Mordgåtan Olof Palme som ljudbok med nyskrivet kapitel

NU KOMMER MIN BOK Mordgåtan Olof Palme från 2010 som ljudbok, uppdelad på fem avsnitt. Och med ett nyskrivet kapitel som uppdaterar utredningen fram till nutid. Uppläsare är radioproducenten och röstskådespelaren Per Juhlin.

Avsnitten finns tillgängliga för köp genom nedladdning via nätbokhandeln.

Första delen, Skotten på Sveavägen, släpptes igår, måndag 25 februari. I dag släpps Spaningsledare Hans Holmér. Sedan kommer ett nytt avsnitt varje dag den här veckan till och med fredag 1 mars. Det nya kapitlet ingår i avsnitt nummer 5, Kan mordet få sin lösning?

Och den som har tillgång till ljudbokstjänster som Storytel eller Bookbeat kan lyssna utan att betala något extra.

Här finns till exempel en detaljerad genomgång av bakgrunden till bajonettdådet 1970 då Christer Pettersson högg ihjäl en man på Kungsgatan. Det var den tragiska händelsen Pettersson syftade på när han under Palmerättegången presenterade sig med orden: ”Jag är alltså en dråpare, men jag är ingen mördare och jag har varken mer eller mindre att säga i den saken”.

För var och en som vill förstå Christer Petterssons personlighet är det här en nyckelhändelse.

Här finns också en lång intervju jag gjorde med Anders B, vittnet som kom att befinna sig närmast makarna Palme när mördaren utförde sitt dåd.

Boken innehåller även en utförlig genomgång av Grandavsnittet. Den förklarar de häpnadsväckande turerna i Ebbe Carlssonaffären. Och här finns också en kritisk genomgång av advokaten Pelle Svenssons märkliga utspel om ”bombmannens testamente”. Samt mycket mera.

Några omdömen om Mordgåtan Olof Palme när den kom:

“Denna bok är den bästa som hittills skrivits om mordet på Olof Palme. I mångt och mycket innehåller den faktauppgifter som är nya för mig, t.ex. vad som hände bakom ryggen på oss i den nya spaningsledningen.”

Ingemar Krusell, biträdande spaningsledare i Palmeutredningen vid tiden för rättegången mot Christer Pettersson

”Nog den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme.”

Kjell-Olof Feldt, svensk finansminister 1982-90

”Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme är ovärderlig. Den är en föredömlig genomgång av spaningsarbetet. Men det viktigaste är att han placerar in mordutrednngen i ett vidare samhällsperspektiv och följer ansvaret för den skandalösa handläggningen långt upp bland den statliga och politiska maktens toppar.”

Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola och författare till Palmebiografin ”I takt med tiden/När vinden vände”

”Gunnar Wall ska ha en eloge för sitt jobb med boken. Det är verkligen bra om folk läser den. Om Sveriges största brott blev så dåligt utrett, hur är det då med alla mindre utredningar?”

Författaren Lillemor Östlin som som kände Christer Pettersson och som är övertygad om att han inte mördade Palme

För den som inte har märkt det finns dessutom min Palmebok från 2015, Konspiration Olof Palme, som ljudbok. Det gör också en rad avsnitt ur mina tidigare böcker om olika ämnen, till exempel Jimmy Hoffas försvinnande, Watergate och Upproret i Sobibor.

Annonser

Nya pusselbitar om Stocklassas bok

Det israeliska underrättelseföretaget Psy-Group opererade internationellt med fula tricks åt stora och små kunder. Det företaget har försvunnit men det finns många andra.

VILL DU HYRA EN EGEN LITEN underrättelsetjänst? ”Private Mossad for Hire” är rubriken på en artikel i internetupplagan av den ansedda amerikanska tidskriften The New Yorker. Det syftar på temat för artikeln, att den som betalar kan få tillgång till en egen agentorganisation – som helt enkelt utför vad som beställs.

På senare tid har det dykt upp ett antal privata underrättelseföretag runtom i världen. Ett antal av dem är baserade i Israel även om de jobbar internationellt. Och de har ofta personal med bakgrund i underrättelsetjänsten Mossad. Det gemensamma för dessa företag är att de arbetar för den som betalar.

En annan gemensam egenskap tycks vara att de inte drar sig för att syssla med lögner och fula tricks.

