Välförtjänt Palmepris till visselblåsare som är still going strong

Daniel Ellsberg som riskerade 115 års fängelse för att han avslöjade sanningen om Vietnamkriget. Foto: Kushal Das. Licens: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

DAGENS GLADA NYHET är att visselblåsaren från Vietnamkriget, Daniel Ellsberg, får Palmepriset.

Priset utfärdas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet och har delats ut sedan 1987. Ellsberg får priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”.

I minnesfondens motivering heter det också:

När Daniel Ellsberg i början av 1970-talet avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam, var den förre militäranalytikern – världens viktigaste visselblåsare – väl medveten om risken för ett långvarigt fängelsestraff och en krossad karriär. I spåren avsattes en lögnaktig regering, ett folkrättsvidrigt krig förkortades och otaliga människoliv räddades.

Fyra årtionden senare går Daniel Ellsberg åter till storms mot Pentagons hemliga krigsplaner. Han varnar för en global nukleär förintelse som en konsekvens av de nio kärnvapenstaternas vägran att efterfölja NPT-avtalets påbud om nukleär nedrustning med sikte på en kärnvapenfri värld.

NPT-avtalet, även kallat icke-spridningsavtalet, trädde i kraft som internationell lag 1970, men det betyder förstås inte att det efterlevs – ett förhållande som är nog så bekymmersamt för den som bryr sig om mänsklighetens överlevnad.

Daniel Ellsberg arbetade som högt uppsatt militäranalytiker på 60- och det tidiga 70-talet och en av hans uppgifter var att studera problemen kring när USA:s president skulle fatta beslut om att sätta in kärnvapen mot Sovjetunionen. När Ellsberg fick inblick i det topphemliga material som fanns i frågan visade det sig att verkligheten skilde sig kraftigt från den officiella bilden: bland annat att beslutet att starta ett kärnvapenkrig kunde delegeras nedåt i ett par led. Det innebar att det i ett skarpt läge fanns ett stort, i praktiken okänt, antal fingrar som hade befogenhet att trycka på knappen. Ellsberg hittade också en rad omständigheter som pekade på att ett atomkrig riskerade att startas av misstag, till exempel på grund av tekniska fadäser eller oklar ordergivning.

Han har nyligen publicerat en bok med fokus på sina kunskaper om den tidens risker för kärnvapenkrig och där han samtidigt pekar på att de planerade ökade nukleära rustningarna under Trump hotar att placera mänskligheten under samma atomdödshot som rådde under det kalla krigets värsta år.

Boken som ännu inte finns på svenska heter The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner.

Den har jag inte läst. Men temat finns med redan i hans tidigare utgivna självbiografiska bok Secrets: a Memoir of Vietnam and the Pentagon Papers. Den är tyvärr inte heller översatt.

Det är förmodligen en av de mest spännande – och samtidigt mest informativa – böcker jag läst. Där berättar Ellsberg framför allt om hur han som militäranalytiker kom fram till att amerikanska politiska ledare tidigt hade kunskap om att Vietnamkriget inte kunde vinnas av USA och att det skulle leda till mycket fler döda än vad den officiella retoriken medgav – men att detta hemlighölls av politiska skäl. Sedan han insett det bestämde han sig för att sanningen måste fram, till vilket pris som helst.

Det här var före internet, så han kopierade tusentals sidor av det hemliga material han studerat (och som blivit känt under namnet Pentagonrapporten.) För ändamålet var han tvungen att använda sig av en vanlig enkel kontorskopiator och det var nära att han blev upptäckt under det tidsödande arbetet. Samtidigt försökte han hitta någon som var villig att hjälpa honom att få ut materialet. Politiker han kontaktade vågade inte, men till sist fick han kontakt med New York Times som började publicera.

När saken kommer ut är Olof Palme en av dem som reagerar över innehållet i avslöjandena. Och Nixon och hans nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger reagerar i sin tur över Palme. I en av de många konversationer som vid den tiden på Nixons order spelades in i Vita huset heter det:

Kissinger: Den svenske statsministern har hävt ur sig något också. /…/ Han säger att det bevisar att kriget har förberetts med bedrägerier, att den amerikanska regeringen undergrävt demokratin och att vi måste dra oss tillbaka villkorslöst från Vietnam.

Nixon: Är inte det en jävla grej att säga?

Kissinger: Jo.

Nixon: [återger ironiskt Palmes ståndpunkt] ”Det bevisar att kriget…”. Men det visar också att det där är en del av konspirationen enligt min åsikt.

Kissinger: Öh, ja.

