Löser Lisbeth Salander den gamla mordgåtan från Dekorimahörnan?

Författaren Jan Stocklassa utgick från Stieg Larssons research om Palmemordet för att själv hitta fram till lösningen. En spännande bok, men författaren snubblar i ett viktigt avseende, menar Gunnar Wall i den här recensionen.

VISST ÄR DET EN UPPLEVELSE att läsa Jan Stocklassas Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Det är spännande att följa författaren på mötena med flera av de mystiska personer som figurerar i mordgåtan. Och det är ingen tvekan om att boken bidrar med fascinerande och relevant kunskap om olika bitar i det olösta pusslet.

Så en bra bit på vägen är det bara att applådera – här är ännu en Palmebok som den intresserade absolut inte bör hoppa över. Men samma bok har också ett stort problem inbyggt, ett problem som inte är synligt i dess fulla vidd under en hastig genomläsning.


Jan Stocklassa: Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet. Bokfabriken.


Jag missade det i alla fall delvis själv i somras. Då var jag sysselsatt med att läsa manuset på uppdrag av Jan Stocklassas förlag. Mitt jobb var att leta faktafel så att sådana skulle kunna åtgärdas innan boken gick i tryck. Det var inte Jan Stocklassas egen research på fältet jag skulle detaljgranska, utan mitt fokus skulle ligga på bakgrundsdelarna som mestadels fanns i bokens första halva.

Det jobbet var inget större problem. Förstås fanns det en hel del slutsatser jag inte var överens med författaren om, till exempel vilken vikt man skulle lägga vid olika vittnesmål från mordplatsen och hur de skulle tolkas. Men sådant lämnade jag därhän under arbetet, det var inte min sak att tala om vad Jan Stocklassa borde tycka. Inte i det sammanhanget i alla fall. För min del var det tillräckligt om ännu en författare som ambitiöst studerat viktiga aspekter av mordgåtan kom fram med resultaten av sitt slit utan att texten drogs ner av onödiga missar.

Nu har jag läst boken i lugn och ro efter utgivningen. Och jag tycker mig alltså se att författaren har kommit fel på ett lite värre sätt än vad jag tidigare uppfattat.

Jag vill inte påstå att hans speciella misstag gör boken mindre intressant. Kanske tvärtom, om man så vill. Däremot leder det enligt min uppfattning till att han förirrar sig in i en återvändsgränd när det gäller mordgåtans lösning.

Vi återkommer till det.

Men låt oss börja med det som är så uppenbart lyckat.

Först och främst, naturligtvis, är själva idén lysande – att låta Stieg Larsson så att säga återkomma till livet. Jan Stocklassa tecknar med detaljrikedom den världsberömde författarens engagerade försök att komma tillrätta med Palmemordet under de tidiga dagarna, veckorna och åren efter händelsen.

Det är bra berättat. Och även om det inte hade varit det skulle det bli intressant läsning ändå bara genom själva ämnet. Det handlar ju om en skribent som blivit legendarisk genom sitt internationellt extremt framgångsrika deckarskrivande. Och självklart är det en upplevelse att få vara med när Stieg Larsson ger sig i kast med en detektivgåta på riktigt.

Till det kommer förstås att legenden om Stieg Larsson blivit särskilt stor genom en välkänd sorglig omständighet: att författaren avled alldeles innan han blev berömd, innan hans tre böcker om superhjältinnan Lisbeth Salander inledde sitt segertåg över världen.

Stieg Larssons tre deckare om Lisbeth Salander låg på första, tredje och femte plats på bokförsäljningslistorna i USA i augusti 2010.

Och ovanpå allt detta: tvisten om hans jättelika arv, en tvist som inte minst gällt den ideella upphovsrätten till hans författarskap.

Vi känner till resten också: filmatiseringarna av hans böcker och hur förlaget fått tag i en annan författare som fortsatt att producera Lisbeth Salanderböcker.

Och förutom denna närmast sagolika kombination av sprudlande glitter och sorglig svärta ramas berättelsen om Stieg Larsson in av något avsevärt mer handfast som i alla fall är känt i Sverige: hans avgörande insatser för uppbygget av den antirasistiska stiftelsen Expo som ger ut en tidskrift med samma namn.

Berättelsen om Stieg Larsson och Expo finns sammanfattad i dokumentärfilmen Mannen som lekte med elden som kom 2018 och som Jan Stocklassa varit involverad i under arbetets inledande skeden.

Men Stieg Larssons research kring Palmemordet har hittills varit en mer okänd del av hans liv än allt detta andra.

Så det är klart att här ligger en story. Och Jan Stocklassa kom på idén att berätta den.

För min del var jag väl medveten om Stieg Larssons intresse för gåtorna kring statsministerns död på den tiden då Stieg ägnade sig åt saken, under det sena 80-talet. Jag arbetade då på den socialistiska veckotidningen Internationalen där jag skrev mycket just om Palmemordet. Stieg som arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå skrev också åt Internationalen på fritiden – dock om andra ämnen.

Men jag minns ett tillfälle när han bad att få träffa mig för att prata om dådet på Sveavägen. Han var lite hemlighetsfull inför mötet. Vi sågs på ett café på Vasagatan och han hade med sig några dokument som handlade om den före detta officeren Bertil Wedin, en Palmefientlig personlighet på den yttersta högerkanten som före mordet flyttat till den turkiskockuperade norra delen av Cypern.

Bland de dokument Stieg visade mig fanns kopior på sidor ur Wedins pass som bland annat visade att han varit i Sydafrika ett år före Palmemordet. Stieg ville inte berätta hur han fått tag i dem, men jag tyckte mig förstå att någon med hjälp av hemlighetsfulla metoder skaffat sig tillgång till handlingarna i Wedins bostad på Cypern.

Med andra ord tycktes Stieg på något sätt stå i förbindelse med kretsar som hade mer eller mindre professionell koll på Wedin. Och det var begripligt att det var känsligt. Han bad mig att inte skriva om saken och det gjorde jag inte heller.

Några egentliga bevis för att Wedin var inblandad i mordet hade Stieg inte visat upp för mig. Men det hindrade inte att jag, precis som han, tyckte att den Palmefientlige exilsvensken var intressant.

Det tycker jag fortfarande. Och det finns ett antal skäl till det.

Bland annat för att Wedin faktiskt kommit från en bakgrund som involverade högst etablerade kretsar. Cypernsvensken har själv framhållit att han på 60-talet ledde en informationsbyrå som som var knuten till det svenska privata näringslivet och som startats på initiativ av ingen mindre än Marcus Wallenberg.

Det har förvisso funnits flera företrädare för denna berömda finanssläkt som burit namnet Marcus. Men här talar vi alltså om den mäktige bankman och företagsledare som levde 1899-1982 och som under årtionden helt enkelt var den självklara symbolen för den svenska kapitalismen, någon som alla kände till.

Arbete med information på Wallenbergs uppdrag låter som en nog så salongsmässig verksamhet. Wedin hade också annat som lät snyggt på en CV: en bakgrund som militär med löjtnants grad, bland annat med placering vid en av de centrala staberna. Och han hade även tjänstgjort i FN, både i Kongo och på Cypern.

Men under de här åren var samme Wedin dessutom en centralfigur inom den svenska extremhögern. Han var aktiv inom den skandinaviska delen av World Anti Communist League. Och han hade kopplingar till svenska grupper som Kommittén för ett Fritt Asien och Demokratisk Allians – vi talar här om organisationer som gjort sig kända för att backa upp USA:s krigföring i Vietnam även sedan den stora majoriteten av den svenska opinionen tagit kraftigt avstånd från kriget.

Med tiden utvecklade Wedin också nära kontakter med företrädare för den sydafrikanska regimen, bland annat genom att förse dem med information om apartheidmotståndare.

Själv hävdar han – nu som tidigare – att han bara sysslade med laglig verksamhet i de sammanhangen. Men under det tidiga 80-talet ställdes han inför rätta i London, anklagad för delaktighet i ett inbrott som var riktat mot motståndare till den sydafrikanska regimen.

Wedin blev frikänd. Det blev dock inte en senare mycket beryktad medåtalad vid namn Peter Casselton. Denne var en av de sydafrikanska agenter som under det sena 90-talet kom att bli utpekad för direkt inblandning i Palmemordet.

En tid efter frikännandet i London – men då Palme fortfarande var i livet – höll Wedin en presskonferens där han beskrev sina politiska målsättningar. Bland annat sa han:

Jag arbetar emot Olof Palme och svenska regeringen. Det sker i samarbete med underrättelsetjänsten i skandinaviska länder. Jag ser som en viktig uppgift att arbeta mot Olof Palme. Säpo och svensk militär står i klart motsatsförhållande till sin egen regering. (Poutiainen: Inuti labyrinten, sid 726.)

Det här ger en del av konturerna kring den man som Stieg Larsson samlat på sig dokumentation om.

För min del hoppades jag förstås att Stieg skulle komma vidare med sin research om den mystiske exilsvensken. Men själv hade jag andra infallsvinklar som jag ägnade mig åt då. Och vårt möte ledde inte till något samarbete kring en kartläggning av Wedin.

I Jan Stocklassas bok dyker de upp, de där dokumenten som Stieg visat mig. Det framgår att han hade fått tillgång till dem genom sin bekant Gerry Gable, chefredaktören på Searchlight – en brittisk antirasistisk tidskrift som kom att bli en förebild för svenska Expo.

Och i en PM (återgiven av Stocklassa) som Stieg skrev om Wedin under 1987 framgår det hur Stieg kommit att få tillgång till dokumenten. Den som snappade upp dem var en gammal bekant till Wedin som tidigare hört hemma i extremhögern men som sedan blivit liberal. Denne bekant hade sedan många år fungerat som agent för den brittiska underrättelsetjänsten MI6 (sammanhanget antyder att det rör sig om en regelbunden uppgiftslämnare, inte om någon MI6-anställd.) Han kom att träffa Wedin och den senare trodde att hans bekant från förr fortfarande var en likasinnad. MI6-agenten hade utnyttjat tillfället och försett sig med information som han sedan lämnat vidare till Gable – och så hade den gått vidare till Stieg och för övrigt även nått Palmeutredningen.

Bland mordutredarna visste man tämligen väl vem Wedin var redan innan man fick den här informationen. Hans namn hade tidigt dykt upp genom uppgifter från annat håll. Redan i mars 1986 hade Abdul Minty lämnat upplysningar till utredarna om möjlig sydafrikansk inblandning i mordet och specifikt också om Bertil Wedin.

Minty var en sedan många år välkänd sydafrikansk apartheidmotståndare och hade bland annat arbetat med internationell bojkott av rasistregimen i idrottsliga sammanhang. Vid tiden för Palmes död var han chef för den Oslobaserade organisationen World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa. Organisationen försåg löpande FN:s säkerhetsråd med information om brott mot FN:s vapenembargo mot Sydafrika. Det kan tilläggas att efter apartheidregimens fall har Minty haft ett antal tunga diplomatiska uppdrag för sitt land.

Den information som Minty gav Palmeutredarna om Wedin hade att göra med vad Cypernsvensken sysslat med i London i samband med åtalet. Och Minty betonade särskilt att Wedin hade haft samröre med den sydafrikanske superspionen Craig Williamson..

Williamson hade tidigare framgångsrikt infiltrerat IUEF, en organisation i Genève som arbetat med motstånd mot apartheid och som letts av svensken Lars-Gunnar Eriksson. Han kom snart att bli en centralt placerad person i de sydafrikanska hemliga tjänsterna och hans namn har med tiden ihärdigt återkommit i tips till Palmeutredarna.

Informationen från Minty kom med tiden att följas av en hel rad tips om Cypernsvensken och framför allt om hans nära samröre med Sydafrika.

Det är lätt att tycka att Wedin  borde ha blivit hörd av Palmeutredarna tämligen omgående. Men så skedde inte – långt därifrån, som vi snart ska se. En orsak till att saken drog ut på tiden skulle förstås kunna ha varit att han förvisso inte var alldeles lätt att få kontakt med för svensk polis: han var – och är fortfarande – bosatt på den turkiskt kontrollerade norra delen av Cypern. Men 1987 kontaktade han faktiskt själv Palmeutredarna per telefon (!) och ställde frågor om ett brev som han påstod sig ha skickat till utredningen och som han inte fått något svar på.

Granskningskommissionen som långt senare tittade närmare på utredningsmaterialet om Wedin i samband med sin genomgång av Sydafrikaspåret konstaterade – med viss häpnad, förefaller det som – att polisen inte tog tillfället i akt att ställa några egna frågor till Wedin. Vid det laget fanns det definitivt så mycket uppgifter om honom hos utredarna att det varit naturligt om de utnyttjat tillfället när han hörde av sig.

Först i oktober 1996 – tio år efter mordet – då Sydafrikaspåret seglat upp som en internationell nyhet tog Palmegruppen telefonkontakt med Bertil Wedin för att ställa frågor. Wedin svarade genom att för egen del fråga varför utredarna inte kontaktat honom tidigare. Han hävdade att han i olika omgångar försökt lämna uppgifter om mordet men att olika myndighetsföreträdare vägrat att ta emot den. (Det tycks verkligen som om den saken stämmer, vi återkommer till det.)

Därefter hade det följt en diskussion mellan Palmegruppen och Wedin om möjligheterna för ett sammanträffande då han skulle kunna höras. Enligt kommissionen ställde Wedin hela tiden upp olika villkor för ett sådant möte och till sist, sommaren 1997, hade kontakterna runnit ut i sanden.

Med tanke på att mordgåtan fortfarande är olöst och att frågorna kring Sydafrikas möjliga roll ligger kvar kan man definitivt tillåta sig att bli förvånad över att utredarnas ambitioner att höra Wedin i många år framstått som högst bristfälliga.

Och det framstår som lite tveksamt om det verkligen varit särskilt svårt för dem att få kontakt med honom. Aftonbladet citerar 5 november 2018 (betalvägg) ett mail som tidningen då fått från Wedin. Där skriver han:

Svensk polis och UD-personal har under 32 år haft en stående inbjudan till mitt hem på Cypern för att ställa frågor och granska och kopiera mitt bevismaterial. Min fru och jag har även erbjudit gästrum så att besökare kan stanna en tid.

Till sist tycks dock något ha hänt: i samma Aftonbladsartikel redovisas uppgifter som tyder på att det då kommit en attitydförändring från mordutredarnas sida och att Palmeåklagaren Krister Petersson under 2018 gjort vad som framstår som allvarliga försök att höra Wedin. Tidningen hade tagit del av ett mail från åklagaren till Wedin, skickat i september samma år, där det heter:

Ett namn som ofta dykt upp – i alla fall i den offentliga debatten – är ditt. Då i samband med kontakter med Sydafrika. Det vore bra att försöka få din version av dessa uppgifter för att kunna avfärda eller bekräfta exempelvis sydafrikanska intressen i mordet.

Vad dessa knappt halvårsgamla kontakter mellan Petersson och Wedin kan ha lett till är inte känt. Men kanske är det nu slut på det långvariga och lite märkliga ointresset från utredarnas sida när det gällt att höra Cypernsvensken.

Möjligtvis var det så att Petersson bestämde sig för att till sist försöka ta itu med frågetecknen kring Wedin när han fick klart för sig att Jan Stocklassas bok var på väg ut.

Stocklassa hade nämligen tagit på sig den högst legitima uppgiften att närmare undersöka vilken roll Wedin kunde ha spelat i samband med Palmemordet – vilket ju onekligen skulle kunna aktualisera hur utredarna mer eller mindre dribblat bort frågan år efter år.

När det gäller möjliga sydafrikanska kopplingar till mordet är förvisso Stocklassa inte den ende som rotat. Journalisten Anders Hasselbohm och filmaren Boris Ersson är två av dem som gjort viktig research i det ämnet.

Men Stocklassa fokuserade särskilt på Bertil Wedin och såg till att träffa honom för en lång intervju. Denne lät sig övertalas att prata och deras samtal kom att sträcka sig över flera dagar. Och skildringen av Stocklassas möte med den mystiske mannen på norra Cypern är utan tvekan ett av bokens mest intressanta avsnitt. (Det har funnits redovisat tidigare i Svenska Dagbladet, men inte alls lika utförligt.)

Jan Stocklassas intervju med Wedin presenterades ursprungligen i hans och Ola Billgers artikelserie om Palmemordet i Svenska Dagbladet 2014. Bild från tidningens förstasida 26 februari det året.

I dessa samtal medgav Wedin utan vidare att han haft nära kontakter med Craig Williamson. Samtidigt förnekade han att han själv fungerat som sydafrikansk agent. Han hade bara samlat information, ”som vilken journalist som helst”.

Den reservationen från Wedins sida hindrade inte att han samtidigt ville ge Stocklassa intrycket att han varit en formidabel superstjärna när det gällde underrättelseverksamhet. Han påstod till exempel att han på egen hand i slutet av 70-talet kartlagt sovjetiskt spionage på amerikanskt territorium. Det hade han fått i uppdrag att göra, hävdade han, av en liten hemlighetsfull underrättelseorganisation som bestod av personer med bakgrund i CIA och dess brittiska motsvarighet MI6.

Och så tillfogade han dramatiskt:

När jag var klar med mitt uppdrag ville CIA ha rapporten direkt från mig, men jag gav den till [den brittiske journalisten och underrättelsemannen Brian] Crozier som personligen överlämnade den till Ronald Reagan, vars kommentar var: ’Det här kommer ta död på Sovjetunionen.’

Med andra ord: ska man ta Wedins ord bokstavligt så låter det närmast som om det var han som vann det kalla kriget åt väst.

När det gällde mordet på Olof Palme sökte han dock inte motsvarande ryktbarhet när han samtalade med Stocklassa. Han förnekade tvärtom kategoriskt att han ingått i en komplott mot den svenske statsministern.

Det har också funnits ett annat återkommande påstående om Wedin, nämligen att han spelat en viktig roll i att i utredningen plantera något som sedan länge brukar betraktas som ett rent villospår: PKK-spåret.

Vi lämnar nu för en stund hans samtal med Stocklassa för att titta på bakgrunden till det påståendet.

Wedin bodde alltså på norra Cypern – i en statsbildning som inte erkänns av något annat land än Turkiet – och hade gjort det sedan en kort tid före Palmemordet. Hans ovanliga val av bostadsort och hans bakgrund i underrättelseverksamhet pekar onekligen på möjligheten av att han haft goda kontakter med turkiska myndigheter.

Vid tiden för Palmemordet befanns sig Turkiet sedan några år i militär konflikt med den kurdiska organisationen PKK. Bakom stridigheterna låg frågan om den kurdiska minoritetens nationella rättigheter. Förtrycket av kurderna var, och är, en känslig fråga för Turkiet. Från Ankaras synvinkel var det därför viktigt att vinna striden om den europeiska opinionen. Det fanns med andra ord ett stort och påtagligt intresse från turkisk sida att utmåla PKK som samvetslösa terrorister. Kunde den kurdiska grupperingen knytas till mordet på en västeuropeisk politisk ledare vore mycket vunnet i det avseendet ur regimens synvinkel.

Den stora turkiska dagstidningen Hürriyet publicerade i september 1987 en hel serie artiklar författade av en av tidningens korrespondenter, Mehmet Ali Yula.

Denne var stationerad i Frankfurt men hade tidigare bott åtskilliga år i Sverige och arbetat på riksradions turkiska redaktion. Där hade han till sist fått problem på grund av sina starka sympatier för militärjuntan i sitt hemland. Som journalist på Hürriyet blev han i stället lanserad som expert på Palmemordet och fick ett väl tilltaget utrymme att driva tesen att det var PKK som utfört det.

I artikelserien ger Ali Yula en detaljerad beskrivning av hur mordet på Olof Palme förberetts och utförts. Det heter att uppgifterna bygger på vad svenska Säpo kommit fram till.

Artiklarna går i korthet ut på följande: beslutet om mordet togs vid ett hemligt möte i Damaskus. På mötet deltog PKK:s generalsekreterare Abdullah Öcalan och den övriga högsta PKK-ledningen samt två iranier, två syriska underrättelsmän och en syrisk diplomat. PKK:s motiv att mörda Palme var att denne skadat organisationen, bland annat genom att inte ge Öcalan inresevisum till Sverige.

Öcalan fastslog formellt beslutet i en hemlig avrättningsorder. Den gick med kurir till Västtyskland och där började en utvald grupp förbereda mordet.

