Jan Stocklassas förvånande tystnad ger ökad tyngd åt mina frågor

Jan Stocklassa, författare till den nya Palmeboken Stieg Larssons arkiv, väljer att låta bli att svara på mina frågor, påstår att jag har sakligt fel på många viktiga punkter men vägrar berätta om vad. Designed by katemangostar / Freepik Bilden är beskuren.

Tidigare publicerade jag en recension av Jan Stocklassas bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet här på bloggen.

Jan Stocklassa replikerade för några dagar sedan. Det här är mina synpunkter på den repliken. /Gunnar Wall


JAN STOCKLASSA HAR SVARAT på min långa diskuterande recension av hans bok Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet.

Hans svar är kort. Och det går framförallt ut på att han inte har lust att diskutera sina teser eller redovisa svar på de frågor jag ställt.

Jag ska också svara ganska kort. Men inte lika kort. För vad Jan Stocklassa skriver innehåller en del överraskningar som är värda att stanna upp inför.

Först en snabbsammanfattning av min centrala kritik av boken. Den är väldigt lik den jag riktade mot Thomas Petterssons bok om Skandiamannen: att vi blir serverade ett mordscenario som ogenerat presenteras som sanningen, fast det bara är en hypotes bland många andra tänkbara.

Det där har varit något av en förbannelse när det gäller Palmeutredningen. På officiellt håll drev man länge på svaga grunder tesen att Christer Pettersson var gärningsman. Och Sven Anér, en av de mest produktiva skribenterna om mordet, utnämnde för sin del en politiker och före detta polis till Palmemördare, även han utan att vara i närheten av något som kan kallas avgörande bevis. Listan kan göras mycket längre.

Min särskilda kritik av Jan Stocklassa bestod dessutom av två saker: att han i väldigt liten utsträckning försökte stämma av sin tes mot vittnesmålen från Sveavägen och att han kom att ägna sig åt mycket diskutabla metoder för att få fram en egen favoritmördare – den man han väljer att kalla Jakob Thedelin.

Denne Thedelin förekommer inte med sitt riktiga namn i Stocklassas bok, men hans identitet är i dag känd av många. Den bild som framträder i boken är en Palmehatande kuf som blir alldeles exalterad när han blir uppvaktad av en attraktiv kvinna, Lída. Hon samarbetar i hemlighet med Jan Stocklassa och hennes jobb är att övertala Jakob Thedelin att medge att han mördat Olof Palme.

Lída jobbar hårt för att leda Thedelin till målet, framför allt signalerar hon mycket tydligt att hon tycker det skulle vara väldigt spännande och intressant om han begått dådet på Sveavägen. I hennes arsenal av påtryckningar ingår också att hon hotar med att avbryta kontakten om han inte öppnar sitt hjärta för henne och säger det hon vill höra.

Thedelin försöker tappert leva upp till vad Lída väntar sig av honom genom att i alla fall redovisa sitt Palmehat i så yviga termer han förmår. Men det där erkännandet som Lída anstränger sig att locka fram, det kommer aldrig.

Jag har inte tagit del av de hemliga inspelningar som Stocklassa lät göra under Lídas kontakter med Thedelin, så jag vet inte hur väl boken speglar vad som egentligen skedde. Men som jag nämnde i min recension så väcker läsningen ett moraliskt obehag.

Låt mig förtydliga vad det där moraliska problemet handlar om även om inte Jan Stocklassa vill debattera detta, för jag tror det kan vara viktigt.

En journalist, en författare av faktaböcker och en forskare har som jag ser det vissa etiska normer att leva upp till.

Den första är att vara ärlig mot läsarna.

Den andra är att vara ärlig mot sina källor. Och med källor avser jag personer som har valt att lämna information för att de vill att journalisten (alternativt författaren eller forskaren) ska överväga om informationen eller delar av den bör publiceras. Och en central aspekt av att vara ärlig mot källorna är att skydda dem, att hemlighålla deras identitet om de så önskar.

