LARS BORGNÄS NYA BOK om Palmeutredningen, Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare, kom ut inför den senaste årsdagen av mordet.
Den trettiofjärde årsdagen, alltså. Och vi väntar som bekant fortfarande på besked om vad som skedde – vem mördade Palme och varför?
Lars Borgnäs: Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare. Semic.
Borgnäs är känd för att i många år journalistiskt ha granskat Palmeutredningen, först i radio och sedan i TV. Hans kunnighet är obestridlig. En ny bok av honom i ämnet är därför en händelse i sig. Den här boken innehåller dessutom dramatiska uppgifter av delvis nytt slag. Själv säger Lars Borgnäs att hans nya efterforskningar innebär att hela mordförloppet måste omtolkas.
Det borde, kan man tycka, ha räckt för att boken skulle sätta en stor del av dagordningen för den debatt som alltid får lite extra fart vid årsdagarna.
Nu blev det inte riktigt så. Lars Borgnäs bok blev publicitetsmässigt nästan dödad av Palmeåklagaren Krister Peterssons utspel i februari – det utspel där Petersson så gott som lovade en officiell och definitiv lösning på mordet före halvårsskiftet.
Men Borgnäs bok säljer ändå, visar det sig. Det är begripligt: runtom i Sverige förs en omfattande och ofta kvalificerad debatt om Palmeutredningen. (Bland annat på den här bloggen, vill jag tillägga.) Och det finns ett stort intresse för nya faktauppgifter liksom nya infallsvinklar på mordet.
Någon tänker säkert att det kan vara tillfälligt – om nu åklagaren Petersson lägger fram en lösning som besvarar samtliga frågor, då upphör väl intresset för alla teorier kring dådet på Sveavägen?
Visst, så är det. Det vill säga: om Petersson verkligen presenterar en lösning (han har ju inte gjort det än) och om den övertygande besvarar alla frågor.
Innan något sådant har skett så har det faktiskt inte skett. Löften om att mordet snart ska vara uppklarat har det funnits förr.
Tills vidare är det därför rimligtvis högst relevant att diskutera slutsatserna i Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.
Vad handlar då boken om?
Framför allt tre saker.
• Den handlar om turordningen på de två skotten som sköts vid Dekorima – alltså vilket som sköts först.
• Den handlar om Lisbeth Palmes tillförlitlighet som vittne och vilka motiv hon haft att agera som hon gjort.
• Och den handlar slutligen om Säpos möjliga roll i mordet på Olof Palme.
Sköts Palme med första eller andra skottet?
Det som i första hand har lyfts fram i nyhetsrapporteringen kring boken är frågan om skottordningen. Det vill säga: om det var det första eller det andra skottet från mördaren som sköt Olof Palme till döds. Den etablerade uppfattningen har varit att det var det första skottet – och att det andra skottet var det som snuddade vid Lisbeth Palme.
Lars Borgnäs hävdar att det var tvärtom: mördaren sköt först mot Lisbeth, sedan mot hennes man.
Det ska sägas på en gång att LB inte är först med att framkasta den hypotesen. Lennart Remstam är ett välbekant namn för många som ägnat sig åt denna mordgåta. Han har lagt ut mycket information om Palmemordet på sina nätsidor itdemokrati.nu och lennartremstam.blogspot.com – och han lanserade faktiskt teorin om den omvända skottordningen redan 2009.
Men oavsett vem som var först dyker förstås frågan upp: spelar den här omständigheten någon roll?
Mördaren sköt två skott: ett dödade Olof Palme och ett snuddade vid hans hustru. Är det inte resultatet som räknas?
BILD: Apolsak / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)
Så enkelt är det dock inte nödvändigtvis. Det skulle till exempel spela roll om Borgnäs kunde visa inte bara att skottordningen var den omvända utan också att Lisbeth Palme var mördarens viktigaste tilltänkta offer.
I nyhetsmedias rapportering om hans bok har det ibland låtit som om han just menar detta, alltså att mördaren främst var ute efter Lisbeth. En rubrik i Expressens nätupplaga från 16 februari löd: ”Nya teorin: Lisbet var mördarens mål”.
Och om det var detta Lars Borgnäs ville ha sagt hade det ju på ett väldigt tydligt sätt vänt upp och ner på den vanliga föreställningen om mordet. Det kan tilläggas att den som bara bläddrar i hans bok faktiskt kan hitta formuleringar som tyder på att det är precis något sådant han menar. Han skildrar till exempel ett samtal han haft med den numera avlidne Palmeutredaren Ingemar Krusell.
De diskuterar turordningen på skotten och Borgnäs har just presenterat sin teori om att den etablerade uppfattningen är felaktig. Krusell säger:
Men om jag sätter mig in i gärningsmannens roll så har uppdraget jag fått varit att döda Olof Palme, och en bonus är att knäppa henne.
Lars Borgnäs svarar:
Hur vet du det? Det kan vara tvärtom. (sid 40)
Den som läser boken i dess helhet märker dock att det inte alls är det LB argumenterar för egentligen. Där framgår att hans huvudteori är den som de flesta har, att dådet riktade sig i första hand mot Olof Palme.
Varför är han då så intresserad av skottordningen?
LB är kategorisk i sin slutsats
Innan vi går in på det kan det vara viktigt att notera att LB är mycket kategorisk i själva sakfrågan. Det finns inget av ”kan vara” eller ”möjligen”. Han skriver:
Det första skottet riktades inte mot Olof Palme utan mot hans hustru Lisbeth. Det var det andra skottet som dödade Olof Palme. (sid 29).
Och kanske ännu tydligare:
… om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. /…/ Mördarens första skott gick mot Lisbeth Palme, inte mot Olof. (sid 9f).
Som hastigast (sid 85) nämner LB för all del möjligheten att skottet som snuddade Lisbeth avlossades av misstag men han fastnar inte alls för det alternativet.
I boken utvecklar han i stället tydligt ett resonemang som går ut på att det var med avsikt mördaren sköt mot Lisbeth först. Huvudsyftet var enligt Lars Borgnäs att skjuta Olof Palme, men han menar att det samtidigt var angeläget för gärningsmannen att också skjuta dennes hustru – så angeläget att det till och med påverkade skottordningen.
Borgnäs skriver:
När han närmar sig paret Palme och därefter går bredvid dem mot Tunnelgatans mynning har han redan bestämt att han först ska skjuta ett skott mot Lisbeth Palme. Det viktiga är att det andra skottet, som måste avlossas mycket snabbt efter det första, blir direkt dödande mot Olof Palme. Utan det resultatet är det hela misslyckat.
Att mördaren börjar med Lisbeth förklarar LB med att hon befinner sig längre bort än Olof. Det går inte att kontrollera hennes rörelser och den påtagliga risken finns att hon kommer undan. Palme befinner sig däremot mycket nära mördaren. Denne kan lägga armen på Olof Palmes axel i samband med att han skjuter det första skottet mot Lisbeth. På det sättet har mördaren tillräcklig kontroll över Palme – som LB ser det. (Sid 107f)
Men skulle en hand på axeln verkligen kunna hindra Palme från att reagera kraftigt på det första skottet och därmed störa mördarens planer?
Ja, det menar LB. Hans teori är att själva skottet skulle chocka Palme så att han blev passiv. Han hänvisar i boken till ett samtal med vapenexperten Anders Lexne. Denne tar upp ett resonemang om hur insatsstyrkor i polisen kan använda sig av distraktionsgranater när de ska gå in i ett rum. Granaterna kastas in i förväg och avger starkt ljus i kombination med starkt ljud. Avsikten är att skapa några ögonblick av handlingsförlamning. Lexne säger att ett första skott som inte riktades mot Palme skulle fungera på liknande sätt, mördaren behövde ”inte vara rädd för att Palme skulle hinna kasta sig undan”. (sid 132) Och det där godtar LB.
Vi ska senare återkomma lite mer till rimligheten i det resonemanget. Nu ska vi fokusera på vad LB själv hävdar.
Det finns dock en speciell invändning mot LB:s resonemang som han själv tar upp och besvarar, så den kan vi lika gärna ta här. Invändningen lyder: om det var viktigt att skjuta även Lisbeth, så viktigt att det påverkade skottordningen – varför försökte inte mördaren igen sedan han sett att han misslyckats?
LB förklarar det med att mördaren i det läget kommit fram till att det inte spelade någon roll: Lisbeth hade fått sin varning, vad hon än hade sett skulle hon inte prata.( Se t ex sid 110f.)
Vi återkommer även till det.
Låt oss nu titta på vad som står i centrum för LB:s resonemang om skottordningen – att hela vår förståelse för mordet förändras om vi inser att det första skottet gick mot Lisbeth.
Lisbeth Palmes upplevelse av förloppet
Det LB framför allt syftar på är att Lisbeth Palmes egen upplevelse av förloppet och hennes egna iakttagelser rimligtvis blir annorlunda om det är det första skottet som snuddar henne och det andra som dödar hennes make.
Skottet mot henne svepte, som vi vet, längs med hennes rygg. Det innebär att hon inte var riktad rakt framåt när skottet mot henne gick av. I stället var hon till hälften vänd mot mördaren när hon blev beskjuten.
Om det var det andra skottet som snuddade vid henne – den traditionella tolkningen – är det ju inte förvånande att hon svängt runt efter den första smällen. Och det stämmer bra med hennes egen beskrivning av händelseförloppet. Det plötsliga starka ljudet får henne att vända sig om mot sin make (som tycks ha befunnit sig något bakom henne). Och hon ser då att han faller ihop.
Enligt hennes egna vittnesuppgifter observerar hon inte alls gärningsmannen vid det tillfället.
Det där sista är ändå lite förvånande kan man tycka, eftersom hon blir beskjuten bara på en meters håll och hon har svängt runt så att hon till hälften är vänd mot mördaren. Men det går i alla fall att tänka tanken att hon har allt fokus på sin man i det läget.
Om det däremot var som LB säger, om det var det första skottet som strök Lisbeth längs med ryggen, då hade hade hon vänt sig om redan innan mördaren sköt. Och då blir det väldigt svårt att föreställa sig att hon inte lagt märke till honom. Dessutom strider ett sådant förlopp mycket klart mot vad Lisbeth själv berättat.
Godtar vi LB:s tes att det var det första skottet som sköts mot Lisbeth väcker det alltså frågor om vad som fått henne att ge en felaktig version av vad som skett.
Nu framstår det mera tydligt vad som fångat LB:s intresse. Hans version av händelseförloppet anknyter direkt och drastiskt till de vittnesuppgifter som pekar på att paret Palme och mördaren hade haft kontakt före skottlossningen. Och de uppgifterna går väldigt tydligt på tvärs mot Lisbeth Palmes berättelse om vad hon upplevde och observerade.
LB som är säker på sin sak vad gäller skottordningen skriver:
Den oundvikliga slutsatsen blir att Lisbeth Palme inte har återgett händelseförloppet på ett korrekt sätt.
Och han tillägger:
Jag menar att hon såg sig förhindrad att ge en riktig bild av vad som skedde vid attentatet därför att priset för motsatsen var för högt. (sid 10)
Det vill säga: på något sätt skulle det ha kostat Lisbeth Palme för mycket att tala sanning om vad som skedde på Sveavägen.
LB skriver att Lisbeth måste ”ha haft ett synnerligen starkt motiv till sitt agerande”. Och han menar att det kan ha handlat om rädsla för att hon – eller sönerna – skulle utsättas för fysisk fara om hon avslöjade sanningen. Alternativt att känsliga uppgifter om hennes mans politiska gärning eller privatliv skulle komma ut. (sid 167)
Dessutom lägger han alltså till det vi nyss berörde: han menar att det finns saker som talar för att Olof Palmes mördare förstod eller kände till att Lisbeth Palme skulle tiga.
Låt oss citera detta utförligt:
/…/ det finns /…/ en möjlighet att han [mördaren] lämnade platsen i trygg förvissning om att hon inte skulle ha någonting att säga till polisen direkt efter mordet, inte någonting som skulle bidra till jakten på honom, och att han litade på att hon inte skulle beskriva honom eller på ett riktigt sätt berätta om händelseförloppet vid mordplatsen. /…/ Det betyder i så fall att han kände till att hon hade en mycket stark anledning att inte säga som det var, att förtiga sanningen. /…/ Denna faktor utgör i så fall med all sannolikhet en nyckel till mordet. (sid 89-90)
Och längre fram:
När han [mördaren] lämnade mordplatsen visste han att Olof Palme var död men att Lisbeth Palme fortfarande stod upp och inte var allvarligt skadad. Kanske visste han också att hon hade sett honom, möjligen också hört honom prata med Olof Palme, och att hon skulle kunna beskriva hans utseende. Ändå lämnade han platsen. Om han förlitade sig på att Lisbeth Palme från början och framgent inte skulle kunna leda polisen rätt i jakten på gärningsmannen visade det sig vara en korrekt bedömning. (sid 110)
Vad skulle då allt detta ha handlat om? Varför skulle mördaren ha känt en sådan trygghet?
Lars Borgnäs teori är att mördaren hade mäktiga uppbackare. Han tar i boken fram olika uppgifter som pekar på att krafter inom Säpo kan ha varit inblandade i mordet och att de visste vad Lisbeth Palme var rädd för.
Arne Irvells anteckningar
För att peka på Säpos möjliga roll i vad som skedde på Sveavägen presenterar LB ett hittills okänt material: utdrag ur en anteckningsbok med noteringar om Palmemordet som skrivits ner av kriminalkommissarie Arne Irvell.
Och här kommer vi till ett av de mest intressanta inslagen i LB:s bok. Det anar förmodligen var och en som kan detaljerna om den tidiga utredningen.
Irvell var vid tiden för Palmemordet biträdande chef för Stockholmspolisens våldsrotel där han också fungerade som spaningschef.
Han var en mycket erfaren mordutredare. Men han fick inte delta i Holmérs spaningsledning. Det var en parallell till ett annat av Holmérs beslut – det som handlade om att hålla rikskriminalens våldsrotel, vanligen kallad riksmordkommissionen, borta från utredningen. I sin spaningsledning ville Holmér av allt att döma ha poliser som backade upp hans egna initiativ, inte kompetenta mordutredare som kunde tänkas ha egna åsikter. Det finns andra belägg för att det var just så, vi kanske återkommer till det under den diskussion som jag räknar med kommer att följa på denna blogg.
Det var givetvis en besvikelse för Irvell att inte få vara med och leda utredningen av mordet på Sveriges statsminister. Men det betydde inte att han struntade i fallet. Det Holmér inte var intresserad av att höra skrev alltså Irvell ner. Och senare kom hans son att lämna över anteckningarna till Lars Borgnäs.
Av anteckningarna framgick att Irvell funderat mycket över Säpo (Säk). Bland annat hade han skrivit:
Nåddes Säk av några som helst rykten eller varningar om risker för ett attentat mot O.P. före mordet? Har detta verkligen utretts till 100%?
Om så skett, varför skärptes inte bevakningen? /…/ Faller utredningen i sammanhanget på det accepterade hemlighetsmakeriet av allt som rör Säk. ’Rikets säkerhet’. (sid 148)
Och på annat ställe skriver Irvell:
Säk har ’utrett’ det s.k. polisspåret. Tala om att göra bocken till trädgårdsmästare! (Sid 166)
Det där var inte bara avsett som en drastisk formulering från Irvells sida. Av LB:s bok framgår att Arne Irvell verkligen kommit till slutsatsen att det fanns personer inom Säpo som ansåg att det var legitimt att röja Palme ur vägen. Och skälet var att de från sina perspektiv såg honom som en säkerhetsrisk. På ett ställe i sina anteckningar räknar Irvell också upp vilka chefer inom Säpo som han anser borde granskas av Palmeutredarna. (Sid 203ff)
Det framgår dessutom av det Irvell skrivit att han vid ett tillfälle kontaktade Ölvebros Palmeutredning för att berätta om sina tankar kring mordet och de möjliga trådarna till Säpo. Men det visade sig att det på det hållet inte fanns intresse av att över huvud taget lyssna på honom. Irvell skrev att det föreföll som om Palmegruppen styrdes av direktiv med innebörden ’Håll allt som snuddar vid Säk borta från utredningen’. (Sid 203f)
En annan av de saker som Irvell reagerade över var Lisbeth Palmes attityd gentemot utredningen. Han skrev att hennes ”roll i sammanhanget” var ”något förbryllande” och tillade: ”Hon, om någon, borde väl ha ställt upp helhjärtat.”(Sid 141)
Irvells observationer och bedömningar kan inte viftas undan lättvindigt. Han var inte bara en erfaren brottsutredare. Det han skrev i sin anteckningsbok byggde också på sådant han observerat när det gällde befattningshavare inom Säpo vid tiden för mordet. Så här många år efteråt kan det kanske förefalla svårt att tänka sig att ledande figurer i den svenska säkerhetspolisen – som ju hade som en av sina viktigaste uppgifter att skydda regeringen – skulle ha betraktat statsministern själv som en farlig säkerhetsrisk. Men Irvells erfarenheter sade honom alltså att det var just sådana tankar som förekom och att det borde beaktas av mordutredarna.
Lars Borgnäs presenterar i sin bok åtskilliga andra uppgifter som ger stöd för tanken att Säpo eller krafter inom Säpo kunde ha med mordet att göra.
Och utifrån det formulerar han en hypotes som går ett steg till: att Lisbeth Palme fruktade att Säpo skulle slå tillbaka om hon berättade sanningen om mordet, så långt hon kände till den.
Särskilt utvecklar LB tanken att Lisbeth var rädd för att Säpo skulle gå ut med komprometterande uppgifter om Olof Palmes privatliv, rent konkret hans relationer med olika kvinnor. Det vill säga: hon skulle ha avstått från att få mordet uppklarat därför att hon ville undvika skandalskriverier om sin döde make. (Sid 178)
Det där framstår givetvis som en mycket allvarlig kritik av Lisbeth från LB:s sida. Han tonar ned det han skrivit genom att hävda att det…
… inte innebär något fördömande av Lisbeth Palmes agerande. Det är möjligt att vem som helst som hade befunnit sig i samma situation som hon, och som ställts inför samma val, hade gjort som hon gjorde. (sid 139)
För all del. Det kvarstår ändå att han hävdar att Lisbeth Palme på eget initiativ såg till att utredningsarbetet kraftigt skulle försvåras, att hon personligen valde att bidra till sannolikheten för att sökandet efter hennes makes mördare skulle hamna i ett misslyckande.
LB understryker sin uppfattning om Lisbeth Palme som en direkt centralfigur när det gäller att förklara varför utredningen gått snett genom till exempel den här formuleringen:
Kanske var hon den som varit starkast, och starkare än de poliser och åklagare som talade med henne? (sid 143)
Och på ett annat ställe:
I en mening har alltså Lisbeth Palme styrt sin medverkan i utredningen med järnhand från första början. (sid 146)
Mötesscenariot
Vad var det då för omständigheter kring själva mordförloppet som LB menar att Lisbeth valde att dölja?
Det handlar enligt honom om det som brukar kallas mötesscenariot.
Detta scenario var en hypotes som privatspanaren – jag lägger inget nedsättande i ordet – Ingvar Heimer utvecklade och presenterade på en egen hemsida under 90-talet. Han avled sedan han under oklara omständigheter utsatts för en skada i bakhuvudet på Vårbergs T-banestation i januari 2000. Även journalisten Erik Amkoff tog tidigt upp tanken på att Palme mördades i samband med ett möte.
Jag kände Ingvar Heimer och tog intryck av hans efterforskningar. I alla mina böcker om Palmemordet har jag tagit upp mötesscenariot som en högst tänkbar hypotes för hur mordet kan ha gått till. I korthet handlar det om att Olof Palme skulle ha begett sig till ett kort möte efter bioföreställningen och att det styrde valet att promenera Sveavägen hemåt. Nära Dekorimahörnan tog mördaren kontakt med Palme och ett kortare samtal utspelades innan mördaren sköt och försvann in på Tunnelgatan.
Det här är en hypotes. Den är inte bevisad. Men det finns en rad argument för den.
Ett centralt sådant är att det i samtliga vittnesmål som innehåller uppgifter om vad som skedde alldeles före skottlossningen – med undantag för Lisbeth Palmes – finns olika former av stöd för att det var ett förlopp av det slaget som utspelade sig.
LB ansluter sig till det resonemanget men lägger alltså till en egen twist i form av två påståenden:
• dels att skottordningen skulle vara den omvända vilket placerar Lisbeth Palme i en position mer eller mindre vänd mot mördaren redan innan det första skottet avlossas;
• och dels att Lisbeth personligen och av privata motiv skulle ha valt att förtiga sanningen om vad hon sett.
Veckans Brott och Krister Petersson försöker avfärda Borgnäs
Det Lars Borgnäs påstår är kontroversiellt. Men det vore självklart fel att avfärda det enbart av den anledningen. Det händer trots allt ibland att kontroversiella påståenden visar sig vara sanna.
Ändå framstår det som om såväl Palmeåklagaren Krister Petersson som TV-journalisten Lars Olof Lampers närmast reflexmässigt avfärdade Borgnäs i SVT Plays program Veckans Brott Redaktionen från den 2 mars.
I programmet sändes först ett kort avsnitt ur en längre intervju som Veckans Brott gjort med Lars Borgnäs om hans nya bok. Planerna hade varit att sända intervjun i februari, men Krister Peterssons plötsliga utspel om att han klarat upp mordet kom emellan. Och vad som nu till sist sändes var mindre än tre minuter av en inspelad längre intervju med Borgnäs.
Det som kom med handlade om skottordningen.
Och vad som direkt följde i programmet var en telefonintervju som Camilla Kvartoft gjorde med Krister Petersson om LB:s teorier plus ett studiosamtal mellan Kvartoft och Lars Olof Lampers som i likhet med Kvartoft ingår i redaktionen för Veckans Brott.
Varken Petersson eller Lampers gick egentligen in på de specifika argument som Lars Borgnäs för fram för sin uppfattning (vi ska snart titta närmare på dem). Utan närmare argumentering sa i stället Lampers att Lars Borgnäs bok skulle ha underkänts om den varit en universitetsuppsats.
Krister Petersson kom för sin del i alla fall med ett övergripande påstående i sakfrågan, ett som var avsett att avfärda Borgnäs tes:
Ja, läser man de personer som varit på vittnesplatsen [sic], deras utsagor till polis och i domstolar så säger ju de att det var mannen som skjuts först, alltså Olof Palme.
Sa alltså Petersson.
Det där sista kan ju var och en som går igenom vittnesmålen från mordplatsen konstatera är en dålig sammanfattning av det materialet. De flesta vittnena har helt enkelt uppfattat att de hörde två skott och att en person – Olof Palme – föll till marken.
Någon gemensam uppfattning om att Palme dödades med det första skottet går absolut inte att utläsa ur vittnesmålen. Det finns – vad jag kan se – inte ett enda vittne som tydligt hävdar något sådant. Utom Lisbeth Palme. Men Petersson uttalar sig som om han refererar de samlade vittnesmålen. Om jag vore elak – vilket jag ju inte är – skulle jag kanske säga att om Palmeåklagarens uttalande var en central tes i en universitetsuppsats så skulle den bli underkänd.
Men mer väsentligt än att ironisera är att konstatera att Peterssons sätt att uttala sig faktiskt är lite anmärkningsvärt.
Betänk följande: han gör alltså anspråk på att till sist, efter trettiofyra år, ha löst mordgåtan. Självklart behöver han inte för den sakens skulle ha samtliga utredningens detaljer i huvudet när Camilla Kvartoft ringer. Eller ens annars. Men om han verkligen har lösningen till hands och bara ska putsa lite på presentationen av den hade han ju kunnat ge det i sammanhanget självklara svaret: att han inte hade tid att kommentera alla tänkbara teorier för tillfället och att det nog inte skulle behövas snart.
I stället fabulerade han alltså fritt. Det är inte alldeles förtroendeingivande.
Men när detta är sagt måste också sägas: Lars Borgnäs behöver inte ha rätt bara för att han utsätts för en otillständig sågning i Veckans Brott.
Lars Borgnäs tre punkter om skottordningen
Låt oss därför titta på de olika delarna av hans resonemang. Och låt oss börja med tesen att skottordningen skulle ha varit den omvända.
Borgnäs argumentering i den frågan kan sammanfattas i följande tre punkter.
1. Skottet genom Palmes ryggrad dödade direkt och slog lika direkt ut förmågan att stå på benen. Inom en halv sekund hade kroppen fallit till marken.
2. De två skotten kom med mellan en och tre sekunders mellanrum.
3. Om Palme träffats av det första skottet skulle han inte ha stått upp när det andra skottet avfyrades. Men det gjorde han enligt de vittnen som såg händelsen. (Sid 29)
Det där är ett tydligt och begripligt logiskt resonemang. Frågan är alltså om de olika delarna också håller i sak.
Lars Borgnäs hänvisar vad gäller den första punkten till medicinsk expertis, bland annat rättsläkaren Kari Ormstad som deltog vid obduktionen. Låt mig säga på en gång att här har jag ingen invändning, Palme bör ha legat på marken när en halv sekund passerat sedan det dödande skottet skjutits.
Den andra punkten bygger på vittnesuppgifter om tiden mellan skotten. Lars Borgnäs redovisar ett antal vittnesuppgifter om den saken, nämligen följande:
• Kerstin N som hörde skotten från sin lägenhet på Sveavägen 39 – tre sekunder.
• Nicola F som passerat paret Palme till fots – en till två sekunder.
• Christina V som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – kanske tre sekunder.
• Jan A som var passagerare i Leif L:s, ”Chevamannens”, bil – säger först ”med markant mellanrum” och senare ”cirka två, högst tre sekunder”.
• Sirpa L som promenerade söderut på Sveavägens västra sida – ”möjligen någon sekund mellan smällarna”.
• Lars J som stod inne på Tunnelgatan – ”i tät följd”. Men i samtal med LB har Lars J senare uppskattat det till cirka två sekunder mellan skotten.
LB hänvisar också till Granskningskommissionen som säger att det var mellan en och tre sekunder mellan skotten. Och han kommer själv fram till att tiden mellan skotten ”definitivt var större än en halv sekund”. (sid 34f)
Här är jag inte fullt lika övertygad. Låt oss börja med ett av de vittnesmål som LB hänvisar till, Kerstin N:s.
LB lyfter fram det särskilt och menar att det verkar vara ”den mest ambitiösa rekonstruktionen av tidsavståndet”. Det han syftar på är att Kerstin i det andra förhöret med henne hänvisar till en rekonstruktion hon gjort med sin son. Hur den har gått till framgår dock inte. Och i podden Palmemordet, avsnitt 217, där LB intervjuas medger han att han själv inte vet det.
Vad som är ägnat att väcka en del tvivel på Kerstins förmåga att minnas sina iakttagelser från mordkvällen särskilt exakt är dock något som framgår redan i första förhöret med henne, det från den 9 mars 1986.
Jag går här, liksom i några andra fall, till polisförhören och nöjer mig inte med det som finns med i LB:s sammanfattningar i boken. Förhören med Sveavägsvittnena hittas här.
Kerstin berättar i detta första förhör att hon stått i sitt vardagsrum och tittat ut genom den stängda balkongdörren. Då hade hon sett en man och en kvinna korsa Sveavägen i östlig riktning vid Adolf Fredriks kyrkogata och också noterat att det kommit en man gående efter dem. (Hennes observation har förstås sitt intresse eftersom det låter som om den kan handla om paret Palme och möjligen också en förföljare.)
Sedan är hon dock osäker på när hon hört skottlossningen. Antingen var det mycket nära i tid efter denna iakttagelse. I så fall handlade det om att hon innan hon lämnade sin position vid balkongdörren hade öppnat den – och då hade det smällt. Eller också hade hon efter att ha observerat paret som korsade gatan suttit och tittat på TV i 15-30 minuter och därefter öppnat balkongdörren och då hört skottlossningen.
Hennes tveksamhet gäller förvisso inte tiden mellan skotten. Men den handlar definitivt om en tidsfaktor. Slutsats: om det här är LB:s bästa vittne i denna fråga så är det inte något riktigt idealiskt bästa vittne.
Vi kan också notera att LB redovisar att ett annat av de vittnen han lyfter fram, Lars J, i ett tidigt polisförhör säger ”i tät följd” även om han senare – oklart när, kanske åratal efteråt – säger till LB att det var cirka två sekunder emellan.
Tittar vi på ett vittne som LB inte tar upp i just det här sammanhanget, Inge M, kan vi konstatera att denne beskriver skottlossningen med orden: ”Jag uppfattade det som att han sköt honom två gånger”.
Som vi kommer till lite längre fram ser LB det som ett argument för att Palme blev träffad först av det andra skottet. Men det är också fullt möjligt att tolka det som att skotten gick av i så snabb takt att det var därför Inge M uppfattade det som att båda riktades mot Palme. Och det kan i så fall peka mot en tidrymd som är kortare än en sekund.
Den som går igenom vittnesmålen kan också konstatera att där finns en del allmänt hållna uppgifter som bara går ut på att skotten kom i snabb följd utan närmare preciseringar.
Något som i alla fall vid första anblicken tycks ge stöd åt LB:s tes är följande: av alla de vittnen som över huvud taget försöker uppskatta ett tidsavstånd mellan skotten i sekunder är det inget vittne som kommer med preciserade uppgifter under en sekund, till exempel 0,8 sekunder eller 0,5 sekunder.
Frågan är bara hur mycket det bevisar. De flesta människor är inte alls vana att uppskatta så korta tidrymder som det skulle kunna handla om här. ”En sekund” kan därför vara ett uttryck för vad vittnet uppfattar som den kortast tänkbara tidrymden i sammanhanget.
Om vi återigen letar efter argument för att LB ändå har rätt kan det sägas att flera av vittnesmålen tydligt innehåller uppgifter som tyder på att vittnet på något sätt hunnit reagera över det första skottet innan det andra kommer. Frågan är förstås bara i vanlig ordning när det gäller vittnen: i vilken utsträckning är det genuina minnesbilder respektive efterhandskonstruktioner som dyker upp i förhören? Och hur exakt återger förhörsprotokollen vad vittnena egentligen ville säga?
Här finns det, menar jag, faktiskt utrymme för osäkerhet. Men låt oss i all fall dra slutsatsen att det finns ett hyfsat stöd för LB:s påstående att det var minst en sekund mellan skotten.
Den avgörande tredje punkten
Vi går vidare till den tredje punkten, det vill säga den som handlar om att vittnen som tittat i riktning mot mordplatsen sett Palme falla. Om LB har rätt vad gäller båda de första punkterna gäller följande: ifall Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde måste han ha blivit skjuten med det andra skottet, inte med det första. Och då kan man dra slutsatsen att tesen om den omvända skottordningen är bevisad.
Är det så?
LB tar i det här fallet upp fem vittnen, de som enligt honom hann se något av vad som skedde redan innan andra skottet sköts eller i samband med att det sköts. (Sid 35ff)
• Det första vittnet han tar upp är Jan-Åke S. Denne hade kommit söderifrån med sin bil och stod vid Tunnelgatans rödljus. Jan-Åke berättar att han hör ett skott, ser sig om och upptäcker tre personer som står nära varandra på trottoaren. När han hör ett andra skott sjunker mannen i mitten ihop.
• Det andra vittnet LB nämner är Inge M som sitter bakom ratten i sin bil på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Lars Borgnäs tar framför allt fasta på en sak som Inge M säger – det där som vi berörde tidigare. Inge uppfattade det som att mördaren ”sköt honom [Palme] två gånger” – vilket LB tolkar som att Palme fortfarande stod upp när det andra skottet smällde.
• Det tredje vittnet Lars Borgnäs redovisar är Susanne L. Hon har just gjort ett uttag i bankomaten på Tunnelgatan och satt sig i Inge M:s bil när hon hör två skott. Hon tittar först bakåt och sedan framåt mot Sveavägen. Då ser hon en person som rasar ihop.
• Det fjärde vittnet han tar upp är Charlotte L – en av passagerarna i taxichauffören Anders D:s bil. I början på förhöret med henne heter det:
Vi kom i taxin då, och så precis vid rödlysena nästan så hörde vi första skottet. Då tittade vi dit åt det hållet. Då trodde vi bara att det var någon bil som [det] hade pangat eller låtit om. Sedan, efter ett litet tag, så tittade vi dit och då hörde vi andra skottet och [såg] en man som föll ner på gatan.
• Slutligen, det femte vittnet LB nämner är Anders D. I det första förhöret med honom låter det som om Palme faller omkull efter det andra skottet, samtidigt som den som avlossat skottet beger sig springande från platsen. Det här förhöret är hållet en timme efter mordet. LB redovisar för all del att Anders D i ett senare förhör, två veckor efter händelsen, beskriver ett omvänt förlopp – att Palme faller redan efter första skottet. Men LB menar att det tidigare förhöret är det som väger tyngst.
Därmed har vi tagit del av de centrala inslagen i LB:s bevisning om skottordningen. Och det är nu som det hela ställs på sin spets. Om vi godtar att Palme föll ihop inom en halv sekund (vilket förefaller utrett och bevisat) och om vi också godtar att det var minst en sekund mellan skotten (vilket mycket talar för) – då är LB i hamn med sin teori om han dessutom kan göra troligt att Palme föll ihop först efter andra skottet.
Låt oss nu granska de fem vittnesmål han tar upp om denna avgörande sista punkt.
Först Jan-Åke S. Jag går till polisförhören.
Det första förhöret har klockslag angivet men är – uppenbarligen på grund av slarv från polisens sida – odaterat. Sannolikt är det från mars 1986 – det finns en handskriven notering längst ned på första sidan där det står 830303 vilket möjligen ska avse 860303.
Ytterligare en detalj förtjänar att nämnas. Kriminalinspektören som utfört förhöret inleder sin utskrift med att ange vilket brott som förhöret avser och när brottet ägde rum. Och då anges tidpunkten för mordet på Palme till 23.15, vilket förstås är fel.
Sammantaget förmedlar de här missarna intrycket av en viss hafsighet när det gäller förhöret. Detta förhör är dessutom – som tyvärr så ofta är fallet – utskrivet i sammanfattad form. Därmed finns det i vanlig ordning inte helt obetydliga risker för feltolkningar av vad den förhörde sagt.
Låt oss se detta första förhörsprotokoll med Jan-Åke S som en tydlig påminnelse om att polisprotokoll är resultat av mänskliga ansträngningar – och att de kan innehålla mänskliga misstag.
Nog sagt om detta och över till vad som finns i protokollet om det vi letar efter.
Jan-Åke sitter alltså vid ratten i väntan på att trafikljuset ska slå om. Dekorimahörnan ligger snett till höger framför honom. Jag citerar nu utförligt:
Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke till något speciellt i omgivningen. När [Jan-Åke S] tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop.
I nästa förhör (daterat den 9 april 1986) står det:
[Jan-Åke S] tittade åt det håll varifrån smällen hörts, och omedelbart därpå så hörde han återigen en smäll. /…/ Han ser också i samma sammanhang tre personer som står på trottoaren, och två av personerna är män, och en är kvinna. Mannen i mitten sjunker ihop på trottoaren och mannen som har stått till höger från [Jan-Åke S] sett försvinner in i gränden, alltså Tunnelgatan österut. [Jan-Åke S] poängterar att alla iakttagelser som han nu berättat om sker inom en väldigt kort tidsperiod. I princip så händer det i ett moment.
Vad kan vi utläsa av detta?
Det är trots allt inte helt uppenbart. Visserligen låter det framför allt i det första förhöret som om händelseförloppet i tur och ordning är: 1. Det första skottet smäller. 2. Jan-Åke upptäcker tre personer som står på trottoaren. 3. Det andra skottet skottet smäller. 4. Palme faller.
Men samtidigt verkar det som om Jan-Åke S tämligen omgående sedan han hört det första skottet tittar mot brottsplatsen – den ligger rimligtvis inom hans synfält där han sitter vid ratten. Det betyder att han bör kunna ha sett Palme falla även om denne blev skjuten med det första skottet.
Själv betonar Jan-Åke i det andra förhöret att allt som sker framstår som ett enda snabbt och sammanhängande förlopp. Som han beskriver det uppfattar han alltså ingen påtaglig tidrymd mellan ljudet av skotten och sin observation av mannen som faller respektive mannen som tar till flykten.
Självklart ger förhören med Jan-Åke ett visst stöd åt LB:s tes om att Palme sköts med det andra skottet. Men jag menar att det ensamt långt ifrån räcker för att bevisa den saken.
Vi går vidare till det andra vittnet, Inge M. Det är han som berättat att det verkade som om Palme blev skjuten två gånger – uppgiften finns i det andra förhöret, två veckor efter mordet. Frågan är bara hur det lite speciella uttalandet ska tolkas. Betyder det att Inge tydligt noterade att Palme stod på benen efter det första skottet men inte efter det andra? Eller betyder det bara att han uppfattade det som att det smällde två skott i snabb följd och att Palme i samband med det föll till marken?
Det första förhöret, ett telefonförhör med Inge från den 1 mars, är inte till någon större hjälp. Där står:
Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull.
Det kan knappast uppfattas som en exakt kronologisk beskrivning – det är ju osannolikt att smällarna kom först, sedan ljusfenomenet och till sist Palmes fall till marken.
Men i det andra förhöret, den 14 mars, hörs han betydligt mer utförligt. Då berättar han att gärningsmannen går upp bakom Palme och tycks ta honom i axeln:
Sen small det bara två skott. Han som sköt, efter skotten så tog han ner handen lugnt och fint, tog ett par steg bakåt och kvinnan hon vände sig om och ropade.
Det här låter som om Inge helt enkelt upplevde att det smällde två skott i snabb följd – det finns inga uppgifter om att han gjorde några särskilda iakttagelser eller reflektioner mellan det första och det andra skottet.
Och kanske ännu mer intressant: det låter i citatet ur detta andra protokoll som om Lisbeth Palme vände sig om som en följd av skottlossningen – inte att hon vänt sig om redan innan. Som vi minns är LB:s tes att hon hade vänt sig om redan före det första skottet och att det var därför detta första skott strök längs med hennes rygg. Men den versionen av förloppet får alltså inte stöd i detta protokoll.
Slutsatsen blir att Inge M:s vittnesuppgifter inte erbjuder särskilt mycket stöd för LB:s resonemang.
Det tredje vittnet är Susanne L, passagerare i Inges bil. Hon har just avslutat ett bankomatuttag och satt sig i baksätet när det smäller. Första gången hon hörs, den 14 mars 1986, betecknar hon sitt eget tillstånd vid tidpunkten för skottlossningen som ”inte precis nykter”.
Enligt protokollet brydde hon sig inte om att försöka göra några observationer direkt i samband med skottlossningen eftersom hon trodde att det bara var ”en försenad nyårssmäll”. När hon efter en viss fördröjning tittade mot platsen för smällarna såg hon enligt egen uppgift en person som ”rasade ihop” och en person som sprang ”Tunnelgatan bort”.
I nästa förhör upprepar hon att hon trodde det handlade om nyårssmällar och tillägger att hon först tittar upp i luften genom bakrutan men inte ser något. Först därefter får hon höra av bilens förare att någon blivit skjuten:
Och då vänder jag mig om och tittar framåt och då ser jag bara Palme rasa ihop.
Susannes beskrivning av vad hon ser går inte alls ihop med att Palme skulle ha fallit direkt till marken i samband med att han träffades, och det oavsett om han blivit skjuten av det första eller andra skottet. Hon borde inte ha sett honom falla om det tog några ögonblick efter det andra skottet innan hon tittade mot Dekorima. En god gissning är att hon i stället såg när Lisbeth Palme böjde sig ner över sin skjutne make.
Jag har svårt att se att detta vittnesmål ger något egentligt stöd åt LB:s hypotes om skottordningen.
Det fjärde vittnet, Charlotte L, sitter på höger sida i baksätet i en taxi på väg söderut. Hon är därmed den i bilen som sitter längst från händelseförloppet vid Dekorima. Hon säger, som tidigare citerats, att det smäller ett första skott och det sedan, efter ett litet tag, smäller ett andra skott och att en man då faller i gatan. Det här är i ett förhör från den 3 mars 1986, alltså ganska kort tid efter mordet – vilket bör öka tillförlitligheten, kan man tycka.
Men hur mycket går det att ta hennes uttalanden som beskrivningar av sina ursprungliga minnesbilder av ett händelseförlopp – och inte bara som en sammanfattning av ett skeende som hon redan hunnit diskutera med andra?
Det är mycket tveksamt. Senare i samma förhör säger hon:
Då ser jag en man rikta pistolen och så hör vi andra skottet och sedan springer han in på den här Tunnelgatan och han faller ner på gatan.
Det betyder ju att Palme skulle ha fallit till marken först sedan mördaren flytt in på Tunnelgatan. Och så var det inte. Även Charlottes vittnesmål bör rimligtvis bedömas med största försiktighet när det gäller frågan om skottordningen.
Avslutningsvis har vi det femte vittnet, Anders D. Vi har redan konstaterat att LB medgett att denne i ett andra förhör uppger att Palme faller redan efter det första skottet. Det är mycket tydligt uttryckt där:
Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet och tittade i den riktningen. Han såg en man falla omkull. Inom 1-2 sekunder kom en ny smäll…
Det där går ju helt på tvärs mot tesen om den omvända skottordningen.
Men LB bygger alltså på den version som finns i det första förhöret. Och där står det förvisso:
Omedelbart som [Anders D] startat färden igen, hör [Anders D] en kraftig smäll /…/. [Anders D] som hunnit ut i korsningen vänder på huvudet samtidigt som han hör ytterligare en kraftig smäll… /…/ [Anders D] ser hur mannen som blivit beskjuten faller omkull, samtidigt beger sig den som avlossat skottet springande från platsen.
Den versionen stämmer ju bra med LB:s tes. Och eftersom den finns i det första förhöret kan man ju säga att den kanske ska värderas högre än den alternativa versionen som finns i den andra.
Men det är en slutsats som inte kan dras utan vidare. Att ett vittne oftast minns mer korrekt i ett tidigt förhör än ett sent är en sak. Men det är förstås ingen absolut sanning.
Dessutom kan det mycket väl vara så att senare förhör är bättre genomförda än förhör som görs tidigt och ibland i all hast.
LB själv betraktar i vilket fall inte alls det första förhöret med Anders D som en absolut och säker källa till kunskap när det gäller andra uppgifter än exakt när Palme föll omkull. I detta första förhörsprotokoll står det att Anders säger att mördaren höll vapnet i höger hand. Det tror inte LB är riktigt, han driver nämligen i sin bok tesen att mördaren höll det i vänster.(sid 230)
Tittar vi på de fem vittnena som LB bygger sin argumentering på finner vi alltså att osäkerheten om det han vill bevisa är påfallande.
Hur mycket kan vi lita på förhörsprotokoll?
Den slutsats som är naturlig att dra redan utifrån vår korta genomgång av några förhörsprotokoll är att sådana måste läsas med viss försiktighet. Det finns stort utrymme för slarv, misstag och minnesfel. Och det gäller i synnerhet om vi letar efter sådana detaljer som inte står i fokus för förhören.
Och det är just det som är det övergripande problemet. Frågan om Palme sköts med det första eller andra skottet tycks inte ha varit föremål för förhörsledarnas särskilda intresse i något av protokollen med vittnena från Sveavägen.
Ändå ger LB i sin bok ibland intryck av att han tror att dessa protokoll är pålitliga informationskällor om hela mordförloppet och att sanningen finns att hitta i dem bara man läser dem noga.
Låt oss återvända till ett avsnitt i början av boken som jag delvis citerat förut. Det handlar om att LB framhåller att han länge länge missat det han nu anser vara en bevisad sanning, den om den omvända skottordningen. Notera ordvalet:
Jag insåg inte att om man ytterst grundligt, med hjälp av utredningens egen dokumentation, synar exakt vad som hände när skotten avlossades, sekund för sekund, så framträder en annan bild av mordet än den vedertagna. Först nu har jag gjort den analysen. (sid 9f)
Men problemet är alltså, som jag ser det, att lösningen inte alls behöver gå att läsa sig till i ett mer eller mindre bristfälligt utredningsmaterial. Det är optimistiskt att tro att det går att läsa ut ”exakt vad som hände” ur dessa förhör. Och det stöd som LB tycker sig hitta för sin tes övertygar i alla fall inte mig.
Argument för att Palme sköts med första skottet
För min del har jag alltid utgått från att det första skottet var mot Olof Palme. Jag kan inte bevisa det. Men jag tycker mig fortfarande – även efter läsningen av LB:s bok – ha rätt övertygande argument för den saken.
Låt mig presentera dem – och samtidigt komma in en del på varför jag inte är så imponerad av en del av argumenten för att det skulle vara tvärtom.
Allra först: den gemensamma utgångspunkten som LB, jag och de flesta andra har är att gärningsmannens huvudsyfte var att mörda just Olof Palme.
Inte Lisbeth. Och inte någon annan heller för den delen.
Det där sista har det faktiskt förekommit teorier om. Den förre chefen för Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, hävdade till exempel i en bok att mördaren i själva verket var ute efter Sigge Cedergren – delägare i spelklubben Oxen – men tog fel på person. Det var ett besynnerligt inhopp i debatten som kanske de flesta glömt nu. Forsberg framförde det emellertid till synes på fullt allvar. Med tanke på hans tidigare position är det värt att notera.
Men tillbaka till vårt huvudtema. Mördaren visste att han hade Palme på mindre än armlängds avstånd. Och det centrala i hans plan var att skjuta just precis Palme.
LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.
Det är förvisso inte alla som tror det. Men jag tycker att den rationaliteten rätt överskådligt kan beskrivas så här: han hade som sitt centrala syfte att mörda Olof Palme, han såg till att få saken gjord och han försvann utan att åka fast. Låt oss dessutom lägga till en sak till som är viktig: han lämnade inget efter sig utom kulorna – och de har hittills inte lett till att han blivit identifierad.
Det tyder på en viss rationalitet.
Självklart kan man tänka sig att vissa delar av mördarens agerande ändå var irrationellt eller slumpartat.
Men som jag ser det: om det väsentliga för honom var att mörda Palme är det naturligt att tänka sig att han såg till att utföra just den saken utan att krångla till det för sig.
Och i det sammanhanget tycker jag att LB:s teori om att mördaren var så mån om att skjuta Lisbeth så att han valde att sikta mot henne först lider av några uppenbara brister.
• För det första vet vi att mördaren i stort sett missade henne. Den obetydliga skada hon fick krävde inte ens läkarvård. Han sköt mot henne på en meters håll. Enligt LB var det inte ens så att hon överraskande vände sig om just när mördaren sköt, något som ju skulle kunna ha gett ett visst utrymme för att han skulle missa. LB hävdar tvärtom att hon vänt sig om redan innan.
Skottet borde i så fall ha träffat, kan man tycka. Om detta skott mot Lisbeth var första skottet hade mördaren dessutom inga problem med att få kontroll över sitt vapen, han behövde inte övervinna effekten av rekylen från ett tidigare skott. Ifall vi accepterar LB:s skottordning är det snarare skottet mot Palme som skulle ha skjutits under mindre gynnsamma omständigheter. Men som vi vet placerades det just där det tog som värst.
• För det andra framstår LB:s teori om mördarens syften som motsägelsefull. Å ena sidan var det så viktigt att skjuta Lisbeth så att mördaren började med det. Å andra sidan bestämde han sig strax efter för att det inte gjorde något att han missat henne eftersom hon ändå inte skulle prata.
LB framför i sin bok (sid 88) ett resonemang om att mördaren kan ha menat att själva skottet mot Lisbeth skulle varna henne från att avslöja känsliga delar av vad hon sett, vilket räckte för hans del. Men om så var fallet kunde ju ett varningsskott mot henne lika väl ha avlossats som ett andra skott, sedan mördaren skjutit Palme.
• För det tredje: om mördaren först sköt ett skott som inte riktades mot hans primära offer gav det Palme en chans att reagera på den första hotfulla smällen. Men något sådant tycks inte ha skett. Det finns inte några som helst vittnesuppgifter som tyder på att Palme ropade till eller gjorde någon sorts snabb och ovanlig rörelse innan han blev skjuten. Skottets placering mitt på ryggen understryker att Palme inte alls tycks reagerat på ett sätt som vore naturligt inför en hotfull situation – mördaren hade inga svårigheter att sätta det exakt där han ville.
LB menar att Palme visserligen fått en förvarning genom det första skottet men att mördaren klarade att hantera det genom att han skaffat sig full kontroll över sitt offer på två sätt: dels genom att ha lagt en hand på Palmes axel och dels genom att chocka honom med det första skottet.
Jag ställer mig tvivlande.
Handen på axeln riskerade snarare att ge Palme tid att reagera över denna lite överraskande beröring – under förutsättning av att mördaren inte sköt mot honom direkt.
Och om mördaren sköt ett första skott som inte var avsett för Olof Palme är det högst sannolikt att Palme skulle ha reagerat kraftigt.
LB hänvisar till argumentet med distraktionsgranater som insatsstyrkor använder när de ska in i ett rum.
Men det handlar om en taktik som är användbar när den som anfaller inte kommer åt att slå till mot sin beväpnade motståndare direkt utan måste exponera sig själv – och då vill skapa ett ögonblick av förvirring hos motståndaren.
Det finns ingenting som säger att den som utsätts för distraktionsgranaten inte reagerar alls. Tvärtom. Själva poängen är att personen upplever ett hot och reagerar kraftigt både fysiskt och psykiskt – men inte vet vad hotet består i och därför inte kan försvara sig.
Jag har svårt att se fördelen ur Palmes mördares synpunkt med att försöka skapa en sådan situation. Han är själv beväpnad och han har ingen anledning att räkna med att paret Palme skulle vara det. Palme anar ingen fara och mördaren har honom på mycket nära avstånd. Varför då välja att skjuta ett skott som skrämmer upp Palme och som gör att en kontrollerad situation plötsligt blir avsevärt mer okontrollerad?
För mig är det mycket lättare att tänka mig att mördaren utnyttjar ett närmast perfekt läge där varken Olof eller Lisbeth anar hans avsikter. Han skjuter Palme med ett välplacerat skott och skjuter sedan ett skott mot Lisbeth. Det snuddar bara vid henne därför att hon vänder sig om samtidigt som han skjuter och kanske också därför att hela situationen plötsligt blivit kaotisk. I det läget – efter andra skottet – är det viktigaste för mördaren att komma undan. Och i stället för att skjuta flera skott ger han sig iväg.
Ingenting av det LB skriver har fått mig att överge hypotesen om att det var så det troligen gick till.
Hade Lisbeth Palme ett privat motiv att tiga?
Det som gör att LB lägger ner så stort engagemang på att hävda sin tes är, förstår jag, att han menar att den ger visst stöd för en teori som är så central i hans bok: att Lisbeth av privata motiv tigit om vad hon observerat i samband med mordet.
Men här tror jag det är viktigt att stanna upp och se att det som LB diskuterar kan brytas ner i två skilda påståenden.
• Det första är att Lisbeth Palme på mordplatsen gjorde viktiga observationer som inte finns redovisade i de offentligt kända polisförhören.
• Det andra påståendet är att hon av privata skäl bestämt sig för att dessa observationer inte fick utredas.
Vi börjar med det första påståendet. Det skriver jag under på, vilket jag också har utvecklat i olika sammanhang. Det finns enligt min uppfattning gott om argument som pekar på att Lisbeth Palme kan ha observerat mycket mer av vad som hände på Sveavägen än vad som kommit fram i offentligt kända förhör med henne.
För att hävda detta behöver man inte den omvända skottordningen, det finns åtskilliga andra argument för det. Jag ska inte utveckla dem i detalj här utan hänvisar i första hand till min bok Huvudet på en påle – där andra halvan av boken handlar just om Lisbeth Palme och mordutredningen. Den delen som handlar om detta finns också som ljudbok under namnet Det motvilliga huvudvittnet.
Men för att ändå nämna en sak: trots att jag menar att det var det andra skottet som snuddade vid henne menar jag att det finns starka argument för att Lisbeth såg mördaren i samband med att han sköt mot henne. Jag menar också att mycket talar för att Lisbeth observerat mördaren redan före skottlossningen.
Det går, menar jag, alldeles utmärkt att komma till den slutsatsen utan att behöva kasta om skottordningen.
Med andra ord: LB och jag är överens om att den bild som kommit fram om vad Lisbeth Palme iakttog på brottsplatsen inte bara är ofullständig utan också i viktiga avseenden oriktig.
Allt det här för oss förstås över till det andra påståendet, det som går ut på att Lisbeth fattade ett privat beslut om att dölja sanningen om mordet.
Så behöver det dock inte vara, menar jag. Och som jag ser det kommer LB här bara med spekulationer.
Ett argument han åberopar i sammanhanget är att det förefaller som om Lisbeth var så kraftfull att poliser och åklagare vek sig för henne. Det ger ju bilden av att det var hon som bestämde – hon fattade ett beslut att dölja sanningen om mordet och körde över alla andra.
Men så tror jag inte det var.
Det är ingen tvekan om att Lisbeth Palme haft en särskild ställning i utredningen, att andra regler tillämpats för henne än för andra. Och det är många som grubblat över det.
LB ger en förklaring. Men jag menar att det finns en annan som är mer trovärdig.
Innan vi kommer till vad det skulle vara, låt oss bara kort sammanfatta vad den där särskilda ställningen handlat om.
• Den kännetecknas av att hon blivit väldigt lite förhörd, i alla fall om vi utgår från de offentligt kända förhören med henne. Den som tittar på de förhören och jämför dem med dem som hållits med Sigge Cedergren ser att det – häpnadsväckande nog – finns mycket mer förhörsmaterial tillgängligt med honom än med Lisbeth.
Ändå var Cedergren en jämförelsevis perifer person i sammanhanget. Lisbeth Palme var däremot inte i något avseende perifer. Hon var inte bara det vittne på Sveavägen som befunnit sig närmast själva mordhändelsen. Hon var förmodligen också den person som kände Olof Palme bättre än någon annan. Och hon hade tillbringat mycket tid med sin make under perioden närmast före mordet – samt givetvis även i många år innan.
• Den kännetecknas också av att hon inte heller deltog i en så central utredningsåtgärd som en rekonstruktion på brottsplatsen. Bland annat med tanke på att hennes berättelse om förloppet skiljer sig markant från andra vittnens hade det varit mycket värdefullt om hon på plats kunnat demonstrera sin version. Det hade förstås också varit viktigt att konfrontera henne med andra vittnen och se i vilken mån hon känt igen dem för att på så sätt ytterligare förtydliga förloppet.
• Och den kännetecknas slutligen också av att hon tilläts sätta upp egna långtgående villkor för sin medverkan i polisförhör, konfrontationsvisningar och domstolsförhör.
Allt detta är exceptionellt, javisst. Och det kräver en förklaring.
Den numera avlidne författaren och journalisten Sven Anér blev med tiden alltmer uppslukad av frågan och formulerade långtgående anklagelser mot Lisbeth Palme. Till exempel skrev han i en av sina böcker (Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, sid 76):
Det måste anses självfallet att Lisbeth Palme, när hon tillsammans med sin man promenerade mot Dekorima, var medveten om att Olof skulle skjutas vid Dekorima men att någon risk för hennes egen del inte förelåg.
Anér menade till exempel att Lisbeth Palme inte alls blev beskjuten, i stället plockades falska bevis för att hon blivit det fram genom en sinnrik konspiration.
LB har lagt fram en avsevärt mindre långtgående teori, men en som fortfarande pekar ut Lisbeth Palme i ett viktigt avseende: som personligen ansvarig för en omfattande och framgångsrik mörkläggning.
Med tanke på Lisbeth Palmes uppenbart märkliga roll i mordutredningen var det förmodligen givet att någon skulle formulera en sådan teori förr eller senare.
Men jag tror alltså inte den är riktig.
En annan förklaring till Lisbeths agerande
Innan vi går in på vad jag föreställer mig, låt oss sammanfatta vad vi rimligtvis vet om Lisbeth Palme som kan ha betydelse i sammanhanget:
• Hon visste att hennes make hade hätska politiska fiender.
• Hon hade en skeptisk eller negativ inställning till såväl journalister som personer inom rättsväsendet.
• Hon hade ett starkt behov av att värna sin personliga integritet.
• Och hon var djupt chockad över mordet.
Jag skulle kunna argumentera för punkterna ovan, men jag väljer tills vidare att avstå i tron att det kanske inte behövs. Det finns ingenting i LB:s bok som tyder på att vi skulle vara oeniga om detta. Och jag gissar att de flesta som följer min blogg också kan godta vad jag skrivit här.
För min del tror jag alltså också att Lisbeth i samband med mordet gjorde iakttagelser som inte finns med i de offentligt kända förhören.
Frågan är vad hon gjorde med sina iakttagelser. Jag tror att hon förde dem vidare till en begränsad krets av personer som hon valde att lita på. Om det på grundval att detta upprättades en sorts överenskommelse mellan henne och dem hon öppnat sig för skulle vi där kunna hitta förklaringen till varför hon kom att behandlas på det mycket speciella sätt som skedde.
Den första gången hon berättade något av vikt tror jag var när hon samtalade med kommissarien Åke Rimborn på Sabbatsberg. En väsentlig uppgift om innehållet i det samtalet tar jag upp till lite längre fram i den här texten. Rimborn kom i alla fall inte att ha några flera kontakter med henne. Hans rapport om vad hon sagt stuvades undan. Och han fick inte heller något att göra med den fortsatta utredningen.
Lisbeth förklarade på sjukhuset att hon snarast ville tala med personer från Säpo. Och det är möjligt att hon också fick en sådan kontakt under mordnatten – det borde hon ju ha fått eftersom hon bad om det. Till sjukhuset kom också en grupp ledande socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen. Hon bör ha haft möjligheter att berätta utförligt också för dem.