Artikeln är intressant inte minst för den som nyligen läst Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Ett centralt inslag i boken är författarens kartläggning av en man som han valt att kalla Jakob Thedelin men som i själva verket heter något annat.

Denne Thedelin var i många år en sorts hjälpreda till den Palmehatande opinionsbildaren Alf Enerström. Och långt efter mordet på Palme har Thedelin fortsatt att publicera texter på nätet som uttrycker avsky mot den skjutne statsministern.

Jan Stocklassa pekar i sin bok ut Thedelin och Enerström som dem som utförde mordet. Enligt Stocklassa befann sig båda två på Sveavägen med skjutvapen i hand. Den nu avlidne Enerström blev den som sköt, Thedelin tog efteråt hand om revolvern.

Allt enligt Stocklassa.

Någon egentlig bevisning presenterar inte författaren. Men boken håller intresset uppe kring Thedelin genom att Stocklassa berättar om hur han kartlade denne med hjälp av en hemlighetsfull kvinna som i boken presenteras med det fiktiva namnet Lída Komárková.

Stocklassa och Komárková arrangerar en ”honungsfälla” för Thedelin på typiskt spionmaner – Thedelin blir intensivt uppvaktad av henne. Hon spelar på hans fåfänga, spelar in sina samtal med honom och försöker få honom att medge en roll i Palmemordet.

Med hjälp av Lída Komárková får Stocklassa också tillgång till resultatet av en hackningsoperation som ger honom möjlighet att läsa en omfattande mailkorrespondens Thedelin haft med en annan Palmefientlig figur, exilsvensken Bertil Wedin – bosatt på norra delen av Cypern.

Den innehåller inte heller något som klargör vem som mördade Palme, men Stocklassas referat och citat av mailväxlingen mellan dessa två lite udda personer är förstås kittlande för läsaren.

När boken går mot sin klimax befinner sig Thedelin i Israel. En av Lídas kontakter, Schmuel (inget efternamn anges), antyder i telefon för Stocklassa att han har beröringspunkter med Mossad. Han erbjuder Stocklassa ett erkännande från Thedelin om Palmemordet inom 48 timmar och tillägger: ”Oavsett om han gjort det eller inte.”

Stocklassa nappar inte på erbjudandet, men fortsätter i boken att föra fram sin övertygelse om Thedelins skuld till mordet.

För den som läser boken rakt upp och ner är det naturligt att föreställa sig att personer med anknytning till Mossad kan ha varit inblandade i operationen mot Thedelin från början till slut.

Det som främst kan framkalla tvekan hos en genomsnittsläsare är väl att det låter lite väl dramatiskt – spioner och hemliga agenter är ju något som de flesta av oss framför allt känner till från underhållningsböcker och actionfilmer.

Där bidrar den välresearchade artikeln i New Yorker med en del pusselbitar.

Författare är två av tidskriftens medarbetare, Adam Entous och Ronan Farrow.

I pappersupplagan heter samma artikel ”Deception, Inc” – alltså ungefär ”AB bedrägeri”. Och det verkar vara ett välfunnet sätt att beskriva den verksamhet som skildras.

Artikeln tar sin utgångspunkt i en enskild händelse fjärran från den världspolitiska scenen och därmed också fjärran från underrättelseagenters vanliga verksamhetsområden. Men den är inte mindre intressant.

En ung student, Alex Gutiérrez, bosatt i staden Tulare i Kalifornien, jobbade som kypare på en restaurang och kom en kväll 2016 att servera Yorai Benzeevi, direktör för staden sjukhus. Denne var där i sällskap med en av styrelseledamöterna för sjukhuset, en man vid namn Parmod Kumar. De firade med dyra viner och var på ett strålande humör.

Benzeevi hade med olika diskutabla metoder dragit in miljontals dollar till sig själv, och det hade han lyckats med på grund av uppbackning från en majoritet av styrelsen. Samtidigt gick sjukhuset på knäna. Den unge studenten Gutiérrez hade just gått med i en medborgargrupp som utkrävde ansvar för hur sjukhuset drevs. Efter att ha sett Benzeevis och Kumars festande övertalade han sin mor, Senobia Gutiérrez, att ställa upp mot Kumar i valet till sjukhusstyrelsen.

När Benzeevi fick veta det insåg han att han egen inkomstbringande verksamhet var hotad. Han kontaktade ett privat israeliskt underrättelseföretag, Psy-Group.
Psy-Groups slogan var ”Skapa verkligheten” och i dess metoder ingick att manipulera människor, bland annat genom att arbeta med falska identiteter. Bland verktygen ingick också att svärta ner personer med hjälp av hemliga inspelningar där innehållet sedan spreds för att uppnå önskade syften.

