Här är de saknade sidorna (och raderna) i Gärningsmannaprofilen

Omslaget på Jan Olssons och Ulf Åsgårds gärningsmannaprofil från 1994. Dokumentet blev en bibel för den dåvarande Palmegruppen som till varje pris satsade på att hitta en ensam, störd och impulsstyrd gärningsman. Det har fått ett nytt liv genom Thomas Petterssons teorier om Skandiamannen.

PÅ 90-TALET GAV PALMEUTREDARNA kriminalkommissarien Jan Olsson och psykiatrikern Ulf Åsgård  i uppdrag att färdigställa en gärningsmannaprofil.

Resultatet presenterades för utredarna av Olsson och Åsgård följande år. Deras slutsats var att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd gärningsman. Den kom att spela stor roll för utredarnas arbete under 90-talet.

Var det så bra att det blev så?

Det beror ju på vad som står i Olsson/Åsgårds dokument, kan man säga. Kunde de argumentera för sig var det kanske bra?

Det har inte alltid varit helt lätt att ta del av den saken.

Vi återkommer till det.

En del kritik mot gärningsmannaprofilen kom efter några år i Granskningskommissionens betänkande, framför allt i sammanfattningen av vad två experter från Riksrevisionsverket hade att säga om Olssons och Åsgårds arbete, se sid 892-896 i betänkandet.

Jag har för min del invänt mot resonemangen från Åsgård och Olsson i boken Mordgåtan Olof Palme (sid 431-442 respektive i ljudboksversionen, avsnittet Kan mordet få sin lösning?) samt i Sista föreställningen med Christer Pettersson?, ett kritiskt inlägg på min blogg om Mikael Hylins dokumentärserie Palme, träsket och mordrättegångarna. (Olssons och Åsgårds resonemang får i den serien tjäna som argument för att det nog var Christer Pettersson som var mördaren.)

Thomas Pettersson som i en artikel i tidskriften Filter och i boken Den osannolika mördaren pekat ut den så kallade Skandiamannen som Palmes mördare har precis som Hylin lutat sig rätt hårt mot Olssons och Åsgårds gärningsmannaprofil.

Det är förståeligt: Pettersson menar också att Palme föll offer för en ensam, impulsstyrd mördare.

Filter har på sin hemsida lagt upp en länk till Olsson/Åsgårds rapport (se punkt 28 i listan över källor). Vad som inte framgår hos Filter, men som märks om man tar sig tid att gå igenom den version av rapporten som tidskriften erbjuder till nedladdning är dock att ett antal sidor saknas.

Vissa av dessa sidor är helt centrala för den som vill bedöma rapportens värde, till exempel Olsson/Åsgårds genomgång av Palmes sista dag i livet, klockslag för klockslag.

Dessutom saknas delar av sidor, något som i vissa fall inte framgår tydligt för den som inte kan jämföra Filterversionen med originalet.

Jag har nu laddat upp de sidor som Filter inte presenterat och de som bara förekommer i stympad form i Filters version. Se nedanstående lista:

• Saknade sidor i Filter: 47-64 (om Palmes sista månader, sista veckor och sista dag i livet).

• Ofullständig sida i Filter: sid 67 (avsnitt om ammunitionen och om i Sverige registrerade revolvrar saknas).

Här är sid 46-67 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: sid 77 (vissa uppgifter om planeringen av makarna Palmes biobesök saknas).

Här är sid 76-77 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 89 (hänvisning till diagram om walkie-talkies på följande sida saknas).

• Saknade sidor i Filter: 90-93 (om walkie-talkies och tecken på konspiration).

Här är sid 88-93 i komplett skick (jag ber om överseende för dålig kvalitet på sid 90).

• Ofullständig sida i Filter: 111 (uppgifter om personer i FBI som Olsson/Åsgård hade kontakt med saknas).

Här är sid 111 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 124 (förteckning med rubriken ”PKK-mord” saknas).

• Saknade sidor i Filter: 127-130 (tabell över signalement mm för gärningsmannen).

• Ofullständig sida i Filter: 131 (kortfattade uppgifter om utredningen av en utpressare kallad ”C” saknas).

Här är sid 124-131 i komplett skick.

• Saknad sida i Filter: 135 (om gärningsmannens sociala bakgrund, utbildning, personlighet med mera).

Här är sid 134-135 i komplett skick.

• Ofullständig sida i Filter: 141 (källförteckning över bl a vissa polisdokument saknas).

Här är sid 140-141 i komplett skick.

Det var det hela.

Gärningsmannaprofilens genomgång av Palmes sista dag i livet (sid 52-64) finns (sånär som en kort inledning) redan tidigare publicerad på den alltmer användbara webbplatsen MOP-arkivet, direktadress till dokumentet här. MOP-arkivet har för övrigt hämtat texten från Sven Anérs bok Cover-up: Palmemordet från 1999.

