Nya oroande frågor om mörkläggning kring gammalt massmord

Charles Manson, fängelsefoto från augusti 1996.

DET HAR VARIT MYCKET CHARLES MANSON i media de senaste dagarna.

Quentin Tarantinos film om morden som Manson dömdes för att ha iscensatt, Once Upon a Time in Hollywood, ska snart ha premiär.

Och SVT visar en dokumentär i två avsnitt, Charles Manson: sektens hemliga filmer.

I dagarna är det 50 år sedan den sekt Manson ledde, ”Familjen”, utförde de extremt brutala morden på filmstjärnan Sharon Tate – gift med regissören roman Polanski – och ett antal andra personer i paret Polanski-Tates hem i Los Angeles.

Manson var en förbryllande figur. Före morden hade han en känd kriminell bakgrund, om än inte särskilt uppseendeväckande. Han hade också försökt inleda en karriär som rockmusiker och var bland annat bekant med Dennis Wilson, medlem i Beach Boys som då var en av USA:s mest framgångsrika musikgrupper.

Så kom rubrikerna när han åtalades för sin roll i morden i Los Angeles. Och snart blev han en ökänd ikonisk symbol för 60-talet, en sorts motpol till hyllade figurer som Che Guevara, Martin Luther King eller John Lennon. Under rättegången framträdde han med ett hakkors i pannan. Före morden hade han sagt till sina sektmedlemmar att han var Kristus, senare skulle han påstå att han var Satan.

Fortfarande efter sin död är Manson (han dog 2017) en gåta. Vad var det som drev honom? Åklagaren i målet, Vincent Bugliosi, hävdade att Manson på något sätt hoppades att morden skulle starta ett raskrig mot den svarta befolkningen i USA. Enligt Bugliosi hade Mansons förvirrade tankegångar haft så olikartade inspirationskällor som Beatleslåten Helter Skelter och avsnitt i Uppenbarelseboken i Bibeln.

Bugliosi blev berömd för sina framgångsrika insatser i processen mot Mansonfamiljen och ännu mer hyllad blev han sedan han skrivit en bok om fallet, Helter Skelter. Och den bild som Bugliosi förmedlar är helt enkelt att Manson var en galning som ledde en liten och extremt förvirrad sekt. Punkt slut.

Men i en ny bok om Mansonfallet hävdar journalisten Tom O’Neill att Bugliosi förfalskade och undanhöll bevisning och att morden hade beröring med viktiga politiska underströmmar i det amerikanska samhället. Boken heter Chaos: Charles Manson, the CIA and the Secret History of the Sixties. Och ett centralt tema i den är omständigheter som pekar på att Manson var föremål för CIA:s experiment med att försöka kontrollera människor, bland annat med hjälp av LSD. Det finns också uppgifter, menar O’Neill som pekar på att Manson före morden varit informatör åt amerikansk polis som hållit honom om ryggen i olika sammanhang.

Det där kan låta väldigt spekulativt – är det här ännu en vild konspirationsbok om ett makabert och säljande ämne?

Den frågan kan man förstås bara svara på om man läst den. Och det har jag inte hunnit göra. Men O’Neill är tydlig med att han inte gör anspråk på att ha lagt fram någon slutgiltig sanning om Manson och morden, han bara redovisar hittills okända fakta, uppgifter som han arbetat 20 år med att få fram. Och hans bok har tagits emot med respekt av etablerade nyhetsmedia i bland annat USA (se länkar nedan). Det råder enighet om att han faktiskt hittat uppseendeväckande saker som inte Bugliosi redovisat.

Själv hävdar O’Neill att han började arbetet med boken med föreställningen att Bugliosi gjort ett fantastiskt jobb, men att han gradvis kom att revidera den bilden.

Till New York Times säger han exempelvis:

”Jag trodde att han skulle bli hjälten i min story. Men sedan jag börjat intervjua såväl folk som arbetat med Bugliosi på åklagarkontoret som poliser visade det sig att majoriteten av dem inte litade på honom. Jag hittade mängder av bevis på att Bugliosi fick fram falska vittnesmål, undanhöll bevisning och dolde information under rättegången…”

O’Neill har berättat att sedan Bugliosi fått klart för sig att boken skulle bli en kritik av hans arbete hotade han med att stämma författaren och att det skulle leda till dennes ekonomiska ruin.