Företaget arbetade över hela världen. Ett projekt i USA handlade om att trakassera amerikanska studenter som ville sätta ekonomisk press på Israel på grund av regimens behandling av palestinier. Kampanjen finansierades av Israelvänner i USA. Psy-Group hade också gjort tappra försök i det amerikanska presidentvalet 2016 att skaffa sig kontrakt på operationer med syfte att manipulera väljare.

I sitt eget informationsmaterial gjorde Psy-Group reklam för att man använde sig av ”honumgsfällor”, alltså just sådant som Stocklassas partner Lída utsatte Jakob Thedelin för.

I Tulare satte Psy-Group igång en kampanj med hjälp av agenter som arbetade i det fördolda. Deras uppdrag var att smutskasta de personer som gick i spetsen för ha bort Parmod Kumar från sjukhusstyrelsen. Bland annat dök det nu upp ett antal webbsidor som drevs av anonyma personer men som hade det gemensamt att de riktade anklagelser mot Kumars motkandidat, Senobia Gutiérrez.

Hon beskrevs som inkompetent. Hennes mexikanska brytning framhölls. Och det ifrågasattes om hon verkligen var amerikansk medborgare.

Kampanjen på webbsidorna gick också ut på att anklaga henne för att ta mutor. Någon hade – synbarligen demonstrativt – parkerat en dyr bil utanför Senobia Gutiérrez bostad. Och vid ett tillfälle hade en kvinna ringt på hennes dörr och lämnat över ett kuvert till en av hennes familjemedlemmar. Samtidigt hade en fotograf tagit bilder av överlämnandet. Bilderna dök senare upp på en av de anonyma webbsidorna tillsammans med anklagelser om att Gutiérrez skulle vara korrupt.

Smutskastningskampanjen misslyckades. Senobia Gutiérrez vann en överlägsen seger i valet till sjukhusstyrelsen. Och företaget Psy-Group är numera nedlagt sedan den tidigare FBI-chefen Robert Mueller börjat utreda om Psy-Groups aktiviteter i presidentvalet också innefattade möjliga kopplingar till ryska intressen.

Men som artikelförfattarna understryker: efterfrågan på den här typen av företag växer. Det förekommer till exempel att de får i uppdrag att agera på fastighetsmarknaden för att med bluffmetoder hålla uppe priserna.

Och just israeliska underrättelseföretag ligger långt framme, Som det framhålls i artikeln har dessa företag en stor fördel. I förhållande till folkmängden är det ”få länder som producerar fler högutbildade och krigstestade underrättelseproffs än Israel”.

Och det tycks alltså som om det fanns hemliga operatörer av det slaget involverade i Jan Stocklassas bokprojekt.

Det är genom utpekandet av Thedelin som Stocklassa kunnat hävda att han presenterat lösningen på mordet. Med hjälp av detta i kombination med hänvisningarna till den legendariske Stieg Larsson har författaren lyckats få sin bok utgiven i mer än femtio länder, i alla fall enligt förlagsreklamen.

Fick han all denna hjälp med honungsfällan och de hackade mailen utan att betala för det? Ja, boken redovisar i alla fall ingen affärsuppgörelse. Det skulle betyda att han kommit billigare undan än andra som anlitat krafter från den privata underrättelsesektorn. Har han i så fall funderat över varför han fått allt detta gratis?

Andra frågor inställer sig också. Ska vi tro Stocklassa hade han alltså med ett enkelt ”ja” i ett telefonsamtal kunnat beställa ett erkännande – falskt eller äkta var likgiltigt – från Thedelin när denne befann sig i Israel.

Stocklassa beskriver att det är Lída som talar om för honom att Thedelin plötsligt rest till Israel. Hon har tagit reda på det, men det är oklart hur. Boken förmedlar intrycket att Thedelin rest dit på eget initiativ. Det kan ju vara så. Men samtalet med Schmuel där denne kommer med sitt erbjudande om att få Thedelin att erkänna väcker ju frågan om denne helt enkelt blivit lurad till Israel. Där är han ju i en mer utsatt position än i Sverige – och där är samtidigt de personer Stocklassa fått hjälp av i en mer bekväm sits om de själva ska trappa upp operationen.

