förmågan att plantera ett spår?
    Som om inte det var nog så fortsatte Ebbe och co. att driva PKK-spåret vidare, i hemlighet dessutom, när det var så att säga avslutat. Att orka driva vidare nåt som bevisat var ett kallt spår, det finner jag också anmärkningsvärt. Eller var vidare buggning av kurder endast en täckmantel för nåt annat?
    Men Ustaja då, var det nåt Lisbeth bara drog till med lite snabbt och lätt? Om jag inte minns fel så togs just det senare bort från Rimborns rapport.

    1. Uppgiften om Ustasja kom från Rimborns samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsberg. Den text där den togs bort var rikslarmet som var en sammanfattning av Rimborns uppgifter och som alltså gick ut till landets alla polisdistrikt. Den som tog bort Ustasja i en senare version av rikslarmet var Gösta Welander, biträdande länspolismästare. Welander som själv träffade Lisbeth på sjukhuset kom fram till att det bara var en spekulation från hennes sida och inte något som var till stöd i de akuta spaningarna.

      Däremot lät Welander uppgiften om två gärningsmän vara kvar i alla versionerna av rikslarmet som gick ut under natten, sammanlagt fem stycken. Det var Hans Holmér som på sin presskonferens under lördagen meddelade att den uppgiften var felaktig. Hur han kom fram till det är oklart.

      1. Det är ju riktigt att Holmér gick ut med signalement på en enda gärningsman. Samtidigt glöms det ofta bort att han faktiskt garderade sig på den här punkten. Detta var vad han ordagrant sa på den första presskonferensen:

        -Vi har ingenting mera konkret som pekar på att det skulle vara fler än en gärningsman, men inte heller det kan vi naturligtvis utesluta.

        Det var alltså inte fråga om en kategorisk dementi av uppgiften om två gärningsmän. Han lämnade trots allt en liten öppning för att bedömningen skulle kunna komma att justeras.

        1. Nej, det hade ju varit konstigt om Holmér hävdat att han kunnat utesluta att det fanns fler än en gärningsman. Och som vi vet kom han ju också att satsa på sitt huvudspår som handlade om en mordkomplott. Men det anmärkningsvärda är att Gösta Welander som själv träffat Lisbeth på sjukhuset hade godtagit och ställt sig bakom Rimborns uppgifter om att hon talat om två gärningsmän – och att rikslarmet fortfarande gällde på den punkten fram till dess att Holmér höll sin presskonferens.

          Varför avfärdade Holmér uppgiften om två gärningsmän? Hade han talat med Lisbeth? När i så fall? Något sådant samtal finns inte redovisat. Eller hade han talat med någon annan? Vem i så fall, och vad hade det samtalet gått ut på?

          1. Inför den första presskonferensen den 1 mars gjordes rimligen en större sammanställning av de uppgifter som framkommit av de inledande förhören med centrala vittnen. Det rörde sig då bland annat om utsagor av Anders B, Anders D, Anna H, Karin J, Lars J, Inge M och Egon E. Riktigt så fullödiga uppgifter hade inte Gösta Welander haft tillgång till under natten och morgonen, även om de första förhören hölls strax efter midnatt.

            Lisbeth Palme var, såvitt känt, inte heller ordentligt hörd ännu. Där fanns bara den knapphändiga information som hon lämnat vid samtal på sjukhuset. Welander, som alltså hade talat med henne, insåg att vissa av hennes uppgifter var av spekulativ karaktär. Efter hand är det också möjligt att han fann uppgiften om två gärningsmän som motstridig, men att han samtidigt hade för lite på fötterna för att kunna plocka bort detta från rikslarmet. Möjligheten fanns ju att andra vittnesmål gav stöd åt Lisbeths utsaga.

            Nu var det alltså dags för en första presskonferens. Det var Gösta Welander själv som hade bestämt att den skulle äga rum kl. 12. Om inte Holmér skulle hinna fram i tid, var han beredd att hålla den själv. Här kan man fråga sig om Welander i så fall hade gått ut med andra uppgifter än Holmér kom att göra. Det har jag utomordentligt svårt att tro.

            Sannolikt hade vilken spaningsledning som helst i detta läge valt att i första hand gå ut med uppgiften om en ensam gärningsman. Detta eftersom Lisbeths uppgifter än så länge stack ut och inte fann något stöd hos mordplatsvittnena. Men säker kunde man givetvis inte vara. Därför fanns det skäl att hålla det hela aningen öppet, precis som Holmér sedan gjorde på presskonferensen. Följaktligen deklarerade länspolismästaren att man inte uteslöt att det kunde röra sig om mer än en gärningsman.

            Rimligtvis hade Welander agerat på samma sätt inför medieuppbådet, även om rikslarmet innehöll uppgiften om två gärningsmän till långt in på förmiddagen. Genom alla de vittnesmål som nu var kända gick det knappast att hålla kvar vid detta längre.

