DET KOM TIDIGARE I DAG EN KOMMENTAR (den här) som reste frågor om vad Lisbeth Palme egentligen sagt i rätten när hon pekade ut Christer Pettersson.
Jag konstaterade då att förhöret med henne i tingsrätten visserligen finns tillgängligt på nätet tack vare den oförtröttlige Lennart Remstam.
Men hovrättsförhöret hittade jag ingenstans (utom i en av mina pärmar ovanför skrivbordet), så jag ägnade nyligen en bra stund åt att scanna det och göra om det till en sökbar pdf. Här är det. Det är bra och viktig läsning – kanske inte minst nu när två av sönerna Palme offentligt uttalat tvivel på att Christer Pettersson var deras fars mördare och när Palmeåklagaren Krister Petersson själv sagt att han inte tror det var Pettersson.
Se det som en lite försenad nyårsgåva till er som följer denna blogg. Läs gärna noga igenom både tingsrätts- och hovrättsförhören – och känn er välkomna att komma med synpunkter. Det är ju faktiskt bland de viktigaste dokumenten i hela Palmeutredningen.
Tillhör du dem som skulle vilja ha lite input i samband med den egna inläsningen av vad Lisbeth Palme faktiskt sa? Frågar du mig så tycker jag du med fördel kan läsa min bok Huvudet på en påle. Andra halvan av boken handlar om Palmeutredningen och särskilt om Lisbeth Palme. Där finns en och annan infallsvinkel som kan hjälpa läsaren att se händelseförloppet vid Dekorimahörnan i ett delvis nytt ljus.
Gunnar Walls blogg 
Tack, det har jag letat efter ordentligt, men bara hittat det återgivet på youtube med skådespelarröster.
Det är talande för hela denna cirkus att Christer Pettersson själv blir tvungen att ta kommandot och ställa den självklara frågan.
Lika talande är det att Lisbeth inte ger ett direkt svar, utan svarar med en nickning.
Varför kan hon inte se Birgitta Blom i ögonen och svara med ett tydligt: ”ja det var du som mördade min man”
Helt enkelt därför att hon inte har täckning för det.
Christer får gripa in och göra det jobb som hans försvarare borde gjort.
Här kan man också lyssna på hovrättsförhöret.
Blir ju väldigt tydligt när man läser hela protokollet hur avigt inställd Lisbeth P är till advokat Liljeros. Sen är det intressant hur hon vänder saker till sin fördel genom att hävda att hon ”har skärpt uppmärksamhet”, hon är reaktionssnabb o.s.v. Har bara läst kortare utdrag ur rättegången tidigare men det här var årets gärning att lägga upp (nu är ju bara året två dagar gammal 😀).
Ja, det är märkligt att inte detta kommer på tal.
Lite konspiratoriskt kanske att tro att Lisbeth även ställt detta som ultimatum för att ställa upp, men inget förvånar längre.
Anders sitter ju i rättssalen och berättar precis var han stod, och hur han upplevde situationen. ”Hon tittade på mig”
Han är ju tydlig med det!
Stod mördaren emellan honom och Lisbeth vid det tillfället?
Så kan det ju ha varit, men det är inte den självklara slutsatsen man kan dra.
En annan variant är att gärningsmannen stannat till strax efter att han kommit runt hörnet, och stått ett par meter in på Tunnelgatan och stirrat tillbaka på Lisbeth?
I det läget dold för Anders bakom avfasningen.
Det är annars mycket svårt att förstå hur Christer Petterssons ansikte kommer in i bilden, eftersom hon sett personen tydligt vid ett enda tillfälle.
Anders var inte särskilt lik Christer, men kan ju ha upplevts som relativt lika i ljusskenet, och den uppjagade situationen.
Tror f.ö ljusförhållandet på platsen spelar en mycket stor roll när det gäller de divergerande vittnesmålen.
En person som upplevs mörkt klädd i motljuset kan från ett annat läge upplevas betydligt ljusare, och färger kan också framträda på ett helt annat sätt.
Lisbeths säkerhet när det gäller avståndsbedömning lämnar också en del frågetecken.
Vi vet att avståndet ner till Anders var ca 7 m, men om hon upplevt det som betydligt längre, så skulle han teoretiskt också kunna vara ”mannen i beige” som gjorde en avvärjande gest.
Att han hade beige jacka, verkar vara en känsla mer än en faktisk observation.
Grön-Beige mössa hade han åtminstone.
En rekonstruktion med henne på plats hade varit helt nödvändig.
Ingen verkar veta om hon ens är tillfrågad och därmed inte heller vad svaret blev.
Det närmaste vi kommer är att Solveig Riberdahls vaga aning att det ”föresvävar henne att hon ör tillfrågad”
Nu som Lisbeth Palme är borta kan Palmemordet lösas. Då myndigheterna inte längre måste ta hänsyn till (lyda) Lisbeth Palme. Ett bra ställe att börja är Lisbeth Palmes telefonsamtal till Ingrid Helen K vid 17- tiden (Hemligt stämplat !)
http://lennartremstam.blogspot.com/2015/05/grandvittne-klering.html
Utöver att försvaret inte pressade Lisbeth med frågor som tvingade henne att bekänna färg i frågan om ett direkt utpekande av CP som hennes mans mördare, så hade de också öppet mål när det gäller att så tvivel om hela hennes vittnesmål, som med största sannolikhet byggde på ett missförstånd.
Som Gunnar skrev: ”I själva verket vet vi att vittnet Anders B fanns där, ganska exakt på den plats som Lisbeth beskriver. Och vi vet också att han berättat om att han såg hur hon tittade på honom och sökte hans hjälp – men att han inte vågade göra något eftersom han inte visste om faran var över”.
Hennes minnesbild är med stor sannolikhet en hybrid av två olika observationer som smält samman till en. Detta kände naturligtvis både försvarare och åklagare till.
Då kan man ju fundera på hur försvaret både i tings, och hovrätt har kunnat missa att peka på denna för Lisbeth Palmes del mycket besvärande omständighet.
Det kan omöjligen bara handla om ett förbiseende, utan det måste ligga andra faktorer bakom.
Känslan ör att även Christer Petterssons försvarare var belagda med restriktioner.
Det finns inte heller några offentliga handlingar som pekar på att hon konfronterats med Anders B, och därmed förblev frågan obesvarad ända in till hennes bortgång.
Håller med. Hur kan man missa ett sånt öppet mål/smashläge när det gäller hennes vittnesmål? Stora delar av bevisningen är ju hennes utpekande. Varför inte ta fram en bild på Anders B och jämföra med Lisbeths vittnesmål olus beskriva hans placering vid mordet, och även i samma veva ta upp vad majoriteten av vittnena säger om gärningsmannens långa rock. Därutöver borde man väl tagit upp hur vittnet Lars såg ut och uppträdde så borde man väl redan i tingsrätten ansett att det funnits rimligt tvivel. Var det praxis att inte pressa vittnena? Det motsägs väl av hur Anna H upplevde rättegångarna där hon ansåg att både Helin och Liljeros manglade henne. Hon beskriver ju där även frustrationen över att, från hennes synvinkel, Lisbeth inte behandlades på samma sätt. Märkligt…
Tack, intressant läsning. Jag slås av två saker i det Lisbeth säger.
Dels framgår det precis som tidigare känt att hon sett den här personen vid Dekorima när hon sökt hjälp och först senare dragit slutsatsen att det var mördaren, men också att hon dragit denna slutsats när den tekniska undersökningen visat hur nära skotten avlossats, trots att den stirrande personen vid Dekorima verkar stå betydligt längre bort än avståndet för skotten.
Dels verkar hon mena att mördaren sedan från Dekorima korsat Tunnelgatan och sedan sprang iväg på södra sidan av Tunnelgatan. Själv har jag när jag läst och sett på dokumentärer snarare fått intrycket av att han sprungit mer på norra sidan av gatan, på norra sidan av barackerna. Kan någon reda ut detta?
Man blir lite förbryllad över att Lisbeth är så säker i sitt utpekade. En förklaring jag kan tänka mig är att GM är någon som är väldigt lik Pettersson, t.ex Christer A, och att det triggar henne så att känslorna får bestämma. Hon verkar på något sätt återuppleva traumat när hon ser Petterssons stirrande blick och hennes beslut kanske blir känslostyrt, vilket kan vara förödande. Inom psykiatrin pratar man ju ibland om att känslor kan styra tankarna, ofta på ett negativt sätt. Det kan vara förklaringen till att Lisbeth låser sig vid tanken att det måste vara Pettersson.
I övrigt så tycker jag att Skandiamannen glider längre och längre ifrån misstankarna och framstår mer och mer som harmlös när man tänker efter. Jag håller med Görgen G i föregående tråd, att man nog bör ge honom lite vingelmån och tro att han kanske befann sig i bakgrunden, osynlig för andra som hade uppmärksamheten runt Palme. Han verkade så pass chockad efteråt enligt vakterna på Skandia, att han förmodligen inte var kapabel till att göra någonting vettigt över huvud taget och istället blir helt bortglömd i röran. Men osvuret är som bekant bäst. God fortsättning allihop!
Väldigt intressant att läsa om Lisbets reaktion när hon kände igen nr 8 vid videokonfrontationen. Hon kände igen mannen vid tunnelgatan, till sist! Kändes nog speciellt för henne.
”Hennes minnesbild är med stor sannolikhet en hybrid av två olika observationer som smält samman till en. Detta kände naturligtvis både försvarare och åklagare till.”
Näe så behöver det inte alls vara.Man kan se två personer utan att smälta samman dem. Liljeros svaghet var att det inte fanns stöd för att det är omöjligt att känna igen en person man betraktat noga under en kort tid, tre år senare. Det beror på olika faktorer, starka känslor, utseendet hos personen, om man tänkt mycket på personen efteråt.
JB.
Helt rätt.
Så behöver det naturligtvis inte vara, men ”med stor sannolikhet” skrev jag.
Läs också de alternativ jag skrivit om i mitt senaste inlägg.
Likafullt borde faktumet att att det ”med stor sannolikhet” kunnat vara så, tagits upp i rättssalen när man är inne på diskussionen om säkerheten i Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som gärningsman.
Att det inte gjordes är lika uselt som märkligt.
Som jag också påpekat så skulle frågan haft större möjlighet att klaras ut vid en konfrontation av de båda.
Varför gjordes den inte?
I övrigt håller jag också med i det du skriver.
Jag förstår hur du menar Jörgen, men hon såg två personer på olika platser. En man vid dekorimahörnan där det var upplyst med stirrade blick, den andre med en mer mjukare , undvikande blick ,i ljusare kläder ca 20-30 m längre bort där det var sämre ljusförhållande och som kanske inte var Anders b.
Jag håller inte med dig om att saken inte togs upp i rättsalen. Helin tog upp saken här, enligt mig:
”Anders Helin: Du nämnde tidigare att du hade sett, tror du, över 600 fotografier av olika personer. Lisbeth Palme: Ja.
Anders Helin: ”Jag tror mig veta att dem har du fått se under olika år.”
Lisbeth Palme: ”Ja.”