Jan Stocklassa har valt att inte svara på mina tidigare frågor om hans bok, i alla fall inte här på min blogg. Det är hans rättighet. Men frågorna finns kvar och blir flera.

Jan Stocklassas förvånande tystnad ger ökad tyngd åt mina frågor

Jan Stocklassa, författare till den nya Palmeboken Stieg Larssons arkiv, väljer att låta bli att svara på mina frågor, påstår att jag har sakligt fel på många viktiga punkter men vägrar berätta om vad. Designed by katemangostar / Freepik Bilden är beskuren.

Tidigare publicerade jag en recension av Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet här på bloggen.

Jan Stocklassa replikerade för några dagar sedan. Det här är mina synpunkter på den repliken. /Gunnar Wall


JAN STOCKLASSA HAR SVARAT på min långa diskuterande recension av hans bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Hans svar är kort. Och det går framförallt ut på att han inte har lust att diskutera sina teser eller redovisa svar på de frågor jag ställt.

Jag ska också svara ganska kort. Men inte lika kort. För vad Jan Stocklassa skriver innehåller en del överraskningar som är värda att stanna upp inför.

Först en snabbsammanfattning av min centrala kritik av boken. Den är väldigt lik den jag riktade mot Thomas Petterssons bok om Skandiamannen: att vi blir serverade ett mordscenario som ogenerat presenteras som sanningen, fast det bara är en hypotes bland många andra tänkbara.

Det där har varit något av en förbannelse när det gäller Palmeutredningen. På officiellt håll drev man länge på svaga grunder tesen att Christer Pettersson var gärningsman. Och Sven Anér, en av de mest produktiva skribenterna om mordet, utnämnde för sin del en politiker och före detta polis till Palmemördare, även han utan att vara i närheten av något som kan kallas avgörande bevis. Listan kan göras mycket längre.

Min särskilda kritik av Jan Stocklassa bestod dessutom av två saker: att han i väldigt liten utsträckning försökte stämma av sin tes mot vittnesmålen från Sveavägen och att han kom att ägna sig åt mycket diskutabla metoder för att få fram en egen favoritmördare – den man han väljer att kalla Jakob Thedelin.

Denne Thedelin förekommer inte med sitt riktiga namn i Stocklassas bok, men hans identitet är i dag känd av många. Den bild som framträder i boken är en Palmehatande kuf som blir alldeles exalterad när han blir uppvaktad av en attraktiv kvinna, Lída. Hon samarbetar i hemlighet med Jan Stocklassa och hennes jobb är att övertala Jakob Thedelin att medge att han mördat Olof Palme.

Lída jobbar hårt för att leda Thedelin till målet, framför allt signalerar hon mycket tydligt att hon tycker det skulle vara väldigt spännande och intressant om han begått dådet på Sveavägen. I hennes arsenal av påtryckningar ingår också att hon hotar med att avbryta kontakten om han inte öppnar sitt hjärta för henne och säger det hon vill höra.

Thedelin försöker tappert leva upp till vad Lída väntar sig av honom genom att i alla fall redovisa sitt Palmehat i så yviga termer han förmår. Men det där erkännandet som Lída anstränger sig att locka fram, det kommer aldrig.

Jag har inte tagit del av de hemliga inspelningar som Stocklassa lät göra under Lídas kontakter med Thedelin, så jag vet inte hur väl boken speglar vad som egentligen skedde. Men som jag nämnde i min recension så väcker läsningen ett moraliskt obehag.

Låt mig förtydliga vad det där moraliska problemet handlar om även om inte Jan Stocklassa vill debattera detta, för jag tror det kan vara viktigt.

En journalist, en författare av faktaböcker och en forskare har som jag ser det vissa etiska normer att leva upp till.

Den första är att vara ärlig mot läsarna.

Den andra är att vara ärlig mot sina källor. Och med källor avser jag personer som har valt att lämna information för att de vill att journalisten (alternativt författaren eller forskaren) ska överväga om informationen eller delar av den bör publiceras. Och en central aspekt av att vara ärlig mot källorna är att skydda dem, att hemlighålla deras identitet om de så önskar.

De två sakerna kan man inte tumma på.

Mer komplicerat blir det när den undersökande skribenten vill få fram information från folk som inte har lust att berätta. Under vissa speciella förhållanden kan det då vara motiverat att använda direkt bedrägliga metoder för att få fram uppgifter, jag medger det.