Ett mordkommando reste sedan till Stockholm, utförde dådet, gömde sig i Sverige i tre veckor och lämnade slutligen landet med hjälp av falska pass. I sina artiklar publicerar Ali Yula namn på flera personer som ska ha deltagit i attentatet.

Jan Stocklassa nämner i sin bok kortfattat journalistiken i Hürriyet och utgår från att Wedin på något sätt legat bakom artiklarna, dock utan att argumentera särskilt kring det.

Tesen om Wedins inblandning i PKK-spåret presenterades däremot mer utförligt i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna. Boken är en sammanställning av den artikelserie som journalisterna Håkan Hermansson och Lars Wenander skrev i tidningen Arbetet 1987. Ett centralt tema i boken är att Palme var hatad av svenska och internationella högerextremister. Det framgår som hastigast av bokens förord att det var Stieg Larsson som stått för mycket av researchen om dessa högerextremister. Och Stiegs roll i det sammanhanget blir än tydligare i Stieg Larssons arkiv.

I Arbetetjournalisternas bok heter det:

Den turkiske journalisten Ali Yala [ska alltså vara Ali Yula, GW:s anm.] skriver i sin tidning Hürriyet att han för 40 000 västtyska mark köpt information med innebörden att fem namngivna medlemmar ur PKK begått mordet på Olof Palme med hjälp av en sjätte person, en svensk. /…/

Vad säger journalisten om sin källa? Han säger följande:

Källan har gett honom namn på fem kurder och nämnt den sjätte, utan att kunna identifiera personen, en svensk.

Källan har kontakt med svenska Säpo. Mycket nära kontakt till och med, men han finns inte inom Säpo.

Om källans nationalitet säger turken Yala att ’jag vill inte påstå att han är svensk. Däremot vill jag inte heller påstå att han är utlänning.

Hermansson/Wenander skriver därefter:

Låt oss sedan jämföra denna historia med en annan. Och se om vi efter den jämförelsen förnimmer den omisskännliga lukten av rövarhistoria, medveten desinformation eller rent av profitbegär. Eller kanske en förening av samtliga dessa odörer, nu så välbekanta i mordets efterbörd.

Och så går de in på uppgifter som alldeles tydligt handlar om Bertil Wedin:

Klockan 15.00 tisdag den 29 april 1986 ljuder telefonen hos sekreteraren till en hög tjänsteman vid svenska utrikesdepartementet. En man som säger sig ringa från den turkiska norra delen av Cypern uppger sitt namn och vill tala med UD-tjänstemannen. Denne är inte intresserad när han får höra vem det är. Sekreteraren ger den uppringande det något avsnoppande beskedet att denne inte nu och heller inte framgent är någon UD-mannen önskar tala med.

Mannen i telefonen säger då: Jag har hittat sex eller sju medlemmar i ligan som mördade Olof Palme. Jag vill ha hjälp att få ett nytt svenskt pass. Jag har kontakt med Säpo och arbetar för dem i mordärendet. Jag kommer inom kort till Skandinavien.

Hermansson/Wenander övergår sedan till att beskriva mannen som ringde UD, dock utan att beskriva hans namn. För den initierade är det klart att det handlar om Wedin.

Episoden med samtalet från Cypern till UD-mannens sekreterare går för övrigt igen i en artikel som Bertil Wedin själv skrivit i tidskriften Contra nr 5 1996. Contra är en publikation som getts ut sedan 1974 och som brukar betecknas som högerextrem. Efter Palmemordet blev tidskriften uppmärksammad för att ha publicerat en bild av en måltavla med Olof Palmes ansikte inlagd. I Wedins artikel heter det:

Från Cypern ringde jag /…/ till UD och bad att få lämna mina uppgifter om statsministermordet till Pierre Schori, som nu var kabinettssekreterare. Denne svarade mig genom sin sekreterare:

–Din information kommer aldrig att mottagas, varken nu eller någonsin senare.

Wedin skriver i sin artikel i Contra att han sammanställt ett stort material med resultat av undersökningar som han själv gjort om Palmemordet. Enligt artikeln var hans slutsats att det var sovjetiska intressen som låg bakom dådet och att det var det han velat tala om för svenska myndigheter – men att dessa valt att inte vilja lyssna. Han förnekar samtidigt bestämt att det var han som legat bakom PKK-spåret. Han hade, skriver han, inget att göra med Hürriyets artikelserie, hade inte samlat på sig några uppgifter om PKK och hade inte haft förbindelser med turkisk säkerhetstjänst.

I Contra-artikeln hävdar Wedin att påståendena om att han skulle ha legat bakom utpekandet av PKK i själva verket är uttryck för ”en omfattande, statssubventionerad publicitetskampanj” riktad mot honom själv. Han preciserar: ”Desinformationskampanjen har förts i Arbetaren, Arbetet, Ord och Bild, Proletären, Svenska Dagbladet, material från TT, Sveriges Radios Kanalen och tidningen Vi.”

Vad hände då med den utredning som han påstår att han gjort, den där han pekade ut Sovjetunionen? I artikeln hävdar Wedin att materialet blev stulet från hans bostad på Cypern medan han låg på sjukhus 1987 utan att han kunnat lämna det vidare till svenska myndigheter. Ett liknande öde hade, hävdas i samma artikel, drabbat en text som Wedin skrivit före Palmemordet, en artikel som enligt honom handlat om sovjetiska hemliga aktiviteter i Sverige. Den hade stulits från hans hem i England sommaren 1985.

Den bild han målar upp av sig själv är onekligen att han drabbats av svårartad förföljelse. Han skriver också att han tyckt sig förstå att syftet från de konspiratörer som tog den svenske statsministerns liv hade varit att samtidigt utföra två mord i Stockholm den 28 februari, ett på Palme och ett på honom själv. Efter sin död skulle han, Wedin, bli syndabock för dådet mot den socialdemokratiske ledaren:

Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt – ett på statsministern och därefter ett, med kodnamnet ”Bröllop”, på en man som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom. Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han [Det vill säga Wedin själv. GW:s anm.] låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet.

Wedins artikel väcker ett antal frågor.

Var det till exempel så att han verkligen inte haft någon roll i att lansera mordscenariot som pekade på den kurdiska organisationen och som med sådan entusiasm togs upp av Hans Holmér?

När Wedin publicerade sin artikel tio år efter mordet var förvisso PKK-spåret diskrediterat och det är fullt förståeligt att han inte ville sammankopplas med det – vad som än kan ha varit sant om hans eget agerande.

Låt oss nu återvända till hans samtal med Jan Stocklassa, ännu ett antal år senare. Där hävdar han i alla fall att han på något sätt fått upplysningar om att det var en PKK-aktivist som skjutit Palme. Han säger bland annat så här om mördaren:

Helt kort så tror jag att det var en turkisk medborgare från det som jag senare fick veta heter PKK.

Wedin gör ett tillägg som återigen lyfter fram tankegången att han själv var utsedd som syndabock. Om mördaren säger han:

Han gjorde det på uppdrag av bland annat en kvinna från Östtyskland, som befann sig på Cypern för att skylla upplägget på mig.

Varianten att Palmemordet kan kopplas till såväl PKK som till Moskva och dess allierade är inget som varit specifikt för Wedin, kan det väl tilläggas.

Säpomännen Kegö och Barrling som hjälpte Ebbe Carlsson att driva just PKK-spåret var också mycket angelägna om att hitta kopplingar som skulle placera ett ansvar för Palmemordet bland ledarna i Sovjetunionen. För dem var det absolut inte frågan om att det ena skulle utesluta det andra.

Och i det sammanhanget kan det vara värt att notera att uppgifterna i Hürriyet om det påstådda Damaskusmötet där mordet konkret skulle ha planerats var en central del i den mordteori som Ebbe Carlsson själv lanserade i sina hemliga kontakter med politiker och ämbetsmän.

Bertil Wedin har förnekat att han skulle ha försett Ebbe Carlsson med underlag till PKK-spåret. Men han medger för Jan Stocklassa att han för all del brukade träffa på Ebbe under sin tid vid den informationsbyrå som startats av Marcus Wallenberg

Jag kände honom inte mer än andra som brukade gå på Operabaren eller på presskonferenser. Så vi sa hej. Och sen några fler meningar, det var så det var på den tiden.

Vad är sant då?

Ja, det finns knappast något som säger att det var just Wedin som hade formulerat underlaget till den konspirationsteori om en PKK-komplott som Holmér och Ebbe Carlsson torgförde. Fanns han med på ett hörn? Ja, det är högst tänkbart.

Vad som är värt att fundera kring är dock en fråga som Jan Stocklassa inte på allvar tycks ha försökt att pejla i sina samtal med Wedin eller på annat sätt: varför betedde sig representanter för svenska myndigheter, UD såväl som Palmeutredningen, på ett närmast besvärat sätt när Wedin ville kontakta dem?

Kanske har det att göra med att Stocklassa lite grann kapitulerat inför vad som blivit den mer eller mindre officiella historieskrivningen om Palmeutredningen.

Han skriver i sin bok:

De flesta trodde nog att förföljandet av den kurdiska befrielserörelsen PKK skulle upphöra efter att Holmér så snöpligt misslyckats med att få fram bevis i samband med Operation Alfa [det stora tillslaget i januari 1987, GW:s anm.] Men Holmérs och Ebbes intresse för PKK:s möjliga inblandning fortsatte eftersom de var övertygade om att det var lösningen på mordet.

I någon mån nyanserar han vad han skrivit genom att lägga till:

Om det berodde på en övertygelse om att någon inom organisationen verkligen var skyldig eller om det var en politiskt bekväm lösning är oklart.

Oavsett nyanseringen är det naturligt att tolka Jan Stocklassa som att Holmér och Ebbe Carlsson i alla fall inte allvarligt misstrodde teorin att PKK mördat Palme.

Men det är nog just vad de gjorde.

När jag själv talade med Ebbe Carlsson i början av 1991, inför den väntande rättegången i smugglingsmålet, var Ebbe tämligen tydlig på en punkt – att Palmeutredningen var indränkt i lögner.

Låt mig citera från min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, sid 41:

Jag hade berättat för Ebbe att jag skrev på en bok som bland annat tog upp hans egen ”affär”. Och jag frågade om han trodde att någon lurat honom under resans gång.

Ebbe började med att mumla något om att han nog inte blivit särskilt lurad. Så fortsatte han med sitt mest karakteristiska sätt att tala, det som lät som om varje stavelse bar med sig ytterst viktig och dramatisk information:

– Eftersom jag inte är journalist lever jag inte i föreställningen att alla talar sanning. Alla som rör sig i en miljö med brottslighet och terrorism där man mördar statsministrar, alla som rör sig i den miljön ljuger. Det är grundhypotesen.

Jag ville vara säker på att inte ha missuppfattat honom, så jag frågade om det också innefattade säpofolk, statsråd och höga poliser.

– Ja, i högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det?

För att jag inte skulle missa budskapet tillade Ebbe:

– Man ska inte föreställa sig att det här kan utredas ungefär som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är för stora intressen som står på spel.

Sedan Ebbe blivit en icke önskvärd person i politiska kretsar kunde han inte avhålla sig från en viss uppriktighet på den här punkten: för honom var ljugandet en självklar del av all maktutövning och det beredde honom ett tydligt nöje att påpeka det.

Så långt Ebbe Carlsson i Mörkläggning.

Ebbe Carlsson i TV-sänt KU-förhör den 27 juli 1988.

Som jag ser saken – och det här har jag ägnat mycket tid – var såväl Holmér som Ebbe Carlsson fullt medvetna om att PKK-spåret var ett rent villospår. Däremot ansåg de att det var ett nog så praktiskt sådant.

Det här är inte platsen för att argumentera utförligt kring detta – det gör jag på många sidor just i Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Men ett av de tydliga tecknen på att de visste vad de gjorde var att Holmér – häpnadsväckande nog, kan man tycka – undvek att ta in hjälp från polisorgan som sysslade med terroristfrågor i andra stater i Europa.

Sanningen var förstås att om PKK – som var högst verksamma i flera europeiska länder och hade polisens ögon på sig var de än fanns – hade förändrat strategi till den grad att de börjat mördat höga europeiska politiska ledare, så hade det inte bara varit en sensation. Det hade också varit en fråga av högsta angelägenhetsgrad för polisens antiterroristenheter i en rad europeiska länder.

Men Holmér visade inget intresse för ett samarbete med sådana instanser.

Den parlamentariska kommissionen som granskade Palmeutredningen på 80-talet hörde ambassadören Vidar Hellners som var svensk kontaktperson med TREVI, EG-ländernas samarbetsorgan i terroristfrågor. Och då framgick det just att Hellners inte blivit inkopplad när det gällde Palmeutredningen. Den sköttes helt enkelt som om den inte hade minsta beröring med internationell terrorism, fastän PKK-spåret just byggde på att dådet var ett internationellt terroristmord.

Det kan tilläggas att inte heller någon annan anställd UD-tjänsteman hade knutits till utredningen. Holmér skötte i stället sina internationella undersökningar genom ett informellt arrangemang som fått grönt ljus i Rosenbad. Han anlitade den pensionerade toppdiplomaten Sverker Åström för sådana frågor. Denne kunde göra ganska mycket som han ville eftersom han inte hade någon formell ställning som begränsade hans agerande.

Och vad gjorde Åström? Åtskilligt. Ett exempel på hans verksamhet som är särskilt intressant här dök upp i tidningen IDAG hösten -90. Där publicerades en artikel som gick ut på att Åström med Rosenbads godkännande hade träffat turkiska diplomater. Dessa hade fungerat som ombud för säkerhetstjänsten MIT och lämnat ut såväl dokument som muntliga besked om PKK. Informationen hade Åström sedan lämnat vidare till Palmeutredningen. Från MIT:s sida ville man ha personuppgifter om kurdiska flyktingar i utbyte. I det läget hade det hela blivit lite känsligt för den svenska regeringen och ganska snart hade Åström fått avveckla samarbetet med turkarna.

Av detta och många andra skäl kan det ganska säkert sägas att bilden av Bertil Wedin som den som drog igång PKK-spåret inom Palmeutredningen åtminstone är en grav förenkling. Allt pekar på att det fanns starkare krafter som arbetade för att mordet skulle få sitt officiella uppklarande genom att den kurdiska organisationen pekades ut.

Visst kan Wedin ha varit en pusselbit i sammanhanget. Men han var i så fall en pusselbit som kanslihuset inte ville ha direktkontakter med – vad skulle han kunna häva ur sig om han började prata? Och kanske är det här vi hittar den ursprungliga förklaringen till att de tidiga mordutredarna sjabblade bort Wedin, han kan ha varit genant för dem själva.

I sin bok har Jan Stocklassa förvisso inte begränsat sig till att kartlägga den märklige mannen på norra Cypern. Han har också intresserat sig för den högerextrema miljö på svensk hemmaplan som Stieg Larsson ägnade sig åt att kartlägga. Framför allt har han fokuserat på Alf Enerström.

Liksom Wedin har Enerström figurerat länge i Palmeutredningen. Som Granskningskommissionen skriver kom det redan under den första månaden in ett drygt 15-tal tips om honom. (GrK sid 545.)

Enerström som var läkare och som hade en bakgrund i socialdemokratin var välbekant som hätsk Palmemotståndare långt före mordet – framför allt genom den serie ofta återkommande annonser som var undertecknade av honom själv och hustrun, skådespelerskan Gio Petré, och som publicerades i olika svenska dagstidningar. Enerström brukade beskriva sig som en riktig socialdemokrat till skillnad från Palme som han betecknade som maktgalen och illasinnad. Enligt Enerström var det därför nödvändigt att socialdemokrater som månade om landet såg till att rösta fram en borgerlig regering för att stoppa Palme.

I en annons från paret Enerström/Petré i Svenska Dagbladet den 8 april 1982 där de försvarade ett borgerligt förslag om att införa karensdagar i sjukförsäkringen hette det till exempel: ”Palme har än en gång visat att han är en destruktör och skadlig för arbetarrörelsen”.

Den 12 september samma år manade Enerström och Petré sympatisörer till KDS (nuvarande KD) som då befann sig utanför riksdagen att se till nationens bästa och rösta på något av de borgerliga partier som hade en chans att komma in. På det sättet kunde de hindra Palme från att få makten, vilket behövdes för att ”rädda Sverige” och stoppa landets utveckling mot ”ofrihetens och planhushållningens samhälle”.

En annons från Alf Enerström i Svenska Dagbladet 26 januari 1986, bara en månad före mordet.

Socialdemokraterna vann valet 1982 och Enerström/Petré fortsatte sitt korståg. Den 16 mars 1983 annonserade de och anklagade Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv) för att inte ta tillräckligt hård strid mot Palme. De skrev till exempel:

En av landets främsta politiker ringde oss våren 1980 och sade att Palme tänkte ingripa och sabotera avtalsrörelsen. Han sade ordagrant: Det finns nu bara Gio Petré och Alf Enerström som skulle kunna skrämma Palme att avstå från sin plan. Det var lätt att se. Palme var bara rädd för marginalväljarna och dem hade vi grepp om. Vi ringde till SAF och berättade vad vi visste och bad att få eller få låna pengar för att kunna agitera. Men SAF felbedömde och vägrade ställa upp. Vi har sedan dess talat med många berömda ekonomer och alla säger att Palmes sabotage kostade folkhushållet minst femtio miljarder om året. Palme bröt ner landet för att vinna val 1982. En teknik som vi känner från historien.

Enerström/Petré menade att SAF kunde ha kompenserat sin tidigare passivitet genom att stå på sig i avtalsförhandlingarna 1983 och därmed sätta stopp för Palmes planer. Det hade, skrev de, varit ”ett billigt pris för att få en tumör bortopererad för all framtid. Men Nicolin [SAF:s ordförande] fattade som vanligt ingenting.”

Det kan tilläggas att Nicolin brukade betraktas som politiskt stridbar representant för det privata näringslivets intressen. Men till skillnad från paret Enerström/Petré gick han inte så långt som att kalla Palme för en ”tumör”.

Hösten 1985 vann Palme valet än en gång. En månad före mordet, den 26 januari 1986, var det Enerström ensam som undertecknade en annons i Svenska Dagbladet. Där hette det:

Högkonjunkturen utnyttjades inte av regeringen utan Palmes valseger blev precis som vi förutspådde en tragedi för landets arbetare. Vi är nu raskt på väg mot öststatssocialism. Palme kastade ut några köttben till överklassen för att att man snällt skulle gå i fällan. Men alla miljonärer gjorde det inte. Vissa låter sig inte bluffas.

Det där sista var en antydan om att Enerström ansåg sig ha stöd från en del framträdande personer i näringslivet. (Det kan tilläggas att det vägde lite tyngre att vara miljonär då än det gör i dag. GW:s anm.)

Läst så här i efterhand kan Enerström visserligen framstå som lätt bisarr. Men betyder det att han hade fel när han förmedlade intrycket av att han hade stöd från ”miljonärer” som ville ha bort Palme?

Nej, han hade verkligen sina uppbackare. Och somliga av dem var högst välsituerade.

Lars Borgnäs berättar i sin bok En iskall vind drog genom Sverige om den kände fastighetsmäklaren Ragnar Bjurfors som efter riksdagsvalet 1985 fick besök av hustrurna till två ledande män inom svenskt näringsliv. Det framgick att kvinnorna reste runt i Europa och bad svenska företagare om ekonomiska bidrag för att få bort Palme. Pengarna skulle gå till Alf Enerström. Bjurfors var för sin del inte intresserad. (Borgnäs sid 175).

Borgnäs talade själv med Enerström efter mordet. Denne berättade att han blivit uppsökt av personer som inte kommit med bidrag utan i stället bett honom om pengar för att finansiera en operation för att få bort Palme med våld. Enerström påstod att han hade fått flera sådana förfrågningar från 1982 och framåt.

Enligt Enerström hade det låtit som om det funnits en konkret plan: ”De sa ’Vi har 500 man varav 250 kan besätta radiohuset och 250 kan besätta Rosenbad’”.

Borgnäs undrade vad de här personerna ville göra med Palme.

Enerström: ”Förmodligen skjuta honom. Det var ju det de gjorde.”

Till Borgnäs sa Enerström att han motsatt sig sådana metoder. Och han hade också rapporterat om dessa samtal till en namngiven intendent på Säpo som lovat återkomma, men inte hade gjort det. (Sid 354-355.)