Anders Helin: ”Under årens lopp, 1987 och kanske även 1988. ”
Lisbeth Palme: ” Ja.”
Anders Helin: ”Har du reagerat för någon bild?”
Lisbeth Palme: ”Jag har sett drag som jag har försökt plocka ihop. Men det finns drag hos olika personer men jag har inte sett någon som jag uppfattade då.”
Anders Helin: ”Inte någon som du har känt igen?”
Lisbeth Palme: ”Inte som densamme. ”
Arne Liljeros, här:
” Det står i utskriften av konfrontationen som skedde något senare: ”Hon tillade att nr 9 och 11 också har drag som passar hennes beskrivning, men inte som nummer 8 -——.”
Lisbeth Palme:” Nej, precis.”
Arne Liljeros: Då var det ändå några personer som ni kunde välja bland? Lisbeth Palme:
” Nej. Jag har faktiskt uttryckt mig väldigt precist, herr Liljeros.”
Nej, jag tror inte heller att ”mannen i beige” 20 meter bort var Anders B, men jag spånar lite på möjligheten, eftersom Lisbeths förmåga att bedöma avstånd inte var den bästa.
Tänk också på att även vittnet Jan-Åke S upplevde att Anders B befann sig på ett betydligt längre avstånd än i verkligheten.
Om man enbart utgår från vad hon har sagt så såg hon endast en person som befann sig så nära henne att hon upplevde honom som gärningsman.
När hon anger position och klädsel för den mannen stämmer det väldigt bra med Anders verkliga position.
Enl Anders tittade hon också vädjande på honom precis som hon påstod att hon gjort mot mannen som hon sedan drog slutsatsen att han var gärningsman.
Att hon tittat på Anders B finns inte med i hennes berättelse, vilket antyder en stor risk att hon gjort en förväxling, och då uppstår frågan: i vilket läge tror hon sig ha sett Christer Pettersson?
Att frågan om hon sett Anders B i stället för mördaren kom upp i rättegångarna håller jag inte alls med om.
Har vi något belägg för att något av de 600 fotografierna hon sett föreställde honom?
Om det vore så, så är ju svaret från henne hyperintressant.
Att det fanns ett stort värde i att hon medverkat vid en rekonstruktion håller du väl med om?
Jörgen: ”Att det fanns ert stort värde i att hon medverkat i en rekonstruktion håller du väl med om” Jag är osäker. Det värsta är hur mycket sprit hade Anders b druckit under kvällen ? Om du menar att Lisbets förmåga att bedöma avstånd var sämre än Anders b:s som hade druckit all den där spriten under kvällen men den minst berusade av dem två ,Lisbet , skall bli ifrågasatt när gäller bedöma avstånd som var nykter. Håller du inte med om att det blir en konstig rekonstruktion?
Det är nog ganska givet att det hade varit av stort värde om Lisbeth hade varit med på en rekonstruktion, av alla möjliga skäl.
Ett exempel är att hon först uppgav att mannen som hon sökte stöd av och som tittade på henne befann sig på 10-15 meters avstånd från henne. I rätten ändrade hon det till 5-7 meter. Om hon hade deltagit i en rekonstruktion på brottsplatsen hade hon förhoppningsvis kunnat ange lite mer exakt var mannen stod.
Och då hade det bland annat varit mycket intressant att få veta hur nära Anders B:s position hon placerade honom. Om hon ställt honom där vi vet att Anders B befann sig hade det varit naturligt att dra slutsatsen att det var just Anders hon såg. Och även om hon inte placerade honom precis där så borde det ha framgått om hon skulle ha sett Anders B om hon tittade i den riktning där mannen enligt henne befann sig.
Ja,men hade hovrätten tyckt det också enligt dig Gunnar ? Mårten Palme sa i en intervju ” Domen är konstigt skriven. Den refererar ofullständigt till en kommission om ögonvittneskonfrontationer. Och om man skulle följa den kunde man aldrig döma någon på vittnesutsagor. Det skulle få horribla konsekvenser, säger Mårten Palme, son till Lisbet och Olof Palme.”
I förhöret med Lisbeth som hölls på RÅ-kansliet 89 01 26, får hon på en skiss peka ut sina tre iakttagelser av den förmodade gärningsmannen med tre markeringar.
Den skissen vore intressant att se om den finns tillgänglig.
Vet Gunnar?
Jadå, här är den. Den finns med som bilaga till förhöret med Lisbeth Palme 890126 och ingår i förundersökningsprotokollet, närmare bestämt i del I som brukar kallas huvudprotokollet.
Det är inte helt lätt att vid första anblicken hitta markeringarna på kartskissen. Men om jag tolkar skissen rätt hittar man den första markeringen alldeles vid Dekorimabutikens avfasning. Det var där som Lisbeth tyckte sig minnas att hon såg den man som stod och tittade på henne några ögonblick efter skottlossningen. Och det var alltså den iakttagelsen som kom att bli central i utpekandet av Pettersson.
Den andra markeringen utgörs rimligtvis av de två strecken till vänster om ordet Tunnelgatan och syftar på hennes iakttagelse av mannen som flydde in i gränden och som alltså befann sig i rörelse.
Den tredje markeringen måste vara den lilla pricken snett ovanför och till vänster om den långa baracken en bit in på Tunnelgatan. Lisbeth berättade att hon såg en man som stod en bra bit in i gränden och tittade ut mot Sveavägen.
Tack Gunnar.
Jag gör samma tolkning av markeringarna.
Det är egentligen väldigt intressant, då de stämmer dåligt med vad hon beskriver i ord.
Den första markeringen är på ett avstånd av ungefär tre meter, vilket stämmer dåligt med de 7-10 meter hon berättar om i förhören. Den andra markeringen finns inte mycket att säga om, men den tredje.
Framför barackerna!
Hon berättar om en man som stod tryckt mot barackbyggnaden ca 75 meter in i gränden och stirrade tillbaka.
Man kan då tänka sig att det var vittnet Lars J hon såg, men han befann sig mitt i korsningen på andra sidan barackerna runt 55 meter bort under några sekunder.
Återigen en mycket anmärkningsvärd omständighet, som man inte sökte vidare svar på.
Gunnar, jag har en fråga angående din tolkning av skissen ovan.
Första gången hon lägger märke till gm är vid avfasningen tror du att Lisbet sett fel. Nästa gång hon ser karlen är till vänster om ordet Tunnelgatan. Sedan går han tvärs över gatan och ställer sig till vänster om baracken. Menar du att Lisbeth sett fel man en, två, tre gånger, eller 1 gång, vid avfasningen dekorimahörnan, nästa gång, två och tre såg hon rätt ?
Jag tror att den första observationen Lisbeth hänvisar till var när hon såg Anders B (som befann sig i Dekorimas port och alltså inte riktigt på det ställe som är markerat på kartan, men hon gjorde ju dessa markeringar nästan tre år efter mordet – och utan att någonsin ha deltagit i en rekonstruktion på brottsplatsen).
Den andra observationen, den som gäller mannen i rörelse som viker in på Tunnelgatan, bör rimligtvis vara mördaren.
Och den tredje observationen med den stillastående mannen inne i gränden bör enligt min mening vara Lars J, inte gärningsmannen.
Däremot kan det mycket väl tänkas att hon gjorde det hon beskriver som den andra observationen – den med den flyende mannen – innan hon såg Anders B. Det förefaller visserligen ologiskt att hon skulle ha tänkt sig att mördaren först försvann in i gränden och sedan stod utanför Dekorima. Men när hon i efterhand påmint sig olika observationer kan hon ha gjort misstag i kronologin. Det finns till och med omständigheter som pekar i den riktningen – och att hon till och med var medveten om att hon sett två personer. Som vi vet var hennes första spontana slutsats när hon såg mannen som stod utanför Dekorima att det var någon hon kunde söka hjälp av. När hon sedan inte fick hjälp av honom började hon i efterhand att dra slutsatser i annan riktning, att han var en fiende.
Vi känner till att Åke Rimborn berättat att hon talat om två gärningsmän. Det skulle ju hänga bra ihop med en slutsats från hennes sida om att hon först såg skytten avvika från platsen och sedan såg en man som enligt hennes uppfattning verkade vara hans medhjälpare.
Hennes beskrivning av händelseförloppet i kända polisförhör från och med eftermiddagen den 1 mars samt när hon deltog i rättegången innehåller som vi vet inga uppgifter om två gärningsmän. Men de innehåller inte heller några som helst iakttagelser från hennes sida av mördaren vare sig före skottlossningen, under skottlossningen eller direkt efter. I dessa redogörelser har hon inte sett någon gärningsman på platsen förrän hon ser mannen som står vid Dekorima. Sin första angivelse av avståndet till den man hon ser gör hon i rikskriminalens förhör våren 1986. Då säger hon att han stod på 10-15 meters avstånd till henne. Hon reviderar senare den uppgiften och säger att han kan ha stått så nära som 5 meter bort. (Anders B stod ungefär sju meter bort.) Det betyder att hon inte ska ha gjort någon som helst iakttagelse av mördaren när han sköt hennes make i ryggen på 20 centimeters håll eller när han sköt mot henne och träffade hennes kappa på mindre än en meters håll.
Och det betyder förstås också att de vittnen som tyckt sig iaktta en konversation mellan Palme och mördaren före skottlossningen har misstagit sig. Den som vill fördjupa sig i komplikationerna kring Lisbeths vittnesmål hänvisas till mina olika Palmeböcker men framför allt till min senaste bok som bara delvis handlar om Palmemordet men desto mer om Lisbeth Palmes vittnesuppgifter: Huvudet på en påle.
Jag blev lite förvånad över den tredje markeringen.
I förhöret den 7/5-86 säger hon 75 meter in på Tunnelgatan, men utan att positionera honom i relation till byggbarackerna.
Då får man klart uppfattningen att det är Lars J hon sett.
Avståndsbedömningen verkar inte vara hennes bästa gren, vilket hon också säger vid upprepade tillfällen, och att hon upplevde att han inte var så långt in mellan barackbyggnaderna är helt klart i tingsrätten: ”Närmast Sveavägen – på den vänstra sidan – med ryggen emot”.
I hovrätten har avståndet krympt till 20-40 meter, vilket ligger bra nära det verkliga avståndet fram till byggbarackerna.
Lars J befann sig på Luntmakargatan ett par meter på andra sidan, på ett avstånd av ca 55 m, vilket gjort att jag blivit något försiktigare i min tolkning av den tredje observationen.
Annars tycker jag att hennes första observation, klädes och placeringsmässigt stämmer hyggligt med Anders B.
De två strecken som jag tolkar som några studsande steg ligger ju bra i linje med vad hon faktiskt säger.
Ok tack för ditt svar,
”Vi känner till att Åke Rimborn berättat att hon talat om två gärningsmän. Det skulle ju hänga bra ihop med en slutsats från hennes sida om att hon först såg skytten avvika från platsen och sedan såg en man som enligt hennes uppfattning verkade vara hans medhjälpare.”
Nja hon säger ju att hon såg en gm på plats, men trodde hon förstod alltsammans när hon insåg att den andre mannen inte var med på mordplatsen. Det är det hon förklarade för Rimborn om du förstår min tankegång ?