Det finns en omständighet som särskilt förstärker sannolikheten av att Lisbeth mycket tidigt berättat om sina upplevelser för personal inom Säpo och/eller höga socialdemokrater. Och det är att hon så snabbt kom att kapslas in i en bubbla av icke-förhörande från den vanliga officiella utredningens sida.
Utifrån vad som är känt hölls det enda tidiga formella polisförhöret med Lisbeth på eftermiddagen den 1 mars. Närvarande var statssekreteraren Ulf Dahlsten. Mycket lite blev sagt från Lisbeths sida under detta förhör, det framstår närmast som en formalitet. Och den saken understryks av det Lisbeth sa om just det förhöret när hon hördes i tingsrätten i Petterssonmålet. Det var Petterssons advokat Liljeros som frågade ut henne om det och om varför hon haft så lite att säga.
Lisbeth uppgav då att hon med avsikt låtit bli att berätta utförligt om mordet vid det tillfället. Hon kände nämligen ”inget förtroende för dem som var där”, alltså för de två poliser som ledde förhöret.
Och hon tillade lite senare som svar på Liljeros frågor:
Jag tror att jag i den situation jag var behövde känna ett starkt förtroende för att kunna tala om så svåra saker.
Med andra ord: detta tidiga polisförhör med henne måste i efterhand betraktas som tämligen värdelöst – Lisbeth medgav ju själv i efterhand att hon inte hade tillräckligt förtroende för förhörsledarna för att berätta fritt.
Det märkliga är att Lisbeth – enligt vad som är officiellt känt – inte förhördes igen förrän den 25 mars då Hans Holmér hade ett samtal med henne hemma hos Ebbe Carlsson på Söder. Det var som om det inte var bråttom att få fram bästa möjliga information från Lisbeth.
Holmér upprättade senare ett påfallande kortfattat protokoll från samtalet som enligt hans egna uppgifter pågick i hela 90 minuter.
Det som står i dessa två protokoll från den 1 respektive 25 mars är tämligen torftigt med tanke på att Lisbeth var ett helt centralt vittne i en mordutredning som officiellt hade allra högsta prioritet.
Ändå kunde en anonym poliskälla säga till Expressen i en artikel den 8 april apropå att Lisbeth inte skulle delta i någon rekonstruktion på brottsplatsen:
Vi har redan talat tillräckligt med henne.
Det är förstås högst troligt att det verkligen hade genomförts ett antal långa och utförliga samtal med Lisbeth vid det laget – något annat vore ju extremt besynnerligt.
Men vilka som i så fall hade haft de samtalen och vad Lisbeth hade sagt, det vet vi inte och kan bara gissa om.
Känner vi då inte till någonting när det gällde vad Lisbeth trodde om bakgrunden till det som skedde på Sveavägen? Jo, något finns det ändå. Det kortfattade protokollet från Holmérs förhör med henne i mars 1986 anger faktiskt att hon betraktade mordet som ett politiskt mord med internationella dimensioner.
Så här står det:
Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna.
Holmér föreföll inte intresserad av att följa upp dessa hennes påståenden med några frågor. I stället verkar han bara pliktskyldigt ha skrivit ner några rader om saken så att hon inte skulle kunna klaga över att han hoppat över det.
Och några veckor efter detta förhör styrde han sedan in utredningen i den riktning som passade honom själv bäst. Nämligen åt det håll som Lisbeth uppgav att hon inte alls trodde på – kurderna.
Lisbeth Palme tänkte sig alltså att döma av Holmérs kortfattade anteckning att det rörde sig om ett organiserat politiskt mord – någon annan tolkning låter sig nog inte göras.
Det måste tas på visst allvar. Om hon trodde det förklarar det mycket väl varför hon ville tala med Säpo under mordnatten och varför hon inte ville vara särskilt utförlig när hon hördes av två vanliga kriminalpoliser.
Ska man då ta henne på allvar när hon pekar på sådana tänkbara orsaker till mordet som internationella politiska komplotter? Vad visste hon om internationell politik?
Förmodligen en hel del. Hon hade varit med sin make på i åtskilliga politiska sammanhang. Även utomlands. Och hon hade i många år varit hans samtalspartner i politiska frågor. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hennes goda inblickar i hur politik på hög nivå kunde se ut, både i Sverige och internationellt. Hon förstod därför med all säkerhet att mordet på hennes make kanske inte skulle komma att utredas som ett vanligt mord. Och hon förstod säkert också att det även kunde finnas svenskar på viktiga positioner som var likgiltiga – eller till och med glada – över att hennes man var död och som kanske inte ville att sanningen skulle komma fram alls.
Hon letade ändå – högst begripligt – efter människor som hon kunde lita på. Det är mycket som talar för att hon inte hittade rätt personer – och att hon själv i alla fall delvis insåg det. Med tiden kom hon själv att uttala sin bitterhet gentemot Hans Holmér.
I en rad offentligt kända sammanhang kom hon i vilket fall att återkomma till hur viktigt det var att bevara sekretessen i utredningen, inte minst omkring hennes egna vittnesuppgifter.
Varför gjorde hon sådana uttalanden? Det hon berättade när hon hördes i rättegångsförhandlingarna mot Pettersson var ju inte några särskilt känsliga saker. Däremot märktes då mycket väl att hon var ovillig att svara på mer än ett absolut minimum av frågor – trots att någon förundersökningssekretess enligt alla formella regler inte gäller under en rättegång.
Det som avtecknar sig – som jag ser det – är att Lisbeth Palme avbördat sig kunskaper hon haft till personer hon hoppades kunna lita på. Förmodligen hade de lovat henne att dessa uppgifter skulle hanteras på bästa sätt och med stor sekretess för att i framtiden kanske kunna användas för att föra utredningen av mordet på hennes make till ett lyckligt slut. Gissningsvis fick hon också uppmaningar att för egen del tiga om det hon visste utom när hon talade med betrodda personer.
Med tanke på hennes personlighet och hennes misstro mot poliser och journalister var det säkert inte svårt att få henne att gå med på något sådant.
Och vad som skedde vet vi: under de första två åren efter mordet hölls Lisbeth Palme nästan helt borta från utredningen. I stället skulle Hans Holmér och Ebbe Carlsson skaka fram en lösning som gick ut på att peka ut PKK. Och det hoppades de kunna göra utan att Lisbeth behövde blandas in alls. Låt oss gissa att hon kände en lättnad över att inte vara i fokus för nyhetsmedias intresse, men att hon samtidigt inte trodde på PKK-spåret och inte kände någon glädje över att det fick ta utrymme i utredningen.
LB drar inte heller slutsatsen att det var Lisbeth som drog i trådarna när Holmér och Ebbe valde att satsa på att peka ut PKK. Och vi kan ganska tryggt utgå från att dessa två politiska fixare hade andra uppdragsgivare – som bland annat satt på centrala positioner i kanslihuset.
I det sammanhanget var Lisbeth Palme inte användbar – i synnerhet som hon inte alls trodde att det var ”kurderna” som låg bakom mordet. Och det finns, som vi vet, inte någonting som tyder på att Holmér eller Ebbe ens försökte få fram vittnesuppgifter från Lisbeth som skulle ge stöd för tesen att det var kurder som mördat hennes make. Med största säkerhet visste de att hon inte hade något sådant att berätta. De behövde inte ens kolla. Slutsatsen för deras del var enkel: Lisbeth skulle bara hållas borta så blev det minst problem.
Jag tror att en spegling av detta – att Lisbeth lyftes undan från utredningen – kan märkas i vad Ulf Dahlsten, statssekreterare och säkerhetsansvarig i kanslihuset, sa till Expressen i april 1986:
Lisbet Palme såg mannen som mördade hennes make. Men det var mörkt och mannen stod i skuggan. Därför kan hon inte säga om den så kallade fantombilden stämmer överens med mördarens utseende.
Och:
Också chocken gör det svårt för Lisbet Palme att känna igen ansiktet. Andra vittnen har gett ett betydligt säkrare signalement.
Dahlstens budskap var alltså: Lisbeth kunde inte tillföra något. Hon hade inte gjort iakttagelser av intresse.
Långt senare skulle samme Dahlsten – anmärkningsvärt nog – gå i god för Lisbeth Palmes utomordentliga observationsförmåga och för att hennes utpekande av Christer Pettersson var högst tillförlitligt.
Dahlsten är ingen oviktig person i sammanhanget. Han borde rimligtvis mer än de flesta andra ha varit i stånd att bedöma vad Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen och vad hon i övrigt kunde bidra med om mordet. Han var på Sabbatsberg under mordnatten, han var som noterats närvarande vid förhöret med Lisbeth den 1 mars och han hade åtskilliga kontakter med henne framöver. I sina egna memoarer beskriver han sig som ett viktigt stöd för henne under olika faser av utredningen.
Och i det avseendet är det anmärkningsvärt att han ändrade sig så drastiskt vad gällde Lisbeths förmåga att registrera och minnas mördarens utseende.
Det sammanfaller på ett intressant sätt med att PKK-spåret skrotades för att i stället ge plats åt en ensam gärningsman, Christer Pettersson – en lösning som snart visade sig kräva Lisbeth Palmes medverkan.
Palmeutredarna hade under hösten 1988 genomfört omfattande spaningar på Pettersson, inklusive telefonavlyssning, och också förhört en rad personer i hans omgivning. Förhoppningen var att hitta tillräckligt mycket för att få ihop till ett åtal.
Det gick inget vidare. Till sist återstod bara att genomföra vittneskonfrontationer för att se om någon kände igen honom från Grand eller från mordplatsen.
Det kan förvisso ifrågasättas om sådana konfrontationer var motiverade i ett läge när det inte fanns någon annan bevisning mot Pettersson. Men utredarna hade lagt ner så mycket energi på just honom att de beslutade sig för att genomföra även detta steg.
Och då fick de napp i form av ett utpekande från Lisbeth Palme.
Det var, som vi vet, ett utpekande som förberetts på ett speciellt sätt från åklagarsidan. Åklagaren Jörgen Almblad hade berättat för Lisbeth att den person de utredde var missbrukare, något som skulle komma att underlätta för henne att förstå vem åklagarna var ute efter.
Lisbeth var förmodligen också preparerad på annat sätt innan hon fick se konfrontationsvideon. Samma dag hade kvällstidningarna publicerat uppgifter som skapade bilden av Pettersson som en farlig person med en ställning i den kriminella världen.
Lisbeth fick se videon och förstod direkt vilken av männen i raden som åklagarna hoppades att hon skulle fastna för. Det första hon sa var:
Det ser man vem som är alkoholist.
Där borde konfrontationsvisningen ha avbrutits, kan man tycka. Men den fortsatte. Lisbeth reagerade också över Petterssons i hennes tycke skrämmande utseende. Och snart var hon beredd att säga att det var honom hon sett utanför Dekorimabutiken.
Hennes utpekande fick ganska snart en bestämd och slutlig form: hon hade inte sett ett vapen i hans hand och hon hade inte sett honom skjuta. Men hon hävdade att hon efter mordet sett att han hade stått där, några meter bort.
Lars Borgnäs bok inleds med ett förord av författaren Lena Andersson som förklarar att hon ansluter sig till Borgnäs uppfattningar. I förordet skriver hon bland annat att hon tror att Christer Pettersson undrade varför Lisbeth Palme pekade ut honom:
Han visste att det inte var sant och han visste att hon visste det. Ändå insisterade hon på att det var honom hon sett i ljuset från Dekorimas skyltfönster. (sid 6)
Det där kan knappast tolkas på annat sätt än att Lisbeth Palme medvetet ljög när hon sa att hon sett Christer Pettersson på brottsplatsen.
Var det så?
För min del menar jag att det mesta talar för en annan förklaring: att Lisbeth Palme i samband med visningen av konfrontationsvideon verkligen kom till den för henne skakande slutsatsen att hon sett Pettersson utanför Dekorima.
Det var med största sannolikhet en felaktig slutsats från Lisbeths sida. Men det hindrar ju inte att hon kan ha trott på den.
Lisbeth hade efter skottlossningen sett sig om för att få hjälp. Den första personen hon fick syn på tycks ha varit vittnet Anders B som tagit skydd i Dekorimas port.
Han var för skakad för att göra något så nära inpå händelsen. Hon drog å sin sida i efterhand slutsatsen att han hade med mordet att göra eftersom han inte hjälpt henne.
Hennes minnesbilder av Anders B:s utseende var vaga. Och de kom att överlagras av annat, till exempel polisens fantombild. Nära tre år efter mordet fick hon se den uppenbart alkoholiserade och vildögde Christer Pettersson på videofilm – och det i ett läge när hon av åklagarna fått bilden av att utredarna varit framgångsrika i att hitta tunga bevis mot denne.
Annars borde hon ju inte ha kallats till en konfrontationsvisning, eller…?
Och så kom hon fram till att det var Pettersson hon sett.
Det är den typen av fel som vittnen gör jämt, särskilt när deras egna minnesbilder består av hastiga observationer under ogynnsamma omständigheter och när de dessutom utsatts för otillbörlig påverkan av slarviga eller samvetslösa brottsutredare.
Jag menar alltså att det är sannolikt att Lisbeth trodde att Pettersson varit på brottsplatsen. Och förmodligen trodde hon att han var en medhjälpare till mannen som sköt. Det bör ha stått klart för henne att han i alla fall inte var den som tryckte på avtryckaren.
Att det skulle ha funnits två attentatsmän, skytten och hans medhjälpare, var en slutsats som Lisbeth tycks ha kommit fram till ganska omgående. Kommissarie Åke Rimborn som talade med henne på Sabbatsbergs sjukhus har i alla fall berättat att hon mycket tydligt talade om två gärningsmän som befunnit sig vid Dekorima. Och ovanstående är en begriplig förklaring till hur hon kunde ha kommit fram till något sådant.
Mycket pekar på att Lisbeth Palme gjorde sitt utpekande av Pettersson utan att ha backat från sin uppfattning om en mordkomplott. Och att hon var i tron att Palmeutredarna fått tag i mördarens medhjälpare – en sorts inhyrd kriminell underhuggare.
Sent omsider fick hon klart för sig att den där tunga bevisningen mot Pettersson inte fanns. Det var hennes utpekande som skulle bli det centrala i åtalet.
Jag föreställer mig att hon ganska snart också drog slutsatsen att åklagarna och polisen inte tänkte borra djupare än så. Pettersson skulle – ensam – få bära skulden för ett mord som andra låg bakom. Fallet skulle avslutas i statsnyttans intresse.
Men när – och om – Lisbeth insåg det hade hon redan gjort sitt utpekande. Och psykologiskt var det säkert svårt för henne att ens inför sig själv medge att det skulle kunna vara felaktigt.
Samtidigt skulle det, utifrån hennes perspektiv, vara en sorts skenlösning att utnämna Pettersson till ensam gärningsman.
Det skulle förklara varför hon i det läget kände ett så djupt obehag att hon – som åklagaren Solveig Riberdahl berättat – hotade med att inte ställa upp i rättegången.
Särskilt plågsamt bör det ha varit för Lisbeth att hon hade minnesbilder som hon nu fick leva med själv. Allt skulle bara handla om Pettersson. Inget om den politiska bakgrund till mordet som hon förklarat för Holmér att hon såg som den verkliga förklaringen. Och inget om vad hon med stor sannolikhet sett av mannen som sköt.
Allt det hon inte kunde prata om var – gissningsvis – sådant som ingick i det där känsliga som hon tidigt delgett betrodda personer och som hon sedan tigit om under de år som passerat. Hon hade en gång låtit sig övertygas om att hennes kunskaper måste hanteras med sekretess och det hade hon hållit fast vid.
Skulle hon nu under rättegången bryta sekretessen fast ingen ville att hon skulle göra det? Vad skulle det i så fall leda till? Och om hon valde att fortsätta tiga om sådant – vad skulle hon säga om Petterssons advokater ställde besvärliga frågor om detaljer kring det hon upplevt i samband med mordet?
Det är lätt att förstå med vilket obehag Lisbeth Palme måste ha betraktat den kommande rättegången. Och det är lika lätt att förstå att hon försökte göra allt för att begränsa den offentliga insynen i det framträdande hon skulle göra, liksom att hon försökte svara på så lite som möjligt när åklagare och advokater frågade ut henne.
Men om vi kan tänka oss detta, då inser vi också att det inte är ett beteende som kännetecknar en kallblodig lögnare som med berått mod beslutat sig för att bidra till att skapa en skenlösning.
Det är snarare ett beteende hos ett brottsoffer som blivit manipulerat av sin omgivning och blivit inträngt i ett hörn.
I slutet av förhöret i tingsrätten gjorde Lisbeth ett uttalande som jag tror sammanfattade mycket av hennes känslor. Hon förklarade att mordet på hennes make var en fråga som aldrig skulle bli löst för henne, oavsett hur det gick i rättegången.
Exakt vad Lisbeth Palme kan ha tänkt under alla dessa år är givetvis spekulativt från min sida i brist på redovisning från personer som stått henne nära. Det enda jag har gjort är att lägga pussel med den ofullständiga information som finns. Och ingenting jag har hittat tyder på att hon med berått mod skulle ha velat begrava sanningen om mordet. Däremot bör hon ha varit övertygad om att inte hon själv var i stånd att tvinga igenom en rättslig process som gjorde att de ansvariga ställdes till svars – om hon händelsevis hade velat försöka.
Jag skriver med avsikt ”de ansvariga” eftersom det inte finns några egentliga belägg för att hon släppt tanken på en mordkomplott – trots hennes utpekande av Pettersson.
Men om vi delvis tvingas gissa om Lisbeths tankegångar behöver vi inte spekulera så mycket när det gäller hur krafter inom kanslihuset, polisen och åklagarmyndigheten agerade de närmast åren efter mordet. Här finns det faktauppgifter att dra tydliga slutsatser utifrån. Mest utförligt har jag gjort det i min första bok i ämnet, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet från 1997.
Jag hämtar gärna stöd av Arne Irvells anteckningar i det här avseendet. Till exempel detta:
Om hinder för mordet uppklarande lägges: Vem/vilka kan ligga bakom detta? Det måste röra sig om mycket inflytelserika personer. Några som ingen kan eller vågar trotsa. /…/ Eller kan de högsta politikerna ha ingått en ohelig allians. Ett avslöjande skulle skada landet mer än om mordet får förbli ouppklarat. Skulle man våga ta en sån risk? (sid 139)
Och på annat ställe:
Tre personer lika till sätt och kynne. Holmér-Ebbe-Lidbom. Inga hämningar, 100% självförtroende, ändamålet helgar medlen osv. Kunskaper om ’etablissemanget’. Holmér f.d. säkchef. Ebbe f.d. informationschef åt Geijer. Lidbom ’röjare’ i regeringen.
Frågan uppkommer: Vet/visste dessa tre vad/vem som i själva verket ligger bakom mordet och manipulerar i samförstånd och med en tyst välsignelse från rikets högsta ledning?(sid 216)
Här skissar alltså Irvell konturerna av en politisk komplott för att tysta ner sanningen. Det är precis vad jag skildrat i Mörkläggning.
En viktig precisering vill jag dock göra för egen del: jag kan inte bedöma i vilken utsträckning de statliga mörkläggarna hade direkta kunskaper om vad som låg bakom mordet. Eller om de bara mörklade för att de fruktade vad en förutsättningslös utredning skulle kunna dra fram.
Jag har i mitt skrivande gjort klart att jag menar att just Holmér, Ebbe och Lidbom var centrala figurer i ett sådant mörkläggningsarbete – precis de konspirativa figurer som Irvell nämner. Och jag anser dessutom att de inte kan ha utfört sina åtaganden utan att ha stämt av med Ingvar Carlsson.
Och för att återvända till Lars Borgnäs bok. Jag tycker alltså att han kommer fel när han missar vad Irvell säger och i stället lägger ansvaret för denna omfattande mörkläggning på Lisbeth Palme.
LB ägnar en del utrymme åt att föra fram ett resonemang om att hon kan ha styrts av en längtan efter att dölja sin makes snedsprång utanför äktenskapet och att hon därför valde att låta mordet förbli ouppklarat. Han menar att hon kan ha fruktat att Säpo annars skulle straffa henne genom att läcka sängkammarskvaller.
Detta framstår för mig som väldigt spekulativa gissningar. Och dessutom av ett rätt långsökt slag. Det hade förvisso före mordet förekommit ganska mycket skvaller bland journalister om Palmes verkliga eller påstådda kvinnoaffärer. Men det hade knappast skrivits något. Hur troligt var det då att något sådant skulle dyka upp i tidningarna under den period som följde efter dådet på Sveavägen? I åratal efter mordet fördes det knappt fram minsta politisk kritik av Palme. Och att någon nyhetsredaktion skulle ha lyft fram uppgifter om den mördade statsministerns påstådda otrohet låg ännu längre från verkligheten.
Låt oss också komma ihåg att vid den tiden existerade inte heller några möjligheter att sprida rykten via nätet – det fanns helt enkelt inget internet som vanliga människor hade tillgång till.
Det slutna Säpo
Slutligen några ord om en annan av LB:s centrala teser, att ”spåren leder mot Säpo”.
Det är en viktig pusselbit i hans resonemang om att Lisbeth teg om sanningen för att hon var rädd för att Säpo skulle hämnas.
Men även om om vi lämnar den hypotesen åt sidan återstår förstås frågan: hur troligt är det att Säpo bör placeras in som en central aktör i genomförandet av mordet?
Det finns förvisso ett antal omständigheter som väcker frågor om Säpo, eller krafter inom Säpo, när det gäller dådet på Sveavägen. Och det som står att läsa om Säpo i LB:s bok är i sig tillräckligt för att motivera ett köp.
Det är dock viktigt att komma ihåg att det fanns fler hemliga tjänster och liknande strukturer som var knutna till den svenska staten 1986 än enbart Säpo – något som också gäller i dag. Vid sidan av säkerhetspolisen fanns – och finns – ännu hemligare organisationer på den militära sidan. Dessutom fanns, som vi vet, Stay Behindnätverket med dess paramilitära delar och med trådar in i såväl statsmaktens som näringslivets ledande kretsar.
Detta nätverk som var direkt knutet till NATO existerade inte ens officiellt, vilket inte var så konstigt. Dess existens gick helt på tvärs mot Sveriges deklarerade utrikes- och säkerhetspolitik.
Foto: Sven Erik Sjöberg, Public Domain
Det är oundvikligt att komma ifrån att samtliga dessa hemliga och svårutforskade strukturer är potentiellt intressanta när det gäller Palmemordet.
Och det handlar i så fall om två saker:
• Deras eventuella kopplingar till själva brottet;
• och den mer allmänna frågan om aktörer från dessa kretsar satte in åtgärder som gick ut på att förhindra att sanningen kom fram.
Det är också bra att komma ihåg att det inte fanns några vattentäta skott mellan dessa olika hemliga organisationer.
Inte desto mindre är det egentligen bara Säpo som är riktigt känt av allmänheten. Och även om Säpos verksamhet är hemlig är den ändå redovisad i större utsträckning än sådant som hör till andra delar av vad som brukar kallas den djupa staten.
Jag skriver en del om Stay Behind i min bok Konspiration Olof Palme. Det är fortfarande angelägen läsning.
Under mitt arbete med min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, ägnade jag mig desto mer åt att titta på Säpos roll i mordutredningen så långt det lät sig göras.
Och det gick faktiskt att få fram en del. Det handlade till exempel om olagliga avlyssningsoperationer som genomfördes i samarbete med expertis från CIA. Och också om hur krafter inom Säpo utförde viktiga uppgifter i Ebbe Carlssons konspirativa verksamhet.
Vid tiden för Palmemordet leddes Säpo av Sven-Åke Hjälmroth och P-G Näss. Jag hittade – vill jag betona – ingenting som fick mig att på allvar överväga slutsatsen att Hjälmroth eller Näss skulle ha varit inblandade i en plan för att genomföra mordet.
Det utesluter förstås inte att andra inom Säpo kan ha varit det. Och inte heller att sådana krafter kan ha ingått i en mordkomplott tillsammans med aktörer utanför Säpo.
Till det kan förstås läggas möjligheten att någon enhet inom Säpo kan ha utfört övervakning av Palme under mordnatten utan att vara inblandad i mordet – och att det därför inom Säpo funnits kunskaper om vad som skedde. Men att dessa kunskaper bedömts som lämpliga att dölja i nationens intresse.
Och där är vi framme vid ett generellt problem – nämligen att information som finns hos Säpo sällan lämnar Säpo. Förutom, ska väl tilläggas, när det byts ut information med vänskapligt sinnade utländska hemliga tjänster.
Rent konkret: finns det uppgifter inom Säpo som skulle kunna bidra till att Palmemordet klaras upp så finns det i praktiken inga garantier för att de uppgifterna har lämnats över till Palmeutredarna.
Det här är onekligen bekymmersamt. Vi vet förvisso att Säpo gick igång med sitt eget utredande redan under mordnatten. Men vi vet inte hur mycket information med koppling till Palmemordet som sedan dess kommit att lagras i Säpos arkiv, möjligen för att begravas där.
En granskning av vilka hemliga statliga organ som kan bära på hemligheter om mordet återstår alltså fortfarande att göra. Men den bör rimligtvis inte begränsa sig till Säpo. En påminnelse om det fick vi när Olof Frånstedt, operativ chef på Säpo 1967-1978, gick ut och berättade om sina misstankar om att Barbrogruppen, en del av Stay Behindstrukturen, kunde ha haft en roll i Palmemordet.
Lars Borgnäs har i många år fokuserat på att söka en förklaring på mordgåtan som går i linje med vad han brukar kalla ”landsförrädarspåret”. Det vill säga: att Palme föll offer för mördare som ansåg att det låg i nationens intresse att få bort statsministern eftersom de betraktade denne som en säkerhetsrisk.
Om det är sanningen bakom dådet på Sveavägen innebär det att mordet närmast bör betraktas som en sorts statskupp. Jag delar Borgnäs uppfattning att en sådan möjlighet måste tas på stort allvar. Det är för övrigt ingen särskilt udda tanke – det var den som Palmes finansminister Kjell-Olof Feldt gav uttryck för i sin artikel om polisspåret i Dagens Nyheter (betalvägg, men gratis till 15 maj).
Och det var också något sådant som bekymrade Palmes utrikesminister Sten Andersson när han i en TV-intervju som Lars Borgnäs gjorde 1999 sa följande:
Jag fick 1986/87 en ganska ingående skildring av en grupp, vars medlemmar – några av dem var namngivna, de hade ganska framskjutna positioner inom Säpo – själva hade bestämt sig för att verka vid sidan om Säpos ledning för att skaffa informationer om framför allt Olof Palme. Han var på något sätt i deras ögon ond i sig och borde därför övervakas.
Borgnäs ställer frågan:
Fick du intrycket att den här gruppen inom Säpo såg Palme som landets fiende?
Sten Andersson:
Ja.
Sten Andersson berättar att gruppen samlade in information med hjälp av folk utanför Säpo och att det förmodligen rörde sig om personer med en gemensam politisk uppfattning.
Borgnäs undrar vad den här grupperingen tänkte använda den insamlade informationen till.
Sten Andersson:
Det vet jag inte. Där kan man ju bara spekulera. Att det fanns människor och grupper i vårt land som ville röja Palme ur vägen, det är väl alldeles klart. Det är möjligt att en och annan fanns i den här organisationen också.
LB har alltså inte släppt det perspektivet. Och hans nya bok har definitivt saker att tillföra i det avseendet.
Men fokuseringen på två i mitt tycke illa underbyggda hypoteser – om den omvända skottordningen och om att Lisbeth av privata skäl skulle ha mörkat vad som hände på Sveavägen – försvagar en bok som innehåller material värt en bättre inramning.
Jag utgår från att Lars Borgnäs inte håller med mig om det.
Och precis som jag gjort efter mina recensioner av Jan Stocklassas och Thomas Petterssons böcker välkomnar jag honom att svara mig här på bloggen.
Gunnar Walls blogg 
En krumbukt i marginalen.Borgnäs är både jurist och civilekonom. Har därtill tjänat beväring på tolkskolan. Med andra ord kan han inte iformell mening var dum i huvudet. Hur det sedan står till med omdömet är en öppen fråga.
Självklart är Lars Borgnäs en skärpt person och jag har största respekt för honom och hans arbete med att journalistiskt bevaka Palmeutredningen. Men han behöver inte alltid ha rätt för det. Det gäller ju oss alla.
Instämmer med Wall.
Att vara enormt beläst och ha studerat många år på hög nivå betyder inte att man har rätt. Quickfallet är ett bra exempel på det, där fanns många belästa inblandade som hade fel men deras egna övertygelser tog överhand, vilket är lätt hänt för oss människor. Ibland kan man dock behöva backa och vidga blicken för att se förnuftigt och logiskt på saken, även om nu inte alltid mord är logiska.
Tack Gunnar för en gedigen och välskriven recension! En detalj som jag tycker bör nämnas vad gäller Jan-Åke S vittnesmål (båda de första vittnesmålen) är uppgiften om att det han ser det ”ryka till” i trottoarkanten mot körbanan. Följande citat från andra förhöret: ”….så hörde han återigen en smäll. S observerade också att det ryker till i trottoarkanten i närheten av körbanan…”
Mot bakgrund av att han, vad det verkar, ser detta efter den andra smällen och mot bakgrund av vinkeln i förhållande till hans position tycker jag det talar mycket för att det är det andra skottet är det som snuddar Lisbeth.
Ser att du hann före. Det var precis min kommentar här lite längre ned med tillägget att denna iakttagelse även stöds av vittnet Bengt P som också uppfattar en rikoschett i vägbanan och där är det utan tvekan det andra skottet som han uppfattar då det är det första skottet som gör honom(Bengt) uppmärksam.
Stämmer! Tycker det är en svaghet att inte LB tar upp saken. Känns som det genomgående är lite så att LB inte går igenom det som talar emot hans hypotes tillräckligt utförligt och lämnar egna bedömningar. T.ex. så är det troliga är ju att rikoschetten avser skottet mot LP och det rimmar illa med att GM enligt LB håller revolvern i midjehöjd och avfyrar ett skott snett uppåt?? Då lär kula flyga över vägen – bara en tanke som LB:s teori medför. Boken tar ändå upp viktiga och intressanta aspekter och det har Gunnar mycket förtjänstfullt redogjort för
En fråga som väcks när det gäller skottet mot Lisbeth och Jan-Åke S uppgift om rikoschett i trottoar eller vägbana är ju att kulan genom kappan hade en något uppåtriktad bana om man strikt ser till förhållandet mellan ingångshål och utgångshål.
Om man ta för givet att kulan hade samma bana i förhållande till markplanet borde den träffat huset på den västra sidan Sveavägen direkt, och inte rikoschetterat i vägbanan.
Om Lisbeth haft kroppen lutad snett ut mot Sveavägen, vilket är naturligt följd av en kroppsvridning, kan man ju tänka sig att kulan trots allt haft en något nedåtriktad bana, men kan den verkligen ha gått så mycket nedåt att det kunde ryka till vid trottoarkanten?
Svårt att tänka sig att kappan i sig själv kunnat ändra riktningen på kulan, men så måste det ju i så fall ha varit.
Segt tyg i så fall.
Jörgen
Min bild av förloppet sedan många år (och alltjämt) är revolver i höger hand, första skottet i ryggen på OP, GM riktar om någon nedsänkt vinkel mot LP och trycker av samtidigt som hon vrider sig (skottet missar) – då stämmer det ganska väl med rikoschett i trottoarkanten. För mig är detta den mest logiska förklaringen – och GM tror att hon är träffad i och med att hon sjunker ner över OP, förvånas (tvekar) över hennes tillsynes ”friska” reaktion och tar till planerad flykt (ser Hans J påbörjat taxisväng mot platsen).
Per Johan.
Jag håller med, jag tycker också att Gunnars argumentation i saken är värd att ta i beaktande.
Jag lutade nog faktiskt mot LB:s hypotes, eller kanske ska vi tillskriva Remstam den äran.
Jag är trots allt lite kluven i frågan, men egentligen tror jag inte att den är viktig, eftersom jag alldeles oavsett hur det ligger till med den saken tror att det var ett vådaskott.
Jag tror också att den ”eventuellt” avskjutna grenen kan ha haft en inverkan.
Kanske fanns det frost i grenverket som skakades vid träffen som fick det att se ut som en rikoschett?
Man kan bara gissa.
http://www.itdemokrati.nu/page21.html
Instämmer till 100%. Varför krångla till det kan man undra… För att sälja böcker eller för att hävda sin unika fantasiförmåga.. hmm..
Jag hänvisar till mitt svar till Andreas C, det här.
Det vill säga: spekulera inte om motiv. Om en sådan diskussion tillåts löpa fritt är det snart den som spekulerat som får finna sig i att bli anklagad för att ha dunkla bevekelsegrunder. Och så är den seriösa debatten över.
Imponerande granskning av LBs teorier! Jag instämmer i det mesta, men jag tyckte också att idén med att mördaren sköt med vänster hand är intressant. Framför allt för att det skulle förklara märkligheten med vad Anders B sa om att GM la handen om Palme innan han sköt honom. Eftersom det var detta som ledde till att han trodde att det var en kvinna som gick i mitten så känns den uppgiften väldigt trovärdig.
Jag kan inte riktigt se framför mig hur man kan lägga handen om någon till höger om en med vänster hand och sen skjuta den personen i ryggen med höger hand. I rekonstruktioner som gjorts har jag för mig att de därför placerat GM bakom OP. Men då stämmer det ju inte längre så bra med vittnesmålen. Det känns som att det är något som är fel här. Att Anders B säger annorlunda i första vittnesmålet är förstås en knepighet man inte kan bortse ifrån. Men det känns som att något vittnesmål måste vara fel, frågan är bara vilket?
Det känns väldigt osannolikt att en otränad mördare som var högerhänt skulle ha skjutit med vänster hand. Så det kan ju vara en intressant ledtråd att nysta i.
Eller finns det någon annan förklaring till hur GM kunde lägga handen om någon till höger om honom, för att sen mer eller mindre samtidigt skjuta honom med höger?
Mvh Mattias
Boken är på sätt och vis ett lysande exempel på vådan att ställa olika vittnens trovärdighet mot varandra.
Det är ju också vad allt i slutänden utmynnar i.
Man hamnar ständigt i dessa frågeställningar. Man tvingas välja ett huvudalternativ samtidigt som man inte heller kategoriskt får avfärda motsatsvittnet, utan i stället får man försöka hitta förklaringar till varför detta vittne uppfattat situationen galet.
Det är en svår balansakt.
Fyra av de vittnen LB huvudsakligen använder sig av är Anders D, Anders B, Nicola F och Cecilia A.
Det minst trovärdiga vittnet är i stället Lisbeth Palme och på andra plats får man nog säga Inge M
LB har liksom vänt upp och ner på Palmeutredningens pyramid och modifierat lite efter egna behov.
Inget fel, utan det är intressant som experiment, men jag tycker att det stannar där på experimentstadiet.
Det är teorin ”mötesscenariot i praktiken” som ska drivas i hamn.
Personligen skiljer jag på denna form av mötesscenario och den mer teoretiska varianten: att Palme lurades till ett möte på platsen.
Den teoretiska varianten håller fortfarande dörren öppen för att scenariot kan ha sett ut ungefär på det sätt Inge M och Lisbeth Palme beskriver.
De har helt enkelt kommit gående de sista 15 meterna, och en man har kommit i kapp dem bakom ryggen och skjutit.
Att det gått till så är min personliga uppfattning.
Något möte i dekorimahörnan tror jag inte på, där tror jag att Anders D har misstagit sig, och han har egentligen sett tre personer längre norrut på trottoaren där han för tillfället stod med bilen.
Återigen hamnar vi på kollisionskurs med Inge M.
Om Anders D sett tre personer stående och samtalat bör det ha varit vid annonspelaren, och då är det långt från givet att det var makarna Palme, utan mer troligt Anders B och hans kamrater som ännu inte gått åt skilda håll.
När han sedan börjar rulla ser han mordet, men längre ner mot Tunnelgatan.
I frågan om skottordningen har jag inte mycket att invända utöver det Gunnar redan gjort på ett föredömligt sätt.
Kan tillägga att det rent krasst tycks vara så att en del vittnen gör gällande att Palme stod då det andra skottet avlossades, åtminstone befann sig tre personer stående.
En märklig omständighet är att inget vittne nämner Anders B i skottögonblicket, trots att han bara stod ca 5 meter bakom.
Att hans gestalt kan ha förvirrat något vittne som på ett visst avstånd i ett snabbt händelseförlopp ska skapa sig ett intryck genom att räkna in antalet stående och liggande. Det kan vara en faktor som i något fall spelat en roll.
En faktor som jag aldrig sett lyftas.
Att skytten var vänsterhänt finns inget vittnesstöd för, det enda som finns är Anders B som i sin fantasi kommit fram till att skytten borde ha varit vänsterhänt, men egentligen inte sett någonting.
Mot detta ställs sedan Inge M som faktiskt säger höger, samt Ann-Charlotte H som också säger höger.
I den vittneskampen om sanningen vinner Anders B i LB:s version.
Ann Charlotte H har visserligen spegelvända intryck, men den enkla förklaringen är – tycker jag – att hon färdats i bil förbi själva händelsen, och sett den ur två perspektiv.
Den information hon ger kan vara intressant, och behöver inte betyda att hon misstagit gärningsmannens höger hand för att vara vänster hand.
Det kan vara så att gm faktiskt stod vänd norrut då han stoppade vapnet innanför rocken.
Vittnet Cecilia A har jag diskuterat tidigare med Gunnar, och jag står fast vid min åsikt att hennes uppgifter är mycket svaga, och dessutom mycket sent inkomna.
Ställda mot föraren Åke L vars uppgifter i jämförelse är färska väger hon lätt menar jag.
Han säger att bilen kom fram till trafikljuset i samband med mordet, och att skotten föll under inbromsning.
Det avgör saken för min del, och Cecilia har helt enkelt sett något annat.
Jag tycker inte heller att det finns fog för att driva hypotesen att Palme var på väg in mot Tunnelgatan i något oklart ärende.
Åtminstone inte med blodpölen som utgångspunkt.
Palme bör – om kulan är den rätta – ha gått relativt rakt i riktning mot Kungsgatan.
Eftersom den passerat kroppen med åtta graders vinkel från höger till vänster, och kulan dessutom måste ha gått på höger sida om betongpelaren för att slutligen hamna där, medges inte någon ytterligare kroppsvridning in mot Tunnelgatan.
Antingen hade den träffat pelaren eller också gått mot det grovmaskiga jalusigallret ner mot tunnelbanetrappen, vilket skulle betyda att kulan i stort sett kunnat hamna var som helst förutom just där den hamnade.
Detta var mina kritiska reflektioner, och jag instämmer f.ö i mycket av de positiva omdömen Gunnar gav.
Delarna som handlar om Säpo är lysande.
Jag gör inga utvikningar i det avseendet utan nöjer mig med kritiken,
detta inlägg blev tillräckligt långt ändå.
Boken är överraskande intressant till stora delar, denna gång valde jag ljudbok vilket jag tycker gör att man missar en del väsentligt. Får ta och lyssna två gånger i stället.
Det är ju märkligt som du skriver, att ingen såg Anders i skottögonblicket.
Om han bara stod ca 5 meter bakom.
http://www.itdemokrati.nu/page36e.html 1986-03-04 Sid 3
——————————————————————————
När dom har kom-
mit fram så att dom befinner sig mitt i gatan med korsningen
Tunnelgatan så hör [B] 2 smällar det liksom kina-puffar
som han benämner det inte särskilt höga smällar. Han tittar
sig omkring och kan inte riktigt lokalisera vad det är som
har utlöst smällarna förrän han ser att den man som gick i
mitten sedemera identifierad som Palme segnar ner och blir
liggande i framstupa läge mitt i gatan.
——————————————————————————
När han hör smällarna, så tittar han sig alltså omkring.
Stannar han upp då? Eller fortsätter han gå? Om han fortsätter, så borde han väl vara nästan framme??
Men det framgår inte.
Han kan alltså inte riktigt lokalisera vad det är som
har utlöst smällarna förrän han ser Palme segnar ned.
Efter bägge smällarna, alltså??
Om Palme inte kunde stå på benen efter en halv sekund,
så kan det ju tyda på att det var det andra skottet som var mot Palme? Om han tittar sig omkring efter att ha hört smällarna först?
Men man kan inte säga något säkert.
Eilert.
Det är konstigt att Jan-Åke S inte gjort det.
Han pratar i stället om en person 30 meter bakom, men om han inte har totalt fel på avståndsbedömningen borde det ju inte ha varit AB.
Sedan säger Jan Åke S i tingsrätten att han åker förbi korsningen och ställer bilen 12-15 meter norr om Tunnelgatans mynning, vilket innebär att han nu står ungefär vid annonspelaren.
Då ser han AB komma gående norrut, vilket alltså inte rimmar med de 30 meter som han först uppgav.
Lustigt nog säger han även i tingsrättsförhöret 30 meter, men logiken i att en man som befann sig 30 meter norrut i skottögonblicket plötsligt kommer gående norrut 15 meter från mordplatsen är en fråga som rätten inte ställer.
Mannen 30 meter norrut kan ha varit SE eller mannen i beige.
AB kan på något sätt blivit dold bakom trion, eller att Jan-Åke inte hann reagera på att han gick in i porten?
Märkligt är det.
Gällande Säpos inblandning, så hänvisar Borgnäs i en kort passage till P.G. Vinge (Borgnäs har nämnt det tidigare i ”En iskall vind drog genom Sverige” också), som, under ett säpomöte i Norrbotten, ska ha fällt de beryktade orden att han sett Palme som ett säkerhetsrisk. Jag har sett det hållas som vedertagen sanning i andra sammanhang också, men är det verkligen så? För jag läste för en tid sedan Vinges bok, där han har utdrag från Carl Perssons förhör med säpokommissarie Georg Wuopio (som är den som hävdat att Vinge sagt att Palme är en säkerhetsrisk) och i de förhören är Wuopio väldigt svävande/oprecis och kan inte säga exakt vilket av de två (möjliga) mötena det var som Vinge sa vad Wuopio hävdar att Vinge sagt. Lägg därtill att ingen av övriga mötesdeltagare har kunnat styrka det som Wuopio hävdat.
Jag inser givetvis att Vinge är part i målet, och nog är hans politiska hemvist långt åt höger, men sammanväger jag kända fakta så anser jag det tveksam att Vinge yttrat de där orden i Norrbotten, i slutet av 60-talet. Detta är en futtig parentes i sammanhanget men just den incidenten känns tveksam som indicium för Säpos inblandning i mordet.
Som så många andra har jag ibland en tendens att ofta hålla med senast föregående talare, beroende på deras skicklighet att argumentera givetvis. Detta gäller även vid läsning av böcker om Palmemordet. Har just avslutat Borgnäs bok och finner den väldigt läsvärd. Men jag förblir djupt skeptisk till en omvänd skottordning. Givetvis är det inte omöjligt, och det kan vara en nyttig tankelek – tänk var hamnar vi om vi följer tanken till slut. Men mer än så blir det inte.
Bokens stora förtjänster ligger i resten, dvs delen om Säpo och Ivrells anteckningar. Men även i viss mån spekulationerna runt Lisbeths tystnad och motstånd.
Slutsats – bortsett från att jag är fortsatt skeptisk till den omvända skottordningen, så har boken ändå tillfört en hel del nytt och matnyttigt.
Och TACK för ett långt och intressant inlägg!
Möjligen att man för Jan-Åke S. skulle kunna ställa sig frågan vilket skott i ordningen han menar, men både han och vittnet Bengt P. vittnar om en rikoschett i vägbanan och i den senares(Bengts) fall så är det skott nummer två helt klart, då han vid det första görs uppmärksam och därefter tittar i backspegeln.
Det här var det klart bästa jag läst hittills ang dels Lisbeths vittnesmål och beteende, dels vad som kan ha hänt med och påverkat utredningsarbetet, utan att vi behöver anta att någon i Sverige faktiskt vet vem som står bakom mordet. En sak som vore naturlig att tänka sig, är att det kalla kriget spelade roll för att man vid tiden för mordet ville dölja sanningen eller undvika att röra i känsliga trådar, men att den oron i så fall borde ha släppt på 90-talet, vilket inte skedde. Det kan å andra sidan tyda på att det var intressen i Sverige eller utomlands som ännu fanns kvar efter kommunismens fall som skulle ha kunnat vara inblandade – eller som man var rädd för att utmana, om det skulle visa sig att de hade något med mordet att göra.
Tack för en uttömmande genomgång. Har några kommentarer om Borgnäs bok som anknyter till texten.
När det gäller ordningsföljden så tänkte jag, precis som fler påpekat i tråden, på Jan-Åke S och det nedslag av en kula ute i gångbanan på Sveavägen, som han menar sig ha sett. Detta ser han i samband med det andra skottet och kan inte gärna handla om kulan som dödade Palme. (Bengt P säger sig också ha sett ett kulnedslag i marken, men han placerar det norr om korsningen, så här måste han rimligen ha misstagit sig. Möjligen gör detta att man också ska vara försiktig med att dra säkra slutsatser om Jan-Åkes påstådda iakttagelse. Har inte sett någon kriminaltekniker uttala sig om rimligheten i att kulan skulle kunna slå i marken på östra sidan av Sveavägen för att sedan hittas på den västra.)
Jag är medveten om att det finns vittnesmål som talar emot att paret Palme gick i armkrok sista biten på den östra sidan Sveavägen. I rättegångarna (tror det är i hovrättsförhöret) öppnar även Lisbeth för att de kanske inte gick på det sättet den sista biten. Men om paret faktiskt gick i armkrok så skulle det kanske kunna förklara varför Olof Palme inte ögonblickligen faller direkt i marken utan att kroppen istället stoppas upp något i fallet.
När det sedan gäller frågan om mördaren skulle vara vänsterhänt (eller iallafall höll revolvern i vänster hand) så bortser Borgnäs från en viktig sak i den rättsmedicinska utredningen. Här talas det om att skottkanalen i ryggraden visar att skottet riktades nedåt och något till vänster. Om mördaren stod placerad rakt bakom Olof Palme (illustration på s. 87) så måste det till ett ganska onaturligt handgrepp om revolvern för att kulan ska passera ryggraden i riktning åt vänster. Det finns ju dessutom vittnesmål från platsen (vilket Borgnäs även nämner) som talar om att gärningsmannen höll vapnet i höger hand.
Gunnar,
Först och främst, tack för en utmärkt artikel.
Sedan, till min fråga, som innan jag ställer den kräver lite bakgrund.
I artikeln tar du upp att det, som du ser det, finns mycket som talar för att all information om händelsen som LP givit inte finns offentligt redovisad. I det sammanhanget skriver du också att du tror att den första gången som hon berättar ”något av vikt” är på Sabbatsberg inför Åke Rimborn.
Varje gång jag hör eller läser om vad LP har sagt och inte sagt på Sabbatsberg kommer jag att tänka på ett uttalande i en tv-dokumentär, ett uttalande om är anmärkningsvärt men som jag inte sett eller hört någon annan referera till. Dokumentären heter ”Palme – sista timmarna” och sändes på TV4 vid tiden för 30-årsdagen för mordet (finns fortfarande att se på cmore). I dokumentärens andra del, från 18.57, säger berättarrösten följande:
”Delar av regeringen beger sig till Sabbatsberg för att träffa Lisbet Palme och övriga i familjen och de får alla intrycket att Lisbet tydligt har sett mördaren.”
Därefter klipps en intervju med Kjell Olof Feldt in. Han säger:
”Ingvar och jag och… jag vet inte om det var Thage åkte till sjukhuset där hans kropp fanns och där Lisbet satt. Pratade med henne [ohörbart]. Var samlad, kunde redogöra för vad som hade hänt och att hon hade sett vem som hade gjort det.”
Om detta är sant är det mycket dramatiskt och anmärkningsvärt. Ser man till dokumentären som helhet ligger det liksom i luften att den person som LP avser i Feldts redogörelse är Christer Pettersson, mannen som hon nära tre år senare pekade ut som mördaren, ett utpekande som hon offentligt höll fast vid allt sedan dess. Men – vid minsta eftertanke kan vi konstatera att det knappast kan röra sig om Pettersson. Dels eftersom LP i de tidiga kända förhören uppgav att hon inte hade sett mördarens ansikte och därmed inte kunde identifiera honom, och dels för att förundersökningsprotokollet mot Pettersson inte alls innehåller något utpekande eller några som helst uppgifter från Sabbatsberg som kan tyda på att det är han som är mördaren.
Om det är sant, vad är det då LP har sett? Och vem? Och varför återspeglas en sådan säkerhet som hon enligt dokumentären uppvisade på sjukhuset inte i de första offentliga förhören?
Och nu till frågan: Gunnar, har du sett dokumentären och liksom jag uppmärksammat Feldts uttalande? Hur har du i så fall resonerat? Om inte, hur resonerar du nu?
Tack för intressant kommentar. Jag har sett dokumentären men inte nyligen och jag lade nog inte märke till det du tar upp. Jag får återkomma.
Tack för tipset, MartinG. Jag hade missat denna dokumentär. En sak jag fäste mig vid (även om detta är lite vid sidan av ämnet här) var hur de som varit på plats beskrev den lamslagna stämningen och bristande effektiviteten efter mordet både på sjukhuset (när Palme dödförklarats) och på SVT när de sent om sider skulle ut i sändning. Denna chock och förvirring verkar ha varit ett allmänt fenomen, inte endast på ledningscentralen, med andra ord. Det är ganska intressant och sätter väl ledningscentralens bristande förmåga att hantera situationen i lite annat ljus.
Här kommer utlovat svar om Feldts uttalande i dokumentären Palme – sista timmarna.
Den intressanta formuleringen från Feldt är alltså ”…att hon hade sett vem som hade gjort det”. Det låter ju där som om Lisbeth på sjukhuset sa att hon visste vem det var som skjutit hennes man – så jag förstår att du reagerade, Martin.
Nu har jag gått tillbaka och tittat på sekvensen med Feldts uttalande och när jag reflekterat över saken tycker jag inte det är lika spännande som det först lät.
Uttalandet från Feldt är från en intervju som uppenbarligen gjorts just för den här dokumentären som alltså sändes 2016. Det var nog därför jag inte lade det särskilt på minnet när jag såg dokumentären första gången. Det är för lång tid efteråt som han kommenterar saken. Och jag antar att han då fortfarande var kvar i de tankegångar som han förde fram när jag intervjuade honom 2010, att det nog var Christer Pettersson som var mördaren. (Se Mordgåtan Olof Palme, sid 84). Det är därför lätt att tänka sig att Feldts uttalande snarast ska tolkas som att Lisbeth sett den som gjort det så tydligt så att hon senare kunde peka ut honom i samband med rättegången. Det vill säga: exakt det resonemang som varit själva grundvalen för alla som anslutit sig till uppfattningen att det var Pettersson som var mördaren.
Hade Feldt uttryckt sig på exakt det här sättet i ett klipp från 1986 hade det förstås varit av större intresse. Det var ju långt innan missbrukaren från Rotebro kom med i bilden, så då kunde inte Feldt själv ha haft Pettersson i tankarna. Och om Lisbeth på sjukhuset sagt att hon kände igen mördaren skulle det ha varit högdramatiskt – för det finns ju inte heller något som tyder på att hon kände till Pettersson vid tiden för mordet.
Då hade ett sådant uttalande från henne alldeles uppenbart handlat om någon annan.
Men nu var alltså klippet inte från 1986 utan från en intervju gjort bortåt 30 år efteråt.
Självklart kan vi ändå inte per automatik avfärda att Lisbeth kan ha sagt något sådant på sjukhuset – att hon känt igen gärningsmannen (och att det i så fall inte gärna kan ha handlat om Pettersson). Men det går alltså knappast att använda det här citatet från Feldt för att ge någon egentlig trovärdighet åt den tanken.
Om Krister Peterssons sammanfattning och förklaring leder till att utredningen läggs ned, kommer vi då att få se alla utskrifter av förhör med Lisbet? Men det kanske inte finns utskrifter av alla förhör med henne?
Tack, Gunnar, för ditt svar! När jag skrev mitt första inlägg i ämnet hade jag med en mening om att intervjun var gjord i samband med dokumentären, men av någon anledning råkade den formuleringen falla bort när jag redigerade texten vid genomläsning.
Jag håller med om att det faktum att intervjun är ”nutida” försvagar värdet av Feldts uppgift, särskilt som det är underförstått vad han menar, det vill säga att Lisbet var ett utmärkt vittne vars utpekande av Pettersson bör betraktas som trovärdigt. Samtidigt har jag svårt att helt bortse från innehållet i det han säger, dels för att han – om det inte är sant att Lisbeth på sjukhuset sa att hon visste vem som skjutit – lämnar helt oriktiga uppgifter, fantasier faktiskt, och dels för att det för en någorlunda insatt tittare får honom att framstå som ytterst okunnig i ämnet eftersom Lisbeth omöjligt kan ha lämnat så tidiga uppgifter som på något sätt styrker att Pettersson var mördaren (då skulle det rimligtvis ha återspeglats i de tidiga förhören och funnits med i förundersökningen mot Pettersson). Kan hon ha sagt något som Feldt senare, felaktigt, tolkat som ett bevis på hennes säkerhet utpekandet av Pettersson? Det är en spekulation från min sida och jag vet inte ens om jag tror på den. Förmodligen inte. Jag landar i att det åtminstone inte talar emot att det finns uppgifter från LP på mordnatten som inte kommit till allmänhetens kännedom.
Nu får fan i mej vara nog, någon så tokig idé har jag aldrig läst under mina 32 år som utredare i nämnda palmeutredning. Vänligen Lennart G.
Jag förhåller mig skeptisk till Borgnäs nya hypoteser, åtminstone det där om en vänsterhänt skytt. Den omvända skottordningen skulle kunna stämma (även om rikoschetten i gatan tyder på annat) men det förvånar mig att Borgnäs inte haft som huvudhypotes att det första skottet isf (det som ”nästan” träffade Lisbeth) var ett vådaskott pga att gärningsmannen blev störd eller liknande. I jämförelse med allt det som palmeutredningen (om du nu var en del av den) har kommit med är dock inte Borgnäs idéer så tokiga. Anledningen till att det skrivits så mycket i fallet är just att den officiella linjen har hållit så otroligt låg kvalitet.
Han argumenterar ju inte för vänsterhänthet specifikt utan lika gärna kapaciteten att skjuta lika skickligt med endera handen.
Korrekt, fel av mig. Men finns ändå några saker som talar mot att skytten haft revolvern i vänster hand. Skottvinkeln går enligt rättsläkaren aningen åt vänster vilket är svårt att få till om man håller revolvern i vänster hand.
Skulle kunna underlättas av en hand på höger axel som vrider offret aningen? Jag håller med dig om den generella inställningen att skottet mot Lisbet indikerar att något gick fel från mördarens synpunkt. Planen kanske var att makarna skulle ha kommit mycket längre in i gränden innan han begick mordet. Så anade Lisbet oråd och gav uttryck för det?
Hej Lennart
Kan du förklara vad du menar med detta? Vem är ”hon” ? och vem är ”ett annat vittne” ? Inge M ser en man med en mössa som påminde om den som Jack Nicholson bar i filmen Gökboet.
”Huvudvittnet beskrev en person som hon ansåg var gärningsmannen, en man iklädd blå täckjacka och en mössa som påminde om den som Jack Nicholson bar i filmen Gökboet. Personen visade sig senare vara identisk med ett annat vittne som sprungit fram för att hjälpa.”
https://polistidningen.se/2014/05/lennart-gustafsson-tanker-pa-palmemordet-varje-dag/
Hej Lennart!
Som du kanske noterat (om du läser bloggen) är flera tveksamma till LB:s teorier. Eftersom du med din bakgrund och information lämnar en sådan kommentar här tror jag väldigt många är intresserade av vad du främst vänder dig emot och möjligen (i den mån du kan av sekretesskäl) kan delge oss vad du grundar det på. Finns det tex ej offentliggjort material som direkt diskvalificerar något? Vad är dina reflexioner kring Gunnars recension?
Stort tack för ett intressant och välskrivet inlägg!
Jag tycker att delarna om Säpo är mycket intressanta, även om jag själv också har funderat mycket på om personer i andra grupper kan ha ingått i en komplott: Stay Behind, WACL och marinofficerare för att nämna några.
Borgnäs argumenterande för den omvända skottordningen var intressanta att läsa och fundera på, men även jag är tveksam. Han lyfter för all del fram några vittnesmål som tycks ge stöd åt en omvänd skottordning, och det hade för min del funkat bra om Borgnäs helt enkelt lyft fram detta som en tänkbar möjlighet. Men istället hävdar han tvärsäkert att det var så, och återkommer flera gånger till detta genom att skriva i stil med ”nu när vi vet att det första skottet avlossades mot Lisbeth […]”. Varje gång han påpekar detta skulle jag vilja be honom kalla det en möjlighet istället.
Borgnäs har flera gånger med rätta pekat på osäkerheten med vittnesmål, och ändå använder han här några få vittnesmål om ett snabbt förlopp som mer eller mindre bevis för en omvänd skottordning.
Själv har jag funderat på hur vår hjärna kan fungera för att sortera intryck och uppgifter på ett logiskt sätt. När några vittnen säger att de hörde två skott i snabb följd (dock oklart hur snabb) och sedan såg en person falla ihop, kan det då inte ha varit hjärnan som omedvetet har sorterat hörsel- och synintrycken i en ordning som verkar logisk? Alltså att synintrycket av en man som faller bör ha kommit efter hörselintrycken av smällar, oavsett om den egentliga ordningen varit en annan. Kan detta vara förklaringen till de vittnesmål som Borgnäs tar upp som stöd för en omvänd skottordning?
Men som sagt, i övrigt en mycket intressant bok.