När det gällde Enerström var Palmeutredarna ganska tidigt uppenbart mer alerta än de var när det gällde Bertil Wedin. Visserligen hade Hans Holmér den 1 april 1986 beslutat att det inte fanns några skäl för polisen att bevaka Enerström och hans hustru. Och två veckor senare beslutade Säpo att den undersökning av paret Enerström/Petré de inlett kort efter mordet var avslutad eftersom man inte hittat något som pekade på att de kunde vara inblandade.(Granskningskommissionen sid 546.)

Men tips om Enerström fortsatte att strömma in till Palmeutredarna. Bland annat kom det i maj 1987 in ett brev som han skrivit till en kriminalinspektör. Brevet ingick i utredningen av en anmälan mot den stridslystne läkaren som en granne gjort. I brevet hette det bland annat: ”Palme skrev under sin egen dödsdom när han tog min son /…/ ifrån mig.” Det var en hänsyftning på att Enerström förlorat vårdnaden av sonen efter ingripande från de sociala myndigheterna. I samma brev skämtade Enerström om att den vid det laget döde och begravde svenske statsministern ”som alla vet blivit en jordnära politiker”.

Palmeutredarna konstaterade att Enerström var ägare till flera vapen och under några månader våren och sommaren 1987 bedrev de spaning mot honom. I juni det året försökte spaningsledningen få tillstånd att avlyssna Enerströms och Petrés telefon samt också telefonen till en av Enerströms vänner, den man som i Jan Stocklassas bok kallas Jakob Thedelin.

Palmeåklagarna gick dock inte vidare till domstol med begäran om avlyssning och det hela verkställdes aldrig. Däremot utredde Palmegruppen Enerströms ekonomi och kartlade vilka som gett honom pengar till hans verksamhet.

I augusti och september det året hördes Enerström och hans hustru. Enerström kallade i förhöret med honom den mördade statsministern för ”antikrist” och sa ”att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte Palme.”

Utredningsåtgärderna mot paret Enerström och Petré fortsatte de följande åren. Ett tillslag mot Enerström och hans bostad, herrgården Sölje i Värmland, rapporterades det om i den tidigare nämnda tidskriften Contra, nummer 4 2000. I en redaktionell ingress till en artikel av Enerström hette det:

Sommaren 1998 blev vi uppringda av en gäst på Enerströms herrgård Sölje i Värmland, som berättade att Enerström gripits och förts bort av polis till Karlstad. Contra-medarbetaren Bertil Wedin, som befann sig i London, försökte få besked från polisen varför Enerström gripits. Någon förklaring fick han aldrig. Det fick för övrigt inte Enerström heller. Han släpptes kort efter samtalet från London. Måhända bidrog uppmärksamheten från en internationellt verksam journalist till detta.

Där fanns, som vi ser här, någon sorts koppling mellan Wedin och Enerström, två av de Palmefientliga personer på den yttersta högerkanten som Stieg Larsson intresserat sig för.

Och inte minst därför kan det ju framstå som högst befogat att göra precis det Jan Stocklassa gjort i sin bok, att på allvar titta på såväl den ene som den andre av dessa fiender till Olof Palme.

Stocklassas beskrivningar av hur han träffade såväl Enerström som Gio Petré är liksom hans skildring av kontakterna med Wedin högst läsvärda – på samma gång underhållande, upplysande och skrämmande.

Frågan är bara hur mycket hans redovisning säger om vilka som planerade och genomförde Palmemordet och varför. Eller annorlunda uttryckt: går det att placera in de här rätt speciella personerna i en mordkomplott som framstår som realistisk?

Enerström hade alldeles uppenbarligen en del kontakter i näringslivet och pengar hade han tillgång till. Även Wedin hade i alla fall tidigare haft nära kopplingar till svensk storföretagsamhet. Dessutom hade det alldeles tydligt funnits en hel del trådar mellan Cypernsvensken och olika funktionärer i hemliga tjänster, i Sverige såväl som utomlands. Och såväl Enerström som Wedin hade obestridligen band till högerextrema och Palmefientliga nätverk.

Men hur långt räcker det?

Nu fanns det mera, sådant som kanske framstår som mer handfast. Wedin var, som vi vet, inte bara en länk till svenska högerextremister utan också till den sydafrikanska apartheidregimen. Och andra minnesvärda avsnitt i boken är de som beskriver Jan Stocklassas efterforskningar kring Palmemordet på plats i dagens Sydafrika.

Han reser ner dit tillsammans med en sydafrikansk dokumentärfilmare som är bosatt i Sverige och en amerikansk journalist. Det leder till flera möten med personer med anknytning till Sydafrikaspåret och bland annat lyckas han till sist få till en träff med Craig Williamson.

Williamson förklarar direkt att han kan prata om allt som han medgett för Sanningskommissionen, ett domstolsliknande organ som bildades i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Han hävdar att det dödande som han erkänt för kommissionen ”inte var mord, utan dödande i krig”. Men Palmemordet tillhör inte sådant som han erkänt och han säger till Stocklassa att de anklagelserna var ”nonsens”, att han inte var inblandad.

Längre än så gick det inte att komma med Williamson på den punkten.

Jan Stocklassa skildrar i boken hur han funderar och researchar vidare kring Sydafrika. Han noterar att Stieg Larsson mindre än tre veckor efter mordet nämner spekulationer om att mordet utlösts av att Palme börjat agera mot vapenhandlare som gjorde affärer med apartheidregimen.

Efter intervjun med Williamson har denne skickat ett mail till Jan Stocklassa med en länk till en artikel. Den visar sig handla om olagliga vapenaffärer. Stocklassa ringer Williamson och frågar om artikeln som det länkas till i mailet. Denne svarar bara:

Well, den handlar ju om det som du är intresserad av, eller hur?”

Senare skickar Williamson ett annat mail till Stocklassa med en rekommendation av en bok, Apartheid, Guns and Money – a Tale of Profit av Hennie van Vuuren.

Försöker Williamson säga något viktigt? Stocklassa läser boken av van Vuuren, en författare som särskilt ägnar sig åt att kartlägga ekonomisk brottslighet och brott mot mänskliga rättigheter.

Och som Stocklassa skriver:

En viktig pusselbit som tillkom i van Vuurens bok var att Sydafrika hade spelat en roll i en av de största och mest komplicerade konspirationerna under 1900-talet – det som blev känt under namnet Iran-Contras-affären och som nära nog kostade Ronald Reagan presidentposten.

Trots ett uttryckligt förbud från USA:s kongress hade CIA beslutat att stödja den kontrarevolutionära gerillan Contras i Nicaragua med vapen. Samtidigt hade man insett att Irans islamistiska regim var där för att stanna och att det var önskvärt att börja återknyta banden genom att sälja vapen till dem. Även detta förbjöd kongressen, men CIA:s chef William Casey – en av Ronald Reagans personliga utnämningar – designade en komplicerad plan utan onödig inblandning av USA:s demokratiska institutioner.

Affären avslöjades åtta månader efter Palmes död, i november 1986. Avslöjandet ledde till en skandal av samma dimensioner som Watergateaffären drygt tio år tidigare. Men till skillnad från president Nixon behövde inte Ronald Reagan avgå. Och Reagans personliga roll i Iran/Contras-affären är än i dag delvis höljd i dunkel.

Men det nya i sammanhanget var en omständighet som beskrivs detaljerat i van Vuurens bok: att i affären kom att ingå att Iran exporterade olja till Sydafrika som på grund av de internationella sanktionerna hela tiden löpte risk att få slut på sina oljereservlager. CIA-chefen William Casey besökte personligen Sydafrika flera gånger för att göra upp affärerna. Ett sådant besök då han träffade landets president P W Botha ägde rum åtta dagar efter mordet på Palme.

Om Palme försökt stoppa affärer av detta slag fanns det ett motiv från flera håll att mörda den svenska statsministern. Inte minst gav det Sydafrika ytterligare skäl att agera.

I boken redogör Jan Stocklassa för ytterligare detaljer kring dessa internationella skumraskoperationer, också omständigheter som hade direkta kopplingar till Sverige – bland annat den svenske vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz’ affärer.

Och mot slutet av sin bok återvänder Stocklassa till Iran/Contras när han sammanfattar sina teorier. Han skriver bland annat:

Själva informationen om transaktionerna är sprängstoff som, om Olof Palme eller någon i hans närhet offentliggör den, kan hota dem som står bakom upplägget. Arkitekten är CIA:s chef William Casey som står USA:s president Ronald Reagan mycket nära. Om Reagan tvingas avgå kan de sista åren av kalla kriget påverkas och USA:s seger hotas. /…/ Efter att de svenska socialdemokraterna vunnit riksdagsvalet 1985 fortsätter Olof Palme som statsminister och det står klart att svenska myndigheter kommer att fortsätta att ställa till besvär för de viktiga affärerna. Det definitiva beslutet att låta mörda Palme tas efter sommaren 1985, enligt uppgifter från flera källor och dokument i Sydafrika.

Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson sa i slutet av 80-talet om de svenska olagliga vapenaffärerna (det fanns flera sådana också vid den här tiden): ”Vapenbyken ska tvättas ordentligt och offentligt.”

Så skedde inte. En av de centrala punkter där det fortfarande råder dunkel är krigsmaterielinspektören Carl:Fredrik Algernons mystiska död i T-banan i Stockholm i januari 1987.

Och det finns många aspekter av Iran/Contras-byken som inte heller blivit offentligt tvättade. Den hypotes som Jan Stocklassa skissar, att den affären hade att göra med Palmemordet, är på intet sätt någon orimlighet.

Det finns till och med en del konkreta omständigheter som väcker tankar åt det hållet utöver det som redovisas i Stocklassas bok. När vapenhandlaren och före detta polisen Carl-Gustaf Östling hörs av tullkriminalens smuggelutredare om hur han skaffat avlyssningsutrustning åt Ebbe Carlsson kommer förhöret in på hans affärer med företaget PK Electronic i Hamburg. I samband med ett inköp han gjort där har han fått ett kvitto där den tyska firman angett sydafrikanska legationen i Stockholm som köpare.

Det förefaller alltså som om Östling använt Sydafrika som en täckmantel. Och det är lätt att förstå varför: västtysk lagstiftning gjorde det nämligen svårt för företaget att sälja avlyssningsutrustning till privatpersoner.

Jag citerar nu ur min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet:

Det är en genant detalj för vapenhandlaren och när smuggelutredarna vidrör ämnet genom att fråga om kvittot säger han undvikande:

Ja… någon… något måste det ju ställas ut på.

Ö” utvecklar senare detta svar genom att säga att han ”haft lite att göra med sydafrikanerna i andra sammanhang” men att det lika gärna kunde ha blivit Iran som fått stå som kund. (Sid 601, se även sid 596)

Sydafrika och Iran – det råkar vara två av de centrala parterna i Iran/Contras-affären.

Ur tullkriminalens förhör med Östling den 21 oktober 1988.
Senare i samma förhör.

Och Carl-Gustaf Östling har länge varit ett av de namn som återkommit i diskussionen om en poliskonspiration som kan tänkas ha spelat en roll i Palmemordet. Han var känd för nazistsympatier, han var vapenexpert, han slutade vid polisen precis i samband med dådet på Sveavägen för att starta en ny karriär som vapenhandlare, han inledde affärsverksamheten genom att sälja pansarglas och automatvapen till Hans Holmér och han kom sedan att ingå i Ebbe Carlssons smugglarliga.

Men Iran/Contras? Är det verkligen realistiskt att tänka sig att Palme blev dödad på grund av att han hade farliga kunskaper om den gigantiska konspiratoriska operationen? Det skulle i så fall kunna betyda att mordet handlade både om att han hotade internationella affärsintressen och att han satte krokben för USA i det kalla kriget…

Just som jag skriver denna recension kommer nya rön om Dag Hammarskjölds död upp, att en brittisk/belgisk pilot och legoknekt skulle ha erkänt att han skjutit ner Hammarskjölds plan utanför Ndola i dåvarande brittiska Nordrhodesia.

Planet kraschade i samband med att Hammarskjöld var på väg till ett möte för att försöka lösa Kongokrisen. Redan tidigare har det kommit fram övertygande uppgifter som pekar på att det rörde sig om ett attentat. Och om det är så faller misstankarna på den då existerande informella alliansen mellan finansintressen som ville tjäna pengar på Kongos naturtillgångar och västliga hemliga tjänster som uppfattade Hammarskjöld som en destabiliserande faktor i det kalla kriget.

Orsakerna till Hammarskjölds död har de senaste åren tagits upp till förnyad utredning av FN och arbetet fortsätter.

Parallellerna mellan Palmemordet och Hammarskjölds död kanske är mer slående än vi riktigt kunnat föreställa oss. Tankegångarna om Iran/Contras i Jan Stocklassas bok pekar på att en kombination av samma sorts krafter som i fallet Hammarskjöld kan ha legat bakom Palmemordet.

Orimliga tankar? Nej, inte alls, Och de blir inte mer orimliga för att Craig Williamson, av alla människor, gjort antydningar i den riktningen.

Samtidigt: just i det läget kommer inte Stocklassa längre. Det är inte att förvåna. Om mordet verkligen har en bakgrund av det slaget är det ju inte att vänta sig att sanningen låter sig avslöjas i första taget. Eller ens i andra eller tredje.

Det är alltså lätt att förstå författarens frustration efter åratals arbete. Han har startat ett researchprojekt i Stieg Larssons fotspår. Och han vill komma hela vägen. Han vill komma i mål.

Det är berömvärt. Men det är i sådana ögonblick som det är lätt att falla för frestelser.

Det finns många som forskat kring Palmemordet och som övertygat sig själva om de kommit fram till sanningen – inklusive namn på gärningsmannen/gärningsmännen.

Jan Stocklassa berättar i Stieg Larssons arkiv att han under under sitt researcharbete började drömma om hur han i ett slag skulle komma vidare, att han skulle ”hitta en verklig Lisbeth Salander till slut. Med tatueringar, någon typ av diagnos och vänner som kunde hacka datorer”.

Och lite längre fram i boken träffar han verkligen en kvinna med tatueringar, med kontakter som alldeles uppenbarligen kan hacka datorer – och hon beter sig definitivt med en handlingskraft som påminner om Lisbeth Salanders, vare sig hon har en diagnos eller inte. Han fångas av tanken att den kvinnan ska hjälpa till att avslöja sanningen om Palmemordet åt honom.

Jan Stocklassa drömde om en verklighetens Lisbeth Salander – och så dök hon upp i form av Lída – eller? FOTO: Pixabay

Och steg för steg blir Stieg Larssons arkiv till berättelsen om två personer med fiktiva namn:

Jakob Thedelin som Stocklassa placerar med ett skjutvapen i Dekorimahörnan;

och Lída Komárková som blir Stocklassas egen Lisbeth Salander.

I författarens rekonstruktion av händelseförloppet på Sveavägen blir Jakob Thedelin en av två beväpnade Palmemördare. Den andre är Alf Enerström.

Runt omkring dem i kvarteren som omger Sveavägen, men på behörigt avstånd, finns medkonspiratörer – sydafrikanska agenter och svenska poliser. Och ännu längre bort, utan synliga kopplingar till vad som utspelas på gatan i Stockholm, finns CIA och dess chef William Casey.

CIA-chefen William Casey, djupt inblandad i Iran/Contrasaffären.

Jakob Thedelin har i Stocklassas scenario planerat att skjuta Palme, men misslyckas. Det blir därför i stället Enerström som trycker på avtryckaren. Men till sist hamnar ändå revolvern hos Thedelin som får i uppgift att förvara den.

Här staplas frågorna på varandra för den kritiske läsaren – vad finns det över huvud taget för stöd i vittnesuppgifter om att det kan ha gått till på det här sättet?

Alf Enerström var en mycket lång – 195 centimeter enligt Jan Stocklassa – och mager man, 56 år gammal. Vilka vittnen hade sett en person som stämde in på den beskrivningen skjuta Palme?

Några sådana vittnesmål går inte att hitta.

Och att det skulle ha funnits två beväpnade mördare i gathörnet?

Jan Stocklassa har vissa ansatser till svar. Han tar upp kommissarie Åke Rimborns påstående om att Lisbeth Palme talade om två gärningsmän när han träffade henne på Sabbatsbergs sjukhus direkt sedan hon kommit dit.

Det finns förvisso mycket som talar för att Rimborn korrekt uppfattade vad Lisbeth Palme sa till honom. Men Jan Stocklassa undviker den mest uppenbara förklaringen till att hon kan ha uttalat sig så: att hon observerat inte bara mördaren utan också vittnet Anders B som även han fanns där i Dekorimahörnan men som inte gjorde någon ansats att hjälpa henne. Och så drog hon den felaktiga slutsatsen att han var inblandad.

Stocklassa behöver inte redovisa sina tankar kring det alternativet eftersom han helt enkelt trollar bort Anders B. Denne finns inte med i bokens beskrivning av vad som utspelades på mordplatsen – fastän han befann sig så uppenbart mitt i händelsernas centrum. Och som var och en kan konstatera undviker författaren också varje annan analys av de vittnesmål från mordplatsen som finns att tillgå.

Om han valt att göra annorlunda – det vill säga: om han stämt av sin teori mot kända faktauppgifter – hade det varit oerhört mycket svårare för honom att locka normalläsaren att fästa någon tilltro till hypotesen om att hans mördarduo Enerström och Thedelin tillsammans uppehöll sig vid Dekorima.

Den som inte läst Jan Stocklassas bok ställer sig förstås frågan: hur får han över huvud taget in denne Jakob Thedelin i sitt scenario? Vi talar alltså en person som även under sitt riktiga namn varit okänd för de allra flesta som intresserat sig för Palmemordet.

Den saken får vi i alla fall ett visst svar på. Det hela börjar med att Jan Stocklassa i januari 2012 träffar en bibliotekarie på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek. Denne har i likhet med Stocklassa intresserat sig för Alf Enerström. De två utbyter material med varann och i sammanhanget berättar bibliotekarien om en man som han beskriver som en udda figur. Mannen har arbetat utan lön för Enerström i femton år och har brukat gå omkring i peruk.

Och det är den mannen som i boken får gå under namnet Jakob Thedelin.

Jan Stocklassa letar upp information om Thedelin på nätet och finner foton där denne poserar i skotsk högtidsdräkt. Andra bilder som Jakob Thedelin själv lagt ut visar engelska kungahuset och olika judiska symboler. Bland hans vänner på nätet finns flera sverigedemokratiska politiker. Särskilt intressant för Jan Stocklassa är att Jakob Thedelin i sitt Facebookflöde skrivit en del fientliga saker om den mördade svenske statsministern, bland annat har han berättat att han själv firat årsdagen av Palmes död med ett glas vin.

Stocklassa noterar också att Jakob Thedelins ansikte har vissa påtagliga likheter med den av polisen publicerade fantombilden – den som byggde på ett vittnes iakttagelser av en jäktad man på Smala gränd omkring en kvart efter mordet. Det är sent och det är en bit från mordplatsen, men Smala gränd låg i alla fall längs mördarens tänkbara flyktväg.

Det är lite spännande förstås. Och så finner författaren att Thedelin faktiskt under en kort tid väckt Palmeutredarnas intresse. Det handlar om det som nämndes ovan – att de varit inne på att han borde avlyssnas på grund av sina kontakter med Alf Enerström.

Sent omsider, i februari 2016, får Jan Stocklassa faktiskt ut en del information från Palmeutredarna om Jakob Thedelin. Som han skriver i boken framgår det att denne ”hade blivit förhörd två gånger under 1987, ett drygt år efter mordet. Fram till det första förhöret i maj 1987 hade Jakob varit övervakad av Säpo. Orsaken till det var att han i slutet av 1986 under falskt namn iklädd peruk hade kontaktat en extern Säpo-medarbetare och pratat om mordet på Olof Palme. I början av 1988 hade han sedan lagts ad acta – till handllingarna – utan åtgärd.”

Långt innan Jan Stocklassa får del av detta material, bara kort tid efter mötet med bibliotekarien, har han dock inlett något som kommer att få betydelse för hans fortsatta research. När han tittat på Jakob Thedelins kontakter på Facebook har han nämligen träffat på någon som kallar sig Lída Komárková.