Bugliosi som avled 2015 var en färgstark person. Bland annat kom han 2007 ut med boken Reclaiming History, ett verk på 1648 sidor, som han presenterade som det slutgiltiga beviset för att Lee Harvey Oswald var den ensamme gärningsmannen bakom Kennedymordet. Året efter kom han med en bok där han argumenterade för att president George W. Bush borde åtalas för mord på 4 000 amerikanska soldater i Irak, The Prosecution of George W. Bush for Murder.

Ordet ”Chaos” i titeln på O’Neills bok syftar på CIA:s hemliga program, Operation Chaos, som organisationen ägnade sig åt mellan 1967 och 1974 och som handlade om att spionera på och infiltrera sociala och politiska proteströrelser i USA.

Nyligen kom det på svenska ut en bok om en annan del av Operation Chaos, hemliga insatser som riktade sig mot Vietnamdesertörer, inte minst i Sverige. Boken som är skriven av Matthew Sweet heter just Operation Kaos.

Det förekommer alltså fortfarande att energiska researchers lyfter på stenar som ser ut att kunna blottlägga aspekter av CIA:s Operation Kaos fastän många årtionden har gått.

Vad som återstår är förstås att tolka fynden, sortera bort sådant som är oväsentligt eller otillförlitligt och ta fasta på sådant som kan ha betydelse.

Det är ingen lätt uppgift. Men intressant.

Här är några länkar till artiklar om O’Neills bok:

Först New York Times:

 

Så en artikel i brittiska The Guardian.

Washington Post.

The Daily Beast.

Los Angeles Times.

Och så, nedan, en länk till en artikel på Who, What, Why, den amerikanske reportern och författaren Russ Bakers webbsida för undersökande journalistik. Där finns en intervju med O’Neill.

Everything You Know About Charles Manson Is Wrong!

Annonser

5 reaktioner på ”Nya oroande frågor om mörkläggning kring gammalt massmord

  1. Tack för upplysningen om O’Neills bok, som jag hade missat (liksom att Sweets bok kommit på svenska)! Som alltid när det handlar om spektakulära rättsfall kring vilka ställningstagandena tenderar bli extremt polariserade (och en stor del av de kritiska rösterna reflexmässigt avfärdas som ”förvirrade konspirationsteoretiker”), är det ytterst viktigt och intressant med gedigna gräv som på olika sätt förmår komplicera bilden. Och det är väldigt lärorikt att ta del av både hur kritiken formuleras, vad den riktar in sig på och hur kritiken av kritiken mobiliseras. För här finns förstås all anledning att dra paralleller till Palmemordet (och inte minst ditt eget, Borgnäs och Poutiainens arbete i frågan): det slags kritik – låt oss kalla det “systemkritik” – som snarare än att spekulera kring “Konspirationen” handlar det om “de många samtidiga och av varandra mer eller mindre (o)beroende systemfelen, tabbarna, lögnerna, personliga motiven, katastroferna, missödena”, som ett (kanske ganska stort?) antal personer på olika befattningar liksom på gatunivå har begått, föranlett eller på annat sätt kanske ansett sig behöva försöka täcka över eller radera eller skarva kring för att inte själva råka illa ut. Ju fler enskilda personer och organisationer det är som har beröring med ett visst händelseförlopp, desto större röra tenderar det bli, som sen måste sopas under mattan av en väldig massa enskilda, mer eller mindre (o)beroende av varandra. För att inte tala om “den blinda rättvisans” maskineri, som ju emellanåt kan förefalla både ostoppbar och oberörd av kritisk granskning. Men ja, sånt snack är ju “konspirationsteorier”…

  2. Intressant. Speciellt den långa intervjun med O’ Neill. Kan det ha varit så att Charles Manson var ‘styrd’ (av CIAs ‘marionettprogram’) att orkestrera dessa bestialiska mord? (att syftet, från CIA:s sida, då skulle ha varit att initiera ett ‘raskrig’, för att på så sätt slå ner på, och få fullständig kontroll på ‘de svarta’ i USA? Eller att man hade något annat dunkelt syfte för att agera på detta sätt).