Hörde Borgnäs i palmemordspodden och där förklarar han att det är först nu han på allvar djupdykt i mordplatsfakta och det är detta som resulterat i boken. Man ska alltid utgå från mordplatsen heter det ju men jag börjar mer och mer fundera på om mordplatsfakta är Palmemordfallets kvicksand. Gång på gång faller folk i fällan och drar för stora växlar av något enskilt vittnesmål, någon formulering som kanske inte blev exakt vad den var menad, en sammanfattning av en trött polis etc. Borgnäs har alltid gjort bra TV-program och han kan ha rätt här, men han kan lika gärna vara ute och cykla
Om Krister Peterssons sammanfattning och förklaring leder till att utredningen läggs ned, kommer vi då att få se alla utskrifter av förhör med Lisbet? Men det kanske inte finns utskrifter av alla förhör med henne?
Jag föreställer mig att personer med inflytande över utredningen fört samtal med Lisbeth som inte rubricerats som förhör och som inte heller finns i Palmeutredarnas arkiv.
Jag föreställer mig också att Säpo kan ha hållit förhör med Lisbeth som inte heller finns hos Palmeutredarna.
Dessutom kan det, gissar jag, finnas förhör med henne hos Palmeutredarna som inte togs med i förundersökningsprotokollet fastän de enligt alla formella regler och faktiska rimlighetsbedömningar borde ha tagits med. Åtminstone fanns det annan skriftlig dokumentation om poliskontakter med Lsibeth om mordet som inte kom med – Åke Rimborn tecknade ned uppgifter om sina samtal med Lisbeth på Sabbatsberg, men Rimborn förekommer inte i förundersökningsprotokollet över huvud taget.
Det är också så gott som säkert att kommissarie Lars Christiansom som även han samtalade med Lisbeth tidigt under mordnatten tämligen omgående måste ha skrivit ner vad hon hade sagt. Men något sådant dokument finns inte heller med i förundersökningsprotokollet. Där finns däremot en PM som Christianson skrev om saken den 24 mars (!). Christianson var inte känd som en inkompetent polis och det är fullkomligt orimligt att han skulle ha väntat så länge med att dokumentera de uppgifter från Lisbeth som han hade fått mindre än en timme efter mordet.
Det kan också tilläggas att även om utredningen läggs ner och förundersökningssekretessen därmed upphör så kan man tänka sig att vissa förhör med Lisbeth skulle fortsätta att vara hemliga på grund av annan sekretess, till exempel utrikessekretess.
Och slutligen är jag inte främmande för tanken att Peterssons utspel i slutändan leder till att han presenterar en teori om hur mordet gått till som möjligen låter rimlig men som inte räcker för att lägga ner utredningen. Då kan i stället resultatet bli att utredningen läggs på is, Palmegruppen upplöses och förundersökningssekretessen består – alltihop tillsammans med beskedet att om det kommer in nya uppgifter kan det praktiska utredandet återupptas.
Spekulation.. Man kanske snabbt bestämde sig för att undvika gräva för djupt i vissa saker för att man inte visste vad man skulle kunna gräva upp. Palme var ju kontroversiell och hade förslag som t.ex kärnvapenfri zon i norden ,kopplingar till Bofors och vapenaffärer,, medlare Iran -Irak, ”officersupproret” lagförslag om polisens ställning i krig mm. Olof Palme var mördad ,det gick inte att göra något åt. Nu gällde det att sitta still i båten och inte göra för stora rörelser.
Mycket att ta in här, mer än jag förmår kanske. Men här är några (amatörmässiga) spekulationer om varför mördaren skulle kunna tänkas ha skjutit i den ordning Borgnäs menar:
1. Det blir en mer harmonisk sekvens att först skjuta Lisbeth, sedan Olof, och sedan ge sig iväg längs Tunnelgatan – eftersom den flyter från höger till vänster. Ett sådan ergonomisk förklaring kanske är mer närliggande än den taktiska? (Jag sysslar litet med dynamiskt skytte och tvingas fundera på sådant här ibland.)
2. Det förklarar varför han inte sköt ett till skott på Lisbeth, vilket annars nog vore det naturliga att göra direkt efter att han missat.
Utan att greppa alla vittnesmål i detalj så tycks ju flera av vittnena ha sett Olof falla, vilket kanske är litet förvånande om det skulle ha skett bara en halv sekund efter det första skottet. Klas G öppnar här ovan för att armkroken med Lisbeth kan ha fördröjt fallet något. En annan möjlighet som slår mig är att mördarens hand på axeln kan ha greppat Olof under armhålan. Och angående den där handen på axeln, Gunnar, så har jag alltsedan jag läste om den i en av dina böcker tolkat den som en del av ”mötescenariot”, alltså som en kamratlig gest. Varför gör inte du också det?
Om mördaren lade en hand på Palmes axel så kan det mycket väl ha varit en beröring som skulle föreställa vänskaplig men som i själva verket var till för att komma närmare Palme i anslutning till utförandet av mordet, det kan jag hålla med om.
Det som gör mig osäker är att man ju kan tänka sig att Palme snabbt skulle ha reagerat negativt över en så närgången kontakt.
Ja, en vänskaplig hand på axeln är väl uttryck för något slags relation – att mördaren är personligt bekant med Olof och/eller i social position att bete sig på det viset. Fräckt och kallblodigt är det också.
(Och litet osvenskt, kanske?)
I denna dokumentär säger polisen Alf Andersson att det faktum att mördaren håller i Palme samtidigt som han skjuter tyder på att han är utbildad i närstrid.
Han ger inga ytterligare förklaringar men jag kan också tänka mig att det kan vara för att få en stabilitet Om han skjuter samtidigt som han håller i hinner kanske Palme inte reagera.
Hej Gunnar,
Tack för en mycket välskriven och initierad text.
Känner du till incidenten som LB beskriver i sin bok, som utspelar sig utanför Grand efter biobesöket när två vittnen (av varandra oberoende) ser en okänd man bedriva något form av samtal med Olof Palme? Samt att Solveig Ribberdahl ringde upp ett av dessa två vittnen för att få denna att inte gå vidare med sin redogörelse. Vad läser du ut av incidenten, förutsatt att du har satt dig in i den?
Det där är självklart intressant och jag kunde mycket väl ha tagit upp det i min recension. De två vittnenas uppgifter har Lars Borgnäs skrivit om tidigare. Men det han nu presenterar om Riberdahls agerande är nytt och givetvis mycket anmärkningsvärt. (Det ska tilläggas att Lars Borgnäs redovisar att Riberdahl förnekat att hon skulle ha utövat påtryckningar av det slag som skildras.)
Vittnesmålen om vad som hände utanför bion finns i vilket fall – och kommer från två personer som inte kände varann. Det är fortfarande angeläget att det om möjligt reds ut vad det hela kan ha handlat om. Om uppgifterna om Riberdahl är riktiga så tyder det på att det funnits en direkt ovilja inom utredningen att gå vidare med de här vittnesmålen.
Ja det är verkligen anmärkningsvärt om uppgifterna om Riberdahl stämmer. Å ena sidan borde det vara en allt för hög risk att själv, i Riberahls ställning, försöka påverka ett vittne. Å andra sidan var åklagarsidan med Riberdahl som närmast kontakt till LP desperata att vinna hennes förtroende och vara LP till lags. Känslan är denna incident blir svårutredd idag.
Hur pass intresserad, uppfattar du, att nuvarande Palmeutredning med KP i spetsen är utav Grand? Tänker inte bara på denna incident utan generellt vad som hände utanför Grand innan bioföreställningen, under, efter, vittnen, oidentifierade män osv. KP pratar mycket om att man ska ”gå tillbaka till mordplatsen” då borde det inte vara långt till att även vara intresserad av vad som hände på, utanför och i närhet av Grand.
Det borde vara naturligt för dem att intressera sig för Grand. Om inte mordet på Palme var ett dåd i stundens ingivelse av någon som träffade på honom vid Dekorima (vilket förefaller osannolikt) så borde gärningsmannen eller hans eventuella medhjälpare ha haft koll på paret Palme i samband med biobesöket – kanske till och med varit i kontakt med Palme.
Tack för svar. Även om mina förväntningar på en fyllig och initierad presentation från KP:s sida är lågt ställda (trots hans utlovande av en genomgång vem/vilka GM var och vad som hände på sveavägen) ska det bli intressant vad som presenteras till sommaren.
Spekulerar:
När det gäller Lars Borgnäs tolkning om att mördaren sköt första skottet mot Lisbeth Palme och det andra på Olof Palme; jag ser det som mest troligt att mördaren tryckte revolverpipan mot Olofs rygg. Olof reagerar snabb, stannar, ropar kanske någonting och vänder till vänster och med sin arm eller ryggtavlan (omedvetet) trycker han bort revolverpipan åt höger mot Lisbeth som har fortsatt att gå en bit till och skottet går av, nuddar hennes jacka. Även Lisbeth har vänt sig mot Olof och Olof börjar vända sig mot henne. Mördaren rättar sitt misstag och Olof Palme dör av det andra skottet.
Ilkka Timonen
Först: Ypperlig genomgång, Gunnar. Tack för den! Värd att vänta på – vet att du har/haft mycket annat att stå i också.
Jag är också helt med dig i resonemanget om motivet bakom Lisbets motvillighet/tystnad/’mörklägging’, och tror, precis som du/andra, att hon i det här fallet blev mer eller mindre ‘inmålad’ i ett hörn, och om hon skulle försökt ta sig ur ifrån denna situation så skulle hon själv framstå som en väldigt opålitlig och inkonsekevent person, t.o.m. mer eller mindre som en lögnerska. Jag tror att hon, tragiskt nog, av en eller annan anledning ‘tvingades’ spela med i ett slags charad/’pseudo-scenario’, eftersom hon blev mer eller mindre styrd in i det, och inte kunde bryta sig ur/loss utan att framstå som en komplett ‘idiot’. Tänker även på Solveig Riberdahls uppmaning till vittnet som såg OP bli ‘konfronterad’ av någon utanför biografen efteråt (en detalj/händelse som jag tycker åtminstone borde ha undersökts närmre genom åren!): ”Tänk på änkan!” Lisbet lär, enligt LB:s bok här, också ha undsluppit sig missnöje/frustration/ilska även gentemot Riberdahl – som beskrev ‘relationen’ med/till LP som allt annat än okomplicerad – och man kan då inte annat göra än att spekulera över orsaken/orsakerna till detta (även om det övergripande perspektivet torde vara nog så tillräckligt: hennes man och livskamrat på det personliga planet, men även också landets statsminister på det högst offentliga planet. sköts ihjäl i hennes sällskap. Sorgen, frustrationen, ilskan – men kanske även sådant som skuldkänslor (över att hon kanske propsat på att de gick den väg de gick på väg hem, att de svängt över gatan för att hon skulle se i Saris skyltfönster, etc.) – måste ha varit faktorer som i allra högsta grad bidragit till hennes ambivalens och motstridiga förhållningssätt till hela situationen. Om hon dessutom fastnade i något som från början verkat lovande (dvs. att ‘man’ faktiskt hittat hennes mans mördare i Christer Pettersson) men som sedan utvecklats till något helt annat, där hon var den som skulle leda det hela i bevis att det var denna ‘alkoholist’ som var OP:s mördare istället för att polisen/åklagarsidan gjort ett gediget arbete och faktiskt hittat den som sköt OP den kvällen, så måste detta ha blivit något som jag gång på gång beskriver som en ren ”Kafka-situation”. Lägg därtill hennes egen (beroende på olika faktorer) ambivalens som hon inte kunde visa utåt, mot ‘öppna polisen’, media, etc.
Sedan är jag, precis som Jon och några till här, även inne på att olika vittnesmål kan bero på så många olika orsaker (subjektivitet; perception utifrån vinklar; egen ‘observationsstatus’; olika positioner; även ‘kontexter’ (i/utan sällskap av andra); osv.), och därmed på något sätt också kan bli ett slags ‘kvicksand’ där saker och ting förvandlas till annat, och t.o.m. drunknar, i ständiga motsägelser. Eller för att ta till en annan metafor: att man ”inte ser skogen för alla träden”. Saker som kan vara irrelevanta kan ses som väldigt viktiga, och tvärtom, etc. Lite som i Shakespeare’s ”MacBeth” (”and nothing is but what is not” /…/ ”where fair is foul and foul is fair”), något som i all sin högtravande syftning även kan tillskrivas MOP som sådant också. Även om detaljer förvisso är väldigt viktiga så kan de också, ibland, utgöra hinder för att kunna se helhetsbilden.
T.ex.: Kanske är det viktigt – kanske t.o.m. av vital relevans – i vilken ordning skottföljden skedde, d.v.s. om det var OP eller LP som besköts först. Det KAN vara/varit av stor/största vikt. Men det MÅSTE INTE ha varit det. En sådan kausalitet, KAN, som så mycket annat här, ha varit av en mer eller mindre slumpartad karaktär (något som gjorts/avgjorts av GM just i själva skottögonblicken). Att försöka rekonstruera det i något slags ‘ultrarapid-förlopp’ (utifrån ett scenario med 1-3 ytterst viktiga sekunder) KAN vara av stor/största relevans – för att försöka påvisa GMs intention/-er. Men det KAN också ha varit något som, som sagt, skedde ‘av sig självt’, i själva den uppkomna situationen, där GM – uppenbarligen – lyckades med sin intention att oskadliggöra OP. Man KAN ju här tycka att om GM verkligen hade velat totalt oskadliggöra även LP så borde han verkligen försäkrat sig om att även hon var dödligt påskjuten. Kanske ‘fanns inte mer tid’ till detta, om han nu ville vara säker på att ha initiativet i sin hand under den korta tidsrymd mellan chock/handlingsförlamning ifrån ‘omvärlden’, och hans egen möjlighet att ‘försvinna’, och tills dess att ‘folk skulle börja samlas’/eventuellt (försöka) agera (och kanske även om LP skulle kunna hitta på något sätt att kunna hålla honom kvar i situationen tillräckligt länge för att ‘folk’ sedermera skulle kunna identifiera honom; eller t.o.m. få honom fast där och då). Därigenom kan man dra två slutsatser: 1) Han fick gjort det han föresatt sig: skjuta ihjäl OP; 2) Han fick sett till att komma undan ‘så smidigt som möjligt’. Då verkar det inte som om att intentionen att också verkligen döda LP var av allra största nödvändighet (vem runt omkring skulle ha vågat sig fram emot en person som just skjutit ihjäl 2 personer, och fortfarande hade ett vapen i sin hand? Se bara på Anders Bs reaktion, vilken, förstås, är fullt förståelig…).
På ett något liknande sätt kan man även resonera angående om GM sköt med höger eller vänster hand. ÄR/VAR det verkligen så viktigt vilken hand GM sköt med? (Det ‘viktiga’ var ju här att GMs huvudsakliga intention uppfylldes; OP skulle skjutas med en dödlig påskjutning. Detta gjordes också.). I LBs bok så tar han upp ett intressant scenario: OM det var så att GM var en erfaren, t.o.m. tränad skytt (kanske t.o.m. ifrån/via en viss säkerhetstjänst) så skulle han kunna skjuta med BÅDE vänster och höger hand. Det KAN ha en stor relevans ibland alla detaljer. Men måste det ha det? Det KAN ha varit så att GM – oberoende av vilken hand han sköt med – endast ville få undan operationen så snabbt och så ‘proffsigt’ som möjligt. Få dem/OP dit han ville, skjuta dem, men främst se till att – i vart fall – OP påsköts dödligt. Själva förloppet speglar – oberoende om GM sköt med vänster eller höger hand – ändå en ”rationalitet”, som även du Gunnar understryker här (och även i samklang med LB). D.v.s. GM visste antagligen precis vad han ville/måste uppnå som sitt allra minsta uppnåendemål, inom en mycket snäv tidsmarginal, med viss-a rekyl/-er i åtanke, och med en förvissning om att han så gott det lät sig göras även hade tid/möjlighet att så snabbt det gick även försvinna ifrån mordplatsen. Allt detta uppfylldes. OM det varit så viktigt att även LP blev dödligt påskjuten så hade det funnits tid till det också (som sagt, vem hade vågat sig fram?), men GM verkade vara ‘nöjd’ med att ha uppnått sitt ‘minsta uppnåendemål’. Mission accomplished.
LBs bok är också intressant utifrån perspektivet med Säpo. Angående Säpos, eller grupper/delar inom Säpo – vilket jag tycker är en viktig distinktion att göra:
PG Vinges ”Palme-hat”: Det är väl ganska allmänt ‘känt’/vedertaget att Vinge fick sluta p.g.a. att han inte drog jämnt med OP, och t.o.m. ansåg att denne var en säkerhetsrisk för Sverige. Eller?
Det lämnades ju in (eller försöktes lämnas in) tips till Säpo INNAN MOP (ifrån bl.a. Anders Larsson, men även Ivan von Birchan). Vad som sedan hände med dessa vet ju inte vi. De tycks ha ‘försvunnit’…
Kan det ha funnits två ‘konkurrerande’ falanger även inom SÄPO, som – på något sätt – också befann sig både inblandade i själva MOP, och även i själva utredandet av detsamma? (jag tänker på det som kom att kallas för ”Uppsala-gruppen”, där det funnits ‘folk’ som, i så fall, både skulle ha kunnat vara tänkbara som medverkande i en – ”fristående” – komplott, men även senare, via sin anställning/egentliga position på Säpo också skulle ha kunnat ingå i några försök till lösning/utredning av MOP?).
En annan sak, som åter slår mig, och som jag nämnt här tidigare. Varför var det så viktigt för ‘någon’ att se till att Anna H inte skulle avslöja vad hon sett utifrån sitt perspektiv den kvällen, men inte Anders B? (som ju trots allt gick ungefär endast 5 meter bakom ‘de tre’) Eller har man ‘varit på’ honom också, utan att han vågat avslöja det? Skulle vara väldigt intressant att få höra hans kommentarer om detta nu. Kan det låta sig göras tro?
Angående Vinge: Ja, att han fick sluta för att han inte drog jämnt med vissa politiker står klart och skandalen där han påstods kalla Palme för en säkerhetsrisk var bidragande till det (droppen som fick bägaren att rinna över). Men som jag skrev i ett inlägg ovan så finns det anledning att ifrågasätta om han verkligen sa det han påstods ha sagt om Palme. D.v.s. det som anses vara ”vedertaget och allmänt känt” bygger på en väldigt svag grund, enligt min mening.
Om det skulle ha varit ‘endast’ ett/det uttalande/-t ifrån Vinge som skulle ‘bevisa’ att han på något sätt varit inblandad i MOP så håller jag med; det är ju då ett ganska svagt indicium. Men, det var väl lite mer än ‘bara det’ som gjorde att han fick avgå ifrån sin tjänst som chef vid Säpo så småningom (och ‘Hämnd’ är ju så att säga ett välkänt motiv i många brottssammanhang; speciellt om någon ser sin karriär förstörd av någon annan..).
Jag kan se lite andra saker som verkar lite ‘diffusa’. Dels att Vinge hade fortsatt kontakt med Alf Karlsson, som vid tiden för MOP jobbade i högre befattning vid Säpo (denne fick väl jobb hos Vinges företag någon tid efter mordet?, och även med en, enligt någon utsago, ordalydelse i stil med ”näringslivet tar hand om de sina”). Dels var det väl också ett par poliser ur den s.k ”Baseball-ligan” som också fick anställning hos Vinge? (Eller var det någon/några vakter ifrån Skandia-huset? Eller bådadera?).
Här är en intressant länk till Ulf Lingärdes ‘omtalade’ PM. Som Lingärde skrev i slutet: Var detta ”skrivet av en knäppgök eller inte?”
https://palmemordet.fandom.com/wiki/Ulf_Lingärde
En annan intressant artikel:
https://efolket.eu/smalandsk-smed-kan-leda-utredningen-om-mordet-pa-olof-palme-framat/
Utifrån att ha läst Vinges bok så skulle jag nog vilja säga att han är en speciell människa; en streber. Sådana kan vara jobbiga att hantera i vilket sammanhang som helst, inte minst när en sådan person är Säpochef. Vad jag menar är att en sådan person kan förlora jobbet utan att personen för den sakens skull är ondskefull eller ränksmidare.
Men, med det sagt, så finns det en intressant passage i Vinges bok, på sidan 168:
”Hade jag för det första uppfattningen på den tiden att Olof Palme var en säkerhetsrisk?”
Vinge avfärdar frågan som enfaldig men notera orden ”på den tiden” (d.v.s. i slutet på 60-talet). Med tanke på att Vinge kunde vara en petimeter kan man, om man vill, se orden som ytterst väl avvägda. D.v.s. på slutet av 60-talet såg han faktiskt inte Palme som en säkerhetsrisk, men att det kom att omvärderas med att tiden gick, måhända för att kulminera 1986?
Vinge figurerar ju i Lingärdes PM och jag har länge funderat kring trovärdigheten i det dokumentet. Jag vacklar fram och tillbaka.
Vilka som befunnit sig på Vinge Integrated Protections lönelista vet jag inte. Vill minnas att jag sett några namn nämnas i några sammanhang jag läst för ett gäng år sedan, varav Alf Karlsson var ett av dem, men minns inte i detalj och ej heller källorna.
Adam, du tycks i vart fall vara ense med mig, och andra, att han är tillräckligt ‘intressant’ för att inte avfärdas helt i samband med vad som skedde i samband med MOP (och hans ‘avoghet’ mot Palme – det skulle väl knappast vara så att han i en egen bok då går ut med att framföra direkta antipatier gentemot OP om hans namn på något sätt förknippats med MOP, det skulle ju vara att istället, mer eller mindre, ge vatten på kvarn åt de som vill förknippa honom med detta). Du har säkert rätt i han var en streber.
Jo, det var så att Alf Karlsson slutade på Säpo något år efter MOP, och började jobba hos Vinges VIP. Jag är också nästan säker på att det var 2 st. från den s.k. Baseballigan som gjorde det samma. Jag är inte lika säker på – men tycker mig ha läst någonstans – att det kanske även var en eller två av de säkerhetsvakter som jobbade i Skandiahuset vid tiden för MOP som sedermera också kom att jobba för detta företag, VIP.
Vinge verkar fortfarande vara vid liv (fast är väl enligt uppgift omkring 94 år, så frågan är väl kanske även hur länge till…?). Det borde finnas intresse nog hos Krister Petersson att höra honom, innan det är alldeles för sent; och om inte annat så angående uppgifterna i den andra artikeln jag delade i föregående post. Varför skickade Vinge ner, just, denna glasstaty till Sydafrika efter MOP? (om det nu är så/sant, vilket borde gå att kontrollera). Vad tror du?
En person som jag vet som senare jobbade för Vinge Integrated Protection är Per Häggström, som 1986 var säkerhetschef på Skandia och som ska ha gjort någon sorts intern husrannsakan på Skandiamannens rum.
Sedan jobbade ju Vinge en tid också på Industriförbundet, tillsammans med en viss Bertil Wedin. Jag vet dock inte hur mycket kontakt de hade.
Tror du Gunnar att Corona viruset kommer fördröja svaret några månader?
Ja, det är väl ganska troligt att Palmeutredarnas kapacitet att jobba som vanligt har minskat en del. Dessutom tror jag att Petersson kanske lovade mer än vad han var säker på att kunna hålla. Men nu kan ju ett tillkännagivande av någon sorts lösning skjutas upp utan att det går att kritisera KP för det.
Som ett slags corona på verket…
Tack för den utförliga recensionen av denna feltajmade bok.
Även om Lars Borgnäs är en av de mest förutsägbara skribenterna i ämnet, övervägde jag ett tag att införskaffa ett exemplar. Flera omdömen och reaktioner fick mig dock att avstå. Det verkar också som om jag fattade ett riktigt beslut.
Borgnäs bestämda åsikter om skottföljden, baserade på det sedvanliga bräckliga underlaget, skapar inte precis någon ytterligare klarhet runt mordet. Och det smutsiga förtalet av makarna Palme kunde han gott ha behållit för sig själv.
I övrigt verkar boken handla om den välbekanta skåpmaten, som LB har basunerat ut från sina plattformar hos SR och SVT under tre decennier. Det enda riktigt nya tycks vara Arne Irvells efterlämnade papper. Samme ombytlige Irvell, som enligt Anders Leopold och Thomas Pettersson varit övertygad om såväl VG:s som Skandiamannens skuld (och kanske några till).
Ingen kioskvältare, direkt.
I fallet Skandimannen hade han kanske rätt? Vi får vänta och se.
Gunnar
Var finns källan/uppgifterna på att Lisbeth ville tala med Säpo under mordnatten?
Se till exempel Poutiainen: Inuti labyrinten sid 379. Där återges vad Sture Lingsberg från krimjouren berättade för juristkommissionen. Det gick sammanfattningsvis ut på att Lisbeth inte vill bli hörd av kriminalen men ville komma i kontakt med Säpo.
Ok, tack för svar.
Övriga bloggläsare/Gunnar
Jag har skummat igenom juristkommissionens betänkande utan att hitta uppgiften. Är det någon annan på bloggen som mer exakt kan lotsa mig till förstahandskällan? Poutiainens bok i all ära, men det är alltså förstahandskällan jag är intresserad av. Tack på förhand!
Juristkommissionen höll många förhör och mycket av det digra materialet kom inte med i den relativt kortfattade rapporten. Som du säkert sett i rapportens sammanställning av personer som lämnat uppgifter så hörde de Lingsberg fastän de inte någonstans redovisar vad han sa.
Kommissionens handlingar finns på Riksarkivet i Marieberg och bland dem finns förstås också det förhör med Lingsberg som Poutiainens citerar. Du kan alltså antingen bege dig dit eller fråga Kar eller Pertti P om de kan hjälpa dig – såvida du inte får svar här på bloggen från någon vänlig själ som har en kopia på förhöret.
Det är möjligt att jag själv har en, men jag har tyvärr inte tid att leta just nu i alla fall. Men som sagt, det finns möjligheter att kolla ifall du väljer att misstro Poutiainens.
Gunnar
Jag misstror ingen, men är av princip alltid mest intresserad av förstahandskällan. De flesta böcker om Palmemordet driver också egna teser och teorier. De är i den meningen inga uppslagsverk. I mitt tycke vore det exempelvis intressant hur och på vilket sätt Lingsberg/Lisbeth uttryckte sig. Det i sin tur kan kanske leda till mer rimliga slutsatser vad Lisbeth syftade på beträffande att kräva Säpo. Tack för tipset om Riksarkivet.
Jag håller med, det har alltid ett värde att gå till förstahandskällorna. Sedan tillägger jag gärna att Inuti labyrinten enligt min erfarenhet är noga researchad och generellt mycket tillförlitlig när det gäller sakuppgifter.
Borgnäs var bra när han gjorde tv-program som var kritiska mot utredningen på 80- och 90-talen. Sen dess har han salufört de flesta teorier från SÄPO till Sydafrika. Nu tycks han på gamla dagar likt Sven Anér ha blivit smått galen av för många års ältande av mordet. Alla faktaredogörelser i boken är bra, inte minst avfärdandet av CP:s skuld, men teorierna om älskarinnor och att Lisbeth var måltavlan är rena deliriumfantasierna.
Det här är ett typexempel på ett tonläge som jag markerat mot förut. Jag respekterar kommentatorers val att vara anonyma. Men jag ser inget skäl till att anonymiteten ska användas till nedsättande kommentarer i stället för sakargument.
Som läsare av denna blogg vet använder jag ogärna min rätt att stoppa kommentarer. Men jag har sett vad det leder till när personangreppen trappas upp, till exempel på det sätt som stundtals skett mellan debattörer i diskussionen om Skandiamannen. Så det är lika bra jag säger ifrån: den här typen av skriverier släpper jag inte igenom i den fortsatta debatten. Det är inte bara av respekt för Lars Borgnäs utan också för att jag vill att vi ska kunna föra en debatt i själva ämnet utan att den urartar till pajkastning.
OK?
Angående skottordningen:
Man undrar ju varför folk såg så olika?
Jag kanske klantar till det hela? Men i Lisbeths förhör finns en intressant sak, tycker jag.
http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01
——————————————————–
Framme vid korsningen med Tunnelgatan hörde fru Palme ”smällar”, sannolikt
två till antalet. De lät inte som om de kom från nära håll. Hon trodde att
det va ungdomar som lekte med smällare och vände sig mot maken för att
kommentera saken. I samma ögonblick sjönk han ihop, kraftigt blödande från
bröst och mun.
Fru Palme hörde ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ”brände”
till på ryggen.
——————————————————–
Man kan kanske tyda detta på att det var tre skott?? Jag vet inte om någon av vittnena har upplevt det?
Exempel:
Om en del hörde första och andra och om andra hörde andra och tredje.
Så kanske det har blivit ett missförstånd. Alltså att andra och tredje skotten tolkas som samma skott?
Men i verkligheten så skiljer det några sekunder, i tid och händelseförlopp.
Detta kanske kan svara på en del frågor på varför vittnena såg olika??
Det kanske också kan förklara varför vittnena har så olika åsikter, om hur många sekunder det är mellan skotten? För det varierar ju med flera sekunder.
Men jag kan inte själv reda ut hur det skulle vara, om det var så? Men jag vet inte? Det är bara en tanke.
Jag väljer att slänga in en kommentar om något i sammanhanget kanske lite mer perifert.
Det är slående hur sårade vissa blir av att inte Borgnäs intervju sänds direkt av Veckans brott eller att KP inte vill dissekera bokens innehåll utan istället valde att berätta att det kommer en lösning på själva mordet.
Det påminner onekligen lite om hur Aner ondgjorde sig över att inte Poutianens bok fick bättre respons när den kom ut.
http://runeberg.org/palmenytt/1997/0092.html
Ligger det något annat bakom dessa reaktioner än ren empati?
Ja, det gör det väl säkert. Till exempel att de som reagerat över bristande mediabevakning av såväl Poutiainens Inuti labyrinten som Lars Borgnäs senaste bok anser att innehållet gör det motiverat med större uppmärksamhet.
Det kan ju i sammanhanget vara bra att påminna sig att Kjell-Olof Feldt reagerade med stort engagemang sedan han läst Poutiainens bok och skrev en text på Dagens Nyheters ledarsida där han då var fristående krönikör. Feldt tyckte att boken reste allvarliga frågor om att krafter inom den svenska statsmakten kunde vara inblandade i mordet. Och det var först genom hans text som Poutiainens bok blev känd för en större allmänhet.
Jag tror inte att Feldt skrev sin text utifrån någon sorts empati med bröderna Poutiainen utan just för att han blev starkt berörd av innehållet. Vad tror du, Andreas C?
Jag tycker det verkar lite överdrivet med det ståhej som har blivit kring att inte KP kommenterade LB’s bok. Lika överdrivet tycker jag det varit med reaktionerna kring ”TP’s fria orerande i SVT”. Min tolkning av dessa två händelser är att folk som tycker sig ha monopol på kunskap om MOP och den korrekta lösningen upplever att det svajar lite under fötterna. Reaktionen verkar då bli att gå ut och försvara sin position snarare än att söka sanningen (vilket man utger sig officiellt för att göra).
Det finns ju ingen medborgerlig rättighet att folk ska köpa ens böcker vare sig ekonomiskt eller innehållsmässigt och det tycks inte vissa förstå. Därav besvikelse när ens gärning går förbi mer obemärkt än man trott. Släpp prestigen! Jag själv har haft fel eller delvis fel tiotusentals gånger genom åren och en kvalificerad gissning är att det återstår minst lika många innan det är dags att ta ner skylten. Jag tror att det var Jonathan Swift som sa ”att erkänna ett fel är inget annat än att tillstå att man är klokare idag än igår.”
Jämför med LGWP, som inte heller tror fullt ut på Skandiamannen, men som ändå kunnat ge nyanserade kommentarer kring Filters reportage. Dessutom säger han sig se framemot en lösning oavsett om det innebär att hans idéer går i stöpet. Det tycker jag är en betydligt sundare inställning än att gräva ner sig i sin skyttegrav och till varje pris försvara den positionen trots rapporter om att fienden kommer bakifrån.
Jag tror inte det handlar om att folk tycker sig ha monopol på kunskap om mordet. Däremot finns det nog en känsla hos många skribenter att trots att de kommer med relevanta invändningar och intressanta uppslag så har det som kommit ut från utredningen och majoriteten av all media (efter PKK och undantaget lite om Sydafrika) varit koncentrerat till en ganska snäv flora av förklaringar. Ta bara vapenfrågan som varit så otroligt koncentrerad till att det är en S&W .357 Magnum i ett urval av vapen som man vet funnits i Stockholm ungefär vid tidpunkten för mordet. Det finns flera andra möjliga märken och Borgnäs visade tidigt att det skulle kunna vara .38 special. Dessutom finns möjligheten att det är en S&W som aldrig varit i Sverige tidigare. Då finns det tiotusentals vapen som skulle kunna vara intressanta.
Det kan tilläggas att det finns flera andra fabrikat av .357 magnum som också kan vara intressanta. Det enda speciella med S&W är att det fabrikatet är vanligast.
Visst finns det fler .357-fabrikat än S&W att titta på, men att det skulle vara en .38-revolver som sköt mordkulan tycker jag är helt osannolikt, även om det är teoretiskt möjligt.
Det Borgnäs m. fl. visade var att det gick att ladda en .357 magnum-kula i en .38-revolver om man antingen trasslade med omladdning av varje enskild kula eller, mer pålitligt, borrade upp magasintrumman. Verkar det förenligt med övriga omständigheter?
Om detta var en utstuderad konspiration, vem skulle ta de risker för klick som sådana hemmabyggen skulle medföra? Varför inte bara välja rätt vapen från början? Om det nu var tänkt att göra vapnet svårspårat, gjorde man då så med alla tänkbara skyttars vapen, eller bara för en? Varför inte bara ha rätt kaliber till rätt vapen och sedan dumpa/förstöra revolvern istället, om man nu hade sådana resurser? Finns det överhuvudtaget något exempel i världen på att professionella mördare har prövat något sådant?
Om det å andra sidan var ett ögonblickets infall eller en mycket hastigt arrangerad gärning, med en eller flera inblandade som var tvungna att hämta ett vapen efter att ha sett Palme vid bion, så är det väl knappast prioriterat att sätta sig i verkstaden och bygga om en revolver eller ladda om kulor. Det skulle bygga på att gärningsmannen redan hade metal piercing-kulor omladdade i fel patroner liggande hemma, eller bar dem på sig, för den händelse att han snabbt skulle behöva mörda någon med möjlig skyddsväst. Där någonstans börjar det blir UFO-varning på spekulationerna.
Självklart ska man ha ett öppet sinne om någon intressant information kommer in (skulle man t.ex. hitta en .38 hos någon misstänkt person kan man ju kolla den), men jag tycker det här har fått alldeles för stora proportioner. Det började med att SVT sensationaliserade det som ett stort och avgörande genombrott för att väcka intresse för ett tv-program, och folk tror fortfarande att det är viktigt för utredningen.
För min del tänker jag att frågan om vapnet möjligen fått för stora proportioner över huvud taget – i alla fall om syftet är att den vägen få fast en gärningsman. Självklart var det bra med de provskjutningar som genomförts av registrerade vapen. Om inte annat ledde det fram till att utredarna fick kunskap om att Christer A gjort sig av med sin registrerade magnum under anmärkningsvärda omständigheter.
Men om händelsevis en innehavare av ett registrerat vapen använt det vid mordet bör det väl inte ha varit så krångligt att byta ut pipan efteråt – och vips finns det ingen koppling till kulorna.
Däremot kan jag ju tänka mig att det kan ha funnits en poäng vid ett planerat mord att ha använt en .38 Special och magnumkulor. Som vi kan konstatera har polisen inte visat något särskilt intresse för att leta efter mordvapen med kaliber .38 Special.
Det mest intressanta med vapenfrågan tycker jag är att den visar hur Palmeutredningen snävat in mot en specifik lösning. Sonny Björk säger ju det själv, att han tycker att det är osannolikt att Christer Pettersson eller någon av hans bekanta skulle ha mixtrat med en .38 special. Vapenexperterna som Borgnäs talade med hävdade ju att det var lätt och ganska vanligt. Jag vet inte hur sannolikt det är men nog tusan borde Palmeutredningen varit öppna för möjligheten att något annat vapen än en S&W .357 Magnum kan ha använts, även om den senare kunde fungerat som huvudalternativ. Själva mixtrandet med vapnet behöver inte ha skett i omedelbar anslutning till mordet utan kan ju ha gjorts flera år innan och anledningen kan ha varit allt från att någon ville testa hur det fungerade till att någon råkade ha en stor mängd ammunition till .357 Magnum. Det behöver inte ens varit gärningsmannen som gjorde det. Alla händelser här i världen är inte alltid så uttänkta och två saker som är relaterade behöver inte ha ett samband som vi logiskt kan räkna ut 30-40 år senare.
När det gäller själva vapentypen har jag sett ett internt dokument från PU daterat till våren -86 (om jag minns rätt) där de själva redan har med alternativa vapensorter som kan passa in. Det Holmér säger förmedlar på spektakulära presskonferenser är inte nödvändigtvis detsamma som diskuteras internt. LB var på intet sätt etta på den pucken, men han var först medialt sett.
Visst kanske någon enstaka sak som kommit fram varit användbar. Men sett till helheten av ”tips” som kommit fram i Kanalen/Norra Magasinet har det med all sannolikhet vållat mer tidsspillan och merarbete än hjälp för PU. Sedan är det mycket möjligt att privatspanartyperna och journalisterna som är för fina för att benämna sig som spanare anser att de har värdefulla bidrag, i motsats till PU som sliter sitt hår.
Jon: tycker inte du själv att det är uppseendeväckande att Borgnäs som jobbat på riksmedia när det i princip var ensam spelare på radion/tv-planen under så lång tid inte fått något endaste enda tips som går att tolka om en ensam gärningsman? Något annat kan jag inte sluta mig till eftersom han inte vid ett (1) enda tillfälle vad jag sett/hört tagit upp något sådant. Det har bara varit poliser, säpo, cia och sydafrikaner, allt planerat in i minsta detalj – i alla hans uppslag.
Jag tolkar detta som att det finns en helig dold agenda i botten och inte det publika skälet som uppges – att lösa mordet.
Nu tror jag det är dags att ta upp något som jag markerat förut, men som förstås inte alla som följer bloggen – och gissningsvis inte du, Andreas C – känner till om min policy.
Det kan enkelt uttryckas som att jag inte anser att det är meningsfullt att ha en diskussion om vilka debattörer på den här bloggen som kan tänkas ha dolda agendor och hur de i så fall skulle se ut. Sakfrågor kan diskuteras utan att man behöver misstänkliggöra andras motiv. Dessutom blir det en konstig debatt när en del av debattörerna framträder under signatur. Möjligheten att bedöma till exempel dina eventuella dolda motiv är därför små.
Låt oss alltså hålla oss till sakfrågorna. Det utesluter inte att man, om man så vill, kritiserar andras sätt att argumentera.
Några interna PM har jag inte tillgång till så det kan jag inte uttala mig om utan jag utgår ifrån det Sonny Björk sade när Borgnäs intervjuade honom. Där förefaller det som alla andra vapentyper än S&W .357 Magnum har mer eller mindre uteslutits och aldrig utretts eller provskjutits.
När det gäller Borgnäs så tror jag hans SVT-dokumentärer huvudsakligen präglades av att han såg sig som den ende som gjorde program som hade en annan vinkel än den ensamme gärningsmannen. Hade Palmeutredningen jobbat med andra spår hade det säkert kunnat bli andra typer av program då han som journalist antagligen ville granska utredningen kritiskt. Helt ensam på radio/tv-planen var han ju inte heller. TV3 pumpade ju ut program om Pettersson ungefär samtidigt. Har tyvärr lite dålig koll på Borgnäs (radio)program från tiden då PKK-spåret var aktivt men har för mig att de var kritiska då också trots att det spåret var ett spår med flera gärningsmän.
Det förefaller som om Veckans brott fattade ett riktigt beslut genom att inte ägna boken större uppmärksamhet än man gjorde. Innehållet är till stora delar spekulativt och utgör sannolikt förtal av avliden. Borgnäs har genom åren haft en närmast unik möjlighet att på bästa sändningstid torgföra sina konspirationsteorier. Så den delen kan han knappast klaga på.
Å andra sidan borde redaktionen inte heller okritiskt ha tagit upp teorin om Skandiamannen på det sätt som man gjorde.
Dessutom borde väl SVT och TV4 veta att det numera finns en klausul i deras sändningsavtal om att lösa spekulationer i stora brottmål endast får läggas fram av professor emeritus Persson.
Andreas C – att KP inte ville prata om boken är ju inget konstigt, han bör nog inte offentligt kommentera några böcker i ämnet och har mig veterligen inte gjort så. Att intervjun med Borgnäs inte sändes var kanske lite synd men de som är intresserade har ju kunnat hitta andra intervjuer med Borgnäs, bland annat i Palmemordspodden. Om KP har en bra förklaring på gång så är väl allt frid och fröjd men om hans uttalande om att en förklaring kommer innan sommaren var ett höftskott och det inte blir något (eller en förklaring med låg kvalitet) tycker jag det vore trist, oavsett om anledningen var att ta fokus från Borgnäs bok eller något helt annat.
Tack för ett utförligt inlägg Gunnar
”LB och jag är också överens om att mördaren tycks ha agerat med relativ rationalitet.”
Om mordet var en planerad operation menar ni då att det fanns plats för en sådan person i organisationen för att utföra mordet ?
Jag svarar för mig men tror att Lars Borgnäs tänker i liknande banor om detta: jag tycker att mördaren agerade på ett sätt som skulle ha passat in i en organiserad mordoperation. Han framstår för mig som samlad och effektiv, en person som hade varit naturlig att välja ut för ett uppdrag av den kalibern.
Självklart kan man också tänka sig en ensam gärningsman som var samlad och effektiv. Men när en enskild person begår ett grovt våldsbrott sker det ju ofta i affekt. Planerade organiserade mord är däremot nästan definitionsmässigt motsatsen till känslostyrda.
Gunnar
”Men när en enskild person begår ett grovt våldsbrott sker det ju ofta i affekt. ”
Ja, och vilken betydelse hade gärningsmannen uppförande för Lisbeths känslotillstånd ? Vi vet ju att hon gav ifrån sig ett skrik och började söka hjälp och reagerade på ett sätt som framkallade uppståndelse.Det är ju i affekt.
Jag skrev tidigare om att det verkade på Lisbeth att hon hörde två skott och sedan ett till, som träffade henne.
http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01
Har sökt igenom förhören, för att hitta på något som tyder på detta. Kanske hittat det?
En del hörde inget skott. Fåtal hörde ett skott.
Av de som hörde två skott, så menar en del att andra skottet är mot Olof.
Andra går ej att tolka om det är första eller andra.
Men en sa att det var första skottet mot Olof.
Först ska jag ge urklipp. Ursäkta om det blir lite mycket.
Men min fundering kräver en förklaring.
Anders D. http://www.itdemokrati.nu/page36f.html Urklipp från
Sida 126
—————————————–
Han hörde en kraftig smäll från andra sidan Sveavägen och vred direkt på huvudet
och tittade i den riktningen.Han såg en man falla omkull.Inom 1-2 sekunder
kom en nya smäll och han såg att det rörde sig om skottlossning med vapen.
—————————————–
Efter det andra skottet verkade det som om gärningsmannen tvekade lite grand
över vilken väg som han skulle fly. Han gungade av och an med överkroppen några
gånger på ett sätt som är typiskt för sådan tveksamhet.
—————————————–
Sida 127
—————————————–
Mannen tvekade 1-2 sekunder och sprang sedan in på Tunnelgatan mot Malmskill-
nadsgatan.Han verkade lite otymplig,nästan klumpig och stel.
—————————————–
[D] uppger att mannen hade en huvud-
bonad som beskrives såsom en blandning av en Sherlock Holmes-mössa och en vanli
herrhatt.
—————————————–
Anders B. http://www.itdemokrati.nu/page36e.html sid 3 107
—————————————–
När dom har kom-
mit fram så att dom befinner sig mitt i gatan med korsningen
Tunnelgatan så hör [B] 2 smällar det liksom kina-puffar
som han benämner det inte särskilt höga smällar. Han tittar
sig omkring och kan inte riktigt lokalisera vad det är som
har utlöst smällarna förrän han ser att den man som gick i
mitten sedemera identifierad som Palme segnar ner och blir
liggande i framstupa läge mitt i gatan, Han ser samtidigt
den man som gått med armen runt Palme vända sig ett halv
varv runt i riktning mot Tunnelqatan och ta 2 spenstiga
steg och försvinna ur blickfånget.
—————————————–
Sen nämner Anders att han som försvann hade en grovt stickad mössa.
Jan-Åke S. http://www.itdemokrati.nu/page36f.html Sid 290
—————————————–
Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i
mitten av de tre personerna sjunker ihop. Från [S] syn-
vinkel står en kvinna till vänster om den beskjutne och en m an
till höger om den beskjutne. Direkt eller omedelbart efter att
andra skottet gått av avlägsnar sig mannen från platsen springande
Tunnelgatan österut.
—————————————–
Det verkar på Anders B. och Jan-Åke att det var det andra skottet som var mot Olof.
Att han tvekade och var stel och hade Sherlock Holmes-mössa,
stämmer ju inte med Anders B. och Jan-Åkes vittnesmål.
Som sa: Stickad mössa, spenstiga steg och försvann snabbt.
Där kan man alltså se missen mellan skotten.
Anders D. trodde det var första skottet, men enligt de två andra var det det andra.
Men det var det andra ända som han hörde?
Den person som Anders D. såg, tror jag alltså inte var samma person som de två andra såg?
Spekulation:
Jag tror att det skott som Anders D. uppfattar som första skottet, i själva verket är andra skottet.
Det skott som han uppfattar som andra skottet, är det tredje skottet.
Vad hände?? Anders hörde inte första skottet. Sen hörde han andra skottet och såg Palme falla.
Mördaren försvann snabbt. Då kom Stig precis. Mördaren blev rädd och han sköt ett tredje skott mot Stig, för att varna.
Men skottet träffade Lisbeth. Stig tvekar först och sen springer han efter mördaren.
Så jag tror alltså inte skottet var tänkt mot Lisbeth, utan en varning mot Stig.
Dessutom sa Inge http://www.itdemokrati.nu/page36z.html Sid 364
Jag uppfattade det som han sköt honom två gånger.
Det kanske var så att han sköt mot Olof 2 gånger, därav 2 skott? Det första skottet var kanske inte direkt farligt.
Men detta är mina funderingar och spekulationer.
Gunnar Wall, du är den jag anser skrivit de mest korrekta och förnuftiga böckerna kring mordet av de jag läst. Många har alltför vidlyftiga egna teorier, men de håller inte mot dina argument.
Själv tror jag liksom Lisbeths första tanke, på en internationell organisation. Omaskerad mördare mitt i huvudstaden bland folk och dessutom 100% fullträff och ännu ouppklarat. Som ett vittne beskrev det ungefär…”kylig, ett proffs, lugnt och metodiskt”. Underrättelseagenter eller liknande har gjort på väldigt lika tillvägagångssätt förr.
Jag har några frågor och funderingar varav sista frågan är kopplad till Borgnäs nya bok och som kanske Gunnar och/eller övriga kan svara på:
1. Jag gissar att övervakningskameror är vanligare år 2020 än 1986, men har utredningen gått igenom ev. övervakningskameror från Grand till mordplatsen?
2. Om nu mördaren lade sin hand på Palmes axel – är det uteslutet att finna ev. DNA-spår på Palmes rock såhär 34 år senare?
3. Om nu mördaren har stått och väntat vid Dekorima – borde inte någon förbipasserande, även om det var kvällstid, ha sett och lagt märke till ansiktet. Sveavägen efter löning borde väl innebära en del människor i rörelse? Hade jag varit mördaren hade jag varit väldigt nervös att någon hade sett mitt ansikte såvida jag inte bar en rånarluva, vilket mördaren uppenbarligen inte gjorde.
4. I ett historiskt perspektiv: jag får uppfattningen att mordet inte fick (får) klaras upp utan istället handlar det om att presentera en skenlösning (C.P) som allmänheten får ”acceptera”.
Jag tänker t.ex. på alla initiala misstag (eller medvetna fel?) som gjordes och som exempelvis förs fram i Inuti Labyrinten, att sätta Holmér att leda utredningen och ge honom mer eller mindre fritt spelutrymme samt hans kommmentar i KU ”om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram kommer den att skaka Sverige i dess grundvalar”.
Vidare tänker jag på utredningens ovilja att mer ingående söka inom polis- och militärkretsar inkl. Säpo, att regeringen Carlsson lät Holmér hållas så pass länge samt den parallella utredningen med E. Carlsson.
Vad kan sägas om att Palmemordet tidigt drabbades av en mörkläggning av staten/regeringen och att den verkliga lösningen absolut inte fick (får) komma ut (något som då Lisbeth Palme skulle ha gått med på av någon anledning som t.ex. Borgnäs skriver om)?
Jag tillhör definitivt de som tror att det hela var en mordkomplott. Då ska man komma ihåg att definitionen av ”komplott” tar vid när det är mer än 1 som är inblandad. Jag tror att det var flera, många flera, inblandade, men om det skulle visa sig (om vi någonsin får reda på det) att det endast var ett fåtal inblandade, och det presenteras på ett övertygande sätt, så kan jag köpa det också. Jag har svårt, väldigt svårt, att tro på (och kanske även acceptera, jag erkänner det. Men skulle jag bli ordentligt överbevisad…) en ensam GM. Jag tycker att det finns så mycket/många saker som pekar på att det var en komplott snarare en ensam GM.
Jag listar härmed några av dessa saker här, där jag anger varför jag anser att det var en komplott snarare än en ensam GM:
Varför konspiration:
• Walkie Talkies – Hur förklara (bort) alla de oberoende observationer av WT:s under denna tidsrymd, i centrala Stockholm, under paret Palmes förflyttning från bostad i GS, till Grand, och till Dekorima denna kväll?
• Hur förklara (bort) de olika vittnesuppgifterna om övervakning av paret Palme under samma tid/skede? (och även en tid före detta).
• ”Narkotikaspaningen” vid kvarteren runt Tunnelgatan denna kväll: Vad handlade den egentligen om/syftade den till? Varför kunde poliser vara involverade i denna utan befäls vetskap? Vilka var med? Vilka förutom poliserna var med? Varför kan man inte redovisa vilka som var där? Varför inte höra kvinnan som påstås ha fört kommandot angående detta? Var det någon som avvek? I så fall, varför?
• Kaoset på larmcentralen den natten: Hur kunde det gå så illa? Varför förnekar Alf Karlsson att han, och en del andra ifrån Säpo, var där när den öppna polisen tvärsäkert säger precis tvärtom?
”På sidan 504 i boken beskriver bröderna Poutiainen , i en sammanfattning, hur höga Säpochefer förnekat att de under mordnatten skulle ha befunnit sig i den öppna polisens sambandscentral, medan uppgifter från både den öppna polisen, och även från andra Säpotjänstemän, klart tycks ha visat att bland andra Alf Karlsson ägnat nästan hela mordnatten åt den öppna polisen. Bröderna Poutiainen skriver: Enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ´hela tiden´ i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, inför juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan!”
* Hur kunde Alf Karlsson få sitta med i Palmerummet hos Holmér? (och enligt Lingärdes PM under ganska lång period också…).
• Polisman ”Ö”s handlingar: Varför lämnade han sjukhuset (mot läkares inrådan) efter sin blindtarmsoperation samma dag som MOP? Varför kunde han inte presentera något alibi efteråt? Varför hade han samma mantlade ammunition hos sig som Palme sköts med? Hur kunde han komma att ingå i Holmers ’livvaktsstyrka’, och sitta med i Palmerummet och därmed ta del av utredningen av MOP, när han också var en av de mest ’ökända’/tongivande i ”Baseball-ligan”?
• Varför har det inte undersökts noggrannare vad som skedde vid polisen i Norrköping runt perioden för MOP?
• Varför har man inte undersökt det som kallas för ”Uppsala-gruppen” mer/noggrannare?
• Hur kan tips (och inspelade kassettband) ang. MOP ’försvinna’ när de lämnas in hos Säpo?
• Varför undersöktes det inte närmre angående den polisbil med (avancerad) radiokommunikationsutrustning som stannade till något kvarter ifrån mordplatsen, någon liten stund före, och sedan gav sig av med en rivstart?
• Varför bevakades, och uppsöktes – enligt egen uppgift i bokform – Anna H av en ‘uniformerad man i övre medelåldern’ så lång tid efter mordet?
* Varför dog krigsmatrielinspektör Carl-Fredrik Algernon när han var på väg att redovisa undersökning om svensk vapenexport?
Varför inte ensam GM:
• Varför var GM ’på plats’ när paret Palme skulle gå Sveavägen hem vid denna tidpunkt, sent en kall vinterkväll? En ren slump?
• Varför använde GM – i så fall – mantlade kulor (av samma slag som hittades hos polisman ”Ö”) som kunde gå igenom skyddsväst om så behövdes?
Det kanske är andra skottet som var dödande? Har klippt ur från 2 förhör.
Det de säger där tyder tydligt på det andra skottet, tycker jag.
Jan-Åke S. http://www.itdemokrati.nu/page36q.html Sida 290
————————————————-
Han hör sedan ett skott. Han säger att han uppfattade ljudet som
om det kunde vara ett skott och hade dessförinnan inte lagt märke
till något speciellt i omgivningen. När [S] tittar upp ser
han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnel-
gatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i
mitten av de tre personerna sjunker ihop.
————————————————-
Charlotte L. http://www.itdemokrati.nu/page36g.html Sida 132
————————————————-
L: Vi kom i taxin då och så precis vid rödlysena nästan så hörde
vi första skottet. Då tittade vi dit, åt det hållet. Då trodde
vi bara att det var någon bil som hade pangat eller låtit om.
Sedan efter ett litet tag, då tittade vi dit och då hörde vi
andra skottet och en man som föll ner på gatan.
————————————————-
Om någon missat det: både Jan-Åke S och Charlotte L förekommer i diskussionen mellan Lars Borgnäs och mig.
Jag har läst. Ursäkta om det blev fel. Ni har olika åsikter om hur förhören ska tolkas.
Men jag tycker det är helt klart om vad de sett. Att det var andra skottet.
Dessutom har två personer sett i princip samma sak.
Skriver i korthet igen om skotten, i syfte att visa på hur jag tror det hänger ihop:
————————————————
1:
http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html Sid 2 86-03-01 i korthet.
Lisbeth hörde ”smällar” , sannolikt två till antalet.
Sen hörde hon ytterligare en smäll samtidigt som hon kände hur det ”brände” till på ryggen.
Det sa hon i första publicerade förhöret. Det tyder väl på att det var det tredje skottet mot Lisbeth?
————————————————
2:
Inge http://www.itdemokrati.nu/page36z.html Sid 364
Jag uppfattade det som han sköt honom två gånger.,
Jag tolkar det så att första skottet inte var på samma ställe och alltså inte så farligt?
Om det var två skott mot Olof, så kan det tyda på tredje skottet mot Lisbeth?
————————————————
3:
Jan-Åke S och Charlotte L.
Jag kan inte tolka det de sa på annat sätt än att det var andra skottet mot Olof.
Sven R. http://www.itdemokrati.nu/page36ab.html Sida 405
De tog ut pengarna och återkom i bilen där [R] tog plats i baksätet
tillsammans med Susanne och hörde hur det small till två gånger. [R]
tittade upp och undrade vad det var. Han tittade rakt över gatan och såg
endast att någon ramlade.
Detta tyder också på andra skottet, som Sven sa.
Enligt Lisbeth så blev Olof först träffad och sedan hon.
Enligt dessa tre förhör var det andra skottet mot Olof.
Det tyder ju på först ett skott, andra skottet mot Olof och tredje skottet mot Lisbeth.
————————————————
4:
Anders D. i korthet http://www.itdemokrati.nu/page36f.html Sida 126
Enligt Anders var det första skottet som Olof föll, som jag skrev om.
Att han tvekade och var stel och hade Sherlock Holmes-mössa,
stämmer ju inte med Anders B. och Jan-Åkes vittnesmål.
Som sa: Stickad mössa, spenstiga steg och försvann snabbt.
Dessutom sa Inge M http://www.itdemokrati.nu/page36z.html Sida 364
F: Gör han någon iakttagelse åt något håll innan?
M: Nej, han bara försvinner, han bara smälter in i den
allmänna förvirringen.
Hur kan det vara så olika uppgifter om gärningsmannen? Jag tror inte det är samma person.
Min fundering:
Anders hörde inte första skottet. Gärningsmannen försvann innan Anders han se honom.
Stig kom och gärningsmannen sköt tredje skottet mot Stig. (Som Anders uppfattade som det andra skottet).
Skottet träffade Lisbeth.
Stig tvekade och sprang sen iväg.
Om han missade första skottet men ändå hörde två, så kan det tyda på att ett tredje skott sköts?
————————————————
Så här var det på Sveavägen intill Beckers Dekorima den 28 februari 1986 ca 23.21. Olof Palme med hustru Lisbeth kom gående på Sveavägen i riktning söderut Kungsgatan. Som vanligt gick dom i så kallad armkrok med varandra Lisbeth närmast gatan. Gärningsman kliver fram bakom paret Palme och avlossar skott nr, ett mot Palmes övre ryggtavla, gärningsman avlossar inom en sekund senare skott nr 2 mot Lisbeth Palme. Lisbeth klar livet tack vare att hon gick armkrok med sin man Olof. Lisbeth dras med Olof fall mot marken. Detta gör att Lisbeth klarar sig med enbart en lite skråma på sin rygg. Gärningsmannen tror dock ha har tystnat vittnet och avviker från platsen.Så var det enligt undertecknad som varit utredare i Palmeutredningen i 32 år. Jag skriver detta för att jag är så jäkla trött på alla andra tokiga teorier. Vänligen f,d kriminalinspektör i Palmegruppen.