Nixon: Annars skulle han inte bry sig om detta. Någon har visat det för honom. Henry, det är en konspiration. Fattar du?

Och det dröjde inte länge innan president Nixon blev närmast besatt av att avslöja och straffa den som läckt.

När New York Times avser att publicera det tredje avsnittet av Pentagonrapporten går amerikanska justitiedepartementet till en domstol i New York och yrkar på ett beslut som aldrig tidigare förekommit i USA:s historia – att tidningen ska förbjudas att sprida resten av materialet. En domare fattar ett temporärt beslut att tills vidare stoppa publicering.

Ellsberg går nu under jorden samtidigt som han kontaktar Washington Post och ber dem fortsätta publiceringen – den tidningen har inte drabbats av något förbud. Samtidigt inleder FBI vad som kallats ”den största människojakten” organisationen ägnat sig åt ”sedan Lindbergh-kidnappningen” (bortförandet av och senare mordet på av flygaren Charles Lindberghs 20 månader gamla son 1932, en händelse som skakade USA när den inträffade.)

Medan Ellsberg håller sig gömd lyckas han få ut materialet i en lång rad stora tidningar. Och när han anser att tillräckligt mycket är publicerat överlämnar han sig till myndigheterna. Han blir fri mot borgen i väntan på åtal och rättegång. Redan dagen efter väcks åtal mot honom för stöld och spioneri. Han riskerar upp till 115 års fängelse.

Effekten av publiceringen av Pentagonpapperen blev enorm. Här är ett omslag från Time Magazine, juni 1971.

Men Nixon nöjer sig inte med åtalet. Det här är en strid om opinionen. Han vill att Ellsberg ska bli skandaliserad. Som han uttrycker det i ett samtal med sina medarbetare: ”Vi ska krossa honom i medierna.” Och snart börjar Nixons medarbetare planera ett inbrott hos en psykiater som Ellsberg anlitat, förhoppningen är att hitta något i om Ellsberg i dennes arkiv.

Inbrottet genomförs av tre kubaner som rekryterats av den legendariske/ökände CIA-agenten E Howard Hunt. Denne ingår i den hemliga organisation för smutsiga operationer som byggts upp kring presidenten. Men inbrottstjuvarna hittar inga papper om Ellsberg.

Inte desto mindre får inbrottet stor betydelse lite senare. När åtalet mot Ellsberg går till rättegång har nämligen Watergateaffären – den skandal som ska tvinga Nixon att avgå – rullat igång. Och i samband med det kommer omständigheterna kring inbrottet fram. Det betyder att amerikanska myndigheter använt sig av olagliga metoder mot Ellsberg.  I samma veva kommer det fram att en av Nixons medarbetare erbjudit domaren i målet mot Ellsberg att bli FBI-chef. Närmare en muta är det svårt att komma, kan det tyckas.

Så kommer det dessutom fram att FBI olagligt avlyssnat Ellsbergs telefon. I det politiska kaos som råder med skandaler kring en rad myndigheter har domstolen till sist inget val: åtalet mot Ellsberg avskrivs.

Nixon – som ännu inte avgått – säger på ett av Vita husets band:

”Den förbannade tjuven har blivit nationalhjälte… var i Jesu namn har vi hamnat?”

Den som vill veta mer om hur Ellsbergs avslöjanden kom att flätas samman med Watergate kan läsa det avsnitt som just heter Watergate i min bok Konspirationer från 2013. Samma avsnitt om än i något annorlunda form finns också i en tidigare bok jag skrivit, Världens största politiska skandaler från 2008.

Den som föredrar att lyssna kan lyssna på min text om Watergate som ljudbok. Dels kan den köpas separat för nedladdning och dels finns den att lyssna på för den som har abonnemang hos ljudbokstjänster som Storytel, Nextory och BookBeat.

Min skildring av Watergateaffären som ljudbok. Den innehåller också berättelsen om Ellsberg och hans avslöjanden.

Slutligen: en mycket sevärd dokumentär om Ellsberg, The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers, finns att se på YouTube.

TILLÄGG: Läs gärna den här DN-intervjun med Ellsberg, inte bakom betalvägg. Det är intressant att konstatera att Ellsberg inte faller för den annars så vanliga frestelsen att hävda att de allvarliga problemen med amerikansk utrikespolitik bara har att göra med Trump. I vissa fall har det inte ens varit Trump som drivit den mest förödande linjen, menar han.