Stocklassa som själv bott i Prag konstaterar att det är ett typiskt tjeckiskt kvinnonamn. Bilden föreställer en ”ung och nästan överdrivet snygg tjej”. Hur hade hon kommit i kontakt med ”en medelålders sverigedemokrat i kilt?” frågar sig Stocklassa och tillägger:

Det luktade falsk profil och jag undrade vem som hade gjort sig besväret och varför. Utan något speciellt syfte skrev jag en kort hälsning och skickade som ett personligt meddelande till Lída Komárková.

Mer än ett år senare – i april 2013 – kommer ett svar. Lída undrar: ”Vad vill ni?” och efter några utbyten av kommentarer bestämmer de sig för att träffas på en bar i Prag. Stocklassa tar ett plan till den tjeckiska huvudstaden och infinner sig på baren. Där dyker det upp en kvinna som inte ser ut som på profilfotot. Han förstår att det inte är samma person. För övrigt konstaterar han att kvinnan han möter har en hebreisk tatuering på handleden och en i nacken. Han funderar på om hon är judinna.

Varför har hon använt ett annat foto än sitt eget? undrar han. Hon förklarar att det handlar om en sorts rollspel där hon kan träffa andra människor och skriva andra saker än i sitt vanliga liv. Varför har hon kontakt med Jakob Thedelin? Hon säger att det har att göra med deras gemensamma intresse för judendomen.

Jan Stocklassa berättar för henne om sin forskning kring Palmemordet och undrar om hon vill hjälpa honom att få fram upplysningar om Jakob. Hon säger: ”Det låter som en roll för mig. Ge mig ett par månader så kommer jag tillbaka med nåt. Kanske jag pratar med nån kompis som också gillar sånt här.”

Det är en häpnadsväckande händelseutveckling, kan det tyckas. Varför skulle Lída direkt inleda ett samarbete av högst märkligt slag med en man hon aldrig sett förr?

Som läsare är det lätt att känna att här saknas det pusselbitar.

Jan Stocklassa förklarar i sin bok (sid 403) att den kvinna han på det här sättet fick kontakt med inte bara hade använt sig av en falsk bild. Han skriver också att hennes verkliga namn inte heller är Lída Komárková. Och någon egentlig presentation av henne finns inte i boken.

Dessutom nämner han (sid 404) att han ändrat tidpunkten för sitt första möte med Lída. Det ägde alltså inte rum i april 2013 vilket är det som anges i boken. Det framgår inte varför han ändrat fakta på den här punkten. Han skriver att han ändrat tidpunkten för flera händelser, ”antingen för att förenkla och förtydliga berättelsen eller för att skydda källor”. Vilket som kan vara fallet när det gäller Lída får läsaren inte veta och inte heller vilka andra tidpunkter han gjort om. Men som vi senare ska se kanske det kan ha en viss betydelse att fastslå exakt när hon plötsligt visade intresse för att ha kontakt med Stocklassa, liksom de mer exakta omständigheterna kring hur det kom sig att de träffades.

Fortsatta kontakter mellan författaren och Lída blir det nämligen – och de blir också helt centrala för bokens fortsatta inriktning.

Men först händer inte så mycket i det avseendet, om vi godtar författarens officiella kronologi. Månaderna går utan att Stocklassa får någon förnyad kontakt med Lída. Sommaren 2013 träffar han i stället Wedin på Cypern.

Så i september får han ett USB-minne med posten. Det visar sig vara krypterat och det finns ingen avsändare.

Han kollar sina meddelanden i telefonen för att hitta en förklaring. Och han har, visar det sig då, fått ett från Lída. Det innehåller bara ett ord, ”Wedin”.

Som Stocklassa skriver: ”Ja, det kunde definitivt vara lösenordet. Men hur kunde hon känna till Bertil Wedin?” Han är nästan säker på att han inte nämnt Wedins namn för henne.

Det visar sig i alla fall fungera som lösenord. På stickan finns dels ett antal privata meddelanden på Facebook mellan Lída och Jakob och dels en fil med mail som Stocklassa först inte kan öppna.

Meddelandena visar hur Lída steg för steg lockar Jakob att göra sig intressant för henne. Hon får honom att berätta att han provskjutit med en magnum och hon tjatar på honom om att han måste medge att det var han som sköt Olof Palme. Det gör han inte, men däremot skriver han att mordet var en god nyhet. Lida visar sitt missnöje med svaret. Hon avslutar dramatiskt sin kontakt med Jakob och förklarar att hon är ledsen att han inte visar henne förtroende.

Jan Stocklassa är imponerad. Han tycker att Lida skickligt gillrat en honungsfälla, en ”honey trap”- det begrepp som brukar användas när spioner lockar till sig sina offer med hjälp av sexuella inviter. Och han slås av att hon agerat ”lika effektivt som Mata Hari” (en mytomspunnen kvinna som avrättades för spioneri under första världskriget).

Innan Lída avslutat sin kontakt med Jakob har hon dock fått honom att berätta att han sedan många år haft en mailkorrespondens med Bertil Wedin – han har förklarat för henne att Wedin ingått i Enerströms nätverk.

Stocklassa drar slutsatsen att det är på det sättet Lída fått kunskap om Wedin, vilket förklarar varför hon kunnat använda hans namn som kodord för USB-stickan. Och det visar sig att i den bifogade mailfilen finns en omfattande korrespondens mellan Bertil Wedin och Jakob Thedelin, tusentals mail som Lída på något sätt skaffat sig tillgång till.

Mycket i mailen handlar om Palmemordet och bland annat diskuterar Wedin och Thedelin en teori om att Palme varit agent för Sovjetunionen och att KGB mördat honom för att han höll på att bli avslöjad.

Men det är ett par mail utan synlig anknytning till Palmemordet som mest fångar Jan Stocklassas uppmärksamhet, nämligen de kronologiskt första av dem som finns på USB-stickan. Den 1 september 2009 skriver Wedin:

Baeste Jakob,

Vaenligen beraetta om musiklivet i Vaestra Froelunda.

Haelsningar

Bertil

Han får svaret:

Bertil!

I Västra Frölunda inget musikliv vi har att ta del av, men en IDF-spokesman kan förtälja att dunder och brak i en bunker, med andra ljud som låter efter att bomberna falla, varslar om raketer som ej mer kommer åter.

Med vänlig hälsning

Jakob Thedelin

(IDF = Israel Defence Force)

Vi som läser denna rätt speciella konversation börjar förstås fundera. Kan Wedins fråga innehålla en kod, kanske överenskommen på telefon, för att han vill försäkra sig om att det är rätt person han mailar? Det skulle det ju kunna vara om han vill vara försiktig och det är första gången han skriver till kontot. Eller är det kanske bara ett skämt de två männen emellan?

Jakob Thedelins svar låter i vilket fall som om det anspelar på palestinska raketattacker mot israeliska mål, något som förekom flera gånger under augusti 2009. Andra tolkningar är förstås möjliga. Och Jan Stocklassa fastnar i sin bok för den tanke som är mest lockande om han vill få alla pusselbitar att falla på plats, att det kan vara en anspelning på att Jakob gömt vapnet som använts för att mörda Olof Palme och att det finns i Västra Frölunda.

Stocklassa tackar Lída och frågar hur hon klarat av att få fram detta. Hon svarar att han aldrig mer får fråga vem som hjälpt henne.

Han försöker få kontakt med henne lite längre fram men utan att lyckas. Och för en tid släpper han tankarna på henne. Men i mars 2017, flera år senare, bestämmer han sig för att försöka få tag i Lída igen. Han har nu definitivt fastnat för teorin om Jakob Thedelin som en nyckelfigur i genomförandet av Palmemordet. Om han har rätt så är han framme vid lösningen eller centrala delar av den. Men han har inga bevis och han hoppas att hon ska kunna hjälpa honom – precis som förra gången. Men den här gången krävs att hon går ett steg till och etablerar fysisk kontakt.

Han får tag i henne, hon förklarar att hon inte gått att nå med att hon varit två år i USA men nu är tillbaka. Hon kommer gärna till Sverige och vill gärna träffa Jakob för att få fram bevis mot honom. När Stocklassa undrar varför hon ställer upp svarar hon: ”Jag säger alltid ja när jag tycker att nåt verkar spännande.”

Han litar på henne.

Jakob Thedelin har vid det här laget flyttat till en mindre svensk stad som Stocklassa – med en blinkning till Stieg Larsson och dennes romaner om Lisbeth Salander – kallar för Hedestad. Och de beger sig dit. Lída blir försedd med teknisk utrustning – här gäller det att spela in komprometterande uttalanden som hon kan locka Jakob att göra.

Så följer ett ganska långt och detaljerat avsnitt där operationen sätts i verket. Lída lägger an på Jakob och fortsätter sin kampanj från förr: hon ber honom vara sanningsenlig och berätta om Palmemordet. Jakob håller fast vid att det är KGB som begått dådet. Deras samvaro pågår i två dagar. Den avslutas med att Lída säger: ”Nästa gång jag kommer till Sverige så vill jag känna att du berättar allt. Att du inte undanhåller något.” Jakob försäkrar att han vill vara ärlig, Lída kysser honom och försvinner.

Efter två veckor kontaktar hon honom igen. Han har å sin sida skrivit till henne nästan varje dag men hon har medvetet låtit bli att svara, tekniken är att hålla honom på halster. Nu plötsligt ber hon honom komma till Stockholm och träffa honom där. Det vill han gärna.

När de ses på Stockholms centralstation har han klätt upp sig i kilt. Han visar henne olika platser i Stockholm som slottet, livrustkammaren och mordplatsen. Så tar han med henne till Palmes grav. Han spottar på den och förklarar att han har en plan: att hyra en grävmaskin, gräva upp Palme, spotta på liket och förstöra det. Lida säger att det är en fantastisk plan och belönar honom genom att krama honom och ge honom en puss.

Efter Lídas och Jakobs andra sammanträffande händer dock något, Jakob går plötsligt under jorden. Det är en besvikelse för Jan Stocklassa som i det läget lutar åt att han måste avveckla operationen. Lida övertalar honom att fortsätta. Hon säger att hon kan ta reda på var någonstans på jordklotet Jakob finns. Han kan inte motstå hennes övertalning och går med på att hon gör sina efterforskningar.

Som läsare kan man tycka att det borde vara en lite knepig uppgift. Men ett par veckor senare ringer hon honom och berättar att Jakob Thedelin är i Israel.

Hon kan berätta att Thedelin fattat misstankar mot henne efter deras senaste sammanträffande. Han har därför bett Wedin att få komma till Cypern, men Wedin har inte velat det. I stället har han alltså nu rest till Israel. Och han hoppas att få bosätta sig där.

Stocklassa och Lída träffas igen, den här gången i Prag. De är överens om att försöka komma igång med en ny under cover-operation riktad mot Jakob. Stocklassa inser att de behöver en lokal kontakt i Israel. Det kan Lída ordna. Hon ser till att Stocklassa får tala i telefon med en av hennes bekanta, Schmuel, som tydligen befinner sig på israelisk mark.

Schmuel är helt införstådd med vad Stocklassa vill ha hjälp med. Han säger att han just då sitter med en person som frilansar för något han kallar ”M” och tillägger: ”Om du vet vad jag menar.”

Det vet inte Stocklassa. Men Schmuel fortsätter och säger att de kan få fram ett erkännande från ”objektet” inom 48 timmar. Han tillägger: ”Oavsett om han gjort det eller inte.”

Då börjar Stocklassa förstå att ”M” sannolikt syftar på den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och att det är hårda tag som avses.

Han bestämmer sig för att det inte är en väg han vill gå och backar ur kontakten med Schmuel.

Det leder honom dock inte till att på något sätt ifrågasätta Lída. Han stannar kvar i Prag och umgås med henne. I bokens final går de tillsammans på konsert. Medan musiken omger dem använder Stocklassa tiden till att sammanfatta sin mordteori. Han pusslar samman CIA, Sydafrika och svenska högerextremister. Han plockar till och med in ”33-åringen” och ”Skandiamannen” på ett hörn, om än i mer perifera roller. Och bäst av allt: han slås av tanken att Jakob Thedelin inte bara har mordvapnet utan att det måste ligga i ett bankfack, i ett kassavalv som liknar en bunker.

Nöjd med resultatet av sitt pusslande funderar han vidare. Som han skriver i kapitlets avslutning:

Tänk om Stieg hade fått vara här ikväll. Jag är ganska säker på att han skulle ha gillat konserten, men ännu mer möjligheten att mordvapnet kunde hittas och mordet få en lösning tack vare hans arbete, många år efter hans död. Det skulle vara som ur en roman. En roman av Stieg Larsson.

Så långt Stocklassa.

Men skulle Stieg Larsson verkligen ha varit nöjd? Eller skulle han, men sin väldokumenterade noggrannhet och förmåga att studera och ifrågasätta detaljer, ha reagerat över att hans efterföljare låtit tankarna rusa iväg utan att ställa de nödvändiga motfrågorna till de egna älsklingsteorierna?

Vi vet förstås inte vad Stieg Larsson skulle ha tänkt, vi kan bara gissa.

Men för min del tänker jag: visst kan man föreställa sig någon sorts mordkomplott mot Sveriges statsminister där Alf Enerström och Bertil Wedin – och till och med en person som Jakob Thedelin – förekommer, åtminstone i perifera roller.

Märkligare konspirationer har funnits.

Men om man på allvar överväger hypotesen att Palme kan ha fallit offer för stater och hemliga tjänster, då blir både Enerström och Thedelin rätt orimliga som utsedda gärningsmän.

Alldeles särskilt gäller det förstås om vi tänker oss ett mord av de dimensioner som Jan Stocklassa – på inte alls orimliga grunder – skissar: att det ytterst handlade om att rädda Reagans korståg mot Gorbatjov och att samtidigt säkra internationella affärsintressen.

I så fall framstår väl ändå både Jakob Thedelin och Alf Enerström – och för all del även Bertil Wedin – som lite för yviga, naiva, verklighetsfrämmande och egocentriska för att platsa som centralt placerade aktörer i sammanhanget?

Det finns ju andra personer i Stocklassas bok som utgör tydliga motpoler till Thedelin och Enerström, personer som framstår som effektiva, osentimentala och rationella och därmed avsevärt mer tillförlitliga för den som vill ha något viktigt utfört.

Praktexemplet är förstås Craig Williamson. Men i mindre skala ger onekligen en person från en betydligt yngre generation, författarens hemlighetsfulla samarbetspartner Lída Komárková, läsaren bevis för att hon duger till ett uppdrag i en genomtänkt komplott – om än inte en mordkomplott.

Jan Stocklassa försöker lösa det uppenbara problemet med Jakob Thedelins inte alltför professionella image genom att lansera tankegången att denne skulle ha varit utsedd till att bli en ”patsy”, en syndabock som skulle offras för att dölja vilka som verkligen låg bakom dådet.

Men den som i förväg utser en syndabock för ett mord behöver inte låta syndabocken utföra mordet – och gör det knappast om personen i fråga inte alls verkar lämpad för det.

Och under åren som gått har det inte heller varit någon som försökt lansera Jakob Thedelin som syndabock. Inte förrän nu, kan man säga. Det var först när Jan Stocklassa började rota i Palmemordet och kom in på internationella förgreningar som han plötsligt fick oväntad och effektiv hjälp med att skaffa fram vad som i alla fall vid en ytlig betraktelse kan framstå som bevisning mot Thedelin.

Och så: när Lída Komárková och de okända personer som fanns bakom henne erbjöd Jan Stocklassa sina tjänster släppte han mer eller mindre det fokus han haft på de internationella motiven som kunde finnas bakom mordet. I stället kom han att ägna det mesta av sin energi åt en lite tafatt men väldigt Palmehatande medhjälpare till Alf Enerström.

Och så inleddes en långtgående operation mot Jakob Thedelin där denne skulle bli lurad än djupare in i honungsfällan och på det sättet provoceras att uttala de önskade erkännandena, eller i alla fall något som gick i den riktningen.

Här finns det skäl att stanna upp lite grann. Metoder är inte moraliskt neutrala. Och väljer man en metod som handlar om att iscensätta ett bedrägeri så kan det också skapa komplikationer rent praktiskt. Gäller det till exempel en mordutredning så ökar man genom sitt eget agerande mängden lögner som omger mordet.

Försök av liknande slag som operationen mot Thedelin har förekommit tidigare i samband med Palmeutredningen. Det mest anmärkningsvärda exemplet är Ebbe Carlssons och hans medarbetares rekrytering av den tidigare PKK-ledaren Ali Cetiner. Denne hade under en tid haft en position som gett honom stor prestige bland den kurdiska organisationens anhängare i Västeuropa. Så kom han på kant med PKK-ledningen och bestämde sig för att byta sida och bli polisagent mot löfte om en nystart i livet. Han tog sig till Sverige under falsk identitet och välkomnades av Ebbes medarbetare. Och snart fanns det en färdig plan för vad han skulle göra på svensk mark: han skulle utnyttja sin gamla prestige till att inleda försåtliga samtal med landsmän som hade respekt för honom, samtal som i hemlighet skulle spelas in och användas för att återlansera PKK-spåret.

Det intressanta är att Cetiner själv av allt att döma inte hade några kunskaper som överhuvud taget antydde att PKK verkligen skulle ha varit inblandat i Palmemordet. Men det spelade mindre roll för Ebbe Carlsson, det viktiga var om han skulle kunna locka andra att säga saker som kunde framstå som komprometterande för dem själva och för PKK.

Operationen med Cetiner kom aldrig till stånd på grund av att Ebbes livvakt innan dess fastnade i tullen med bilen full med avlyssningsutrustning. Men operationen med Lída Komárková kom att genomföras på ett ganska långtgående sätt. Metoden i det fallet liknade vad som var tänkt i fallet Cetiner: det handlade om att locka fram uttalanden genom att skapa en situation. I fallet Cetiner handlade det om att denne skulle spela på sina offers politiska lojalitet. I fallet Lída Komárková handlade det om att få offret att svälja ett lockbete av romantiskt eller sexuellt slag och vädja till hans fåfänga.

I Ebbe Carlssons ögon var – med hans egna ord – Palmeutredandet en verksamhet som krävde lögner. Och han såg troligen inga moraliska problem med att fabricera bevis – Ebbe var en garvad politisk fixare.

Det är inte Jan Stocklassa och jag tror inte han har samma moraliskt lättvindiga attityd till den här typen av frågor. Att han backade ur när Schmuel kom med sitt långtgående förslag pekar på det.

Men vad som kvarstår är att han slet med planerna på en bok som skulle fullfölja det projekt som Stieg Larsson inlett. Och en sådan bok skulle förstås bli som mest fulländad om den kunde avslutas med vad som framstod som en lösning på mordgåtan.

Det är begripligt att Jan Stocklassa inte ville överge tanken på att han faktiskt var på väg dit. Men när det gäller hans påstående om Jakob Thedelin och Alf Enerström som Palmemördare är vad han har bara en mycket bräcklig indiciekedja som motsägs direkt om man tittar på existerande vittnesmål från mordplatsen.

Till det kan för all del adderas lite kringbevisning han hittat, som till exempel Thedelins utseendemässiga likheter med fantombilden. Men Jakob Thedelin är sannerligen inte den förste – och säkert inte heller den siste – som jämförs med denna signalementsbild av högst osäkert värde.

I boken presenteras denna likhet med viss dramatisk schvung. Så den läsare som drabbas av känslan ”Wow, där har vi det!” är högst ursäktad.

Men det faktiska bevisvärdet är inte större än till exempel faktumet att Christer Pettersson femton år före Palmemordet dödat en man och sedan flytt in just på Tunnelgatan i riktning mot tunneln. Eller att att PKK vid tiden för mordet hade sitt bokcafé på David Bagares gata, längs mördarens förmodade flyktväg. Eller…

Den som ägnat en del tid åt vad som skrivits om den mer än 30 år gamla mordgåtan kan fortsätta själv. Det finns gott om suggestiva omständigheter som kan ge en aha-känsla men som tyvärr pekar i alla möjliga riktningar.

Och i övrigt? I boken finns en rad besynnerliga uttalanden från Jakob Thedelin som kan låta komprometterande för honom. Den som tänjer på deras innebörd kan hävda att några av dem snuddar vid ett erkännande.

Frågan är bara: vad är sådan bevisning värd? Det finns många som fällt kryptiska kommentarer om Palmemordet – till och med utan att ha varit utsatta för någon honungsfälla: Christer Petterson, Victor Gunnarsson, Hans Holmér…

Det finns också en annan fråga som måste ställas: vilka krafter är det som har funnits bakom Lída och vilka motiv har de haft?