Det går givetvis alltid att diskutera vad Lisbeth Palme kan ha menat oavsett hur hon uttryckte sig. Men Rimborn drog slutsatsen att hon talade om två gärningsmän på mordplatsen vilket var orsaken till att rikslarmet under mordnatten handlade om två gärningsmän. Och biträdande länspolismästaren Gösta Welander lät dessa formuleringar i rikslarmet vara kvar sedan han träffat Lisbeth Palme på sjukhuset.
Jörgen ” Avståndsbedömningen verkar inte vara hennes bästa gren, ”
Det var ju mörkt ute. Det berodde säkert delvis på det. Sedan får man ej glömma att Lisbeth ej hade varit i en sådan situation med förhör osv tidigare och ta hänsyn till det.
Vad vi kan konstatera är att hennes avståndsbedömningar varit otillförlitliga. Mycket pekar också på att hennes utpekande av Christer Pettersson var otillförlitligt. Självklart kan sådant förklaras bland annat med att det var mörkt och att Lisbeth Palme inte var van vid att vara i polisförhör. Plus förstås att hela situationen när hennes make blivit mördad måste ha varit extremt chockartad för henne.
Men till det kommer hennes enligt min uppfattning orimliga tilltro till sin egen osvikliga förmåga att observera och minnas sina observationer när det gällde vissa saker – framför allt utseendet på den man som stod omkring sju meter från henne, som hon observerade hastigt och som hon vid observationstillfället tolkade som en person som skulle kunna hjälpa henne.
Som psykolog var hon rimligtvis bekant med de många problemen med vittnesidentifikationer, inte minst tvärsäkra sådana.
Och ovanpå allt detta har vi hennes generella ovilja att medverka i brottsutredningen och hennes återkommande – och sakligt orimliga – önskemål om sekretess kring sina vittnesuppgifter. Det sträckte sig ju till och med så långt som till att hon inte ville att hennes kommentar om konfrontationsvideon skulle spelas in och att hon inte ville ha Petterssons advokat närvarande. Samt – inte minst – till att hon in i det sista lämnade öppet för om hon skulle delta i rättegången, trots att den i allt väsentligt var upphängd på hennes utpekande av Pettersson.
Sammantaget gör vi rätt i att vara mycket försiktiga när det gäller att använda hennes vittnesuppgifter för att få klarhet i vad som hände i Dekorimahörnan.
Lisbeths påstående om att hon sökte hjälp av mannen som stod närmast. Tror jag bara är hennes försök på att förklara varför hon skrek ”Hjälp vad gör du” till mannen, som hon uppenbarligen kände.
Gunnar. I sista stycket i din kommentar daterad 24 jan kl 9.02 skriver du ”Och det betyder förstås också att de vittnen som tyckt sig iaktta en konversation mellan Palme och mördaren före skottlossningen har misstagit sig. ”
Menar du att taxiföraren Anders D som uppgivit att paret Palme och mördaren såg ut att stå och samtala vid reklampelaren strax innan skotten har misstagit sig? Och även Anders B som kom gående bakom och uppfattade makarna Palme och mördaren som ett sällskap som småpratade och hade trevligt misstolkade situationen?
Eller hur tänker du?
Ja, jag syftar på de vittnen du nämner plus på Cecilia A som uppfattade det som att tre personer som föreföll vara i sällskap sneddade över trottoaren i riktning mot Dekorimahörnan – och så plötsligt föreföll det ha blivit något bråk eftersom en av dem föll omkull.
Ang Cecilias observation:
Om vi börjar med Åke L så säger han ju att han såg Palme falla under inbromsning mot trafikljuset. Det innebär att han ganska precis passerat korsningen Apelbergsgatan i skottögonblicket.
I egenskap av förare av bilen är då Åke L i detta avseende det mest tillförlitliga vittnet, och att ifrågasätta honom på den punkten är svårt.
Om Palme passerat annonspelaren ungefär så som Cecilia A säger, så bör det ha skett ca 15 sekunder före mordet. Det ör den tid det tar att i gå från annonspelaren till mordplatsen. Om de också som Cecilia säger stannat och tittar lite i skyltfönstret tar det ytterligare några sekunder.
För att hennes observation ska gälla makarna Palme måste de alltså redan ha stått 15 sekunder vid rödljuset, men det har de alltså inte gjort.
Allt detta har jag tidigare skrivit.
Det var alltså inte makarna Palme, utan tre andra personer.
De enda vi vet som sneddat över gatan är syskonen Per och Christina V.
Om dessa två i samband med att de kommit över på den östra trottoaren kommit några meter före en tredje person som i det läget står och läser av sin klocka in vid det upplysta skyltfönstret, skulle det av Cecilia kunna uppfattas som om de var i sällskap när han återigen börjar gå söderut i samma takt som syskonen V.
Det kan också ha varit tre helt okända, men detta scenario är väl ingen omöjlighet?
Gunnar: ”Men till det kommer hennes enligt min uppfattning orimliga tilltro till sin egen osvikliga förmåga att observera och minnas sina observationer” Menar du vårat minne allmänt ? Man kan ej tänka så som blom, kroll , Bremberg; ” ge upp ”. Tänk på Aner som fick utstå både slit, hånskratt , men han fortsatte leta efter gm upp i hög ålder.Sånt imponerar !
Sammantaget gör vi rätt i att vara mycket försiktiga när det gäller att använda hennes vittnesuppgifter ” Men alla andra spår då ,har du som författare verkligen ingen nytta av fakta och skriva nåt om det ?
Jag är inte säker på att jag förstår frågan.
Gunnar. Menar du att du inte längre tror på det så kallade mötesscenariot?? Alltså att makarna Palme hade lockats till ett kort avtalat möte med mördaren vid reklampelaren strax innan skotten föll?? Har du ändrat uppfattning om den teorin efter att den här podden spelades in? I podden nämner du både taxiföraren Anders D observation av tre personer som står och samtalar vid annonspelaren och Anders B som plötsligt ser tre personer dyka upp framför sig som går i bredd och verkar utgöra ett sällskap. Även vittnet Cecilias observation av ett sällskap på tre personer som sneddar över trottoaren tar du upp och vittnet Inge M som såg mördaren stå och vänta i flera minuter utanför Dekorima
Jag tror på mötesscenariot lika mycket som tidigare, det vill säga att jag menar att det är en förklaring till vissa omständigheter kring mordförloppet som bör tas på allvar och därför bör utredas vidare. Jag vet inte vad jag skrivit som kan få dig att tro att jag ändrat uppfattning. Precisera gärna så kan vi reda ut det!
Gunnar. Av vittnesuppgifterna om vad som skedde sekunderna innan skotten kan man ju få intrycket att mördaren och makarna Palme hade ett kort möte vid reklampelaren som observerades av taxiföraren Anders D för att sedan snedda in mot Dekorimahörnan och då observeras bakifrån av Anders B.
Men eftersom du skrev ovan att ”vittnena som tyckt sig se en konversation mellan makarna Palme och mördaren har misstagit sig” så undrade jag om du övergett mötesteorin?
Om makarna Palme hade ett kort möte med mördaren innan skotten borde ju en konversation av något slag dem emellan ha ägt rum? Eller stod paret Palme och mördaren bara och tittade på varandra vid reklampelaren en stund innan paret Palme fortsatte promenaden söderut utan att märka att mördaren följde efter dom hack i häl? Vad var det som hände vid reklampelaren strax innan skotten avlossades som Anders D observerade? Vad tänker du?
En möjlighet är förstås att det taxiföraren Anders D såg inte var något avtalat möte utan att mötet redan hade skett och Olof och Lisbet börjat fortsätta promenera söderut när de av någon anledning stannade upp vid reklampelaren och tittade på mördaren som stod med ryggen mot Dekorimas skyltfönster. Eller att personen de trodde sig ha avtalat ett möte med aldrig hade dykt upp och i stället fick de se en okänd man som stod vid skyltfönstret och tittade mot dom.
Att Anders B som kom gående bakifrån kan ha misstolkat situationen att paret Palme och mördaren utgjorde ett sällskap som småpratade är förstås tänkbart. Kanske var det bara Olof och Lisbet som småpratade med varandra men kan de verkligen ha varit helt omedvetna om att en tredje person gick så nära inpå dom att det såg ut som alla tre utgjorde ett sällskap?
Aj då, jag var uppenbarligen otydlig i vad jag skrev. Min avsikt var att peka på att om vi godtar Lisbeth Palmes beskrivning av händelseförloppet så måste de vittnen som tyckt sig se en konversation mellan makarna Palme och mördaren ha misstagit sig.
Men av en rad skäl är jag mycket kritisk till Lisbeth Palmes version av händelseförloppet. Det gäller inte bara att hon inte berättat om något samtal, utan också att hon inte skulle ha märkt att det fanns en man närvarande alldeles intill henne och Olof. Hon skulle inte ha observerat honom innan han sköt första skottet fast han avfyrade vapnet mot Olof Palme på maximalt 20 centimeters håll. Hon skulle inte heller ha sett honom när han sköt mot henne själv på maximalt en meters håll fast hon var delvis vänd mot honom. Och hon skulle inte ha märkt av honom i samband med att han förflyttade sig bort från hennes omedelbara närhet.
När hon vittnar i tingsrätten om tre observationer handlar den med det kortaste avståndet mellan henne och en annan person om en man som befinner sig åtminstone fem meter bort och som hon inte omedelbart uppfattar som hotfull, Hon söker till och med hans hjälp med blicken. (Jag tror alltså att det var Anders B.)
Olika vittnen har berättat att de sett att hon tittade på mördaren i direkt samband med skottlossningen. Jag menar att mycket tyder på att hon gjort observationer då. Och det ger i sin tur ytterligare anledning att tro att hon såg honom också före skjutandet. Kunde hon förtiga det ena så kunde hon kanske också förtiga det andra.
Jag hoppas det är ett klargörande svar på hur jag tänker. Återkom annars.
Tack för klargörandet Gunnar. Nu är jag med på noterna igen. Ursäkta missförståndet
Lisbeth ville inte säga vem det var, för att det var ett avtalat möte med någon ur hennes privata eller professionella liv, som ville ha Olofs hjälp till något.
Taxiföraren Anders D ser paret Palme närma sig GM som står med med ryggen mot husväggen. Efter det ser ingenjören Anders B att GM följer med paret Palme till mordplatsen.
Ander D, Anders B och Cecilia A såg en tät grupp av tre före skotten. Christina V uppges också ha gjort det i den första mycket knapphändiga anteckningen. Men i det tredje längre protokollet blir kronologin snarast den omvända: som om hon hörde skotten innan hon såg personerna. Mycket slarvigt av polisen att inte söka klarhet om detta. Normalt borde det första vittnesmålet väga tyngst. Hursomhelst, tre eller fyra vittnen såg en grupp på tre. Inget vittne rapporterade ett ensamt par just före skotten. Stämmer denna lilla sammanfattning?
Ja, det är vad jag tagit fasta på.
JB.
Var Anders B befann sig vid tillfället är fastställt genom andra vittnen som var tidigt på plats. Han stod i Dekorimas ingång, och vi vet också att avståndet till mordplatsen därifrån är 7 meter.