De två sakerna kan man inte tumma på.

Mer komplicerat blir det när den undersökande skribenten vill få fram information från folk som inte har lust att berätta. Under vissa speciella förhållanden kan det då vara motiverat att använda direkt bedrägliga metoder för att få fram uppgifter, jag medger det.

Det kan till och med handla om att under falsk flagg kontakta en person och med rent skådespeleri fortsätta den kontakten under en längre period. I sin mest extrema form kan det handla om att utöva något som i praktiken blir en integritetskränkning, att locka fram privata sidor hos objektet för undersökningen genom att professionellt spela på hans eller hennes känslor.

Det finns sällsynta situationer när det går att moraliskt motivera även den typen av research, javisst. Men sedan då, när det är dags att skriva? Om en sådan operation har lett till att en mycket viktig sakuppgift har kommit fram är det förstås naturligt att publicera uppgiften. Men inte ens då är det på något sätt givet att den lurade personen själv i all sin privata skröplighet ska hängas ut till allmän och detaljerad beskådan.

Om Jan Stocklassa verkligen lyckats visa att Jakob Thedelin stått med sin revolver på Sveavägen så hade det varit lätt att ursäkta de okonventionella spaningsmetoderna. Men det tycker jag inte han har. Och särskilt i det ljuset framstår den närgångna skildringen av hur den politiskt förvirrade Palmehataren lockas att falla för Lída som hänsynslös och lite sjaskig.

Kanske tycker Jan Stocklassa att sådan kritik är petig. Men i så fall har jag svårt att förstå hur han samtidigt som han är så skoningslöst utlämnade mot sitt undersökningsobjekt anser sig ha rätt att resa höga privata murar kring sitt eget researcharbete. Det blir en sorts dubbel standard.

I min recension väckte jag också frågor om varför Stocklassa inte tycks ha ifrågasatt sin samarbetspartners Lídas bevekelsegrunder, trots att han själv förser läsaren med uppgifter som antyder att hon har kopplingar till israeliska Mossad eller någon annan hemlig tjänst.

Jag får inga svar där heller. Det enda jag får är en liten märklig avslutning på Jan Stocklassas text. Han skriver: ”PS. Lída hälsar. Både hon och jag tyckte det var trevligt sist vi sågs!”

Jag förstår om läsarna undrar. Vad Stocklassa syftar på är att jag träffade honom och Lída på ett mingel i Stockholm efter en förhandsvisning av Mannen som lekte med elden, den dokumentärfilm om Stieg Larsson som hade premiär i höstas och som Stocklassa arbetat en del med i de inledande skedena.

Lída kom dit i Stocklassas sällskap och hälsade översvallande på mig. Jag småpratade lite med båda två och jag förstod att de umgicks på det personliga planet. Något utrymme för seriöst samtal fanns inte och för min del hade jag inte börjat tänka på min recension än.

När jag sedan började skriva på recensionen funderade jag på att nämna detta i och för sig intressanta möte med Lída. Men jag avstod eftersom jag inte i en sådan text ville gå in på aspekter av Stocklassas privatliv som jag råkat få inblick i mer eller mindre av en händelse. Det var ju boken jag skulle skriva om, inte författaren.

Tillbaka till min kritik av Jan Stocklassas skriverier. Den är förstås inte ristad i sten. Om Stocklassa skulle välja att svara på mina kritiska frågor – och om svaren är bra – så stryker jag utan vidare ett tjockt rött streck över mina invändningar. Och jag understryker därför nu att han är fortsatt välkommen att redovisa dessa svar på min blogg. Gärna utförligt.

Jag tycker faktiskt att denna blogg är ett väldigt lämpligt forum i sammanhanget. Den har en tämligen stor publik, förra året hade den närmare 250 000 visningar fördelade på 56 000 unika besökare. Och jag vill dessutom hävda att den livliga debatt som förs på kommentarsfältet ofta präglas av stora kunskaper och genomtänkta argument hos dem som skriver. Debatten om Thomas Petterssons bok var lång, omfattande och värdefull – och värdet av den blev så stort bland annat för att Pettersson själv deltog aktivt.

