Vad ska man göra åt Palmeutredningen – och varför blev det så illa?

33 år sedan mordet – och frågorna kvarstår. Robert Aschberg på Aftonbladets morgon-TV slog ett slag för en gammal lösning, Christer Pettersson. Men han nöjde sig med att kalla den ”minst osannolik” av alla de lösningar som lagts fram. Det är ännu ett sätt att beskriva utredningens misslyckande. Och detta misslyckande väcker i dagens debattklimat frågorna om vad som bör göras med den.

I SAMBAND MED årsdagen av Palmemordet väcks förstås diskussionen om vad som ska göras med mordutredningen som efter 33 år inte nått resultat.

Som redan uppmärksammats på denna blogg publicerade Lars Borgnäs och jag igår ett debattinlägg i Göteborg-Posten där vi argumenterade för en ny kommission som skulle granska vad utredarna gjort – och inte gjort. Det är i år 20 år sedan Granskningskommissionen avslutade sitt arbete och den hade en del allvarlig kritik. Vad hände med den? Det vi vi inte, utredarna har fått jobba i fred sedan 1999.

En lite annan infallsvinkel på samma problem lades härom dagen fram av Lars Olof Lampers, redaktör på SVT:s Veckans Brott.

Precis som jag ofta brukar framhålla skriver Lampers inledningsvis att ”det tragiska är att trots alla dessa enorma insatser så vet vi inte mer om mordet än vad vi visste den där helgen i februari 1986 – Olof Palme sköts ihjäl med ett skott och hans hustru Lisbet skadades ytligt på ryggen av ett andra skott.”

Han spetsar till det ytterligare med formuleringen: ”Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.”

Och hans slutsats är att utredningen borde läggas ner, men inte för att begravas:

”Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.”

Lampers förhoppning är att svaret på mordgåtan ”finns begravt någonstans i materialet”. Och hans förslag är att ett sådant projekt borde ledas av Leif GW Persson.

Det finns förstås en rad invändningar mot hans förslag, till exempel att en lagändring härom året gör att mord inte ska preskriberas. Men Lampers utgångspunkt ligger annars på flera sätt i linje med vad Borgnäs och jag pekar på: vi har en misslyckad mordutredning på landets statsminister – och den granskas inte av utomstående.

Det finns andra synpunkter på sakernas tillstånd. I den stora Facebookgruppen Palmerummet diskuteras de flesta aspekterna av mordutredningen och förstås även vår debattartikel om en ny kommission. En debattör som är anhängare av teorin om Skandiamannen som gärningsman och som har hopp om att utredarna är inne på samma linje skriver:  ”Jag har fullt förtroende för dagens utredare, inklusive åklagare Petersson. Låt dessa nu få jobba ifred så ska ni se att vi strax har en lösning på bordet.”

Det finns andra som gärna vill tro att sanningen om mordet är känd för dem som dragit de rätta slutsatserna. I Aftonbladet TV på årsdagens morgon diskuterade programledaren Robert Aschberg med mig och författaren Thomas Pettersson. Aschberg som är en gammal envis förespråkare av spåret Christer Pettersson kunde inte avhålla sig från att slå ett slag för att missbrukaren från Rotebro var den ”minst osannolika” mördaren.

Det var för all del ett ganska försiktigt sätt att uttrycka sig. Och att Pettersson skulle vara mördaren är annars en mindre vanlig uppfattning i dag. Att även det spåret – en gång så upphöjt till självklar sanning – tycks ha fallit samman har för många understrukit att det var något allvarligt fel med mordutredningen från början.

Den som vill titta närmare på vad som egentligen hände i utredningens inledande faser uppmanas att lyssna på senaste avsnittet, del 161, i Dan Hörnings podd Palmemordet. (Finns även på Youtube.) Där tar jag upp centrala tankegångar i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Jag hävdar nämligen att Hans Holmér och hans samarbetspartner Ebbe Carlsson som båda arbetade nära regeringen helt enkelt inte trodde på det PKK-spår som de själva argumenterade för. De hade en helt annan agenda och jag diskuterar vad den handlade om. Avsnittet som lagts ut är del 1 av en längre intervju. Fortsättning följer hos Hörning.

I sammanhanget ska nämnas att Dan Hörnings podd vid det här laget tagit upp en lång rad aspekter av mordutredningen samt att den på en gång är saklig, spännande och lättillgänglig. En guldgruva för den som vill närma sig detta väldiga och spännande ämne. Rekommenderas starkt!