            1. Som du själv citerade Holmér sa han: ”Vi har ingenting mera konkret som pekar på att det skulle vara fler än en gärningsman”. Det var inte sant. Det fanns en uppgift från Åke Rimborn om att Lisbeth Palme på sjukhuset sagt att det var två gärningsmän. Uppgiften hade gått ut i rikslarmet och var känd av journalister.

              Det går förstås att tänka sig flera alternativa förklaringar till Holmérs agerande.

              1) Holmér hade helt enkelt dålig koll på vilka uppgifter som kommit in men valde att prata på ändå.

              2) Holmér hade genom analys av olika vittnesmål dragit slutsatsen att den existerande uppgiften om två gärningsmän var felaktig och valde då att uttrycka sig så att det lät som om den inte fanns.

              3) Holmér hade varit i kontakt med Lisbeth Palme eller någon talesperson för henne och hade då fått klart för sig att hon inte ställde sig bakom uppgiften om två gärningsmän.

              4) Holmér hade haft någon annan kontakt, till exempel med personer inom Säpo, och hade kommit till uppfattningen att det var olämpligt att ge fortsatt offentlighet åt uppgiften om två gärningsmän.

              En liten kommentar till alternativ 2: självklart kan det konstateras att de vittnen – förutom Lisbeth Palme – som hörts under mordnatten hade berättat om en gärningsman, inte om två. Men utifrån det kunde förstås inte Holmér dra slutsatsen att Lisbeth bara observerat en enda person som hon knöt till brottet. Vad hon hade sett borde han reda ut med henne. Hade han talat i telefon med henne under den korta tid han befann sig i polishuset före presskonferensen? Det vet vi inte. Eller kan det tänkas att han pratat med henne tidigare? När och hur i så fall? Och vad sades under det samtalet om det nu ägde rum?

              För den som studerar hur Holmér fortsättningsvis hanterade Lisbeth Palme är det till exempel slående att han inte såg till att hon deltog i en rekonstruktion och att innehållet i det förhör han höll med henne i slutet av mars är provocerande nonchalant redovisat, ungefär som om det var oväsentligt att göra någon seriös dokumentation av vad hon hade att bidra med.

              Han valde ju också, som vi vet, att bygga upp sitt PKK-spår utan att på något sätt involvera observationer från Lisbeth Palme i det. Genomgående var uppenbarligen att hon skulle hållas borta från hans utredning. Och hans agerande på sin första presskonferens, när han behandlade Rimborns uppgifter som icke-existerande, förefaller vara den första punkten i detta agerande från spaningsledarens sida.

              Han kom snart att få stöd för sitt handlande av statssekreteraren Ulf Dahlsten som snabbt sett till att etablera sig som någon sort mänsklig vakthund åt Lisbeth Palme. Expressen publicerade den 8 april en artikel med rubriken: ”Lisbeth Palme är inget nyckelvittne”.

              I artikeln uttalar sig Dahlsten och säger: »Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.« Han tillägger: »Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.«

              (Långt senare, efter Lisbeths utpekande av Christer Pettersson, kom Dahlsten förstås att uttala sig på helt annat sätt om Lisbeths förmåga att registrera gärningsmannens utseende. Men då var epoken Holmér överspelad – och nya målsättningar för hur mordgåtan skulle hanteras var etablerade.)

              1. Ett alternativt synsätt är att inte fixera sig vid att det var just Holmér som ledde presskonferensen. Det kan ha varit helt underordnat. Jag menar att mycket talar för att informationen hade varit densamma om pressträffen hade letts av Gösta Welander. Detta mot bakgrund av kunskapsläget vid den aktuella tidpunkten. De båda bör ha varit eniga om att det var klokt att gå ut med ett enda signalement och samtidigt gardera sig genom att påpeka möjligheten att det trots allt skulle kunna röra sig om mer än en gärningsman.

                Dessa uppgifter gick också i linje med de uttalanden som hade gjorts av Sune Sandström i morgonekot den 1 mars (7 minuter in). Sandström talar om en ensam mördare. Journalisterna har samtidigt tagit del av rikslarmet, vilket tycks vara skälet till att media uttrycker osäkerhet om antalet gärningsmän. Sandström uttalar sig här flera timmar innan Holmér fick ansvar för utredningen. Att det sedan dröjde ytterligare innan rikslarmet ändrades förefaller ha varit ett allvarligt förbiseende. Morgonekot refererar till Gösta Welander 56:20 in i sändningen, men han har tydligen inga väsentliga uppgifter att tillföra.

                1. Jag citerar ur min bok Huvudet på en påle sid 385 (bara fotnoterna är borttagna):

                  Gösta Welander hade åkt till sjukhuset för att träffa Ingvar Carlsson och för att om möjligt få ett bättre signalement från Lisbeth Palme.