19 reaktioner på ”Välförtjänt Palmepris till visselblåsare som är still going strong

  1. ”Dissidenternas dandy” – det är en jäkligt snygg beskrivning (av DN) på en man som fortfarande har såväl ryggrad som hjärna i behåll! Mycket välförtjänt pristagare! Dock är jag kanske lite partisk eftersom jag delar Ellsbergs syn på Trump – Att öst och väst pratar KAN INTE vara annat än av godo!

  2. Daniel Ellsberg är en sann hjälte, som också har inspirerat flera efterföljare. Här hemma fungerade han som en förebild för de dåtida IB-avslöjarna Bratt och Guillou. Det ovanliga med Ellsberg är att han i slutändan inte drabbades av statens repressalier, vilket annars är legio. Som framgår ovan berodde det närmast på att regimens brottsliga agerande kom att överskugga hans eget sekretessbrott. Själv var han annars beredd att ta sitt straff.

    Vi har också nutida exempel på visslare som Manning, Snowden och Kompass. Men vid sidan av alla namngivna personer finns det förstås en lång rad anonymiserade källor, som tipsat media om diverse oegentligheter.

    I detta sammanhang kan det finnas skäl att uppehålla sig något vid den svenska lagstiftningen på området. Det finns idag goda skäl för personer som har kunskap om hemlig statlig verksamhet i lagens utmarker att iaktta viss försiktighet med att vända sig till journalister. Åtminstone om de önskar att förbli anonyma. I vissa lägen kan meddelarskyddet och efterforskningsförbudet ryka all världens väg.

    Även om lagarna har justerats något sedan IB-affärens dagar, så har inte mycket ändrats i grunden. Efter en publicering av känsliga uppgifter kan t.ex. Försvarsmakten eller Säpo vända sig till JK och göra en anmälan om brott mot tystnadsplikten. Om JK finner skäl att förundersökning kan inledas, hamnar ärendet hos åklagaren för säkerhetsmål. Vad som sedan sker beror på vilken s.k. menbedömning som den berörda svenska myndigheten gör. Rör det sig om uppgifter som anses medföra allvarlig skada för rikets säkerhet kan uppgiftslämnaren inte räkna med att meddelarskyddet gäller. Var gränserna går är oftast svårt att veta i förväg. I synnerhet om hemligstämplade dokument har överlämnats är risken överhängande att källan kan komma att efterforskas.

    En besläktad problematik har för övrigt aktualiserats på sistone. Just nu ligger ett mycket långtgående lagförslag på justitieministerns bord, som berör viktiga fundamenta i svensk journalistik. I denna lag om utlandsspionage, som främst avser nyhetsrapportering av militära eller polisiära insatser som påverkar Sveriges relation med främmande makt, förbehåller sig staten rätten att sätta in omfattande tvångsåtgärder redan om misstanke finns om att en journalist har för avsikt att skriva en artikel för publicering. Grundfrågan är när en medieuppgift kan orsaka avsevärd skada för relationer som Sverige har med andra länder eller mellanstatliga organisationer.

    Här debatterar Jan Guillou och ensamutredaren Runar Viksten lagförslaget på Publicistklubben:

    1. Stort tack, Mikael B, för att du lyfter fram lagförslaget om utlandsspioneri – och tack för länkar till såväl själva betänkandet som till debatten på Publicistklubben.

      Det här är verkligen ett lagförslag som gick helt under radarn i valdebatten 2018. Och det är illa, eftersom det är en stor politisk fråga som nu närmar sig ett avgörande. Är Sverige i färd med att ta en ny lagstiftning som allvarligt kommer att inskränka möjligheterna att journalistiskt bevaka svensk utrikespolitik och – exempelvis – svenska militära insatser utomlands?

      Det finns säkert anledning att återkomma till frågan här på bloggen. Och ytterligare kommentarer är förstås välkomna redan nu.

    2. Anders Ahlmark´s namn tycker jag förtjänar att nämnas om man talar om visselblåsare och vidare är det intressant att följa hur tankegångarna gick kring att ett sovjetiskt tankfartyg gått på grund i Sverige. Sjöfartsverkets kartograf Anders Ahlmark hävdade att sjökortet var fel och det gjorde den sovjetiske kaptenen även. Ahlmark blev omplacerad och hamnade ute på en fyr.
      Jag var/är ingen anhängare av Sovjet men undrar ibland hur man själv skulle ha agerat om man var i Ahlmarks situation, ett av kalla krigets dillemmor.