Du skriver ”Gärningsman kliver fram bakom paret Palme”
Då gick han alltså inte med? Som Anders B. uppfattade? Är det så du menar?
Jag tror inte heller att mördaren gick med.
Vem gick med då? Vem var hon som sade något på ett främmande språk, som Anders uppfattade?
Se gärna min tidigare skrivelse, om den som Anders uppfattade gick med:
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/02/27/i-vantan-pa-krister-petersson-lisbeth-palme-x-2/#comment-14366
03 mars 2020 kl. 12:13
Lennart Gustafsson
För mig som inte ”varit utredare i Palmeutredningen i 32 år” är det väldigt svårt att förstå att du ignorerar följande:
Förhörarer: ”Du såg inte här om dem gick armkrok paret Palme eller om de gick en bit ifrån varandra.”
Hans J: ”Nej, det kan jag aldrig tänka mig att de gjorde” (FUP 318)
Förhörarer: ”Var Lisbeth några meter framför Olof?”
Hans J: ”Jag skulle tro det för att hon kom springande och la’ på han och kasta sig rakt över han, oh hjälp min, ja, och så skrek hon men exakt vad han sa.” (FUP 307)
Inge M: ”Kvinnan går något framför mannen på innersidan så att säga, gående upp mot Kungsgatan och när de har gått förbi mannen som står vid skyltfönstret då observerar jag att han lämnar skyltfönstret.” (FUP 370)
Inge M: ”Jag har för mig att hon gick något framför mannen, ja. Om hon var steget före eller ett och ett halvt steg före, inte långt före mannen utan de hade fortfarande ska vi säga , jag uppfattade som att de gick och pratade med varandra.” (FUP 372)
Varför förstod ni inte att Lisbeth chockades och förvirrades och därför blandade ihop en mängd olika saker på mordplatsen? Varför förstod ni inte att det hon berättade bara var kaos, på grund av en kaotisk upplevelse?
Låter som en ganska rimlig förklaring (det mest oklara är väl vad ”kliver fram bakom” innebär) men tycker du inte att det är ett pedagogiskt misslyckande från Palmeutredningens sida att man inte lyckats övertyga allmänheten om att det är på detta viset? Om förklaringen är så självklar borde det väl inte kvarstå så många frågetecken? Alla som är osäkra är ju inte tokiga.
Hej Gunnar! Jag har en allmän fråga du kanske kan svara på.
Är det så att OP nycklar och plånbok försvann under mordnatten?
Inte vad jag vet.
https://www.youtube.com/watch?v=kVAg3cMbr_4 Arne Irvells tankar, åsikt finns med i ”Gåtan Christer Pettersson” så detta är ingen nyhet.
Ange gärna var i filmen man hittar det du hänvisar till.
Efter drygt 27 minuter pratar sonen Peter Irwell om Arne. Peter är även med kort i början att CP inte hade något motiv.
Efter 27 min och 39 min är Peter Irwell dvs Arnes son och Arne med.
När jag nu läst klart Lars Borgnäs bok i sin helhet finner jag att han precis om i debattinlägget han tidigare publicerade här på bloggen driver hypotesen att Skandiamannen var den som sprang uppför trapporna och längs David Bagares gata.
I det avseendet skiljer han sig inte mycket från Filters hypotes förutom på en väsentlig punkt. Skandiamannen är inte mördaren, och grunden för den slutsatsen är att han dels inte liknar mordplatsvittnens signalement, men också att han inte var av det rätta virket för att utföra ett dåd av denna kaliber.
Det kan jag i och för sig hålla med om, men Lars Borgnäs teori är i stort sett, och kanske ännu mer osannolik än Filters teori.
Först och främst förklarar Borgnäs liksom Filter att Skandiamannen berättat en historia som tyder på att han ljuger i alla delar om vad han anser sig ha varit med om på mordplatsen, vilket jag starkt vänder mig emot. Jag anser att merparten av vad han berättar stämmer tillräckligt bra för att man ska kunna fastslå att han var där.
Borgnäs pekar på att Skandiamannen sett Lars J inne i gränden, och att han berättar om den iakttagelsen redan dagen efter.
Men Borgnäs förklarar aldrig hur han har tänkt sig om och i vilket skede Skandiamannen gjort sin observation.
Köper han Filters resonemang om att han vridit på huvudet från en position uppe i trappen och sedan projicerat en bakvänd bild av hur han borde sett ut från mordplatsen, med den från trappen osynliga väggen i bakgrunden och allt?
Varför hoppar Lars Borgnäs över detta moment?
Ytterligare en osannolikhet är att den verklige gärningsmannen sprungit i hasorna på Skandiamannen för att sedan vika av norrut längs Luntmakargatan. LB förklarar detta med akustik och att man inte kan urskilja två personer som springer, samt att gärningsmannen i skydd av barackerna skulle ha undgått att upptäckas av Lars J.
Lars J dementerar själv den möjligheten i förhöret, och han tittar ju fram så att han ser längs hela Luntmakargatan i stort sett direkt efter att den springande mannen passerat förbi.
I just det läget skulle då den andre mannen ha kommit farande, och om han inte sprang helt ljudlöst så borde LJ sett honom omedelbart då han springer Luntmakargatan norrut.
På det sättet innehåller Borgnäs hypotes som till stora delar liknar Filters hypotes ytterligare ett osannolikt moment.
Jag tycker nog att man går bort sig ordentligt här.
Man måste förstå att varken Lars J eller Yvonne N haft någon möjlighet att se så mycket mer än en man med en lång mörk jacka/rock hasta förbi under ett par sekunder, och inte mycket mer än så, och Yvonne hade absolut ingen anledning att studera honom i detalj.
En väska kan vem som helst bära på.
Man är ute på väldigt svag is om man tror att det är möjligt att ideniifiera personer på så svaga grunder, och utifrån det försöka hitta ett scenario som passar med teorin.
Ockhams rakkniv är bättre att tillämpa:
”Det var med största sannolikhet inte Skandiamannen som sprang uppför trappen och längs David Bagares gata”
Tillägg:
Här är Lars J:s egna ord i förhören.
Vi börjar med vallningen:
F. Är det möjligt att någon vikit ner Luntmakargatan norrut enl ditt förmenande?
J. Inte möjligt,
F.Det är inte möjligt.
J. Nej.
F.Nej.
J. Skulle jag ha hört av det skulle jag också sagt det tidigare, men…
F. Jaha.
J. Men inget steg vek av åt något håll.
Sedan förhöret med Lars Jonsson 86-04-04 sid 40:
F. Hur länge står du stilla och iakttar honom?
J. Tills han skyms av några… någon barack på motsatta sidan av Luntmakargatan eller…
F. Nu förstår jag inte.
J. Det finns nån typ där jobbarna finns va, på östra sidan av Luntmakargatan mot Tunnelgatan och upp där. Dom håller på med nånting med husväggen där. Han försvann där bakom.
F. Ja. Efter han har passerat Luntmakargatan?
J. Efter, ja. Ja då…
F. Springer han utefter den norra sidan av Tunnelgatan
alltså?
J. Jaha.
F. i ostöstlig riktning?
J. Det stämmer.
F. Jaha.
J. Ja, då först sneddar jag över Luntmakargatan själv och ser honom
springa trappan med två, tre trappsteg i taget.
Det betyder att Lars J inte stannat mer än högst några sekunder
och framför allt inte så lång tid att ytterligare en man kunnat slinka förbi osedd norrut på Luntmakargatan strax efter att den förste mannen försvunnit ur synfältet.
Bör man inte utgå från att Lars J är trovärdig då han säger att ingen kan ha kommit efteråt och sprungit norrut längs Luntmakargatan?
Bara Lars J kan ju ha vetskap om hur det förhöll sig med detta i verkligheten.
Den andre mannen (gärningsmannen) skulle ju ha varit på ett avstånd av högst tio meter och sedan varit synlig för Lars J ytterligare någon minut.
Att man under vallningen konstaterat att Lars J inte sett något av Luntmakargatans sträckning norrut innan mannen passerat är ett faktum som inte påverkade hans möjligheter att iaktta vad som hände efter att mannen passerat.
Jag tycker att Lars Borgnäs teori om att Skandiamannen är mannen på David Bagares gata bygger på en mycket lös grund.
Carina P. Uppger att hon hörde tre smällar:
http://www.itdemokrati.nu/page36ag.html Första sidan. Sid nummer 435.
——————————————————————
[P] säger att hon är säker på att hon hörde tre smällar.
Ej sett någon med vapen.
——————————————————————
Nästa sida står det följande:
——————————————————————
[P] hörde tre kraftiga knallar
xxxxx från andra sidan gatan. Smällarna kom regelbundet och med
kort mellanrum.
——————————————————————
Då kan det stämma att Olof ramlade på andra skottet och att Lisbet blev skjuten efteråt.
Det går ju inte ihop med två skott.
Som jag skrev om tidigare att Carina P. hörde tre smällar.
Har nu läst om ytterligare någon som hörde tre knallar. Det framgår ej vem de var.
https://drive.google.com/file/d/1oLowXFjFH3Wrj9I9TM5AMsJvKRcb3SZ7/view
Sidan 66. (Sista sidan). Det står bland annat om detta:
—————————————————————————————
Att ————– uppfattade tre
knallar när de befann sig
i korsningen Holländarg.-
Adolf Fredriks Kyrkogata
—————————————————————————————
Har tidigare skrivet om att det kanske var tre smällar.
Lyssnade på: Releaseevent – ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet” med Gunnar Wall
Det är en som frågar om att det står i boken, att en teflonmantlad kula hittades på Kungsgatan.
Undrar om det var den tredje kulan?
Från 1:51:35
Verkar som även Paul Smith har en bok på gång. För jag läste en kommentar på ett forum om att en andra upplaga av hans bok ska förekomma. Isåfall är man intresserad av om det tillkommit något nytt som är av intresse.
En liten fråga gällande skotten. Om man tittar på var kulorna hittades ger väl det en viss ledtråd till tidsåtgången! Man kan väl knappast höja en ”spädgris” 357 ca. 40cm och sikta och skjuta ett perfekt skott i ryggraden något högre för att gå svagt neråt. Jag hävdar att det bevisar mer än vittnen gör.
Om denna höjdskillnad är korrekt är det över 2 sekunder mellan skott 1 och två, oavsett vilket som träffar Olof. Rimligen är skott 1 ett kapitalt misslyckande. Enligt uppgift ca 110cm högt/lågt. Det är i byxlinningen. Ingen skjuter med revolver 110!!!
Om man ska stila och inte träffa något specifikt.
Jag tror 1:a är en miss och 2:a träffar Olof.
Vänligen
/Johan
Göran Lambertz åtnjuter kanske inte längre så stort förtroende i vissas ögon efter Quickhistorien, men om någon undrar över hans senaste funderingar om Palmemordet, så finns de att läsa på hans blogg. Han har läst Lars Borgnäs bok och även följt diskussionen här.
http://goranlambertz.se/extrabetraktelse-om-olof-palmes-sista-steg-i-sallskap-med-en-mordare/
1. ”Mordet var med stor sannolikhet välplanerat och mördaren professionell. Det mesta talar för att makarna Palme gick tillsammans med mördaren på slutet. Möjligen talade de med honom.”
2. ”– men att allt också talar för att Lisbeth Palme inte undanhöll något som rimligen hade omedelbar betydelse för uppklarningen av mordet (t.ex. vad hon hade sett och hört och trodde),”
Det ter sig som en motsägelse mellan 1 och 2 (min numrering). Lambertz kanske menar att hon talade om 1 för polisen men polisen teg om det eventuellt t o m gentemot åklagarna?
Jag har en fundering kring Lars Borgnäs påstående som inte är grundat på utredningen.
Lars Borgnäs har som bekant gjort enormt mycket research kring palmemordet och granskat utredningen i många decennier. Dock har han aldrig tidigare talat om en omvänd skottföljd.
Min fråga är varför han först nu kommit till denna slutsats och varför han är så säker, då han helt klart haft tillgång till alla faktauppgifter från vittnen i många decennier.
Han tar själv upp den frågan i början på sin bok och menar att han vid en noggrann omläsning av vittnesmålen sett saker som han inte noterat tidigare.
Tror som du att man inte kan dra alltför säkra slutsatser av den kronologiska ordningen i vittnesberättelser om inte förhörsledaren frågat specifikt efter det. Även då kan det säkert vara svårt att minnas om förloppet varit väldigt hastigt.
Jag har för mig att Smith&Wesson 357 Magnum är av ”Double-action” typ, dv.s. den laddas om och avfyras på samma gång med ett enda tryck på avtryckaren. Två skott bör då kunna avfyras i mycket snabb följd. Jag är dock inte säker. Någon som kan bekräfta?
All diskussion som jag känner till om Palmevapnet handlar om att det skulle fungera med ”double action”.
Begreppet syftar på att det handlar om två steg när vapnet ska avlossas. Det första handlar om att trumman roterar så att en ny patron kommer i loppet samtidigt som hanen spänns. (Hanen är den rörliga del som ska träffa tändhatten och orsaka explosionen som skickar iväg kulan). Det andra steget är när hanen släpps och skottet går iväg. Om båda dessa steg kan regleras bara genom att trycka på avtryckaren har vapnet den funktion som kallas ”double action”.
Om avtryckaren bara utför steg två talar man om ”single action”. I det fallet måste hanen spännas på annat sätt, till exempel med tummen.
Det är vanligt att samma revolver kan avfyras på båda sätten, utifrån vad skytten tycker är mest fördelaktigt. Det gäller till exempel Smith & Wesson Model 686 som är en revolver avsedd just för .357 Magnumammunition. Den började tillverkas 1981. Helt riktigt går det fortare att skjuta flera skott i följd med ”double action”-teknik, även om motståndet när man trycker in avtryckaren blir större. Fler än ett skott per sekund är ingen omöjlighet.
Vad gäller vittnesberättelsers tillförlitlighet har jag blivit uppmärksammad på en doktorsavhandling från medicinska fakulteten vid Lunds universitet av Johan Bertilsson. Den handlar om hur människor fungerar under fysisk och psykologisk stress och har sitt fokus på exempel från ingripanden som gjorts av svensk polis.
Ett mycket intressant exempel som redovisas i den finns på sidan 37-38, med en kortfattad svenskspråkig sammanfattning på sidan 72. Det handlar om en person med kniv som skjuts till döds av polis. Det finns tretton personer på plats som i efterhand kan berätta om händelsen, fyra av dem är poliser. Händelsen blir också filmad varför det går att jämför filmen med vittnesuppgifterna.
Tolv av tretton vittnen (och till dessa tolv hör de fyra poliserna) säger att personen med kniven avancerade framåt ända tills det sista skottet satte stopp för hans/hennes framfart. (Inga detaljer om inblandade personer eller om tid och plats gällande denna händelse finns redovisade i avhandlingen, men den handlar om erfarenheter från svensk polis i nutid och det framgår att genomgången av den här händelsen bygger på uppgifter i förundersökningsprotokollet.)
Bara ett vittne beskrev det som filmen visade, att det sista skottet sköts i ett läge när personen redan var nere på marken. Det rörde sig alltså om ett systematiskt återkommande fel i vittnesberättelserna, ett fel som inte hade att göra med vittnenas exakta position eller vilken roll vittnet hade i skeendet (åskådare eller polis).
Under förutsättning att Bertilssons redovisning är korrekt är det en slående påminnelse om att det är nödvändigt med försiktighet när det gäller att dra slutsatser från vittnesuppgifter.
Tycker inte din jämförelse GW är riktigt rättvis.
Det är ju faktiskt fysikens lagar som pekar på att ingen kan ha sett OP gå i backen om de tittade dit efter att det första skottet föll och dessutom uppfattat det som att han faller samtidigt som det andra skottet. Det medför skillnaden att vittnena inte har fel på i vilken ordning som saker de faktiskt sett har skett (vilket är lätt hänt) utan att samtliga vittnen inbillat sig ha sett något de inte har sett, ifall OP sköts med det första skottet. Kanske inte omöjligt, men här ska alla vittnen inbillat sig ha sett något de inte har sett och beskrivit sin inbillning på precis samma sätt. Och vilken tillit är det isf värt att sätta till dessa vittnen i övrigt, om vi vet att det här är människor som inbillar sig att de sett saker de inte har sett? Att det är ”nödvändigt med försiktighet” är ju bara förnamnet.
Accepterar man att OP sköts av det andra skottet, istället för att leta i psykologins utmarker, går ju faktiskt vittnesuppgifterna ihop med fysikens lagar galant.
Jag har skrivit följande frågeställning tidigare… Ponera att LP sagt att hon uppfattade en sveda längs ryggen strax efter den första knallen och efter två sekunder hördes en andra knall varefter OP tappade steget och gick i backen. Om de kända vittnesuppgifterna vore desamma men LP istället sagt som ovan hade vi då haft diskussionen? Jag tror att vi hade accepterat det och att det i denna fråga ligger mycket i Borgnäs slutsats: LPs vittnesuppgifter har tagit oproportionerligt mycket syre från de övrigas.
Jag erkänner dock att jag är kluven i frågan då jag tycker att skottet mot LP bara kan förstås som att det är ett andra skott där koncentrationen givit vika något, hon är i hastig rörelse i höjd- och sidled mot OP som fallit samt att skytten skjuter med doubleactionfunktionen (bra beskrivet) som går ut lite över precisionen då man får trycka avtryckaren hårt och inte bara släppa upphaket som man gör om man spänt hanen i förväg.
Man (iaf jag själv) vill gärna ”tänka bort” att vittnesuppgifterna är ologiska och bara besluta sig för att OP sköts av det första skottet.
Jag tycker inte bara det handlar om i vilken ordning vittnena som nämns i doktorsavhandlingen trodde att de såg saker. Det handlade om ifall personen med kniven bara blev skjuten så länge han/hon stod på benen eller fick det sista (och kanske dödande) skottet sedan han/hon fallit. Det är två olika händelseförlopp.
Därmed inte sagt att jag är övertygad om att det var det första skottet som träffade Palme. De vittnesiakttagelser Lars Borgnäs tagit fram är intressanta och värda att notera. Men jag tycker fortfarande diskussionen är komplicerad bland annat för att jag tycker att Palme borde ha reagerat på det första skottet om inte han själv var träffad. Men det finns inga tecken på att han reagerade på minsta sätt (genom till exempel en häftig rörelse eller ett utrop) innan han blev skjuten.
Det hela måste förvisso ha gått väldigt snabbt…
Jag tänker att de inte första hand inte sett poliserna trycka på avtryckaren samtligt som de sett personen springer, faller, fallit utan att de sett personen och hört skotten och kopplar ihop vad de sett (personen) med vad de hört (skotten) om än felaktigt. Vid MOP så kopplar folk ihop något de hört med något de inte kan ha sett om han sköts av första skottet. Nå, det kan vara så att likheterna är mer jämförbara med de i doktorsavhandlingen än de slutsatser jag drar utifrån ditt resonemang. Min poäng är att knappast någon har anledning att dra slutsatser när man måste leta i psykologins utmarker (snor CPs uttryck även om det låter lite raljant) när det finns ett enkelt svar om än det går på tvärs med det som känns mest logiskt och som blivit en sanning. För övrigt anser jag att om LPs reaktion vid det första skottet inte var häftigare än att hennes tankar gick till barn som lekte med smällare (om jag nu ska sätta tilltro till hennes utsago) behöver OPs knappast ha varit annorlunda. Jaja, jag är kluven och kan egentligen inte bestämma mig för vad jag tror på men det är väl då det egentligen lönar sig att debattera och diskutera! 🙂
Alldeles strax före attentatet ägde ett möte mellan två finskor och en person A rum på exakt samma plats där Palme sedan sköts. Kan bilister som stått ett tag för rött ljus ha förväxlat detta möte med mötet mellan makarna Palme och mördaren?
A blir anropad i en walkie-talkie och säger ”Jag är igenkänd.” Han får svaret ”Skit i det och gör vad du ska.” Finskorna uppfattar ett blankt föremål som de tror är ett vapen. De blir rädda och springer därifrån.
Gunnar, Wall, I din bok ”Konspiration Palme” har du nämnt att de kan ha tagit fel på person. En märklig omständighet är ju att denna person också talade finska i så fall, då dialogen var på finska. Att de tagit fel på dag låter märkligt då de hört två skott och nästa dag läst i tidningen om mordet. Du har också skrivit att A, som senare utpekas som en polis endast utpekas av Sven Aner. Detta är inte sant då han utpekas och också namnges av Olle Minell i Proletären,
http://proletaren.se/inrikes/hittar-vi-palmes-mordare-i-stockholms-forsvarsskytteforening
Olle Alsen har också skrivit i DN i en debattartikel att palmeutredarna vet identiteten på A.
Tror detta är rätt adress men ej säker. Dock namnges inte A här.
https://www.dn.se/arkiv/debatt/dekorimamannen-identifierad/
Den här saken har avhandlats många gånger på den här bloggen. Det handlade om två kvinnor med finsk bakgrund som var bosatta i Sverige som enligt vad de senare berättat varit på Sveavägen under mordkvällen och kort före mordet träffat på en man med walkie-talkie som den ena kvinnan tyckte sig känna igen och som enligt henne talade finska och brukade vistas på ett gym i Upplands Väsby. Sven Anér och andra har senare hävdat att mannen de såg var identisk med en man som vid den tiden var polis och som inte hade någon finsk anknytning. De två kvinnorna har aldrig hävdat att det var denne polis de såg.
Lars Borgnäs som haft utförliga samtal med den ena kvinnan redogör för dem i sin bok En iskall vind drog genom Sverige sid 450-454.
Jag kan inte tänka mig att jag skrivit att polismannen A (i den tidigare debatten på min blogg kallad AA) endast utpekats av Sven Anér. Det har funnits ett antal personer som har fört fram uppfattningen att det var AA som kvinnorna såg, men lika lite som Sven Anér har de någon förstahandskunskap om saken och lika lite som Sven Anér har de kunnat hänvisa till ett utpekande från någon som har förstahandskunskap.
För min del tror jag att de två kvinnorna såg något av intresse. Men jag är tveksam till om deras uppgifter är korrekta i alla väsentliga delar, bland annat för att de lämnade sina redogörelser flera år efter mordet. Det finns inte heller några andra vittnesiakttagelser som tyder på att mördaren haft en walkie-talkie. Kanske hade de i stället sett en man med walkie-talkie i korsningen Sveavägen-Apelbergsgatan – det finns andra vittnesiakttagelser om en man med walkie-talkie just på Apelbergsgatan.
Att mördaren inte setts av någon med walkie-talkie tycker jag är helt naturligt. Om han haft en är den naturligtvis stoppad i fickan när han ska koncentrera sig på skjutandet och de flesta iakttagelser av mördaren är gjorda efter skotten.Vad är dina kommentarer till Olle Alsens artikel i DN om ”Dekorimamannen identifierad” där han hävdar att palmeutredarna känner till identiteten på A. Ett utpekande av A måste i så fall skett av någon. Vem? Och vem har i så fall pekats ut?
Det var denna kommentar av dig jag syftade på:
”Sammanfattningsvis kan det sägas att ingen av kvinnorna har identifierat mannen som AA, det där är något som Sven Anér utvecklade sina egna tankegångar kring.”
Den finns på följande adress i din blogg:
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/04/29/nedrakning-infor-peterssons-tillkannagivande/
Dock tycks båda Alsen och Aner och även Minell vara inne på samma spår.
Vad menar Alsen när han påstår att dekorimamannen är identifierad?
Vad Olle Alsén menade visste förstås han själv bäst och jag vet inte om det är min sak att försöka tolka honom.
Det du hänvisar till är en gammal artikel från 1994 och sedan dess har det skrivits åtskilligt om hypotesen att AA skulle vara identisk med Dekorimamannen. Framför allt var det Sven Anér som drev tesen, bland annat i flera böcker som den här, den här och den här, utgivna respektive 2008, 2011 och 2016. Sedan medger jag gärna att det har funnits fler än Anér som hakat på resonemangen, jag har aldrig haft för avsikt att påstå något annat.
Sven Anér samarbetade med Olle Alsén i den här frågan, så det är ingen överdrift att säga att de argument som kan finnas för att AA skulle vara Dekorimamannen bör vara representerade i Anérs böcker. Vad jag kan konstatera är dock att det inte tycks finnas något utpekande av AA från någon av de två kvinnorna som kom med den ursprungliga uppgiften om mannen de såg på Sveavägen. Men det icke existerande vittnesutpekandet har likafullt blivit en ”sanning” som upprepats otaliga gånger. För min del betraktar jag hela hypotesen som gripen ur luften och som ett exempel på Sven Anérs lite sorgliga förfall under slutet av hans liv – den som läser de nämnda böckerna får en god inblick inte bara i svagheterna i hans argumentering i detta fallet utan också i hans svepande anklagelser mot Lisbeth Palme, Leif GW Persson, ambulanspersonalen som körde Olof Palme till Sabbatsberg och många andra.
För en sammanfattning av vad Granskningskommissionen hittade om Dekorimamannen, se kommissionens betänkande sidan 401-403.
Det skulle vara intressant att veta hur du kan vara så säker på att finskorna inte pekat ut AA. Förhören med finskorna är hemligstämplade. Bara detta faktum säger att det finns någonting i dessa som PU inte vill ska läcka ut. Aner hävdar bestämt att i förhören finns ett utpekande av AA. Alsen hävdar att PU vet vem dekorimamannen är. På vilka grunder är du så säker på motsatsen?
Håller med Aner om att Leif GW Perssons uttalanden om palmemordet är pinsamma.
Lars Borgnäs har fört utförliga samtal med Anki, de finns redovisade i hans bok En iskall vind drog genom Sverige, sid 450-454. Det framstår där som tydligt att den person hon berättat om inte är identisk med AA och att hon själv inte heller pekat ut AA. Granskningskommissionen som är betydligt mer skeptisk mot kvinnornas berättelse men som haft insyn i utredningsmaterialet menar samma sak, kvinnorna har inte pekat ut AA.
Om du vill hävda att de – eller en av dem – ändå gjort ett sådant utpekande är det väl din sak att styrka det.
Att förhören är hemligstämplade bevisar faktiskt inte ett dugg. För den som inte kan rättsläget: det finns något som heter förundersökningssekretess, se till exempel denna sida.
Som framgår där är uppgifterna i en pågående brottsutredning generellt belagda med sekretess. Åklagaren kan dock göra undantag, vilket ju har skett ett antal gånger i Palmeutredningen – ett välkänt exempel är fantombilden. I samband med åtalet mot Christer Pettersson sammanställdes, precis som vid andra åtal, ett förundersökningsprotokoll. Det bestod av ett litet urval av uppgifterna i utredningen och förundersökningsprotokollet var mestadels offentligt. I samband med resningsansökan mot Pettersson framställdes ett omfattande tilläggsprotokoll till förundersökningsprotokellet, en del av det var också offentligt men långt ifrån allt.
Fortfarande råder förhållandet att den absoluta merparten av utredningsmaterialet är belagt med sekretess. Under tidigare år kunde det hända att visst material som journalister eller allmänhet frågade efter faktiskt släpptes. Men under Krister Peterssons tid som åklagare har det varit närmast omöjligt att få ut något material alls,
Jag vill bara ge detta som en bakgrund, så att inte du eller andra drar alltför stora slutsatser av att ett visst material inte lämnas ut.
Det jag skrivit här ska förstås inte tolkas som en argumentering för att AA absolut inte kan ha att göra med Palmemordet. Innan mordet är uppklarat (vi får väl se om det sker snart eller inte) finns det en väldigt stor mängd personer som inte automatiskt kan avföras. Och det finns, som vi vet, vid det här laget väldigt många människor som blivit uthängda som misstänkta Palmemördare. För snart sagt var och en som fått den tvivelaktiga utmärkelsen finns det ett antal personer som i debatter på nätet slutit upp bakom tanken på att just den personen är skyldig. Alla dessa debattörer kan inte ha rätt samtidigt. Det manar till en viss försiktighet.
Slutligen: jag har för egen del försökt få en intervju med Anki (den kvinna som tyckte sig känna igen mannen vid Dekorima), men hon var mycket tydlig med att hon inte ville prata om saken. Jag drar inga särskilda slutsatser av det.
Tack för ett utförligt svar!
Du har missförstått mig. Jag hävdar vare sig det ena eller det andra. Jag har hört att AA har utpekats av privatspanare och tänkte därför att uppgifterna kanske kom från finskorna. Då du definitivt hävdar att du är säker på att finskorna inte pekat ut AA undrade jag hur du kan vara så säker. Det betyder inte att jag hävdar motsatsen.
Jag har läst Borgnäs bok för ganska länge sedan och kommer inte ihåg vad som står riktigt. I GK’s rapport står:
”Den i uppslaget
förekommande polismannen [AA] har såvitt kan bedömas inget med
dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.”
Jag ifrågasätter för det första om det verkligen är GK’s mandat att dra en sådan slutsats och att uttrycka sig på detta sätt då detta förefaller vara utredningsarbete. Istället bör GK avgöra huruvida tipset utretts tillräckligt.
Det står visserligen att ”Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis.” Detta betyder dock inte att [AA] ej kan ha utpekats genom fotokonfrontation.
När det gäller GK’s slutsats antar jag att du som journalist delar min uppfattning att man inte kan betrakta GK som fullständigt trovärdiga utan måste se kritiskt till vad de skriver. GK’s slutsats kan också vara baserad på deras uppfattning om helheten oavsett ett utpekande har gjorts eller inte.
Du skriver:
”Om du vill hävda att de – eller en av dem – ändå gjort ett sådant utpekande är det väl din sak att styrka det.”
Jag vill därför understryka att jag inte vet och inte vill hävda någonting utan bara var intresserad av hur du säkert kan hävda att det inte gjorts.
GW:s redaktionella kommentar: I citaten från Granskningskommissionen återgav Zombie beteckningen på AA som den står där, med förnamn och initial i stället för efternamn. Sedan kommissionen kom med sitt betänkande hade det dock förekommit omfattande skriverier på nätet där AA:s hela namn förekommer. Och eftersom förnamnet inte tillhör de mest vanliga i Sverige framstår kommissionens formuleringar i dag som mer identifierande än de gjorde då.
Jag vidhåller min policy med återhållsamhet när det gäller namnpubliceringar, väl medveten om att namnen i många fall är lätt åtkomliga för någorlunda insatta personer. Som jag framhållit tidigare är denna i viss mån symboliska anonymisering en markering om att jag tycker att vi som diskuterar ska väga våra ord i denna debatt som oundvikligen handlar om verkliga människor – där flertalet med all säkerhet har kommit att förekomma som namn i mordutredningen utan att själva medvetet ha bidragit till att hamna där.
Detta inte sagt som någon kritik mot Zombie som citerade ur kommissionens betänkande utan att göra någon egen ytterligare anonymisering. Det är alltid jag som avgör om namn ska anonymiseras. Det uppskattas om debattörer följer de regler som jag redan satt upp, men ibland – som när det gäller citat från Granskningskommissionen – finns ingen glasklar praxis från min sida. Oftast släpper jag igenom sådana citat utan ändringar.
Ja, du har naturligtvis rätt i ett viktigt avseende, Zombie. Jag kan ju inte säkert veta om de två kvinnorna pekat ut AA som mannen vid Dekorima. Eller för att vara mer preciserad, vad diskussionen handlar om är väl i första hand om den ena av dem, Anki, skulle ha gjort det. Det var hon, inte hennes väninna, som skulle ha känt igen mannen från gymmet.
Vad vi kan konstatera är dock att varken Palmeutredarna eller kvinnorna själva har gått ut till offentligheten och sagt att de, eller en av dem, pekat ut AA. Om vi på allvar ska tänka oss att så har skett ändå måste vi väl i alla fall hitta en källa som kan göra det rimligt troligt att ett sådant utpekande har gjorts.
Jag tog mig nyss tid att bläddra igenom Sven Anérs bok från 2008, Affären [AA].
Sven Anér hade när han skrev den ägnat mycket tid åt just Dekorimamannen. Han var också nära bekant med Olle Alsén, den journalist som var först med att ta del av och intressera sig för Annelis och Ankis berättelse. När Anérs bok kom ut levde Alsén fortfarande. Men det finns inga påståenden i den boken om att Ankie och/eller Anneli pekat ut AA. I stället kritiserar Anér utredarna för att de inte fått en chans att göra ett sådant utpekande.
Det hindrar inte Sven Anér från att i ett PS till andra upplagan av boken (2009) peka ut AA som Palmes mördare. Den anklagelsen är det centrala innehållet i ett brev till riksåklagaren som han då skrivit och som han återger. Han påstår också i brevet att han räknar med att RÅ vet att AA är mördaren. Men det framgår av brevet att han trots allt har ett litet tvivel om riktigheten i sitt påstående. Han skriver nämligen i slutet av brevet: ”Skulle jag ej erhålla någon kommentar till ovanstående påstående kommer jag att finna att påståendet är korrekt.”
Det finns ett drag av sorglustig komik i detta brev. Sven Anér borde naturligtvis ha klart för sig att RÅ inte besvarar brev från privatpersoner genom att komma med synpunkter på skuldfrågan i pågående brottsutredningar. Det hela blir från Sven Anérs sida en uppvisning i trosvisshet där myndigheternas vägran att diskutera med honom blir det som slutgiltigt bevisar hans tes.
Men inte ens i den boken, så central i spekulationerna kring AA, finns det alltså ett påstående om att kvinnorna pekat ut honom. Hittar du något påstående med rimlig tyngd som visar att det verkligen finns ett sådant utpekande är du välkommen att återkomma.
Men, som sagt, jag kan medge att jag var för kategorisk. Jag kan ju inte säkert veta att det inte finns ett utpekande, trots allt. Jag kan bara betrakta det som orimligt utifrån kända omständigheter.
Detta finns att läsa på Sven Anérs blogg:
”Jag uppmanar dig också att noga ta del av de åtta (!) förhören med ”Anki” och ”Annelie”, där rimligen ett klart utpekande av A bör ingå.”
på denna sida:
http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/2012/12/mordaren-ar-anti-avsan.html#.XteiiHUzZH4
Samma påståernde finns också här:
http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/2012/12/#.XtekPHUzZH4
Olle Alsén skriver också i DN under rubriken ”Dekorimamannen identifierad” att polisen vet identiteten på denne. Dock nämns inga namn men ett utpekande måste i så fall ha skett.
Det framgår av Sven Anérs formuleringar att han bara helt enkelt hoppas att det ska finnas ett utpekande av AA i förhörsprotokollen med Anki och Anneli. Det är svårt att förstå hans optimism. Om något sådant finns i utskrifterna borde väl Granskningskommissionen ha sett det?
Olle Alséns gamla artikel lider av bristen att den ju inte är alldeles glasklar när det kommer till frågan om Dekorimamannens identitet, för att utrycka sig återhållsamt. I det relevanta avsnittet heter det:
Den ena av kvinnorna kände igen Dekorimamannen som tillfällig besökare vid ett gym i Upplands Väsby, norr om Stockholm. Det var därför hon tilltalade honom direkt på finska i stället för på svenska. Spanarna kunde redan våren 1993 identifiera en viss man som stämde in på vad hon hört i fråga om hans bostadsort, familjesituation och annat.
Det var också därför Palmegruppen tidigt kunde avfärda tips om en viss polisman, tips som grundade sig på att två personer på gymmet tyckte sig känna igen honom från en passbild som jag visade upp där.
Mannen förhördes inte förrän den 16 juni i fjol och fick då alibi av hustrun. Än starkare var givetvis att han är svenskfödd och visserligen kan en del finska men inte är s k purfinne, vilket gymbesökaren-Dekorimamannen var enligt kvinnan.
Det vill säga: Palmegruppen kunde avfärda tipset om en viss polisman som ”visserligen kan en del finska men inte är s k purfinne”. Referensen till polismannen gäller helt tydligt AA som har estnisk bakgrund. Det var honom Alsén hade en passbild på, en bild som han visade upp på gymmet. Alsén redovisar att eftersom gymbesökaren/Dekorimamannen enligt Anki skulle ha varit ”purfinne” föll polismannen bort.
I stället fastnade utredarna för en annan man som stämde överens med Ankis beskrivning och som de tydligen rest runt i Norden för att få tag i. Det låter som om det är denne som rubriksättaren på Alséns artikel fastnat för. Men det är ju möjligt att Alsén menar att det trots allt måste ha varit AA som var utanför Dekorima och att polisen vet det. Hur han i så fall kommit fram till det går tyvärr inte att utläsa ur artikeln.
I vilket fall kan jag inte se att artikeln innehåller sakuppgifter som på minsta sätt bekräftar att någon av kvinnorna skulle ha pekat ut AA. Snarare tvärtom. Det är det här jag försöker säga: det påstådda utpekandet av AA har blivit en sorts vandringssägen. Jag noterar att du, Zombie, markerat att du inte hävdar att kvinnorna pekat ut AA utan bara vill lyfta fram uppgifter som pekar på att de skulle kunna ha gjort det.
Men de uppgifterna tycks helt enkelt falla sönder när man tittar på dem.
Detta är ett typexempel på hur det går till när fantasier och rykten får fäste.
Spridningen är snabb, och AA som förmodligen har mer att förlora på att gå i svaromål skuldbeläggs för att han intar den passiva strategin.
Att han inte anmält Anér för förtal måste enl Anérs logik innebära att han är skyldig.
Vi ser liknande tendenser och baklängeslogik i fallet Skandiamannen.
Omvänd bevisbörda.
När lögnerna och de ogrundade ryktena fått spridning och fäste har inte sanningen och det kritiska ifrågasättandet ens hunnit få på sig brallorna, och hinner sällan i kapp.
Vilka begränsningar kan Palmeutredningen ha?
Ensam agerande gärningsman är nog det lättaste att peka ut, särskilt om personen är avliden och inte kan ge sin syn på saken längre.
Kan PU undersöka personer med kopplingar till svensk militär eller polis som var verksamma när OP mördades?
Har PU befogenhet att undersöka Stay behind grupper,?
Kan man undersöka kopplingar mot utlandet om man hittat sådana?
Den öppna polisen brukar inte ha någon insyn i underrättelse- eller säkerhetstjänsten, vare sig den civila eller militära. Utredarna kan givetvis ställa frågor till respektive tjänst, vilket de bevisligen också har gjort ibland, men i de flesta fall lär de ha svårt att kontrollera riktigheten i de svar som ges. Ibland kan det ändå gå att komma runt en del av sekretessen med hjälp av tipsare med insyn. Det kan också handla om kontakter i flera led. Men det där misstänker jag att KP kommer att få en del frågor om i anslutning till presskonferensen.
Hoppas att åklagaren har något intressant att säga när det gäller personer med walkie -talkie kring mordplatsen?
En kommande förklaring kan ju tyvärr inte innehålla något som inte går att avslöja, om sådant finns.
Tror inte heller någon får tillgång till hela materialet, efter ett ev. nedläggande.
För egen del tror jag att motivet till Palmemordet är och förblir en evig hemlighet. Vore bättre att lägga ned än att komma med något ihop pusslat, som råddar till ännu mer.
Välkommen tillbaka, Niklas!
Tack Gunnar, nu väntar man på den utlovade förklaringen av mordet, kanske rent av en trovärdig sådan, vem vet??
När Borgnäs säger att man rasar ihop efter 0.5 s om man blir skjuten på samma sätt som Palme, menar han då att själva fallet startar efter 0.5 s eller att man ligger på marken efter 0.5 s. Fallet tar såklart också en viss tid. och om gärningsmannen är snabb på att skjuta kan det kanske upplevas som att han föll ihop i samband med det andra skottet även om han blev skjuten med det första..
Tror att vittnen som sagt 1 s mellan skotten kan ha avrundat uppåt då man inte brukar ange uppskattningar av mätetal med högre noggrannhet en vad man förmår uppskatta. Tror även att korta tidintervall mellan 1-3 s kan vara svåra att uppskatta.
Om gärningsmannen håller i Palme för att skjuta ett välplacerat skott verkar det konstigt om han först skjutit mot Lisbeth för att senare inta den positionen. Då borde han bara riskera att Olof Palme, som är huvudmålet blir rädd och vänder sig om samtidigt som att också Lisbeth, blir uppmärksam på gärningsmannen.
Lars Borgnäs har bl. a. i dokumentären Mannen, mordet och mysteriet drivit tesen att Lisbeth Palme inte sett gärningsmannen utan förväxlat honom med vittnet Anders B. Hypotesen förefaller väl underbyggd då han var klädd som hon säger och stod på samma avstånd. Andra vittnen har också beskrivit mördaren på ett annat sätt än Lisbeth Palme.
https://www.svt.se/opinion/skandiamannen-ar-intressant-men-inte-som-garningsman
Intressant är att Lars Borgnäs i denna artikel förkastar Skandiamannen som gärningsman och anger Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson som huvudskälet.
Detta har Lars Borgnäs kommit med på senare år, liksom den omvända skottföljden. Detta är inget argument mot den omvända skottföljden men mitt förtroende för Lars Borgnäs håller på att urholkas.
Det kan kanske framstå som om Lars Borgnäs i denna artikel avfärdar Skandiamannen med Lisbeths utpekande av Christer Pettersson. Men det framgår av hans senaste bok Olof Palmes sista steg: i sällskap med en mördare att han inte har någon tilltro till det utpekandet.
Jag har stor respekt för Lars Borgnäs, men jag tycker att han i fallet Skandiamannen halkar snett, även om han inte pekar ut honom som gärningsman.
Han säger att ”han ljugit om vad han gjorde där”, men de referenser vi har är egentligen bara ett antal vittnesmål, som i vissa fall mycket torftiga, och som sinsemellan inte går att förena.
Jag tänker framför allt på Anna H och Stefan G och hans vänner.
När inte ens dessa går att förena kan vi inte heller begära att Skandiamannens berättelse går att foga in.
Jag kan göra en lång redogörelse med exempel för detta, men där Lars Borgnäs missar grovt enl mig är att han har en föreställning om att Skandiamannen var den person som sprang på David Bagares gata.
Jag bygger min slutsats (avseende Skandiamannen som otänkbar gärningsman) på att han inte ens kan vara mannen på åsen.
Skandiamannen berättar helt enkelt alldeles för många detaljer från mordplatsen som stämmer med de verkliga förhållandet, och därmed kan han inte ens vara den förskrämde grafikern som flyr.
Jag är övertygad om att han helt enkelt kvar på platsen, oavsett vad en handfull stressade vittnen säger.
Lars Borgnäs har varit hemma hos mig vid flera tillfällen då min sambo vid tiden för mordet var tillsammans med en av de poliser som figurerar i det sk. polisspåret!
Mitt intryck är ju inte att han är en seriös journalist utan en sensationslysten agitator!
I min mening är CA utan någon som helst tvekan Palmes baneman!
Presenterar KP CA som gärningsman på onsdag krävs betydande tekniska bevis (läs mordvapnet). Sydafrikaspåret kräver ingen teknisk bevisning.
Ur ser kraven på bevisföring ut om man vill presentera en avliden person som gärningsman? Krävs en rättegång eller kan det göras endast av åklagare? Hur ser juridiken ut?
Man kan inte ha en rättegång mot en avliden person. När Krister Petersson har sagt att det antingen blir åtal eller nedläggning av utredningen har det senare alternativet vanligtvis tolkats som att Petersson skulle anse att gärningsmannen eller gärningsmännen är avliden/avlidna. För att Petersson ska kunna lägga ner utredningen på den grunden brukas det sägas att han ska ha en bevisning som skulle ha räckt till ett åtal. Skillnaden blir i det fallet att den eller de som utpekas av naturliga skäl inte kan försvara sig själv(a) mot anklagelserna. Och det dyker inte heller upp några advokater som tar på sig den uppgiften. Det blir, så att säga, åklagarens version som gäller.
Jag tycker att han har varit mycket saklig ofta. Bland annat därför att hans program ofta innehåller mycket intervjuer med nyckelpersoner och mycket referenser till källor.
I detta program intervjuar han en äldre kvinna bosatt på Kungsholmen. Uppe på vinden i hennes hus hördes telekommunikation just under mordnatten. Detta sammanfaller med att polismannen Ö (nu avliden) flyttade in där. Han förekommer i utredningen genom många andra uppslag och ska bland annat ha sagt att han vet vem mördaren är. En annan intressant omständighet är att han är finsktalande med tanke på dekorimamannen och walkie-talkiekonversationen..
Micke, om du håller CA för gärningsman, menar du då att det är ett sammanträffande att Ö, som flyttade in på detta vindsrum också förekommer i utredningen genom massor av andra uppslag. Att det hörs radiosändningar och teleprinterljud från tomma utrymda vindsrum på 80-talet är ju vanligt förekommande och kan bero på mycket? 🙂
Mordet sker ganska exakt 23:21:30. En dörr (Skandiahuset – Luntmakargatan – formellt i mycken närhet av den potentiella mördarens flyktväg) som larmat under flera timmar på Skandia (läs dörren är inte stängd) stängs just kl 23:22:00. Detta då 30 s efter mordet inom lagom löpdistans. Flera inblandade än SE?
Är det någon som har utrett om palme’s livvakt kan vara inblandad i mordet? Palme ringde och ville ha livvakt när han skulle till bion, men fick inget svar, medans livvakten har sagt att han satt vid telefonen hela kvällen och att ingen ringde. Dessutom är livvakten lik mannen i fantombilden och speciellt fantombilden på grandmannen. Leif GW har ju sagt att han tror att mördaren har polisiär, militär eller säkerhetsbakrund vilket passar bra in på en säpo-livvakt.
Det finns inga belägg för att Palme ringde för att få tag i en livvakt. Jag pratade med Joakim Palme om den saken efter sönerna Palmes framträdande i Skavlan där denna historia dök upp första gången. Det här har varit uppe på bloggen tidigare, se den här kommentaren från mig.
Saknar en del sunt förnuft här. Med alla sannolikhet var GM ute efter att ta Olofs liv, inte Lisbeths. Det betyder att han avsåg att skjuta tills Olof dog, dvs om han missade först skulle han försöka igen. Vilket var vad som hände.
Det var glest med folk på gatan. När GM närmade sig Olof bakifrån är det mycket troligt att Olof vände sig om. Om han då såg vapnet, ryckte han till varvid GM missade första skottet. Olof började avlägsna sig från GM dvs han hade ryggen mot och blev därför träffad där av andra skottet.
Om GM hade velat döda även Lisbeth så hade han naturligtvis fortsatt skjuta!
Det skott som inte träffade Olof svepte längs Lisbeths rygg och skadade henne ytligt. Om GM med detta skott var ute efter att skjuta Olof och missade så grovt låter detta märkligt med tanke på att han befall sig bakom två personer.
Klicka för att komma åt VITTNESF%C3%96RH%C3%96R-Anders-Bj%C3%B6rkman.pdf
Tittar man i detta förhör med Anders B kan man få intrycket att Palme inte rasade ihop förrän efter det andra skottet. Värt att notera är dock att förhöret är skrivet i berättande form där förhörsledaren skriver om vad Anders B sett och gjort i tredje person. Exakta frågor och svar framgår alltså inte. Detta kan ge utrymme för att saker kan misstolkas. Det vore intressant att veta om Lars Borgnäs grundat sina teorier enbart på förhör dokumenterade på detta sätt.
1. ”[Anders B] omtalar att han är säker på att sällskapet hade gått framför honom i minst fem meter och såg ut att ha trevligt och småpratade med varandra”.
De hade alltså ”trevligt och småpratade med varandra”. Avståndet var alltså ca 3 meter. De gick alltså i vart fall 5 meter på detta sätt. (Hur skulle man kunna missa att se något sådant på ca 3 meters avstånd? De hade trevligt och pratade med varandra…).
2. ”[Anders B] omtalar att mannen som sköt var klädd i en mörk eller mörkblå stickad mössa som var ihoprullad ett par ggr.”
Mössan var alltså mörkblå. Den var stickad, och den var ihoprullad ett par ggr. (Just detaljen att den var ”ihoprullad ett par ggr.”… Den har också beskrivits som liknande den som Jack Nicholson hade i ”Gökboet”. Hur kan man få detta att bli till en keps, ev. med öronlappar…?)
Detta förhör/vittnesmål togs ned kl. 02.25. på natten/morgonen 1/3 1986. Det är alltså ett vittnesmål av den som gick allra närmast, ca 3 meter bakom, dessa 3 personer (OP, LP, GM), och – även om han var något berusad – ändå har kunnat ge så pass utförliga detaljer: ”trevligt och småpratade”; ”stickad mössa… ”/…/ ”ihoprullad ett par ggr.”. Det är nedtaget ca 3 timmar efter det hänt, alltså väldigt ‘färskt’.
Hur kan detta förhör/vittnesmål inte vara det allra mest centrala? (efter självklara LP då; men det verkar som om att hon inte återgett precis allt som skedde riktigt korrekt; vare sig det var av chock eller annan anledning…). Hur kan man bortse ifrån dessa detaljer? Hur kan man få det till något annat?
Du skriver:
Hur skulle man kunna missa att se något sådant på ca 3 meters avstånd?
Detta är en spekulation från min sida men att det var 3 personer som gått framför honom en längre tid kan vara ett allmänt intryck han fick baserat på flyktiga observationer. Om man inte har någon speciell anledning att notera saker kanske man inte uppfattar att en tredje person anslutit senare och inte hör till de andra. Man kanske heller inte noterar exakt hur många personer som går framför en i alla skeden. Anders B uppger ju också själv att han var berusad och observationsförmågan nedsatt.
Intressant att Jan U. var tvärsäker redan för nio år sedan.
Jag har ej läst boken än men tyckte det var lite kul att hitta kommentaren. Alla år av kommentarer har gett ett massivt bibliotek av tyckande och tänkande.
https://gunnarwall.wordpress.com/2011/09/28/talande-tystnad-om-tre-svenska-gator/#comment-68
I många av invändningarna mot Skandiamannen som tänkbar GM framhålls att man inte alla detaljer i händelseförloppet (tex syfte med utstämpling, ”samtal” med väktarna, hur han kan få för sig att ringa in till polisen 12.20 1/3, ett definitivt vapen kan inte knytas till honom osv).
Jämför med hur osäkert det varit med vem som faktiskt sköt de dödande skotten mot poliserna i Malexander trots den rigorösa och detaljrika rekonstruktionen med bilarna på plats.
Det som saknas var en berättelse om exakt hur förloppet gått till och hur resonemangen bakom ageranden gick. Detta fick man först efter ett erkännande av Jackie A:
När man väl har den faller bitarna på plats. Utan den står man och stampar med frågetecken. I likhet med detta fall har vi många frågetecken eftersom vi inte kan få Skandiamannens egen version, tyvärr.
Tingsrätten dömde Arklöv, Axelsson och Olsson för att tillsammans och i samförstånd mördat poliserna i Malexander. Det enda som rätten inte lyckades besvara var vem som faktiskt skjutit.
Du menar alltså att bevisningen mot Stig Engström är av den digniteten, att det är klargjort att han mördat Palme men att man bara inte kan fastslå exakt hur det gick till?
I så fall går du ju längre än vad till och med en så trosviss person som Krister Petersson vågade göra. Han menade att bevisningen mot Engström faktiskt inte räckte till ett åtal.
Jag tycker din jämförelse med Malexandermorden är såväl makaber som verklighetsfrämmande. I Malexanderfallet hade vi att göra med tre tungt kriminella nynazister som tydligt kunde kopplas till brottsliga handlingar som de utfört i samband med morden. I Stig Engströms fall handlade det om en ostraffad person som av sin omgivning betraktades som en helt osannolik Palmemördare och där ingenting binder honom till dådet. Det som finns är bara spekulationer om att han inte talat sanning vad gäller vissa delar av händelseförloppet.
Gunnar
Poängen med jämförelsen är nog varken högerextremism eller dessa individers tidigare koppling till kriminalitet. Jag tolkar Andreas inlägg som att det väldigt ofta är hart när omöjligt att fastställa hur något exakt gått till. I detta fall t.o.m när högerextrema nazister, med gediget brottsregister, så tydligt kan kopplas till mordplatsen. Alltså, det ska exempelvis ses i ljuset av att man nu försöker, 34 år efter Palmemordet, räkna sekunder och meter i fallet Engström.
Jag tycker fortfarande jämförelsen är orimlig. Men det får var och en bedöma själv.
Per W
Varför ska du eller jag försöka tolka vad Andreas menar med sitt inlägg? Han får själv lov att förtydliga vad han vill ha sagt. Inläggen här skrivs av nu levande skribenter till skillnad från exempelvis Bibeln vars författare är borta sedan länge och inte själva kan berätta hur deras texter ska tolkas av nutida läsare.
Du har rätt i att det ofta är svårt att fastställa exakt hur något har gått till. Problemet med Engström är att vi inte vet om han över huvud taget var inblandad i mordet på OP eller bara ett vittne som han själv uppgav. När vi inte ens vet om Engström var mördare, medgärningsman eller bara vittne kan vi bara ägna oss åt lösa spekulationer om hur mordet gick till OM han var inblandad
Jag menade bara det jag skrev (även om inte alla filmlänkarna verkade registreras då det kanske bara kan var en länk per inlägg), dvs att den som sköt de dödanden skotten var omöjligt att fastslå trots alla informationer, gärningsmän och tekniska bevis som fanns att tillgå. I MOP finns inte i närheten lika mycket (teknisk) information om brottsplatsen och ändå förväntar sig Jörgen och andra att det ska gå att redogöra i detalj för förloppet, tex huruvida Skandiamannen pratade 1, 2, 3 eller 3+ meningar med Henry O (för att bara ta ett exempel).
Det som har med gärningsmännens åsikter, brottsbana och annat var inget som jag skrev och därför heller inget som jag avsåg som relevant. Poängen är precis som Per skriver. Det är generellt sett väldigt svårt att fastslå exakta händelseförlopp på millimetern eller nanosekunden oavsett brott. Det var det som var poängen som fler behöver förstå. Det är helt korrekt att Skandiamannen inte är dömd för MOP och därmed inte till 100 % kan sägas vara skyldig. Oavsett hans skuld i frågan så är det svårt att belägga det exakta förloppet och det använder många som en intänkt för hur oskyldig han är, vilket alltså inte friar vare sig i MOP eller Malexander. Jag hade kunnat ta andra fall som exempel, men nu råkade det bli ett polismordet för att jag tyckte att bevisläget var väldigt imponerande i det fallet.
Huruvida bloggens skribenter, där en stor majoritet verkar ha konspirationsläsglasögonen på sig, kan bedöma jämförelsen för svårigheter i att fastslå exakta förlopp, eller om de blir förblindade av att dra in gärningsmännens personer i det hela kan inte jag avgöra.
Gunnar: Är jämförelsen mer makaber än Gustav III tycker du? Och i så fall, hur stort är glappet sedan till en jämförelse med Erik XIV’s ärtsoppa?
Tre filmlänkar fanns i kommentaren och alla fungerar för mig.
Det makabra i jämförelsen tycker jag är att oklarheten kring Malexandermordet kan beskrivas så här: den handlar bara om det exakta förloppet inom ramen för att alla de tre åtalade bevisligen varit inblandade i en våldsbrottslighet som fick sin blodiga klimax i polisernas död.
I Stig Engströms fall finns det enligt mitt sätt att se det bara ett knippe svaga indicier som dessutom motsägs av åtskillig annan information. Det är med andra ord högst tveksamt om han över huvud taget hade någon som helst roll i förhållande till Palmemordet, utöver den oskyldige åskådarens.
Jag menar att utpekandet av Engström kan betecknas på samma sätt som chefsåklagaren K G Svensson beskrev det illa underbyggda utpekandet av ”33-åringen” – som en ”rättskränkning av allvarlig beskaffenhet”.
Återigen, Gunnar, jag menar inte att Malexandermördarna är mer eller mindre skyldiga än Skandiamannen och/eller Palmes mördare. Inlägget handlar inte om skuldfrågan. Det handlar om utredningar och vad man kan förvänta sig/kräva av polisens utredningar.
Inlägget handlar om att det är svårt att fastslå detaljer i ett händelseförlopp, även när man till och med sitter med ”facit på hand”. Det kan du väl drista dig till att hålla med om i ljuset av förloppet i Malexander?
Om du kan gå med på att det är svårt att utröna i andra brottsfall bör det väl rimligen föreligga på samma vis i MOP, eller hur?
Ja, det kan vara mycket svårt att fastslå detaljer i samband med utredningen av brottsfall. Även i Palmeutredningen. Det är därför vi har en mängd olika hypoteser om vem mördaren var, men hittills inget som jag bedömer som tillförlitlig bevisning.
Anneli K har gjort ett utpekande av Stig utanför bion, som jag personligen tycker är ett starkare utpekande än Lisbeths, trots att det har gått 34 år. Anneli K verkar mycket trovärdig och blir otroligt känslosam. Jag har själv hört hennes uttalande i Svenska Yle. Lars J säger att ryggtavla och rörelsemönster ligger närmare än allting annat man sett. Sedan har vi Mårtens beskrivning av personen utanför bion som också beskriver Stigs signalement med stor precision. Mårten och Lisbeth var övertygade om att mannen Mårten såg utanför bion var samma man som Lisbeth såg på mordplatsen. Mellan dessa hörnbitar kan man sedan fortsätta att lägga pusslet.
Erik
Ett utpekande efter 34 år efter att ha tagit del av medias rapportering om misstankarna mot Stig måste betraktas som ytterst svagt och icke tillförlitligt. Ställ Anneli K utpekande av SE efter 34 år mot Lisbets ”helt säkra” utpekande av CP tre år efter mordet och notera att SE och CP är helt olika till utseendet.