Det kan till och med handla om att under falsk flagg kontakta en person och med rent skådespeleri fortsätta den kontakten under en längre period. I sin mest extrema form kan det handla om att utöva något som i praktiken blir en integritetskränkning, att locka fram privata sidor hos objektet för undersökningen genom att professionellt spela på hans eller hennes känslor.

Det finns sällsynta situationer när det går att moraliskt motivera även den typen av research, javisst. Men sedan då, när det är dags att skriva? Om en sådan operation har lett till att en mycket viktig sakuppgift har kommit fram är det förstås naturligt att publicera uppgiften. Men inte ens då är det på något sätt givet att den lurade personen själv i all sin privata skröplighet ska hängas ut till allmän och detaljerad beskådan.

Om Jan Stocklassa verkligen lyckats visa att Jakob Thedelin stått med sin revolver på Sveavägen så hade det varit lätt att ursäkta de okonventionella spaningsmetoderna. Men det tycker jag inte han har. Och särskilt i det ljuset framstår den närgångna skildringen av hur den politiskt förvirrade Palmehataren lockas att falla för Lída som hänsynslös och lite sjaskig.

Kanske tycker Jan Stocklassa att sådan kritik är petig. Men i så fall har jag svårt att förstå hur han samtidigt som han är så skoningslöst utlämnade mot sitt undersökningsobjekt anser sig ha rätt att resa höga privata murar kring sitt eget researcharbete. Det blir en sorts dubbel standard.

I min recension väckte jag också frågor om varför Stocklassa inte tycks ha ifrågasatt sin samarbetspartners Lídas bevekelsegrunder, trots att han själv förser läsaren med uppgifter som antyder att hon har kopplingar till israeliska Mossad eller någon annan hemlig tjänst.

Jag får inga svar där heller. Det enda jag får är en liten märklig avslutning på Jan Stocklassas text. Han skriver: ”PS. Lída hälsar. Både hon och jag tyckte det var trevligt sist vi sågs!”

Jag förstår om läsarna undrar. Vad Stocklassa syftar på är att jag träffade honom och Lída på ett mingel i Stockholm efter en förhandsvisning av Mannen som lekte med elden, den dokumentärfilm om Stieg Larsson som hade premiär i höstas och som Stocklassa arbetat en del med i de inledande skedena.

Lída kom dit i Stocklassas sällskap och hälsade översvallande på mig. Jag småpratade lite med båda två och jag förstod att de umgicks på det personliga planet. Något utrymme för seriöst samtal fanns inte och för min del hade jag inte börjat tänka på min recension än.

När jag sedan började skriva på recensionen funderade jag på att nämna detta i och för sig intressanta möte med Lída. Men jag avstod eftersom jag inte i en sådan text ville gå in på aspekter av Stocklassas privatliv som jag råkat få inblick i mer eller mindre av en händelse. Det var ju boken jag skulle skriva om, inte författaren.

Tillbaka till min kritik av Jan Stocklassas skriverier. Den är förstås inte ristad i sten. Om Stocklassa skulle välja att svara på mina kritiska frågor – och om svaren är bra – så stryker jag utan vidare ett tjockt rött streck över mina invändningar. Och jag understryker därför nu att han är fortsatt välkommen att redovisa dessa svar på min blogg. Gärna utförligt.

Jag tycker faktiskt att denna blogg är ett väldigt lämpligt forum i sammanhanget. Den har en tämligen stor publik, förra året hade den närmare 250 000 visningar fördelade på 56 000 unika besökare. Och jag vill dessutom hävda att den livliga debatt som förs på kommentarsfältet ofta präglas av stora kunskaper och genomtänkta argument hos dem som skriver. Debatten om Thomas Petterssons bok var lång, omfattande och värdefull – och värdet av den blev så stort bland annat för att Pettersson själv deltog aktivt.

Med andra ord: om Jan Stocklassa vill ha en kvalificerad diskussion om sina teorier så kan han få den här. Väljer han att låta bli så öppnar han i stället för spekulationer som inte får svar.

Men som det ser ut nu vill han alltså inte kommentera min kritik, i alla fall inte på min blogg. Orsaken? Han ”tror inte att det leder närmare en lösning på mordet” att svara just här.

Det där sista är ju aningen provocerande, inte främst mot mig personligen utan mot alla som valt att följa bloggen.