Med andra ord: väsentliga delar av det som är bortfiltrerat i Filterversionen har haft rätt stor spridning tidigare.

Så varför har inte Filter publicerat hela dokumentet?

Det finns ett enkelt svar. Den stympade versionen som tidskriften publicerat var vad Thomas Pettersson fick ut när han nyligen bad utredarna att ge honom Gärningsmannaprofilen. Det går i linje med en relativt ny policy från Palmegruppen att säga nej till det allra mesta som utomstående försöker få ut.

Nu har i alla fall den som hittat hit tillgång till Olsson/Åsgårds dokument – inklusive det som utredarna kommit på att de helst velat gömma undan.

Är det intressant läsning? Det får man nog säga, inte minst de delar som Palmeutredarna inte velat lämna ut.

Samtidigt finns det förstås anledning att vara vaksam när det gäller enskildheter i det Olsson och Åsgård skrivit – de driver en slutsats och det kan definitivt ha påverkat vad de brytt sig om att notera, hur de noterat det och vad de valt bort.

Inte desto mindre: vad de skrivit är förstås ett viktigt komplement till exempelvis förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. För det kvarstår att Olsson/Åsgård – till skillnad från de allra flesta av oss – hade tillgång till mordutredningen och att de noga studerat händelseförloppet under mordkvällen.

Eller kanske snarare: vad som finns dokumenterat om detta händelseförlopp.

Det är ju inte riktigt samma sak.

Men det är vad vi har.

I vilket fall: just den lilla skillnaden gör det lite vanskligt att värdera enskildheter hos Olsson/Åsgård. Som alla andra skriver de alltså om vad som påstås ha hänt, inte nödvändigtvis om vad som verkligen hände.

Hur knepigt, men samtidigt intressant, det kan bli att rota i sådant kan illustreras med ett avslutande exempel. Det handlar om en uppgift från sidan 60 i Olssons och Åsgårds dokument, en uppgift som kom upp till diskussion på denna blogg härom dagen.

Låt oss alltså titta på den som hastigast. Vi befinner oss i deras kronologi över händelseförloppet efter biobesöket. Intill tidsangivelsen 23.17 heter det:

Paret Palme dröjer sig kvar vid SARI-butikens skyltfönster på Olof Palmes initiativ.

Det där kan nog få de flesta som är intresserade av Palmemordet att reagera. Skulle Palme ha velat stanna vid Sari? Det var inget Lisbeth Palme sa i rättegången mot Pettersson och inte heller något hon sagt i tidigare kända förhör. Så vad betyder det? Varför skulle hennes make dröja sig kvar? Knappast för att titta på klänningar, väl? Det låter inte som Olof Palme. Och det har ju hetat att det var Lisbeth, inte han, som kom på att de skulle titta i skyltfönstret.

Vad gör då den som vill veta vad detta betyder? Ja, ett sätt att att försöka komma underfund med var uppgiften kommer ifrån.

En närmare titt på Olsson/Åsgårds uppställning visar att de refererar till dokumentet T 116-L.

Första delarna av denna kodbeteckning, ”T 116”, tyder på att det är ett förhör med Lisbeth Palme. Och det är det mycket riktigt. Det visar sig när jag tittar i de offentliggjorda delarna av Tilläggsprotokoll H till förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson. Tilläggsprotokoll H sammanställdes i samband med Riksåklagarens resningsansökan mot Pettersson.  Stora delar av det är fortfarande hemliga. Men inte allt. Och faktiskt inte ett dokument som just har beteckningen T 116-L.

Det är ett förhör med Lisbeth Palme som hölls den 3 november 1993.

Förhörsledare var kriminalkommissarie Paul Johansson och biträdande förhörsledare var kriminalinspektör Lars Hamrén.

Det kan knappast sägas att förhöret innehåller något som ger argument i resningsansökan mot Pettersson. Däremot är det intressant ändå, inte minst för att de övriga polisförhörsprotokoll med Lisbeth Palme som offentliggjorts är få och korta.

Och här har vi alltså ett till.

Vad står det då om Sari i detta förhör? Jo, här finns en formulering som anknyter till vad Olsson/Åsgård skrivit, även om det inte låter riktigt likadant:

När dom passerat Sveavägen [dvs korsat gatan, GW] och Lisbeth Palme ville att dom skulle titta i skyltfönstret till butiken Sarin så uppfattade hon att Olof Palme dröjde något. Efteråt har Lisbeth Palme spekulerat i om han märkt att de var förföljda.