Du skriver ”Sedan har vi Mårtens beskrivning av personen utanför bion som också beskriver Stigs signalement med stor precision. ” Precisionen kan inte vara särskilt stor. Den är inte större än att Mårten tidigare pekade ut personen utanför bion som CP som har helt annat signalement än Stig
Samtidigt som du utgår från att Mårten och Lisbet har rätt i att de såg samma man utanför bion som på mordplatsen måste du kategoriskt avfärda deras tidigare utpekande av CP för att kunna placera Stig utanför bion och på mordplatsen
Du har inte ens fått hörnbitarna på plats i det här pusslet
Lisbeth måste ha pekat ut CP för att skydda sig själv och sin familj eller så har hon misstagit sig så pass mycket efter nästan 3 år. Vi vet ju alla hur kontroversiell den vittneskonfrontationen var.
I hennes vittnesförhör kan man utläsa: ”Kompakt” kropp med kort hals. Ljus blick och bulliga kinder. Mörkblå jacka, inte midjelång men inte heller väldigt lång. Låter det som CP? som alltid bar midjelång jacka. Nej snarare Stig då.
Självklart stöttar ju Mårten sin mammas utpekande och intalar nog sig själv att det kanske var CP då, även fast han inte såg hans ansikte framifrån. Han har ju också svängt i sin uppfattning efter hennes bortgång. När de pratade med varann uppe på sjukhuset så var de övertygade om att det var samma man som de hade sett.
Ja, det kan ju vara intressant att titta på Lisbeth Palmes vittnesuppgifter för att se om de passar in på Stig Engström som gärningsman.
Den saken borde ha varit en given infallsvinkel för Krister Petersson att titta på när han tog ställning till att peka ut Engström. Men han visade inget intresse för sådant som Lisbeth uppgett ens under den första tiden efter mordet, kanske för att det hon sagt inte var användbart för ett utpekande av just Engström.
Om vi ska titta på vad Lisbeth uppgett blir verkligen inte utdelningen särskilt god i det avseendet. Lisbeth talade, som du Erik också noterat, om att gärningsmannen hade en jacka, inte en rock. Ingen har väl påstått att Engström skulle ha sprungit omkring i en jacka under mordkvällen. Och vi kan tillägga att hon varken försåg mördaren med någon handledsväska, någon keps eller några glasögon.
Den speciella saken som Lisbeth framför till Holmér, att gärningsmannen hade ”vit överläpp” kan inte heller kopplas till Engström såvitt jag kan bedöma. Samma sak gäller det kraftiga hakpartiet som hon talar om i förhöret som hålls av rikskriminalen.
Men för att vara tydlig: jag menar för min del att Lisbeths utsagor om gärningsmannen är väldigt otillförlitliga – till exempel tror jag att gärningsmannen antagligen hade en rock och inte en jacka.
Det är i sig av intresse att Lisbeth – som berömde sig av att ha en så god observationsförmåga – tycks ha kommit med så dåliga uppgifter om mördaren. Och de som läst vad jag skrivit om saken vet att jag menar att mycket pekar på att hon hade gjort observationer som inte kom att redovisas i offentligt kända förhör. Hon kan helt enkelt ha observerat inslag i skeendet kring mordet som av personer i hennes omgivning bedömdes som politiskt känsliga att redovisa för allmänheten. Och hon kan därför ha fått rådet att inte berätta om vissa saker för journalister eller för poliser i lägre ställning.
Hur troligt är det? Ja, det går väldigt bra ihop med hennes offentligt uttalade kommentarer om vikten av att bevara sekretessen kring utredningen, inte minst kring hennes egna observationer.
Det här skulle meningsfullt kunna hänga ihop med om Olof Palme hade haft en samtalskontakt med gärningsmannen och att Palme till och med valt promenadvägen förbi Dekorima för att han skulle träffa någon.
Men om mordet bara handlade om att den ensamme gärningsmannen Stig Engström plötsligt dök upp och började skjuta blir det svårare att förklara Lisbeths hemlighetsfulla och motsägelsefulla beteende. Vore det inte rimligare att då tänka sig att hon skulle kunna ge en beskrivning av mördaren som hyggligt passade in på Engström?
Det gjorde hon inte: Lisbeths uttalanden om gärningsmannen, om vi tar dem rakt upp och ner, kan helt enkelt inte gärna användas för att knyta Engström till mordet.
En avslutande fråga till dig Erik: du tycks liksom jag vara inne på att Lisbeth kan ha haft anledningar att inte öppet redovisa allt hon ansåg sig veta. Du skriver att hon ”måste ha pekat ut CP för att skydda sig själv och sin familj”, underförstått att hon på något sätt visste att detta utpekande var felaktigt. Hur menar du att hon tänkte då? Varför skulle hon – mot bakgrund av din tolkning av vad som hände på Sveavägen – skydda sig själv genom att felaktigt peka ut Pettersson?
Erik
Hur kan du veta att inte Mårten nu väljer att peka ut Stig för att skydda sig själv och sina bröder med familjer och sina föräldrars goda eftermäle?? Om Lisbet ljög eller misstog sig så mycket efter tre år och Mårten valde att backa upp henne så är frågan hur vi kan lita på hans utpekande av Stig.
Erik du skrev ovan
”Sedan har vi Mårtens beskrivning av personen utanför bion som också beskriver Stigs signalement med stor precision.” Om Mårten redan vid tiden för rättegången mot CP med stor precision hade kunnat beskriva en man med ett helt annat signalement än CP så innebär det att Mårten medvetet valt att ljuga inför rätten för att backa upp sin mammas utpekande av CP
Mårten måste då ha förstått att CP inte kunde vara gärningsman eftersom han sett en person med helt annat signalement utanför bion och han och Lisbet var säkra på att mannen utanför bion var samma person som Lisbet sett på mordplatsen dvs mannen på bion måste varit identisk med gärningsmannen
Hur ska vi våga lita på att Mårten talar sanning den här gången när han pekar ut Stig när det är uppenbart att han måste ha ljugit i alla år när han backade upp Lisbets utpekande av CP?
Mitt intryck är att Mårten vänder kappan efter vinden när han först stöttar sin mammas utpekande av Christer P och nu stöttar medias och åklagares utpekande av Stig. Hur vet vi vad Mårten verkligen såg??
Hur vet du att Anneli K inte har misstagit sig nu när det gått 34 år och efter att ha exponerats för medias intensiva rapportering om misstankarna mot Stig??
Vad jag vet hade Stig rock på sig inte ”Mörkblå jacka, inte midjelång men inte heller väldigt lång” som Lisbet alltså ska ha uppgett??
Erik
Jag tror att Lisbeth Palmes minnesbild av mördaren blev kontaminerad av att hon även såg Anders B under den chockartade upplevelsen som gjorde att hon och Anders blev mer eller mindre okontaktbara. Att se ett våldsamt dödsfall på nära håll leder oundvikligen till chock (HA).
Däremot Grandvittnena Margareta S och Anneli K som kunde studera Grandmannen på nära håll under en längre tidsföljd som framgår av länken. Likaså Nicola F som mötte mannen som gick efter paret Palme. NF såg mannen FRAMIFRÅN på nära håll och kunde därför åldersprecisera honom till 50-55 år (”lite äldre än 44 år”). Nicola blev därför det enda brottsplatsvittnet som vallades på årsdagen 1987. Övriga mordplatsvittnen som hade uppfattat att GM var i 30-40-årsåldern fick stanna hemma.
Det fanns ytterligare en person som blev chockad som LP och AB och som väktarna och personalmannen Roland B har vittnat om.
https://arenan.yle.fi/audio/1-50557332
Vad har du för underlag när du hävdar att Nicola F valdes ut att vallas på årsdagen 1987 på grund av sin uppfattning om åldern på den person han observerat? Är det bara en slutsats från din sida eller har du hittat något som i sak visar att det skulle vara så?
Till Mikael A. Vore bra om du kunde beskriva något slags hypotetiskt förlopp, Var SE söder om paret Palme eller norr om Palme vid en viss tidpunkt. TP klarade inte av det i sin bok utan det är implicit förstått att SE förflyttade sig med någon slags snabb men osynlig helikopter mellan Grand, Skandia-receptionen, mötet med NF och sedan ner till mordplatsen (där han stod en längre tid enligt IM).
Ingen har sett SE flyga runt med en helikopter. Eller flyga runt på häxkvast. Så hur gjorde SE när han flyttade sig runt i området. ”Att det var han som sköt” duger inte som argument. Statens tjänsteman KP har missat att det är något som måste bevisas. Det är inte oviktigt i sammanhanget, men som han säger, det här är ju ingen domstol.
Tack o lov (för hans del).
Jonas J
Skillnaden mellan längre jacka och lite tunnare rock kan vara svårt att uppfatta till 100% anser jag.
Vad Mårten kan ha haft för tankegångar är jag för dåligt insatt i för att kunna kommentera. Han verkar ärlig och uppriktig när han har kommenterat de nya uppgifterna från Filter och efter PK. Han stänger definitivt inga dörrar som många på detta forum är ivriga att göra.
Gunnar
Jag har faktiskt inga bra svar på varför Lisbeth skulle ha pekat ut CP, om hon visste att det inte var han. Möjligtvis hade hon fått hot eller kände sig hotad på något sätt och genom att peka ut CP, så visade hon att hon var ofarlig för den riktige mördaren. Hon kanske räknade kallt med att CP skulle bli frikänd ändå och gjorde en balansgång där. Bara spekulationer men det är en ganska intressant fråga.
Erik
Då ska vi se vad Mårten säger:
1/3, Blå jacka, 40 år, keps, glasögon= fel kläder och fel ålder, rätt om keps och glasögon.
2/3, mörkblå jacka, vildmarkstyp av bävernylon= stämmer dåligt
18/4- blå vindjacka av bävernylon, ev. axelväska, 40 år, 185-190 cm lång, kepsliknande föremål på huvudet= endast det kepsliknande föremålet stämmer.
Jag har svårt att få det till att det är Stig E ”med stor precision”.
Snarare långt ifrån.
Långt ifrån är det inte, men jag glömde att väga orden på guldvåg innan jag postade här. Läs Lars Larssons bok Nationens fiende, så får du se hur han bedömer genomsnittet av alla vittnesmål. Mårten prickar in förhållandevis bra där enligt min uppfattning, men alla har ju olika uppfattning om vittnesmål.
Bävernylon var Mårten inte säker på och Stigs rock som han bar på mordnatten ska inte ha varit samma som han har visat upp i media, utan en något tunnare, som säkert kan uppfattas som vildmarkstyp.
Ålder är svårt att bedöma, särskilt när man inte ser ansiktet. Längden kan diffa på 3 cm, so what?
Jag tänker inte svara mer i denna diskussion. Ha det bra.
Erik du skrev ovan
”Sedan har vi Mårtens beskrivning av personen utanför bion som också beskriver Stigs signalement med stor precision.”
Står du fast vid att Mårten beskriver Stigs signalement med stor precision? Eller backar du från ditt tidigare uttalande när du säger att du glömde väga orden på guldvåg? Då bör väl Mårten ha kunnat bedöma åldern korrekt och kunna skilja på en jacka och en rock? Om Mårten inte ens såg ansiktet hur kunde han då beskriva signalementet med stor precision??
Håller du inte med om att Mårtens utpekande av Stig försvagas rejält av att han i 30 år pekade ut en helt annan person med ett helt annat signalement än Stig?? Om Mårten ljög eller mindes fel eller misstog sig i 30 år hur vet vi att han har rätt den här gången?
Du skriver att Mårten ”stänger definitivt inga dörrar som många på detta forum är ivriga att göra.”
Nej han stänger definitivt inte dörren för att han kan ha pekat ut fel person med helt fel signalement i 30 år och det diskvalificerar honom som ett tillförlitligt vittne
Vet inte vilka personer du syftar på som enligt dig är ivriga att stänga vilka dörrar?
Vågar påstå att ingen av oss som bemöter dig i det här kommentarsfältet stänger dörren för att Stig kan vara skyldig. Vi kommer bara med sakliga invändningar och pekar på hur svag bevisningen mot honom är
Nu är det du själv som väljer att stänga dörren genom att avisera att du inte tänker svara mer i denna diskussion. Ha det bra själv
Jonas,
Jag får väl svara igen då, eftersom du inte verkar förstå vad jag säger och du inte ska uppleva det som att du får dörren stängd i ansiktet. Om du har läst alla vittnesmål från mordplatsen, så märker du hur mycket de kan variera och hur olika personer kan uppfatta olika situationer, kläder, löpstil osv.
Det var därför jag valde uttrycket stor precision, alltså i förhållande till alla vittnesmål vi har av den flyende mördaren, som visar sig överensstämma förhållandevis bra med Stigs signalement. Det är därför Stig själv säger att han tror att hans signalement har blivit förväxlad med mördarens.
1:a förhöret: 40 år, 180 cm, blå täckjacka som var ganska lång, keps
2:a förhöret: Mörkblå jacka av ”vildmarkstyp” som nådde ner till åtminstone halva låret, eventuellt mörk halsduk och ”kort” hals, eventuellt axelremsväska
3:e förhöret: 40 år, 185-190 cm, halvlång mörkblå vindjacka av bävernylon, keps, eventuellt axelremsväska, fixerad ”boxarblick”, sammanbitet fyrkantigt ansikte, tunna läppar
4:e förhöret: Är ganska stor, mörkblå jacka av nån sorts nylon, keps, stålbågade glasögon av pilotmodell, fyrkantig ansiktsform, smala läppar
Stig Engström: 51 år, 182 cm, mörkblå ¾ lång rock, stålbågade glasögon av pilotmodell, keps, handledsväska, fylligt ansikte, tunna strama läppar
Min bedömning är att Mårtens vittnesmål överensstämmer i stora delar med Stigs signalement.
Hans beskrivning av mannen utanför bion är mycket detaljrik, vilket bidrar till mitt ordval stor precision.
Angående Mårtens utpekande av CP, så är jag som sagt för dåligt insatt och har inte tid att läsa på om det. Det påverkar ju såklart hans trovärdighet, men hans vittnesmål hos polisen den första tiden efter mordet tycker jag inte påverkas av det. Han säger vad han har sett och det är värdefullt i sammanhanget.
Erik skriver
”Om du har läst alla vittnesmål från mordplatsen, så märker du hur mycket de kan variera och hur olika personer kan uppfatta olika situationer, kläder, löpstil osv.
Det var därför jag valde uttrycket stor precision, alltså i förhållande till alla vittnesmål vi har av den flyende mördaren, som visar sig överensstämma förhållandevis bra med Stigs signalement. ”
Ja vittnesmålen varierar mycket. Det finns ingen samstämmig bild av att gärningsmannens signalement stämmer in på Stig. Särskilt värt att notera är att så gott som alla vittnen anger gärningsmannens ålder till omkring 35-40 år att jämföra med Stigs 52 år
Om jag förstår rätt så betyder uttrycket stor precision bara att du tycker att Mårten har en relativt sett större precision i sina utsagor än andra vittnen?
Du skriver vidare
”1 a förhöret: 40 år, 180 cm, blå täckjacka som var ganska lång, keps
2:a förhöret: Mörkblå jacka av ”vildmarkstyp” som nådde ner till åtminstone halva låret, eventuellt mörk halsduk och ”kort” hals, eventuellt axelremsväska
3:e förhöret: 40 år, 185-190 cm, halvlång mörkblå vindjacka av bävernylon, keps, eventuellt axelremsväska, fixerad ”boxarblick”, sammanbitet fyrkantigt ansikte, tunna läppar
4:e förhöret: Är ganska stor, mörkblå jacka av nån sorts nylon, keps, stålbågade glasögon av pilotmodell, fyrkantig ansiktsform, smala läppar ”
Det framgår inte av ditt inlägg om ovanstående är Mårtens signalement på mannen utanför bion som han uppgett i fyra olika förhör? Om så är fallet kan vi bara konstatera att mannen som Mårten har sett
är omkring 40 år alltså betydligt yngre än Stig som är 52 år. Han bär en mörkblå jacka medan Stig bar en rock. Mårten ändrar sin uppgift om mannens längd från 180 cm till uppåt 190 cm. Han ändrar sig också från täckjacka till vindjacka. Mårten är osäker på om mannen bar halsduk och någon väska.
Först i fjärde förhöret säger Mårten att mannen är ganska stor och bär stålbågade glasögon men glasögonen är av pilotmodell. Stigs typ av påfallande stora glasögon med tunna stålbågar förknippar åtminstone inte jag med piloter. Tycker också att skillnaden är rätt stor mellan en bullig täckjacka och en slätare vindjacka. Mårten anger fel ålder och ändrar sig om mannens längd och typ av jacka.
Detta är alltså vad du åsyftar när du hävdar att Mårten med stor precision beskriver en man med Stigs signalement utanför bion?
Kan bara konstatera att du och jag har olika uppfattning om vad uttrycket stor precision innebär.
Tillägg
Erik skriver att Mårtens ”beskrivning av mannen utanför bion är mycket detaljrik, vilket bidrar till mitt ordval stor precision.”
En detaljrik beskrivning som i viktiga avseenden inte stämmer in på Stig och där viktiga detaljer ändras efterhand är inte en beskrivning som med stor precision binder Stig till bion.
Erik skriver
”Mitt råd till dig är att läsa vittnesförhören och märka hur de kan variera med tiden och hur svårt det kan vara att pricka in detaljer med millimeter precision.”
Ja det var precis vad jag påpekade att vittnenas utsagor varierar med tiden och att detaljerna på viktiga punkter inte stämmer med Stigs signalement!! Alltså finns det inga vittnesuppgifter som med någon grad av säkerhet placerar Stig på bion.
Du skriver vidare
”Ålder: Åldern är väl det som stämmer in sämst, men Stig såg ganska vital ut och Mårten ser ju inte ansiktet framifrån och det är sent på kvällen. ”
Nej Mårten ser inte ansiktet framifrån och det är mörkt eftersom det är en sen vinterkväll. På vilket sätt stärker det misstanken att det var Stig han såg när han inte kunde se ansiktet framifrån och det var dåliga ljusförhållanden? Tvärtom försvagar det rimligen hans utpekande av Stig.
Ju mindre du ser av en person och ju sämre ljus desto svårare blir det att identifiera personen eller beskriva signalementet med någon grad av precision. Du verkar resonera som att eftersom Mårten såg mannen så dåligt så är det högst sannolikt att mannen var 52 år och inte omkring 40 men det är en helt bisarr slutledning. Mårten kan ha sett vilken man som helst som var mellan 30 och 60 år.
För övrigt håller jag inte med om att Stig såg särskilt vital ut. Han ser snarare äldre ut än sina 52 år och har en antydan till övervikt.
Du skriver ”Den generella bilden jag får är att jämförelsen mellan Mårtens vittnesmål och Stigs signalement stämmer så pass bra att man kan fatta misstanke att det var Stig han såg. ”
Ja Mårten såg en person vid bion som KAN vara Stig!! Men det kan precis lika gärna ha varit en annan man som till skillnad från Stig var runt 40 år och i likhet med Stig men också massor av andra män var 180-190 cm lång och bar antingen en blå täckjacka eller blå vindjacka eller blå rock. Mannen Mårten såg var ungefär av medellängd för män och hade för årstiden mycket vanliga ytterkläder. Signalementet är alldeles för vagt och stämmer in på alldeles för många män mellan 30-60 år en kall februarikväll för att vara användbart
Jonas,
Det har börjat samlas mycket konstigheter kring Stig Engström nu. Indicium efter indicium efter indicium.
Att det precis då, när de stod utanför bion, skulle ha stått en enslig man, som påminner om Stig, som tittar på paret Palme när de går iväg. Som börjar följa efter, men syns sen inte till bakom dem. Kan han ha korsat Sveavägen och gått mot Skandia med raska steg? Det skulle i så fall stämma in på ett scenario, som du säkert är bekant med. Jag har gått sträckan och jag anser att scenariot är fullt möjligt. Vi behöver dock inte börja traggla det också fram och tillbaka, tack.
Mårtens signalementet stämmer in på på Stig med avseende på keps, glasögon, halsduk, väska, färg och längd på jacka, ansiktsform, hals, läppar och möjligtvis längd och hållning. En liten reservation för väskan också, men det är ändå bra jobbat av Mårten att komma ihåg så mycket. Ålder kan som sagt vara svårt att uppskatta, men ett vagt signalement tycker jag inte att det är. Alla har såklart rätt till sin egen uppfattning och det är därför jag försöker undvika att börja veva.
Erik
Jag inflikar även om du svarade Jonas. Det spelar ingen roll om hela Stockholms befolkning provgår sträckan, det blir inte mer möjligt för det. Inte ens Thomas P och Mattias Göransson tror på det längre men det tog några år innan de övergav det – åtminstone officiellt.
Scenariot är bara möjligt om makarna Palme stått stilla nånstans på vägen i åtminstone ett par minuter så var och en som tror på hypotesen får börja där.
Du menar att Stig E ska ha följt efter makarna Palme men att han sen vikit av mot Skandia nånstans på vägen. Var det sker har ingen betydelse men låt oss säga att de skiljs åt vid Sari. Där stannar paret Palme till en kort stund för att sen fortsätta söderut. Sträckan Sari-Skandia är c:a 50 meter. Under tiden som de går sträckan ska alltså Stig E ha rundat halva kvarteret, gått in genom en bakdörr, gått genom huset, stämplat ut, växlat några ord med väktarna och sedan gått ut på Sveavägen. Vi behöver inte ens mäta exakta tider och avstånd för att förstå att det är fullkomligt omöjligt.
Magnus D
Är helt överens med dig om att det är långt ifrån att stämma in på Stig med stor precision
Mitt råd till dig är att läsa vittnesförhören och märka hur de kan variera med tiden och hur svårt det kan vara att pricka in detaljer med millimeter precision.
Jämförelse av Mårtens Palmes vittnesmål 1-4 med Stig Engström.
Vittnesförhör med Mårten Palme 1986:
1:a förhöret: 40 år, 180 cm, blå täckjacka som var ganska lång, keps
2:a förhöret: Mörkblå jacka av ”vildmarkstyp” som nådde ner till åtminstone halva låret, eventuellt mörk halsduk och ”kort” hals, eventuellt axelremsväska
3:e förhöret: 40 år, 185-190 cm, halvlång mörkblå vindjacka av bävernylon, keps, eventuellt axelremsväska, fixerad ”boxarblick”, sammanbitet fyrkantigt ansikte, tunna läppar
4:e förhöret: Är ganska stor, mörkblå jacka av nån sorts nylon, keps, stålbågade glasögon, fyrkantig ansiktsform, smala läppar
Stig Engström: 52 år, 182 cm, mörkblå ¾ lång rock, stålbågade glasögon, keps, handledsväska, fylligt ansikte, tunna strama läppar
Ålder: Åldern är väl det som stämmer in sämst, men Stig såg ganska vital ut och Mårten ser ju inte ansiktet framifrån och det är sent på kvällen. En del hävdar att åldersbestämmande kan vara svårt, även när man har ett ansikte att studera framifrån.
Längd: Stämmer bra inledningsvis och det första vittnesmålet brukar vägas något tyngre. Mårten säger att han ser ihopsjunken ut, vilket kan göra att han bedömer honom något längre i ett senare skede.
Jacka: Stämmer inte helt med Stigs rock, men färg och längd verkar stämma bra. Här kan man jämföra med de olika vittnena från mordplatsen som har sagt allt från täckjacka till rock, när det är samma klädesplagg de beskriver. Antagligen beror det på hur ljuset faller och vad man har för preferenser för tillfället.
Keps: Stämmer bra
Glasögon: Stämmer bra.
Väska: Stämmer ganska bra.
Ansikte: Stämmer bra det lilla han har sett.
Den generella bilden jag får är att jämförelsen mellan Mårtens vittnesmål och Stigs signalement stämmer så pass bra att man kan fatta misstanke att det var Stig han såg.
Andreas C skriver
”Poängen är precis som Per skriver. Det är generellt sett väldigt svårt att fastslå exakta händelseförlopp på millimetern eller nanosekunden oavsett brott. Det var det som var poängen som fler behöver förstå. ”
Andreas jag kan lova dig att vi andra skribenter förstår utmärkt väl svårigheten att fastslå exakta händelseförlopp på millimetern eller nanosekunden. Men den svårigheten förstärker inte den ytterst svaga bevisningen mot Skandiamannen. I Palmefallet är det inte bara svårt att fastslå det exakta händelseförloppet utan framför allt väldigt svårt att fastslå vem eller vilka som utförde mordet.
Du skriver vidare citat
”Det är helt korrekt att Skandiamannen inte är dömd för MOP och därmed inte till 100 % kan sägas vara skyldig. Oavsett hans skuld i frågan så är det svårt att belägga det exakta förloppet och det använder många som en intäkt för hur oskyldig han är…”
Till exakt hur många procent anser du att Skandiamannen är skyldig? Hur backar du upp om du exempelvis betraktar honom som skyldig till åtminstone 90 procents sannolikhet?? Du har inget mordvapen eller annan teknisk bevisning och du kan inte ens redogöra för ett sannolikt händelseförlopp utan avfärdar den frågan med det triviala konstaterandet att man nästan aldrig kan fastställa ett händelseförlopp exakt.
Ingen av oss andra skribenter har sagt att Skandiamannen måste vara oskyldig bara för att ett exakt händelseförlopp inte kan fastslås men däremot hävdar vi att den bevisning som anförs mot honom är ytterst bräcklig. Om du inte ens kan beskriva ett ungefärligt förlopp och backa upp detta med stödbevisning har du inte mycket att komma med
Andreas C.
Kommentaren hade mycket lätt kunna gå mig förbi, men jag ser nu att du skriver:
”…och ändå förväntar sig Jörgen och andra att det ska gå att redogöra i detalj för förloppet, tex huruvida Skandiamannen pratade 1, 2, 3 eller 3+ meningar med Henry O (för att bara ta ett exempel).”
Du syftar på mig, men du har missat att jag sagt precis det rakt motsatta i mina inlägg.
Det går inte att avgöra hur länge de pratat, bara att de pratat, den exakta utstämplingstiden går inte heller att fastställa.
Det kan röra sig om att de samtalat tio femton meningar också.
Det jag säger är att: jag tar det i versaler för tydlighetens skull, men det ska inte uppfattas som jag skriker:
DET ÄR KRISTER PETERSSON SOM PÅSTÅR ATT STIG ENGSTRÖM STÄMPLADE UT KLOCKAN 23.19, OCH HAN PÅSTÅR OCKSÅ ATT DENNA UTSTÄMPLINGSTID VAR DENSAMMA SOM DÅ HAN LÄMNADE SVEAVÄGEN 44 OCH GICK UT PÅ GATAN.
Själv har jag alltid så tydligt jag kan framhållit att utpasseringen med största säkerhet skedde betydligt senare eftersom utstämplingen skedde innan samtalet, och absolut tidigast 23.19.00. Detta med stöd från Henry O, Anna-Lisa G och Anette K:s uppgifter.
Jörgen!
Hur kom du till slutsatsen ”att de pratat”? Jag menar – Stig säger ju faktiskt att de inte pratat. Hur kan du, efter 34 år, hävda något som framkom i ett motstridigt förhör, tre och en halv månad efter mordet? Helt obegripligt och jag vill nog hävda att du själv blir högst motsägelsefull.
Per W.
Henry O redogör för samtalet och i stora delar av dess innehåll. Anette K bekräftar samtalet, vad finns kvar att diskutera?
Och anledningen att du ens frågar har jag svårt att förstå.
Du som kritiserar mig och framställer dig själv som en privatspanare som inte bryr dig det minsta om minuter sekunder eller avstånd, (trots att du med inlevelse i ord återgivit din promenad från Grand via bakdörren – genom huset och ut på gatan på tre minuter.
(Jag tror att det var du, men det kan också ha varit några andra av dina åsiktsfränder, jag har svårt att hålla reda på er)
Jag har kritiserats av er alla för att jag smulat sönder Grandpromenaden i atomer, men Thomas Pettersson får ingen kritik då han luftat sina hypotesen i Veckans brott där han tillåtits att stå och yra i nattmössan framför en skiss över området.
Konstigt är det.
Den kritiska rösten kom i det fallet från Lasse Lampers. Heder åt honom.
Grandpromenaden är f.ö slutdiskuterad för min del, men jag tar upp den som ett exempel.
Vi diskuterar egentligen en helt annan fråga:
Har Krister Petersson täckning för påståendet att Stig Engström lämnade Skandiahuset kl 23.19; d.v.s. 2,5 minuter före mordet? Vet han att väktarsamtalet ägde rum före utstämplingen?
Är det helt oväsentligt om han har fel?
Två och en halv minut hit och dit, det
är ju ”the big picture som gäller” även för landets bästa mordutredare?
Så får det inte gå till enligt mig.
Tycker du annorlunda, så önskar jag att du kommer med en förklaring grundad på fakta.
Per W
Jörgen skrev citat ”Detta med stöd från Henry O, Anna-Lisa G och Anette K:s uppgifter.”
Stig förnekar inte att han pratade med väktarna efter utstämplingen däremot har han en annan uppfattning än väktarna om hur länge samtalet pågick.
Om de som anser Stig vara gärningsmannen har rätt kan vi inte fästa någon tilltro till Stigs egna uppgifter utan bör avfärda allt han säger! Varför ska vi tro på hans ord just när han uppger att han bara hade ett ytterst kort samtal med väktarna efter utstämplingen? Andra uppgifter han kommer med avfärdas ju kategoriskt som lögner han drar för att inte bli avslöjad som gärningsman
Per W.
Även Krister Petersson hävdar att ett samtal ägt rum. Om du kritiserar mig för den slutsatsen bör du även kritisera Krister Petersson . Han har däremot fel i slutsatsen att samtalet ägde rum FÖRE utstämplingen, och då han fastställer tiden då han satte sina halkiga kontorsskor på Sveavägen klockan 23.19.
Det är det jag försöker diskutera.
Jörgen
Men vad tror du och vad bygger du slutsatsen på, en slutsats som du framfört långt innan KP?
Per W
Jag är rädd för att jag inte riktigt förstår din fråga fullt ut, men slutsatsen som Krister Petersson dragit grundar sig naturligtvis på de vittnen vars trovärdighet du misskrediterar.
Det är naturligtvis också därifrån jag dragit min slutsats.
Du är förmodligen ensammast i hela världen om att driva hypotesen att Engström osett passerat förbi då väktarna satt och tittade på TV.
Per W
Tror vi alla ska vara ödmjuka inför vittnesförhör o dyl för över 30 år sedan och därför kan man retoriskt även fråga dig hur du vet vad som sas? Det blir ju också lite haltande om du ställer större tilltro till SE:s uppgift (jag antar att du refererar hans uttryck ”jag går ut efter utstämpling”) än Henry O:s. Henry far i så fall med någon form av osanning till skillnad från SE?
I Hovrätten beskriver SE att han stämplar ut och därefter ”säger gonatt” till nattpersonalen – vilket mycket väl kan avse ett par meningar om sent arbete och kommande semester. Det är en uppgift som idag inte går att kontrollera om han på nåt sätt fick kännedom om Henrys utsago men den finns där.
Personligen tror jag Henry minns rätt och att det faktiskt ägt rum ett kortare samtal (oklart hur länge. Orsaken till detta är dels händelsen den dagen men även att det bl.a. handlar om ett uppgift i kort futurum, nämligen att han dagen därpå ska åka på fjällsemester. Jag har svårt att tänka mig någon annan dag för en sådan uppgift?
Per Johan, Per W
HO hade arrangerat icke förankrade passbyten den 28 februari. P.g.a. vad som hände blev det ramaskri från Skandia och Securitas blev byxis. Framförallt trycket från Per H fick HO att inse att han 100 dagar senare inte kunde komma med sanningen att han inte mindes hur det var när SE stämplade ut 23,19. Istället berättade han en historia som gav SE falskt alibi utan att HO förstod konsekvenserna av det. Dessutom blev det fel om 23,40 också, skall vara 23,30-tiden.
Vad är det för ett ”ramaskri från Skandia” för att väktare skulle ha bytt pass? Har du någon dokumentation på något sådant eller är det bara något du tänker dig?
Vidare: menar du att detta ramaskri (i den mån det förekom) framför allt kom från Skandiatjänstemannen Per H? Det är lätt att tolka det så, eftersom du skriver att Per H utövade ett tryck på väktaren HO.
Om Per H utövade ett sådant tryck är det lätt att tänka sig att det handlade om att pressa fram stöd för hypotesen att Engström var mördaren. Det var ju den tanken som intresserade Per H.
Ramaskriet från Skandia rent generellt är jag tveksam till, men att Per H personligen var på bettet är det ingen tvekan om.
Du menar att det vore begripligt om HO hundra dagar efter mordet faktiskt inte kom ihåg exakt hur det var när Engström passerade ut. Rent allmänt kan jag bara hålla med. Men det är ju också högst möjligt att HO faktiskt kom ihåg. Han lämnade en ganska detaljerad berättelse om hur det ar när Engström lämnade Skandia, och tills det kommer fram anledningar att ifrågasätta hans ärlighet får man ju låta hans ord väga rätt så tungt.
Nu menar du att det går att tänka sig ett händelseförlopp där HO känner sig pressad att minnas något som han faktiskt inte kom ihåg och som inte heller inträffat, alltså Engströms ganska långa samtal med honom.
Jag har lite svårt att tänka mig att Per H skulle ha maktmedel att pressa HO till något sådant. Som du säger så vore det ganska naturligt om HO inte kom ihåg. Vem skulle kunna anklaga honom för det?
Men låt oss för att följa ditt resonemang ändå tänka oss att Per H på något sätt kunde sätta tumskruvar på HO för att få denne att säga saker han egentligen inte kom ihåg. Borde inte Per H i så fall vara kapabel att leda HO till en version som passade Per H:s egna syften, alltså något som snärjde Engström? Rimligtvis att denne tycktes ha haft bråttom ut. Varför skulle Per H hjälpa till att plantera en version som gick ut på att Engström hängde kvar vid disken en bra stund för att diskutera sin kommande ledighet?
Jag förstår inte. En bra mycket enklare variant är att HO faktiskt berättade som han mindes det och som det med stor sannolikhet var, att han och Engström pratade en stund. Exakt hur länge är förstås svårt att bedöma.
Ibland brukar det i denna debatt dyka upp hänvisningar till Ockhams rakkniv, det vill säga principen att man bör söka den enklaste förklaringen utifrån de fakta som är kända. Jag tycker det här är ett tillfälle då man verkligen har anledning att påminna sig den.
@Gunnar Wall
Håller helt med dig i ditt resonemang och det bör även tilläggas att Anette K ger samma version som Henry O, d.v.s. att Stig E stannar och pratar en stund innan han går ut. Det är helt enkelt det mest sannolika scenariot.
Och om nu Henry O blev pressad att ändra sin historia, ja, då blev ju i rimlighetens namn Anette K pressad att göra samma sak. Men det sannolika är som sagt att det som Henry O och Anette K mindes, är också det som hände.
Mikael A
Nu har Gunnar svarat förtjänstfullt och jag har inte så mycket att tillägga (bl.a. vad gäller Per H:s agerande). Det jag tycker är lite märkligt är när du återkommande beklär (helt utan täckning) vittnen mfl med att fara med osanning (ja ljuga). Om man nu går på den linjen så far HO o ALG, konsekvensvis, även med osanning om vad som sas efter SE:s återkomst. Det skulle jag iofs förstå om du tänker dig då de uppgifterna mer bekräftar än dementerar SE:s plats som vittne.
Avslutningsvis ska man också ställa sig frågan varför (”den först efter mordet högintelligente och smarta”) SE inte själv talar om ett konkret samtal med nattvakten – vilket skulle lämna honom mindre tidsutrymme. En enkelt svar är också att han aldrig fick den konkreta frågan.
Jörgen
Återigen, du har under lång tid, både före och efter presskonferensen, utgått från att Engström pratat med väktarna, trots att han då säger motsatsen. Hur kom du till den slutsatsen, om du nu bortser från vad andra sagt? Jag efterfrågar alltså DIN ståndpunkt och hur du kommit fram till denna slutsats. Att väktarna tittat på tv är ingen hypotes – det är uppgifter från förhör. Kanske är jag ensam om att läsa förhör och kanske var det detta du syftade på?
Per W
Eftersom du tidigare deklarerat att du inte tänker lämna uppgifter om vilka förhör du åsyftar när det gäller det eventuella tv-tittandet är det lite väl magstarkt att insinuera att andra personer inte läser dessa förhör.
Jag avgör inte vad som är acceptabelt på bloggen – det gör Gunnar – men som jag just uttryckte i en annan kommentar riktad till dig så anser jag inte att du för en saklig argumentation.
Du har ju också uttryckt att det var strunt detsamma med det eventuella tv-tittandet, likafullt drar du upp det igen.
Jörgen G och jag är fortfarande två skilda individer så om du väljer att svara undvik gärna att adressera svar till oss båda i samma kommentar vilket du nyligen gjorde.
Per W.
TV tittandet blir bara relevant om de missat att han passerat, och det har de ju inte gjort, men visst påstår Anette K att de småpratade och tittade lite på TV, det är helt riktigt.
Men som sagt irrelevant, eftersom hon också säger att de talade med Engström. ”Önskade trevlig honom semester och allting”
”Allting” kan i det sammanhanget innefatta en hel del annat. Det bör åtminstone inte betyda att de inte enbart sagt ”trevlig semester” och ”hej då”.
Därmed kan Henry O:s version om att de talade ”ganska mycket” ”ett par minuter” ligga nära sanningen. Han hade ju fått informationen om övertiden, och att anledningen berodde på semestern, samt att han berättat om att tåget avgick från centralen kvart i tolv.
Anette K stärker alltså upp bilden av ett samtal, kortare eller något längre vet vi inte, vilket jag med.
Hoppas det var svar på din underliga fråga.
Varför Engström inte spontant berättar om detta stopp efter utstämplingen är jag inte man att svara på. Det mest närliggande är nog att han glömt det.
Det jag egentligen vill säga är att KP vänder på vissa oerhört viktiga detaljer i presskonferensen för att stärka upp sitt case.
Dels då detta. KP erkänner att ett samtal faktiskt ägt rum, men i hans version spelar alltså samtalet ingen roll, eftersom Engström alldeles oavsett samtalets längd satte sina glatta skosulor på gatan kl 23.19.
Men det gäller också observationen av Lars J, där han kastar om Engströms position från mordplatsen till trappkrönet.
Jag anser därför att hela presentationen har ett tydligt drag av bedrägeri.
Andreas C skriver
”I många av invändningarna mot Skandiamannen som tänkbar GM framhålls att man inte alla detaljer i händelseförloppet (tex syfte med utstämpling, ”samtal” med väktarna, hur han kan få för sig att ringa in till polisen 12.20 1/3, ett definitivt vapen kan inte knytas till honom osv). ”
Syftet med utstämpling är att hålla reda på mellan vilka tider anställda jobbar. Utstämpling är en rutin varje gång du lämnar din arbetsplats. Det hade verkat mera misstänkt om Skandiamannen inte hade stämplat ut innan han lämnade Skandiahuset för då hade frågan kunnat väckas om han försökte ge sig själv falskt alibi genom att vara instämplad när mordet begicks.
Samtal med väktare i en reception innan du lämnar din arbetsplats för en tids semester hör till normalt socialt umgänge. Man småpratar och har trevligt med personer man delar arbetsplats med. Hade skandiamannen låtit bli att stämpla ut och smitit ut genom en bakdörr strax innan mordet skedde utan att passera receptionen hade det förstås varit misstänkt men han betedde sig som man normalt gör när man lämnar arbetsplatsen
Du ringer till polisen dagen efter du har bevittnat ett brott för att du vill hjälpa polisen genom att berätta vad du såg hända. Skötsamma laglydiga medborgare agerar precis som skandiamannen gjorde.
Finns absolut inget vapen som kan knytas till Skandiamannen. Mordvapnet har aldrig återfunnits. Vad menar du med ett definitivt vapen? Åklagaren Petersson säger bara att ”Vi vet inte hur Stig fått tag i ett vapen men med tanke på vad som sedan händer så måste han ha haft ett vapen…”
Anser du att avsaknaden av ett vapen som kan knytas till såväl brottet som en misstänkt person bara är en försumbar detalj i utredningen av ett spaningsmord??
Ser absolut inga likheter mellan Polismorden i Malexander och Palmemordet. Polismördarna är sedan länge identifierade och dömda. Palmes mördare är inte identifierad och vi vet inte om hans namn finns med i utredningen och inte om han agerade ensam eller ingick i en konspiration och vi vet heller inte om han är i livet idag eller om han har avlidit. Malexander är uppklarat och färdigutrett medan Palmefallet ännu inte har någon lösning i sikte
Andreas C
Palmegruppens gärningsbeskrivning 10 juni koncentrerade sig till två minuter, från skotten 23.21 till Yvonne N 23.23. Tillräckligt för att SE inte går att runda.
Förklaringar till invändningarna som du tar upp behövdes således inte, Trovärdiga sådana finns, Nedan visas hur SE byggde upp sin historia innan han ringde till polisen 1 mars 12.20. Lägg märke till vad som hände 12:08.
————————
1986-02-28
—– 23.40/ SE återvände till Securitasväktarna på Skandia. Han var chockad och osammanhängande. Lisbeth Palme och Anders B blev också svårt chockade, okontaktbara, vilket var oundvikligt då de upplevt det våldsamma dödsfallet på nära håll (HA).
Innan OP blev vänd på rygg låg han inledningsvis ett kort tag framstupa, hopkrupen p.g.a. ”spinal chock”. SE upprepade för väktarna flera gånger att ”Palme såg liten ut” trots sina 175 cm. SE tillhörde då de färre antal som hann se OP ligga framstupa hopkrupen innan han blev vänd på rygg av Anna H och Stefan G efter en kort stund.
Enligt väktaren Anna-Lisa G ska Skandiamannens sagt att polisen varit ”brysk” mot Lisbeth. Det avviker från andra brottsplatsvittnens uppgifter.
Skandiamannens påstod att ”en man” berättat för honom vem som var den skjutne. Det betyder att Skandiamannen inte hörde Lisbeth Palmes högljudda skrik 23.26 – 23.27 om att det var Olof Palme som låg på trottoaren, något som merparten av alla närvarande vittnen hörde.
(Mordplatsvittnena som hann se OP ligga framstupa har alla fått alibi av en eller flera på platsen. Ett undantag är SE som ingen kom ihåg, trots att han med gärningsmannasignalement var framme vid Palmes kropp då (mycket) tidigt. SE i sin tur kunde bara peka ut Lisbeth Palme och Anders B på mordplatsen, de två mördaren kunde se före skotten! Vissa uppgifter bevisar då att SE att befann sig på mordplatsen inledningsvis när OP låg framstupa medan annat som hände senare visar på att SE inte var kvar på brottsplatsen. Var befann sig SE när LP skrek ut att det var OP?)
1986-03-01
—– Morgon/ SE berättade för en granne, när han hämtade SVD, att han varit bland de första på mordplatsen. SE beskrev polisens första agerande på brottsplatsen så här: ”Då kommer en polisman fram brottsplatsen, och säger: ”Jaha, hur var det hä-ä-är då?” Grannen återgav hur Skandiamannen härmat repliken med ett tonfall som hämtat från någon pilsnerfilm från 1930-talet, där poliskonstaplar ofta skämtsamt skildrades som försedda med dumdryg makt och myndighet. I övrigt berättade SE inte något minnesvärt från mordplatsen.
(Det är svårt att se att Gösta Söderström eller hans kollega Ingvar Windén skulle ha sagt något sådant när de kom till en brottsplats där två personer försöker rädda livet på en uppenbart svårt skadad och livlös person.)
I SVD kunde SE läsa att polisen sökte efter en man med lång rock och med mössa eller keps.
—– Fm/ SVD intervjuade SE i hemmet. SE berättade att han hjälpt en ung flicka att lägga OP i framstupa sidoläge.
(OP låg redan framstupa efter skotten)
—– Fm/ SE ringde till stugägaren i Idre och berättade att han och frun inte kunde komma
upp på lördagen p.g.a. att han skulle på polisförhör. SE berättade också att han hade passerat brottsplatsen efter skotten.
(SE blev kallad på förhör först 11 mars)
—– 11.30/ SE kontaktade personalmannen Roland B på Skandia. Skandiamannen uppvisade spår av chock även dagen efter. Skandiamannen upprepade att han inte kunnat tro att den skjutne var statsministern, på grund av att han såg så liten ut (”spinal chock”).
(Det är ett yttrande som då förbryllar. Dels för att inget annat vittne kommenterat att den skjutne såg liten ut, dels för att Olof Palme var 175 cm lång.)
SE berättade vidare att Palme blödde ur munnen. Roland B frågade då om det var blodigt: ”Nej, det var inte särskilt mycket”, replikerade då Skandiamannen.
(Detta stämde dåligt med verkligheten. Lisbeth Palme, Anna H och Stefan G var alla rejält nedblodade. Ingen av väktarna hade noterat något blod på Skandiamannens kläder, vilket styrkte båda i uppfattningen att han aldrig var fysiskt nära den skjutne. Var befann sig SE strax efter skotten?)
—– 12.08/ Vid sin första presskonferens 12.00 kompletterade Hans Holmér signalementet med en signifikant detalj som stämde på SE: Keps med uppvikta öronlappar.
(Om väktarna lyssnade på detta måste de ha förstått, hur osannolikt det än lät, att det var SE som eftersöktes. 23.19, kepsen med uppvikta öronlappar m.m. SE eller hans dikterare verkar varje fall ha lyssnat, p.g.a. 12.20 nedan.)
—– 12.20/ När förloppet och gärningsmannens signalement, bl.a. kepsen då 12.08, blev allmänt känt, genom HH:s presskonferens, ringde SE polisen 12 minuter senare och berättade en historia som varken väktarna, grannen, SVD, stugägaren eller personalmannen Roland B hade fått höra från Skandiamannen före 12.20.
SE rapporterade till polisen att han hade förväxlats med mördaren på grund av en språngmarsch efter de poliser som jagat mördaren. Han lämnade även en unik, delvis sann och uppseendeväckande uppgift: han hade sett en man i tjugoårsåldern vid ”Kulturhuset” 70 meter bort, lika med vittnet Lars J. Mannen var iklädd mörkblå jacka, precis som (den okontaktbare) Lisbeth Palme beskrivit mördaren för Skandiamannen.
(KOMMENTAR: SE såg inte Lars J vid ”Kulturhuset” från ”Dekorimahörnet” 70 meter ifrån, det gick inte att uppfatta ”man i tjugoårsåldern” därifrån. SE såg istället Lars J bakifrån från nedre halvan av trapporna. Antagligen från första trappavsatsen, trappsteg 32 av 89, när Lars var vänd ner mot Sveavägen.)
Mikael A
Du får gärna länka till alla de förhör där vittnena beskriver att Lisbeth skriker högljutt att det är Olof Palme runt 23.26-23.27.
Magnus D
https://sanningskommissionen.com/2019/03/thomas-petterssons-svar-kring-skandiamannen/
Mikael A
Det där är ju bara Thomas P:s tolkning av vad som skedde. Jag skriver igen: Du får gärna länka till förhör där vittnena beskriver att Lisbeth skriker högljutt att det är Olof Palme runt 23.26-23.27. Läser man Ulrika R:s vittnesmål så säger hon att Lisbeth sa att Palme blivit skjuten, inte skrek.
Leif J säger i första förhöret att Lisbeth säger det, inte skriker.
Lena B säger att hon hört Lisbeth sagt något men inte vad.
Karin J säger att Lisbeth sa det till polismännen, inte skrek.
Hans J däremot säger att Lisbeth skrek.
Gösta S beskriver också att Lisbeth skrek.
I övrigt finns inga uppgifter i de tidiga förhören att vittnena hört något från Lisbeth.
Alltså som allt annat i detta mordfall, vittnesuppgifterna spretar åt olika håll, så vill man få det till att SE är gärningsman så lyfter man naturligtvis det som motsäger hans historia och vips, han ljuger!
Du får gärna lägga upp en lista på personer som åker hem efter händelsen utan att veta att det var Olof. Ljuger de eller vad?
Jag kan börja:
Anders B
Stefan G
Bengt I
En annan sak är ju att SE säger att han frågat Lisbeth frågor och fått svar. Men då återkommer man till att Lisbeth var så chockad att hon bara ”vimsade runt”. Aha, SE ljuger! Han är mördaren!
Men Anna H säger i det längre förhöret 860402:
”Jag har för mig att hon säger något om vad som hände” (s.13).
”Hon säger något om att han var dum, en ruskig människa” (s.14)
”Jo, det sa hon, däråt sprang han och så stod hon och pekade mot gränden” (s.14)
”Hon var väldigt förtegen om vem hennes man var” (s.14)
Allt det här tyder ju på att Lisbeth faktiskt pratade en del, inte bara ”vimsade runt”.
Men om SE inte kunde pratat med Lisbeth för att hon var så chockad så borde ju inte Anna H kunna ha någon form av dialog med henne, speciellt som om AH utförde första hjälpen. Ljuger Anna H också då?
Magnus D
Trots att snart fyra månader har gått har inget trovärdigt nyckelvittne läckt att PU har pekat ut fel gärningsman.
Exempel på dem är Margareta S, Anneli K, Mårten Palme, Nicola F, Cecilia A, Anders B, Anna H, Anders D, Lars J och Yvonne N.
Övriga vittnen som du räknar upp och som är trovärdiga har heller inte motsatt sig,
Varför har inte väktaren HO och Inge M protesterat som gav SE alibi protesterat? Därför att alibit är falskt, även om jag tror att Inge själv tror att hans minnesbild från 14 mars är korrekt.
Mikael A
Jag förstår inte riktigt ditt svar.
Menar du att alla dessa egentligen vet om att det är Stig E som är mördaren och nu pustar de ut och känner äntligen? Då borde de ju någon gång ropat till när Stig E dök upp i media efter mordet och inte 34 år senare.
Och de, till skillnad för oss som har snöat ner oss (eller i alla fall jag), kanske inte är med på alla turer i detta mordfall utan har bara lämnat ett så bra vittnesmål som de kan. Och är man inte väldigt väl inläst så har man väl ingen aning om att ens vittnesmål kan vara ett alibi, eller hur? Att du skriver att alibit är falskt så antyder du ju också att någon ljuger för polisen.
Och så ser jag återigen att du inte vill svara på en direkt fråga utan glider runt och skriver något annat.
Då kan jag ställa samma frågor igen och se om jag får svar:
Eftersom flera som var på mordplatsen efter mordet inte vet vem den skjutne är när de lämnar platsen, ljuger de om det eftersom Lisbeth enligt dig skrek ut det 23.26-23.27 och alla inklusive Stig E måste hört det. Och eftersom Stig E inte hört det så ljuger han, och då borde det i så fall vara så att alla andra som inte hört det ljuger? Är det så?
Eftersom Stig E säger att han pratat med Lisbeth och det ska vara en lögn eftersom hon var chockad, ljuger Anna H också om att hon pratat med Lisbeth?
Och att de inte motsatt sig utpekandet av Stig E, vad bevisar det?
Jag ställer en direkt fråga igen:
Hur många av vittnena motsatte sig den fällande domen mot Christer P? Och då borde det ju vara så att eftersom ingen motsatte sig domen mot Christer P så borde det ju vara han som är mördaren enligt din argumentation.
Jag förstår inte din argumentering här, Mikael A.
Av de tio vittnen du nämner var det bara fyra eller möjligen fem som gjorde iakttagelser av gärningsmannen på brottsplatsen. Inget av dessa har påstått att det var Stig Engström de såg. Hur vet du om de har invändningar mot Krister Peterssons utpekande? Det pågår ju inte längre någon mordutredning, polisen är med andra ord inte intresserad av att fråga dem vad de tycker. Och dessa vittnen är inte skyldiga att uttala sig för massmedia om vad de tänker och tror.
Leif L som kategoriskt gått ut och sagt att det inte var Engström som sköt får för sin del finna sig i att åklagarmyndigheten och statsministern och alla andra som backar upp Peterssons utpekande indirekt klassar honom som icke trovärdig. Hur många människor känner sig helt bekväma i en sådan situation?
För övrigt finns ju alla vittnesmålen kvar från de personer du nämner. Och de innehåller mängder med uppgifter som pekar på att det inte alls var Engström som var gärningsmannen.
Det finns också vittnesuppgifter som pekar på att han inte heller befann sig vid Grand. Låt oss ta ett av de Grandvittnen du nämner, Mårten Palme. Det är lite märkligt att du tar upp honom, tycker jag. Han lutade i många år starkt åt att det var Pettersson han sett och backade också utan tvekan upp sin mors utpekande av Pettersson som mördaren. Först för ett par år sedan ändrade han sig och menade att det nog inte var Pettersson utan kanske Engström han sett, dock utan att lyckas redovisa några rationella orsaker till denna 180-graderssvängning.
Att Mårten tidigare varit så säker på att det var någon annan än Engström han sett vid Grand, dessutom en person som inte alls liknade Engström, måste väl tillmätas en viss betydelse? Det betyder givetvis inte att det behöver ha varit Pettersson han sett. De samlade omständigheterna pekar på att det antagligen inte var Pettersson – så långt kan vi nog vara överens.
Men det innebär att Mårten, mer än trettio år efter mordet och med många års dokumenterad uppslutning bakom teorin om Pettersson som mördare, knappast kan betraktas som ett nyckelvittne i en bevisning mot Engström.
Du, Mikael A, tar nu upp den speciella omständigheten att Mårten håller fast vid sin nya version även efter den 10 juni som någon sorts särskilt intressant bevis på att Engström skulle vara skyldig. Du menar, om jag förstår dig rätt, att eftersom Mårten under de senaste fyra månaderna inte svängt en gång till så är det nog rätt den här gången.
Sanningen är väl snarare den att inte en enda människa väntat sig en ny totalsväng från Mårten – bort från teorin teorin om Skandiamannen som mördare. I alla fall inte så fort efter den förra svängen.
Låt mig också ta upp din argumentering om Inge M. Du konstaterar helt korrekt att Inges utsagor ger Engström alibi om vi tror att det han säger överensstämmer med verkligheten. Stod gärningsmannen på plats i flera minuter kan han inte ha varit identisk med Engström. Nu säger du att Inge M inte protesterat därför att ”alibit är falskt” – alltså att Inge skulle ha tappat lusten att hävda sin version i medvetande om att den var falsk. Men i samma andetag skriver du att ”Inge själv tror att hans minnesbild från 14 mars [då han hörs] är korrekt”. Jamen, då kan du ju inte samtidigt säga att orsaken till att Inge inte protesterat är att han gett Engström ett falskt alibi.
Det ska dessutom betonas att Inge M faktiskt avfärdat hypotesen om Skandiamannen som mördare redan innan Krister Petersson lagt fram sitt nedläggningsbeslut.
Jag citerar ur den här artikeln i Expressen från maj 2018:
Expressen har varit i kontakt med flera av de vittnen som såg mordet.
En av dem som hade bäst uppsikt över mordplatsen var den dåvarande musikläraren Inge [M].
[M] har bara ställt upp på ett fåtal intervjuer sedan mordet 1986, och när Expressen når honom på onsdagseftermiddagen får han se bilder på Engström.
– Nej, jag har tittat på bilderna nu och det där verkar inte riktigt troligt. Den killen jag såg, och mitt minne av det, är att han var väldigt smidig.
– Jag tror inte en millimeter på det här, jag tror att det är galet.
Ja. Vi har alltså Inge M, Hans J, Leif L, Jan A och Lisbet Palme som så tydligt det bara går avfärdar att den man de såg utföra mordet och sedan springa därifrån var Engström.
Samtliga i de bästa tänkbara positioner.
Noterbart är att Krister Petersson inte gjorde den minsta hänvisning till dessa vittnens åsikter i frågan. Bortsett från Lisbeth Palme som avfärdades på grund av att hon ”sett fel”.
Det enda vittne vars uttalande fått visst utrymme är Lars J som sagt att ”det är möjligt”.
Återigen: Objektivitetsplikten.
Magnus D, Gunnar
Vi kan skippa Mårten Palme p.g.a. hans CP-utpekande som framförallt Lars J har bekräftat var helt fel. Det år också teoretiskt möjligt att tro att Inge M:s Dekorimaman fanns, exempelvis i form av SE eftersom han befann sig bara 70 meter ifrån ca 23.22,00. Då måste man bortse från Cecilia A.
Däremot att ta upp ett icke trovärdigt vittne som Leif L, det är..
MEN, en gång till då.
SE kan inte rundas som flera har konstaterat efter 34 år, senast Nya Palmegruppen. Nio vittnen från mordplatsen samt Lars J och Yvonne N bekräftar det.
Till det då vittnen som Margareta S, Anneli K och Nicola F och en hel del annat.
Tyngst av allt är dock SE:s egna bidrag med ”Kulturhuset” och att Palme låg framstupa och hopkrupen. Det bekräftar varför ingen rimlig alternativ lösning framkommit under 34 år.
Alla som hann se OP ligga framstupa har kunnat ge varandra alibi utom just SE. Bland de tidiga framstupavittnena är inte de som satt kvar i bilarna inledningsvis. Så de är inte så många, 8 – 10 kanske. Ingen kommer ihåg SE och han kunde bara trovärdigt ange Lisbeth Palme och Anders B på mordplatsen, de två mördaren kunde se före skotten.
https://arenan.yle.fi/audio/1-50557332
https://www.expressen.se/nyheter/palmevittnet-pekar-ut-engstrom-som-mordaren/
Vad finns det för skäl att utgå från att mördaren kunde se Anders B före skotten?