Hans egen nykterhetsgrad och avståndsbedömning är alltså i just detta fall betydelselöst.
Det allt kokar ner till är Lisbeth. Vem hon sett och var.
Finns det stöd av vittnesobservationerna att anta att ytterligare en person med blå täckjacka kunnat befinna sig någonstans mellan henne och Anders?
Kan hon ha tittat vädjande på båda dessa personer inom loppet av några sekunder, men att hon i sitt omtumlade tillstånd glömt bort den enes ansikte och den andres kläder och smält samman dem till en person?
Det är en central fråga som borde ha dykt upp i huvudet på samtliga närvarande i rättssalen, men togs aldrig upp till diskussion.
Hon har bara antagit att han var gärningsmannen ”eftersom det inte fanns någon annan där”
Men tänk om gärningsmannen redan var på flykt inne på Tunnelgatan vid detta tillfälle?
Att den åtalade sitter här och håller på att bli dömd för ett så allvarligt brott som ett statsministermord gör det hela lite absurt.
Hennes nykterhet som du pekar på borde ju borga för att frågan haft stor möjlighet att redas ut på plats.
I kombination med att man inte ens kan avge ett tydligt svar på om hon var tillfrågad om att medverka vid en rekonstruktion, så får man väl anta att det kan finnas en orsak till det.
Vad skulle det kunna vara?
Jörgen,Liljefors frågar ju Lisbet om känt igen Cp i andra och hon säger bestämt nej. Hon såg inte två män på olika håll, så smälte de samman till en jättelik man .Eller vad menar du med smälta samman?
JB.
Jag menar inte att de smält samman bokstavligt.
Det finns också en möjlighet att hon under processens gång fått en felaktig minnesbild av vem hon sett.
600 fotografier är ändå rätt många, om det nu stämmer.
Fantombilden kan också ha stört hennes förmåga att minnas rätt.
Och framför allt tiden som gått.
Sedan kan man ju inte heller bortse från möjligheten att hon faktisk inte alls är lika säker som hon gärna vill framställa sig.
Jag tycker att hon konsekvent överdriver sin förmåga.
Dels genom att framhäva sin utbildning som psykolog, och att hon t.o.m. vänder sitt omvittnat chockade tillstånd till sin fördel.
Adv. Blev ni inte chockad?
LP. Jag blev mycket observant och bestämde mig för att söka hjälp.
Adv. Jo, men samtidigt…
LP. Det är en chockeffekt. Jag tror att det ör en sådan förhöjd kapacitet man får vid ett sådant tillfälle.
Mycket i hennes attityd ger känslan av spelad överlägsenhet, men det kan i själva verket bero på en stor osäkerhet som jag tycker går att spåra genom hela processen.
Adv. En del vittnen beskriver er som flaxig och virrig. Tycker ni att de uppgifterna stämmer?
LP. Jag vill påtala för herr Liljeroos att det var jag som senare på sjukhuset såg till att de blev sammankallade. Statsministern, finansministern och pressekreteraren..
(Var det ett relevant svar på frågan, eller är det ett uttryck för härskarteknik?)
Adv. Jo men på själva brottsplatsen efter skotten har jag fått uppgifter om att ni var flaxig och virrig.
LP. Vem sa det?
Adv. Vissa vittnen i tingsrätten sade det.
LP. Ja det står för dem…
”Mycket observant”
Men hon kan inte säga om det ansikte hon så säkert pekar ut som Christer Petterssons bar mössa eller glasögon.
Om hon av någon anledning känt sig pressad att peka ut någon person, borde det vara mer lättsmält att välja en person som Christer.
En dråpare och aktiv missbrukare som inte ens buset kommer att sakna om han lämnar gatan på livstid.
Att även de rättsvårdande myndigheterna hade sett detta som en välgärning är jag helt övertygad om.
Tror att den aspekten spelat en mycket stor roll i detta fall, då man faktiskt gjort allt för att få honom dömd utan att lyckas.
Tyvärr är det ju ingen fjäder i hatten för rättssamhället, men det är en annan diskussion.
Någon påstod att Anders B var lik CP.
Jag är tveksam till det, men vi vet ju inte exakt hur han såg ut på mordkvällen, med skägget, mustaschen och under rådande ljusförhållanden.
Vi vet inte heller hur hans chockade ansiktsuttryck i situationen förändrat honom i förhållande till rekonstruktionsfotot.
Det är mycket som vi inte vet.
Jag har tagit upp detta förut – min första känsla av denna bild på Anders B från rekonstruktionen är att han är rätt lik Pettersson från konfrontationsvideon (blicken, kroppen och de uppdragna axlarna).
https://goo.gl/images/jvVZdJ
Nej, man kan hålla med om att det Anders Helin sade om en rekonstruktion var inte riktigt tydligt, men ganska slående, eller hur?
http://runeberg.org/palmenytt/1994/0131.html
Likaledes vad gäller anteckningsboken sidan efter:
http://runeberg.org/palmenytt/1994/0132.html
Det är vanskligt att placera svaret där man vill i bloggen, som tex direkt under Gunnars ”28 januari 2019 kl. 17:14 Ja, det är vad jag tagit fasta på” ovan.
Strikt kunde man tycka att jag hade fel i ”Inget vittne rapporterade ett ensamt par just före skotten” eftersom Inge M talar om ett par. Men inget vittne rapporterade tydligt och klart om det just innan mordet skedde eftersom Inge M är motsägelsefull om när klungan passerade norrut, menar att paret kom strax efter dem i motsatt riktning, och anger att kvinnan i paret gick närmast skyltfönstren (vilket hon väl inte gjorde precis innan mordet skedde). I rätten antydde han dessutom att det var vid annonspelaren han såg paret först (?). Men i polisanteckningarna såg han de tre och mördarens hand på Palmes axel strax efter att han blivit varse paret…Han nämner dessutom vid ett tillfälle att mördaren gick utmed skyltfönstren (norrut troligen), inte bara gick ut mot gatan och paret…
Tre snappsar, två till tre öl och möjligen en whiskey till kaffet på Sankta Clara sedan klockan fem! ”All den där spriten” kunde man säga om the olycksalige Christer Petterssons förtäring men knappast om Anders B:s.
Jag har ägnat en tanke kring Rimborns första förhör med Lisbeth.
Tänk att hon bara sådär, där och då kort efter mordet fick ur sig Ustasja som skyldiga, märkligt eller?
Undra hur insatt hon var i hotbilder mot sin familj eller hur mycket hon talade med Olof om detta?
Vad jag minns av nyhetsrapporteringen från 80-talet vad gäller terrorister så förekom frekvent ex. Mujahedin, Hizbollah, PLO, IRA, ETA osv. Men inte Ustasja, inte vad jag minns iallafall.
Så, Lisbeth fick ur sig Ustasja och mordutredningen kom att koncentreras till PKK! Hur i hundan gick det till?
Fanns det NÅN relevans i PKK spåret? Flertalet duktiga utredare kring Holmér satte ju titel och heder på spel genom att ta sig an ett s.k. falskt spår. Kunde så många duktiga utredare varit så korkade?
Eller var det ett planterat spår av utförarna av mordet för att det skulle peka i den riktningen, bort från dom själva? Isåfall, vem har förmågan att plantera ett spår?
Som om inte det var nog så fortsatte Ebbe och co. att driva PKK-spåret vidare, i hemlighet dessutom, när det var så att säga avslutat. Att orka driva vidare nåt som bevisat var ett kallt spår, det finner jag också anmärkningsvärt. Eller var vidare buggning av kurder endast en täckmantel för nåt annat?
Men Ustaja då, var det nåt Lisbeth bara drog till med lite snabbt och lätt? Om jag inte minns fel så togs just det senare bort från Rimborns rapport.
Uppgiften om Ustasja kom från Rimborns samtal med Lisbeth Palme på Sabbatsberg. Den text där den togs bort var rikslarmet som var en sammanfattning av Rimborns uppgifter och som alltså gick ut till landets alla polisdistrikt. Den som tog bort Ustasja i en senare version av rikslarmet var Gösta Welander, biträdande länspolismästare. Welander som själv träffade Lisbeth på sjukhuset kom fram till att det bara var en spekulation från hennes sida och inte något som var till stöd i de akuta spaningarna.
Däremot lät Welander uppgiften om två gärningsmän vara kvar i alla versionerna av rikslarmet som gick ut under natten, sammanlagt fem stycken. Det var Hans Holmér som på sin presskonferens under lördagen meddelade att den uppgiften var felaktig. Hur han kom fram till det är oklart.
Det är ju riktigt att Holmér gick ut med signalement på en enda gärningsman. Samtidigt glöms det ofta bort att han faktiskt garderade sig på den här punkten. Detta var vad han ordagrant sa på den första presskonferensen:
-Vi har ingenting mera konkret som pekar på att det skulle vara fler än en gärningsman, men inte heller det kan vi naturligtvis utesluta.
Det var alltså inte fråga om en kategorisk dementi av uppgiften om två gärningsmän. Han lämnade trots allt en liten öppning för att bedömningen skulle kunna komma att justeras.
Nej, det hade ju varit konstigt om Holmér hävdat att han kunnat utesluta att det fanns fler än en gärningsman. Och som vi vet kom han ju också att satsa på sitt huvudspår som handlade om en mordkomplott. Men det anmärkningsvärda är att Gösta Welander som själv träffat Lisbeth på sjukhuset hade godtagit och ställt sig bakom Rimborns uppgifter om att hon talat om två gärningsmän – och att rikslarmet fortfarande gällde på den punkten fram till dess att Holmér höll sin presskonferens.
Varför avfärdade Holmér uppgiften om två gärningsmän? Hade han talat med Lisbeth? När i så fall? Något sådant samtal finns inte redovisat. Eller hade han talat med någon annan? Vem i så fall, och vad hade det samtalet gått ut på?
Inför den första presskonferensen den 1 mars gjordes rimligen en större sammanställning av de uppgifter som framkommit av de inledande förhören med centrala vittnen. Det rörde sig då bland annat om utsagor av Anders B, Anders D, Anna H, Karin J, Lars J, Inge M och Egon E. Riktigt så fullödiga uppgifter hade inte Gösta Welander haft tillgång till under natten och morgonen, även om de första förhören hölls strax efter midnatt.
Lisbeth Palme var, såvitt känt, inte heller ordentligt hörd ännu. Där fanns bara den knapphändiga information som hon lämnat vid samtal på sjukhuset. Welander, som alltså hade talat med henne, insåg att vissa av hennes uppgifter var av spekulativ karaktär. Efter hand är det också möjligt att han fann uppgiften om två gärningsmän som motstridig, men att han samtidigt hade för lite på fötterna för att kunna plocka bort detta från rikslarmet. Möjligheten fanns ju att andra vittnesmål gav stöd åt Lisbeths utsaga.
Nu var det alltså dags för en första presskonferens. Det var Gösta Welander själv som hade bestämt att den skulle äga rum kl. 12. Om inte Holmér skulle hinna fram i tid, var han beredd att hålla den själv. Här kan man fråga sig om Welander i så fall hade gått ut med andra uppgifter än Holmér kom att göra. Det har jag utomordentligt svårt att tro.