Samtidigt som Jan Stocklassa alltså avböjer att debattera sakfrågorna i detta forum kan han inte avhålla sig från att slänga in påståendet att min recension innehåller ”fem allvarliga fel och några mindre”.

Vilka fel då? Tji fick jag, det talar han inte om.

Jag får gissa: kanske syftar han på att jag helt enkelt inte känner till en del uppgifter som han inte berättat om men som han ända tror är värdefulla och relevanta.

Den gissningen får visst stöd av att han särskilt skriver att han hoppat över saker för att göra boken lättläst. Eller som han uttrycker det: ”Upplägget har fört med sig att [boken] inte innehåller allt jag vet om olika delar.”

Vid första anblicken är det svårt att se vad han är ute efter med en sådan deklaration. Varje författare inser ju att det inte går att ta med allting hon eller han vet om ett ämne i en bok. Men om Stocklassa menar någonting utöver rena självklarheter skulle det ju kunna vara att han hoppat över viktig information eftersom han för allt i världen inte velat göra boken tråkig.

Att han varit väldigt uppfylld av målet att få ihop en spännande historia kommer fram när han skriver att han inte velat ”[gå] igenom detaljer på flera sidor”. Han tillägger att ifall han gjort det misstaget så ”hade det blivit en i raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande”.

Jag tycker nog att det där är en inställning som leder till trovärdighetsproblem för Stocklassa.

Om boken driver en ny och kontroversiell tes – och det gör ju Stieg Larssons arkiv – bör väl författaren ta med allt av väsentlig betydelse för att göra tesen övertygande?

Men tolkar jag Stocklassa rätt menar han alltså att han helt enkelt inte skulle ha klarat av det utan att göra boken tråkigare – och att han därför valt att avstå.

Vad han skulle kunna ha klarat av om han verkligen försökt kan ju inte jag bedöma. Men dilemmat är i vilket fall lätt avhjälpt i efterhand om han själv skulle vilja. I bokens slutkapitel hänvisar han nämligen till en blogg han registrerat med adress www.palmemurder.com och där den som är riktigt intresserad ska få veta mera.

Den som går in där när detta skrivs hittar dock bara en enda kommentar. Den är daterad november 2018 och har kort och gott texten ”Hello world!” – något mer står det inte.

Det är lite knapphändigt, kan man tycka. Så på den bloggen finns det rimligtvis gott om utrymme att lägga ut bakgrundsmaterial. Och jag länkar förstås gärna till det materialet om och när det kommer.

Jag vill också återgå till den ovan nämnda formuleringen, den där om ”raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande”.

Det är inte glasklart vilka böcker Stocklassa syftar på. Men en god gissning är att han – i alla fall bland annat – avser de böcker som skrivits av mig, Lars Borgnäs och bröderna Poutiainen.

Dem har han nämligen inte orkat läsa själv, avslöjar han i förbifarten. Inte en enda en av dem, för övrigt. (Han modifierar det något genom att tillägga att han läst ”väldigt mycket” i dem, men ”aldrig en hel bok”.)

Aningen överraskad blev jag eftersom Jan Stocklassa själv i sin bok rekommenderat sina läsare att ta del av ”någon bok av Gunnar Wall eller Lars Borgnäs” om de vill få djupare kunskaper. Han har alltså gett andra en uppmaning som han inte orkat följa själv.

Jag har stor förståelse för att många människor som har ett visst intresse för Palmemordet inte har tid eller ork att läsa några böcker i ämnet. Det är helt OK för mig. Så klart.

Men en professionell författare som ska presentera något som ska föreställa vara själva sanningen om denna svårlösta mordgåta gör kanske ändå klokt i att ta reda på vad andra har skrivit. Och helst innan han börjar använda tid till att fundera ut en alldeles egen lösning.

Om författaren nu har den egenskapen att han inte gillar att läsa Palmeböcker kan det kanske kännas lite motigt för honom, det kan jag förstå. Men om jag ska vara lite sträng tycker jag nog att det ändå liksom ingår i jobbet att sätta sig över det obehaget. Åtminstone ett par, tre stycken böcker i ämnet borde väl inte vara omöjligt att klämma – i synnerhet om författarens eget skrivprojekt pågår i flera år.

Efter Jan Stocklassas pikanta bekännelse om vad han inte läst kommer förstås följdfrågan upp i mitt huvud: vad har han läst?