    Det vore ju sensationellt om det visade sig vara så, och om det kom ut bevis för det (att Manson många gånger, innan han slutligen fick sin livstidsdom, blev befriad från straff är ju något som väcker frågetecken).

    Kan det tänkas att MOP skulle kunna ha något slags ‘berörings-punkt’ med allt detta? (När det gäller ‘metod’, etc.). Eller var det så att du ville visa att CIA varit inblandat i mycket ”Skit”, Gunnar?

    1. Jag är ju intresserad av de dolda sidorna av statliga organs agerande. Det var därför jag skrev om saken.

      Vad vi vet är att CIA bedrev sitt MKULTRA-projekt mellan 1953 och 1973. Det handlade om att försöka hitta vetenskapliga metoder att påverka mänskligt beteende. De experiment som utfördes gick bland annat ut på att ge försökspersoner doser av LSD. Ofta skedde det utan att personerna i fråga var medvetna om det. Vanligen handlade det om människor i en mycket utsatt position som fängelseinterner, mentalpatienter och prostituterade. Men ett med tiden uppmärksammat fall rörde en CIA-anställd bakteriolog, Frank Olson. Han fick LSD utan att veta om det och kom snart att uppvisa tecken på ovilja att fortsätta sin verksamhet inom CIA, han visade också tecken på paranoia och svår depression. I november 1953 avled han sedan han störtat till marken från ett höghusfönster i New York. Det debatteras fortfarande om han fallit, kastat sig ut eller knuffats till sin död.

      Om Charles Manson också utsatts för någon sorts experiment från CIA:s sida tror jag inte att syftet var att starta ett raskrig. Snarare var han väl en försökskanin som kanske till sist visade sig svårkontrollerad. I så fall fanns det ju starka skäl att dölja den biten av historien som ju skulle ha väckt besvärliga frågor om vad CIA utsatte amerikanska medborgare för.

      Jag brukar inte använda Wikipedia som källa när det gäller kontroversiella påståenden. Men är det något som kännetecknar Wikipedia är det just försiktighet när det gäller laddade ämnen. Och för att illustrera att det jag skrivit ovan inte anses särskilt kontroversiellt kommer jag i alla fall här med ett par länkar till just Wikipedia. Den som är riktigt intresserad kan googla vidare på egen hand.

      Det här är engelskspråkiga Wikipedias sida om MKULTRA.

      Och det här är sidan om Frank Olson.

      För övrigt kan det nämnas att jag skriver en del om MKULTRA i det långa inledningskapitlet till min bok Konspirationer från 2013.

      MKULTRA avvecklades alltså på 70-talet. Men konstigheter av det slaget från USA:s hemliga tjänsters sida tog inte slut i och med det. Den brittiske journalisten Jon Ronson har skrivit en mycket läsvärd reportagebok, Män som stirrar på getter, som handlar om tämligen nya amerikanska militära experiment med att försöka utveckla människors paranormala egenskaper (ja, det låter lite bisarrt) och om avancerade tortyrmetoder av det slag som bland annat använts på Guantanamo.

      Boken bildade, som en del kanske påminner sig, underlag för en spelfilm, Men Who Stare at Goats, med George Clooney från 2010.

  3. Jo, intressant, och borde fram mer i ljuset. Det här med att försöka sig på ”psykologisk krigsföring” på ett mer handgripligt sätt var/blev ju stort då också, det var väl det här med ”ESP” (tankekontroll, telepati, etc.) som skulle bli ett vapen gentemot Sovjet (som väl också forskade mycket inom området) så småningom var det tänkt. Kommer ihåg filmen med Clooney.

    ”Oh, the things we have done…” (George Bush Sr, bl.a. chef för CIA under en period).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.