      Från sidan:
      https://socionomen.nu/reportage/fangen-pa-fyren

      ”Verksamheten får icke bli lidande på att en person av 20 uppträder på detta avvikande sätt. Det gäller såväl enhetens som hela Sjökarteavdelningens kamratskap, goda sammanhållning och känsla av gemenskap och därmed icke minst arbetsglädje.
      Göran Nordström, Chef för mätningstekniska enheten. Kopia till Ordf. ST-Sjöfart avd 217 och Ordf. SACO/SR-föreningen” (29.11.78)

      …och vidare…

      ”För att så långt som möjligt återställa arbetsmiljön till normala förhållanden, ser vi som enda lösning att Anders Ahlmark avlägsnas från sjökarteavdelningen.”
      (Ur Anders Ahlmarks bok Fången på fyren.)

      ”Så lät det när kartografen och chefen för konstruktionsdetaljen Anders Ahlmark tog sitt ansvar, gick till sin närmaste chef och visade att Sjöfartsverket var ansvarig för att den ryska oljetankern Tsesis gått på grund utanför Södertälje 1977. Verket hade missat att föra in grundet på det aktuella sjökortet som kartlagts 1969, och tusen kubikmeter olja läckte ut i havet. Sjöfartsverket medgav inte att sjökortet var felaktigt, vilket Högsta domstolen 1983 fastslog att det var.”

    1. Ja, det här anknyter till de uppgifter om Hammarskjölds död som kommit upp under de senaste åren och som lett till att frågan åter kommit på FN:s bord. Och ju mer som kommer fram desto mer ser det ut som om Hammarskjöld blev mördad som ett offer i det kalla kriget – och följer man trådar till krafter som tycks ha varit inblandade i hans död kommer man till Storbritannien, Belgien, USA och Sydafrika.

      Jag har skrivit om saken i Konspiration Olof Palme, kapitlet ”Ett iskallt fall: Ndola 1961 och i Huvudet på en påle, kapitlet ”Ett terroristdåd mot FN:s generalsekreterare?”.

      Och nu väntar vi alltså på den nya SVT-dokumentären Cold Case Hammarskjöld av Andreas Rocksén, Mads Brügger och Göran Björkdahl. Det ska bli spännande att se den.

      Andreas Rocksén säger till SVT:

      Det fanns starka politiska intressen som ville få bort Hammarskjöld. Han stod upp för FN-deklarationen och ställde sig ofta bakom de små medlemsstaternas intressen mot stormakterna. Belgare och britter hade dessutom stora ekonomiska intressen i Katangas gruvor. Ett exempel på detta fanns i Storbritannien. Där samlades en grupp högerpolitiker i det brittiska parlamentet i något de kallade ”The Monday Club”. De var bittra motståndare till Storbritanniens avkoloniseringspolitik och de uttryckte också ett tydligt hat mot just Hammarskjöld.

      Indirekt har förstås de här sensationella uppgifterna om en internationell politisk konspiration för att mörda en framstående svensk politiker också betydelse för diskussionen om Palmemordet och vilken typ av lösningar på den mordgåtan som över huvud taget är tänkbara.

      Mer läsning finns till exempel här:

      DN: Belgisk pilot pekas på nytt ut som ansvarig för Hammarskjölds död (låst artikel);

      SvD: Ny film: Pilot erkände – sköt ned Hammarskjöld;

      The Guardian: RAF veteran ‘admitted 1961 killing of UN secretary general’;

      The Guardian: Man accused of shooting down UN chief: ‘Sometimes you have to do things you don’t want to…’.

        1. Det är bra att debatten fortsätter. Men frågor kvarstår.

          Den kritiker av teorin om att planet skulle ha utsatts för en attack som DN främst lyfter fram är som synes Björn Virving. Vad som inte kommer fram i DN-artikeln är dock att Virving själv bara för några år sedan bestämt hävdade att Hammarskjölds plan blev nerskjutet. I det sammanhanget hävdade han också att han själv var den expert på Hammarskjölds död som mest kompetent kunde argumentera för den saken.

          Som han uttrycker sig i samtal med Aftonbladet i den ovan länkade intervjun från 2011: ”Jag är den enda som lanserat en teori om vad som skulle kunna ha hänt”.

          I den artikeln framgår det mer specifikt att hans slutsats är att Dag Hammarskjölds plan jagades av ett eller två små tvåmotoriga plan av märket de Havilland DH 104, ”Dove”.

          Det är bara att hoppas att Virving utvecklar sina resonemang närmare. Bland annat blir det intressant att veta om hans nya uttalanden ska tolkas som att han förkastar allt han tidigare påstått.