Jan Stocklassa berättar i boken att han gått med på hennes krav om att han inte ska fråga något om den saken.

Ändå måste han ha funderat. Genom Lída får han plötsligt tillgång till en omfattande privat mailkonversation mellan Bertil Wedin och Jakob Thedelin. Och i slutändan får han som vi vet ett erbjudande om att en bekant till Lídas mystiske kontakt Schmuel kan klämma fram ett erkännande ur Thedelin – oavsett om denne varit inblandad i Palmemordet eller inte.

Det där pekar inte riktigt på en levnadsglad yngre kvinna som – med sina egna ord – helt enkelt brukar säga ja när något verkar spännande. Det är större än så. Och fast Lída lägger ner så mycket tid och energi på Jakob Thedelin så anser hon sig inte kunna bjuda Stocklassa ens på en liten inblick i vilka hon jobbar med.

Författaren strösslar till synes aningslöst i sin bok med ledtrådar om vilka som kan ligga bakom. Det mesta pekar ju på krafter med anknytning till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Men ingenstans ställer han sig den självklara frågan: hör Lída hemma i det sammanhanget? Och vad har hon i så fall för syften?

Den mer generella frågan är givetvis: vad skulle en organisation som Mossad ha för anledning att blanda sig i en sådan här angelägenhet?

Ja, ett tänkbart skäl snuddar Jan Stocklassa vid i sin bok när han ser Iran/Contrasaffären som en möjlig bakgrund till Palmemordet.

Mot slutet av 1987 skakades USA av Iran-Contrasaffären. Men president Reagan klarade sig. Och många frågor är ännu obesvarade.

Vid sidan av USA, Iran och Sydafrika fanns det nämligen ännu en regim som var djupt inblandad i de hemliga transaktioner som utgjorde kärnan i affären: nämligen Israel.

De hemliga amerikanska vapenförsäljningarna till Iran kom igång under 1985. Och märkligt nog, kan man tycka, var det Israel som var mellanhand. Israel levererade en del av sina egna missiler till Iran i utbyte mot att USA inte bara lovade att komma med nya utan också lade till en ekonomisk kompensation för besväret.

Det var en uppenbar fördel för CIA-chefen Casey att vapnen gick iväg till Iran från Israel. På det viset var ju affärerna lite lättare att dölja för nyfikna personer på hemmaplan som kunde tänkas ha invändningar.

Och den motiverade tanken infinner sig: eftersom krafter inom Israel fanns med i vissa extremt hemliga delar av Iran/Contras-affären så kan de förstås ha funnits med även i andra.

Ett exempel på känsliga aspekter av affären med direkt koppling till Israel får vi om vi tittar på den roll som spelades av en man vid namn Amiram Nir och vad som hände honom.

Amiram Nir var rådgivare till den israeliska regeringen i kontraterrorismfrågor, först under Shimon Peres och sedan under Yitzhak Shamir. Han var djupt involverad i Iran/Contrasaffären och hans namn blev känt i det sammanhanget sedan skandalen avslöjats i slutet av 1986. Oliver North, en av frontfigurerna i skandalen, hade tjänstgjort som rådgivare i Vita huset och hade då spelat en nyckelroll i kontakterna med Israel. North kom att bli åtalad för bland annat att ha förstört dokument och att ha försökt försvåra kongressens utredning av ärendet. Han valde då att lägga en stor del av skulden för sin roll i vapenaffärerna på sin samarbetspartner Nir.

 

Ronald Reagans rådgivare Oliver North, polisfoto taget i samband med att han greps som misstänkt för brott i samband med Iran/contras-affären.

Nir lämnade sitt uppdrag för den israeliska regeringen i mars 1987 sedan han hamnat i den politiska hetluften. Men det betydde inte att han reducerades till en ointressant figur.

Den ansedde israeliske journalisten Ronen Bergman har i en av sina böcker, The Secret War with Iran, tagit upp vad George H W Bush visste om Iran/Contras-affären.

Bush (pappa till George W Bush) hade tidigare varit CIA-chef och var vicepresident under Ronald Reagan. 1988 ställde han upp i presidentvalet för republikanerna och en av de viktiga frågorna i valet kom att bli vad Bush hade vetat om Iran/Contras-affären. Offentligt hävdade han att han inte haft med saken att göra. Han vann valet.

Bergman skriver:

Vad som inte avslöjades var att Nir hade informerat Bush om operationen när vicepresidenten var på besök i Israel. Nir kunde verkligen ha riktat misstankar mot den tillträdande presidenten. Faktumet att Nir dödades i en mystisk krasch med ett chartrat flygplan i Mexiko december 1988 har gett upphov till åtskilliga konspirationsteorier.

Under de femton följande åren genomfördes en systematisk serie inbrott i bostäder och kontor som disponerades av folk med anknytning till affären, inklusive Nirs änkas hem. De enda föremål som stals var dokument som hade att göra med skandalen.

Bergman hänvisar till en icke namngiven men initierad källa som hävdar att tjuvarna var ytterst professionella och att de var ute efter en dokumentsamling som gick under namnet ”The Hungarian Octogon”. Han fortsätter:

Än i denna dag är det inte klargjort om Amiram blev mördad och i så fall av vem. Vad som är klart är att det viktigaste dokumentet i ”The Hungarian Octogon” entydigt bevisar att George H W Bush verkligen kände till alla de illegala åtgärderna. (Bergman: The Secret War with Iran, sid 212.)

Det kan tilläggas att Amiram Nirs son, Nimrod Nir, i en israelisk TV-intervju härom året berättade att han forskat i sin fars död och kommit fram till att fadern mördades så att han inte skulle kunna berätta sanningen. Nimrod Nir sa också att hans misstankar gick till högt uppsatta personer i den amerikanska politiken.

Vad kan då Olof Palme ha vetat om Iran/contrasaffären? Här kan vi bara gissa. Men vi vet att han hade ett omfattande internationellt kontaktnät, han var engagerad i frågor som gällde nedrustning och internationella konflikter, han hade samtidigt specifika kunskaper om den internationella vapenmarknaden, han hade en bakgrund i underrättelsevärlden och han hade dessutom under sin tid som oppositionsledare fungerat som särskild FN-medlare i kriget Iran-Irak. Slutligen hade han deklarerat sin solidaritet med sandinisternas Nicaragua som ju hotades av den i hemlighet USA-finansierade contrasgerillan.

Ifall Palme kände till viktiga delar av det hemliga spelet från Reaganadministrationen – och om han kunde tänkas utnyttja sin kunskap för att främja sin egen dagordning – utgjorde han ett allvarligt problem för ett antal politiker, regimer och affärsintressenter.

I sammanhanget kan det därför vara av intresse att påminna sig vad Lisbeth Palme sa i det förhör som Hans Holmér höll med henne i slutet av mars 1986, ett förhör som han tecknade ner på det mest komprimerade sätt man kan tänka sig. Där finns följande korta passus som rimligtvis väcker frågor (även om Holmér själv inte ställde några sådana frågor till Lisbeth Palme):

Lisbet tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.

Att hon nämnde kroater hade förstås att göra med den kända fientligheten mot Palme från den fascistiska kroatiska rörelsen Ustaša och dess frontfigur Miro Barešić som satt i svenskt fängelse, dömd för mordet på Jugoslaviens Stockholmsambassadör. Och tyskar syftade rimligtvis på den vänsterradikala terrorgruppen Rote Arme Fraktion (Baader-Meinhofligan) och dess avläggare. Där fanns anknytningar till konflikter med Sverige, dels genom händelseförloppet kring ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975 och dels genom den planerade kidnappningen av den socialdemokratiska politikern Anna-Greta Leijon två år senare.

Men de tre andra nationaliteterna hon nämnde: israeler, sydafrikaner och amerikaner pekar kusligt nog på regimer som var centrala aktörer i Iran/Contras-affären.

Israels Mossad är utan tvekan en av världens mest effektiva underrättelseorganisationer – och kanske den mest våldsamma. Den tidigare nämnde israeliske undersökande journalisten Ronen Bergman kom i början av 2018 ut med den internationellt uppmärksammade boken Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations. (ungefär: Slå till först: den hemliga historien om Israels lönnmord).

I boken som bygger på omkring tusen intervjuer och många fler dokument gör Bergman uppskattningen att Israel utfört minst 2 700 mordoperationer under den tid staten existerat. Metoderna har varierat: drönare, förgiftad tandkräm, exploderande mobiltelefoner och mycket annat. Och förstås ihjälskjutningar.

Kan Israel ha varit inblandat i Palmemordet? Det vet vi inte, lika lite som vi har några säkra besked om de andra aktörerna i Iran/Contras-affären. Men för Lisbeth Palme var inte tanken främmande.

Nästa fråga är förstås: skulle folk inom Mossad verkligen bry sig om att ägna tid åt att lura Jan Stocklassa på villovägar?

Ja, tydliga tecken på att det verkligen kan ha varit så finns ju redovisade i hans egen bok.

Och det kan i sammanhanget tilläggas att Mossad är en stor organisation med uppskattningsvis 1 200 anställda och med ytterligare tillfälliga samarbetspartners. Där finns resurser att syssla med många saker samtidigt – både stora och lite mindre.

Kanske finns det någon annan förklaring till den märkliga hjälp som Jan Stocklassa fick med att spinna ett nät kring den lite udda gratismedarbetaren till Alf Enerström, mannen som älskar att klä upp sig i kilt och som säger sig drömma om att gräva upp Palmes lik. Men Jan Stocklassa söker ingen förklaring alls.

Mitt bestående intryck av boken Stieg Larssons arkiv blir därför med nödvändighet rätt splittrat.

Avsnitten om Alf Enerström och Bertil Wedin är fascinerande inte bara för att de speglar den atmosfär som fanns i utstuderat Palmefientliga kretsar vid tiden för mordet, utan också för att vi får veta mycket om hur ett par nyckelfigurer i de miljöerna kom att fortsätta sina märkliga banor under åren som följde dådet på Sveavägen.

Avsnittet om Sydafrika och inte minst Craig Williamsons antydningar om i vilken riktning mordgåtans lösning kan hittas är också engagerande och relevant läsning.

Men berättelsen om ”honungsfällan” som gillrades för Jakob Thedelin är intressant i första hand av helt andra skäl än de författaren presenterar. De pekar på ett dunkelt spel där inte bara Jakob Thedelin utan också författaren själv tycks ha utgjort ett objekt för andras manipulationer.

Thedelin utsattes för en uppvaktning av ett slag han nog inte vågat hoppas på – från en attraktiv och världsvan kvinna som både uttryckte beundran för honom som person och entusiastisk sympati för hans Palmehat.

Jan Stocklassa mötte för sin del den önskedröm som han i alla fall formulerat för sig själv – en sorts Lisbeth Salander som dök upp i verkliga livet och som synbarligen gav allt för att hjälpa honom ro i hamn det komplicerade forskningsprojektet om Stieg Larsson och Palmemordet.

Och vi läsare? Vi har fått ännu en bok som – oavsett andra obestridliga kvaliteter – lurar oss på konfekten om vi tror att vi nu äntligen ska få ett svar på vad som egentligen hände den där kvällen på Sveavägen.

 

59 reaktioner på ”Löser Lisbeth Salander den gamla mordgåtan från Dekorimahörnan?

  1. Kan i stort sett inte göra annat än hålla med Dig här, Gunnar. Boken har stora förtjänster. Främst intervjuerna med Petré, Enerström, Wedin och Williamson, påvisandet av ett faktiskt och rejält samband mellan Enerström och Wedin via ”Jakob Thedelin”, dessa figurer som så länge figurerat i periferin av mordutredningen utan att någon granskat någon av dem mer ingående. Önskar dock att författaren grävt djupare i Enerströms bakgrund och historia. Där finns mycket mer att hämta. Men just dessa avsnitt är lysande och mycket intressanta. Fastnade även för Stocklassas funderingar runt LIsbet-kulan och finner dem högst sannolika.

    Försöken att snärja ”Thedelin” känns moraliskt tveksamma, minst sagt, om än begripliga i sammanhanget. Men här måste helt enkelt finnas mer som författaren inte avslöjar. Inte om ”Thedelin” men väl om ”Lida”. Att det inte är hennes riktiga namn berättar han ju, men ingen normalt funtad person åker ner till en pub i Prag för en träff efter så otroligt lite kontakt via Facebook med en så uppenbart fejkad profil. Stocklassa uppger att han ändrat tidpunkter för en del händelser i boken och detta måste vara en av dem. Träffen, på så lösa grunder, vore ju betydligt mer rimlig om den skedde under de år då Stocklassa ju faktiskt bodde i Prag. Då ter sig inte mötet lika långsökt. Men som det beskrivs nu, i kombination med att han inte spekulerar mer om ”Lidas” egentliga motiv än vad han gör, gör att man drar öronen åt sig och undrar vad det är han inte berättar, så pass att det nästan sänker trovärdigheten i avsnittet om ”Thedelin”.

    Att författaren frestas att försöka placera ”Thedelin” och Enerström på Sveavägen vid mordtillfället, troligen mot bättre vetande, känns begripligt men otroligt krystat. Och det finns ju absolut ingenting som stödjer detta. Och att han försöker knyta ihop sitt arbete på det viset känns lite tragiskt och drar ju ner helhetsintrycket av det stora och gedigna arbete han gjord i övrigt. Så all heder för att han utrett dessa personer som figurerat i periferin av utredningen så länge, men de är nog inte mer än så – perifera, i sammanhanget.

    Bokens största brist är dock dess titel – Stieg Larssons arkiv. Genom att profitera på Stieg Larssons namn har boken sålts till fler länder och fått enormt mycket större spridning än vad som annars vore sannolikt med en annan titel. Risken finns därför att bokens slutsatser blir ”etablerade sanningar” utanför Sverige med tiden, vilket ju är olyckligt. Personligen tvivlar jag på att ens Stocklassa själv tror på det utmålade mordscenariot, åtminstone inte med Enerström på Sveavägen. ”Thedelin” skulle möjligen med lite god vilja kunna passa in på något av vittnesmålen med tanke på hur osäkra dessa är, men inte Enerström.

    Till syvende och sist – boken är ett måste för alla Palmemords-intresserade trots de långsökta slutsatserna om vem eller vilka som faktiskt sköt. Det är ett gediget arbete och en oerhört fascinerande bok.

    1. Tvärtom! Stort tack för länken till din text om bland annat denne Brian Crozier – som ju tycks vara en konspirationsteoretiker av ungefär samma slag som Bertil Wedin. Hans scenario med labourpartiet som var nära att inför en ”folkdemokrati” av östeuropeisk typ och med kretsar i den brittiska armén som funderade på att gå in och sätta stopp för en sådan utveckling är såväl skrämmande som fascinerande.

      Det som är svårare att veta är förstås om Croziers antydningar om det möjliga behovet av en militärkupp bara var något som fanns i hans eget huvud eller om det fanns så många strategiskt placerade personer som delade hans världsbild så att det faktiskt var något som skulle kunna ha inträffat.

      Tack också för dina tankegångar kring spionorganisationers förmåga att producera berättelser som alltför ofta visar sig vara sagor.

      1. Strax efteråt i samma dokumentär pratar jag med Wilsons pressekreterare Joe Haines och han bara avfärdade statskuppsidén som rena griller. Och jag är nog böjd att hålla med honom.

  2. De delar som inte handlar om Palmemordet, utan mer är en glorifiering av Stieg Larssons person, liv och gärning tycker jag egentligen ligger utanför ämnet, men saken är trots allt värd en kommentar, eftersom den upptar en central roll i boken.

    Stieg Larsson var säkert en alldeles utmärkt människa på många plan, och tycks ha haft otroligt driv i sitt kartläggande av högerextremism, men hans många sålda böcker i deckargenrén ger honom inte större tyngd i ämnet ”Palmemordet” än om han inte skrivit dem.
    Lisbeth Salander-associationerna får ett löjets skimmer över sig, men greppet kanske inte riktar sig till en vuxen publik?

    Det framgår också att Stieg själv var trotskist, vilket innebär att han också hyllade Lenin, och ”röd terror-Trotskij”.
    I brutalitet var inte Lenin mycket bättre än Stalin. Vissa säger t.o.m. att han var hårdare.

    Extremister på den ena kanten som bekämpar och kartlägger extremister på den andra kanten verkar ha varit den verklighet Stieg Larsson levde i.
    Kan man då göra anspråk på att vara demokratins förkämpe, eller ska vi börja rangordna folkmördarideologier?

    Att politiska idéer kan gå i arv framgår ganska tydligt i boken, och att man som barn är mer lättpåverkad av influenser från personer man högaktar.

    På det politiska planet var han alltså inte helt okontroversiell.
    Huvudfienden SD vars framväxt han förutsåg, har åtminstone efterhand utvecklats till en mer demokratiskt legitim rörelse än hans parti någonsin kommer att göra.
    Hans revolutionära kommunistparti lockar i dagsläget lyckligtvis endast 0.01% av väljarkåren, och för oss andra som inte vill se en kommunistisk revolution känns Åkessons parti jämförelsevis tryggare.

    Arbetet mot högerextremism är viktigt, men basen för ett sådant arbete bör vila på en stabil demokratisk grund, annars blir det meningslöst och får förmodligen motsatt effekt.

    Det är nog viktigt att man försöker hålla sig så politiskt neutral som möjligt om man ska närma sig palmemordet, men samtidigt måste man förstå i vilket läger hatet mot Palme grasserade som värst.
    Det var utan tvekan i extremhögern, och den hade Stieg bra koll på.

    Men tänk om mordet har en helt annan klangbotten, eller att det högerextrema hatet bara spelar en perifer roll?
    Det räcker inte med att vara en besatt Palme-hatare och högerextremist för att knytas till brottet.
    Att högerextremister öppet applåderade mordet är inte likställt med inblandning.

    Jan Stocklassa har väl i övrigt en del skapligt intressanta poänger, men det är väl egentligen inga nya fakta som för närmare lösningen som kommer fram, eller har jag missat?

    Bra och modigt att ge sig ut på fältet för att möta människorna.
    Jan Stocklassa verkar generellt göra ett sympatiskt intryck på sina intervjuobjekt och ha lätt att finna sig till rätta i olika miljöer.

    Intressant avsnitt som behandlade Alf E och Gio P.
    Vilka människoöden!
    Kan flygolyckan ha personlighetsförändrat honom?

    Att Alf E haft någon typ av kunskap om vilka som låg bakom, och kanske också hade en roll i det hela ligger nära till hands att tro.

    Sydafrikakopplingarna går inte att avfärda, men inte blev man direkt mer övertygad än tidigare.
    Motivbilden: Vapenindustrin – SA, CIA
    är väl möjlig, men svårgreppad.

    Palme var visserligen involverad i både det ena och det andra, men Stocklassa sammanflätar i stort sett allt till någon slags jättekonspiration med CIA och det rasistiska Sydafrika som motor.

    Någon del måste man släppa taget om, för det drar iväg alldeles väldigt.

    Vapenbyken fanns det gott om på hemmaplan, och och i det avseendet går de politiska och ekonomiska motiven att se mycket tydligare. Kanske allra tydligast i Indien-affären.

    Ligger motivbilden i de regionerna så var nog mordet till största delen en inhemsk angelägenhet.
    En motivbild som f.ö verkar ha hamnat i skymundan.
    Det behöver inte ens handla om någon större konspiration.

    Jakob Thedelins speciella relation till Alf E gör honom intressant, och att han bibehållit sin anti-Palme fixering genom alla år är fascinerande, vilket inte gör honom inte mindre intressant.

    Tycker inte att den kryptiska mailkonversationen mellan honom och BW går att dra några slutsatser av, mer än att den var just kryptisk.
    Man kan också tolka det som något som har med Gazakriget att göra. Konverterad till judendomen och Israelvän som han var.
    Vad hade t.ex. en ”IDF-spokesman” med Palmemordet att göra?

    Befann sig Jakob Thedelin möjligen i Israel då mailväxlingen ägde rum?
    Kan det då ha handlat om något annat känsligt?
    Fältet ligger öppet för gissningar.
    Kan ”Västra Frölunda” betyda Västbanken eller liknande?
    Säkert inte, men gissningen är kanske inte mindre långsökt?