                  Rikslarmet gick ut medan han var på Sabbatsberg och träffade Lisbeth. När han kom tillbaka läste han igenom texten till larmet och fann då att uppgiften om Ustasja inte var tillräckligt underbyggd för att få vara kvar, så han lät sända ut en uppdatering där den togs bort.

                  Men uppgiften om två gärningsmän lät han stå kvar. Som Welander senare sa till Expressen: »Det ändrades senare. Det gjordes i varje fall inte så länge jag var där.«

                  Sammanlagt gick det ut fyra uppdateringar av det ursprungliga rikslarmet. Förutom strykningen av Ustasja rörde det en personbil som först efterlystes och som senare rapporterades hittad samt kompletterande information om telefonnummer att ringa. Men i ingen av dessa uppdateringar fanns det någon ändring av den ursprungliga uppgiften om två gärningsmän. Den sista uppdateringen gick ut klockan 10.52 på lördagsmorgonen, nästan i samma ögonblick som Hans Holmér dök upp på polishuset.

                  Men sedan hände det något. För när Hans Holmér höll sin första presskonferens klockan 12 dementerade han uppgiften om två gärningsmän som redan hade fått en viss spridning i den tidiga medierapporteringen. Det finns ingen dokumentation av hur han kunde vara så säker på den saken. Någon offentlig förklaring av bakgrunden till dementin gav han varken på presskonferensen eller senare.

                  Jag ställer en fråga om den saken till Åke Rimborn (samma bok, samma sida):

                  Vet du något om varför Holmér dementerade den uppgiften – talade han någonsin med dig om saken efteråt?

                  »Nej. Han talade aldrig med mig om Palmemordet över huvud taget.«

                  Och för fullständighetens skull, här följer ett citat ur samma bok från sid 391-92:

                  Varken Gösta Welander eller Åke Rimborn kunde förklara hur uppgiften om två gärningsmän försvann. Andra visste inte att den över huvud taget hade funnits. 1990 talade jag med Inge Reneborg, en av de två poliser som höll det första förhöret med Lisbeth Palme på lördagseftermiddagen den 1 mars. Han lät mycket förvånad när jag tog upp uppgifterna om två gärningsmän med honom och svarade:

                  »Det kände varken jag eller Sjöblom till något om. Inte heller kom det upp under förhöret och jag har inte hört talas om det senare heller.«

                  Den förste Palmeåklagaren K G Svensson reagerade även han med överraskning när jag frågade honom vid samma tidpunkt: »Jag har aldrig hört talas om att Lisbeth Palme skulle ha sett två gärningsmän på Sveavägen.«

                  Och uppgifterna förekom över huvud taget inte under rättegången mot Christer Pettersson. Jag hade visserligen följt Palmerättegången i tingsrätten men kontrollerade för säkerhets skull med ordföranden i målet, lagmannen Carl-Anton Spak. Han försäkrade att det inte förekommit: »Det skulle jag ha kommit ihåg.«

                  Hade det haft betydelse om de gjort det? Jag lät vittnespsykologen Astrid Holgersson, som vittnade för försvaret i Palmemålet, ta del av Rimborns uttalande till juristkommissionen där han tydligt slår fast att Lisbeth Palme talade om två gärningsmän. Hon var »väldigt förvånad« över att uppgifterna från Rimborn inte ingick i det offentliga förundersökningsmaterialet:

                  »Detta ökar ytterligare osäkerheten om de uppgifter Lisbeth Palme lämnade i rätten«, var hennes kommentar.

                  Slutligen visade jag samma dokument för de sex nämndemännen – som samtliga hade röstat för en fällande dom. En av de frågor jag ställde till dem var om de trodde att de skulle ha röstat annorlunda om Rimborns uppgifter hade ingått i materialet som presenterades under rättegången.

                  Frågan hade fog för sig, kan det tyckas, även om den förstås var vansklig att besvara.

                  Två av dem vägrade svara, en skulle inte ha ändrat sig och de tre andra menade att det var en hypotetisk fråga.

                  Om bara två av nämndemännen hade tagit så mycket intryck av Rimborns uppgifter att de skulle ha velat fria Pettersson hade det blivit en friande dom redan i tingsrätten.

                  Nu är det, som sagt, en hypotetisk fråga. För informationen kom inte upp.

                  1. Det förtjänar återigen att påpekas att Holmér alltså inte gjorde någon kategorisk dementi av uppgiften om två gärningsmän, utan garderade sig på den punkten under presskonferensen.

                    Om Welander själv hade varit angelägen om att uppgiften i rikslarmet inte skulle ändras, borde han väl i rimlighetens namn ha tagit upp detta inom spaningsledningen. Om inte förr, så omedelbart efter presskonferensen. Han var ju trots allt biträdande länspolismästare och hade varit ansvarig för spaningarna i inledningsskedet.