Exakt var och när dröjde Olof Palme enligt Lisbeth? Innan de kom fram till skyltfönstret eller efter? Det framgår inte av protokollet.

Inte heller vet vi om detta var en efterhandskonstruktion eller något som Lisbeth genuint kom ihåg från mordkvällen. Förhöret hölls ju närmare åtta år efter mordet och vid den tidpunkten förefaller uppgiften vara splitter ny för utredarna – Olsson/Åsgård har ju inte någon hänvisning till något tidigare förhör med Lisbeth när det gäller just detta. (Och jag har inte heller sett att hon skulle ha sagt så här tidigare.)

Gärningsmannaprofilerarnas formulering är med andra ord lite förledande eftersom den kan tolkas som att den beskriver ett erkänt faktum och inte bara ett påstående från Lisbeth. Den är också förledande av ett annat skäl, kan man tycka: den ger intryck av att Olof Palme tydligt markerade att han ville att han och hustrun skulle stanna upp ett tag längre än vad Lisbeth tänkt sig innan de gick vidare. I förhöret låter det mer som om Palme tvekade en aning i steget alldeles innan eller alldeles efter det att de stannat upp vid skyltfönstret.

Inte desto mindre har Olsson/Åsgård satt fingret på en intressant formulering från Lisbeth. Hon är alldeles tydligt inne på att hennes make kan ha känt sig förföljd under promenaden.

Det borde han knappast ha känt om det bara var så att någon gick efter honom och han inte var orolig redan innan.

Det kanske han var. Lisbeths formulering här ligger nämligen i linje med vad hon säger i slutet av förhöret. Protokollets två sista stycken lyder så här:

Lisbeth Palme tillfrågades om den så kallade Harvardaffären ökade hätskheten mot Olof Palme. Hon uppgav att den användes i den allmänna förföljelsen av Olof Palme samt i valrörelsen av Bildt och andra som politiska ‘dirty tricks’.

Tillfrågad om förföljelsen ökade de sista 6 månaderna så ansåg Lisbeth Palme att den då ökade till ett crescendo. Förföljelsen skedde i media. Dom sista veckorna innan mordet hade dom talat om det, vilket dom i vanliga fall inte gjorde. Man kan inte utesluta att förföljelsen kan ha påverkat någon våldsbenägen människa.

Lisbeth Palme talar alltså om en kraftigt stegrad hatkampanj mot hennes make, något som de båda var medvetna om och för en gångs skull diskuterade med varann. Och hon säger alltså också att hon tror att han under promenaden kan ha misstänkt att någon följde efter dem.

Det är en obehaglig atmosfär hon skissar upp.

Men det ligger i linje med att Palme på andra sätt tycks ha gett uttryck för oro den här dagen.

Ett av tillfällena – det här är välkänt – var under en intervju med en fackförbundstidning. Palme skulle fotograferas och först ställde han sig vid fönstret, men ändrade sig och gick in i rummet med orden: ”Ingen vet vad som finns där ute”.

Och Mårten Palme har berättat att hans far reagerade när ljuset släcktes i en butik intill biografen medan Olof, Lisbeth, Mårten och hans flickvän stod där och pratade efter bioföreställningen. Som Mårten sagt i en tidningsintervju:

Jag kommer ihåg att han tyckte det var en konstig händelse. Han kände sig på något sätt förföljd av omständigheterna och försökte kika in i affären för att se om det fanns någon där. (Expressens extratidning om Olof Palme 21.2.96)

De här olika uppgifterna understryker att det går att ställa sig en del frågor om hur det ändå kom sig att paret Palme denna fredag gjorde något som de sällan gjorde: de gick på bio. Och det till och med på en sen föreställning i centrala Stockholm och utan livvakter.

Det finns ett drag av planlöshet kring detta biobesök som också är anmärkningsvärt – de hade inte ordnat biljetter innan och det var bara med lite tur de fick plats i salongen, att döma av vad utredningen visat.

Och efter föreställningen skyndade de sig hemåt på egen hand i stället för att välja att umgås en stund med sonen och dennes flickvän. Och sättet att ta sig hem var samtidigt inte det snabbaste: de valde att promenera hem genom den råkalla och stökiga staden.

Var de på väg mot någonting som var beslutat innan? Och var det därför mördaren fanns på plats och försvann så effektivt efteråt?

Jag har länge fångats av tanken att det var så mordet gick till. Lisbeths uppgift om sin orolige make gör inte det alternativet mindre sannolikt. Det är som om ytterligare bitar faller på plats.

Det kanske inte var så. Men en förutbestämd mordplats och att Palme lockades i en fälla är för mig det är det mest logiska alternativet till Olsson/Åsgårds scenario med en ensam person som råkar få chansen att begå ett impulsmord.