    Känns också meningslöst att ödsla tid på att sitta och bolla mörkläggningsteorier om palmemordet per mail i syfte att någon ”kanske” hackar mailen.
    Då är det väl bättre att vara helt tyst om saken?

    Nu hände det ju i och för sig att mailen blev hackad, men mindre misstänkta blev de ju inte för det, åtminstone inte i Stocklassas ögon, så det var väl i så fall en felkalkylering?
    Hacket gav dock en ganska mager skörd vad det verkar.

    Ett gott försök att infiltrera JT:s privatliv, men inte så snyggt.
    Var det i Stieg Larssons anda?
    Jag förespråkar öppna kort.
    JT verkade tillräckligt paranoid och skör redan innan, men friskt vågat.
    Känslan att ”Lida” från början är något som författaren själv tagit initiativet till smyger sig på, men det är just bara en känsla.

    Mordplastscenariot med AE och JT finns mycket att säga om, men jag avstår helst. Jag konstaterar som GW att det inte finns det ringaste stöd i något vittnesmål för ett sådant förlopp.

    I vilket fall som helst har boken en plats i hyllan, men jag tror inte helgarderingar och fulspel för oss närmare gåtans lösning.

    1. Tack för synpunkterna. Jag väljer att bara ta upp en sak, och det är ditt ifrågasättande av Stieg Larssons research med hänvisning till hans politiska åsikter.

      Det är förvisso så att Stieg Larsson var verksam i Socialistiska Partiet som än i dag ger ut tidningen Internationalen, den tidning som jag alltså arbetade på och skrev om Palmemordet i under det sena 80-talet. (Det händer fortfarande att jag medverkar där.)

      Om det här pekar på något problem med Stieg Larsson och hans lämplighet att uttala sig om Palmemordet så gäller det i så fall rimligtvis mig också.

      För min del anser jag att diskussionen på den här bloggen ska handla om sakargument, inte om att fördöma meningsmotståndare med politiska epitet.

      För den som så önskar väljer jag i alla fall att länka till tidningen Internationalen som än i dag står för samma tankegångar som på den tid då Stieg Larsson intresserade sig för Palmemordet och jag jobbade där. En koll på tidningen kan möjligtvis bidra till att andra som följer bloggen kan bedöma hur relevant Jörgens höga tonläge är. Gissningsvis går det också att hitta en och annan intressant artikel.

      1. Gunnar.
        Jag tar upp det för att det har en central roll i boken.
        Det ligger alltså inte på något sätt vid sidan av ämnet.
        Hans research har jag inte kommenterat i negativa termer.
        Som researcher betraktat var han ju enastående.
        Missar du inte poängen lite här?

        Jag diskuterar palmemordet med precis vem som helst, oavsett politisk åskådning, (nej, inte nazister) men jag vill hävda att Socialistiska partiet har en bit kvar innan det på ett trovärdigt sätt kan betecknas som ett demokratiskt parti.
        Stiegs drivkraft att registrera högerextremism bottnar väl i hans politiska engagemang?

        Jag gör också tydligt att jag inte bedömer honom som person utifrån hans politiska åskådning.

        Och huvudpoängen var att det kan finnas en risk med politiska skygglappar när man närmar sig mordgåtan.
        Att man helt enkelt stirrar sig blind.
        Det jag med historiska fakta som uppbackning kritiserade var just Lenin och Trotskij.
        Sedan får man tycka som man vill om detta.

        Är det något jag kan berömma dig för Gunnar, förutom att du förmodligen är den som har de mest heltäckande kunskaperna i ämnet är ju att du håller alla dörrar öppna.

        Jag läser internationalen med god behållning, precis som jag hittar intressant information i kommunisternas vitbok. För mig utgör de viktiga delar i ett större pussel.
        Men Lenin gillar jag inte.

  3. Tack Gunnar för en rejäl recension av Stocklassas bok. Bra info om Lida och Facebook, men jag har ändå några extra frågor nedan.

    De misstänkta är alltså den då 56-årige och 1.95 cm långe Alf E, och den då 24-årige ”Thedelin”. Redan här har jag nog skäl till att inte låta boken passera över min tröskel. (Åldern läste jag på Flashback).

    Denna meningen från Gunnar är bra: ”Och som var och en kan konstatera undviker författaren också varje annan analys av de vittnesmål från mordplatsen som finns att tillgå.” Ytterligare ett skäl för mig att undvika boken!

    Men om jag ska vara riktigt ärlig hade jag bestämt mig redan innan för att inte köpa boken. Detta efter att ha läst lite om den i diverse tidningar i samband med utgivningen.

    Nu varnar jag läsaren för en del hårda frågor som är lite knepiga att ställa eftersom de är ganska offensiva. Men jag kan inte låta bli. Det är frågor och inte påståenden.

    Låt oss tala klartext. Var Lida en så kallad glädjeflicka? Sådana arbetar väl mot betalning. Om hon är en glädjeflicka, arbetade hon mot betalning även då ”Thedelin” infiltrerades? Vem har i så fall betalat för tjänsten?

    Även denna fråga är intressant: Var Stocklassa medveten om att Lida spelade in ”Thedelin”? Vem tog initiativet till inspelningen? Är det lagligt? Har ens Palmeutredare rätt att göra en sådan sak?

    Och denna angående alla mailen: Har det begåtts ett olaga dataintrång? Jag är inte jurist så jag har ingen aning. Men vem har i så fall initierat detta? På Dans Hörlings podcast berättar Stocklassa att han vet vem som fixat mailen, men han vill skydda källan. Är man skyldig att rapportera till polisen om man misstänker att brott begåtts? Vem har rätt att säga att ”skydda källan”?

    Och denna: Lida kommer från Tjeckien. Lida skriver på ”Thedelins” Facebook. Stocklassa är intresserad av ”Thedelin”. Stocklassa har bott i Tjeckien. Sammanhang?

    Jag anklagar inte författaren – det kan jag inte göra – jag har ju egentligen inte någon information. Men jag har frågor angående arbetsmetoderna, och jag tycker nog det är rimligt.

    För det är ju så här: vi har alltså en kille som var 24 år vid tiden för mordet och som åtminstone enligt mitt förmenande sannolikt inte har ett jota med mordet att göra – ändå blir han anklagad (dock ej namngiven).. Han blir infiltrerad av en kvinna och inspelad med video som senare publiceras av åtminstone en stor tidning. Många av de som sett videon – t ex ”Thedelins” bekanta – misstänker kanske att Lida är en glädjeflicka. ”Thedelins” riktiga namn anges inte av tidningen som publicerade videon, men hans riktiga namn kom ut på nätet nästan direkt. Han har flyttat till Israel – jag vet inte när. Här har vi med andra ord en förmodligen helt oskyldig person, som blir förnedrad och uthängd och kanske fått sitt liv förstört. Alltså, vad är det som händer? Är detta verkligen OK?

    Jag kan givetvis inte vara säker på vilka arbetsmetoder Stocklassa använder, men jag får inte några jättebra vibbar. Hans bok lär sälja rätt bra – inte minst pga Stieg Larssons varumärke – och då bör han tåla en rejäl granskning och sättas under lika hård lupp som de utpekade.

    (OBS: Gunnars recension av själva boken är kanon – det jag efterfrågar är en granskning av författarens arbetsmetoder).

    1. Förhoppningsvis får du svar av Jan Stocklassa på dina frågor här på bloggen. En del av dem vad gäller Lída är ju rätt spekulativa och jag skulle tveka att släppa igenom dem om hon var en identifierad person. Att du ställer hårda frågor till Jan Stocklassa är mindre komplicerat, en författare får ju stå för sitt verk.

      En sak kan jag i alla fall reda ut på en gång. I Sverige är det fullt lagligt att spela in samtal så långe någon av dem som deltar i samtalet är medveten om att det spelas in. Det som är förbjudet är att med tekniska hjälpmedel spela in andras samtal. Se till exempel denna text.

      1. Gunnar
        Jag känner mig ångerfull angående ordvalet ”glädjeflicka”. Det kan övertolkas och jag borde förtydligat. Jag menar inte att det hela handlar om sexuella tjänster, utan snarare om en så kallad honungsfälla. Det kan väl innebära lite av varje och inte nödvändigtvis sexuella tjänster. Anledningen till ordvalet ”glädjeflicka” var en tanke om att vissa av dessa kanske erbjuder just honungsfällor. Men det var lite dumt skrivet av mig. Däremot vidhåller jag att ”Thedelin” inte kan ha varit speciellt glad över att videon publicerades.

          1. Jag tänker inte öppna bloggen för spekulationer om Lídas identitet utan inväntar tills vidare Jan Stocklassas svar. Men det han skriver i sin bok är ju att hon på Facebook använt sig av såväl ett falskt namn som en falsk bild. Den som anser sig ha kunskaper av betydelse om den här saken har förstås möjligheter att höra av sig till mig direkt.

            1. det är sant ”att hon på Facebook använt sig av såväl ett falskt namn som en falsk bild” men det går förståss att rota vidare som vanlligt.

              Själv är jag säker på att hon är Mossad agent, alternativt sayanim men det får står för mig. Hennes förhörsmetoder (duktig) gör att jag snare tror hon ör utbildad agent.

    2. ”Låt oss tala klartext. Var Lida en så kallad glädjeflicka? Sådana arbetar väl mot betalning. Om hon är en glädjeflicka, arbetade hon mot betalning även då ”Thedelin” infiltrerades? Vem har i så fall betalat för tjänsten?”
      Nej agent.
      ”Även denna fråga är intressant: Var Stocklassa medveten om att Lida spelade in ”Thedelin”? Vem tog initiativet till inspelningen? Är det lagligt? Har ens Palmeutredare rätt att göra en sådan sak?”
      Ja han riggade upp henne. Det är lagligt i Sverige.
      ”Och denna angående alla mailen: Har det begåtts ett olaga dataintrång? Jag är inte jurist så jag har ingen aning. Men vem har i så fall initierat detta? På Dans Hörlings podcast berättar Stocklassa att han vet vem som fixat mailen, men han vill skydda källan. Är man skyldig att rapportera till polisen om man misstänker att brott begåtts? Vem har rätt att säga att ”skydda källan”?”
      Olagligt av källan, JS har rätt att skydda källan och har själv inte gjort något brottsligt så han inte får tag i en i sverige hemligstämplad handling.
      ”Och denna: Lida kommer från Tjeckien. Lida skriver på ”Thedelins” Facebook. Stocklassa är intresserad av ”Thedelin”. Stocklassa har bott i Tjeckien. Sammanhang?”
      Självklart träffades de då JS bodde i prag, troligtvis fixade Lida kontakten efter som jag är övertygad om hon är Mossad.

  4. -Det var väl så att det tipsades om Wedin redan efter 6 dagar om jag inte minns fel…

    -Chip Tatum påstår ju att han sköt ned Nir från sin stidshelikopter. Låter trovärdigt i mina öron.

    -Den juniora mossadagenten Victor Ostrovsky (avhoppad) beskriver ett möte några veckor innan palmemordet [där han fungerar som servering/springpojke], en amerikansk general och en otrevlig fransman deltar. Han själv vet knappt vad mötet handlar om som servitör, men jag trycker att det ”luktar” palmemordet. (två veckor senare ”rymde” victor).

    -Mike Harari är ju en annan nyckelspelare.

    1. Jag är rätt säker att jag läst att Gene Tatum och Nir i samråd fejkade Nirs död. Nir ska även ha gett råd till Tatum för att undkomma en rätt säker död, om man vill hoppa av en sådan organisation som han jobbade för. Tatum valde att hoppa av, enligt egen utsago, när han tyckte att det mer och mer gick Bush ärenden och inte USA som land.

  5. Mycket intressant läsning, Gunnar! Tack för det!

    Känns även som att du ”tar bladet från mun” på ett sätt du inte gjort så mycket tidigare. Skulle vara intressant att se dig och Jallai (som verkar ha totalsvängt i senaste romanen, ”Källa Erik”) i ett samtal. Vill/”vågar” du dig på en gissning till varför Jallai bytt fot att stå på?

  6. Finns det något känt polisförhör med Gio Petré? Stocklassas möte med henne, skedde det när Enerström fortfarande levde? Har hon intervjuats på senare år? Petré är drygt 80 år gammal idag och kanske kan tiden göra att hon kan komma med nya uppgifter. Tvivlar starkt på att hon och Enerström själva hade något direkt med mordet att göra men lösningen kan mycket väl finnas i parets umgängeskrets

    1. Jan Stocklassa träffade Gio Petré i januari 2012, Enerström dog först fem år senare, i januari 2017.

      Vid det här tillfället berättade Gio Petré för Stocklassa att Enerström hade varit ute under mordkvällen, hon visste inte hur länge. Han hade lämnat bostaden i Stockholm på kvällen med motiveringen att han skulle betala för parkering av parets bil.

      ”När jag tänkt på det efteråt så betalar man ju inte för parkering på fredagar. Det är ju gratis över helgen. Sen gick jag och lade mig och somnade. Och när jag vaknade senare så såg jag bara en skugga som stod bakom glasdörrarna.”

      ”Var det Alf?”

      ”Det måste det väl varit …”, sa Gio, men verkade inte så säker.

      ”Men vet polisen det här? Jag har bara läst att Alf hade alibi eftersom han varit hemma med dig hela kvällen.”

      ”Ja, jag ringde till polisen efter att vi separerat 1998 och då vågade jag äntligen berätta. Så jag har ringt dem två gånger, men de har inte gjort nåt åt det.”

      Det framgår av Stocklassas intervju med Petré att polisen hade talat med henne också vid tidigare tillfällen, men då hade hon alltså inte kommit med de här uppgifterna.

      1. Alf Enerström var väl inte någon dum person precis. Möjligtvis överintelligent så det kunde slå över. Om han var inblandad tror jag han mycket väl var medveten om riskerna när han sa att han skulle betala för en parkering för parets bil. För han var en rätt känd person så ifall någon hade sett honom göra något helt annat, så att inte detta hängde ihop med det han sa, hade han säkert legat rätt illa till. Därför tror jag detta med parkering inte behöver vara helt galet, men att han kan ha betalat åt någon annan. Något isåfall som skulle kunna passa in bra till hans berättelse.

  7. Jag minns att IB-chefen Birger Elmér i en intervju sade: ”Journalister är bra spionämnen”. Sedan jag läste det tar jag i princip allt som skriva av journalister med en nypa salt. Spioner och agenter spionerar ju inte bara. De kan ju också, både avsiktligt och oavsiktligt, sprida desinformation också. Som läsare har man ju inte en chans att göra en egen bedömning om vad som kan vara sant eller inte.

    1. Sivan:
      Jag minns att IB-chefen Birger Elmér i en intervju sade: ”Journalister är bra spionämnen”. Sedan jag läste det tar jag i princip allt som skriva av journalister med en nypa salt. Spioner och agenter spionerar ju inte bara. De kan ju också, både avsiktligt och oavsiktligt, sprida desinformation också. Som läsare har man ju inte en chans att göra en egen bedömning om vad som kan vara sant eller inte.

      SVAR:
      Tolkning av ordalydelser är ju något som kan vara nog så knepigt vare sig texten kommer från journalister eller skrivandes vanliga medborgare.
      IB-agenten, reklammannen, dykaren och författaren till boken´De ska ju ändå dö` berättar följande på sid.120:

      Citat:
      Nu hör det till saken att det verkligen fanns infiltrerade CIA-agenter i desertörernas led. USA försökte hålla ögonen på desertörerna, den internationella vänsterrörelsen och hela alfabetet av ”befrielserörelser”.
      Det fanns även folk från CIA som poserade som desertörer men hade ett helt annat uppdrag. Dessa desertörer var placerade som vilande agenter (sleeping agents) i Sverige i väntan på ett tänkt skymningsläge inför en Sovjetisk invasion.
      Slut citat

      Vad Ekberg alltså säger är att han har kunskap om att det befann sig vilande CIA-agenter i Sverige.
      Hur vet han det?
      Eller tolkar jag texten fel?

      1. Jag ville bara säga att jag läser det mesta med en nypa grovsalt och i synnerhet då jag läser påståenden gjorda av exempelvis gamla IB-agenter och övriga agenter, journalister osv. De har nog ofta sina egna agendor kan jag tänka mig.

        1. Anette Hydfeldt:
          Jag ville bara säga att jag läser det mesta med en nypa grovsalt och i synnerhet då jag läser påståenden gjorda av exempelvis gamla IB-agenter och övriga agenter, journalister osv. De har nog ofta sina egna agendor kan jag tänka mig.

          SVAR:
          Ebbe Carlsson förklarar i en intervju av Gunnar Wall:

          – Man ska inte föreställa sig att det här kan utredas ungefär som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är för stora intressen som står på spel.

  8. Kan bara hålla med om att Jan Stocklassas bok ”Stieg Larssons arkiv – Nyckeln till Palmemordet” är mycket bra. Till det kommer då ett fantastiskt journalistiskt grävande som ytterligare fyller på med kunskap runt mordet.

    Stieg Larsson var/är också mycket imponerande. I boken finns bl.a. hans gärningsmannaprofil från sommaren 1988, d.v.s. före Christer Pettersson och allmänhetens tillgång till utredningsmaterialet. Även om Larsson hade fått kännedom, efter Hans Ölvebros tillträde, att PU då inriktade sig på en ensam gärningsman är Stieg Larssons GMP klarsynt och imponerande. Den har många likheter med de svenska och amerikanska profileringarna av mordet som kom efter på nittiotalet.

    Gunnars recension av boken är också överväldigande med så mycket kunskap.

    Däremot hamnar Jan S fel när det gäller mordgåtans lösning, men han verkar inte acceptera det.

    I Palmerummet har Stocklassa bl.a. gjort följande inlägg:

    — ”Polisen har inte resurser att arbeta med saker som inte är av intresse.”

    — ”Utan att gå in i detalj på vad jag vet om utredningen nu så stod det i Aftonbladet den 5 november (förutom om Jakob Thedelin) att polis o åklagare försökt få tag på Bertil Wedin i somras, d.v.s. innan jag lämnade in mitt senaste tips. Därmed är det tydligt att Skandiamannen inte är polisens enda uppslag.”

    Det innebär i så fall att PU inte skulle vara 100 procent säkra på att det var Skandiamannen ifall de bara jobbar med uppslag som är kopplade till en trolig gärningsman.

    I bifogad artikel från 2018 på sidorna 9-11 glappar en utredare från Palmegruppen följande (antagligen en kriminalare som Krister Peterson fått ärva):

    — ”Man berättar att SE är den mest intressanta och troliga gärningsmannen när det gäller mordet på Palme.”
    — ”Polisen som förhör mig avslutar med att säga, du tror inte att det var Skandiamannen, men det här fallet är snart löst skall du veta!”

    Mot bakgrund av det och allt annat som talar för Skandiamannen som Palmes mördare,
    skulle det vara intressant om Jan S här på bloggen kunde ge en faktabaserad förklaring till hur Skandiamannen skulle kunna vara oskyldig.

    http://kringelfjordens-stugby.se/Kringelfjordsnytt/KFN_201802.pdf?fbclid=IwAR3LMi6yaMxXXtZLJxdACKHd1jKCjeozZxw7ExtaQJDClLmnYmP-XCQvdL8

    1. Mikael. Det åligger inte Jan Stocklassa att ge en faktabaserad förklaring till hur Skandiamannen kan vara oskyldig. Det åligger dig att förklara varför det är ställt bortom allt rimligt tvivel att Skandiamannen är skyldig.
      Oavsett vem som blir utpekad som mördare åligger det alltid den som utpekar att förklara varför den utpekade måste vara skyldig. Det åligger aldrig någon annan att bevisa en utpekad persons oskuld

    2. Mikael, tack för artikeln du hittat om stugan och Skandiamannen – den är suverän!

      Det är definitivt för tidigt att avföra Skandiamannen.

      1. JD

        Kul att du tycker det. Har gjort lite efterforskningar och artikeln verkar vara sann. Den glappande utredaren förstod inte att förhöret skulle komma ut och därför sattes ingen munkavle på uppgiftslämnaren. Det verkar PU däremot ha gjort på nyckelvittnen efter släppet av ”Den osannolika mördaren”. .

      2. Mikael och JD
        Artikeln tillför i sak ingenting nytt som talar för Skandiamannens skuld. Är inte första gången en företrädare för Palmeutredningen säger att mördaren eller mördarna är identifierade och att mordet är på väg att klaras upp. Detsamma sades om såväl PKK som Christer Pettersson och båda spåren är som bekant avfärdade sedan länge.