  8. Kanske lite för konspiratoriskt och spinna vidare på Ustasjaspåret för det är inte så värst mycket info som finns kopplat till mordet på Palme.
    Men ändå så är det Ustasja som Lisbeth får ur sig det första hon gör. Jag tycker det är anmärkningsvärt.
    Hittade följande som kan vara intressant söndagsläsning om Ustasja:
    http://abe.freeshell.org/palme/node2.html

  9. Har haft lite funderingar kring Lisbets genomskjutna kappa. Om detta blott var ett arrangemang enl. Aner teorin, så vad skulle syftet i så fall varit med detta arrangemang? Även om avsikten var att döda, varför sköts inte flera skott? Enl. ögonvittnen stod ju mördaren dröjande och betraktade läget efter skotten.

    1. Det finns vad jag kan se inget begripligt syfte till att någon skulle ha arrangerat med skotthål i Lisbeth Palmes kappa och därmed fått det att se ut som om hon varit beskjuten fast hon inte var det. Det finns inget rimligt förhållande mellan riskerna med att manipulera bevisning på det sättet (något som i så fall måste ha involverat ett antal personer) och vad som skulle kunna vinnas med det för dem som var inblandade.

      Det är vanligt i diskussioner av den här typen att hänvisa till den logiska princip som brukar kallas Ockhams rakkniv och som ungefär kan översättas med: krångla inte till saker i onödan. Det betyder inte att det alltid är den enklaste förklaringen som är den riktiga. Men det betyder att om vi ska frångå den enklaste förklaringen måste det finnas skäl till det. Kommer du in från gatan med ett dyblött paraply utgår jag från att det regnat ute. Men om jag själv går ut och ser att gatorna är torra och himlen är molnfri måste jag förstås fundera över andra alternativ. Fortfarande bör jag dock vara försiktig med väldigt krångliga sådana, till exempel att en för alla okänd elefant skulle ha sprutat vatten på det.

      Mördarens beteende på Sveavägen har debatterats ur alla möjliga synvinklar. Men vi vet att han sköt två skott och vi vet att det rapporterats om en mycket lätt skada på Lisbeth Palmes rygg från sjukhuset.

      Sven Anérs resonemang som går ut på att Lisbeth bytte bil från en ambulans till en polisbil under färden till sjukhuset – något som varken ambulanspersonal eller poliser berättat om – förutsätter dessutom en ännu mer omfattande konspiration. Fortfarande utan begripligt syfte.

      Det är oundvikligt att det uppstår invecklade teorier i förhållande till uppmärksammade mord. Men det är viktigt att sätta upp någon sorts grundläggande krav på rimlighet för att de över huvud taget ska diskuteras på allvar.

  10. En annan sak jag grubblat över är nog Lisbets märkliga reaktioner straxt efter att Olof skjutits och även det att hon själv blivit beskjuten. Normalt drar man sig undan hotet för att söka skydd, på platsen fanns nog många hjälpande händer att söka stöd hos. Enl. Leif L. var Lisbet helt hysterisk och sprang runt och ropade på operation, operation och ville även tydligt bedyra att hon själv blivit beskjuten. Mycket märklig reaktion när ens egen man ligger nedblodad och man själv har blivit beskjuten. Något chocktillstånd kan det heller inte varit frågan om, efter dessa reaktioner, tanken var nog klar, men i vilket syfte? Vi vet även att Lisbet försökt förhindra Anna H i hjälpförsöken. Mycket, mycket, märkligt, helt oförståeligt.

    1. Nu tycker jag du bortser från vad som är allmänt känt om chockreaktioner efter traumatiska händelser. Så här skriver man till exempel på Vårdguiden 1177:

      Chockfasen kan pågå från några sekunder upp till en vecka. Den kan vara ännu längre, men det är ovanligt.

      En del kan få panik och springa omkring och skrika, andra kan inte röra sig. Ingen reaktion är rätt eller fel, de är bara olika.

      När du är i chockfasen försöker du undvika den psykiska smärta och ångest som det som har hänt har lett till. En vanlig beskrivning av chockfasen är att det känns overkligt och som att man inte förstår vad som har hänt. Du kan till exempel verka som vanligt eller till och med verka känslokall när du är med andra, även om det känns helt annorlunda inuti.

      Det är vanligt att inte komma ihåg delar av det som har hänt eller vad som har sagts när man är i chockfasen. Det kan också vara svårt att ta till sig information. Du kan även tänka tankar som är ologiska eller göra saker som är ologiska.

  11. Jo( Så ede nog! Försökte provocera mig själv. Folk reagerar nog olika i olika situationer. För Lisbet var nog detta en väldigt traumatisk händelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.