          1. Ser inte att Björn Virving i atikeln i DN frångår sin tidigare tes att Hammarskjölds plan blev utsatt för en attack. Han konstaterar bara att hålet i stjärtfenans roder inte behöver ha orsakats av beskjutning av planet utan kan ha en naturlig förklaring. En gren kan ha trängt igenom tyget när planet slog i marken.
            Bilden i DN på en skada som normalt kan uppstå på ett plan som kraschlandar bevisar givetvis inte att planet utsatts för attentat eller sabotage men den visar inte heller att kraschen måste ha varit en ren olyckshändelse.

    2. Jonas J

      https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nya-uppgifter-legoknekt-ska-ha-erkant-att-han-dodade-dag-hammarskjold

      Om jag ska försöka att dra någon brittisk parallell mellan Hammarskölds död och mordet på Olof Palme skulle det vara tipset till TV-mannen Claes Elfsberg från Mike Lenihan, brittisk legoknekt och vapenhandlare, där Lenihan uppgav att han fått frågan om att mörda Olof Palme.
      Lenihan hävdade att han blivit kontaktad av en svensk affärsman men vem affärsmannen är framgår inte i artikeln.
      Gunnar kanske vet?

      Aftonbladet 1986-03-21
      ”Svensk affärsman försökte leja mig”, Mike Lenihan
      https://drive.google.com/file/d/1Djo9_y9p4zlUauZDhnX2vr4SPDSiLHc6/view

      Olof Palme är skjuten!
      https://books.google.se/books?isbn=9146230378
      Hans Holmér – 2014 – ‎Social Science
      … han lämnar ett telefonnummer som går till en man vid namn Mike Lenihan.

      Sedan apropå i ´medieskuggan av regeringsbildningen`.
      Artikeln nedan visar att det fanns ett visst förakt mot Palme för hans samarbete åt vänster.

      Santa Cruz Sentinel, Volume 119, Number 229, 29 September 1975

      STOCKHOLM – Premier Olof Palme, loaded with opportunism and general insolence, is now the prisoner of Sweden’s Communist party. And he is stubborn as a mule on a fiord path in his anti-Americanism.

      Sweden has a single chamber parliament, the Riksdag It has 350 seats. In the last general election Palme’s Social Democrats got onlv 41 per cent of the popular vote. The Social Democrats split their parliamentary representation 1 75 -1 75 with the non-Socialist coalition.

      Sweden’s Communist party got only 5.5 per cent of the popular vote. But this won the Communists 20 Riksdag seats out of the total 350 Moreover, as usual, the Red bloc votes as a solid unit. The result gives the Communist party the marginal power in this country.

      Had Palme stepped aside, the coalition could have deprived the Reds of this marginal power. But ambitious Palme an operator chose to hang on to his premiership He did so by making the Communists his tactical ally. Palme is hopelessly vain and insufferably arrogant. His laughter is false: a device, not an enjoyment.

      He is sarcastic and supercilious What can you do with a man who combs his hair with a small gold comb in public? Here the people revere what they call the ”Golden Mean.” It means, roughly, taking a middle course in everything This shows up in the country’s neutrality, which has kept Sweden out of wars since Napoleon’s time. But Palme.

      https://cdnc.ucr.edu/?a=d&d=SCS19750929.1.21&e=——-en–20–1–txt-txIN——–1

  3. Man vill inte märka ord. Men jag hajade till vid ordet ”politiker” (liksom vid läsningen av den förträffliga Konspiration Olof Palme där Hammarskjöld också kallas det om jag inte blandar ihop).

    Diplomat, nationalekonom, jurist, ämbetsman, akademiledamot, framstående författare: han var mycket! Ja, John F Kennedy kallade honom statsman (som fick honom själv att känna sig liten).

    Han var kabinettssekreterare och konsultativt statsråd men aldrig medlem i det socialdemokratiska partiet, aldrig folkvald, aldrig valtalare (tror jag). Politikerson, ja, men skall definitionen av ”politiker” vara så vid att den inkluderar Dag Hammarskjöld? Vissa av FN:s generalsekreterare har ju varit det, andra inte.

    I Konspiration Olof Palme finns intressanta uppgifter om Svenska Turistföreningen och Stay Behind. Det kan noteras att Hammarskjöld var styrelseledamot i Svenska Turistföreningen från 1940 och vice ordförande där från 1950. Så han kanske fick se lite av det kalla kriget inifrån. De insikterna skulle han delat med Olof Palme och de kanske påverkades i likartade riktningar därav.

    Men om Hammarskjöld mördades (tillsammans med femton andra offer), så har man hittills nästan lyckats dölja att det var ett mord. Det var Palmes mördare inte intresserade av. Det säger nog en del om motiv och hur väl det ginge att spåra eventuella kopplingar till maktens korridorer.