        1. Jonas J

          Nu blandar du äpplen och päron och det är du säkert helt medveten om.

          PKK- och Christer Pettersson-spåren har inga trovärdiga kopplingar till mordplatsen. Exempelvis var ljusförhållandena sådana att Lisbeth Palme inte kunde uppfatta gärningsmannens anletsdrag, hon kunde inte ens se vilken färg det var mördarens ytterplagg trots att hon såg honom på någon meters avstånd (Hovrätten 1989/Ulf Dahlsten 2001).

          Däremot går det inte att förklara bort att Skandiamannen befann sig på brottsplatsen eftersom han såg Lars J stå vid det s.k. ”Kulturhuset”, Luntmakargatan 14. Insatta Skandimantivlare menar att han såg Lars J i egenskap av vittne vilket helt saknar stöd i förundersökningen.

          1. Mikael. Artikeln tillför i sak ingenting nytt som talar för skandiamannens skuld. Att poliser uttryckt optimism om att mordet snart ska vara löst har som sagt inträffat förut.

  9. Många ögon såg Palme på stan, både före bion, på bion och efter bion. Det fanns således bra om tid att hämta vapen, så någon lång planering behövdes inte. E.x.vis, ”Säpogubbe” ringer anonymt, ”Palme är på stan och lägger på luren”. Även gärningsmannen själv kunde ju ha sett Palme, i stort sett kunde ju vem som helst ha informerat en gärningsman. Palmemordet är svår, så man kan blott komma med olika gissningar.
    Tror för egen del ändå mera på denna teori än Walkie- Talkie spaningar, denna teori verkar lite sökt, i alla dess former och i synnerhet om detta skulle varit ett förutbestämt möte. Vi ger oss inte, lösningen måste absolut hittas.

  10. En liten reflektion ang mordscenariot:

    Om jag nu förstår det tänkta mordscenariot rätt, så menar JS att den medellånge mannen invid Dekorimahörnan var JT, och den ”påfallande långe” mannen ett 30-tal meter bort skulle kunna vara AE, även om det inte tydligt framgår.

    JT var tänkt som skytt, men klarade inte av att slutföra uppgiften, varpå den påfallande långe i stället sprang fram och sköt, för att därefter obemärkt backa 20-30 m norrut, och i det läget bli observerad av Lisbeth Palme.
    Därefter rör han sig återigen söderut mot Kungsgatan via mordplatsen och försvinner spårlöst.

    Det blir en konstig Jojo-rörelse från mannen i beige som borde ha uppmärksammats, inte minst av Anders B som då blivit passerad av mannen tre gånger under loppet av några sekunder.

    JT är alltså mannen som springer in mot Tunnelgatan och vidare upp för trapporna, men han är inte skytten.

    Förutom att Lisbeth Palme nog aldrig använt uttrycket ”påfallande lång”, utan sagt ”förhållandevis lång” och ”spenslig”, så tycker jag att själva scenariot (om jag förstått det rätt) har sina klara brister.

  11. Gunnar, du skriver följande:
    ”Oliver North, en av frontfigurerna i skandalen, hade tjänstgjort som rådgivare i Vita huset och hade då spelat en nyckelroll i kontakterna med Israel. North kom att bli åtalad för bland annat att ha förstört dokument och att ha försökt försvåra kongressens utredning av ärendet.”

    ”Sydafrika och Iran – det råkar vara två av de centrala parterna i Iran/Contras-affären.”

    SVAR:
    Vietnamveteranen North var även den som utsågs att leda jakten på de ansvariga för sprängningen av Marinkårens förläggningar i Beirut den 23 oktober 1983 då 299 personer dödades.
    En annan intressant gestalt som var en av de mest engagerade i gisslan-förhandlingarna är bankiren, Elias Saba, grekisk-ortodox före detta finansminister i Libanon.

    Till det andra citatet:
    Jag har nog missat att Sydafrika skulle ha en så betydande roll i Iran/Contras-affären.
    Antagligen behöver jag läsa på lite mera.

    https://eu.usatoday.com/story/nation/2013/10/23/marines-beirut-lebanon-hezbollah/3171593/

  12. Om Gunnar tillåter så fortsätter jag att fylla på med information om Oliver North
    Oliver North utsågs att leda jakten på de ansvariga för sprängningen av Marinkårens förläggningar i Beirut den 23 oktober 1983 men det verkar som om han inte agerar förrän 2 och ett halvt år senare.
    Bifogar lite info om Robert R. Mullen som bör ha haft ett bra kontaktnät i Stockholm.
    Mullen avled i sviterna efter en hjärtattack 77 år gammal. Även om Mullen var ålderstigen så är tidpunkten för Mullens död rätt så tankeväckande.

    ”Newly released documents also show that a secret Hostage Locating Task Force was set up in February 1986 and that Oliver North was running the operation.”

    https://historynewsnetwork.org/article/89502

    ”Mullen provided CIA operatives with
    cover in Stockholm, Mexico City, and Singapore, and in 1971 set
    up a subsidiary in cooperation with the CIA called Interprogres,
    Ltd.”

    https://archive.org/stream/pdfy-9MwmH_nnJ4eOmL66/Philip+Agee+%26+Louis+Wolf+-+Dirty+Work+%281978%29_djvu.txt

    ”Robert R. Mullen, who was a campaign press secretary for Dwight D. Eisenhower in the 1952 Presidential campaign and later worked in the unsuccessful effort to win the 1964 Republican nomination for Henry Cabot Lodge, died of a heart attack Sunday at his home in Frederick, Md. He was 77 years old.

    Mr. Mullen was information director for the Marshall Plan, which provided assistance to Europe after World War II, and then became Eisenhower’s press secretary.

    In 1952, Mr. Mullen formed the Robert R. Mullen Company, a public relations concern based in the capital that included as its clients the American Bar Association, the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints and the American Automobile Association. He retired from the company in 1972.

    The company received public attention in 1972 after the Watergate break-in. E. Howard Hunt Jr., who was one of the company’s writers, was connected to one of the burglars by materials found at the scene of the break-in. Mr. Hunt, a former official of the Central Intelligence Agency, was later convicted of conspiracy and served time in prison.”

  13. Det jag tycker är märkligt med denna bok är att till stora delar är den en oerhört intressant och spännande bok som ger mycket kunskap om Sydafrikaspåret och människorna runt ett sånt scenario. Men plötsligt när det kommer till själva gärningen känns analysen i mina ögon tämligen medioker. Några korta reflektioner bara. S208 ff, så beskrivs andra skottet som kanske riktat mot Olof också. Men då vill man gärna ha en skottvinkel som vidar att det är troligt. Som jag ser det så ligger den på kanske 35-45 år höger och då mår nog inte handleden bra efter skottets rekyl. På sid 211 ff, så antar han att eftersom mördaren tar trappan så är han en amatör. Han borde tagit rulltrappan. Jag tänker nog tvärtom. En smal rulltrappa där det möjligen står flera personer därinne är svåra att ta sig förbi. Händer något på väg upp så kan man lättare ta sig tillbaka nerför trappor än rulltrappor. Risken att bli övermannad är väl lika stor i rulltrappor som i trappa och han hade ju ett rejält vapen att hota med. Att mördaren irrat runt i kvarteren en lång stund efteråt känns mycket märkligt. Då hade väl risken att åka fast varit överhängande. Allt i övrigt i mördarens handlande tycker jag kännetecknas av lugn och beslutsamhet. Och varför irra runt i området även om man är en amatör. Även dessa borde ta sig så långt bort som möjligt. Irrar han runt tyder det väl mer på en person med antingen psykiska besvär eller drogproblem. Vittnesmålen från Sveavägen tyder väl på annat. Sen tolkas gärningen även här i antingen proffs eller amatör. Vad menas då med amatör? Någon som inte har det som jobb? Men jag menar att om man bara har de två alternativen så kan det finnas ytterst kompetenta amatörer som kan genomföra ett mord på ett effektivt sätt utan att för den saken skull jobba med mord. Thomas P förde ner Skandiamannen på ett bra sätt utifrån vittnena, även om jag är tveksam till honom som gärningsman. Där är väl motivet lite svajigt. Här är motivet intressant, men analysen av mordet är inte bra tycker jag. En kombination av dessa två saker så är vi i hamn.

  14. Kort fundering. Stocklassa framhåller likheten mellan fantombilden och Jakob T via dels allmän likhet men också vårtan på kinden. Ser man på de bilder man kan hitta på nätet så verkar vissa ha den vårtan men vissa inte. Ett exempel utan vårta är om man skrollar ner till fantombilden här.
    https://www.svt.se/special/christer-petterssons-bortglomda-agodelar/
    Finns det olika fantombilder, eller har man redigerat bort vårtan på vissa? Eller är det något som tillkommit senare?

  15. Långt härlig text som inte vart seg utan snarare fick mig tänka på en text om daggmaskar.
    Just nu sover bäbis, så med ett vakande öra och öga kom jag att tänka på lite inre tankar efter din text om arkivboken som jag läste för några dagar sen. Så har väl glömt hälften.
    Men gillar dina tankar om att det var författaren som hamnade i en honungsfälla.

    Du Gunnar är väl den som är mest sorterad om vad som är fakta och vad som är antaganden om palmemordet och alla människor.

    Jag har börjat på en bok från 1988 tror jag. Skriven av Hans Holmer.
    Jag har ju läst en hel del om honom i andra böcker eller på forum.
    Så min bild av hans person och jobb med palmemordet är skapat av senare versioner av palmemordet och fakta. Om det nu är fakta.

    När läste du den boken senast?

    Det skulle vara intressant att få en lika lång recension av den boken och dina tankar om vad som är fakta, hittepå, troligen sant, osant, lögn.
    Nu när det gått så lång tid sen den kom och även mordet ägde rum.

    Jag läser den med fokus på att lista ut om hans vet mer än hans säger om mordet.

    Som grundantagande har jag att Palme var övervakad av div poliser och kanske även hans holmer, eller hans vetskap. Men bara övervakning. Inte mörda palme
    Sen att mordet skedde och Hans inte vill berätta om den övervakning som var kring Palme då den inte var rumsren.

    Låt gå att han ljuger om det om det var så.
    Men resten. Vet han eller nån i den gruppen vem som gjorde det?

    Efter inte läst så långt i boken är mitt antagande att han inte vet eller vilka som mördade Palme.

    Skulle gärna ändra uppfattning.
    Så vad säger proffset?

    1. Den mest fullständiga genomgång jag gjort av Hans Holmérs insatser i Palmeutredningen finns redovisad i min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Den är just nu slutsåld. Vi får se när det kan komma en ny upplaga, men tills vidare finns den förstås på bibliotek.

      Jag kan tyvärr inte svara på hur mycket Holmér kan ha vetat om mordet. Däremot menar jag att jag i Mörkläggning visar att han utförde ett politiskt uppdrag där det handlade om att inte låta utreda känsliga spår och i stället skaka fram en politiskt lämplig lösning så att frågan om mordet kunde städas undan från regeringens dagordning.

      Jag berörde de här frågorna i detta blogginlägg. Och jag kommer säkert att återkomma till dem.

  16. Gunnar:
    Jan Stocklassa skildrar i boken hur han funderar och researchar vidare kring Sydafrika. Han noterar att Stieg Larsson mindre än tre veckor efter mordet nämner spekulationer om att mordet utlösts av att Palme börjat agera mot vapenhandlare som gjorde affärer med apartheidregimen.

    SVAR:
    Ett exempel på hur en vapenhandlares vardag kunde se ut:

    ”During this same period Sarkis Soghanalian was known to be selling arms to the Lebanese Christian Phalange militia, and various factions in Ecuador, Mauritania and Nicaragua. Much of the activity had a blind eye turned to it, such is the way of international politics. A contemporary report stated that the US (CIA, FBI State Department or DIA?) supplied a 707 plus crew to enable Christian forces in Lebanon to be equipped with arms, on one delivery at night from Warsaw to Beirut via Athens without flight-plan the aircraft refueled in Athens. The aircraft was ready to depart when the tower called to pull aside, two Greek customs officials wanted to inspect the plane’s cargo. Soghanalian asked the pilot if they could ignore the request and just take off, but it was pointed out to Soghanalian that the Greeks had an air force base at Thessaloniki and could deploy fighters. The front of the 707 had seating with the rear cargo area curtained off, so Soghanalian entertained the customs officials with Scotch and attempted to bribe them. As they were not up for bribery Soghanalian and the crew pulled guns on the Greeks, locked them in the plane’s toilet and took off. Upon arrival at Beirut the officials were released with the help of the Greek Ambassador and were sent home the next day on a commercial flight. Apparently the officials were not even missed in Athens!”

    ”Sister-ship N723PA Jet Clipper Viking’s twilight years were any thing but restful, and like Aurora it gained national press coverage in the UK. After serving with JAT it was sold, via brokers, to United Trade International and registered N711UT by the end of 1975. The President of UTI was Shirley Adams Soghanalian, wife of Lebanese Armenian arms-dealer, Sarkis Soghanalian and mother of Garabet Soghanalian who ran Pan Aviation who were the centre of a FBI/DEA probe in the 1980s on suspicion of drug-running. N711UT made an appearance at Stansted in early 1976 wearing an anonymous colour-scheme in cargo configuration and showing signs of having carried the inscription ‘Afric’, lending belief to the reports that it had been operating out of Swaziland in 1974 for a company called Air Union AG which might have been owned by Soghanalian too. The aircraft was seen at various locations between 1976 and 1979, Miami, San Jose CR, Lisbon, Prague, Budapest, Sofia and Athens from where cargo flights to the Middle East were being operated.”

    http://www.oldjets.net/good-guys-went-bad.html

  17. Oliver North´s kontaktman i Malmö:

    In July and August 1985, St. Lucia Airways carried arms for the first time with US approval from Lille (France) to Iran. The illegal transports were organized by Malmö-based dealer Karl-Erik Schmitz, who had purchased the material from Belgian, Danish and Swedish companies.

    As of 23 November 1985, the company flew Hawk anti-aircraft missiles, originating from US holdings, from Ostend to Tel Aviv (Israel), from where the leased weapon systems were transferred to Iran.

    In 1986, St. Lucia Airways transported certain anti-tank guided missiles of the BGM-71 TOW type from Ostend to Israel.

    During the 1986 arms for hostages scandal, U.S. Marine Corps Col. Oliver North arranged for shipments of Raytheon MIM-23 HAWK antiaircraft missiles to Israel. ”The CIA’s air branch suggested a proprietary which did clandestine work for the agency – St. Lucia Airways.” The CIA congressional relations man, Clair George, was unavailable, so Duane Clarridge, the Latin America division chief, checked with the acting Deputy Director of Operations, Ed Juchniewicz, who told North that, in addition to its proprietary work, St. Lucia operated as a commercial venture. So it was available to anyone for special charter operations.

    ”North arranged for St. Lucia to provide two Boeing 707s. They were able to carry HAWK antiaircraft missiles to Israel, where the HAWKs were transferred to Israeli planes for transit to Iran. North was running the operation through a Swiss bank account, Lake Resources, Inc. (number 386-430-22-1 at Crédit Suisse). For coming up with an airline on short notice, North told [Vice Adm. John] Poindexter on their interoffice computer, ‘Clarridge deserves a medal.'”.

    St. Lucia Airways ceased operations in 1987. The italic details refer to the last state before the operation was discontinued.
    St. Lucia Airways was an airline based on the Caribbean island of St. Lucia. The company ceased operations in May 1987 after it became known that it was involved in the Iran-Contra affair and carried out illegal arms transport with US approval. In the Iran-Contra affair hearings, St. Lucia Airways was described as an airline owned by the US CIA (”CIA proprietary airline”).

    St.Lucia Airways was founded as a regional airline by private investors in Castries in 1975. It initially operated a Britten Norman BN-2 Islander and Douglas DC-3 shuttle services between Castries and Hewanorra’s south coast. In addition, the company carried out flights to the neighboring islands. In the spring of 1980, the fleet insisted on a Cessna 310 and three Britten Norman BN-2 Islander.

    In the early 1980s, the company became the property of lawyer Allison Lindo. At the same time, the German citizen Dietrich Reinhardt, who lives in Miami, took over the company management. This had contacts with the US intelligence agency CIA and the Angolan civil war party UNITA. The UNITA was supported by the US and supplied with weapons and armaments by the CIA, bypassing UN sanctions on neighboring Zaire. In 1982, St.Lucia Airways put her first Boeing 707 freighter into service. The machine had been hired by the US Air Consulting (a dummy company of the CIA) for international mission flights.

    In 1984, St. Lucia-based lawyer Micheal Gordon acquired the company; Reinhardt then remained active as managing director. The company took over in the same year a second Boeing 707-300C and a Lockheed L-100. Among other things, the aircraft were used for charter flights between the Kelly Air Force Base at San Antonio, Texas, and the Zaire-based military base, Kamina, at Hewanorra International Airport in St. Lucia and Praia International Airport in Cape Verde were refueled. After the Cape Verdean government seized the company from the landing rights, St. Lucia Airways set up a base at Ostend (Belgium), which continued to deliver arms to Zaire. The company also carried out regular freight transports in sub-charter for the Belgian airline Sabena.

    After the announcement of the Iran-Contra affair, the government of St. Lucia initiated an investigation to examine the involvement of the company in the illegal business and to evade the company in the event of proof of the Air Operator Certificate. Before completion of the investigations, St. Lucia Airways ceased operations in May 1987. The arms transports to Zaire were subsequently continued by the US airline Tepper Aviation, in whose direction Dietrich Reinhardt was also involved.

    Lars Olausson’s ”Lockheed Hercules Production List” provides the following tie-in between Oliver North’s St. Lucia operation and current suspected CIA operative Tepper Aviation:

    https://en.wikipedia.org/wiki/Tepper_Aviation

    https://en.wikipedia.org/wiki/Lars_Olausson

    https://en.wikipedia.org/wiki/St._Lucia_Airways

    https://de.wikipedia.org/wiki/St._Lucia_Airways

    1. Det är inte förbjudet att posta på engelska till bloggen. Men det är inte heller något jag rekommenderar för den som kan skriva på svenska. Det framgår inte heller vad du citerar ifrån.

  18. Nej, ok, jag var faktiskt rätt slarvig där.
    Texten är hämtad från de två sista länkarna.
    Som du och andra säkert märkt har jag visat intresse för Oliver North.
    North blev själv måltavla för terrorister den 11 februari 1987, FBI upptäckte att ´sleeping agents` från Islamiska Jihad hade fått order att mörda honom.
    North och hans familj blev tvungna att flytta till Camp Lejeune i North Carolina och leva under övervakning av federala agenter.

    Varför just Oliver North blev måltavla för terroristerna kan jag inte svara på.
    Här hoppas jag att någon kan komma med förslag!

    https://en.wikipedia.org/wiki/Oliver_North

    1. Redan 1979 hade USA väldigt stora problem med att amerikansk personal togs som gisslan i mellan-östern.
      Jag vet inte vilka svenskar som var inblandade.
      Kanske samma tjej som var på Bio Grand och gjorde teckningar?
      Svenskar verkar ha varit inblandade i ”operation” Palm Tree:

      Citat:
      ”Schatz was one of the six Americans protected by Canadian officials who helped them escape nearly three months after the embassy’s fall.

      After seeing the premiere, he walked out of the theater with Tony Mendez, the CIA operative who helped pull off the escape. ”I leaned over and told Tony, ‘I think I preferred it live.’ ”

      In the fall of 1979, Schatz was a 31-year-old agricultural attache. He arrived on Labor Day to take up his second overseas post since joining the Agriculture Department’s foreign service.

      He left the embassy after the daily briefing on the morning of Nov. 4, going out of the compound after one crowd of demonstrators dispersed and before another gathered.

      Minutes later he saw the crowd grow more agitated — and then the embassy gates were scaled, the compound stormed.

      ”I saw that scene from about a 90-degree angle from my office window,” the tall, gregarious, 64-year-old said last week in Severna Park, where he lives with his wife, Pat, and their two sons.

      After reporting goings-on to embassy personnel by walkie-talkie, using the codename Palm Tree, he was ordered to move out of his office. He hid in a Swedish embassy office two floors up.

      Meanwhile, the crowd rushed into the embassy and took all the personnel hostage.

      All but about 10 others.