Sannolikt hade vilken spaningsledning som helst i detta läge valt att i första hand gå ut med uppgiften om en ensam gärningsman. Detta eftersom Lisbeths uppgifter än så länge stack ut och inte fann något stöd hos mordplatsvittnena. Men säker kunde man givetvis inte vara. Därför fanns det skäl att hålla det hela aningen öppet, precis som Holmér sedan gjorde på presskonferensen. Följaktligen deklarerade länspolismästaren att man inte uteslöt att det kunde röra sig om mer än en gärningsman.
Rimligtvis hade Welander agerat på samma sätt inför medieuppbådet, även om rikslarmet innehöll uppgiften om två gärningsmän till långt in på förmiddagen. Genom alla de vittnesmål som nu var kända gick det knappast att hålla kvar vid detta längre.
Som du själv citerade Holmér sa han: ”Vi har ingenting mera konkret som pekar på att det skulle vara fler än en gärningsman”. Det var inte sant. Det fanns en uppgift från Åke Rimborn om att Lisbeth Palme på sjukhuset sagt att det var två gärningsmän. Uppgiften hade gått ut i rikslarmet och var känd av journalister.
Det går förstås att tänka sig flera alternativa förklaringar till Holmérs agerande.
1) Holmér hade helt enkelt dålig koll på vilka uppgifter som kommit in men valde att prata på ändå.
2) Holmér hade genom analys av olika vittnesmål dragit slutsatsen att den existerande uppgiften om två gärningsmän var felaktig och valde då att uttrycka sig så att det lät som om den inte fanns.
3) Holmér hade varit i kontakt med Lisbeth Palme eller någon talesperson för henne och hade då fått klart för sig att hon inte ställde sig bakom uppgiften om två gärningsmän.
4) Holmér hade haft någon annan kontakt, till exempel med personer inom Säpo, och hade kommit till uppfattningen att det var olämpligt att ge fortsatt offentlighet åt uppgiften om två gärningsmän.
En liten kommentar till alternativ 2: självklart kan det konstateras att de vittnen – förutom Lisbeth Palme – som hörts under mordnatten hade berättat om en gärningsman, inte om två. Men utifrån det kunde förstås inte Holmér dra slutsatsen att Lisbeth bara observerat en enda person som hon knöt till brottet. Vad hon hade sett borde han reda ut med henne. Hade han talat i telefon med henne under den korta tid han befann sig i polishuset före presskonferensen? Det vet vi inte. Eller kan det tänkas att han pratat med henne tidigare? När och hur i så fall? Och vad sades under det samtalet om det nu ägde rum?
För den som studerar hur Holmér fortsättningsvis hanterade Lisbeth Palme är det till exempel slående att han inte såg till att hon deltog i en rekonstruktion och att innehållet i det förhör han höll med henne i slutet av mars är provocerande nonchalant redovisat, ungefär som om det var oväsentligt att göra någon seriös dokumentation av vad hon hade att bidra med.
Han valde ju också, som vi vet, att bygga upp sitt PKK-spår utan att på något sätt involvera observationer från Lisbeth Palme i det. Genomgående var uppenbarligen att hon skulle hållas borta från hans utredning. Och hans agerande på sin första presskonferens, när han behandlade Rimborns uppgifter som icke-existerande, förefaller vara den första punkten i detta agerande från spaningsledarens sida.
Han kom snart att få stöd för sitt handlande av statssekreteraren Ulf Dahlsten som snabbt sett till att etablera sig som någon sort mänsklig vakthund åt Lisbeth Palme. Expressen publicerade den 8 april en artikel med rubriken: ”Lisbeth Palme är inget nyckelvittne”.
I artikeln uttalar sig Dahlsten och säger: »Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.« Han tillägger: »Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.«
(Långt senare, efter Lisbeths utpekande av Christer Pettersson, kom Dahlsten förstås att uttala sig på helt annat sätt om Lisbeths förmåga att registrera gärningsmannens utseende. Men då var epoken Holmér överspelad – och nya målsättningar för hur mordgåtan skulle hanteras var etablerade.)
Ett alternativt synsätt är att inte fixera sig vid att det var just Holmér som ledde presskonferensen. Det kan ha varit helt underordnat. Jag menar att mycket talar för att informationen hade varit densamma om pressträffen hade letts av Gösta Welander. Detta mot bakgrund av kunskapsläget vid den aktuella tidpunkten. De båda bör ha varit eniga om att det var klokt att gå ut med ett enda signalement och samtidigt gardera sig genom att påpeka möjligheten att det trots allt skulle kunna röra sig om mer än en gärningsman.
Dessa uppgifter gick också i linje med de uttalanden som hade gjorts av Sune Sandström i morgonekot den 1 mars (7 minuter in). Sandström talar om en ensam mördare. Journalisterna har samtidigt tagit del av rikslarmet, vilket tycks vara skälet till att media uttrycker osäkerhet om antalet gärningsmän. Sandström uttalar sig här flera timmar innan Holmér fick ansvar för utredningen. Att det sedan dröjde ytterligare innan rikslarmet ändrades förefaller ha varit ett allvarligt förbiseende. Morgonekot refererar till Gösta Welander 56:20 in i sändningen, men han har tydligen inga väsentliga uppgifter att tillföra.
Rättelse: Författarsignaturen i inlägget ovan ska vara Mikael B.
Jag citerar ur min bok Huvudet på en påle sid 385 (bara fotnoterna är borttagna):
Gösta Welander hade åkt till sjukhuset för att träffa Ingvar Carlsson och för att om möjligt få ett bättre signalement från Lisbeth Palme.
Rikslarmet gick ut medan han var på Sabbatsberg och träffade Lisbeth. När han kom tillbaka läste han igenom texten till larmet och fann då att uppgiften om Ustasja inte var tillräckligt underbyggd för att få vara kvar, så han lät sända ut en uppdatering där den togs bort.
Men uppgiften om två gärningsmän lät han stå kvar. Som Welander senare sa till Expressen: »Det ändrades senare. Det gjordes i varje fall inte så länge jag var där.«
Sammanlagt gick det ut fyra uppdateringar av det ursprungliga rikslarmet. Förutom strykningen av Ustasja rörde det en personbil som först efterlystes och som senare rapporterades hittad samt kompletterande information om telefonnummer att ringa. Men i ingen av dessa uppdateringar fanns det någon ändring av den ursprungliga uppgiften om två gärningsmän. Den sista uppdateringen gick ut klockan 10.52 på lördagsmorgonen, nästan i samma ögonblick som Hans Holmér dök upp på polishuset.
Men sedan hände det något. För när Hans Holmér höll sin första presskonferens klockan 12 dementerade han uppgiften om två gärningsmän som redan hade fått en viss spridning i den tidiga medierapporteringen. Det finns ingen dokumentation av hur han kunde vara så säker på den saken. Någon offentlig förklaring av bakgrunden till dementin gav han varken på presskonferensen eller senare.
Jag ställer en fråga om den saken till Åke Rimborn (samma bok, samma sida):
Vet du något om varför Holmér dementerade den uppgiften – talade han någonsin med dig om saken efteråt?
»Nej. Han talade aldrig med mig om Palmemordet över huvud taget.«
Och för fullständighetens skull, här följer ett citat ur samma bok från sid 391-92:
Varken Gösta Welander eller Åke Rimborn kunde förklara hur uppgiften om två gärningsmän försvann. Andra visste inte att den över huvud taget hade funnits. 1990 talade jag med Inge Reneborg, en av de två poliser som höll det första förhöret med Lisbeth Palme på lördagseftermiddagen den 1 mars. Han lät mycket förvånad när jag tog upp uppgifterna om två gärningsmän med honom och svarade:
»Det kände varken jag eller Sjöblom till något om. Inte heller kom det upp under förhöret och jag har inte hört talas om det senare heller.«
Den förste Palmeåklagaren K G Svensson reagerade även han med överraskning när jag frågade honom vid samma tidpunkt: »Jag har aldrig hört talas om att Lisbeth Palme skulle ha sett två gärningsmän på Sveavägen.«
Och uppgifterna förekom över huvud taget inte under rättegången mot Christer Pettersson. Jag hade visserligen följt Palmerättegången i tingsrätten men kontrollerade för säkerhets skull med ordföranden i målet, lagmannen Carl-Anton Spak. Han försäkrade att det inte förekommit: »Det skulle jag ha kommit ihåg.«
Hade det haft betydelse om de gjort det? Jag lät vittnespsykologen Astrid Holgersson, som vittnade för försvaret i Palmemålet, ta del av Rimborns uttalande till juristkommissionen där han tydligt slår fast att Lisbeth Palme talade om två gärningsmän. Hon var »väldigt förvånad« över att uppgifterna från Rimborn inte ingick i det offentliga förundersökningsmaterialet:
»Detta ökar ytterligare osäkerheten om de uppgifter Lisbeth Palme lämnade i rätten«, var hennes kommentar.
Slutligen visade jag samma dokument för de sex nämndemännen – som samtliga hade röstat för en fällande dom. En av de frågor jag ställde till dem var om de trodde att de skulle ha röstat annorlunda om Rimborns uppgifter hade ingått i materialet som presenterades under rättegången.
Frågan hade fog för sig, kan det tyckas, även om den förstås var vansklig att besvara.
Två av dem vägrade svara, en skulle inte ha ändrat sig och de tre andra menade att det var en hypotetisk fråga.
Om bara två av nämndemännen hade tagit så mycket intryck av Rimborns uppgifter att de skulle ha velat fria Pettersson hade det blivit en friande dom redan i tingsrätten.
Nu är det, som sagt, en hypotetisk fråga. För informationen kom inte upp.
Det förtjänar återigen att påpekas att Holmér alltså inte gjorde någon kategorisk dementi av uppgiften om två gärningsmän, utan garderade sig på den punkten under presskonferensen.
Om Welander själv hade varit angelägen om att uppgiften i rikslarmet inte skulle ändras, borde han väl i rimlighetens namn ha tagit upp detta inom spaningsledningen. Om inte förr, så omedelbart efter presskonferensen. Han var ju trots allt biträdande länspolismästare och hade varit ansvarig för spaningarna i inledningsskedet.
Kanske lite för konspiratoriskt och spinna vidare på Ustasjaspåret för det är inte så värst mycket info som finns kopplat till mordet på Palme.
Men ändå så är det Ustasja som Lisbeth får ur sig det första hon gör. Jag tycker det är anmärkningsvärt.
Hittade följande som kan vara intressant söndagsläsning om Ustasja:
http://abe.freeshell.org/palme/node2.html
Har haft lite funderingar kring Lisbets genomskjutna kappa. Om detta blott var ett arrangemang enl. Aner teorin, så vad skulle syftet i så fall varit med detta arrangemang? Även om avsikten var att döda, varför sköts inte flera skott? Enl. ögonvittnen stod ju mördaren dröjande och betraktade läget efter skotten.