Med andra ord: om Jan Stocklassa vill ha en kvalificerad diskussion om sina teorier så kan han få den här. Väljer han att låta bli så öppnar han i stället för spekulationer som inte får svar.

Men som det ser ut nu vill han alltså inte kommentera min kritik, i alla fall inte på min blogg. Orsaken? Han ”tror inte att det leder närmare en lösning på mordet” att svara just här.

Det där sista är ju aningen provocerande, inte främst mot mig personligen utan mot alla som valt att följa bloggen.

Samtidigt som Jan Stocklassa alltså avböjer att debattera sakfrågorna i detta forum kan han inte avhålla sig från att slänga in påståendet att min recension innehåller ”fem allvarliga fel och några mindre”.

Vilka fel då? Tji fick jag, det talar han inte om.

Jag får gissa: kanske syftar han på att jag helt enkelt inte känner till en del uppgifter som han inte berättat om men som han ända tror är värdefulla och relevanta.

Den gissningen får visst stöd av att han särskilt skriver att han hoppat över saker för att göra boken lättläst. Eller som han uttrycker det: ”Upplägget har fört med sig att [boken] inte innehåller allt jag vet om olika delar.”

Vid första anblicken är det svårt att se vad han är ute efter med en sådan deklaration. Varje författare inser ju att det inte går att ta med allting hon eller han vet om ett ämne i en bok. Men om Stocklassa menar någonting utöver rena självklarheter skulle det ju kunna vara att han hoppat över viktig information eftersom han för allt i världen inte velat göra boken tråkig.

Att han varit väldigt uppfylld av målet att få ihop en spännande historia kommer fram när han skriver att han inte velat ”[gå] igenom detaljer på flera sidor”. Han tillägger att ifall han gjort det misstaget så ”hade det blivit en i raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande”.

Jag tycker nog att det där är en inställning som leder till trovärdighetsproblem för Stocklassa.

Om boken driver en ny och kontroversiell tes – och det gör ju Stieg Larssons arkiv – bör väl författaren ta med allt av väsentlig betydelse för att göra tesen övertygande?

Men tolkar jag Stocklassa rätt menar han alltså att han helt enkelt inte skulle ha klarat av det utan att göra boken tråkigare – och att han därför valt att avstå.

Vad han skulle kunna ha klarat av om han verkligen försökt kan ju inte jag bedöma. Men dilemmat är i vilket fall lätt avhjälpt i efterhand om han själv skulle vilja. I bokens slutkapitel hänvisar han nämligen till en blogg han registrerat med adress www.palmemurder.com och där den som är riktigt intresserad ska få veta mera.

Den som går in där när detta skrivs hittar dock bara en enda kommentar. Den är daterad november 2018 och har kort och gott texten ”Hello world!” – något mer står det inte.

Det är lite knapphändigt, kan man tycka. Så på den bloggen finns det rimligtvis gott om utrymme att lägga ut bakgrundsmaterial. Och jag länkar förstås gärna till det materialet om och när det kommer.

Jag vill också återgå till den ovan nämnda formuleringen, den där om ”raden av svårlästa Palmemordsböcker för de närmast sörjande”.

Det är inte glasklart vilka böcker Stocklassa syftar på. Men en god gissning är att han – i alla fall bland annat – avser de böcker som skrivits av mig, Lars Borgnäs och bröderna Poutiainen.

Dem har han nämligen inte orkat läsa själv, avslöjar han i förbifarten. Inte en enda en av dem, för övrigt. (Han modifierar det något genom att tillägga att han läst ”väldigt mycket” i dem, men ”aldrig en hel bok”.)

Aningen överraskad blev jag eftersom Jan Stocklassa själv i sin bok rekommenderat sina läsare att ta del av ”någon bok av Gunnar Wall eller Lars Borgnäs” om de vill få djupare kunskaper. Han har alltså gett andra en uppmaning som han inte orkat följa själv.