      ”A group of them got out of the compound, then split up. One group went left, the other went right,” he said. One of the groups ran into a crowd of students and was captured and returned to the embassy.

      The 52 Americans in the compound would be held for 444 days.

      The other five Americans eventually were taken in by Canadian officials.

      Schatz holed up in the Swedish office for a day and half, maintaining contact with U.S. State Department officials and reporting what he could see through binoculars.

      Schatz then moved to a Swedish woman’s house and stayed there for the next 10 days.

      When that got too precarious, he was told he was being moved.

      He packed quickly and was picked up by a brusque man whom he assumed to be CIA.

      Once in the car, his handler smiled and introduced himself as a Canadian, John Sheardown, who had already taken in three of the escaped Americans. Schatz would spend the next weeks at Sheardown’s home with the others.

      ”The Canadians, the Sheardowns and Ambassador Ken Taylor took great risk,” Schatz said. ”If we were caught, we would have been taken to the embassy with the other hostages. But they might have been arrested, or worse.”

      Life in hiding, while tense and dangerous, was actually rather luxurious.

      ”We had dinner every night, good wine, and lots of books and newspapers,” he said. ”We passed the time playing Scrabble.”

      He and his fellow hidees were aware of plans to extricate them. Some of the other embassies in town and the Canadians discussed ways to get them out.

      Enter Tony Mendez. Three months after the embassy’s fall in January 1980, Mendez and his assistant came to dinner. No one was the wiser.

      ”Tony presented three ideas. The third was the movie crew,” Schatz said.

      The plan: Mendez and the six Americans would pose as a Canadian film crew scouting locations to film a bogus science fiction movie, ”Argo.” Back in the states, the CIA had set up an elaborate back story, creating a fake film company — Studio 6 Productions — and even getting stories and ads placed in Variety.

      Schatz and his compatriots had two days to learn their covers. He became the film crew’s cameraman, Henry W. Collins (Mendez provided a camera lens for him). Each person had a full kit of clothes, identification cards and Canadian passports.

      ”They even had Canadian shaving cream and toothbrushes. I got a Molson’s beer hat, a Canadian pin. They even had matchbooks from the hotels we would have stayed at in other countries on our tour,” he said.”

      https://www.military.com/off-duty/movies/2012/10/22/lee-schatz-real-life-argo.html

      1. Manbar, två saker:

        1) jag vill att du tar hänsyn till andra som läser den här bloggen. Hittar du något som du tycker är intressant som är på engelska eller vilket språk som helst så får du gärna länka till det. Men i stället för att klistra in långa textsjok tycker jag du ska skriva några meningar på svenska och tala om varför länken är intressant.

        2) i dina inledande rader den här gången spekulerar du om att någon kvinna som varit på Grandbiografen skulle ha haft anknytning till amerikanska aktiviteter i Mellanöstern. För mig framstår det bara som om du associerar tämligen fritt. Om du vill fortsätta skriva på bloggen får du strama upp dig. Detta är inte enbart riktat till dig, jag har sett rätt yviga spekulationer i en del andra kommentarer också.

        Rent generellt trivs jag inte med att säga nej till kommentarer. Men ibland kan det behövas om inte skribenten tar sitt eget ansvar.

        1. Ja, uppstramning var det. Bifogar endast de citat som jag anser är mest nödvändiga.
          Händelsen finns beskriven i länken:

          https://en.wikipedia.org/wiki/Canadian_Caper

          När den islamiska iranska revolutionen inträffade flydde Mohammad Reza Pahlavi landet.
          Mitt i turbulensen stormade en grupp unga islamister den amerikanska ambassaden i Teheran den 4 november 1979.
          Ungdomarna tog dussintals diplomater och höll dem som gisslan.
          De flesta hölls till början av 1981.

          Birgitta W, ett av de viktigaste vittnena i Palme-utredningen, berättar i sitt brev till RPS/SÄK att hon arbetar på svenska ambassaden i Iran.
          I alla fall jag blir nyfiken på om hon var i Iran 1979.

          Citat:
          ”Schatz holed up in the Swedish office for a day and half, maintaining contact with U.S. State Department officials and reporting what he could see through binoculars.
          Schatz then moved to a Swedish woman’s house and stayed there for the next 10 days.”

          http://lennartremstam.blogspot.com/2015/07/birgitta-wennerling-teckningar.html

          ”Tala om för vår vän att det svenska palmträdet skall fällas”.
          Det nämndes första gången i ett radioprogram i USA av en anonym informatör som påstod sig vara f d CIA-agent.
          Det var så uppseendeväckande att det gick ut via nyhetsbyråerna. Men censurerat.

          Telegrammet så som det publicerades i svenska media fick ordalydelsen:
          ”Det svenska trädet skall fällas. Hälsa vår vän!”.
          Hur var det exakt egentligen? Palm – Palmtree – Plame?

          Citat:
          ”After reporting goings-on to embassy personnel by walkie-talkie, using the codename Palm Tree, he was ordered to move out of his office. He hid in a Swedish embassy office two floors up.”

          https://www.military.com/off-duty/movies/2012/10/22/lee-schatz-real-life-argo.html

          1. Ja, men det var väl bra att vi kan reda ut en missuppfattning direkt, Manbar – din föreställning att Grandvittnet Birgitta W skulle haft anknytning till svenska ambassaden i Iran.

            Birgitta var verksam som konstnär och bosatt i Stockholm. Men hon vistades, som framgår av förundersökningsprotokollet, tillfälligt i Rom i mars 1986. För tydlighetens skull: vi talar alltså om Italiens huvudstad, inte någon annan plats. Och eftersom hon gjort iakttagelser vid Grandbiografen var hon i kontakt med Palmeutredarna via svenska ambassaden i Rom, se t ex förhör 860312.

            I samband med besök på ambassaden fick hon se fantombilden i en tidning och reagerade över att den inte liknade mannen hon sett. Den 20 mars skrev hon ett brev till Palmeutredarna och nämnde detta. Hon skickade samtidigt över ett antal teckningar hon gjort ur minnet av mannen vid Grandbiografen. Hennes brev och teckningarna finns publicerat i ett tilläggsprotokollen. Där står bland annat, textat med versaler: ”JAG SÅG DEN FÖRSTA BILDEN SOM PUBLICERADES I TIDN, PÅ SV. AMBASSADEN HÄR I ROM.” M:et i ”Rom” är skrivet på ett sätt som inte gör det helt lätt att tolka. Uppenbarligen har Manbar läst ” I ROM” som ”IRAN” och sedan dessutom dragit den förhastade slutsatsen att Birgitta var ambassadanställd.

            Därmed kan vi lägga i alla fall den här detaljen bakom oss.

            Allt jag tagit upp ovan finns åtkomligt på nätet, här och här.

            1. Jag är ofta hastig och Birgittas handstil är vacker men svårtydd.
              Tack för rättelsen!
              Kvinnan som jag hade i åtanke i Iran heter Cecilia och inte Birgitta.

              Att engagera falsk filmpersonal är något som faktiskt kan ha inträffat när det gäller mordet på Olof Palme.
              Filmen ”I lagens namn” spelades in exakt samtidigt.
              Även det ”grekiska” filmteamet var på plats i Sverige 1986.

              ” Canadian Caper ” var namnet på den gemensamma hemliga operationen som den kanadensiska regeringen CIA och Sverige utförde i syfte att rädda sex amerikanska diplomater i Iran 1979.

              CIA-agenten Tony Mendez och hans kollega som kallades ”Julio” engagerade falsk filmpersonal bestående av sex kanadensare, en irländare och en latinamerikan. Alla med falska kanadensiska pass.
              Det ”kanadensiska” filmteamet skulle spela att de letade efter en lämplig plats för en scen i science-fiction-filmen Argo.

              Svenskar i räddningsaktionen
              Planen var enormt riskfylld, om något gick fel så skulle Tony Mendez och filmteamet bli fast med de andra sex diplomaterna i gisslan.
              Den 27 november mottog den kanadensiska ambassadören Ken Taylor ett samtal från den svenska ambassadören och bad honom att ta emot amerikanen Lee Schatz.
              Schatz hade sovit på golvet i den svenska ambassaden och senare 10 dagar i den svenska konsuln Cecilia Lithanders lägenhet.
              Den svenska ambassadören Kaj Sundberg kände emellertid att Lee Schatz var bättre på att imitera en kanadensare och kom överens med Ken Taylor om att placera Lee Schatz i John Sheardowns bostad.
              På morgonen på söndagen den 27 januari 1980 gick åtta personer med falska pass genom passkontrollen vid Mehrabads flygplats i Teheran där de sedan flög vidare till Sverige.

              Trots stora risker genomförde Mendez planen till perfektion.
              Hela operationen, CIA´s och Tony Mendez inblandning kom inte till allmän kännedom förrän 1997 när Bill Clinton avhemligade dokumenten.

  19. Fick du(Gunnar) chans att träffa läraren, Curt Bergström för en intervju?
    Curt Bergström talar på en konferens i Bern den 15:e april 1986 som arrangeras av ´Resistance International`. Där säger han bland annat ”I Sverige är det känt inom vissa kretsar att det är Ryssland som ligger bakom mordet på Olof Palme.”

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Martyrernas_r%C3%B6st

    Resistance International drog till sig idel namnkunniga personer.
    Några exempel:
    William F. Buckley Jr, Richard Perle, Jeane Kirkpatrick, Albert Jolis, Lord Nicholas Bethell, Winston Churchill Jr, Mstislav Rostropovich, Simon Wiesenthal, Saul Bellow, Bruno Bettleheim, Robert Conquest.

    https://en.wikipedia.org/wiki/Resistance_International

    Bifogar några citat och länkar som berör Oliver North, SAS Maj. David Walker och Scots Guards Maj. Richard Nicholas Bethell.
    På engelska dock.

    Citat:
    “David Walker was involved in support of the Nicaraguan resistance, with internal operations in Nicaragua and elsewhere,,”
    ”The attacks were cleared by President Reagan’s National Secuirty Adviser, Vice Admiral John Poindexter, he told the Irangate hearings.”

    Citat:
    ”Singlaub said that Oliver North hired David Walker, a former colonel in the British Special Air Service.”
    http://articles.latimes.com/1987-05-…1_rebel-leader

    Citat:
    ”One of first to privatize from the SAS was Maj. David Walker, who in 1974 joined a new company called Control Risks with three other SAS officers.
    Even with the Iran-Contra controversy, the trend was toward further privatization. New ex-SAS enterprises were launched in the 1980s. Two ex-SAS officers, Alastair Morrison and Richard Bethell, founded DSL in 1981.
    Now U.S.-owned and a part of ArmorGroup Services, it is believed to the largest and most trusted British private military company, with operations supporting mineral and mining companies in over 30 countries.
    http://www.mercenary-wars.net/recrui…covert-uk.html

    Citat:
    Golacinski and Golovatov report to the same bosses-Richard Bethell and Sir Alistair Morrison-two ex-Special Air Service (SAS) commandos in London. They run a profitable private company named Defense Systems Limited (DSL) in London in offices next to Buckingham Palace.
    Oil and gas companies top the list: Broken Hill Proprietary Petroleum of Australia; British Petroleum, Shell and British Gas of the United Kingdom; Amoco, Chevron, Exxon, Mobil and Texaco of the United States; Ranger of Canada. Mining companies like Cambior of Canada and De Beers of South Africa are also well represented.
    http://www.corpwatch.org/article.php?id=11223

      1. Den svenska grenen av Voice of the Martyrs leddes 1986 av Curt Bergström, lärare i Västerås.
        Voice of the Martyrs startades 1967 av Bibelsmugglaren, Richard Wurmbrandt, som var en rumänsk Luthersk pastor när Rumänien blev ockuperat av Sovjetunionen 1944. Han var fängslad i 14 år för att han predikade kristendomen och blev slutligen befriad och förd till Väst efter att en lösesumma utbetalats för hans frigivning.
        Richard Wurmbrandt avlade personligen sitt vittnesmål inför den amerikanska senaten om den behandling kristna fick utstå under de kommunistiska regimerna, och genom sitt inflytande har senare ett flertal organisationer grundats världen runt för att hjälpa till att stödja kristna som led under förföljelse av kristna i öst.
        Det var Wurmbrandt´s gode vän pastor, Jerry Falwell som samlade in över två miljoner namnunderskrifter för att få Reaganadminastrationen att benåda Oliver North.
        Falwell samlade även in $ 100 miljoner till hjälp till Nicaraguas frihetskämpar (Contras).
        Oliver North ljög för kongressen och tog på sig skulden för Reagan Administrationens olagliga handlingar. Falwell kallade honom en hjälte.
        Det låg även i Wurmbrandt´s intresse att ha goda kontakter med exilkyrkor från östblocket.

        Citat:
        ”På olika håll över hela den fria världen firas med jämna mellanrum en särskild Captive Nations Day, dvs »De Underkuvade Folkens Dag». Detta skedde också i Stockholm den 18/9 1978.
        Ett fackeltåg avslutades med en ekumenisk gudstjänst i Skeppsholmskyrkan där ledare för 12 exilkyrkor i Sverige medverkade. Pastor Richard Wurmbrandt från USA predikade.”

        https://dea.digar.ee/cgi-bin/dea?a=d&d=teatajapoliit19781014.1.12

        Victor Gunnarsson nämner Richard Wurmbrandt sex gånger i sin ”text”, Manifest.
        Man kan bara ana varifrån Gunnarsson hämtat sin inspiration;

        Citat;
        ”Ledarna för kyrkornas världsråd borde studera Alexander Dolguns ”En amerikan i Gulag” eller ”14 år i kommunistiska fängelser” av Richard Wurmbrandt.”

        ”Dr. Richard Wurmbrandt framhöll i ett tal att såna som dr. Einstein och dr. Verner von Braun kände till revolutionens konsekvenser för Ryssland och uttalade sig mot tyranniet i Soviet.”

        ”Wurmbrandt berättar att de kristna ofta gick in på ölkrogen för att tala om vad de sett och hört. Detta gjorde de med vetskapen att det var förbjudet av myndigheterna.
        Somliga menar att religionen är en privatsak och det hänger inte på ens tro utan på ens gärningar.
        Sådana ord uttalades av Sveriges förre statsminister, Olof Palme, i ett kristet möte med pastor John Hedlund. Olof Palme menade troligen att man som kristen kunde behålla sin tro för sig själv och enbart predika ett slags socialt evangelium samt göra goda gärningar utan att blanda in Gud och kristendomen.”

        ”Wurmbrandt, som tillbringat 14 år i kommunistiska fängelser i Nicolae Ceauceskus Rumänien, är också en misstänkt person för många svenska journalister. Han har skrivit ett dussintal böcker om sitt liv i Rumänien och om sin forskning om Karl Marx, Marx familj och bakgrund. I en senare av Wurmbrandts böcker med titeln: ”Var Karl Marx satanist?” citerar Wurmbrandt Marx och ställer frågan om Marx verkligen var associerad med djävulsdyrkare. Marx var enligt judiska experter väl medveten om den judiska traditionen enligt Torah, Talmud och bibeln. Djävulsdyrkan var väl känd av den tidens judar och bestraffades med döden.”

        http://www.leopoldreport.com/manifest.html

  20. Ytterligare en årsdag närmar sig. Den här gången tycker jag att allmänheten har rätt att kräva
    en ganska ingående redogörelse från PU om spaningsläget. Det duger i varje fall inte med den närmast totala avsaknad av information som präglade den förra årsdagen. (Om man nu bortser från Krister Peterssons personliga tvivel på att CP var gärningsmannen.)

    Sedan dess har som bekant spaningsledningen gjort ett välkommet avsteg från sin tidigare policy. Man gick ju faktiskt ut och kommenterade en utredningsåtgärd med anledning av uppgifterna i Stocklassas bok. Detta var den motivering som Hans Melander gav:

    -Med tanke på att det finns en person utpekad nu på ett distinkt sätt så finns det anledning att göra ett undantag från att vi inte brukar kommentera. Jag kan säga att vi har hållit förhör med en viss person och vi har kontrollerat ett bankfack och vi har inte funnit något anmärkningsvärt, säger spaningsledare Hans Melander. (Expressen 2018-11-05)

    Det här är samtidigt ett förbryllande agerande från utredarnas sida, särskilt med tanke på den officiella motiveringen till avsteget från policyn. Detta var ju inte direkt första gången som någon på ett distinkt sätt pekades ut i bokform som skyldig till mordet. Naturligtvis går här tankarna till Skandiamannen, som till på köpet hängdes ut med sitt rätta namn. Något större genomslag i medierna för en utpekad Palmemördare går knappast att finna på senare år. I det fallet har utredarna inte sagt ett knyst utåt, mer än rena intetsägande självklarheter. Det är för mig obegripligt att den svenska journalistkåren inte har pressat dem mera på den här punkten.

    Det finns en lång rad berättigade frågor att ställa till spaningsledningen. Mot bakgrund av det stora allmänintresse som omgärdar mordet och de enorma offentliga resurser som har tagits i anspråk, har vi också rätt att få ganska fylliga svar. Jag hoppas verkligen att medierna kommer att vara mer offensiva mot Krister Petersson och Hans Melander denna gång. Ett problem är emellertid att det är ytterst få av dagens aktiva journalister som är tillräckligt insatta i Palmemordet.

    Uppenbarligen har PU varit mycket tillmötesgående gentemot till exempel Thomas Pettersson och Jan Stocklassa. Förhoppningsvis borde då inte steget vara så långt att visa samma öppenhet mot allmänheten. Den omtalade förundersökningssekretessen får heller aldrig bli ett självändamål.

    Som en liten påminnelse: För tre år sedan lyckades de dåvarande utredarna redovisa en hel del substantiellt om spaningsläget. Törs vi hoppas på något liknande i år?:
    https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oReplB/polisen-mordkommando-kan-ha-dodat-olof-palme

      1. Det låter illavarslande. Vi får väl ändå hoppas att någon från spaningsledningen kommer att intervjuas i till exempel Brottsjournalen eller Veckans brott.

    1. Mikael B

      Aftonbladets artikel ovan ”Polisen: Mordkommando kan ha dödat Olof Palme” från 25 februari 1986 visar att PU hade noll koll för tre år sedan.

      Tre dagar efter artikeln, på trettioårsdagen, släpptes Lars Larssons ”Nationens fiende”. Tack vare den och framförallt Thomas Petterssons ”Den osannolika mördaren” 2018 hamnade Palmegruppen till slut på ett spår som inte går att förklara bort.

      T.o.m. den nya slutna Palmegruppen glappar om det till allmänheten:

      ”Man berättar att Stig Engström är den mest intressanta och troliga gärningsmannen när det gäller mordet på Palme.
      Det var många grava misstag som begicks i Palmeutredningen på den här tiden, säger han.
      Polisen som förhör mig avslutar med att säga, du tror inte att det var Engström, men det här fallet är snart löst skall du veta!”

      http://kringelfjordens-stugby.se/Kringelfjordsnytt/KFN_201802.pdf?fbclid=IwAR3LMi6yaMxXXtZLJxdACKHd1jKCjeozZxw7ExtaQJDClLmnYmP-XCQvdL8

      1. Alltsedan våren 1986 har det med jämna mellanrum dykt upp enskilda utredare som varit övertygade om vem som sköt statsministern. Och det har som bekant rört sig om olika gärningsmän och mordteorier. Vissa har delgivit sin personliga uppfattning till kreti och pleti, precis som den nu citerade utredaren (om vi törs lita på artikeln). Som vanligt säger det ingenting om styrkan eller svagheten i ett visst spaningsuppslag.

        Som redan har framgått av de ingående diskussioner som har förts på denna blogg talar det mesta för att Skandiamannen inte hade något med mordet att göra. De ingående uppgifter som han lämnar i nära anslutning till mordet kan han rimligen bara ha inhämtat som vittne på platsen. Så småningom lär väl också PU kunna deklarera offentligt att Skandiamannen är avförd som misstänkt. Sedan återstår det för Thomas Pettersson et consortes att fundera på hur de på bästa sätt ska kunna återupprätta hans minne. En uppriktig ursäkt till exhustrun skulle ju kunna vara en början.

  21. Mörkret bara tätnar för mordutredarna, svårt att hitta en ny kandidat efter Pettersson, som blev frikänd.
    Finns ev. en privat orsak till mordet, ja- då är man inne på helig mark. Säger som före detta, John Lennon: Ge mig en sanning!

Lämna ett svar till Niklas B. Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.