Gunnar
Paret Palme förflyttade sig som bekant långsamt från mötet med Nicola till Dekorima. Enligt förhöret med LP 25 mars tittade de i skyltfönster, ibland tillsammans, ibland var för sig. I samband med det såg antagligen SE Anders B vid bankomaten och uppfattade honom likna den 25 år äldre Tompa Jahn. När det gäller Anders berusningsgrad som SE beskrev första gången 11 mars kan ”riksfyllot” då ha figurerat innan i media. Svårt att se att AB var så märkbart påverkad så att SE kunde uppfatta det på avstånd.
Palmemordet – Vittnet Anneli såg Engström utanför Grand – Yle Radio 11 Juni 2020
Ett vittne som efter 34 år får se en bild på Stig E när han hängs ut i media som huvudmisstänkt för mordet och uppger sig vara säker på att det var Stig hon såg utanför bion.
Svagheterna i det utpekandet är uppenbara. Jämför med Lisbet som efter tre år får se en video med CP tillsammans med ett tiotal figuranter och pekar ut denne. Då var bilden på CP inte ute i media utan han omnämndes bara som 41-åringen.
Vittnet Annelie har inte behövt peka ut Stig i en grupp med figuranter utan har bara sett bilden på Stig samtidigt som hon fick veta att han var misstänkt som gärningsman. Hon har alltså bara haft en kandidat att välja mellan och fått förhandsinformationen om att han ansågs högintressant av utredarna.
Kunde Lisbet missta sig eller minnas fel efter tre år måste detsamma gälla Anneli efter 34 år
Inge M:s avfärdande av Stig E som GM ger således ytterligare oberoende styrka till argumentet att det inte var Stig E: Inge M åberopar inte det hårdkokta, kalla faktum att när han började iakttaga en och samma man som han aldrig tvekat senare sköt, då var Stig E inne i Skandiahuset (kanske även när skotten föll men det vet vi inte säkert). Krister Petersson, å sin sida, måste ju hävda att Inge M såg två män, den ene efter den andre med ett glapp emellan, och att han inte lyckades särskilja dem. Krister Petersson måste också hävda att den förste mannen lyckats försvinna innan något annat vittne iakttog honom och att han hade skäl att aldrig ge sig till känna.
Gunnar, när du säger att ”De samlade omständigheterna pekar på att det antagligen inte var Pettersson”, (som var Grandmannen), förmodar jag att du inte sätter alltför stor tilltro till Inga Å:s utpekande.
Av alla vittnesmål gjorda av personer som befann sig på Grand den aktuella kvällen, som jag har tagit del av, är Ingas det som i särklass sticker ut som det mest tvärsäkra.
Ett halvår efter att hon deltagit i en konfrontation ser hon en bild på CP i DN och reagerar direkt på att det var honom hon hade sett på Grand. Han hade ändrat sig markant i utseende på de tre åren som gått mellan mordkvällen och konfrontationen.
Man förstår att hon helst hade sluppit fler förhör, men känner ändå att hon måste kontakta polisen, trots att alltså Pettersson redan är dömd i tingsrätten.
Hon är HELT säker.
Inga Å är ju också en person som många känner igen genom sin medverkan i tv-serien ”Hem till byn”, vilket gör, kan jag tänka mig, att hon är särskilt försiktig med att säga något som hon inte kan stå för.
Vad är det, menar du, som ändå gör att utpekandet av Pettersson på Grand troligtvis är felaktigt?
Det verkar för övrigt vara väldigt få här på bloggen som fäster någon vikt vid Ingas vittnesmål.
När jag skickade länken för ett tag sedan tror jag det bara var Carita som kommenterade.
Här kommer länken igen om någon missade det senast.
https://drive.google.com/file/d/1IlEmx5hEPBPy0iWhHkRg9dyS0PAf-_1J/view
Anders
Vi får inte glömma att brottsoffret var ”helt säker” inför ed i TR/HR att CP var den hon såg….
Spekulativt kan Lisbeth ha sett CP före eller efter bion och haft ansiktet i minnet…
Lisbet vittnade inte under ed utan hördes bara upplysningsvis som målsägande
Med ”de samlade omständigheterna” menar jag just vad jag skriver. Självklart kan det finnas enskilda uppgifter som tycks ge stöd för att Christer Pettersson var vid bion.
I Inga Å:s fall handlade det alltså om en observation hon gjort i februari 1986 om en man som befann sig inne i foajén omkring klockan 21 och som stod i biljettkön inför den sena föreställningen. Mannen hade en stickad mössa med text, bar på en plastkasse, hade tre dagars skäggstubb men såg ändå fräsch ut. Han hade en ljusfärgad täckjacka och eventuellt jeans.
Dessa uppgifter lämnade hon i januari 1989. Det är en väldigt detaljerad och målande beskrivning för att vara så lång tid efter mordet. Men det är fullt möjligt att Inga Å sammanfattat sina upplevelser för sig själv och kanske för andra redan när hon först fått höra att Palme blivit skjuten. Vi kan alltså inte avfärda uppgifterna utan vidare.
Helt klart leder beskrivningen av mannen som hon sett tankarna till Christer Pettersson, till exempel hennes kommentar om att han inte tycktes passa in i miljön. Allt stämmer dock inte, till exempel är det inte känt att Pettersson brukade gå omkring i en mössa med text, eller i mössa över huvud taget.
Inga Å reagerade alltså inte över Pettersson när hon såg honom i en konfrontationsgrupp i februari 1989, men sedan han fällts i Stockholms tingsrätt sommaren 1989 fick hon se ett foto av hur han sett ut vid tiden för mordet. Då reagerade hon över vad hon uppfattade som hans likhet med mannen på bion.
Det hon särskilt tog fasta på var att Pettersson varit smal på fotot, precis som mannen på bion medan den Pettersson som stod i konfrontationsraden hade varit lite småtjock.
Och plötsligt är hon vad hon kallar ”bombsäker”.
Vad ska vi då dra för slutsatser av Inga Å:s vittnesmål?
Jag skulle vilja säga att hennes subjektiva säkerhet måste bedömas med stor försiktighet. Erfarenheten säger att mycket tvärsäkra vittnen inte behöver ha mer rätt än de som uppvisar tveksamhet.
I stället är det viktigt att ta in mer objektiva bedömningsgrunder. En sådan är tiden. Hon hade sett en man i biofoajén mer än tre år innan hon sett fotot på den smale Pettersson. När hon gjorde sin observation inne på bion hade hon inte en aning om att Palme skulle bli skjuten senare samma kväll. Det fanns ingen uppenbar anledning för henne att till varje pris försöka memorera mannen med plastkassen.
Däremot: om hon tog intryck av rapporteringen om att Pettersson pekats ut av Lisbeth Palme och av vittnen från Grand och att han till sist också dömts för mordet är det givet att hon måste ha frågat sig hur det kom sig att hon inte kunde peka ut honom. En förklaring kom hon på själv så fort hon sett det gamla fotot: Pettersson hade varit smalare 1986 än 1989.
Det fanns förvisso fler vittnen än Inga som observerat en mystisk man vid Grandbiografen klockan 21. Men ingen av de andra observationerna pekar med någon tydlighet på Christer Pettersson. En kvinnlig konstnär som särskilt arbetade med porträtt, Birgitta W, gjorde till exempel en samling skisser av den mystiske man hon sett. I ärlighetens namn kan man inte påstå att teckningarna alls liknade Pettersson. Här är ett exempel: https://gunnarwall.files.wordpress.com/2018/10/tingsrc3a4tten-wennerling-redigerad-9.png
Med andra ord: det kan mycket väl ha funnits en spanande Grandman – eller för all del flera – inne på eller utanför bion klockan 21. Men det finns egentligen inte så mycket som tyder på att Pettersson var där. Och det är också tveksamt om den man som Inga Å såg var identisk med den som andra, till exempel Birgitta W, hade reagerat för.
Om jag förstår dig rätt så menar du att Inga Å på något sätt försökte hitta en anledning till att hon inte kände igen Christer Pettersson på videokonfrontationen och när hon får syn på bilderna i DN kopplar ihop det med att han var mycket smalare på ena fotot, liksom mannen hon såg på Grand.
Alltså en efterhandskonstruktion.
Jag tycker istället att det ger intryck av den där spontana chocken man kan få när man ser någon man känner igen dyka upp helt oväntat.
Precis som du säger så kunde hon inte veta att Palme skulle bli skjuten senare på kvällen, men det var just att mannen inte passade in där, som gjorde att hon la märke till honom och memorerade hans utseende.
Återigen, Inga Å ger intrycket av att vara en väldigt försiktig person och att hon ändå gör ett sånt tvärsäkert utpekande borde väl rimligtvis tillmätas ett stort värde. Därmed inte sagt att hon måste ha rätt.
Det vore väl heller ingen sensation om Christer Pettersson, med eller utan huvudbonad, hade befunnit sig på Grand. Sveavägen en fredag kväll var väl något av en hemmaplan för honom.
Den här observationen behöver givetvis inte ha någonting med mordet att göra. Då känns väl mannen som konfronterade Palme utanför Grand minst lika intressant.
Själv tror jag inte alls på Christer Pettersson som mördare.
Intressant i alla fall att höra din och andras åsikter.
Jag tänker så här: Inga Å hördes för första gången i januari 1989, nästan tre år efter Palmemordet. Då lämnar hon en utförlig berättelse om sina iakttagelser under biobesöket. När hon var på bion visste hon förstås inget om vad som skulle hända efteråt – ändå kommer hon ihåg anmärkningsvärt mycket.
Den uppgift som sticker ut i förhöret är den om mannen med plastpåsen, en biobesökare som enligt Inga avviker från den övriga publiken. Vi kan också konstatera att han för tankarna till Christer Pettersson.
Om vi utgår från Ingas egen berättelse visste hon inte att Olof och Lisbeth fanns på bion förrän efter det att mannen med plastpåsen försvunnit ur sikte. Det finns heller inget som pekar på att hon på något sätt kopplat ihop denne man med statsministerparet sedan hon väl observerat att makarna Palme befann sig på Grand. Det är därför inte lätt att veta hur väl hon efter biobesöket egentligen kan ha kommit ihåg hans utseende.
Att Palme blev mördad fick hon veta först morgonen efter. Det är rimligt att tänka sig att hon då rekapitulerade vad hon själv sett på bion. Kanske hon också skrev ner sina minnesbilder eller gick igenom dem muntligt med någon annan person. Sådant skulle ju kunna ha bidragit till att hon någorlunda korrekt kunde återberätta inslag i vad som hänt när hon skulle prata om saken tre år senare. Men det vet vi inte. Vad vi har är förhöret med henne från januari 1989 som bara finns i sammanfattad form, inte som en utskrift av en inspelad intervju. I förhöret finns inga uppgifter om hur det kom sig att hon kunde återge så många detaljer så väl.
Inte heller kan vi veta i vilken utsträckning förhörsledarna styrde henne. Det inslag i hennes berättelse som måste ha framstått som mest intressant för dem är väl just observationen av mannen som inte passade in, en man som till sin allmänna framtoning påminde om Pettersson. Men vi vet inte om Inga själv tyckte att just den iakttagelsen var viktigast, eller om det var så att förhörsledarna fokuserade på den och ställde en rad frågor som kanske fick henne att omedvetet fylla i lite flera detaljer än hon egentligen hade täckning för. (Typ: ”Vad hade han för jacka?”, vilket i så fall var ett sätt att redan i frågan ange att han hade en jacka och inte en rock.)
Förhöret som det kom att utveckla sig var säkert intressant för utredarna och det är inte förvånande att Inga en månad senare kallades för att titta på konfrontationsgruppen. Men som vi kan konstatera stannade hon då inte upp just för Pettersson.
Däremot: när hon efter den fällande domen i tingsrätten fick se en bild i Dagens Nyheter reagerade hon kraftigt och kontaktade polisen.
Frågan är bara: varför reagerade hon? Bilden i DN är inte av bästa kvalitet, det är ett kornigt svartvitt spaningsfoto på Pettersson, ett snapshot som inte återger hans ansikte särskilt detaljerat. Och eftersom det bara är en stillbild förmedlar den varken hans minspel eller rörelsemönster. Inte desto mindre, vi ser att det är en smal man som till sin kroppsform är rätt olik den småtjocke Pettersson som syntes i konfrontationsraden. Det ser till och med ut som om han på spaningsfotot har en plastpåse slängd över axeln. Det vore konstigt om inte detta förde Ingas tankar till den observation hon gjort på bion. Hon vet nu att en domstol ansett att Pettersson är skyldig, hon vet att ett antal vittnen med större eller mindre säkerhet placerat honom vid eller inne på Grandbiografen. Och hon vet att Lisbeth Palme gjort ett tvärsäkert utpekande.
Allt detta finns som bakgrund när hon ser spaningsfotot. Är det konstigt om hon själv då slås av tanken att det är Pettersson hon sett? Nej, det tycker jag inte. Behöver det innebära att hon verkligen minns att det var figuren på det svartvita korniga fotot hon observerat på bion mer än tre år tidigare? Även här måste svaret vara nej – någon sådan säkerhet finns det inte om den saken.
Lisbeth Palme gjorde ett kategoriskt och känslostarkt utpekande av Pettersson under rättegången. Trodde hon att hon sett Pettersson vid Dekorima? Jag har i olika sammanhang framfört att Lisbeth med stor sannolikhet hade gjort ett antal iakttagelser i samband med mordet som inte finns offentligt redovisade. Men jag föreställer mig samtidigt att hon verkligen trodde att Pettersson varit på mordplatsen och att det var honom hon sett när hon tittade upp från sin skjutne make. Var det verkligen Pettersson hon sett? Nej, det tror jag inte. Men även en kvalificerad psykolog som Lisbeth Palme kan ha fel när det gäller egna vittnesiakttagelser. Och detsamma gäller en kompetent skådespelerska som Inga Å. Särskilt – jag understryker det – när de ska göra ett utpekande flera år efter en händelse.
Samtidigt medger jag gärna att Inga Å:s vittnesuppgifter är intressanta. Den man hon beskriver i förhöret i januari 1989 passar avgjort bättre in på Christer Pettersson än vad till exempel Mårten Palmes vittnesmål om mannen vid skyltfönstret gör. Och samma sak kan sägas om man jämför Ingas berättelse med dem som lämnats av andra vittnen med anknytning till Grandavsnittet: Birgitta W, Lars-Erik E och Ljubisa N – deras beskrivningar av en mystisk person passar ganska dåligt in på Pettersson.
Kan vi tänka oss att Pettersson verkligen var inne på Grand vid 21-tiden? Ja, det är inte omöjligt. Han hade åkt in till stan för att tigga amfetamin av sin bekant Sigge som bodde på Tegnérgatan. Pettersson kan ha begett sig till Sigges bostad, konstaterat att denne inte var hemma och sedan strukit omkring i grannskapet ett tag i väntan på Sigges hemkomst. Visst kan han ha slunkit in på Grand en stund, till exempel för att värma sig.
Själv hävdade Pettersson att han aldrig var norr om Kungsgatan under mordkvällen. Men det kan ha varit något han drog till med på ren reflex, eftersom han inte ville bjuda polisen på något som skulle knyta honom närmare mordet. Kanske kom han i efterhand inte ihåg riktigt hur han hade rört sig under sitt besök i centrala Stockholm. Eller också ljög han. Eller också hade han faktiskt inte varit inne på bion, kanske inte ens norr om Kungsgatan, och visste om det. Vi vet inte.
I vilket fall: även om Pettersson var inne på bion kring klockan 21 leder det inte till slutsatsen att han var Palmes mördare. Och Ingas utpekande måste ses mot bakgrund av omständigheterna ovan – det är direkt tveksamt om det verkligen var Pettersson hon såg.
Tydligen drog Palmeåklagarna samma slutsats. Trots att hon direkt efter tingsrättsdomen kontaktade utredarna med sitt utpekande av Pettersson som mannen med plastkassen blev hon faktiskt inte kallad att vittna i hovrätten.
Tack Jonas för påpekandet och helt riktigt – Lisbeth vittnade inte under ed. Hade tänkt lägga till grandvittnet ”Flygledaren” som ju ”ganska” säkert pekade ut CP – får skylla på tanken med ed där.
Gunnar – den teckningen har nog tolkats på lika många sätt som vittnesmålen, inte minst att den stirrande blicken kopplas till ett drogmissbruk och sedan att den efterföljande fantombilden liknade CP. CP (och fantombilden) har med största sannolikhet ingenting med saken att göra men kopplingen till området (närheten till Oxen, Cigges lägenhet och CP:s uttalade ärende att skaffa amfetamin) är en omständighet bland andra. Det är inte alltför långsökt att tänka sig hans närvaro på Sveavägen före bion. Men jag delar det du skriver om att inget av vittnesmålen (före CP blev känd) ger något som stämmer in.
Inge M tror jag personligen att det är Anders B han har iakttagit. Anders B kan aldrig ha varit så långt norrut att han har passerat den norra reklampelaren och sen promenerat tillbaka på trottoarens ytterkant utan att någon gång ha iakttagit makarna Palme förrän vid Dekorima. Han säger själv att han inte kan ha varit så långt norrut. Han har alltså befunnit sig en bit söder om den södra reklampelaren fullt synlig för Inge M, när makarna Palme blir påskjutna och Anders B flyr in i Dekorimas port. Han bär en också en ”Gökboet” mössa, som Inge M påtalar.
Ja när man säger att man håller på och lägger pussel och ska försöka och få bort bitar som inte hör till pusslet, så ska man ju i alla fall inte ta bort bitar som man vet hör till pusslet. Så att dom är väl inte så duktiga på och lägga pussel kanske på bloggen i så fall.
Det där förstår jag inte alls. Även om vi antar att Anders B aldrig befunnit sig norr om den norra reklampelaren betyder ju inte det att han skulle ha varit söder om den södra reklampelaren när han väntade på sina vänner som gjorde uttag i bankomaten. Bankomaten låg mellan de två reklampelarna, om än närmare den södra. Den här bilden visar Sveavägen med båda reklampelarna. Bankomaten är mitt för den tredje bilen från höger.
Även om vi skulle leka med tanken att Anders skulle ha traskat fram och tillbaka och som hastigast kommit söder om den södra reklampelaren så har ju det ingen likhet med Inges beskrivning av mannen som iskallt står och väntar i själva Dekorimahörnan.
Anders B väntade ute på gatan, dels på sina tre vänner inne vid bankomaten, dels på de kompisar som sackade efter från Kungsgatan.
OK, Anders B uppges inte vara helt nykter, men låt oss ändå anta att han uppförde sig som en man med nykter logik.
Var skulle då Anders B placera sig om han agerat logiskt? Han lunkade kanske lite fram och tillbaka för att hålla sig varm. Inte särdeles snabbt, han var ju inte på väg någonstans, bara lunkade runt för att hålla blodcirkulationen igång i det kalla vädret.
Han skulle hålla sig norr om bankomaten, eftersom kompisarna vid bankomaten skulle fortsätta norrut. Om han var söder om bankomaten skulle han kunna missa dem.
Han skulle hålla sig nära vägkanten, eftersom de tre andra kompisarna skulle kunna tänkas gå på Sveavägens västra sida.
Allt detta är logiskt.
Sedan har vi vittnet NF som sett en man i samma jacka som AB röra sig precis som jag beskrivit vara logiskt för AB.
Varför då anta att AB placerat sig på en plats som är ologisk och som NF inte observerat? Ja, det blir väl den ökända KP-logiken: Eftersom det var SE som sköt så måste han placerat sig här och där (fast vittnesuppgifter saknas om de positionerna). Och då gäller naturligtvis detsamma för AB.
Om man får bortse från alla vittnesobservationer kan väl vilken idiot som helst ”bevisa” att det var SE som sköt OP. Eller för den delen att ”bevisa” att det var KP själv som sköt OP. Med KP’s egen metodik blir det inte särskilt svårt. Det är bara att fritt fabulera och bortse från vittnesobservationerna.
”Hon säger något om att han var dum, en ruskig människa” (s.14)
Om detta var, ungefärligen, vad LP sa i den momentana situationen så tyder det, i väldigt hög grad, på en sak:
1) Det var ingen hon kände/till (varför annars inte säga det direkt, att hon kände igen honom?).
Något av en truism förvisso, men även en ‘akademisk’ avgränsning av vem GM inte var.
Men ”dum” i en icke infantil eller truistisk betydelse skulle väl tyda på föregående verbal kontakt?
Den möjligheten finns ju faktiskt. Självklart var GM ”dum” (som sköt OP). Sedan är frågan om syftningen var ”dum” som i (i den då något ‘infantila’ benämningen) synonymen ”ond/elak/etc.”, eller i den andra (mer ‘vuxna’) denotationen ”korkad/ointelligent”. I den senare kontexten så skulle det då tyda på att LP också måste ha haft någon sorts ‘kontakt’ med GM för att, i så fall, kunna avgöra och fälla ett sådant kategoriskt uttalande. Men, det som här då snarare talar för den första kontexten (den mer ‘naiva’, något ‘barnsliga’) är väl kanske tidsaspekten. OM det nu var så att paret Palme, eller endast OP. på något sätt, utväxlade några ord med GM så lär det ha gått väldigt snabbt (och här ryms ett vitt fält av spekulationsteorier angående vad som då eventuellt kan ha sagts), eftersom det hela måste ha gått väldigt snabbt. Inge M säger ju inget om att de 3 stod och pratade, utan att mördaren kom upp bakifrån, och att det var ”ren slakt”. AB – som gick bara några få meter bakom – nämner ju heller inte att de ‘stod och pratade’, snarare att de ”gick och hade det trevligt tillsammans” under några meter. I det kontextuella tidsspannet kan GM och OP/paret Palme ha växlat några snabba ord (en snabb förfrågan; en förolämpning – från endera sidan; var det ifrån GM så kan det förstärkt LP:s uppfattning om att GM var ”dum”; ett ‘hejande på statsministern’, etc). varpå sedan paret åter vände sig bort ifrån GM, so i sin tur ‘hakade på’ paret, och ‘fixerad OP’ med ena handen och med andra drog upp revolvern och sköt.
Det kan ligga mycket i semantik (i det här fallet i ordvalet ifrån LP) också…
Mikael A
För att koka ner vad du säger så menar du alltså att alla de vittnen (framförallt AB, IM) nere på mordplatsen som bevisligen observerar gärningsmannen i skottögonblicket har sett fel när de säger stickad mössa och de 2 vittnen som INTE ser gärningsmannen skjuta Olof Palme är de vittnesmål man ska utgå ifrån, trots att 1 av dessa vittnen i tidigt förhör uppger ett vittnesmål om mörk täckjacka och något ”kepsliknande” och det andra vittnet 1989 pekar ut CP som liknande den hon sett…det är minst sagt obegripligt. Det enda sätt detta blir begripligt är om man redan har bestämt sig för att det måste vara SE som är den skyldige. Vilket i sin tur enligt min mening ännu tydligare indikerar att det finns en helt annan version som till varje pris måste döljas. Det var tydligt när det gällde utpekandet av CP som gärningsman och det blev ännu tydligare med SE.
Simon A
Mordplatsvittnenas vittnesmål varierar trots att de har sett EN och SAMMA person skjuta. Keps eller mössa, rock eller jacka o.s.v. Det verkar dock som om vittnespsykologer och minnesexperter inte finner det märkligt.
Trots att snart fyra månader har gått har inget trovärdigt nyckelvittne läckt att PU har pekat ut fel gärningsman.
Exempel på dem är Margareta S, Anneli K, Mårten Palme, Nicola F, Cecilia A, Anders B, Anna H, Anders D, Lars J och Yvonne N.
Varför har inte väktaren HO och Inge M som gav SE alibi heller protesterat? Därför att de också är iblandad i komplotten? Nej, därför att alibit är falskt, även om jag tror att Inge själv tror att hans minnesbild från 14 mars är korrekt.
Problemet är att om vittnet YN sett att den springande mannen hade en kanin i handen så skulle man likväl påstått att SE var den som sprang. Han drog ju fram en kanin ur kepsen.
Även om det naturligtvis är möjligt, kanske till och med troligt beroende på hur man värderar vittnesmålen, att den man som LJ och YN sett är GM så finns det ingenting som pekar på att detta skulle vara SE. Det enda lilla halmstrået är att LJ säger ”kepsliknande” och att YN ser någon form av väska. Riksrevisionens rapport kom fram till att denna väska kan vara förvaringsplats för en W/T. I övrigt motsäger snarare YN:s beskrivning av mannen att det rör sig om SE. Finns inga likheter med SE i hennes vittnesmål och dessutom pekar hon som sagt ut CP som liknande den hon mötte.
Att vittnesmål varierar är självklart men ett genomsnitt av vittnesmålen talar ju ändå tydligt för att GM inte hade keps, väska eller såg ut som SE, varken i kroppsform eller löpstil. GM är än så länge inte identifierad och det är därför denna tankevurpa uppstår likt ett parti Cluedo att det måste röra sig om någon vi i dagsläget kan placera på mordplatsen. När vi en dag förhoppningsvis får veta vem GM är så faller också bitarna på plats.
Fast inget vittne som ser skottögonblicket eller då GM avlägsnar sig från korsningen uppger att GM bär keps. Det är idel mössa eller ev barhuvud och då med mörkt hår. Förutom ADs herrhatt som sticker ut lite.
Sedan uppger LJ ”något han tyckte såg ut som en keps” vilket får anses klart svagare än IMs ”stickad mössa…upprullad kant, men en bred kant” respektive och ABs ”Mörk eller mörkblå stickad mössa som var ihoprullad ett par ggr” – med tillhörande teckning.
Så av de 10+ vittnen som såg delar av händelsen har ingen uppfattat att GM bar en keps.
Och de uppgav dessa åldersuppskattningar av GM:
40, 35-45, 30-40, 35-40, 30-40, 40, 40, 35-45, 25-30.
Att utifrån detta landa i att SE passar in på signalementet av GM är för mig ofattbart. Då får man plocka körsbär så fingrarna värker.
Andreas C skriver ”I likhet med detta fall (Malexander) har vi många frågetecken eftersom vi inte kan få Skandiamannens egen version, tyvärr.”
Faktum är att vi har Skandiamannens egen version av hur han kom ut från Skandia och fram till mordplatsen en kort stund efter att han hörde skotten. Att vi ändå har en massa frågetecken beror på att vi inte vet om Stigs version är sanningsenlig och om den är sann så är Stig bara ett vittne och inte gärningsmannen och Stig har inte kunnat identifiera gärningsmannen eller gärningsmännen.
Stig har inte heller gjort några observationer av händelseförloppet minuterna före mordet. Han såg exempelvis inte om gärningsmannen och makarna Palme hade någon kontakt med varandra före skotten eller om någon skuggade makarna Palme fram till Dekorima eller om makarna Palme och gärningsmannen rentav promenerade i sällskap de sista meterna dit.
Tyvärr finns det inga vittnesuppgifter utifrån vilka vi med säkerhet och precision kan slå fast hur mordet gick till. Problemet med mordfall är att det ofta finns viktiga pusselbitar som bara offer och gärningsman kan känna till. Offret kan inte tillfrågas och gärningsmannen måste först identifieras och gripas men även om så sker så händer det att gärningsmannen ljuger eller vägrar svara på frågor om hur mordet gick till.
I ett fall som Malexander med flera gärningsmän är det tyvärr vanligt att de misstänkta skyller på varandra och ingen vill berätta vem som avlossade de dödande skotten eller utförde det dödande våldet. Ett annat känt fall där de misstänkta skyllt på varandra är det så kallade Lindome fallet.
Finns också fall där händelseförloppet inte går att fastslå på grund av att gärningsmannen konsekvent förnekar gärningen genom hela processen och även efter att dom avkunnats och vunnit laga kraft. Ett sådant fall är mordet på Lisa Holm där den för mordet dömde gästarbetaren från Litauen än idag envist hävdar sin oskuld och att säger sig aldrig ha träffat Lisa Holm och än mindre bragt henne om livet
Att du påpekar svårigheterna att utreda spaningsmord och slå fast ett händelseförlopp är inget som gör Stig mer trolig som gärningsman. Tvärtom påpekar du själv hur svårt det är att lägga pusslet med tanke på att offret själv kan inte tillfrågas och vittnen och misstänkta kan antingen ljuga eller minnas fel eller missta sig. En misstänkt kan också välja att vägra svara på några frågor över huvud taget.
Hej Gunnar!
Jag är säkert inne i fel tråd och skriver men kring det ämne jag vill fråga om hittar jag ingen. Hursom;
Min personliga uppfattning är att den teori med som jag tycker verkar mest intressant är Kegö/Barrling-uppgifterna. Jag tillhör också en av de (fåtal?) som inte kan släppa tanken på att Holmèr kan inte varit ”helt tappad bakom lagårdsvagnen” så att säga, han hade varit Säpo chef, han hade politiska kontakter etc – antigen var han ju där som en ”städare åt sossarna” som fick hybris eller så ville han verkligen klara upp mordet, varför skulle han annars ägna i princip hela dygnets vakna timmar till detta? Han hade ju redan toppjobb inom Polisen och goda politiska kontakter om han ville byta så han kunde säkert försett sig med ett lugnare liv med god ekonomi om han så ville.
Jag är född på 80-talet så minns inte all rapportering kring Holmèr och utredning utan har ju fått läsa in mycket genom åren men den allmänna bilden som ges, som även understöddes av KP är ju att utredningen var ett skämt i princip, och så verkar ju onekligen varit fallet, i synnerhet den tekniska och på brottsplatsen.
Men jag stannar vid Holmèr som person, han kan ju inte varit så korkad? Hade han någon information från sina tidigare Säpo-källor? Skakande av Sverige i sina grundvalar, vad syftade han på etc, jag kan inte släppa tanken att han faktiskt visste något, som han av olika anledningar inte ville eller kunde berätta – han måste ju varit en någorlunda intelligent man i grunden, annars når man ju inte det och om de här ”psykopatiska dragen” som beskrivits, eller åtminstone narcissistiska med tanke på hans hybris så är ju det sista en person med en sån diagnos vill göra är att göra bort sig, så han måste ju haft något mer än bara ”Bröllops-samtalet” för att sätta allt på spel på det sättet. Han var ju dessutom intresserad av 33-åringen till en början och bråkade med åklagren kring denne så det går ju inte heller helt enkelt säga att han tidigt hade en agenda om den ensamma galningen eller konspirationen, han försökte ju faktiskt med båda varianterna. Att 33-åringen anhölls i det läget känns ju helt rimligt, (så även åklagrens beslut att inte häkta honom), så där agerar han ju förnuftigt så att säga. Har han då tappat allt ett halvår senare och går all in på PKK utan att ha egentligen ha något av substans? Till och med en korkad Holmèr på hybris borde ju åtminstone kunna göra en rimlig bevisvärdering i det läget.
Då till ryktet om att Holmèr ska ha fått PKK uppgifterna av Säpo (Alf Karlsson) och en spekulationen jag sett ibland är ju att Säpo planterade ett villospår, sådant förekommer ju definitivt i underrättelse kretsar.
Men om vi fortsätter spekulera; låt säga att Säpo verkligen hade något dom trodde på som dom förde vidare, kan det då kanske vara den sk. ”Källa Erik”? Ett spår / spekulation som menar att Säpo avlyssnade en rysk diplomat/KGB agent som då ska vara kopplat till mellanöstern, i synnerhet Iran/Irak, PKK eller Palestina och att Sovjetunionen skulle vara anstiftare men att det utfördes av någon eller några personer med bakgrund i mer eller mindre terrorist-klassade grupper från den regionen, och med utbildning av Sovjet/KGB/GRU.
Om man tänker sig att det är ett sådant tips Holmèr fått så är det ju inte helt orimligt att förstå varför han började söka i just sådana grupper och bland sådana personer.
Tillbaka till Kegö/Barrling som då i media har hävdat att dom har uppgifter från tiden då dom ledde Säpos egna undersökningar av mordet som aldrig tidigare redovisats. I dessa uppgifter ska enligt dom själva då finnas telefonavlyssning av Sovjetiska diplomater, att Sovjet åtminstone kände till mordet i förväg men möjligen inte var inblandade, låter ju även detta som det kan komma från ”Källa Erik”. Vidare hävdar dom att dom har ettnamn på en utpekad person som då ska ha en bakgrund i just grupper som från mellanöstern och vid tiden ska ha handlat med narkotika i Stockholm.
Kegö/Barrling har då både i media och till Palmegruppen velat få sin sekretess hävd så att de kan få prata och redovisa sina uppgifter, något Kerstin Skarp vid tiden naturligt inte var så sugen på och om KP har försökt vet jag inte, men enligt media uppgifter från när Kegö/Barrling gick ut i media som måste en begäran om hävd sekretess komma från förundersökningsledaren av utredningen.
Det jag tycker kittlar med dessa uppgifter är ju att det faktiskt är två utredare som aktivt jobbade med utredningen inom Säpo och hade möjligen tillgång till helt andra uppgifter, det är inte ett vittne som någon gång på 80-talet ”hade en kompis som hatade Palme och la ett vapen på min kompis vind i Spånga” utan det är ju faktiskt en utredning från den svenska säkerhetspolisen, detta väger i mina ögon ganska tungt.
– Sen när nu mycket dokument har släppts från utredningen och man kan läsa en del Säpo-rapporter, tänker främst på den som gäller övervakningen av Palme som förvisso inte är gjord av Kegö/Barrling men man ser ju tydligt att det inte är några klåpare utan ett väldigt gediget polisarbete som ligger bakom detta. Detta tycker jag skänker mer trovärdighet till Kegö/Barrling uppgifterna.
Jag är verkligen inte jurist och dåligt insatt i sekretess-lagar och ordergivning inom dessa miljöer och även om åklagren har lagt ner utredningen så förstår jag men om man nu ändå vill pröva den här sekretessen och få ut dessa uppgifter och det inte finns någon förundersökningsledare att begära hos, hur skall man gå tillväga?
Enligt min mening måste ju dessa uppgifter komma fram och i min värld är det ganska sensationellt att två Säpo-utredare hävdar att dom har ett namn. Och när nu rättsapparaten har slagit fast att det måste vara Skandiamannen i brist på annat så kan det väl inte skada rikets säkerhet om vi andra intresserade kan få läsa en anonymiserad version av denna utredning / rapport ?
Tack för din utförliga kommentar som belyser många intressanta frågor.
Det du tar upp anknyter också till vad jag skriver om i min bok Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Den boken är slutsåld sedan länge men kommer i en ny upplaga med ett nyskrivet förord den 22 oktober.
En sak som jag tar upp utförligt i Mörkläggning är Holmérs förhållande till spaningsuppslaget om 33-åringen. Jag tror jag lyckas visa att det för Holmérs del aldrig var en allvarligt menad satsning utan att han från början hade planerat att satsa på PKK-spåret.
Problemet för honom var att han skulle ha riskerat sin position som spaningsledare om han tidigt styrt in utredningen på PKK. Att han över huvud taget blivit spaningsledare var kontroversiellt av en rad orsaker. Och PKK-spåret hade varit mycket mer naturligt att utreda från Rikspolisstyrelsen där både Säpo och rikskriminalen fanns.
Å andra sidan behövde Holmér mycket snabbt visa att något hände, att han var kapabel att få saker gjorda – inte minst inför Palmes begravning då världens blickar riktades mot läget i mordutredningen. Anhållandet av 33-åringen kom i precis rätt tid. Men sedan Holmér konsoliderat sin position släppte han det spåret och satsade på sin ursprungliga plan.
Kegös och Barrlings insatser i Palmeutredningen finns också mycket utförligt beskrivna i Mörkläggning. Och jag skriver även om buggningen av den sovjetiske diplomaten. Jag hoppas att vi kan få en givande debatt på den här bloggen om vad jag skriver i boken, inte minst kring dessa teman.
Men jag håller verkligen med dig, ju mer offentlighet omkring de teser Kegö och Barrling har, desto bättre.
Tack för svar Gunnar!
Jag har faktiskt läst Mörkläggning och dina andra böcker i ämnet, även om det var några år sen nu men jag uppskattade den väldigt mycket och jag tycker du är väldigt duktigt på att vara pedagogisk och logisk i beskrivningen av de många konstiga turerna i detta ämne, hoppas att du fortsätter skriva i ämnet och att fler böcker är att vänta. Tyckte även mycket om Huvudet på en påle men där tyckte jag att första delen var mest intressant, men det kanske beror på att i Lisbeth-delen hade man mer bakgrundskunskap så den blev mindre spännande därigenom, kupperna i Mellanamerika hade jag mindre koll på och det är en intressant koppling du gör kring nutidshistoria och det som alltid retat mig, att vi svenskar tror att vi är snällare än alla andra och att sådana saker aldrig kan hända här…trots att det just gjort det, märkligt.
Jag tror nog som du att Holmér tidigt var inställd på PKK, jag tycker din teori om att han inte ville ”förlora” PKK spåret till Rikskrim/Säpo är en rätt intressant iakttagelse. Jag tycker också den rimmar rätt bra med Holmèr som person och den prestige som var viktig för honom.
– Men vad betyder då det i förlängningen? Han måste ju då rimligtvis ha trott på det spåret, annars hade han väl inte haft något emot att Säpo gjorde bort sig så att säga eller inte kom någon vart.
I och med att jag menar att Holmèr nog var en rätt intelligent man, om än med sina sidor så har jag svårt att köpa att han gick så hårt på PKK utan att ha mer substans, mer tyngd. Ebbe Carlsson-affären retar mig också, varför fortsatte dessa män att jobba med PKK om dom hade så lite att gå på?
Jag är medveten om att Holm*er inte ses på med speciellt vackra ögon på såna här forum tex, eller av Krister Peterson eller Leif GW, det har blivit ett konsensus att han inte var utredare och skulle spela hjälte och därför förstörde hela utredningen. Det är nog sant också till en stor del, men det kan inte vara hela sanningen i min värld, karln var ju intelligent och vass i många avseende.
Lite samma med Ebbe Carlsson, historiens avtryck av honom är ju att han var en lite flamboyant bokförläggare som hängde med politiker, att han är något av en fars. Och det stämmer säkert också till en viss del men Ebbe Carlsson var ju en ytterst slipad politruk som kunde spelet och kunde få saker gjort. Han hade ju inte fått komma in i värmen utan anledning.
Och det är någonstans här det skär sig för mig, hur kan dessa i övrigt väldigt vassa och sluga människor bara få för sig att ”det måste vara kurder” utan egentligen något som tyder på det, dom måste fått det någonstans i från.
Om jag utgår från att Holmèr är en ganska intelligent och erfaren person, ingen mordutredare men dock en person som har en viss förmåga att tänka logiskt och rationellt så kommer jag bara fram till tre olika scenarior:
1. Säpo (eller annan underrättelse) planterade PKK hos Holmèr och han tog betet, man lurade honom helt enkelt för att man ville att han skulle titta på ett annat ställe. Och det behöver ju inte nödvändigtvis vara för att Säpo ville mörka, kan ju varit någon form av hämnd-aktion i underättelse-kretsar eller att man ville skicka någon form av signal, men spekulerar fritt nu såklart.
2. Holmèr hade för avsikt att förstöra utredningen, det var den dolda agendan. Eller åtminstone att sanningen inte skulle komma fram. Såklart möjligt, sådant har hänt förr även om jag personligen även tycker detta blir knepigt och då är vi rakt in i Deep State och där går man ju alltid bort sig om man försöker reda ut… vilket ju såklart också är meningen i sådant fall.
3. Holmèr trodde på PKK och ville klara upp mordet och han hade uppgifter / underlag som faktiskt hade bäring. Och där tycker jag kopplingen med Kegö/Barrling blir spännande.
– Vet inte om någon är juridisk sakkunnig här inne på forumet eller om du är det Gunnar men går det ens att göra en prövning om att få ut dessa uppgifter? Dom tillhör ju inte utredningen så den vägen kan man ju inte gå. Två personer med sekretess som har uppgifter om en utredning som är nedlagd med ett material som inte tillhör utredningen, det blir krångligt för någon som mig som inte kan juridik.
Förstår att det är lite som att svära i kyrkan i dessa kretsar att tycka PKK-spåret är intressant, vill även förtydliga att jag inte tror att det är PKK som organisation som ligger bakom mordet, utan bara kopplingen till person/personer i den och jag har ingen ”teori” som jag saluför utan kan inte släppa det faktum att två Säpo män sitter inne på uppgifter som dom vill berätta men inte får. Det måste finnas ett sätt, men frustrerande nog vet jag inte hur…
Tack för din kommentar! Jag diskuterar gärna PKK-spåret och vad som kan ligga bakom att Holmér lanserade det. Men helst skulle jag vilja göra det sedan tillräckligt många människor läst – eller läst om – Mörkläggning. Boken handlar väldigt mycket om PKK-spåret, och jag menar att den innehåller tillräckligt mycket faktauppgifter för att bilda underlag för en bra diskussion om vad som egentligen hände under den tid då Holmér och Ebbe Carlsson gjorde vad de kunde för att lansera det som lösningen på mordgåtan.
Den nya upplagan kommer den 22 oktober. Med tanke på att boken är på tusen sidor så tar det väl ett litet tag innan nya lösare tagit sig igenom den. Men låt oss satsa på en utförlig diskussion om de frågor du reser mot slutet av året.
Åklagarmyndigheten i Sverige: Palmemordet tas inte upp på nytt.
Jag lade upp en text om det igår: https://gunnarwall.wordpress.com/2020/09/30/overaklagare-ok-att-hanga-ut-engstrom-och-lagga-ner-utredningen/
Erik K
Så här tror jag;
23.13 – 23.15-tiden / Den extremt uppseendeväckande Grandmannen SE (”ojämna förmågor och låg konsekvensinsikt”) lämnar Grandområdet och går tillbaka mot Skandia. OP och LP börjar gå söderut på Sveavägens motsatta sida, den västra. Pia E ser att ingen följer efter dem. Att de inte gick tillbaka till T-Rådmansgatan, var det anledningen till varför SE inte sköt?
23.19,05 – 23,19,30-tiden / SE stämplar ut och går norrut på Sveavägen mot nattbussen 691 i korsningen med Odengatan. Kanske även ett stopp på vägen hägrar?
23,19,55 / Nicola F möter de södergående makarna Palme ett tiotal meter norr om Skandias entré. Han ser en man vid ”norra reklampelaren” som följer efter statsministerparet . Mannen är 50 – 55 år, har blå jacka som går ner på låren och har en ”konstig” gång. Det är således SE som har överraskande stött på paret igen och vänder om börjar följa efter dem.
23.21,30 / Cecilia A och Inge M (1 mars) ser SE komma ikapp paret vid Dekorimahörnet och skjuter dem. Nu kommer han att få guldstjärnor från dem han ser upp till i sin ”fina” umgängeskrets. En från militärerna och en från hemmafruarna som vägrar att låta sina barn att gå förskola, det som LP kritiserat dem för.
https://arenan.yle.fi/audio/1-50557332
Undrar vart man skulle vända sig om man hade ett riktigt hett, hett tips i Palmemordet?
Hamnade detta direkt i papperskorgen av dessa ”kålsupare, även om det visade sig
handla om en helt annan mördare än Skandiamannen? Sveriges folk bör inte godkänna
att en död person dömts för så allvarligt mord, som mordet på en statsminister. Det sämsta
alternativet är att svälja detta med hull och hår, som varandes några tysta naiva nickedockor.
Din fråga är viktig. En av konsekvenserna av den nedlagda utredningen är ju att tröskeln höjs avsevärt när det gäller tips om Palmemordet. Det krävs troligen väldigt mycket för att polis eller åklagare får in ett spaningstips ska göra någonting över huvud taget.
Det betyder att om någon till sist känner att det är dags att berätta, någon som kanske länge haft kunskaper om mordet, så kan den personen absolut inte räkna med att någon i rättsapparaten har lust att lyssna.
Därmed infinner sig en mycket obehaglig tanke nämligen att Krister Petersson fick order om att lägga ner utredningen just för att den eller de som gav ordern inte vill att sanningen om mordet ska uppdagas även om någon nu levande person tycker att det är dags att berätta vad hen vet
Jag tycker att frågan om vem Stig Engström var har kommit lite i skymundan bland all sifferexercis. Betänk det oerhörda i att en aldrig tidigare straffad person för det första skulle spatsera runt med en Magnumrevolver, för det andra skulle begå århundradets brott och riskera hela sitt liv såsom det hittills sett ut. Betänk också att det här var 1986 då det inte viftades med vapen och sköts på det sätt som nu sker i stort sett dagligen.
Vad finns det egentligen som talar för att Engström plötsligt skulle förvandlas till Mr Hyde? Ingenting vad jag kan se. Ett liv med krossade drömmar, äktenskapsproblem och alkoholmissbruk hör inte till ovanligheterna, det räcker med att gå in på närmaste pub för att hitta sådana öden. Var det ett osedvanligt starkt hat gentemot Palme i kombination med alkoholintag? Man skulle ju kunna tänka sig det, men har någon vittnat om ett så starkt hat bland familj, vänner, arbetskamrater eller andra? Inte vad jag har sett men rätta mig gärna.
Thomas Pettersson tar upp en enskild incident där Stig E tappat humöret i samband med alkoholintag, men utöver det hittar jag ingenting som visar att Stig E var en person som hade nära till ilska och aggressivitet.
Rätta mig gärna om det finns fakta som tyder på något annat.
Jag har försökt bilda mig en uppfattning om människan Stig Engström genom den information som finns att tillgå men har inte hittat något som ens antyder att han skulle vara kapabel att begå mord. Ännu mindre hittar jag något som tyder på att han skulle ha varit en sån bad-ass att han klarade av att bjuda in journalister i sitt hem, ifrågasätta och utmana polisen samtidigt som han jonglerat rollerna som förorättat vittne och privatspanare. Den där indignationen lyckas han också hålla fast vid lång tid därefter då han meddelar Sven Anér att den där Anna H hon var inte ens undersköterska, hon är en sån som tömmer bäcken och hon begrep inte att framstupa sidoläge var det rätta.
En man som några dagar efter mordet sitter på en toa i Idre och filosoferar över toalettpappershållarens placering för att sen meddela stugägaren att det där kunde nog göras bättre, är det en statsministermördare?
Eller är det den högdragna besserwissern som har synpunkter på allt från skorstenars förfall till första hjälpen åtgärder och polisutredningar. (Förlåt Stig E, jag gillar dig ändå)
Bara några exempel, det finns många fler att tillgå om man vill försöka se människan Stig Engström.
Om Engström trots allt var en så särdeles komplex personlighet får nog psykiatrin ägna 34 år till att komma underfund med hur det var möjligt. Men som sagt – om någon har fakta som tyder på annat rätta mig gärna.
Emma
Du satte ner mina tankar kring Engström på pränt nästan exakt vad jag själv suttit och klurat på. Dessutom bättre än vad jag själv hade kunnat åstadkomma. Enda väsentliga skillnaden är att jag tänker mig honom mer som Joe Labero än Dr Hyde (revolver från ingenstans, göra sig osynlig osv..) Nejdå, jag skojar bara, håller med om din analys till 100%.
Simon A
Tack så mycket! 🙂 Gunnar har skrivit att vi inte ska göra det till en vana att tacka varann kors och tvärs för inlägg vi gillar i brist på en gilla-knapp och det förstår jag skälen till, men jag prövar ändå och lovar att inte göra det igen.
Jag är inte stenhård, men manar er verkligen att i första hand uttrycka sympati för en kommentar i samband med att ni själva har något annat att säga.
Dels handlar det om att mängden kommentarer skulle galoppera iväg om det blev vanligt att helt enkelt skriva att man håller med. Och dels tycker jag att argumenten ska stå för sig själva så långt det är möjligt.
Det blir, tror jag, genast lite mer laddad stämning om olika läger i en debatt känner sig motiverade att applådera och visa inbördes solidaritet. Och debattklimatet är laddat så det räcker ändå, tycker jag – inte minst på grund av att ämnet Palmemordet har så många politiska, psykologiska och existensiella bottnar.
Du har helt rätt Gunnar, lovar bot och bättring. Mindre laddad stämning är bra, det kan leda oss vidare och det är säkerligen det de flesta av oss önskar. Känns som att vi stått och stampat lite väl länge nu.
Det är uppenbart att denna dokumenterat fridsamme grafiker av någon anledning lockar fram de allra sämsta egenskaperna hos vissa människor.
Någon att hånfullt raljera över, som i vissa fall övergår rent hat.
Vad kan denna avhumanisering av Engström som person bero på?
Jag ger mig inte in i några djupare gruppsykologiska analyser, det är inte mitt område, men det är värt att notera att det hela gått bra mycket överstyr, och det spiller även över på ex-frun och andra i den lilla bridgespelande bekantskapskretsen.
Har man inget konkret i bevisväg att presentera, så är det antagligen lätt hänt att man i ren desperation börjar fabricera bevisen, och ge sig på hans person i stället?
Parallellt som vi tittar på Engström som person bör vi kanske också analysera vilka mekanismer som lett fram till denna demonisering.
Det är ju inte första gången i världshistorien liknande häxprocesser dragits igång.
Är utredarna i Palmegruppen immuna mot sådana influenser?
Jörgen G, vad får folk att bete sig på det sättet? Ett desperat behov av en syndabock, och CP funkade ju inte riktigt så bra som det var tänkt. De som pekar ut SE hatar nog inte SE och hans familj/bekantskapskrets .
Men SE, såsom död, blev användbar i en konstruerad historia som skulle fungera som lock. Det är lätt att förstå.
Vad som är svårare att förstå är varför. Varför är lögnen bättre än sanningen? Vad i sanningen är det som man inte vill se offentliggjord?
Erik K.
Ja, det tror jag ligger nära sanningen. Men att ”svansen” uppviglas till hat det tycker jag mig se tydliga tecken på i debatten. Engström och hans bekantskapskrets har blivit just den spottkopp som man behövde.
Varför lögnen går före sanningen är den fråga som överskuggar hela mordutredningen. Jag kan inte svara, men man har ju naturligtvis sina funderingar.
Emma och Jörgen
Jag tror att ni två ska vara försiktiga med att iklädda er psykologi- och psykiatriuniformen. Som vanligt går också era åsikter stick i stäv med vad professionella sagt. Återigen – gå tillbaka till materialet. Fram växer ett fruktansvärt tragiskt levnadsöde, en person som på olika sätt faller utanför ramen av det som kan betraktas som ett harmoniskt liv. Viktigast av allt, professionen utesluter inte Engström som potentiell gärningsman. Tvärtom.
Psykiatriker kan förstås lika väl som poliser eller advokater ha helt olika uppfattningar om skuldfrågan när det gäller Palmemordet. Psykiatrikern Ulf Åsgård som ofta lyfts fram som expert på gärningsmannaprofiler har för sin del avfärdat utpekandet av Stig Engström med: ”Det om Skandiamannen är ett påhitt bara. Det finns inga belägg.” Se artikel i Svenska Dagbladet, tyvärr bakom betalvägg.
Gunnar, du har naturligtvis rätt i att även psykiatriker är subjektiva människor. Jag vänder mig emot att Jörgen och Emmas så kategoriskt avfärdar Engström – utifrån psykiatri och psykologi/beteende. Det finns som bekant profesionella som hävdar att Engström nyckel väl kan vara gärningsman. Det är högst oklart vad Åsgård har för belägg i sitt påstående att Engström bara är ett påhitt. Nu är ju han förvisso part i målet och har länge drivit tesen att CA är den mest troliga gärningsmannen. Ordvalet och brist på innehåll tyder dock att han inte har några som helst belägg för det han kallar påhitt.
Jag hävdar inte heller att Ulf Åsgård skulle vara en guru som inte kan motsägas. Jag tycker tvärtom att han har dragit åtskilliga tvivelaktiga slutsatser i sina resonemang om gärningsmannens egenskaper och om vilken typ av mord det kan handla om i Palmefallet.
Men lika lite som jag tycker att Åsgård är en ofelbar person som vi bara ska buga för anser jag att andra psykiatriker som yttrar sig om Palmemordet ska betraktas med någon sorts undergiven vördnad.
Och samma förhållningssätt har jag gentemot alla andra som på något sätt kan framställas som experter på frågan, till exempel jurister.
För egen del, trots att jag varken är jurist eller psykiatriker, tar jag mig friheten att yttra mig om både hållfastheten i olika bevis i Palmeutredningen och om vad som kan vara psykologiskt rimligt när vi diskuterar olika tänkbara gärningsmän.
Det har helt enkelt funnits alldeles för många experter som haft alldeles för många diskutabla åsikter för att jag ska böja mig för rena auktoritetsargument.
Vi är helt överens. Med tanke på vad du skriver ovan borde du också ställa upp på att det inte finns något som friskriver Engström, byggt på personliga egenskaper. Nu misstänker jag i och för sig att du gjort egna beteendeanalyser, eftersom du är så kategoriskt i din syn på åklagarens beslut?
Att jag är så kategorisk när det gäller åklagarens beslut har att göra med att jag inte kan se att det Krister Petersson tagit fram skulle ha räckt till ett åtal mot Engström.
Där är jag ju dessutom överens med Petersson. Desto mer svårbegripligt då att han ändå pekar ut Engström inför mediekonsumenter i hela världen och lägger ner mordutredningen så att alla ytterligare utredningsåtgärder från rättsapparatens sida effektivt blockeras.
För min del har jag svårt att se Engström i rollen som statsministermördare utifrån det som är känt om hans personlighet. Men det är inte på något sätt avgörande för min kritiska inställning till Peterssons beslut. Även om det skulle ha gått att göra en kvalificerad psykologisk analys som pekade på att han kunde ha begått ett dåd av det här slaget så är det ju inte samma sak som att han gjort det.
De som sysslar med att ta fram psykologiska profiler professionellt brukar framhålla att profilering är ett sökverktyg för att underlätta spaningar, det är inget som kan användas som bevis i domstol för att någon faktiskt utfört ett dåd. Jag tror det är en mycket klok inställning.
En professor i rättspsykiatri har tidigare lanserat denna TEORI om SE som stöds av hans kollegor.
—– ”Egendomligt sammansatt personlighet och ojämna förmågor”
—– ”Nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd”
Leif GW skulle kanske uttrycka samma bedömning mera rått som att SE var lätt efterbliven i vissa avseenden.
Ulf Åsgårds ”Det om Skandiamannen är ett påhitt bara. Det finns inga belägg.”. Tvivlar på att någon av Åsgårds kollegor stöder hans hypotes.
Mikael A
Menar du att vi ska fästa tilltro till en icke namngiven professor i rättspsykiatri som aldrig träffat Stig men som ändå – uppbackad av icke namngivna kollegor – har en teori om att Stig kan ha varit lätt efterbliven och haft problem att förstå konsekvenserna av att mörda en människa??
Åsgårds uttalande är hans bedömning inte en hypotes. Åsgårds kollegor kanske gör en annan bedömning men vad vet du om det?
Per W.
Du skriver att vi ska vara försiktiga med att ikläda oss psykologi och psykiatriuniformen.
Jag talar för mig själv, och poängterar att jag skrev i generella ordalag, och har inte utgett mig för att vara någon expert på området, utan min kommentar var tänkt att rikta fokus mot fenomenet ”demonisering” av Engström som ett led i själva utpekandet. Det finns otaliga exempel på detta genom historien.
Vad enskilda psykiatriker sagt om Engström ger jag inte mycket för. Framför allt om de inte är oberoende, utan kopplade till den lilla högljudda kretsen runt PU/Filter.
För övrigt argumenterar jag utifrån fakta. Vittnesförhör, avstånd, sträckor, tider. Ja allt som pekar bort från Engström som tänkbar gärningsman.
Jag påvisar lögner och glidningar i Krister Peterssons gärningsbeskrivning (om det nu är rätt benämning)?
Du kanske missade min fråga i tråden ”Fortsatt debatt…” där du skrev ang väktarnas TV-tittande:
”Säger som Gunnar brukar säga – det är väl upp till bloggens läsare att avgöra och inget du har patent på.”
Jag vet inte om Gunnar är rätt citerad, men för att bloggens läsare ska få möjlighet att avgöra värdet i denna uppgift bör du ju själv kunna formulera vad som ”av flera uppenbara skäl i allra högsta grad är relevant”
Väktarna har ju trots allt inte missat att Engström passerade, trots att de satt och småpratade och slötittade på TV.
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/07/03/fortsatt-debatt-om-peterssons-nedlaggningsbeslut-ny-trad-3-juli-2020/#comment-20347
Gunnar och Per W
Förlåt Gunnar men jag vill gärna skriva några meningar som inte hör till sakdebatten
Per W, nu har jag bett dig två gånger att rikta dina svar till Jörgen och mig separat. Det har förstås inte undgått dig men du envisas med att göra det och det går helt i linje med vad du har gjort förut då du hävdade att jag och Jörgen talade ur samma mun. Jag tänker inte delta i det som för dig verkar vara mer en personlig vendetta än en seriös diskussion så du och jag har kommunicerat klart med varann.
Nu drar jag mig tillbaka från diskussionen för en tid – inte på grund av detta – men jag har ändå fått nog av debatten kring Engström för tillfället och har mer intressanta spår att följa. Det kanske finns skäl att återkomma när jag tagit del av det material jag begärt ut som är relaterat till Engström. Kanske kan det rentav ge mig en uppfattning om vad det är för material Per W sitter och håller på men inte vill delge oss andra.
Per W
Finns många tragiska levnadsöden och flertalet leder inte till att den drabbade begår ett mord.
Vet faktiskt inte vad som är så tragiskt med just Stigs levnadsöde jämfört med andra. Stig hade fast anställning och var gift och bodde i villa i ett lugnt och välbärgat område. Han var visserligen barnlös och fick med tiden alkoholproblem men barnlöshet drabbar mer än vart tionde par och var tionde man uppskattas ha problem med alkohol. Stig dog en för tidig död som kan ha varit självmord men tusentals andra män gör det också.
Jämför du Stig med exempelvis Christer Pettersson så var Pettersson ett mycket mer tragiskt öde. Pettersson var sjukpensionär och en socialt utslagen missbrukare som levde på samhällets botten.