Jag har stor förståelse för att många människor som har ett visst intresse för Palmemordet inte har tid eller ork att läsa några böcker i ämnet. Det är helt OK för mig. Så klart.

Men en professionell författare som ska presentera något som ska föreställa vara själva sanningen om denna svårlösta mordgåta gör kanske ändå klokt i att ta reda på vad andra har skrivit. Och helst innan han börjar använda tid till att fundera ut en alldeles egen lösning.

Om författaren nu har den egenskapen att han inte gillar att läsa Palmeböcker kan det kanske kännas lite motigt för honom, det kan jag förstå. Men om jag ska vara lite sträng tycker jag nog att det ändå liksom ingår i jobbet att sätta sig över det obehaget. Åtminstone ett par, tre stycken böcker i ämnet borde väl inte vara omöjligt att klämma – i synnerhet om författarens eget skrivprojekt pågår i flera år.

Efter Jan Stocklassas pikanta bekännelse om vad han inte läst kommer förstås följdfrågan upp i mitt huvud: vad har han läst?

Framför allt undrar jag en sak. För det finns nämligen en typ av skriftligt material som är ännu viktigare att bekanta sig med än de böcker som skrivits i ämnet.

Jag tänker förstås på förstahandskällorna.

Det vill säga: själva grundmaterialet i utredningen – i den mån det är tillgängligt.

Centralt i det sammanhanget är förundersökningsprotokollet i målet mot Christer Pettersson.

Nu omfattar detta protokoll tusentals sidor. Och jag begär inte att Jan Stocklassa ska göra en läsinsats som han uppfattar som orimlig. Men det jag verkligen skulle vilja veta är: har han läst i alla fall det avsnitt som är av störst relevans för hans egen tes om hur mordet gick till – nämligen del III:2?

Det vill säga vittnesmålen från Grandavsnittet.

Man kan tycka att det vore konstigt om han inte gjort det – eftersom han kommer med en egen detaljerad mordteori där han placerar denne Jakob Thedelin på mordplatsen med en revolver i handen. Men det finns faktiskt inget i boken som tyder på att han har gått igenom dessa förhör.

Så är det. Och avsaknaden av hänvisningar till vad som står i de förhören är givetvis rätt besynnerlig med tanke på bokens syfte.

Den enklaste – och trots allt mest anständiga – förklaringen till att sådant inte finns med i boken är att författaren helt enkelt har bristande kunskaper, att han inte brytt sig om eller orkat att läsa på.

Och då blir det ju inte heller så konstigt att han lyckats skissa ett mordscenario som har så lite att göra med vad vittnena kring mordplatsen berättat att de såg.

Jag får förstås inget svar från Jan Stocklassa själv på frågan om han studerat dessa vittnesförhör så länge han lämnar walkover i debatten. Men kanske någon som följer denna blogg och som gått igenom hans bok med andra ögon än jag hittar formuleringar som kan klargöra om han är bekant med materialet i del III:2 eller inte.

Vid den här punkten måste jag säga ännu en sak för att undvika missförstånd: jag menar verkligen inte att alla som skriver om olika aspekter av Palmemordet måste vara detaljerat inlästa på utredningen för att ha rätt att uttrycka sig om ämnet.

Inte alls.

Det finns många journalister som gjort bra intervjuer med olika vittnen eller skrivit värdefulla artiklar om aspekter av den tekniska bevisningen utan att nödvändigtvis veta särskilt mycket om utredningen i stort.

Det är inga problem med det. Och den research om vissa saker som Jan Stocklassa alldeles tydligt har gjort skulle ha räckt till en bra reportagebok om Enerström, Bertil Wedin och viktiga aspekter av Sydafrikaspåret.

Det är när han bestämmer sig för att han också i förbifarten ska lösa Palmemordet som det går åt skogen.