    En luddig tanke till: se reaktionerna på Jamal Khashoggis mord. Den saudiska diktaturen använder en annan modell än Hans Holmer: istället för att hitta oskyldiga syndabockar väljer man ut några lägre hantlangare. Och Trump godkänner det medan kongressen protesterar utan effekt. Det rinner ut i…sanden.

    Om internationella konspirationer ledde till mord på Palme och Hammarskjöld fanns nog mindre klumpiga förberedelser än i fallet Khashoggi att skydda inblandade makthavare (all bevisning omöjliggjord). Och trots all klumpighet i det makabra, ohyggliga Khashoggimordet tycks inte den saudiske kronprinsen ha så mycket att oroa sig över.

    1. På Uppsala universitets hemsida finns en sammanställning av Nobelpristagare med anknytning till universitetet. Om Hammarskjöld heter det: ”Som generalsekreterare arbetade han för att göra FN mer självständigt och mer politiskt aktivt.” Det är nog inte många som ifrågasätter den beskrivningen. Och i den meningen – att han på heltid (och mer än det) engagerade sig i politiska frågor för att få till stånd förändringar – var Hammarskjöld en politiker, precis som till exempel Martin Luther King.

      Problemet med ordet politiker är väl att det ofta fått en dålig klang och i värsta fall uppfattas som att det syftar på en moraliskt mer eller mindre tvivelaktig person som livnär sig som företrädare för ett parti och som har ett mycket tänjbart förhållande till sanningen.

      Det finns ju inte någon enhetlig, av alla godkänd, definition av ordet politiker. På Wikipedia heter det i alla fall: ”En politiker är en person som genom politisk åsiktsbildning utövar inflytande över offentligt beslutsfattande och maktutövning, eller en person som eftersträvar detta inflytande.” Och så långt passar det förstås in på Hammarskjöld.

      Men jag medger att mitt ordval kan ifrågasättas.

      Du pekar på att i fallet Hammarskjöld har det inte framstått som uppenbart att han blev mördad och att hans död därmed skiljer sig från Palmemordet. Men jag vet inte om man av det ska dra slutsatsen att detta behöver spegla skillnader när det gäller motiv (om vi nu förutsätter att Hammarskjöld blev mördad).

      Snarare tänker jag mig att en ensam skytt som mördar någon på öppen gata lämnar fältet fritt för alla sorters tolkningar om vilken sorts gärningsman eller gärningsmän som legat bakom. Om det går att fastslå att Hammarskjölds plan blev nedskjutet pekar det mycket tydligare i en viss riktning: mot utbrytarstaten Katanga och mot de regimer som hade samröre med den. Det vill säga: för de kolonialmyndigheter som hade att utreda Hammarskjölds död stod mycket på spel om de över huvud taget medgav att det fanns en betydande sannolikhet för att det var ett attentat.

  4. Gärna för mig! Definitioner är godtyckliga. Den dåliga klangen är väl rättmätigt kopplad till att alltfler länder är ”failed democracies” som i The Economists senaste index. Och i Sverige har Ebbe och Ingvar Carlsson m fl gjort sitt för att underminera tilltron. Politiker i vidare bemärkelse vore då även Hammarskjölds mycket nära vän Albert Einstein – klokare eller noblare än så var ingen. En moraliskt heterogen grupp förvisso!

    Nej, motivskillnader var ju ren spekulation, t ex att ett annat slags hat fanns mot Palme än Hammarskjöld och att man ville statuera ett varningens exempel och verkligen visa att ”fähunden” fick sitt straff. Och kunna fira det i vida kretsar! I det kanske relaterade fallet Algernon däremot, om han blev mördad, så lyckades man få det att se ut som ett möjligt självmord. Nuvarande kungens fars död är ett annat exempel på ett möjligt hämndattentat som kunde passera som en olycka.

    Just det som du skriver: kolonialmyndigheterna kunde helt sonika deklarera att det var inget mord; genom att oklarheten fanns.

    Mördare är väl opportunister och krig erbjuder speciella möjligheter om man är beredd att offra andra oskyldiga. I fredstid tar de väl ta till arrangerade flyg- och bilolyckor (också med fler offer), annars fall från balkonger eller förgiftningar som kunde tolkas som självmord. Det kanske stod för liten chans att lyckas mot Palme.