Det finns vad jag kan se inget begripligt syfte till att någon skulle ha arrangerat med skotthål i Lisbeth Palmes kappa och därmed fått det att se ut som om hon varit beskjuten fast hon inte var det. Det finns inget rimligt förhållande mellan riskerna med att manipulera bevisning på det sättet (något som i så fall måste ha involverat ett antal personer) och vad som skulle kunna vinnas med det för dem som var inblandade.
Det är vanligt i diskussioner av den här typen att hänvisa till den logiska princip som brukar kallas Ockhams rakkniv och som ungefär kan översättas med: krångla inte till saker i onödan. Det betyder inte att det alltid är den enklaste förklaringen som är den riktiga. Men det betyder att om vi ska frångå den enklaste förklaringen måste det finnas skäl till det. Kommer du in från gatan med ett dyblött paraply utgår jag från att det regnat ute. Men om jag själv går ut och ser att gatorna är torra och himlen är molnfri måste jag förstås fundera över andra alternativ. Fortfarande bör jag dock vara försiktig med väldigt krångliga sådana, till exempel att en för alla okänd elefant skulle ha sprutat vatten på det.
Mördarens beteende på Sveavägen har debatterats ur alla möjliga synvinklar. Men vi vet att han sköt två skott och vi vet att det rapporterats om en mycket lätt skada på Lisbeth Palmes rygg från sjukhuset.
Sven Anérs resonemang som går ut på att Lisbeth bytte bil från en ambulans till en polisbil under färden till sjukhuset – något som varken ambulanspersonal eller poliser berättat om – förutsätter dessutom en ännu mer omfattande konspiration. Fortfarande utan begripligt syfte.
Det är oundvikligt att det uppstår invecklade teorier i förhållande till uppmärksammade mord. Men det är viktigt att sätta upp någon sorts grundläggande krav på rimlighet för att de över huvud taget ska diskuteras på allvar.
En annan sak jag grubblat över är nog Lisbets märkliga reaktioner straxt efter att Olof skjutits och även det att hon själv blivit beskjuten. Normalt drar man sig undan hotet för att söka skydd, på platsen fanns nog många hjälpande händer att söka stöd hos. Enl. Leif L. var Lisbet helt hysterisk och sprang runt och ropade på operation, operation och ville även tydligt bedyra att hon själv blivit beskjuten. Mycket märklig reaktion när ens egen man ligger nedblodad och man själv har blivit beskjuten. Något chocktillstånd kan det heller inte varit frågan om, efter dessa reaktioner, tanken var nog klar, men i vilket syfte? Vi vet även att Lisbet försökt förhindra Anna H i hjälpförsöken. Mycket, mycket, märkligt, helt oförståeligt.
Nu tycker jag du bortser från vad som är allmänt känt om chockreaktioner efter traumatiska händelser. Så här skriver man till exempel på Vårdguiden 1177:
Chockfasen kan pågå från några sekunder upp till en vecka. Den kan vara ännu längre, men det är ovanligt.
En del kan få panik och springa omkring och skrika, andra kan inte röra sig. Ingen reaktion är rätt eller fel, de är bara olika.
När du är i chockfasen försöker du undvika den psykiska smärta och ångest som det som har hänt har lett till. En vanlig beskrivning av chockfasen är att det känns overkligt och som att man inte förstår vad som har hänt. Du kan till exempel verka som vanligt eller till och med verka känslokall när du är med andra, även om det känns helt annorlunda inuti.
Det är vanligt att inte komma ihåg delar av det som har hänt eller vad som har sagts när man är i chockfasen. Det kan också vara svårt att ta till sig information. Du kan även tänka tankar som är ologiska eller göra saker som är ologiska.
Jo( Så ede nog! Försökte provocera mig själv. Folk reagerar nog olika i olika situationer. För Lisbet var nog detta en väldigt traumatisk händelse.
Hej letade lite efter larouche efter att ha läst om det på flashback undrade vad det var och fick upp denna länken Skulle va kul om du kommenterade den Gunnar https://studylibsv.com/doc/60147/olof-palmes-sl%C3%A4kt-och-nazismen
Ibland kommer det rätt märkliga bidrag till min blogg. Den här kommentaren från Signaturen Pär länkar till en av de mest groteska antisemitiska texter jag sett. Den går inte bara ut på att ryska revolutionen var en judisk komplott utan att även Hitler styrdes av judarna. Och givetvis hävdas i texten att ”det saknas bevis för att nazisterna satte i system att gasa ihjäl judar eller andra grupper”.
Författaren påstår bekymmerslöst – men utan grund – att den ryske revolutionsledaren Lenin var jude och samma sak hävdar han om Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg. I förbifarten får vi också ta del av påståendet att familjen Palme var ”kryptojudisk”.
Denna märkliga – och enligt min mening extremt osmakliga – text utges för att vara skriven av en person vid namn George de Culpa. Några fakta om en författare med det namnet har jag inte hittat. I en not i texten står det dock: ”Ovanstående information är bl.a. hämtat från La Rouche-rörelsens publikationer.” Det är väl det som signaturen Pär syftar på. I vilket fall tolkar jag det som att ”de Culpa” med denna svepande källhänvisning hoppas att göra den egna texten mer trovärdig.
LaRoucherörelsen är – för den som inte vet det – den vanliga beteckningen på den internationellt verksamma gruppering vars svenska avdelning är känd under namnet Europeiska Arbetarpartiet. Grundare av rörelsen är amerikanen Lyndon LaRouche. EAP har till och från varit föremål för Palmeutredarnas intresse på grund av organisationens extrema fientlighet mot Palme.
Det går förvisso att hitta en del likheter mellan påståenden som förts fram av EAP och sådant som förekommer i den länkade texten. Men den som vill studera EAP gör nog klokast i att gå till deras egna publikationer och inte till obskyra andrahandskällor av det här slaget.
Sedan Pär skickat den kommentar som jag nu besvarar har han i snabb takt postat ytterligare sex kommentarer som på olika sätt markerar uppslutning bakom ”de Culpa”-texten och som dessutom ställer insinuanta frågor om olika namngivna personer.
Jag tror att de allra flesta som följer denna blogg är full kapabla att bedöma trovärdigheten i ”de Culpas” haranger och jag gissar att många kanske också kan tycka det kan vara värdefullt att se vilka typer av ryktesspridning om Palme och Palmemordet som förekommer på nätet. Därför har jag publicerat Pärs första kommentar. Däremot tänker jag inte ge Pär utrymme på den här bloggen åt en diskussion som på något sätt utgår från att denna typ av skrönor skulle ha verklighetsförankring.
Möjligen borde grundkriteriet för att över huvud taget överväga en fällande dom i någon instans vara att ett vittne åtminstone pekar ut den åtalade som gärningsman.
Det har aldrig skett i fallet Christer Pettersson.
Inte någonstans har Lisbeth Palme påstått att han var mördaren.
Den starkt ifrågasatta videokonfrontationen där hon säger: ” han stämmer på min beskrivning” är bara ett i raden av luddiga utpekanden.
Det var knappast ett misstag, utan verkar mera vara en formulering som är väl avvägd.
Hon formulerar sig på ungefär samma sätt i tingsrätten: ” Han överensstämmer” och hon är dessutom säker.
Men vad överensstämmer han med?
Inget annat framgår än att han överensstämmer med den stirrande mannen hon sett i hörnan som inte var behjälplig när hon sökte hjälp, och inga rakare besked levereras i hovrätten.
Att man på så vaga grunder kan bli dömd är naturligtvis en orimlighet, och strider mot alla principer som bör finnas i en rättstat.
Inte ens om hon gjort ett direkt utpekande borde det ha varit tillräckligt med tanke på den långa tid som gått, och alla de vaga uppgifter om mannens utseende hon tidigare lämnat.
Vems fel var det då att hovrätten friade Christer Pettersson?
Var det den obefintliga bevisningen, utpekandet som aldrig kom till stånd, eller fanns det något annat att skylla på?
Ja.
Tolv år efter den friande hovrättsdomen kom förklaringen, och den lanseras gemensamt av Tommy Lindström, Ulf Dahlsten som dessutom kryddar anrättningen med att ”vi måste komma ihåg att hon har fotografiskt minne”.
Och Lisbeth Palme själv, som för första gången faktiskt ger uttryck för att ”hon vet vem mördaren är”
Hade hon berättat detta i rätten så kanske utfallet blivit annorlunda, men förhoppningsvis inte.
Förklaringen:
”Hovrättspresidenten Birgitta Blom var jävig, eftersom hennes man agiterat politiskt mot Olof Palme under studenttiden”.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4d7mrq/jag-vet-vem-mordaren-ar
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gP6zBk/jag-hade-bara-positiva-intryck-av-palme
Gunnar, har du (eller någon annan) en uppfattning om vem ”mannen i beigt” som Lisbet uppger sig se kan tänkas vara?
Om man antar att Skandiamannen drar sitt passerkort någon gång mellan 23:19:00 – 23:19:59, växlar ett antal fraser med väktarna och sedan går ut, skulle det då inte kunna placera honom på de 30 m avstånd som Lisbet ser denna person på. Med de ljusförhållanden som är så kan det vara så att hon tar fel på färgen på hans rock.
En hypotes skulle vara att den något ”fjollige” Skandiamannen blir rädd då skottet går av, kanske rör sig ut mot trottoaren och blir dold för många vittnen genom reklampelaren. Och därefter i rask takt i södergående riktning tar sig förbi mordplatsen då fokus är på Palme. I samband med detta ser han också Lars J i gränden.
Därefter återvänder han så småningom till mordplatsen då han inser vad andra kommer att säga om honom och korrigerar därefter sin historia för att inte framstå som en fegis inför media, kollegor och vänner.
—
AL: Ni har sagt vid förhör att ni sett en man på 30 m avstånd iklädd kort beige plagg som tittade, enligt ett förhör i april maj, mot er. Ni talade om beige plagg, det är väl riktigt?
LP: Jag uppfattade det som ljusare, kanske beigt. -> Det är möjligt att det kan vara en annan färg, eftersom jag tror att det är ett orangt ljus. <- Då blir det ju litet andra färger. Det kanske herr Liljeros vet.
AL: Vart tog den här mannen vägen?
LP: Det vet jag inte, det har jag också sagt.
AL: Gick han i riktning mot er?
LP: Ja.
AL: Och sedan såg ni honom inte.
LP: Nej.
Nej, jag vet inte vem mannen i beige kan vara. Palmeutredarna visste det inte heller när jag frågade dem, men det var för all del ett antal år sedan.
Det finns en uppgift från Leif L som kanske kan vara av intresse i sammanhanget.
I ett polisförhör säger han att en kort stund efter mordet ser han hur ”folkmassan kom i rörelse” igen åt olika håll på Sveavägen och att han då lägger märke till ”en figur som har förflyttat sig snabbare än alla andra upp mot Kungsgatan”. Han fortsätter: ”Jag kan inte avgöra ifall det är en man eller en kvinna, men jag kan avgöra att människan hade något ljusare kläder på sig eftersom den avvek från den här andra mörka massan.”
Det skulle ju kunna peka på att detta är den ”beige” mannen passerar mordplatsen i södergående riktning. Men det är väl tveksamt om både Lisbeth och Leif L skulle kunna ta fel på samma sätt och tolka en mörk rock av det slag som Skandiamannen hade som beige kläder.