PS 29 mars: En av den här bloggens läsare, signaturen laggargunnar, har nu laddat upp en version av Olsson/Åsgård där Filters version är kompletterad med de saknade sidor som jag laddat upp. En fullständig text, alltså.

Här är länken!

 

 

 

 

Annonser

Debatt Thomas Pettersson – Gunnar Wall i podcasten Palmemordet

Thomas Pettersson, Gunnar Wall, Dan Hörning och Tobias Henricsson har just klarat av inspelningen av debatten om Skandiamannen. FOTO: Podcasten Palmemordet

I DAG SLÄPPTES FÖRSTA AVSNITTET (av två) i en debatt mellan Thomas Pettersson och mig som arrangerats av podcasten Palmemordet.

Denna podcast som görs av Dan Hörning i samarbete med Tobias Henricsson har vid det här laget kommit upp i inte mindre än 164 avsnitt (plus ett extraavsnitt efter Lisbeth Palmes död).

Här finns utförliga genomgångar av en rad centrala inslag i den pågående diskussionen om Palmemordet – som Skandiamannen, Victor Gunnarsson, Christer A, polisspåret och mycket mer.

Men det här är första gången som det ordnas en debatt i sändning. Ämne för debatten är Thomas Petterssons teori att det var Skandiamannen som mördade Olof Palme.

Den kan avlyssnas på till exempel någon av följande webbadresser: I Like Radio, Poddtoppen eller ITunes.

 

Dags för Palmemordet och Sydafrika i TV-serien om Stieg Larsson

Stieg Larsson. var inte bara författare till Millenniumböckerna och eldsjäl bakom Expo. Han engagerade sig också under en period i Palmeutredningen.

TV 4 OCH C MORE VISAR JUST NU den TV-serie i fyra delar som är en utvidgad version av den dokumentärfilm om Stieg Larsson som släpptes på biograferna förra året.  TV-serien har samma namn som biofilmen, Mannen som lekte med elden. Men TV-versionen är dubbelt så lång, så här ryms mycket mer.

De olika avsnitten läggs allt eftersom ut på TV Play. (Den som betalar för att ha tillgång till C More kan se dokumentärserien utan reklamavbrott.)

Och tredje delen, den som släpps i dag 21 mars, handlar om mordet på Olof Palme. I biograffilmen togs Stieg Larssons intresse för Palmemordet bara upp mycket kortfattat, men här blir det mer utförligt.

Fokus ligger på Sydafrikaspåret, det var framför allt just den tänkbara lösningen på mordgåtan som särskilt engagerade Stieg.

Författaren Jan Stocklassa som förra året kom ut med boken Stieg Larssons arkiv – nyckeln till Palmemordet arbetade inledningsvis med detta filmprojekt. Men han avbröt sin medverkan för att i stället utveckla en egen hypotes i bokform. Hans bok handlar mycket om en person som Stocklassa kallar ”Jakob Thedelin”, en medhjälpare till den Palmefientlige läkaren Alf Enerström. Författaren vill placera honom på Sveavägen med ett mordvapen i handen. Och det är på den grunden som Stocklassa gör anspråk på att ha klarat upp den mer än 30 år gamla mordgåtan.

I min recension av boken på denna blogg riktade jag stark kritik mot den slutsatsen.

Men dokumentärfilmen innehåller ingenting om ”Jakob Thedelin”. Den är i stället en kompetent och väl berättad genomgång av de väsentliga existerande spaningsuppslagen som pekar på att apartheidregimen i Sydafrika kan ha legat bakom mordet eller åtminstone varit inblandad i det.

Här möter vi många personer ur det galleri som vittnat om Sydafrikaspåret och/eller själva figurerat i det. Och framför allt Craig Williamson, apartheidregimens superagent som infiltrerade den svenska biståndsverksamheten till motståndet mot apartheid och som organiserade ett antal mord på regimens motståndare.

Williamson erkänner inte Palmemordet, men medger förbehållslöst att han varit djupt inblandad i att ta livet av andra personer. För honom handlade det om uppdrag inom ramen för det kalla kriget, förklarar han, och hans försvar är att i krig dödas civila.

Som han säger i kvällens avsnitt: ”Jag fick göra smutsjobbet åt min regering här. Och vår regering fick göra mycket av smutsjobbet åt västländerna.”

Den sydafrikanska regimens roll som mördarkommando även åt andra är ett tema som är centralt i den nu aktuella biografdokumentären Cold Case Hammarskjöld. Den dokumentären handlar om den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjölds mystiska död i en flygkrasch 1961. Och filmen redovisar de många spår som leder i riktning mot slutsatsen att han föll offer för ett attentat med skarp koppling till Sydafrika.

 

Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!