  5. Daniel Ellsberg avslöjade den amerikanska statsledningens hemliga planer för kriget i Vietnam men det fanns även många andra amerikaner som protesterade på sitt egna sätt genom att desertera och då ofta till Sverige just på grund av Olof Palmes USA kritiska hållning.
    Michael Boatwright var en av dessa Sverige-bekanta vietnamveteraner med ett både fascinerande och skrämmande livsöde.
    Amerikanen vaknade upp på en akutmottagning i Kalifornien och bara pratade svenska.
    Han säger sig vara övertygad om att han heter Johan Ek, men utan att minnas något om sig själv.
    På1980-talet var Boatwright i Stockholm där han arbetade med grafisk produktion och byggandet av Globen .
    Han deltog även i Medeltidsveckans Tornerspelsuppvisningar i Visby.
    Det var den 28 februari som Michael Boatwright hittades medvetslös i ett motell i Palm Canyon Drive i Kalifornien.

    Sveriges radio gör en utmärkt dokumentär:

    https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=6502843

    https://www.expressen.se/nyheter/michael-boatwright-jag-minns-ingenting/

    1. Tillägg:
      Boatwright var utbildad 3D-grafiker och arbetade även med detta i Stockholm jobbade även med arbetsdykning/tungdykning.
      Tyvärr verkar det som ingen i dessa kretsar i Stockholm har haft möjlighet eller vilja att delge sin berättelse om honom varken i media eller till Michael Boatwright själv som ville veta vem han var och vad han hade sysslat med i Sverige.
      Det ska tilläggas att en del av hans andra vänner i Sverige har försökt att hjälpa honom att återfå sina minnen.
      För min egen del har jag väldigt svårt att tro att nyheten om Boatwright´s minnesförlust, som var en världsnyhet, kan ha undgått hans gamla arbetskamrater i Stockholm.
      Fotot från nedan länkade artikeln visar Boatwright med en man som hjälper honom att montera dykhjälmen?

      ”Staff at Desert Regional Medical Center in Palm Springs discovered through their own work that Boatwright was a 3D graphic designer.
      Diving: Eva Espling submitted these photos, saying she knew Michael Boatwright in the 1980s. Boatwright, 61, is pictured in the diving helmet.”

      https://www.dailymail.co.uk/news/article-2399474/American-woke-speak-Swedish-goes-Europe-regain-memory.html

      1. Signaturen Manbar har i ett par kommentarer skrivit om en man som rapporterats ha drabbats av en långtgående form av minnesförlust. Jag fick nu (24/1) en ytterligare kommentar där Manbar försöker knyta omständigheter i fallet till Palmemordet, bland annat med utpekande av en namngiven person på ett sätt som antyder att personen är djupt inblandad. Den publicerar jag inte.

        Jag har under årens lopp fått del av ganska många tips om namngivna personer som enligt uppgiftslämnarna skulle kunna ha en roll i Palmemordet. Något eller till och med några av dessa tips kan givetvis ha relevans, sannolikheten talar dock för att de allra flesta är spekulationer utan grund.

        Jag tar gärna emot sådana tips och ibland leder det till att jag skriver något. Det kan också hända att jag föreslår uppgiftslämnarna att gå vidare till Palmeutredningen och – om de så önskar – att jag hjälper till att förmedla tipsen dit.

        Men jag anser att jag har ett eget ansvar för vad jag för vidare. Och jag publicerar inte utan mycket starka skäl uppgifter där identifierade personer pekas ut som misstänkta i Palmemordet eller i andra allvarliga sammanhang. För att jag ska göra en sådan publicering krävs att en av tre förutsättningar är uppfyllda:

        • antingen att misstankarna redan är kända (som t ex i fallet med Christer Pettersson) och inte ens då går jag alltid ut med namnet (vilket jag t ex inte gjort i fallet med Skandiamannen);

        • eller så har jag gjort egna undersökningar där jag kommit fram till att det finns en rimlighet i påståendena – och även då är det mycket som talar för att jag anonymiserar de personer som pekas ut;

        • eller så gäller det fall där varken personerna själva eller deras nära anhöriga är i livet.

        Det kan förstås vara trist att inte få del av alla detaljer i olika spännande teorier. Men jag tror att jag kan få förståelse från de läsare som orkar föreställa sig vad det skulle innebära om de själva eller någon som står dem nära skulle bli utpekade på min blogg för att vara inblandade i Palmemordet. Det finns vid det här laget rätt mycket folk som råkat ut för sådana anklagelser, inte hos mig men i andra forum. Och de flesta har gissningsvis inte mått så bra av det. För mig återstår det att hantera min egen roll i diskussionen så ansvarsfullt jag kan.

        De av er som har något att berätta av mer känsligt slag kan kontakta mig direkt så får vi diskutera hur den informationen bäst kan hanteras. Ett av alternativen är att jag ger lite råd om hur man kan skriva en bloggpostning med hänsyn taget till det jag diskuterat ovan.