På IT-demokrati dyker mannen i beige upp i LP:s redogörelse första gången 7 maj: 30 meter norrut, avvärjande när LP påkallar uppmärksamhet för att få hjälp; han var lång och spenslig. Sedan 27 januari 1989: hon såg i ett tidigt skede efter mordet en man i ljusbeige jacka troligen av mockaskinn, betydligt längre norrut än den förste mannen; mannen i beige jacka verkade avvisande till att hjälpa henne.
Försvagar inte detta slutsaten att det var Anders B som var avvisande efter LP:s vädjande blick mot henne? Skulle båda ha varit det eller skulle hon ha blandat samman om man jämför med vad både hon och anders B sagt i rättegångarna?
Jag tycker nog det är ganska klart i Lisbeths berättelse att hon talar om två personer som inte vill ge henne hjälp. Se till exempel sidan 10 i tingsrättsförhöret med henne.
Absolut. Men polisen, Riberdahl och Almblad kunde eller ville inte locka fram dessa iakttagelser enligt förhören på IT-demokrati.
Intressant, givet att det är samma person och att personen verkligen finns (och att det inte är något som Lisbet blandat ihop) så är det ju ett potentiellt nyckelvittne som inte hörts.
Intressant, om det är samma person som Lisbet och Leif L sett, att personen tycks förflytta sig särskilt snabbt.
Nu har jag inte sekundkoll på exakt hur alla vittnen rör sig på mordplatsen men det som väl är lite märkligt med denna beiga person, om personen nu finns, är väl att Nicola F inte säger sig ha mött personen och inte heller Anders B har observerat att personen passerat förbi honom. Det kan förvisso ha naturliga orsaker, det är ju inte så att man kommer ihåg alla personer som man har träffat en specifik dag – kanske inte heller om man precis något väldigt uppslitande.
Givet att personen i beigt finns på den plats som Lisbet anger så skulle väl ”personuppsättningen” Sveavägens östra trottoar i riktning söderut – norrut fram till mordplatsen i skottögonblicket se ut enligt följande(?):
Nicola F – ”Mannen i beigt” – [Ev. Skandiamannen – kan också vara längre söderut än mannen i beigt eller redan ha passerat förbi] – Anders B – Mördaren – Makarna Palme.
Förresten Gunnar, givet att du inte tror att Skandiamannen var mördaren, har du någon hypotes om vart Skandiamannen var placerad vid skottögonblicket och hans eventuella rörelsemönster från det att han gick ut från Skandiahuset?
Kort svar: jag tycker inte att argumenten för att Skandiamannen skulle vara mördaren är övertygande. Men jag är långt ifrån säker på hans rörelsemönster.
Jag förstår.
Anser du att uppradningen på Sveavägen blir korrekt, enligt nedan (eventuellt får man då dra bort Skandiamannen som är svårplacerad):
Nicola F – ”Mannen i beigt” – [Ev. Skandiamannen – kan också vara längre söderut än mannen i beigt eller redan ha passerat förbi] – Anders B – Mördaren – Makarna Palme.
Jag gissar att din lista är personernas placering från norr till söder. Det låter riktigt, med undantag för att mördarens placering varierar beroende på vilket ögonblick det handlar om. Men om du tänker dig mordögonblicket bör det stämma.
Reservationer förstås för att fler personer kan ha befunnit sig på trottoaren mellan Nicola F och paret Palme – till exempel Anders B:s arbetskamrater, om vi utgår från att Nicola passerat inomhusbankomaten medan de var kvar där inne.
En intressant person i sammanhanget är också mordplatsvittnet Theodoros A (https://drive.google.com/file/d/17Jab-CwWjTdbwdTr8YmmYact0xp4Oplr/view) som ingen observerat (vad vi vet) och där förhören med honom inte är offentliga och han har ej placerats in på mordplatsen men likväl blivit antecknad som vittne av 2520 tillsammans med Anna H, Anders B och Karin J. Den trion som han blev antecknad tillsammans med var ju alla nära mordplatsen.
Han skulle kunna vara mannen i beigt men det skulle också kunna vara någon helt annan.
Märkligt att förhören med Theodoros A inte fanns med i det som presenterades i rättegångarna kan jag tycka. Men dock är min juridiska kunskap om vad som ska offentliggöras och inte i samband med en rättegång begränsad.
Det handlar inte så mycket om juridiska kunskaper, för det finns inga exakta regler på området.
Förundersökningsprotokollet som lämnas in till tingsrätten i samband med åtalet ska innehålla det väsentliga materialet i brottsutredningen, och då både det som talar för och det som talar mot den misstänktes skuld.
Det lämnar fortfarande ett stort utrymme åt åklagare och polis att fatta rätt subjektiva beslut. Sedan kan den misstänktes försvarare begära att protokollet kompletteras, men när det gäller en stor utredning som i det här fallet är det förstås inte alldeles lätt. Petterssons advokater kunde ju inte känna till vad som fanns i den redan då väldiga polisutredningen och som skulle kunna vara till fördel för deras klient.
En gissning är att mannen med något kepsliknande på huvudet skulle kunna vara Theodoros A.
http://www.itdemokrati.nu/page60.html
Här syns den personen med Anna H, Karin J och Anders E. Anders E har ju en ljus jacka och mannen med den kepsliknande huvudbonaden verkar ha en skinnjacka som verkar åt det ljusa hållet, men belysningen kan luras.
Johannes B
Förhör med Theodoros A finns här
https://imgur.com/a/MNDty27
Det spär ju på bilden av ett illa skött arbete på mordplatsen. Varför tar man med ett sånt ”vittne” till polishuset som ju inte kommit till platsen förrän långt efter mordet. Ju mer information som kommer fram desto mer illa skött framstår alla delar av polisinsatsen på mordnatten.
Tack Anders W! Intressant, även om det inte ger några nya insikter. Vet du i vilket sammanhang det blev offentligt? Har för mig att någon begärt ut det men inte fått det, men kan ha blandat ihop det.
Mvh
Johannes
Beträffande mannen i beige har jag alltid haft med i tanken att det faktiskt kan ha varit Anders B eller en förväxling vad gäller klädsel. Om man studerar bilden på Anders B från rekonstruktionen (som märkligt nog gjordes i dagsljus) kan konstateras att hans byxor och mössa kan ge ett ”helhetsintryck” av en beige person, framför allt kvällstid och med gatu-/skyltfönsterbelysningen. LP:s bedömning om 30 m kan vara en felbedömning (hon har ju inte direkt känsla för avstånd i olika vittnesmål). En annan möjlighet är att ”mannen i beige” är en annan person och att den snabba blicken är sammansmält med Anders B och ett beige intryck. Det skulle kunna vara SE men också någon annan. Vi vet inte vilka synintryck LP växlade mellan men däremot är det idag (efter år av grubblande) min uppfattning att hon först observerar GM på ca 5 m och snabbt därefter Anders B. Sedan kanske ”mannen i beige” för att avsluta med att se GM jogga in i gränden. Jag är av uppfattningen att LP har sett GM:s ansikte men att förväxling och omständigheter fick henne att komma fram till att CP blir hennes minnesbild vid den mindre lyckade konfrontationen. Att hon inte ser GM förrän han står på 5 m tycker jag stöds av att hon inte noterar vapen eller den lugna rörelsen då GM sänker armen och stoppar ner det i rockfickan/hölstret (vilket Anders B och Inge M noterar).
Johannes B
Bra att du ansluter dig till brottsplatsfakta att Skandiamannen var CENTRALT placerad på brottsplatsen så att han såg både Palme ligga framstupa, innan han blev vänd, och att SE även såg Lars J vid ”Kulturhuset”.
Utifrån fakta blir den fortsatta debatten bättre.
Redan vid Grand ser Gun, Katrin och Ingalill en man med beige rock samtala med OP. Denne verkade enl. dessa damer även varit hotfull mot OP. Kan detta varit samma person som Leif L. sett? Utrett??
Har varit lite inne på det själv. Lisbeth ser ju även någon med ljusare jacka när hon tittar upp och norrut efter skotten.
http://lennartremstam.blogspot.com/2015/04/lisbeth-palme-forhors-i-tingsratten-1989.html
Kan det ha något samband med det hon säger i förhöret från 1993 att Olof tvekade lite vid Sari, som eventuellt kunde tolkas som om han kände sig förföljd? Sen om det är en efterhandskonstruktion eftersom det inte framgår något om detta i något annat känt förhör är svårt att veta.
Klicka för att komma åt fc3b6rhc3b6r-med-lisbeth-palme-3-november-1993.pdf
Jag vet att Jan A tycker sig komma ihåg en man som han tror kom från den västra sidan ner till bilen han satt i.
Den mannen ska ha burit en brunaktig rock, typ kamelhårsulster, Slätrakad.
Inget han uppgett i förhören, men det är värt att notera.
Kan ju i så fall finnas kopplingar till mannen som stoppade Gösta S på Kungsgatan?
”Jag Gösta Söderström, och kollegan Ingvar Windén patrullerade i bil 2520 Kungsgatan västerut, och då vi befann oss i närheten av Norra Kungstornet, stoppades vi av en man som kom utrusande i körbanan och omtalade att det varit skottlossning på Sveavägen vid Tunnelgatan. Min minnesbild av uppgiftslämnaren är att denne var i 40-årsåldern, över medellängd, barhuvad och klädd i en brun överrock. Jag antog att mannen varit i närheten av den uppgivna adressen och sedan irrat omkring sökande efter patrullerande poliser”.
Jag vet inte om de stoppades flera gånger, men enligt granskningskommissionen så är den som stoppar dem och berättar om mordet är taxichauffören Anders A som hört Anders D:s anrop (s.175ff).
https://www.regeringen.se/49bb76/contentassets/126003cf7f424174863bb0cc252ba919/granskningskommissionens-betankande-i-anledning-av-brottsutredningen-efter-mordet-pa-statsminister-olof-palme-del-1
Ja, det är svårt att veta, men man får ju utgå från att GrK har korrekta uppgifter. Kanske lite lattjo med brun överrock på en taxichaufför, men självklart fullt möjligt.
Har också läst någonstans att mannen som stoppade GS sedan blev polis, men har inga klara belägg för detta.
Kanske någon vet?
Det fanns också en civil polisbil med två personer som sett GS samtala med någon i korsningen Kungsgatan/Sveavägen.
De hade precis fått anropet och passerade mordplatsen som andrabil innan södermalmspiketen.
Konstigt nog trodde de att det handlade om en vanlig misshandel, och passerade därför platsen.
Därefter körde de höger upp på Adolf Fredriks kyrkogata, där CP stod bredvid en grön Passat (!)
Vet inte vad man ska tro om detta?
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3064&artikel=4368442
Det låter spontant orimligt att PW:s vittnesmål varken togs upp i tingsrätten, hovrätten eller i resningsansökan (väl?). Även om hans PM hade slarvats bort så känns det som ett relevant vittnesmål att ta upp då det styrker att CP skulle varit i området. Men vad vet man…
Annars är det väl ingen förutom Lisbet som sagt att man sett CP söder om Kungsgatan?