Per W. Tycker man skall gå tillbaka till observationer till brottsplatsen, istället för att kvacka med kvasi-psykologi. Inte något endaste vittne såg en man med keps och handledsväska där. Alltså var SE mördaren för han var ju inget vittne enligt andra vittnen (utom Chevamannen och någon annan till). Grönköpingslogik i kvadrat.
Då är det ju faktiskt mer troligt att jag själv är Palmes mördare, för jag har ju inte ens alibi av Chevamannen.
Jörgen G
Tyvärr är det enkelt och bekvämt att göra en ensam person till syndabock och gärna någon som inte kan försvara sig exempelvis för att hen som Stig är död och saknar nära efterlevande eller som CP är en utslagen och marginaliserad person som dessutom bevisligen hade utövat dödligt våld tidigare (Bajonettmordet)
Genom att välja ut en ensam syndabock slipper både politiker utredande poliser och svenska folket konfronteras med känsliga förhållanden som det utbredda Palmehatet inom såväl Säpo som den öppna polisen samt bland höga militärer och det hemliga samarbetet mellan Sverige och Nato via Stay Behind som skedde helt utan den folkvalda riksdagens vetskap och godkännande.
Den ensamme syndabocken hotar inte bilden av Sverige som ett land där en folkvald statsminister aldrig riskerar att bli mördad av en konspiration av exempelvis poliser och militärer på hög nivå. Bilden av Palmemordet som ett slumpmässigt vansinnesdåd utfört av en galning som råkade vara beväpnad med en revolver när han råkade springa på paret Palme en kväll när de råkade vara utan livvakter är en bild som framstår som bekväm.
Sanningen är allt annat än bekväm och förstör bilden av den sörgårdsidyll många vill tro att Sverige är. Sanningen om mordet ”kommer skaka Sverige i dess grundvalar” Om Holmer verkligen yttrade sig så hade han tyvärr helt rätt
Man kan förstås anlägga mer eller mindre amatörpsykologiska betraktelser på Engström, men det är kanske intressantare att studera hur trolig han är som mördartyp i expertisens ögon.
En av USA:s främsta experter på politiska mord är den tidigare professorn James W Clarke. Han yttrade sig om Palmeutredarnas gärningsmannaprofil till Granskningskommissionen 1998. Clarke skrev då bland annat följande:
”I motsats till rapporten tror jag att gärningsmannen är en normalt eller något över normalt fungerande person som uppträder förhållandevis eftertänksamt och kontrollerat. Jag håller med om att han troligtvis har en ‘lång historia av misslyckanden’, men menar att de mer sannolikt handlar om en oförmåga att knyta tillfredsställande och långvariga intima vänskapsband, kombinerad med oförmågan att uppnå en yrkesposition som motsvarar den status han anser att han förtjänar. Han är troligen tillbakadragen, grubblande och överkontrollerad snarare än impulsiv, hänsynslös och underkontrollerad. Det förefaller osannolikt att han är ‘oorganiserad’; snarare lever han ett förhållandevis ordningsamt och ordinärt liv. Depression och ilska hör absolut till hans vardag, men han har svårt att uttrycka båda”. (Den osannolika mördaren, sid 229-230)
Clarke menade också att mordet säkerligen var gärningsmannens första och sista våldsbrott.
Detta utlåtande gjorde han alltså långt innan Engström var på tal.
När Clarke 2018 läste om misstankarna mot SE blev han mycket intresserad. Den utpekade var som hämtad ur hans gamla standardverk om politiska attentatsmän. Han skriver till Thomas Pettersson: ”Engströms komplicerade bakgrund, hans känsla av att inte vara tillräckligt älskad och uppskattad, de yrkesmässiga och privata problem som han försökte kompensera på olika vis och så vidare – med vissa justeringar förutsåg jag det mesta redan i min rapport 1998”.
Däremot betvivlade Clarke i sin första analys att mördaren hade kontaktat polis och media. För i så fall var han övertygad om att utredarna hade lagt ihop två och två och att han hade gripits. Tanken att någon skulle kunna lämna tillräckligt med ledtrådar för att åka fast, men ändå komma undan, hade helt enkelt inte slagit Clarke. Han konstaterar också: ”Hans efterföljande, uppmärksamhetstörstande beteende som ‘vittne’ kompenserade nog för den bekräftelse han inte kunde uppnå med sin gärning”. (Den osannolika mördaren sid 232).
Den 10 juni medverkade också den välkände psykiatrikern Niklas Långström i Veckans brott. Han tycktes vara på Clarkes linje och såg Engström som en mycket möjlig mördare.
Jakob H
Mitt angreppssätt var att utgå från personen Stig Engström och den bild jag personligen fått utifrån den information jag har tillgång till. Det är givetvis vanskligt men utifrån den bild ex-hustrun, vänner, arbetskamrater och andra har tecknat av Stig E ser jag som sagt inte en person som vore kapabel att begå detta mord och än mer viktigt inte en person som har de egenskaperna att han utan ånger och helt skamlöst skulle kunna spela den roll – eller snarare roller – som han ägnar sig åt i åratal efteråt. Jag vidhåller det jag tidigare skrivit att det krävs ett ordentligt mått av sociopati/psykopati för att göra det.
Jag anser inte att mer eller mindre fyrkantiga profiler tryfferade med ett antal ord som uttrycker förbehåll tar oss särskilt långt. Vi har ju en verklig människa att förhålla oss till och det är den människan jag har försökt lära känna så långt det nu är möjligt. Kanske kan vi med tiden få veta mer som ger oss en klarare bild.
Vad är det då i Clarkes profil från 1998 som verkar överensstämma?
Normalt eller något över normalt fungerande person.
Det är svårtolkat. Vad är en normalt fungerande person? Någon som sköter sitt arbete hyfsat och är laglydig kanske? I så fall stämmer det ju.
Lång historia av misslyckanden’, som sannolikt handlar om en oförmåga att knyta tillfredsställande och långvariga intima vänskapsband.
Det stämmer ju uppenbart inte alls.
Tillbakadragen? Nej.
Grubblande? Möjligen.
Överkontrollerad snarare än impulsiv, hänsynslös och underkontrollerad? Återigen svårtolkat, jag begriper ärligt talat inte denna dikotomi. Hur beter sig en överkontrollerad person enligt Clarke?
Det förefaller osannolikt att han är oorganiserad.
Stämmer inte med vad vi vet. Ett problem som återkom i Engtröms yrkesliv var just att han var oorganiserad. Han fick inte saker gjorda i tid och uppehöll sig vid detaljer. När det inte höll längre fick han sitta i sin egen lilla ”enklav” där han inte kunde ställa till det så mycket. Hans ekonomiska situation vittnar väl också om en form av oorganiserat personlighetsdrag.
Depression och ilska hör absolut till hans vardag, men han har svårt att uttrycka båda?
Ingen har vittnat om att Engström var deprimerad 1986. En person har vittnat om ett utbrott på en fest i övrigt nämner ingen ilska. Nu föreligger det ju ett problem i själva frågeställningen eftersom han då ska ha haft svårt att visa dessa sidor. åtminstone utanför kretsen av de närmaste.
Den här profilen stämmer helt enkelt inte särskilt bra på Engström enligt min mening.
För att kunna kommentera det Clarke skriver till Thomas Pettersson skulle jag ha velat ta del av vilken information Clarke haft tillgänglig så det hoppar jag över.
Jakob H
Rättspsykiatrikern Henrik Anckarsäter presenterade före 10 juni sin hypotes om SE på sin blogg. Den är i linje med Clarke och Långström. Anckarsäter är kanske den rättspsykiatriker som har studerat SE mest, Så han kan i sina analyser utgå från att ”SE inte kan rundas”. Inga tokerier som från andra att SE var kvar på mordplatsen och gjorde det och sa det och försöka med stöd av amatörpsykologi förklara att SE är oskyldig. Förr fanns varje fall en ansats från MOP-kunniga SE-tvivlare att ändå försöka förklara bort SE som GM. Nu verkar även de har kastat in handduken.
http://anckarsater.blogspot.com/2020/03/palmemordet-7-detektivernas.html
Två saker bara:
1. Vad är det för ”MOP-kunniga SE-tvivlare” som ”kastat in handduken” och exakt vad menar du med det?
2. Tack för länk till Anckarsäters funderingar. Det var ju rejält pepprat med psykologiska referenser. Men inte särskilt övertygande. Låt mig bara stanna upp inför slutklämmen:
”Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?”
Retoriken får mig att häpna. Man kan väl tänka sig en rad olika sorters gärningsmän som på ett mer eller mindre kalkylerat sätt väljer att skicka ett skott mot det viktigaste vittnet. Det behöver, som jag ser det, inte vara en svensk, det behöver inte vara någon som personligen hatade Palme och det behöver inte vara någon som hade nedsatt förmåga att abstrahera konsekvenserna av sitt dåd.
Gunnar
1) SE har debatterats i olika bloggar nu i ett antal år. Tidigare kom inlägg där man försökte förklara SE:s förehavanden på mordplatsen efter skotten som dessutom inte baserade sig på SE:s lögner i förhör. Exempel: ”SE befann sig vid trottoarkanten”, ”Vad SE berättade för väktarna” eller ”SE såg Lars J när denne återvände från åsen för förhör”.
Numera är inläggen av karaktären att SE är oskyldig men ingen förklaring hur han kan vara det. Ibland tas Leif L och SE:s lögner fram.
En senare teori som har framförts är Borgnäs att både SE och GM flydde in i gränden. Den kanske inte stupar på brottsplatsfakta men den känns som han har kastat in handduken. Svårt att se att han själv tror på det.
2) Henrik Anckarsäters teori om varför SE sköt LP känns betydligt mer underbyggd än andra gissningar om varför GM sköt Lisbeth Palme.
—– ”Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbeth Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte ”fick möjligheten” att vara på daghem. Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?”
En nära släkting till SE trodde att Skandiamannens motiv var att få en guldstjärna hos dem han såg upp till i sin fina umgängeskrets i Täby. Då är det väl inte omöjligt att han som barnlös, i affekt och alkoholpåverkad även ville få en guldstjärna hos hemmafruarna inom kretsen.
Har du någon annan teori?
Mikael A
”Numera är inläggen av karaktären att SE är oskyldig men ingen förklaring hur han kan vara det. Ibland tas Leif L och SE:s lögner fram.”
SE stämmer inte på Lisbeths beskrivning av gärningsmannen. Läs här:
http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html
JB
Kanske inte, men många andra vittnen har gjort det enligt KP:s ”att SE inte kan rundas”,
LP:s utpekande av CP är helt fel vilket Lars J bekräftat till 99,9999 %.
Mikael A.
Har han verkligen skrivit detta om dåtidens borgerliga kvinnor?
Som var förbittrade på Lisbeth Palme för att hon uttalat sig nedlåtande om dem och deras barn?
Ville Engström göra sig ett namn bland dem, eller vad är tanken?
Jag har inte lyckats ta mig igenom hela den massiva och svårforcerade textmassan, utan jag får försöka ta den i mindre portionsbitar vartefter.
Det verkar mer än lovligt snurrigt.
Invävt i hyllningarna till Filter, TP och KP hittar jag dock följande:
”Vi har som väl är skäl att tro att polisen har mycket mer kunskap om vad som hände runt mordplatsen än vad vi har tillgång till, och behöver egentligen inte spekulera mer utifrån den begränsade del av förundersökningen som blivit offentlig, eftersom en lösning utlovats.”
”Någonstans skulle jag inte bli förvånad om Petersson drar fram kort efter kort av bevisning, teknisk men också en helt ny bild av vittnesmålen kompletterade med dem som aldrig offentliggjorts, kanske också fler personer som har vetat om eller anat vad som verkligen hänt, men inte drömt om att ”skvallra” för några belöningspengar. Kanske har det till och med funnits fler än dem polisen kunnat intressera sig för?”
Hur blev det med detta egentligen?
Har Anckarsäter ändrat ståndpunkt efter den 10/6?
Jörgen G
Har du någon bättre teori om varför GM sköt LP?
Mikael A
Det finns många fler närliggande teorier än att ställa sig in hos de borgerliga hemmafruarna.
I synnerhet då han inte erkände varken dåd eller motiv.
En annan gärningsman hade naturligtvis sina egna motiv, alternativt att det var fråga om ett vådaskott.
Mikael A
Kanske för att tysta ett vittne som man haft en kontakt med precis innan mordet enligt Anders B m.fl. Även om det inte var en kontakt så är väl det ett avsevärt mer troligt scenario än att få en guldstjärna hos damerna i Täby. Och för att få en guldstjärna så borde väl han berättat det för dem, eller hur?
Hade tänkt skriva Anders D m.fl. i mitt svar men Anders B n.fl. duger väl också…
Mikael A
Tänk om det vore som Anckarsäter skriver ”Vem annan än en inhemsk Palmehatare med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenserna av sitt dåd skulle skjuta en kvinna och trebarnsmor utan politiska uppdrag i ryggen vid denna tid?”
Anckarsäter menar alltså att bara psykiskt efterblivna eller störda personer med nedsatt förmåga att abstrahera om konsekvenser av sitt agerande är kapabla att kallblodigt mörda en kvinna och trebarnsmor som går bredvid det primära offret och kan ställa till problem om hon överlever och exempelvis kan peka ut gärningsmannen senare.
Oerhört fördomsfullt och uppenbart grundlöst uttalande för att komma från en expert på rättspsykiatri och strider mot all erfarenhet som finns av våldsdåd. Att närstående och familjemedlemmar till det primära tilltänkta offret skjuts ihjäl inträffar ofta numera i våra utsatta förorter liksom att helt ovidkommande personer som bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle får sätta livet till.
Mammor och barn mördas kallblodigt inte för att gärningsmannen känner personligt hat mot offren utan bara för att skrämmas och statuera exempel eller för att de råkar stå i vägen för det primära offret eller kan ställa till problem senare om de exempelvis kan peka ut gärningsmannen
Yrkeskriminella har heller inga problem att exempelvis mörda efterföljande poliser bara för att komma undan som bland annat skedde i Malexander. Vid ett bankrån i Skåne för några år sedan sköt rånarna mot en efterföljande privatperson som hade sin sexårige son med sig i bilen. Sexåringen blev ihjälskjuten.
Jonas J
Jag är helt, helt övertygad om att du inte har rätt kompetens att bedöma Henriks och hans psykiatrikerkollegors professionella TEORI. Att du bara försöker tyder på…
Jag förmodar att du stannar mitt i meningen eftersom jag flaggade för att jag inte vill ha spekulationer om varför olika debattörer skriver som de gör. Det var fyndigt, men jag släpper inte igenom det nästa gång.
Mikael A
Tråkigt att du inte klarar att bemöta mig sakligt utan försöker avfärda mig med att jag enligt dig saknar rätt kompetens. Du vet för övrigt ingenting om min formella utbildning eller kompetens
Konstaterar att Henrik Anckarsäter trots sin formella kompetens uttalar sig i direkt strid mot bättre vetande om hur en mördare tänker och agerar. Min kompetens består i att jag utgår från kända fakta och drar logiska slutsatser.
Anckarsäter har uppenbarligen en stark personlig övertygelse om att Stig är gärningsmannen men den övertygelsen grundar sig på hans subjektiva tyckande inte på objektiva fakta. Han har uppenbarligen först bestämt sig för att Stig måste vara skyldig för att sedan backa upp den teorin med en bedömning som enbart grundar sig på andrahandsuppgifter om Stigs person för han har såvitt jag vet aldrig träffat Stig.
Tycker också att Henriks uttalande om att mentalt välfungerande personer inte kan skjuta ihjäl en trebarnsmor tyder på en förlegad kvinnosyn
Mikael A
Kan upplysa dig om att hemmafruar faktiskt var en sällsynt företeelse i Täby på 1980-talet. De flesta kvinnor i Täby var då precis som idag högutbildade yrkeskvinnor som lämnade in barnen på dagis varje morgon även om det kanske stred mot deras egen politiska ideologi.
Du verkar ha vissa fördomar om Täby och jag rekommenderar dig att göra ett studiebesök. Själv har jag levt ett halvsekel i denna kommun och vågar därför påstå att min lokalkännedom är mycket bättre än din
En mycket mera närliggande förklaring till att Lisbet blev beskjuten var att hon befann sig så nära inpå det primära offret att gärningsmannen var tvungen att först sära på henne och Olof eller att tysta henne alternativt skrämma henne till tystnad om skottet mot henne inte blev dödande.
Vi kan göra tankeexperimentet att Olof faktiskt hade haft livvakter med sig. Då hade gärningsmannen med all sannolikhet skjutit livvakterna först för att kunna komma åt att skjuta Olof. Att livvakter kan ha barn hemma är inget en kallblodig gärningsman bryr sig om. Lika lite tar gärningsmannen hänsyn till att det primära offrets hustru har tre barn som i det här fallet för övrigt var vuxna och klarade sig på egen hand
En annan möjlighet var att båda skotten var avsedda att träffa Olof men att när denne föll ihop efter första skottet drogs Lisbet delvis med i fallet och hamnade i skottlinjen.
Hur som helst så har en professionell mördare eller yrkeskriminell som regel inga hämningar mot att skjuta mot andra personer än det primära offret om det framstår som nödvändigt eller önskvärt ur gärningsmannens synpunkt för att den andra personen står i vägen eller kan ställa till problem
Att Stig ska ha skjutit mot Lisbet för att imponera på hemmafruar i Täby som knappt existerade är en väldigt långsökt alternativ teori
Jonas J
Att detta påstående inte skulle stämma in på delar av SE:s umgängeskrets får stå för dig.
”Särskilt bland dåtidens borgerliga kvinnor var Lisbeth Palme avskydd efter sina nedlåtande uttalanden om hemmafruar och barn som inte ”fick möjligheten” att vara på daghem”.
Likaså din förklenande bedömning av kompetensen hos en professor i rättspsykiatri med stort nätverk får stå för dig.
Mikael A
Vågar påstå att du totalt saknar lokalkännedom om Täby och att du och Anckarsäter har starka fördomar om kvinnor i borgerliga kommuner och bostadsområden. Faktum är att kvinnor i socialt välbärgade områden yrkesarbetar och har barnen på dagis i större omfattning än kvinnor i mindre välmående områden. Borgerliga kvinnor i Täby var knappast mer avogt inställda till Lisbet Palme än till hennes make eller andra ledande socialdemokrater vid den tiden
Den sortens hemmafruar som avskydde Lisbet Palme fanns möjligen i viss utsträckning i Djursholm i Täbys grannkommun Danderyd men i Täby var och är hemmafruar som sagt en sällsynt företeelse.
Även en professor i rättspsykiatri är en människa med subjektiva åsikter som kan ha fördomar om människor han inte känner och aldrig har träffat och dessa människors umgängeskrets. Säger inte att Anckarsäter i allmänhet saknar kompetens men däremot att när han uttalar sig om Stig som han aldrig har träffat och om Stigs umgängeskrets och vad dåtidens borgerliga kvinnor tyckte går han långt utanför ramarna för sitt kompetensområde.
Vi kan tänka oss att Engström hade levt och genom teknisk bevisning med säkerhet kunde bindas som gärningsman och att Anckarsäter fått i uppdrag att göra en rättspsykiatrisk utredning av den dömde mördaren. Då hade Anckarsäter fått träffa Stig återkommande under flera veckor och göra en noggrann utvärdering av hans personlighet och även intervjua Stig om exempelvis motivbilden. I det läget betvivlar jag inte att Anckarsäter hade haft rätt kompetens för att göra en korrekt bedömning.
Problemet är när kända auktoriteter inom psykiatri försöker sig på att bedöma en person de aldrig har träffat och som kanske aldrig begått något allvarligt våldsbrott. Då blir det gissningar och spekulationer och en psykiater gissar och spekulerar inte bättre än en lekman
Har redan konstaterat att Anckarsäters uttalande om att bara en efterbliven person med bristande förmåga att förstå konsekvenser kan skjuta ihjäl en trebarnsmor är ett uttalande som strider mot allt bättre vetande och all erfarenhet av kriminalitet, terror och våld som över huvud taget finns.
Att Anckarsäter har en tjusig titel och stort nätverk gör inte hans uttalanden mindre stolliga.
Om du tycker att vi ska lita blint på vad alla auktoriteter som tror att Stig var gärningsman säger även när deras utlåtanden strider mot sunt fönuft och kända fakta får det stå för dig.
Mikael A
Tilläggas bör att Lisbet Palme nästan aldrig syntes i media och levde ett liv helt i skuggan av maken Olof. Dåtidens politiskt intresserade borgerliga kvinnor kände säkert samma avsky för Olof Palme som männen gjorde men brydde sig inte särskilt mycket om Lisbet som inte hade några tunga politiska uppdrag och nästan aldrig framträdde i media och gjorde kontroversiella uttalanden.
Lisbet var inte heller den som först och främst drev på för att barn ska vara på daghem utan snarare var det Alva Myrdal som först lanserade daghemmen i debattboken Kris i befolkningsfrågan som hon och Gunnar Myrdal skrev 1934
Jonas J
Jag har andra uppgifter, att LP var avskydd i vissa kretsar.
Mikael A
Vad intressant att du alltid har andra uppgifter som vi vanliga dödliga inte har tillgång till.
Självfallet var Lisbet inte omtyckt och populär bland borgerliga kvinnor och män eftersom hon stod för samma politiska ideologi som maken Olof som verkligen var avskydd i de kretsar som Stig tillhörde
Det grundläggande felet i ditt och Anckarsäters resonemang är att skottet mot Lisbet bara kan förklaras av att gärningsmannen kände stark personlig avsky mot henne eller ville imponera på vänner och bekanta som avskydde henne.
Vilken gärningsman som helst kan skjuta mot det primära offrets hustru eller någon annan som råkar befinna sig i offrets närhet bara för att personen råkar befinna sig i skottlinjen
Faktumet att Lisbet blev beskjuten säger ingenting om vem gärningsmannen var eller om hans motiv.
Engström är i praktiken omöjlig som gärningsman av orsaker som grundar sig på fakta från brottsplatsen, och ren logik. Med detta sagt kommenterar även jag några delar av Anckarsäters debattinlägg.
Anckarsäter skriver:
”vi vet (att han ljög om sina förehavanden på mordkvällen, inklusive inför domstol)”
Det går inte att dra några sådana slutsatser utifrån materialet. Det enda vi vet är att han har fel i sina tids- och avståndsberäkningar. Han påstår vid något tillfälle att det bör ha tagit 20-30 sekunder från stämpelklockan till mordplatsen. Det är inte möjligt även om han sprungit förbi väktarna, och galopperat raka vägen ner till mordplatsen utan att stanna till och titta på klockan.
Detsamma gäller påståendet att det tog 5-6 sekunder för honom att komma fram till mordplatsen efter att han hört skotten. Avstånd och tider stämmer helt enkelt inte.
Då borde han befunnit sig högst tio meter ifrån, och någon tid att titta på klockan fanns inte heller.
Om han i egenskap av gärningsman därmed ville göra sig själv till det först tillkommande vittnet borde han naturligtvis varit konsekvent med sina uppgifter och inte påstå att två ungdomar redan var där – upptagna med livräddning – och att en vit taxibil redan parkerat invid trottoarkanten.
Det skulle innebära att ungdomarna och taxin var på platsen då mordet begicks, vilket vi vet att de inte var.
Lars J redan vid husknuten, gärningsmannen utom synhåll 5-6 sekunder efter mordet?
Naturligtvis inte.
Varför uppger han då dessa orimliga tidsuppgifter?
Antagligen för att han inte har något hum om hur lång tid det hela i verkligheten tagit, men är det samma som att ljuga?
Vad gäller hans insatser som livräddare handlar det förmodligen om överdrifter, men inte direkta lögner, hans närvaro på brottsplatsen som vittne stärks upp mer än väl av ett flertal uppgifter som både han själv och andra lämnar.
Vi vet alltså inte att han ljuger.
Anckarsäter skriver:
”Engström framstod som både överlägsen (klassmässigt) och underlägsen (som man med dåtidens normer) för poliserna som utredde honom. Detta kan ha bidragit till att han lyckades ställa sig över alla misstankar trots att han tidigt borde ha stått i centrum för utredningen.”
Vilka utredare syftar Anckarsäter på? Försöker han läsa sig fram till Engströms personlighetsmässiga tillkortakommanden med hjälp av förhörsprotokollen, och/eller olika rykten som spridits om Engström uppe på polishuset?
Vad menar han konkret?
”Framstod som klassmässigt överlägsen”(?)
Vidare:
”Detta var hans väldokumenterade alkoholberoende med ångest, depression och aggressivitetsgenombrott”
”Hans väldokumenterade aggressivitetsgenombrott”
Detta skulle jag vilja veta mer om, för min bild är att han var en fridsam natur, men Engström kunde naturligtvis brusa upp och bli förbannad han också någon gång om det fanns anledning, vilket förmodligen också gäller majoriteten av människor, psykiatriker åklagare och poliser inräknat.
De mindre smickrande omdömen om Engströms som TP trålat fram under sin tolv års privatutredning, används här av en psykiatriker för att stärka upp bilden av Engström som Olof Palmes trolige baneman.
En slutsats som sedan åklagare KP skulle plagiera rakt av då han helt i avsaknad av minsta bevis framkastade sina beskyllningar.
Under hur lång tid hade detta galna upptåg planerats och förberetts egentligen?
Har Henrik Anckarsäter varit knuten till utredningen för att ge sitt expertutlåtande av Engström som den typiske mördaren, eller är han bara en vanlig privatspanare, med viss auktoritet inom området, vars åsikter råkar sammanfalla med TP och PU?
Demoniseringen av SE som person som ett led i utpekandet har jag tidigare varit inne på.
Mikael A
Jag tror misstron mot SE som gm snarare ökat efter 10/6. Inte bara den överväldigande majoriteten av svenska folket (vilket den stora SIFO-undersökningen visade) men även bland oss mer insatta. Jag hade verkligen hoppats på det som skulle få mig att ”kasta in handduken” men nu finns det inte mycket kvar av marginal att man pekat ut rätt person – det finns helt enkelt inget utom indicier som vissa av oss pumpar upp till sanningar. Personligen är jag ganska övertygad om att Ancarsäter skulle kunna finna mig som potentiell gm om han gjorde en personlighetsanalys utan sammanträffande på grundval av vittnesmål, tidningsartiklar, polisförhör, påstående böcker, hörsägen och mot bakgrund till att min historia inte är stringent och stämmer med de personliga vittnesfavoriterna.
Handdukarna hänger fortfarande på sekondernas axlar.
Per
Märkligt svar på mitt inlägg där jag skriver ”Numera är inläggen av karaktären att SE är oskyldig men ingen förklaring hur han kan vara det.”. I ditt svar har du inte tillstymmelse till trovärdig och faktabaserad förklaring till hur SE kan rundas. istället bekräftar du mitt inlägg.
——
SE kan inte rundas som flera har konstaterat efter 34 år, senast Nya Palmegruppen. Nio vittnen från mordplatsen samt Lars J och Yvonne N bekräftar det.
Till det då vittnen som Margareta S, Anneli K och Nicola F och en hel del annat.
Tyngst av allt är dock SE:s egna bidrag med ”Kulturhuset” och att Palme låg framstupa och hopkrupen. Det bekräftar varför ingen rimlig alternativ lösning framkommit under 34 år.
Alla som hann se OP ligga framstupa har kunnat ge varandra alibi utom just SE. Bland de tidiga framstupavittnena är inte de som satt kvar i bilarna inledningsvis. Så de är inte så många, 8 – 10 kanske. Ingen kommer ihåg SE och han kunde bara trovärdigt ange Lisbeth Palme och Anders B på mordplatsen, de två mördaren kunde se före skotten.
https://arenan.yle.fi/audio/1-50557332
https://www.expressen.se/nyheter/palmevittnet-pekar-ut-engstrom-som-mordaren/
”Alla som hann se OP ligga framstupa har kunnat ge varandra alibi utom just SE.”
Det där vill jag veta mer om. Med 10 vittnen har vi en 10*10 matris som måste redovisas. Såg personen i rad 3 personen i kolumn 7? Såg personen i rad 7 personen i kolumn 3?
Diagonalen är givetvis ointressant. Men du har 10*10-10, dvs 90 observationer (eller icke-observationer) att redovisa. Med källa. Observera att TP inte accepteras som källa. Han är inte trovärdig.
Men kan du redovisa de 90 möjliga observationerna nu?
Erik K
Förklara först vad du menar med de här tokerierna. Vad utgår du ifrån?
”TP klarade inte av det i sin bok utan det är implicit förstått att SE förflyttade sig med någon slags snabb men osynlig helikopter mellan Grand, Skandia-receptionen, mötet med NF och sedan ner till mordplatsen (där han stod en längre tid enligt IM). Ingen har sett SE flyga runt med en helikopter. Eller flyga runt på häxkvast.”
Mikael A
Glömde att skriva Johan så det blev bara Per (men Per Johan är chh inget alias som Gunnar påpekat vi ska undvika)
Ja du verkar verkligen övertygad, trots det svaga bevisläget. Jag har tidigare lovat mig själv att inte kommentera SE något mer – så länge det inte tillkommer något nytt. Men det är svårt när dessa, i vissa avseenden, helt grundlösa påståenden om SE.
Det du skriver och hänvisar till är inte något nytt som imponerar på mig. ”Kulturhuset” har jag för länge kommenterat att det talar mot i det avseendet att han jobbade 30 m därifrån – konstigt vore annars.
Jag emotser nya dokument och ny fakta – kanske du har något sådant från utredningen?
Per Johan
I och med att det nu finns stöd för att SE återvände till Skandia redan vid 23.30-tiden faller tvivlarargumentet att SE hann se Lars J när han återvände till Sveavägen. Se tidigare inlägg.
Anna-Lisa G stängde källardörren 23.22, därför 23.30-tiden. Det medför att ”23.40-hann se LJ” inte längre är ett ”juridiskt rimligt alternativ”.
SE och ”Kulturhuset” går inte att runda.
Mikael A. Du gör det enkelt för dig precis som Thomas Pettersson.
Karin J:
Anna hoppa tydligen ur bilen först? J: Ja hon sitter närmast.
F: Och du precis efter henne?
J: Ja.
f: Kan du beskriva vad ni gör?
J: Vi springer fram till mannen och kvinnan, då har Stefan
kommit dit. De har lagt honom i framstupa sidoläge.
F: Vem har gjort det?
J: Stefan, ja Stefan har gjort det tror jag det var, hjälp med Lisbet då kanske, det vet jag inte.
Stefan G:
”De hoppade ur allesammans, och I [Stefan G] rusade fram till den på rygg liggande mannen. Han kan inte säga åt vilket håll huvudet pekade. Han vände mannen med andras hjälp till framstupa sidoläge”
Att Palme låg på rygg är inget missförstånd från hans sida.
Stefan G berättar detta i en intervju i SVD några år efter mordet.
Anders E:
”Sällskapet hoppade ur och lade mannen i frmastupa/sidoläge”
(Från vilket ursprungsläge?)
Stig E:
”Ur näsan rann det kraftigt med blod. Palme vändes till framstupa sidoläge”.
Anna H:
F: På vilket sätt låg han när du höll på, låa han då på rygg?
H: På rygg ja, i och för sig är det farligt att vända en människa
som har invärtes skador på rygg men han låg i framstupa sido läge och har han ingen puls då spelar det ingen roll om han sitter, ligger eller står…
F: I vilket läge låg han när du kom fram till. . .
H: Då låg han i framstupa, inte exakt eftersom han hade fallit
så.
Vilka har egentligen sett Palme ligga i framstupa sidoläge som den första position då de kom fram till mordplatsen?
Det närmaste vi kommer är Anna H, som beskriver positionen på detta sätt, men inte exakt.
För att ställa till det ytterligare, så har vi Bengt P som säger framstupa sidoläge, men han har ju hunnit med en U-sväng uppe vid Adolf Fredriks kyrkogata, och dessutom väntat i bilen en stund efter att han parkerat på Sveavägens västra sida.
”När Bengt P kom fram så hade Palme legat i framstupa sidoläge. Han vändes senare på rygg då återupplivningsförsöken sattes in. P hade sett hur blodet liksom pumpade ut ur munnen på Palme”
Att utgå från att Palme låg i framstupa sidoläge då de första kom fram är en slutsats som det inte finns underlag för i vittnesmålen. Däremot finns det underlag för att Palme föll framstupa, men varför är det inte samma sak?
Har Lisbeth ensam eller med okänd persons hjälp gjort en lägesändring som gjort det hela svårbedömt?
Thomas Pettersson skriver:
”I sina första versioner dagarna efter mordet var Skandiamannen däremot först eller bland de första att komma fram till Olof Palme. I Svenska Dagbladet tillägger han att Palme låg på rygg, med slutna ögon. Han hade hjälpt Anna Hage att lägga Palme i framstupa sidoläge eftersom blodet i munnen hotat att koagulera. Alla dessa tre uppgifter är fel: Palme låg på mage, ögonen var öppna och stirrande och Palme vändes inte i framstupa sidoläge för någon koaguleringsrisk.
Förhållandet var istället så att Olof Palme direkt efter det dödande skottet låg framstupa på gatan, han hade slagit pannan i trottoaren”.
TP tror att han vet, men det enda som med säkerhet tycks stämma är att Palme fallit framstupa och slagit pannan i trottoaren. Vilket vittnesstöd finns för att Palme låg på mage?
Tvärsäkra slutsatser leder fel, och leder tyvärr också andra fel.
Vilka är då de 8-10 ” tidiga framstupavittnena” du hänvisar till?
Anna H och Bengt P? Vem har f.ö sett Bengt P?
Jörgen G
De som som utförde obduktionen har fastslagit att OP föll framåt och låg framstupa och hopkrupen p.g.a. ”spinal chock”.
Mikael A.
Det är just det jag skriver.: OP föll framåt, men frågan hur han låg är inte klarlagd, lika lite som när han vändes på rygg, eller om den slutgiltiga ryggvändningen föregåtts av andra vändningar eller korrigeringar. Svara i stället på frågan: vilka är de 8-10 tidiga framstupavittnena?
Jörgen G
De som var framme vid Palmes kropp före att han blev vänd på rygg av AH och SG, d.v.s. före 23.22,00 – 23.22,30.
Lämpligt skilja på att falla framåt, stupa framåt, och därefter livlös hamna i någon obestämd position där magen och bröstet får större kontakt med trottoaren än ryggen eller sidan får. Det uppnådda läget Olof Palme hamnade i efter fallet, hur det än ter sig, bör kunna kallas att hamna framstupa.
Framstupa sidoläge eller som positionen numer heter, stabilt sidoläge, är en exakt beskrivning av hur en skadad persons armar, ben och huvud ska placeras. Att falla framåt som Olof Palme verkar ha gjort och hamna i stabilt sidoläge verkar mindre troligt.
Däremot kan Palme mycket väl hamnat framstupa. Att både hamna framstupa och hopkrupen verkar även det en smula svåruppnått.
Jag tror att anledningen till att du Mikael A pratar om ”spinal chock” är att Engström sagt till väktarna att han tyckte att ”Palme såg liten ut”.
I den artikel skriven av Thomas Pettersson som Mikael A ofta länkar till står det:
”Han var så liten”
”Det som framgår tydligt av både väktarförhöret med Anna -Lisa G, samtal med Henry O och personalmannen Roland B:s med Skandiamannen dagen efter mordet är att Skandiamannen inte kunnat tro att den skjutne var statsministern, på grund av att han såg så liten ut.
Det är ett yttrande som förbryllar. Dels för att inget annat vittne kommenterat att den skjutne såg liten ut, dels för att Olof Palme inte var särskilt liten i kroppen.
Enligt obduktionsprotokollet var han 175 cm lång, och därmed låg han på genomsnittet för sin årskull, män födda 1927, enligt mönstringsrullorna. Låt vara att medellängden för mönstrande män var dryga 178 cm vid tiden för mordet, men att Olof Palme var liten till växten kan man knappast säga.
Om nu inte Skandiamannen grep ”litenheten” ur luften – bara för att ha något att säga – så ser jag två möjliga förklaringar till att han upplevde Palme som liten.
Antingen den psykologiska: Skandiamannen lever med en föreställning av Palme som maktfullkomlig, närmast demonisk, ett stort ego som dominerar både sin omgivning och det politiska livet i landet. Skotten punkterar maktmänniskan, tar ner honom på jorden och i den tillintetgjorda kroppen finns inte längre något skrämmande och respektingivande kvar.
Eller så grundar påståendet sig i upplevelsen av att Palme faktiskt såg liten ur där han låg närmast hopkrupen direkt efter skotten. Först när Anna H och Stefan G vänt på honom och man rätat ut hans ben låg han i sin fulla längd på rygg på trottoaren. Men då hade gärningsmannen redan lämnat platsen.”
Alla efternamn i texten har jag förkortat med initialen.
Att Engström kan ha upplevt Olof Palme som liten är alltså i Petterssons värld helt omöjligt, och indikerar enligt Pettersson att han är gärningsmannen. Han har dessutom bemödat sig att gå till mönstringsrullorna och kontrollera för att få sin tes bekräftad.
Personligen tycker jag bara att det hela är fullständigt sjukt, och att den mannens teorier lyfts upp till sanningar av svenska myndigheter är direkt skrämmande.
Men stor draghjälp har han definitivt fått via media.
Det kan tilläggas att Olof Palmes längd uppmättes till 173 cm vid mönstringen 1947. Det kan man läsa på baksidan av hans värnpliktskort (Skaraborgs regemente: Mobiliseringsavdelningen, personaldetaljen, D1a:36).
Mikael B.
Tack. Då kan han ha krympt några centimeter sedan dess, och i verkligheten varit 170.
Oavsett vad de fått för resultat då de mätte honom på obduktionsbordet.
Han var alltså relativt liten, och allt handlar ju om hur SE själv föreställde sig Palme. SE kan ju ha tänkt sig att Palme var 180.
Den förklaring TP kommer med är lika långsökt och knasig som teorin om de borgerliga hemmafruarna och dagisplatserna.
Jörgen G
”Han var så liten” berodde på att OP låg hopkrupen innan AH rätade ut hans ben vilket SE inte hann se. Anledningen till att OP låg hopkrupen var att han drabbades av ”spinal chock”.
Mikael A skriver
Citat ”Han var så liten” berodde på att OP låg hopkrupen innan AH rätade ut hans ben Slut citat
Stämmer bra med Stigs egen uppgift om att han nådde fram till mordplatsen en kort stund efter skotten och ungefär samtidigt som Anna H kom fram. Stig hann se att OP låg hopkrupen och såg liten ut innan AH började räta ut hans ben. Att Olof låg hopkrupen och såg liten ut är alltså inget som bara gärningsmannen och Lisbet kunde se. Anna H såg det bevisligen också.
Mikael A.
Du skrev:
”De som som utförde obduktionen har fastslagit att OP föll framåt och låg framstupa och hopkrupen p.g.a. ”spinal chock”.
Ja, jag vet att du säger det. SE avslöjar sig själv här alltså! Det var bara mördaren som kunde se att han var liten 😀
Du skrev:
”De som var framme vid Palmes kropp före att han blev vänd på rygg av AH och SG, d.v.s. före 23.22,00 – 23.22,30.”
Vilka var då de 8-10 vittnena? Har du namnen? AH säger ju att hon vände honom på rygg direkt efter fallet, och hon var först framme.
SG och de övriga (SE bl.a) säger att de vände honom i framstupa sidoläge direkt efter fallet, och att Palme låg på rygg.
Det är helt enkelt ganska svårt att reda ut exakt hur det hela gått till. Vi vet inte ens i vilken ordning mordplatsvittnena kom till platsen.
Han kan ha blivit vänd och justerad i olika moment fram tills han slutligen hamnade på rygg. Det går inte att säga att SE har fel och de andra rätt eftersom även de berättar diametralt olika versioner.
Jörgen G
Du har rätt i ”Det är helt enkelt ganska svårt att reda ut exakt hur det hela gått till.” När vände AH och SG OP på rygg? Det blir dessutom inte så intressant eftersom SE redan då lämnat platsen. Det kan du fråga Jeppsson och de nio vittnena om.
——
SE kan inte rundas som flera har konstaterat efter 34 år, senast Nya Palmegruppen. Nio vittnen från mordplatsen samt Lars J och Yvonne N bekräftar det.
Till det då vittnen som Margareta S, Anneli K och Nicola F och en hel del annat.
Tyngst av allt är dock SE:s egna bidrag med ”Kulturhuset” och att Palme låg framstupa och hopkrupen. Det bekräftar varför ingen rimlig alternativ lösning framkommit under 34 år.
Alla som hann se OP ligga framstupa har kunnat ge varandra alibi utom just SE. Bland de tidiga framstupavittnena är inte de som satt kvar i bilarna inledningsvis. Så de är inte så många, 8 – 10 kanske. Ingen kommer ihåg SE och han kunde bara trovärdigt ange Lisbeth Palme och Anders B på mordplatsen, de två mördaren kunde se före skotten.
https://arenan.yle.fi/audio/1-50557332
https://www.expressen.se/nyheter/palmevittnet-pekar-ut-engstrom-som-mordaren/
Det här är inte avsett som ett heltäckande svar på din kommentar. Mycket av det du skriver har ju kommenterats förut. Men en sak som jag frågat dig om och som du inte svarat på, vad jag sett: vad finns det för belägg för att mördaren skulle ha sett Anders B före skottlossningen?
Jag utesluter förstås inte att han kan ha gjort det. Men jag tycker det är en väsentlig skillnad mellan vad som kan ha förevarit och vad som bevisligen inträffat. Jag har intrycket av att du inte alltid är så noga med distinktionen mellan det ena och det andra. Menar du kanske egentligen bara att det är möjligt att mördaren iakttagit Anders innan han sköt?
Mikael A.
Det är en bedrift att lyckas ha fel i allt.
Inget av de vittnen (med undantag av Anneli K) från Grand eller på Sveavägens östra trottoar har pekat ut SE, och han stämmer inte alls in på deras beskrivning.
Vad gäller Anneli K stämmer han inte heller in på hennes beskrivning från förhören.
Låt vara att hon nu 34 år senare pekar ut honom, men vad har det för värde då SE bevisligen inte kunde befinna sig vid Grand den tiden.
Detta insåg även Krister Petersson, och det är naturligtvis anledningen till att han inte använde sig av varken hennes eller Mårtens mycket sena utpekanden.
Du skriver:
”Tyngst av allt är dock SE:s egna bidrag med ”Kulturhuset” och att Palme låg framstupa och hopkrupen. Det bekräftar varför ingen rimlig alternativ lösning framkommit under 34 år.”
Ja ”kulturhuset” är tungt, och bevisar att han var på mordplatsen som vittne än som gärningsman eftersom LJ enligt SE:s beskrivning stod som en silhuett mot kulturhusets västra vägg som vette mot mordplatsen och den väggen var inte synlig från trappkrönet. Även Lisbeth såg honom i den positionen. Iakttagelsen är alltså helt omöjlig att göra från trappkrönet.
Att Palme låg ”framstupa och hopkrupen” har aldrig SE sagt.
Han har konsekvent sagt att han låg på rygg, och att han vändes till framstupa sidoläge. Något som han f.ö inte är ensam om.
Detta kan bero på att han kom sent in i handlingen, och sannolikt fick han Anna H emot sig i det avseendet.
Något självklart svar finns helt enkelt inte, men att det rådde delade meningar om vad som var den lämpligaste åtgärden är helt uppenbart.
Återigen hänvisar du till ”8-10 framstupavittnen” men trots att jag upprepat frågan ett antal gånger vill du inte ge namnet på ett enda av dem.
Att Lars J och nio vittnen bekräftat att SE lämnat platsen är fullständigt tok det också.
Däremot har vi Inge M, Lisbeth P, Jan A, Leif L, och Hans J som dementerar detta. Det var inte SE som varken utförde mordet eller lämnade platsen strax efter skotten.
Dessa vittnens åsikter i den saken är högst relevanta, men Krister Petersson lyckades trixa sig förbi dem på ett ganska ohederligt sätt enligt min mening.
Mikael A
För att undvika missförstånd har jag en fråga:
När du skriver om ”8-10 framstupavittnen”, vad menar du då?
Menar du de som sett honom falla framstupa?
Menar du de som sett honom läggas i framstupa sidoläge – eller menar du helt enkelt de som någon gång sett honom ligga framstupa?
Vilka är då dessa vittnen?
8 är inte samma som 9 eller 10 så det hela låter svajigt. Det skulle uppskattas om vi alla kan använda exakt antal, specifikation vilka som avses och sedan specifik källhänvisning för respektive person. Utan lite mer ordning i uppgiftslämnandet kan inte inte de ospecificerade uppgifterna tas på fullt allvar.
Det finns alldeles för mycket brus i utredningen, och polisen/åklagarmyndigheten har haft den osmakliga attityden att ta en massa obegåvat sladder till intäkt för att driva CP-teorin ända upp till HD. (Fast nu hejar alla i lynch-mobben på den nya SE-teorin.)
Låt oss undvika uttryck som ”lynchmobb” för dem som instämmer i Krister Peterssons påstående att Engström var gärningsman. Det spiller lätt över på debattklimatet också här på bloggen. Och det gynnar inte möjligheterna att klargöra sakfrågorna.
Det har väl framgått av mina tidigare kommentarer att jag inte alls är främmande för att Palmeutredarna har pekat ut rätt person. Jag är dock inte lika tvärsäker som vissa andra.
Fortfarande tycker jag att det finns tillräckligt mycket i den vågskålen som väger över till Engströms nackdel. Vad jag har kunnat se har det inte tillkommit några uppgifter efter den 10 juni som kullkastar Krister Peterssons resonemang. Snarare har det dykt upp information i det släppta förundersökningsmaterialet som väcker ytterligare frågor runt Skandiamannen. Det gäller inte minst de märkligheter som förekommer i förhören med personer i Engströms närhet, i synnerhet exhustrun.
Man kan diskutera om det var rätt att lägga ned förundersökningen eller om utredarna borde ha fortsatt ett tag till. Det lär väl visa sig.
När väl presskonferensen var över och slutsatserna hade dömts ut av många Palmekännare, hade jag också väntat mig moteld i form av andra, mer bärkraftiga teorier (i kritikernas ögon). Av detta har jag knappast sett något alls. Om man nu inte ska räkna de grundlösa ryktena om kuppövningen dit, förstås.
Det här hade ju annars varit ett ypperligt tillfälle att argumentera för alternativa uppslag. Det var ju evigheter sedan intresset för mordgåtan låg på den här nivån.
Vad gäller opinionsläget om Engströms eventuella skuld, så tror jag därför inte att det ser särskilt annorlunda ut idag jämfört med dagarna efter nedläggningsbeslutet. Detta kan förstås ändras framöver, i ena eller andra riktningen.
Jag är beredd att när som helst ompröva min hållning, men jag är inte lika övertygad om att den inställningen finns hos Filtergänget, lika lite som hos de mer tongivande kritikerna av SE-spåret.
Som vanligt finns det närmast ett inslag av sekterism när det kommer till de olika spaningsuppslagen, med litet eller obefintligt utrymme för nyanser. Det tycks gälla oavsett läger.
Jag tror att det är naturligt att diskussionen de senaste månaderna mest handlat om utpekandet av Stig Engström och vilken bärkraft det kan finnas i det. Men ju mer material från utredningen som kommer fram, desto mer tror jag att diskussionerna om andra tänkbara lösningar på mordgåtan kommer att få nytt bränsle.
Själv har jag en tanke eller två som jag gärna återkommer till längre fram. Och jag tror för övrigt inte att diskussionen om en kuppövning kan läggas åt sidan på det sätt som du gör.
Jobbar på uppslag som knyter ihop WT-observationer med en eventuell kuppövning. Det kommer att ta lite tid innan jag kan sammanfatta vad jag kommit fram till. Vill hinna kontrollera uppgifterna ordentligt i materialet först och eventuellt se om det dyker upp mer information. Ska bli spännande att se om vi har upptäckt liknande saker när det gäller detta.
Du är välkommen. Och du är också välkommen att kontakta mig privat om du skulle vilja. Min mailadress finns i slutet på presentationen av bloggen.
Mikael A skriver
”Förr fanns varje fall en ansats från MOP-kunniga SE-tvivlare att ändå försöka förklara bort SE som GM. Nu verkar även de har kastat in handduken.”
Kan försäkra dig att ingen av oss som du benämner SE-tvivlare har kastat in handduken men däremot finns det ingen av oss som har oändligt med tid och kraft att om och om igen bemöta samma argument som vi redan ha bemött många gånger. Att folk inte alltid orkar eller har tid att debattera med dig innebär inte att du har rätt.
Du har dessutom satt i system att kasta om bevisbördan och kräva att vi som tvivlar ska visa att det går att bortförklara eller runda SE när det i själva verket är ni som pekar ut och anklagar en avliden person för mord som har bevisbördan.
De som är övertygade om SE som gärningsman har faktiskt fyra av fem svenskar emot sig enligt en Sifo undersökning så ni som inte tvivlar på SE utgör en liten minoritet
”Utan tvivel vore man inte riktigt klok” lär Tage Danielsson ha sagt men det gäller tydligen inte tvivel om att Skandiamannen begick mordet på Olof Palme?
Kollade in Lars J:s vittnesmål.
Här framkommer inte vilken väg Lars tar till brottsplatsen från David Bagares gata, där hans förföljande slutar.
Han borde ju sett poliser i trapporna kanske även Skandiamannen? Allt hände ju här inom minuter. Vart tar Lars vägen sedan, efter att ha tagit kontakt med en kvinnlig polis på platsen? Åker han hem? Kanske Lars lämnat mera uppgifter som jag inte hittat?
Niklas B.
Lars möter kommissariebil 1520 på David Bagares gata ungefär 23.25.30, och det sker ungefär samtidigt som piketpoliserna från 3230 kommit upp för trappen.
Kommissariebilen möter återigen upp Lars J på David Bagares gata då han är på väg gående tillbaka och Lars lämnar då signalementet ”blå dunjacka och keps” till polisen.
Polismännen Claes D och Jan H har också kommit ner till Lars, och Jan H följer Lars tillbaka till brottsplatsen där han får lämna signalementet igen till den kvinnliga polisen.
Kroppen är bortförd, så klockan är mer än 23.28.
Polismannen Jan H springer sedan tillbaka upp mot David Bagares gata där Polisman Claes D fortfarande är kvar tillsammans med kommissariebilen. Klockan bör då ha varit över 23.30, och Jan H och Claes G fortsätter därefter jakten på gärningsmannen.
Engström sprang/gick runt barackerna och kom tillbaka då Palme lades på bår, och bör alltså inte ha mött Lars J under den tiden.
Lars J fick ett samtal från polisen klockan 01.15 på natten, vilket är det första korta förhöret.
Hoppar här lite för att friska upp kommentarerna även till lite annat.
Märklig reaktion av Palme.
Varför var det så viktigt för Olof Palme att gå ut och dementera Geijer affären? Hade det inte varit bättre att ge Geijer sparken? Vågade han inte, i risk för ytterligare avslöjanden? Palmes förklaringar var mycket tvivelaktiga och blott ett krystat försök att tysta ned affären.
Jag har inte planerat att dra igång en diskussion om Geijeraffären. Jag uppskattar om eventuella synpunkter som kommer in inskränker sig till sådant som möjligen skulle kunna ha någon relevans för diskussionen om Palmemordet.
Nej, de va inte min mening heller. Förundrade mig bara över att Palme inte hittade andra lösningar.
Detta avslöjande var ju trots allt inte världens undergång.
Gunnar
Det kan naturligtvis vara så att om Anders B var beskriven som riks- eller nationalfyllot i media före 11 mars och av det skrivna gick att dra slutsatsen ”Tompa Jahn” så behöver inte SE ha sett honom i samband med skotten.
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/04/06/har-lars-borgnas-ratt-nar-han-omtolkar-forloppet-pa-sveavagen/#comment-20428
Vem var ungdomarna som körde i bil förbi hörnet och såg Olof sträcka upp händerna? Stämmer detta och vem var de? Skulle ju betyda att Olof hotades med vapnet före skotten. En professionell mördare beter sig inte på detta viset, det smäller direkt och denne missar inte heller. Privat uppgörelse?
Ifall inlägget hamnar fel ber jag om ursäkt. Kan ej ladda sidan ”fortsatta diskussioner” då den tycks krascha min webbläsare.
Nåväl
Eftersom hela SE-hypotesen bygger på att LJ:s vittnesmål håller för en granskning så låt oss syna det ordentligt i sömmarna en gång för alla. Är det helt säkert att den man LJ ser bär rock och keps och springer uppför trapporna till Malmskillnadsgatan?
Sid 63-64
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdEVxeE1JYWdnbUE/view
Ser ej mannen nå trapporna utan drar slutsatsen att eftersom rulltrappan var stängd (vilket den ju inte kan ha varit då en polis efteråt tog rulltrappan) så måste mannen i trappan vara samme man som kommit springande. Tänk om mannen i trappan är en medhjälpare och GM tog en annan väg.
sid 34, sid 67
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdEVxeE1JYWdnbUE/view
På frågan om kepsen hade skärm svarar LJ här nej!!. Låg, följde huvudformen, lite buktad kanske.
”Det enda jag kommer ihåg det var liksom att det var mörkt alltså, mörk huvudbonad”
Vad LJ hela tiden tycks försöka förklara för polisen är att han drar slutsatsen om att det är något ”kepsliknande” utifrån att han bara ser den springande mannens huvudbonad bakifrån. Det kan vara här som oklarheter uppstår. Någon skärm har han aldrig sett att huvudbonaden hade. ”kepsliknande” tycks komma ur hur han uppfattade att huvudbonaden satt på huvudet, alltså inte av att det fanns en skärm. Jag har läst om alla tillgängliga förhör med LJ och den bild jag tänker mig att han försöker förmedla är något liknande detta:
https://www.garderoben.se/en/militarklader-1/ordningsvakt-vaktare/huvudbonader-1/watch-cap-ylle-flera-farger
Eller denna:
En Ribbstickad mössa, ”Gökboet liknande” men sett bakifrån och något plattare upptill men som i övrigt följer huvudets form.
Sedan vad beträffar övrig klädsel är hans första intryck någon slags täckjacka. Han medger här att han kan ha påverkats att tro det är en rock eftersom en polis börjar prata om rock samt att det finns övriga beskrivningar om en rock. Frågan är ju också om han inte även kan ha påverkats om detta ”kepsliknande” också då sådana uppgifter verkar ha funnits. Inte minst SE själv vittnar ju om detta.
Sid 68
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdEVxeE1JYWdnbUE/view
Till sist säger LJ på förfrågan om han skulle känna igen mannen om han skulle se honom i dagsläget
– nej, jag kan känna igen en liknande ryggtavla, det är liksom det enda jag kan känna igen.
Uppenbart har han väldigt vaga intryck av mannens klädsel överhuvudtaget. Mycket vagare än jag själv insåg innan jag läste om alltihopa. Det som fastnar är den kraftiga ryggtavlan, vilken för övrigt passar in på vittnesmål bla från AH. Min uppfattning är att man fäster på tok för mycket tilltro till LJ:s uppgifter. Det enda som verkar någorlunda säkert är ju egentligen beskrivningen av ryggtavlan på mannen han sett. Jag får faktiskt intrycket att han mest väldigt gärna vill vara till lags.
Synpunkter?
Simon A.
En mycket bra kommentar, jag har också kommit till slutsatsen att LJ:s intryck av den springande mannen är mycket vag. Det var nog en mörk gestalt som for förbi under tiden han stod bakom byggbaracken. Sedan hade han ju naturligtvis möjlighet att göra kompletterande iakttagelser då han återigen såg mannen på väg upp för trappen.
Men då är avståndet längre, och ljusförhållandet dåligt, och det tycks som om alla vaga kännetecken han redovisat kommer från passagen av Luntmakargatan. Tidsmässigt kan det knappast ha varit längre än fem sekunder.
Noterbart är att han i sitt första förhör den 1/3 säger ”ett mörkt jackliknande plagg”
I det andra förhöret den 4/3 säger han:
”Han hade vidare ett mörkt plagg typ jacka eller rock. LJ är medveten om att han vid ett första förhör sagt att detta skulle vara typ täck eller dunjacka men är nu osäker på om så var fallet. Beträffande detta plaggs längd säger han sig heller inte kunna minnas om han såg om plagget räckte ner över benen på mannen. Han säger sig heller inte kunna beskriva byxor eller skor utan säger att det var en mörk figur som försvann upp för trappan.”
Osäkerheten kan ha flera orsaker.
Först och främst att observationen i sig var vag, men också att olika uppgifter om plagget var ute i media.
Den allra första uppgiften han lämnar är dock på David Bagares gata till kommissarie Christian D.
Enligt det PM han skrev den 3/3 hade LJ sagt ” blå duntäckjacka samt keps som huvudbonad, mörkhårig i nacken”.
Det är helt enkelt lika osäkert med kepsen som med jackan.
Då KP anser att LJ var ”säker på keps”, är det som vanligt inte riktigt sant.
Simon
”Det som fastnar är den kraftiga ryggtavlan, vilken för övrigt passar in på vittnesmål bla från AH.”
Tilläggas kan att även Lisbeth säger i förhör att mannen som sprang in på Tunnelgatan var bred över axlarna.
http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html ( sid 4)
JB:
Jag har svårt att värdera Lisbeths uppgifter. Stor, kraftig, kompakt, 40-års åldern, ruskigt utseende mm.
Min uppfattning är att nånting av GM har hon nog i alla fall sett men mycket ter sig också som sammanblandningar av andra vittnens signalement. Ex.vis Anders B.
En till som i alla fall uppfattar den flyende mannen som bred över axlarna är Anders D (sid 4)
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMM3cyUjBZTVFTV0E/view
Jag tänkte dela med mig lite av vad sitter och funderar på.