Framför allt undrar jag en sak. För det finns nämligen en typ av skriftligt material som är ännu viktigare att bekanta sig med än de böcker som skrivits i ämnet.

Jag tänker förstås på förstahandskällorna.

Det vill säga: själva grundmaterialet i utredningen – i den mån det är tillgängligt.

Centralt i det sammanhanget är förundersökningsprotokollet i målet mot Christer Pettersson.

Nu omfattar detta protokoll tusentals sidor. Och jag begär inte att Jan Stocklassa ska göra en läsinsats som han uppfattar som orimlig. Men det jag verkligen skulle vilja veta är: har han läst i alla fall det avsnitt som är av störst relevans för hans egen tes om hur mordet gick till – nämligen del III:2?

Det vill säga vittnesmålen från Grandavsnittet.

Man kan tycka att det vore konstigt om han inte gjort det – eftersom han kommer med en egen detaljerad mordteori där han placerar denne Jakob Thedelin på mordplatsen med en revolver i handen. Men det finns faktiskt inget i boken som tyder på att han har gått igenom dessa förhör.

Så är det. Och avsaknaden av hänvisningar till vad som står i de förhören är givetvis rätt besynnerlig med tanke på bokens syfte.

Den enklaste – och trots allt mest anständiga – förklaringen till att sådant inte finns med i boken är att författaren helt enkelt har bristande kunskaper, att han inte brytt sig om eller orkat att läsa på.

Och då blir det ju inte heller så konstigt att han lyckats skissa ett mordscenario som har så lite att göra med vad vittnena kring mordplatsen berättat att de såg.

Jag får förstås inget svar från Jan Stocklassa själv på frågan om han studerat dessa vittnesförhör så länge han lämnar walkover i debatten. Men kanske någon som följer denna blogg och som gått igenom hans bok med andra ögon än jag hittar formuleringar som kan klargöra om han är bekant med materialet i del III:2 eller inte.

Vid den här punkten måste jag säga ännu en sak för att undvika missförstånd: jag menar verkligen inte att alla som skriver om olika aspekter av Palmemordet måste vara detaljerat inlästa på utredningen för att ha rätt att uttrycka sig om ämnet.

Inte alls.

Det finns många journalister som gjort bra intervjuer med olika vittnen eller skrivit värdefulla artiklar om aspekter av den tekniska bevisningen utan att nödvändigtvis veta särskilt mycket om utredningen i stort.

Det är inga problem med det. Och den research om vissa saker som Jan Stocklassa alldeles tydligt har gjort skulle ha räckt till en bra reportagebok om Enerström, Bertil Wedin och viktiga aspekter av Sydafrikaspåret.

Det är när han bestämmer sig för att han också i förbifarten ska lösa Palmemordet som det går åt skogen.

Nu är boken hårt lanserad internationellt. Och upplägget kan kanske fungera utan större bekymmer när den möter en utländsk publik som gärna vill läsa om ikonen Stieg Larsson men som knappt vet någonting alls om Palmeutredningen. Det är bara här på hemmaplan som det blir lite krångligare.

Till sist: Jan Stocklassa har ett mer allmänt problem med mitt blogginlägg för att han inte riktigt vet vad det är. Han skriver: ”Är det en bokrecension? Ett sammandrag av boken? Är det dina egna funderingar? Lite av varje?”

Jag har inte träffat på någon annan som haft bekymmer med detta, lika lite som jag gjorde det under den långa debatten om min recension av Thomas Petterssons bok om Skandiamannen.

Det är klart det är en recension eftersom syftet just är att värdera boken Stieg Larssons arkiv.

Men som var och en vet finns det ju olika sorters recensioner av böcker, filmer, musik och allt möjligt.

Vanligt är att det blir fem rader i en tidning och så fyra getingar, tre kajor eller två plus. Sådant fungerar förstås som en sorts konsumentupplysning och ska inte föraktas – utom i de fall där recensenten kan misstänkas för att knappt ha ägnat någon tid åt det verk som ska recenseras.

Men det finns ju också andra sorters recensioner, inte minst av böcker, som utgörs av mycket långa texter där skribenten tar sig friheten att dela med sig av egna tankar och kunskaper och där syftet är att stimulera till debatt – och förstås till läsning av boken.

Det var en recension i den andan det var min ambition att erbjuda mina läsare eftersom jag tycker att ämnet är viktigt nog för det. Frågan är bara om Jan Stocklassa vill vara med och debattera.