Nu är boken hårt lanserad internationellt. Och upplägget kan kanske fungera utan större bekymmer när den möter en utländsk publik som gärna vill läsa om ikonen Stieg Larsson men som knappt vet någonting alls om Palmeutredningen. Det är bara här på hemmaplan som det blir lite krångligare.

Till sist: Jan Stocklassa har ett mer allmänt problem med mitt blogginlägg för att han inte riktigt vet vad det är. Han skriver: ”Är det en bokrecension? Ett sammandrag av boken? Är det dina egna funderingar? Lite av varje?”

Jag har inte träffat på någon annan som haft bekymmer med detta, lika lite som jag gjorde det under den långa debatten om min recension av Thomas Petterssons bok om Skandiamannen.

Det är klart det är en recension eftersom syftet just är att värdera boken Stieg Larssons arkiv.

Men som var och en vet finns det ju olika sorters recensioner av böcker, filmer, musik och allt möjligt.

Vanligt är att det blir fem rader i en tidning och så fyra getingar, tre kajor eller två plus. Sådant fungerar förstås som en sorts konsumentupplysning och ska inte föraktas – utom i de fall där recensenten kan misstänkas för att knappt ha ägnat någon tid åt det verk som ska recenseras.

Men det finns ju också andra sorters recensioner, inte minst av böcker, som utgörs av mycket långa texter där skribenten tar sig friheten att dela med sig av egna tankar och kunskaper och där syftet är att stimulera till debatt – och förstås till läsning av boken.

Det var en recension i den andan det var min ambition att erbjuda mina läsare eftersom jag tycker att ämnet är viktigt nog för det. Frågan är bara om Jan Stocklassa vill vara med och debattera.

Annonser

3 reaktioner på ”Jan Stocklassas förvånande tystnad ger ökad tyngd åt mina frågor

  1. Man kan bara hoppas att JS ”vill vara med och debattera” det här. Jag har särskilt fäst mig vid glappet mellan hans påstående att ha presenterat (i alla fall början på) ”lösningen på Palmemordet” och hans ovillighet just att debattera, till skillnad från Thomas Pettersson. Stocklassas korta och intetsägande svar blev lite grand en ögonöppnare för mig, efter att ha läst en bok jag tyckte var väldigt intressant på sina ställen. Jag är därför också väldigt tveksam över hans val att skriva en lättläst, populär bok *till skillnad från* en lite omständligt seriös bok – det finns ingen sådan åtskillnad, om man vet vad man sysslar med, det är vad som nu för tiden kallas ”a false binary”. Ordet ”oprofessionellt” dyker upp, men jag tänker inte ta bort citationstecknen runt det förrän vi eventuellt fått höra mer.

  2. Fullständigt lysande Gunnar!

    Aspekten att Lida faktiskt inte bara infiltrerar JT, utan gör det på ett så oerhört osnyggt sätt är värt ett mycket starkt ifrågasättande av den moraliska delen i upplägget.
    Hon pressar och hotar honom till ett erkännande som inte kommer.
    ”Jag förlorar dig…”

    Lätt att föreställa sig den uppenbart ensamme JT som precis invaggats i föreställningen att han äntligen träffat en kvinna som verkar hysa sympati och bry sig om honom. Kysser hon inte honom också?
    Det är alldeles för bedrövligt!

    Hon närmar sig honom med förevändning av både religiösa och ideologiska beröringspunkter.
    Inte vill han väl förlora henne trots att hon tjatar konstant om att han ska erkänna Palmemordet

    Psykologin är lätt att förstå, och att JT kanske inte heller är helt dum i huvudet, utan fiskar på sin kant efter Lidas avsikter måste också tas i beaktande, men det är inget som Stocklassa tycker är något att bry sig om, utan får nu ytterligare bränsle till sin tes om att JT stått vid Dekorimahörnan med ett skjutvapen i högsta hugg.
    Helt utan att ha satt sig in i vad källorna berättar. Man skulle med lika hög trovärdighet kunna placera glassgubben där i hörnan.

    Hade dessa delar strukits hade boken kunnat få riktigt bra betyg av mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.