Lisbeth Palme påstod förstås att hon sett Christer Pettersson norr om Kungsgatan. Och detsamma sa Roger Östlund. Om vi håller oss till de vittnen som vara aktuella vid tiden för åtalet var också flygledaren Lars-Erik E, konstnären Birgitta W, korvförsäljaren Ljubisa N och Mårten Palme med varierande grad av säkerhet inne på att de sett Pettersson norr om Kungsgatan.
Söder om Kungsgatan hade Pettersson alldeles säkert varit. Där låg spelklubben Oxen där han enligt egen utsago och också enligt Sigge Cedergren dök upp under kvällen. Och för att kunna ta pendeltåget hem till Rotebro måste han också befinna sig söder om Kungsgatan.
Tack för klargörandet. Norr om Kungsgatan skulle det vara, inte söder 🙂
Vore intressant att höra vad PW:s kollega upplevde då han satt i samma civila polisbil. Om han sett samma gröna pasat och också upplevde att de sett CP.
Johannes B
Man ska också tänka på att PW gjorde sin identifiering utifrån en bild han sett i tidningen fyra år senare.
Tror också att det är mycket svårt att hålla en person man sett flyktigt fyra år tidigare i minnet, och hade han reagerat på samma sätt om han inte visste att CP var misstänkt för Palmemordet?
Kritiken han riktar mot spaningsledningen är välriktad, och det är svårbegripligt att de tömdes ner på polisresurser under mordnatten.
Den gröna Passaten kan förstås ha något med mordet att göra, och det vore intressant att veta om skandiaväktaren Annette K sett den när hon passerade platsen.
En röd bil hade hon sett.
Limousinföraren Jan N passerade också platsen drygt tio min efter mordet, men har inte sett något. Däremot hade han talat med en väktare på restaurang Aladdin på Barnhusgatan (nära Norra Latin) som observerat en gul VW Passat med en person i ”under en längre tid” runt kl 23.
Magnus,det är väl bara ett antagande att exakt samtidigt som taxichauffören hör växeltelefonistens bekräftelseanrop på radion såg han en polisbil som sakta passerade förbi – precis i hans väg – och då satte han själv in allt han hade för att jaga ifatt polisbilen ?
Man får en lustig känsla av att åklagarsidan och försvarssidan slutit en tyst överenskommelse om att inte beröra vissa omständigheter som talar till den åtalades (CP) fördel.
Att mannen hon (LP) pekar ut som mördare är ett oskyldigt vittne borde ju vara något för försvaret att lyfta fram.
Att det förhöll sig så stod ju klart mycket tidigt i utredningen, men hela åtalet vilar ju på denna korta minnesflash. Det finns ju en jätteelefant i rummet som man inte låtsas om!
Ett försvar som inte har fria tyglar att försvara sin klient är ju i rättslig mening inget försvar.
Det finns fler exempel på att försvarssidan agerat omotiverat svagt.
Exempelvis pressar de inte heller henne till att klart och tydligt peka ut den åtalade som gärningsman.
Man får en känsla av att det i just detta fall kan handla om en kombination av en omsorg för vittnet, som genom Lisbeth Palmes missförstånd riskerade att försättas i en något obekväm situation, och en överdriven respekt för hennes krav, i egenskap av den person hon var, men att låta respekten för ett vittnes eventuella olägenhet överordnas sanningssökandet och respekten för den åtalades rättssäkerhet finns inga ursäkter.
Kanske handlade det om något annat? Kom direktiv från politiskt håll?
Kände LP över huvud taget till att ett stirrande förvirrat vittne med blå täckjacka stod på samma plats som hennes ”gärningsman”?
(För övrigt har hon ju inte identifierat ett enda vittne på mordplatsen så både Skandiamannen och Anders B är i gott sällskap)
En fråga torde vara intressant i samband med LPs vittnesmål.
Skulle CP ha fällts även i hovrätten OM polisens videokonfrontation utförts på korrekt sätt?
Vi utgår ifrån att LP även i denna situation entydigt identifierar Pettersson som varandes GM.
Eftersom hovrätten samtidigt förklarar att de anser det sannolikt att CP var den så kallade Grandmannen,så tycker jag att mycket tyder på att CP fällts även i hovrätten i ett ovanstående scenario.
Jag är dock inte vidare juridiskt bevandrad så jag ställer frågan här till dem som kan mer.
Polisen hade ansvar för vilka som ingick i konfrontationsgruppen – och dess sammansättning var som vi vet långt ifrån idealisk. Och polisen hade ansvar för visningen av konfrontationsgruppen för de vittnen som kom till polishuset.
Men förutom att gruppen var olyckligt sammansatt tycker jag inte att det är polisen ska lastas som ska lastas för hur tokigt det hela blev.
En stor del av problemen med konfrontationen gällde de speciella förutsättningarna som rådde när Lisbeth tittade på en videoinspelning av den, och det hade inte polisen något med att göra. Visningen av konfrontationsvideon var något som sköttes av åklagarna. Det var de som gick med på att inte Petterssons advokat skulle vara närvarande och att inte konfrontationen skulle spelas in. Och det var Jörgen Almblad, en av åklagarna, som i förväg informerade Lisbeth om att den misstänkte person som de intresserade sig för var missbrukare. Det borde han förstås absolut inte ha sagt.
Vad skulle ha hänt om Jörgen Almblad inte förhandsinformerat Lisbet? Skulle hon ha pekat ut Pettersson då? Det är mycket tvivelaktigt.
Och vad sa egentligen Lisbeth vid denna första konfrontationsvisning? Vet vi allt hon sa? Frågan är berättigad eftersom dokumentationen är så bristfällig.
En annan sak är åklagarna genom att ge klarsignal för att genomföra konfrontationsvisningar gav intryck av att det fanns stark bevisning mot Pettersson redan före visningarna. Det gjorde det faktiskt inte, men det trodde förstås Lisbeth att det fanns. Hon sa själv i förhör att hon utgick ifrån att det fanns sådan bevisning eftersom hon blivit kallad att titta på en konfrontationsgrupp.
Som jag ser det började det icke-korrekta redan i att visningen anordnades. En sådan utredningsåtgärd bör bara sättas in när det finns starka skäl att göra det och de utpekanden som den kan resultera i måste bedömas med stor försiktighet. Risken är alltid att människor som ställs upp i en konfrontationsgrupp blir felaktigt utpekade av ett eller annat vittne. Och ju fler vittnen som får titta på gruppen, desto fler kommer troligen att göra sådana utpekanden.
En central tanke i hovrättens dom var i alla fall att man måste vara försiktig med att låta vittnesutpekanden vara enda bevisning. Och i rättegången fanns det bara en person som påstod sig ha sett Pettersson på mordplatsen. Det var Lisbeth. Någon teknisk bevisning fanns inte och åklagarna åberopade inte heller något motiv.
Jag tvivlar på att hovrätten skulle ha fällt Pettersson även om vi tänker oss att Lisbeths utpekande gjorts under omständigheter som inte var fullt så diskutabla som de nu var. Men något helt säkert svar på den saken kan man nog inte ge även om man skulle vara väldigt juridiskt bevandrad. Vad domstolar ska komma fram till för bedömning i ett enskilt mål är inte nödvändigtvis något som kan utläsas genom studier av lagtexter.
Och dessutom: om inte omständigheterna varit så diskutabla så tror jag inte att Lisbeth skulle ha gjort sitt utpekande. Den slutsatsen bygger jag på framför allt två omständigheter:
1) Även enligt den kortfattade redovisningen från konfrontationsvisningen den 14 december inleder Lisbeth sina kommentarer med orden ”Det ser man vem som är alkoholist”. Det är med den kunskapen hon sedan pekar ut den person som hon förstår att åklagarna hoppas att hon ska fastna för.
2) Jag tror inte att Pettersson sköt Olof Palme och jag tror inte heller att han befann sig vid Dekorimabutiken. Det finns många skäl till att jag drar de slutsatserna, jag ska inte dra dem här. Men om han inte var där är det inte heller troligt att Lisbeth skulle ha pekat ut honom i en rätt sammansatt konfrontationsgrupp där hon inte fått någon förhandsinformation.
Hela förfarandet att genomföra en vittneskonfrontation med en person som det inte finns några starka misstankar mot är ju också märkligt. Ibland känns det som poliser och åklagare har en väldig grumlig förståelse av grundläggande sannolikhetsteori. Genomför man vittneskonfrontationer så lättvindigt kommer man att få massor av felaktiga utpekanden.
Man kan jämföra med att testa för en sällsynt sjukdom när det inte finns några symtom på att testpersonen har just den sjukdomen. Då kommer de rättvisande ‘positiva’ proven att dränkas i alla felaktiga ‘positiva’ prov. Där kan man dock göra om testet både en och två gånger, vilket man också rutinmässigt gör i sjukvården. Har du genomfört en vittneskonfrontation som leder till ett felaktigt utpekande har du dock ingen möjlighet att göra om detta på ett tillförlitligt sätt.
Mvh Mattias
Jag ställer mig frågan varför inte åklagarna friserade konfrontationsprotokollet så att det inte fanns info om att Lisbeth fått förhandsuppgifter om att den misstänkte var alkoholist? De hade också kunnat skriva det så att det framgick att Lisbeth var mer säker på sin sak. Det fanns ju inga vittnen vid konfrontationstillfället. Ville Lisbeth och åklagarna verkligen att Pettersson skulle fällas? Eller var de på något sätt medvetna om att han var oskyldig?
Man kan förstås utgå från att åklagarna var omutligt hederliga. Eller i alla fall den ena av dem, så att inte den andra kunde tänja på sanningen. Jag har en ganska hög tanke om Riberdahls hederlighet.
Men det finns ett annat starkt skäl till att inte åklagarna kunde redigera vad Lisbeth sagt vid konfrontationsvisningen alltför hårt även om de skulle känt sig frestade. Och det är att det inte finns något skäl att tro att Lisbeth och åklagarna konspirerade tillsammans. Riberdahl har på ett övertygande sätt berättat för Marjasinkommissionen om att Lisbeth var mycket svår att ha att göra med, att han var ovillig att svara på frågor och att hon tvekade om ifall hon över huvud taget tänkte ställa upp i rättegången. Jag tror inte åklagarna skulle ha vågat skriva ihop något som låg alltför långt från sanningen när det gällde konfrontationsvisningen – det hade ju blivit en rejäl skandal om Lisbeth gått ut och anklagat dem för att ha gjort något sådant.
Ja minst en av de tre måste haft något emot att sätta dit Pettersson med fabricerade uppgifter. Med tanke på detta och Lisbeths agerande i rätten (där hon inte ville säga att Pettersson var skyldig utan endast nicka) så tror jag faktiskt att hon insåg att det inte var Pettersson som var mördaren
Hur bedöms möjligheten att den som konfronterade Olof Palme direkt utanför biografen kan ha uppträtt som en alkoholist och att Lisbeth med väldigt lite att gå på på mordplatsen kan ha fått för sig att det kan ha varit samma person? Finns nog inget svar på detta. Men frågan är hur mycket detta har bedömts bland de som diskuterar palmemordet.