  6. Jag tackar för ditt svar.
    Ett viktigt påpekande från min sida är att jag inte pekade ut någon som skulle vara Olof Palme´s mördare.
    Jag hänvisade till de vittnen som såg en man utanför biografen, även vittnesmål från en gata nära Sveavägen på kvällen 860228 och en tidigare händelse 1985.

    Det befann sig personer i Sverige 1985/86 som hade gjort sin militärtjänst i Vietnam 1972 på USS Midway.
    Olof Palmes uttalandet var kort och kritiserade USA:s bombningar av Hanoi julen 1972.
    ”Operation Linebacker” ”The December Raids” ”The Christmas Bombings”
    Citat:
    ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr.
    Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.
    Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
    Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

    https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Linebacker

    https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Linebacker_II

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

  7. Citat:
    ”Uttalandet väckte enormt uppseende, även i USA och övriga världen. Långt mer än föregående svenska manifestationer av Palme och andra uppmärksammades saken av de krigförande. Det här gick helt enkelt inte att tiga ihjäl. President Nixon, som redan tidigare privat brukat kalla Palme ”that Swedish asshole” var rasande. Efter några dagars brevväxling och diplomatiska palavrer blev resultatet att de diplomatiska förbindelserna i praktiken bröts. USA drog ytterligare ner sin diplomatiska representation i Stockholm. Sveriges nye ambassadör förklarades icke välkommen till Washington.

    Många ansåg som sagt redan då uttalandet alltför hårt. Vi har senare sett än värre övergrepp i internationella tvister. Men kritiken mot bombkriget var som framgått stark också från USA:s allierade i Nato. I tredje världen var ursinnet allmänt. I Sverige ledde krisen till en namninsamling mot terrorbombningarna som alla partier ställde sig bakom, till och med Moderaterna, om än förmodligen något motvilligt. Men ändå: det ledde till att även moderatledaren Gösta Bohman långt efteråt haft sin bild uppsatt bland vänner till den vietnamesiska saken i revolutionsmuseet i Hanoi! Insamlingen fick 2,7 miljoner underskrifter – svenskt rekord för sådana aktiviteter.

    Internationellt ökade Palmes initiativ ytterligare hans och Sveriges anseende, särskilt bland tredje världens stater. Till det bidrog väl också att utvecklingen tycktes ge honom rätt. USA tvingades av världsopinionen faktiskt att inom en månad helt avbryta stridshandlingarna mot Nordvietnam samt börja förbereda ett ensidigt tillbakadragande av de egna trupperna även från Sydvietnam inom 60 dagar. Bomberna slutade falla, kriget gick hastigt mot sitt slut. Att Sveriges och Palmes ingripande betydde mycket som tungan på vågen och för att skapa den världsopinion som framtvingade detta är ovedersägligt.

    På sistone tycks det faktiskt som om vi åter börjat inse det även i Sverige.

    Göran Hägg är författare och docent i litteraturvetenskap.”

    http://spraktidningen.se/blogg/goran-hagg-olof-palme-och-julbombningarna

    Citat:
    ”The North Vietnamese government complained that the U.S. had ”carpet-bombed hospitals, schools, and residential areas, committing barbarous crimes against our people”, citing the bombing of Bach Mai Hospital on 22 December and Kham Thien street on 26 December which they claimed had killed 278, wounded 290, and destroyed more than 2,000 homes. In total, Hanoi claimed that the raids killed 1,624 civilians.

    Both the Soviet Union and China denounced the bombing, while some Western countries also criticized the US operation. In a famous speech, Olof Palme, the Prime Minister of Sweden, compared the bombings to a number of historical ”crimes” including the bombing of Guernica, the massacres of Oradour-sur-glane, Babi Yar, Katyn, Lidice and Sharpeville, and the extermination of Jews and other groups at Treblinka, and said that ”now another name can be added to this list: Hanoi, Christmas 1972”. In response to his protests, the U.S. withdrew their ambassador from Sweden and told Stockholm not to send a new ambassador to Washington.

    The newly elected Prime Minister of Australia, Gough Whitlam, whose country had pushed America to expand the war, angered the Nixon administration by criticizing the bombings in a letter to the U.S. President, chilling United States-Australia relations until Whitlam’s dismissal in 1975.[99] In the U.S., Nixon was criticized as a ”madman”, and some of the people who supported Operation Linebacker I,[who?] questioned the necessity and unusual intensity of Operation Linebacker II. Newspaper headlines included: ”Genocide”, ”Stone-Age Barbarism” and ”Savage and Senseless”

    https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Linebacker_II

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.