Betänk var LJ befinner sig, titta på denna bild och fundera ett ögonblick på var rulltrappan är belägen:
https://gunnarwall.files.wordpress.com/2020/07/img_1392.jpg?w=700&h=525
Det kanske finns en möjlighet att GM kan ha sprungit in där när LJ tappar GM ur sikte och en medhjälpare som befunnit sig i nedre delen av området runt trappan upp mot Malmskillnadsgatan springer samtidigt uppför trapporna. Medhjälparen väntar alltså helt enkelt in GM innan han också påbörjar flykten.
I den korta tidslucka som uppstår tror LJ att det är samme man. Uppe på Malmskillnadsgatan springer dessa 2 personer åt varsitt håll och sammanstrålar kanske någonstans runt Smala Gränd. Området runt Hotell Karelia tycker jag i sammanhanget känns som en naturlig samlingsplats. Den ena (GM) kan vara klädd i något som kan beskrivas som lite längre täckjacka och stickad mössa, den andra kan ha en rock och en väska med exempelvis en WT. (medhjälparen).
Min tanke är då att den med stickad mössa har mössan nerdragen över öronen för att dölja en öronsnäcka. Medhjälparen ger instruktioner och ser till att hålla flyktvägen fri. Medhjälparen i sin tur har radiokontakt med minst 1, kanske 2 personer till som befinner sig i en bil. Om ett förföljande skett från Grand så måste det inte nödvändigtvis ha skett till fots, vilket tycks ha varit antaget. Jag kan mycket väl ifall så skett också tänka mig en bil som vid lämpligt tillfälle diskret släpper av 1-2 män. Bilen bör befinna sig nära med tanke på räckvidden för dåtidens WT.
Läs förhör med LJ sid 63-64:
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdEVxeE1JYWdnbUE/view
LJ säger ju här att han tappar den springande mannen (GM) ur sikte innan denne når trappan. Samtidigt så rör sig LJ till en ny position och tittar ner mot Sveavägen. När han åter tittar efter den springande mannen befinner sig denne i trappan på den övre delen av första trappavsatsen, med huvudet i höjd med kupollampan, vilken tycks ha varit släckt (riktigt mörkt på platsen). Han drar slutsatsen att det är samme man med hjälp av synintrycket att tunneln var låst och ”rulltrapporna var liksom stängd”. Menar han att rulltrappan inte startade automatiskt uppstår frågan om detta utretts, (dvs var rulltrappan avstängd så kan ju mannen sprungit uppför en stillastående rulltrappa) och menar han att det på något sätt var något lås för ingången till rulltrappan så stämmer ju inte detta med att en av poliserna som senare jagade efter GM tog just rulltrappan. Sen är det väl också så att rulltrappor, åtminstone på den tiden, inte nödvändigtvis startade automatiskt, i synnerhet inte om man sprang uppför dem.
Nu påstår jag självfallet inte att det är såhär det har gått till men jag tycker det kan vara värt att fundera på åtminstone. Väldigt mycket av vad som har varit rådande ”sanningar” har ju trots allt baserats på LJ:s uppgifter, vilka är tämligen svajiga. Ex.vis då en så viktig sak som flyktvägen. Har han sett 2 springande mörka skuggor men i olika sekvenser så blir det hela plötsligt begripligare. Även då Lisbeth tidiga uppgifter om 2 gärningsmän (hon kanske skymtat den andre borta vid trappan).
För den som vill fördjupa sig i rulltrappors funktion 🙂
https://www.idg.se/2.1085/1.258215/rulltrappor—sa-funkar-de
Tack för intressanta infallsvinklar. Det du skriver bedömer jag som fullt möjligt. Den speciella styrkan i resonemanget ligger, som jag ser det, i att om dådet var planerat är det rimligt att föreställa sig att gärningsmannen skulle ha velat ha någon sorts backup under flykten. Och det här är i så fall en ganska naturlig variant på en sådan backup.
Som du själv understryker behöver det förstås inte alls ha varit på det här viset. Till exempel är det ju en öppen fråga om dådet var planerat och om mördaren i så fall hade en eller flera medhjälpare.
Men just att din variant på händelseförloppet är högst möjlig illustrerar hur lite riktigt säker kunskap vi har om vad som skedde. Och det pekar därmed också på hur lätt det är att dra felaktiga slutsatser om vi tror oss veta mer än vad vi faktiskt vet.
Simon A
Jag började tänka på ett svar och sen såg jag att Gunnar redan skrivit ungefär vad jag hade tänkt skriva. Vill uttrycka min uppskattning för en intressant kommentar iallafall. Det här med släckt kupollampa är nytt för mig. Vilken menar du och var har du hämtat dom uppgifterna?
Tack Emma
Längst ner sidan 64:
https://drive.google.com/file/d/0BxuBxyn2s5hMdEVxeE1JYWdnbUE/view
”Nej, jag kan inte minnas att den var tänd”
Det betyder ju inte att den bevisligen var släckt men LJ kan i alla fall inte påminna sig om att den var tänd.
Den officiella flyktvägen passar perfekt in i om man utgår ifrån ensam-gärningsman-perspektivet och det är antagligen därför den blivit allenarådande. Utredningen har ju bara handlat om ensamagerande ”galningar”. Den passar inte alls lika bra ur flera-gärningsmän-perspektivet och det är nog därför det inte varit så många frågor kring detta. Det är vad jag tror.
Teorin om ensamagerande GM har ju inte lett någonstans annat än till en missbrukare från Sollentuna och en grafiker anställd på Skandia. I ingen av dessa teorier passar pusselbitarna. Stig fick visserligen den uppmärksamhet han tycks ha eftertraktat men knappast på det vis han önskade sig. Utgår man istället ifrån Säpos Övervaknings-PM med fler inblandade börjar plötsligt pusselbitarna passa bättre. Det saknas bitar fortfarande men detta beror ju på att man i så många år ägnat sig åt ensamagerande GM.
Jag utesluter ingenting men att fortsätta trampa på i samma hjulspår som tidigare och förvänta sig ett annat resultat verkar vara slöseri med tid. Det talar för att lösningen ligger någon annanstans.
I MOP blir flyktvägen som med Estonias tappade bogvisir tidigt en ”sanning” som inte får ifrågasättas. Förföljandet till fots från Grand likaså, åtminstone när det gällde CP som GM. Proffs däremot använder ett fordon. Så lite onödig exponering som möjligt är självklart.
Simon A
Okej, det förklarar saken. Jag har inte läst nyligen släppta förhör med Lars J. Det finns väl antagligen ingen möjlighet att ta reda på huruvida lampan eller lamporna i trapporna verkligen var släckta, om nu inte någon eller några andra också vittnat om det.
Jag anser att det av ett annat skäl eventuellt kan vara av intresse, utöver frågan om sikten i trapporna.
Leif L. har i något sammanhang sagt att lamporna ovanför Tunnelgatan var släckta, d v s dom hängande lamporna. Om det nu är riktigt har det såvitt jag kan se inte att göra med att byggbarackerna var uppställda där då lamporna hängde en bit ovanför, men det går givetvis inte att utesluta att de – liksom lamporna i trapporna – av någon anledning var släckta på grund av byggnadsarbeten eller av andra skäl.
Nu får jag väl på moppo för att jag ägnar mig åt långtgående spekulationer, men jag tycker att det åtminstone är värt att ägna en tanke.
Som du uttrycker är föreställningen om en ensam gärningsman djupt rotad efter 34 år. Även jag som inte alls tror på det alternativet har sett den där ensamma gärningsmannen springa längs Tunnelgatan otaliga gånger. Det är som att den ensamma ”galningen” är en förlängnng på ”det händer inte här”. Att det skulle röra sig om en konspiration som kanske till och med är planerad dagar i förväg rimmar för de flesta illa med vad som var – eller är möjligt i monarkin.
Simon A
Det blev lite fel där. Jag menade att dådet möjligen var planerat dagar i förväg, inte den eventuella konspirationen.
Inga problem, tror jag förstod hur du menade.
För att förtydliga, uppgifterna kommer från förhör med LJ den 27 augusti 1986 kl 21:15. (E15-C). Förhöret hållet på Tunnelgatan då man vallar LJ på platsen. Förhållandena liknande den 28 februari. Regnigt och mörkt. Transkribering av bandupptagning. Jag ska försöka bli bättre att uppge tydligare källhänvisningar. Många PDF:er innehåller ju ett flertal olika förhör hållet vid olika tillfällen så det kan bli lite rörigt.
Våbenhandlerens datter var måske/måske ikke i Grand på aftenen for at se samme film som Palme. Lige før mordet passerede hun på vej hjem forbi Skandias indgang og Dekorima-hjørnet, som jeg forstår det: https://aktuelltfokus.se/vapensamlarens-dotter-var-pa-samma-bio-som-palme/
Om det er rigtigt, svinder sandsynligheden for, at SE er gerningsmand, fordi hun 1) ikke har set ham ved Grand og 2) ikke har set ham ved Skandias udgang eller Dekorima-hjørnet.
Om det er forkert, hvad hun siger, ”the plot thickens”. Da bliver man nødt til at lege med den forestilling, at hun dækker over noget.
PU tycks verkligen rotat rejält för att hitta något komprometterande mot SE. Hade man letat ännu mer bland biobesökarna kan jag nästan lova att det befann sig ättlingar till Anckarström på bion 🙂
Dotterns bägge väninnor som ska ha befunnit sig tillsammans med henne på föreställningen kan inte påminna sig om att detta skulle ha skett.
Dessutom, vad är oddsen på att man skulle anförtrott en 16-årig flicka en ”revolver stor som en spädgris”?
Typisk sensationsjournalistik är min bedömning.
Simon A
Ättlingar till Anckarström 😂
Ja, skribenten har tydligen missat förhören med vapensamlarens dotters väninnor.
Här är förhören med den dotter till vapensamlaren som nu var aktuell samt hennes båda väninnor, för den som inte har tillgång till dem.
Dottern
https://drive.google.com/file/d/1ye7Qyi5uG27JQ0jUTkauTNJ9sRQcUzwU/view
https://drive.google.com/file/d/1jHMznz5mfn5KBCa8MQ4RENow4SSfftjt/view
Väninna 1
https://drive.google.com/file/d/1F63k-RcmVCXU2r8LQU4n3UQtl0bTh0gA/view
Väninna 2
https://drive.google.com/file/d/1gcrO2sUiR5jHj9Yu7heMbrndtxiXM74K/view
Gruto
Hon fick väl runda Stig E 😀. Skämt åsido så stärker väl det här inte målet mot honom. Om detta stämmer så har vi en person som känner Stig och som inte ser honom vid Grand och inte utanför Skandia/Dekorima strax innan mordet.
Magnus D
Mitt i prick Magnus. SE får alibi mer än 30 år senare av en fd granne, då 15 år gammal, att han inte var Grandmannen. Hon kommer ihåg detaljerna exakt. Mer imponerande minne än väktaren HO:s.
Mikael A
Här har vi en person som kände Stig väl då han var en nära vän till familjen. Rimligen hade hon kommit ihåg om hon sett eller sprungit på honom utanför bion eller på Sveavägen efter bion. Samma sak med väktaren Henry O som både sett och träffat Stig många gånger på Skandia.
Även efter 34 år är det naturligt att du kommer ihåg tämligen exakt vad du gjorde och vilka personer du såg eller träffade samma kväll som du dagen därpå fick veta att statsministern hade blivit mördad.
Var du dessutom på samma bioföreställning som mordoffret och passerade mordplatsen bara en kort stund innan mordet begicks är det naturligt att du dagen efter, när du fått höra nyheten om mordet, försöker dra dig till minnes om du observerade något anmärkningsvärt. Om du då kommer att tänka på att du såg en nära vän eller bekant så minns du det säkert ännu efter många år
De vittnen som brukar åberopas av de som tror Stig är gärningsman och som inte ger honom alibi har alla gemensamt att de inte kände Stig eller visste vem han var. Som exempel kan nämnas Mårten Palme som aldrig träffat varken Christer P eller Stig E men pekat ut båda dessa till utseendet helt olika personer som identiska med mannen Lisbet och han såg utanför bion
Med det sagt anser inte jag att Stig får vattentätt alibi av Filippa av flera skäl. Hon nämner själv i förhöret att hon inte var så uppmärksam på omgivningen eftersom, som hon säger, man inte var så observant av sig som tonåring. Stig kan ändå ha varit utanför bion eller på Sveavägens trottoar och fått syn på henne och lyckats gömma sig bakom en pelare. Hon kan också faktiskt ha sett Stig men i efterhand valt att förneka det för att hennes far inte ska få sitt eftermäle solkat som en möjlig medgärningsman eller den som försåg Stig med ett vapen
Jonas J
Hennes vittnesmål friar SE från att ha varit Grandmannen då det är så detaljerat.
Däremot om man inte finner det trovärdigt finns nu en märklig MOP-koppling mellan SE och Vapensamlaren, tidigare fanns bara en umgängeskoppling.
Eller hvad?
Oplysningen synes meget interessant, næsten sensationel, men jeg er ikke sikker på, hvad man kan konkludere på baggrund af den
Det mest anmärkningsvärda tycker jag är att man inte går vidare och förhör vapensamlarens dotter igen. Hon är förhörd 3/4 och 26/4. Väninnorna förhörs 2/5 respektive 18/5 och den sistnämndas vittnesmål är vad jag kan se trovärdigt.
Den 23/5 i samband med delgivningen informeras hon om att hennes väninna sagt att hon satt på ett flygplan från Los Angeles vid tidpunkten och hon svarar då att hon är ganska säker på att hon var med denna väninna på bion.
Och där verkar efterforskningarna angående biobesöket upphöra.
Mikael A m.fl
Om det er rigtigt, hvad hun siger, kan det vel også være ”en pind i ligkisten” til IM’s ventende Dekorimamand?
Men det er virkelig et mystificerende vidnesmål, der dukker op 32 år efter hændelsen. På den ene side afkobler det SE (og hendes far) fra mordet, fordi hun ikke ser SE. På den anden side kobler det SE (og hendes far) til mordet, fordi hun til samme bioforestilling som Palme.
Jeg synes, at det sidste taler for, at det er et oprigtigt, u-strategisk vidnesmål.
Tror man, at SE er GM, vil man dog nok se hendes vidnesmål som en offensiv afledningsmanøvre i stil med SE’s forvekslingsstrategi, måske orkestreret af SE’s exfru, som var ”bra på matematik” og gode venner med hendes mor.
Gruto:
Ber om ursäkt ifall du uppfattade mitt inlägg som raljerande. Jag ser nu att det var ett rätt så drygt svar från min sida. Jag tror den enkla förklaringen är att dottern helt enkelt tyckte väldigt bra om ”farbror Stig” och finner tanken på att han skulle ha något med detta att göra som motbjudande. Därav något slags försök till att påvisa att hon minsann befunnit sig i området och inte sett skymten av honom. Hur hon beskriver SE i övrigt är däremot intressant, närmast som en soffpotatis med så dålig kondition att han hade dött av hjärtinfarkt ifall han sprungit uppför trapporna.
Simon A: ”Hur hon beskriver SE i övrigt är däremot intressant, närmast som en soffpotatis med så dålig kondition”. Ja, det er i tråd med exfruns and andres beskrivelser af ham. Han blevet ikke taget alvorligt som en handlingens mand.
Om det skulle vara på det sättet att vapensamlarens yngsta dotter far med osanning gällande biobesöket kan det bero på flera saker.
Dels kan det bero på att hon helt enkelt minns det på detta sätt, eventuellt att hon under årens lopp kommit att tro detta, men att hon i själva verket var på bio en helt annan dag.
Det kan också vara så att hon liksom alla i bekantskapskretsen förstått vad som var under uppsegling efter intensiva förhör, artiklar och boksläpp, och att det inte verkade finnas någon möjlighet att stoppa snöbollen som var i rullning. Det är svårt att veta hur ansatta de varit. Att ex-frun levt med dessa spekulationer i åratal vet vi.
Utpekandet av den oskyldige farbror Stig kan ha upplevts som bestämd på förhand.
Spekulationer, men om Palmegruppen i sin mission att peka ut SE som gärningsman själva drivit fram tvivelaktigheter i förhören är det förstås extra illa.
Att en vid tiden för mordet 16 årig tjej därmed skulle bli föremål för vilda spekulationer som handlar om att hon inte berätta vad hon egentligen vet: nämligen att farbror Stig och hennes far i samförstånd mördade Palme, är i så fall bara för sorgligt.
Gruto
Ja hennes historia är märklig. Jag tror dock inte att hon har fått den naiva berättelsen från sin pappa Vapensamlaren, utan från en i bekantskapskretsen med mycket begränsad konsekvensinsikt.
Jag tror att Inges väntande Dekorimaman var Anders B efter skotten vid Dekorimas ingång. Inge (1 mars) och Cecilia A såg att GM kom ikapp Palme. Jag tror inte att SE var så förslagen så han passerade de långsamtgående makarna och inväntade dem vid Dekorima.
Mikael A:
Nu blir jag förvirrad. Har du ändrat dig i fråga om SE som GM eller menar du att det är SE som Cecilia A beskriver som relativt smal och klädd i täck-jacksaktig jacka? Hon hade visserligen inte glasögonen på sig i de uppgifter jag har från första förhöret med henne mer än 2 år efter händelsen, men hur går i så fall de uppgifterna ihop med den man som YN ser, vilken du ju påstått är SE?
Simon A
Cecilia A ser SAMMA man som Inge M komma ifatt Palme. Det är dock inte bara de två som ser SAMMA man, mördaren utan åtminstone nio till. Iakttagelserna varierar helt naturligt trots att de ser SAMMA man, SE.
Mikael A
Fast det där blir ju ett obegripligt cirkelresonemang. INGET av mordplatsvittnena säger ju att det är SE som är GM, vi har tidigare också kunnat konstatera att även LJ:s signalement ”kepsliknande” i själva verket bara är en ”mörk huvudbonad” i bästa fall. Vad du i klartext säger är ju att SE är GM därför att om man ”körsbärsplockar” uppgifter överallt så måste det måste vara så. Med samma sätt att resonera kan man ju då säga att den man som polisassistent Gedda ser på Regeringsgatan är GM eftersom signalementet är lång, smal, lång rock, troligtvis keps på huvudet samt att mannen möjligen bar på en axelremsväska med okänd färg.
(sid 3-4) polisförhör med polisassistent Gedda den 26 augusti 1988.
https://drive.google.com/file/d/1I4OnbZ-yoC_d0KAOZVnimYRqZ4PF7KTn/view
Menar du att det är SE som Gedda ser eller kan det finnas fler människor i området med signalement liknande SE?
Problemet som i alla fall här uppstår är ju då att inget mordplatsvittne säger att detta är gärningsmannens signalement men likväl hävdar du envist att det är SE som är GM. Jag skulle vilja veta hur du så tvärsäkert kan dra slutsatsen att det är SE som är GM trots att ingenting pekar på det? Jag måste erkänna att det är en smula fascinerande.
Kan vi inte diskutera Säpos övervaknings-PM, vad är dina tankar kring detta?
Simon A skriver ”Menar du att det är SE som Gedda ser eller kan det finnas fler människor i området med signalement liknande SE? ”
Frågan är ställd till Mikael A men för mig är svaret att Ja självklart fanns det en massa medelålders män i närheten av mordplatsen denna löningsfredag med signalement som liknade Stig E. Han var av medellängd och hade en för årstiden typisk vårdad klädsel för herrar. Han stack inte ut från mängden på något sätt.
Däremot för att Stig ska vara gärningsman måste så gott som alla vittnen ha misstagit sig när de uppger gärningsmannens ålder till 35-40 år med tanke på att Stig var 52 och det allra närmaste vittnet Anders B måste ha sett fel när han uppgav att gärningsmannen bara några meter framför honom bar en stickad mössa medan Stig bar en keps. Anders B har till och med ritat en teckning på hur mössan såg ut
Återigen för att Stig ska kunna vara gärningsman måste ett flertal vittnen ha misstagit sig på centrala punkter
Simon A
Nio vittnen på mordplatsen samt Lars J och Yvonne N visar på att SE inte kan rundas enligt ”Nya Palmegruppen” 10 juni.
Till det då bl.a. vad SE sa till väktarna om Palmes framstupa och hopkrupen och att han rapporterade Lars J vid ”Kulturhuset”.
Det är viktigare att först reda ut SE klart, inga ”juridiskt rimliga alternativ” skall finnas kvar, som exempelvis Borgnäs att SE och GM kapplöpte i gränden. Säpos övervaknings-PM får vänta av den anledningen. Har de haft planer bör de naturligtvis även granskas.
Inge M såg gärningsmannen stå och vänta i flera minuter i förväg medan Stig stämplade ut och pratade med väktarna i receptionen. Varken Inge eller något annat vittne har sett gärningsmannen komma gående i riktning från Skandias huvudentre och komma ifatt makarna Palme.
Tvärtom har flera vittnen uppfattat makarna Palme och gärningsmannen som ett sällskap som sneddade över trottoaren in mot Dekorimahörnet. Minst ett vittne har sett makarna Palme och gärningsmannen stå stilla på trottoaren vända mot varandra.
Vittnesmålen stöder således inte teorin om att Stig E ska ha kommit ut från Skandia för att först börja gå norrut och möta makarna Palme och därefter vända om och följa efter makarna till Dekorimahörnet där han avlossar skotten bakifrån utan någon föregående kontakt. Om det gått till så måste flera av varandra oberoende vittnen ha misstagit sig eller minnas fel
Det går att misstänka att ”Camilla Johansson” och hennes väninna är Vapensamlarens yngsta dotter och hennes kompis som Hans Holmér har avidentifierat på sidan 59 i sin bok.
Så är det inte, utan det är troligtvis de två ”finskorna”.
I vilket fall som helst är det inte yngsta dottern F.
Då blir det lite mer begripligt och baserat på de fakta som finns går det att spekulera mer trovärdigt. F:s historia är så naiv så att den knappast kan komma ifrån hennes pappa Vapensamlaren. Berättelsernas detaljer och avsaknaden av konsekvensinsikt, hur de skall uppfattas, kan bara komma från SE. Han har då berättat det för F, 15 år och sagt att det är för att hon skall kunna skydda sina föräldrar i fall hon skulle bli förhörd. Något i den stilen.
Varför berättar hon då som medelålders i förhör denna icke trovärdiga historia? Jag gissar att hon vill skydda sina föräldrar och att hon inte är insatt i MOP för att kunna ha någon annan berättelse som skyddar föräldrarna.
Mikael A
I tidigare sekretessbelagda förhör från 1986-05-14 som jag förut länkat till framgår att mordplatsvittnet Jan A såg SE på mordplatsen direkt efter mordet. Han känner igen SE på polisens foto.
Vid tingsrättsförhandlingarna 1989 vittnar Jan A åter om den äldre mannen (50-60 år) i keps som han sett och talat med direkt efter mordet.
Detta viftar du bort och menar ändå att det är SE som är GM? Jag tycker du i så fall borde kunna ge någon slags motivering till varför vi ska bortse ifrån att SE faktiskt ges alibi som varande på mordplatsen som vittne, annars blir ju allting bara ett malande om att oavsett vad så är SE gärningsman och för min del blir i så fall fortsatt diskussion med dig tyvärr rätt meningslös.
Mikael A
Ser inte vad i Filippas historia som inte är trovärdigt. Hon och väninnan kan mycket väl ha varit på samma bioföreställning som makarna Palme och promenerat förbi mordplatsen efteråt en kort stund före mordet.
Att hon inte observerat någon skum figur varken utanför bion eller utanför Dekorima betyder inte att hon avsiktligt undanhåller något. Hon var som tonåring inte så uppmärksam och observant på sin omgivning som hon själv påpekar.
Att hon inte såg Stig E kan bero på att Stig aldrig var utanför bion och att hon passerade Skandiahuset och Dekorima innan Stig hunnit komma ut på trottoaren. Eller så lyckades Stig gömma sig för henne. Hon kan i och för sig ha slirat på sanningen för att skydda både sin fars och fabror Stigs eftermäle men det måste inte vara så.
Fort och fel. Inte ”finskorna”.
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/04/06/har-lars-borgnas-ratt-nar-han-omtolkar-forloppet-pa-sveavagen/#comment-20617
Mikael A, så du mener våbensamlerens to børn og SE’s exfru ved, at SE er GM, og at de ved, hvad der er sket med revolveren, eller det sidste er måske kun hans exfru?
Desuden har du en idé om, at våbensamleren, eller evt. den ene datter, måske uvidende, har afleveret revolveren ved Skandias bagindgang før kl. 23, efter SE havde ringet til våbensamleren på restauranten?
Om mandagen har SE afhentet revolver, som han havde gemt i Skandias cykelkælder, for at dumpe den i en sø nord på eller returnere den til våbensamleren?
Nogle dage senere har han fortalt F, hvad hun skulle sige, hvis hun skulle blive kaldt til forhør. SE’s ord mindes hun 32 år senere, da hun bliver indkaldt til forhør?
Jeg prøver blot at forstå, hvad du formoder.
Gruto
Om du läser förhören med exfrun och Vapensamlarens döttrar så blir det tydligt att PU tror att de har kännedom om vad som har hänt.
Yngsta dotterns F:s naiva och detaljerade historia tror jag kommer från SE med sin begränsade konsekvensinsikt.
Jag tror att SE fick vapnet av Vapensamlaren 22.35 (dörrlarmet) bakom Skandia innan SE gick till Grand vid 22.50-tiden. Väskproblemet (YN) uppe på DBG kan ha berott på att revolvern var för stor för handledsväskan. SE ville stoppa i den där för att det var för jobbigt att springa med det kilotunga vapnet i den tunna rockfickan. Vad som hände med vapnet efter att SE lämnade Skandia på måndagen (Se förhör med Thomas Pettersson om två vittnen) är oklart. Möjligtvis kan exfrun veta.
Jonas J
och väninnan…? Vad säger hon i förhör?
”inte kan rundas” var det…ja var ska jag börja?
Första förhör där vi har Engströms egna ord (transkribering av bandinspelning) om händelsen hålls 86-04-25, kl 09.00, E63-C. Tidigare uppgifter är antingen sammanfattningar eller sk spaningsuppslag där dokumentationen som finns är polisens subjektiva tolkning av information lämnad av Engström. Det är också viktigt att poängtera att dessa tidiga uppgifter inte heller är upplästa och godkända av Engström.
Detta förfarande med sammanfattningar och spaningsuppslag gäller även andra vittnen och samma försiktighet med uppgifterna bör därför också tillämpas. Vi har ett flertal exempel där förhörda personer senare fått se uppgifter man har lämnat, där man då berättar att uppgifterna inte stämmer med vad man egentligen har sagt. Att saker har lagts till, missuppfattats eller inte tagits med.
Med tanke på hur kaotisk utredningen varit och hur många felaktiga uppgifter som alltså florerar så ska man vara en smula försiktig med att ta sammanfattningar och spaningsuppslag för sanning. Det är som sagt inte regelrätta förhör det handlar om. Det är viktigt att ha det i åtanke. Förhör i dialogform går alltid före andra sk ”förhör”. Att man inte verkar ha förstått vikten av att värdera information i hur denna har tillkommit verkar varit ett genomgående tema i såväl L Larssons och T Petterssons bok men även i PU:s presskonferens där man likt en roterande saftblandare frenetiskt hoppar mellan olika uppgifter för att få ihop något slags begripligt händelseförlopp där syftet som bekant är att till varje pris ”sätta dit” Engström.
Man drar sig inte ens för att använda tidningsartiklar ur tidskrifter som Skydd & Säkerhet och Proletären för att lägga ord i munnen på Engström. Det är uppseendeväckande att man trots detta ändå misslyckas så kapitalt. Med detta nu sagt och med PU:s ord om Engströms lögner om sina förehavanden ringande i huvudet, bland annat då att han skulle förnekat att han varit utanför Skandia-huset, läs då dessa korta rader ur det förhör som hänvisas till i början av detta inlägg:
”F: Under den tidigare kvällen hade du varit på Skandia hela tiden, på ditt arbetsrum eller i huset?
E: Inte på den tidigare kvällen.”
Engström kan mycket väl här mena att tidigare under kvällen har han varit ut och ätit men den senare delen av kvällen har han spenderat på sitt arbetsrum och inte varit utanför huset efter det. Allt beror ju på hur man definierar ”kväll”. En del människor tycker det är kväll kl 18, en del att det är exempelvis kl 23. Förhörsledaren skulle ju för att räta ut alla eventuella frågetecken i stället frågat om Engström varit utanför huset sedan han började arbeta den dagen. Det ska ju inte ligga Engström till last att förhörsledaren inte klarar av att ställa vettiga frågor.
Att han hjälper till med att försöka vända på Olof Palme ser vi ju att det stämmer med AH:s vittnesmål med någon som rycker i Palmes ben (Förhör med AH 1986-04-02, E19-C, sid 15). Att Lisbet på platsen pratar om händelsen och även pekar in mot Tunnelgatan likaså (Förhör med AH 1986-04-02, E19-C, sid 14). Hans beskrivning av var vittnet LJ befinner sig stämmer också, såväl i tid som på vilken plats. Han pekas i fotokonfrontation 86-05-14 ut av Jan A som varande på mordplatsen och såväl Jan A som Leif L intygar detta under ed i tingsrättsförhandlingarna mot Christer P 1989.
En till intressant iakttagelse kan vara att AH i periferin troligen skymtar Engström på väg fram till mordplatsen ifrån Skandia-hållet, hennes känsla är att det är ett äldre par men det kan mycket väl vara Engström. Hon tycks till och med ha noterat en ljusare halsduk mot en mörkare kappa och det är ju så Engström uppger att han varit klädd. Att hon tror att någon går armkrok stämmer bra överens med det karaktäristiska vis Engström tittar på sin klocka i TV-inslaget (Förhör med AH 1986-04-02, E19-C, sid 8)
Bild från TV-inslaget:
https://i0.wp.com/magasinetfilter.se/wp-content/uploads/2018/05/engstrom.jpg?fit=3952%2C2689&ssl=1
Detta är bara fåtal exempel av många, jag har många fler och kan återkomma med dessa annars blir inlägget alldeles för långt. Jag planerar inte att skriva en bok. 🙂
Jag vill i alla fall uppmana att prova en genomläsning av vittnens förhör i dialogform. En annan och mer sammanhängande bild av händelsen uppstår.
Simon A
Det är ju precis samma sak som när man hävdar att Leif J inte sett SE vid mordplatsen när man frågat om det. Men om man läser förhöret 27/4 så ser man ju hur vinklad frågan är. Man frågar om någon var i ”omedelbar närhet” av mordplatsen (s.7). Men om han var 40 meter från platsen och precis lämnat Skandia kan det väl knappast kallas omedelbar närhet. Sen ser man ju på sidan 8 att Leif sett en man med glasögon och ingen keps och en person med glasögon där han inte vet om denne har keps. Denne pratade lugnt, lågt, lågmält utan dialekt. Den första kan ju vara Jan-Å, men vem är den andra? Jan-Å S pratar skånska så det är troligen inte han.
Läser man förhör i dialogform dyker information upp som man vill veta mer om. Vem är det? Utifrån hans senare utpekande av SE och passageraren Jans utpekande av SE så är kan det ju vara han.
http://www.itdemokrati.nu/page36j.html
Magnus D
Ja det är relevanta frågor. Jag antar du menar Leif L. Jag har flera inlägg med tankar och synpunkter angående Leif L:s förhör som jag kommer dela med mig av så småningom. Har suttit och försökt följa med angående Estonia senaste veckan så det har varit dåligt med tid att ägna åt MOP.
Simon A
Självklart Leif L. Misstag av mig.
Simon A
Den 22 april blev SE uppsatt på PU:s lista med misstänkta, de som skulle utredas vidare. Förhöret är således en fars där SE inte pressas på sina lögner för att han inte skall bli misstänksam. Jämför exempelvis med förhörsledarens förhör den 4 april med Lars J.
Mikael A
Och 1986-05-14 kunde han som jag redan skrivit flera gånger avföras. Hela antagandet om SE som GM bygger ju på hypotesen att inget vittne sett honom på mordplatsen efter mordet annars faller hypotesen. Jan A har ju uppenbarligen sett honom. Ska vi bortse från det menar du, varför det i så fall? Vem menar du det är som Jan A i så fall förväxlar med Engström?
Skulle också vara tacksamt om du kunde börja ange källor för dina påståenden. Annars är det ju just bara påståenden. Vi har nu ägnat en hel del tid åt att gå igenom det du skriver och vad jag kan se så är det egentligen bara en massa tyckanden från din sida. Du tycks ju redan fullständigt övertygad om att SE är den skyldige oavsett vad som kommer fram och trots att det saknas tillstymmelse till bevis.
Simon A
Presskonferensen 10 juni som grundade sig på vad TP berättade för Nya Palmegruppen 29 september 2017.
Ok, det var som jag misstänkte. Jag är helt enig med dig om att Palmegruppens uppgifter har emanerat från TP. Dessvärre stämmer ju inte uppgifterna när man granskar källmaterialet.
Mikael A
För att förtydliga. Vilka lögner är det du menar han skulle ha uttalat? Det förhör jag hänvisar till är ju det första förhöret där vi har Engströms egna ord om vad som hände. Det var ju också precis detta om hur information tillkommit och hur den bör värderas som var själva kärnpunkten i mitt tidigare inlägg.
Simon A
Här är då bakgrunden till SE:s första förhör den 1 mars 12.20. Här kan man se hur SE:s historia med lögner utvecklas beroende på den information han löpande får tillgång till under första tolv timmarna.
Senare förhör, då det mesta är känt att genom media, är nästan meningslösa att diskutera, särskilt 25 april.
—————-
1986-02-28
—– 23.30-tiden/ SE återvände till Securitasväktarna på Skandia. Han var chockad och osammanhängande. Lisbeth Palme och Anders B blev också svårt chockade, okontaktbara, vilket var oundvikligt då de upplevt det våldsamma dödsfallet på nära håll (HA).
Innan OP blev vänd på rygg låg han inledningsvis ett kort tag framstupa, hopkrupen p.g.a. ”spinal chock”. SE upprepade för väktarna flera gånger att ”Palme såg liten ut” trots sina 175 cm. SE tillhörde då de färre antal som hann se OP ligga framstupa hopkrupen innan han blev vänd på rygg av Anna H och Stefan G efter en kort stund.
Enligt väktaren Anna-Lisa G ska Skandiamannens sagt att polisen varit ”brysk” mot Lisbeth. Det avviker från andra brottsplatsvittnens uppgifter.
Skandiamannens påstod att ”en man” berättat för honom vem som var den skjutne. Det betyder att Skandiamannen inte hörde Lisbeth Palmes högljudda skrik 23.26 – 23.27 om att det var Olof Palme som låg på trottoaren, något som merparten av alla närvarande vittnen hörde.
(Mordplatsvittnena som hann se OP ligga framstupa har alla fått alibi av en eller flera på platsen. Ett undantag är SE som ingen kom ihåg, trots att han med gärningsmannasignalement var framme vid Palmes kropp då (mycket) tidigt. SE i sin tur kunde bara peka ut Lisbeth Palme och Anders B på mordplatsen, de två mördaren kunde se före skotten! Vissa uppgifter bevisar då att SE att befann sig på mordplatsen inledningsvis när OP låg framstupa medan annat som hände senare visar på att SE inte var kvar på brottsplatsen. Var befann sig SE när LP skrek ut att det var OP?)
1986-03-01
—– Morgon/ SE berättade för en granne, när han hämtade SVD, att han varit bland de första på mordplatsen. SE beskrev polisens första agerande på brottsplatsen så här: ”Då kommer en polisman fram brottsplatsen, och säger: ”Jaha, hur var det hä-ä-är då?” Grannen återgav hur Skandiamannen härmat repliken med ett tonfall som hämtat från någon pilsnerfilm från 1930-talet, där poliskonstaplar ofta skämtsamt skildrades som försedda med dumdryg makt och myndighet. I övrigt berättade SE inte något minnesvärt från mordplatsen.
(Det är svårt att se att Gösta Söderström eller hans kollega Ingvar Windén skulle ha sagt något sådant när de kom till en brottsplats där två personer försöker rädda livet på en uppenbart svårt skadad och livlös person.)
I SVD kunde SE läsa att polisen sökte efter en man med lång rock och med mössa eller keps.
—– Fm/ SVD intervjuade SE i hemmet. SE berättade att han hjälpt en ung flicka att lägga OP i framstupa sidoläge.
(OP låg redan framstupa efter skotten)
—– Fm/ SE ringde till stugägaren i Idre och berättade att han och frun inte kunde komma
upp på lördagen p.g.a. att han skulle på polisförhör. SE berättade också att han hade passerat brottsplatsen efter skotten.
(SE blev kallad på förhör först 11 mars)
—– 11.30/ SE kontaktade personalmannen Roland B på Skandia. Skandiamannen uppvisade spår av chock även dagen efter. Skandiamannen upprepade att han inte kunnat tro att den skjutne var statsministern, på grund av att han såg så liten ut (”spinal chock”).
(Det är ett yttrande som då förbryllar. Dels för att inget annat vittne kommenterat att den skjutne såg liten ut, dels för att Olof Palme var 175 cm lång.)
SE berättade vidare att Palme blödde ur munnen. Roland B frågade då om det var blodigt: ”Nej, det var inte särskilt mycket”, replikerade då Skandiamannen.
(Detta stämde dåligt med verkligheten. Lisbeth Palme, Anna H och Stefan G var alla rejält nedblodade. Ingen av väktarna hade noterat något blod på Skandiamannens kläder, vilket styrkte båda i uppfattningen att han aldrig var fysiskt nära den skjutne. Var befann sig SE strax efter skotten?)
—– 12.08/ Vid sin första presskonferens 12.00 kompletterade Hans Holmér signalementet med en signifikant detalj som stämde på SE: Keps med uppvikta öronlappar.
(Om väktarna lyssnade på detta måste de ha förstått, hur osannolikt det än lät, att det var SE som eftersöktes. 23.19, kepsen med uppvikta öronlappar m.m. SE eller hans dikterare verkar varje fall ha lyssnat, p.g.a. 12.20 nedan.)
—– 12.20/ När förloppet och gärningsmannens signalement, bl.a. kepsen då 12.08, blev allmänt känt, genom HH:s presskonferens, ringde SE polisen 12 minuter senare och berättade en historia som varken väktarna, grannen, SVD, stugägaren eller personalmannen Roland B hade fått höra från Skandiamannen före 12.20.
SE rapporterade till polisen att han hade förväxlats med mördaren på grund av en språngmarsch efter de poliser som jagat mördaren. Han lämnade även en unik, delvis sann och uppseendeväckande uppgift: han hade sett en man i tjugoårsåldern vid ”Kulturhuset” 70 meter bort, lika med vittnet Lars J. Mannen var iklädd mörkblå jacka, precis som (den okontaktbare) Lisbeth Palme beskrivit mördaren för Skandiamannen.
Mikael A
Du återkommer med påståendet om Lisbeths högljudda skrik. Jag länkar till ett tidigare inlägg jag gjort där jag går igenom vittnesmålen. Vilka källor har du på att Lisbeth skrek högljutt 23.26-23.27? Ta inte Thomas P som källa den här gången utan hänvisa till förhör eller liknande.
Jag vill inte heller ha en motfråga utan bara ett rakt svar, vilka källor har du på att Lisbeth skrek högljutt 23.26-23.27 eftersom du använder det i argumentationen (och återigen, TP är ingen källa, han är part i målet)?
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/04/06/har-lars-borgnas-ratt-nar-han-omtolkar-forloppet-pa-sveavagen/#comment-20310
Magnus D
—– 12.20/ När förloppet och gärningsmannens signalement, bl.a. kepsen då 12.08, blev allmänt känt, genom HH:s presskonferens, ringde SE polisen 12 minuter senare och berättade en historia som varken väktarna, grannen, SVD, stugägaren eller personalmannen Roland B hade fått höra från Skandiamannen före 12.20.
Mikael A
Så du har alltså inga uppgifter på att Lisbeth skrek ut 23.26-23.27. Argumentationen faller i så fall.
Jag försökte inflika att Anders B och Lars J i alla fall vittnade om Lisbet Palmes skrik.
PJ
Jo, även Hans J säger det. Men som jag skrev så säger ett antal vittnen att Lisbeth sa att det var Olof och ett antal vet inte ens om att det är Olof P när de lämnar platsen, trots att de varit kvar vid 23.26-23.27. Det jag ville visa är att argumentet som Mikael A framför mot Stig E utifrån att han inte hörde Lisbeths skrik så kan han inte varit på mordplatsen som han säger är ytterst tvivelaktig. Fler hörde det inte och om SE:s språngmarsch stämmer så kan han ju varit iväg just den tiden som Jörgen G visat.
Magnus D,
Ok, kastade mig in lite slarvigt. Vi talar om olika skrik. Det jag syftade på som Anders B uppfattade som på främmande språk och andra som ”Vad gör du?” kom någon sekund efter andra skottet. Anna Hage har ju vittnat om att Lisbet uppbragt frågade om man inte såg vem Olof var, men det var kanske inte riktigt skrik.
Anders B och Lars J! Fler?
Mikael A
Så hans egna ord om händelsen är inte relevanta när man ska avgöra om han talar sanning utan man ska gå efter vad TP eller någon annan säger att han skulle ha sagt. Med det resonemanget förstår jag nu ännu bättre varför du gör dessa tankevurpor. Än en gång, TP:s bok är inte källmaterial. Det är TP:s egna tolkning av händelsen. En tolkning som inte stämmer överens med källuppgifterna.
Simon A, Magnus D
Det enda kontrollerbara och trovärdiga förhörsuppgift som finns från SE är ”Kulturhuset” den 1 mars.
För övriga gäller ”Kan inte rundas”.
Det skulle vara önskvärt att få se hur utredaren Håkan S i förhöret med Nya Palmegruppen förklarar hur han lyckades förse SE med alibi som varande på brottsplatsen efter skotten.
Mikael A.
Ur förhören med SE.
1/3
”Han såg dock snart att någon låg på marken och även att det var folk omkring denne”
10/3
”…vidare [fanns där] en ung kvinna och en ung man. Olof Palme låg på gatan med huvudet i riktning mot Kungsgatan. Det gick inte att känna igen honom. Munnen var full av blod. ur näsan rann det kraftigt med blod. Palme vändes till framstupa sidoläge…”
(Låg alltså på rygg)
11/3.
”Där såg han en person liggande på rygg med fötterna åt E:s håll och huvudet mot det hållet där den lilla T-banenedgången till Hötorget är belägen.”
25/4.
” Jag fortsätter och lite gå/springer framåt och då ser jag en person som ligger på rygg med fötterna åt det hållet varifrån jag kommer”
Stefan G:
”De hoppade ur allesammans och [Stefan G] rusade fram till den på rygg liggande mannen”
(Vilket han också senare bekräftat)
Anders E.
”Sällskapet
hoppade ur och lade mannen i frmastupa/sidoläge.”
Karin J:
”Vi springer fram till mannen och kvinnan, då har Stefan
kommit dit. De har lagt honom i framstupa sidoläge.
F: Vem har gjort det?
J: Stefan, ja Stefan har gjort det tror jag det var, hjälp med Lisbet då kanske, det vet jag inte.”
Anna H. 3/3
”I samband med att Anna steg ur bilen såg hon också en kvinna som stod intill den liggande mannen, Vidare fanns där en yngling som uppehöll sig vid mannens huvud, De båda iakttagna höll på att ”joxa” med den liggande mannen, Ynglingen vid den liggande mannens huvud var klädd i en mellan blå midjejacka typ dunjacka och jeans. Han hade smalt ansikte och var mörkhårig”
2/4
F: I vilket läge låg han när du kom fram till. . .
H: Då låg han i framstupa, inte exakt eftersom han hade fallit
så.
Anna H intervjuas av LT den 28/2 1989.
”Jag lade honom först i framstupa sidoläge och kände på pulsen. När jag inte kände någon puls lade jag honom på rygg”
I boken 30 år av tystnad kritiserar hon mycket av vad hon upplever som skrivits, och upplevde att hon var felciterad, och att mycket bygger på journalistens egna tolkningar, men hon kritiserar inte citatet att hon lagt honom i framstupa sidoläge.
Man kan inte utgå från att det trots allt är sant det som står, men poängen är att det ändå tycks råda en viss samstämmighet om att man lagt honom i framstupa sidoläge, och frågan är då hur Palme låg då de första åtgärderna vidtogs, och om någon eventuellt Lisbeth själv lyckats vända honom lite halvt på rygg innan någon ens hunnit fram.
När du Mikael A skriver: ”SE tillhörde då de färre antal som hann se OP ligga framstupa hopkrupen innan han blev vänd på rygg av Anna H och Stefan G efter en kort stund” är det fel på många sätt.
SE har aldrig sagt att han sett detta. Det är också fel eftersom inte många tycks ha sett honom ligga framstupa och ihopkrupen.
Att han fallit framstupa är en helt annan sak. Förenklingar leder fel. Finns inte stöd i vittnesmålen för en slutsats får man försöka leva med att man aldrig kommer att få något säkert svar.
Sammanfattat:
Stefan G och Stig E säger uttryckligen att Palme låg på rygg. De plus Anders E säger att han vändes till framstupa sidoläge. Karin J säger att Stefan tillsammans med någon eller några personer vänt honom till framstupa sidoläge innan hon själv och Anna kom fram.
Anna ger olika versioner. Ibland att hon var först framme och lade honom på rygg och ibland att någon yngling var där före henne.
Ska vi ta i beaktande vad hon säger i tidningsintervjun, så har hon också en version som går ut på att hon först lagt honom i framstupa sidoläge och sedan på rygg.
Något stöd för att SE sett OP ligga framstupa i ”spinal chock” finns definitivt inte.
Jörgen G
Det enda kontrollerbara och trovärdiga förhörsuppgift som finns från SE är ”Kulturhuset” den 1 mars.
För övriga gäller ”Kan inte rundas”.
Mikael A, enig i, at oplysningen om en ung mand i blå jakke ved Kulturhuset er påfaldende, da Lars J givet har stået der lige efter mordet. Men det kan jo være et vidne, der observerer Lars J. ”Den gule linje” giver mulighed for, at et vidne, der er ankommet lige efter skuddene til mordpladsen, kan se en mand i blå jakke ved Kulturhuset. En mand ”i 20-årsalderen” er måske vanskeligt at se fra mordpladsen, men der var vel flest unge mennesker i byen om aftenen, og SE kan have fået indtrykket, at det måtte være en ung mand ”i 20-årsalderen”, fx på Lars J’s store, gule krøllede hår (ikke grå, ikke skaldet)
Gruto
Snälla Gruto. Jag trodde att du ville ha fakta och inte ställa upp på farsen som pågår här, därför har jag tidigare svarat dig.
Faktum är ju att det SE berättade för väktarna vid återkomsten binder honom till att han var framme vid Palmes kropp när statsministern inledningsvis ett kort tag låg framstupa hopkrupen (”spinal chock”) innan han blev vänd på rygg av Anna H och Stefan G. Till det då att SE hade gärningsmannasignalement, saknade alibi, ingen kommer ihåg honom, och kunde bara peka ut LP och AB som varande på brottsplatsen, de två mördaren kunde se i samband med skotten.
SE såg således inte Lars J från Dekorimahörnet utan antagligen från första trappavsatsen, trappsteg 32, när Lars var vänd ner mot brottsplatsen och Sveavägen. Från första trappavsatsen är det möjligt att gissa ”man i tjugoårsåldern”. Kolla själv.
Det är inte SE som säger detta. Det är väktarna som säger att SE säger detta.
Mikael A, jeg er kun interesseret i fakta, så jeg finder det relevant at prøve holdbarheden af den gule linje. Interessant, at SE i forhør 1. marts over telefonen til sidst tilføjer: ”at han ikke har noget klart billede af manden ved væggen, og at hans bedømmelse af alder hovedsageligt baserer sig på kropsbygning og holdning.” Jeg har meget svært ved at se, hvordan man kan slutte fra en ”kropsbygning og holdning” til en mand i netop 20-årsalderen – og ikke i 30-årsalderen, 40-årsalderen eller 50-årsalderen. Så præcis en aldersbedømmelse kræver, at man ser ansigtet (og ikke bare kropsbygning og holdning) på relativt tæt hold. Hvis Lars J vendte ansigtet ned mod Dekorimahjørnet ved trappesten 32, hvordan kunne SE nå frem til, at han var ”i 20-årsalderen”? Var der også øjenkontakt imellem dem?
Mikael A skriver
”Snälla Gruto. Jag trodde att du ville ha fakta och inte ställa upp på farsen som pågår här, därför har jag tidigare svarat dig. ”
Ser inte att det pågår någon fars här inne. Tycker vi har en seriös och saklig diskussion. En fars hade säkerligen Gunnar med sitt goda omdöme satt stopp för
Kan i sammanhanget bara komplettera med en fråga till dig, Mikael A: om du betraktar denna diskussion som en fars, vilket är då ditt motiv för att delta i den?
Ja. Kulturhuset är ett graverande bevis för att han är oskyldig.
Han såg LJ under några sekunder från brottsplatsen som en silhuett mot en vägg som inte var synlig från trappkrönet. Precis som Lisbeth.
Bra sammanfattning Jörgen. Något som jag tycker är märkligt är att LJ ser en man som faller framåt och en kvinna som sitter bredvid men inte bilarna som ställer sig mitt för Tunnelg. t ex HJ:S taxi. Visserligen ser han bara delar av händelseförloppet ifrån sin position men han bör ha sett bilar som IM gjorde.
Ja, han borde ha sett dem under U-svängen, men efter de parkerat är det tveksamt. Skymd av barackerna som han var. Han nämner inget om dem, men det utesluter inte att han såg dem.
Så här uppfattar jag förloppet:
1. LJ står vid södra kanten av byggbarackerna. Hör skott(en). Ser OP falla in i synfältet (norrifrån).
2. LJ hör steg på Tunnelgatan, men ser ingen springande person. Hans synfält måste varit mycket begränsat.
3. Exakt hur LJ sedan positionerar sig är oklart. Men han ser en springande man snett bakifrån när mannen korsar Luntmakaregatan. Det verkar som om LJ då stod vid byggbarackens sydöstra hörn.
4. LJ förflyttar sig så han kan observera den springande mannen i trapporna.
5. När den springande mannen når krönet vänder han sig om. LJ backar söderut då in i skydd så han inte kan ses av mannen vid trappornas krön
6. Därefter (oklart hur mycket senare) börjar LJ ta sig uppför trapporna.
Någonstans i denna sekvens placerar sig LJ så han kan se ner mot brottsplatsen, vid barackernas nordöstra hörn. Jag har inte sett någon reda ut exakt när det skedde. Utan ytterligare information håller jag troligt att det skedde mellan punkt 5 och 6 i sekvensen ovan. Om jag har rätt på den punkten förefaller det inte orimligt att LJ missat svängande bilar på Sveavägen.
Erik, i förhör säger LJ att när mannen kommit upp till den övre halvan av trappan går han fram till början av trappan. Han har dess för innan stått och tittat ner mot Sveavägen och undrat om han skall gå dit och hjälpa till på något vis. LJ tittar en sista gång ner mot Sveavägen och ser att det samlats folk runt den skadade innan han bestämmer sig för att följa efter mannen. Han tycks aldrig ha förlorat kontakten med Sveavägen därför bör han sett bilar.
http://www.itdemokrati.nu/page36am1.html
Sid 480-481
Om LJ oavbrutet kikat ner mot brottsplatsen kan han inte sett den springande mannen snett bakifrån på 15 meters håll (sid 479). Jag tycker det verkar som att förhörsprotokollen inte klargör förloppet tillräckligt detaljerat.
Lite off-topic: Men jag vill gärna delge Jörgen G detta.
Kanske det redan diskuterats, jag har inte kunnat följa bloggen så noga senaste månaden. Men den här resonerande tonen i you-tube klippet är något jag gillar:
Tack Erik för ”klippet”. Det är väl på detta sätt många av oss resonerar. Inget nytt har kommit fram (än) som ändrar att den osannolika mördaren förblir osannolik. Det hade varit klädsamt om detta hade fått läggas fram den 10 juni. Förmodligen hade ännu färre än den lilla andel av svenska folket som tror på detta minskat ytterligare.
Erik K.
Stort tack för detta, det gjorde min dag!
Härligt att se att det finns människor i som drivs av logik och sökandet efter sanningen.
Mer behöver inte sägas. Jag lyfter på hatten för personen bakom denna analys.
Alla borde se den – i synnerhet Palmegruppen, men någonstans tror jag även att de för länge sedan förstått det osannolika i den lösning de presenterat.
Följdfrågan blir varför de ändå gjorde det, trots att de vartefter inte fått annat än nya bekräftelse på att de var ute och slirade.
Tack Jörgen G och Per Johan för era ord.
Klippet innehåller precis det jag önskar. Eftertänksam och logisk analys, och det gläder mig att ni uppskattar det. Det leder i en annan riktning än den som KP pekar ut och enligt min uppfattning har KP gjort bort sig rejält. I framtida historieböcker kommer hans namn lysa som ett dåligt exempel rörande mordutredningar och rättssäkerhet. Bredvid Jörgen Almblads. Men det gäller nog utländsk historiebeskrivning. Den svenska kommer hylla honom när allt damm lagt sig.
Men hur skall svensk historiebeskrivning ställa sig till Almblads? Man kan ju inte både heja på Almblad/Helin och KP. Eller kan man det? Dubbeltänkande kallade Orwell det för i sin bok 1984.
Lennart Gustafsson
Nu vet jag varför du i Polistidningen säger ”Huvudvittnet beskrev en person som hon ansåg var gärningsmannen, en man iklädd blå täckjacka och en mössa som påminde om den som Jack Nicholson bar i filmen Gökboet. Personen visade sig senare vara identisk med ett annat vittne som sprungit fram för att hjälpa.”
https://polistidningen.se/2014/05/lennart-gustafsson-tanker-pa-palmemordet-varje-dag/
Du tror Anders B ”sprungit fram för att hjälpa” eller ”bistå makarna Palme”
”I en port på samma sida av Sveavägen, strax bortom mordplatsen, tog ett ofta omtalat vittne, som var på väg från en firmafest skydd, då han hörde ljudet från skotten. Mannen var klädd i blå täckjacka och stickad yllemössa och vågade sig efter ett tag fram för att bistå makarna Palme.”
https://polistidningen.se/2016/02/palmegruppen-vid-ett-vagskal/
Jag har en funderation gällande vittnet Katrin E. I boken står att LB träffade vittnet 1998 och på s. 184: ”Hon tillade att mannen hade en stickad mössa på sig, det mindes hon.” Men i ”En iskall vind drog genom Sverige” på s. 496 står att LB träffat vittnet i mitten av 1990-talet. Är det frågan om två olika träffar? I sistnämnda står heller inget om någon stickad mössa. På föregående sida (495) återges förhörsprotokollet med Katrin från 10 mars 1986. Där står det tvärtom att hon inte kunde beskriva någon mössa. Vad ska man tro om det?
Min personliga åsikt är att tyngden bör läggas vid förhöret 10 Mars 1986.
Kan inte Katrin E närmare beskriva mössan,den eventuella mössan snarare,vid detta tillfälle så är rimligtvis chanserna ännu mindre nio eller mer år senare.
Risken för utvidgat vittnesmål är allerstädes närvarande,och det är därför som det första förhören har störst värde enligt mitt förmenande.
Lars Borgnäs skriver i sin bok Olof Palmes sista steg:
”Enligt den historia han [Engström] gav till polisen – som han kontaktade redan dagen därpå – hade han, när han kom ut på trottoaren, skyndat på stegen söderut i riktning mot tunnelbanestationen vid Kungsgatan. Han sa sig inte ha haft en aning om att paret Palme kom promenerande alldeles i närheten och i samma riktning.
Medan han närmade sig korsningen med Tunnelgatan, en sträcka på ett 50-tal meter, tittade han på sitt armbandsur för att kontrollera tiden. Han till och med stannade intill konstnärsbutiken Dekorimas upplysta skyltfönster för att kunna se visarna på klockan bättre, berättade han senare i en intervju.
Plötsligt hörde han en smäll. Han reagerade dock inte på den, sa han, eftersom han var så upptagen med sin klocka. Han kom därför att i nästa ögonblick nästan snubbla över en blödande man som låg på gatan, omgiven av ett par unga människor och en äldre kvinna. Detta skulle alltså ha varit de båda ungdomar som skyndat fram till platsen för att försöka hjälpa till – och Lisbeth Palme”.
Borgnäs menade troligtvis inte att det var just exakt denna historia han gav polisen dagen efter mordet, utan att det var tänkt som en sammanställning av Engströms berättelse från den 1/3 och framåt?
För det han berättade dagen efter mordet var att han hörde skottet precis då han kom ut på gatan.
Den dörr han kom ut från var belägen 60 meter norr om hörnan och inte ”ett 50-tal meter”. Det finns inte heller i detta telefonförhör från den 1/3 någon uppgift om att han tittade på klockan.
Men Borgnäs sammanställning (?) av vad Engström sagt i olika sammanhang är inte korrekt.
De intervjuerna som Stig Engström långt senare ställde upp på:
Proletären 1989:
”Efter drygt 30 meter skall jag kolla klockan. Som du ser har jag en svart urtavla, säger Stig och sträcker ut armen för att visa mig. Därför viker jag in mot Götabankens fönster för att i dess ljus se hur mycket tid jag har på mig.
Just i denna rörelse, från ytterkanten av trottoaren strax innan reklampelaren och in mot Götabanksfönstret hör jag något som mest liknare en ”smällare”. Jag reagerar inte inte omedelbart men när jag tittar upp och bort mot Tunnelgatan ser jag en person liggande på marken och en kvinna som böjer sig ner över honom”
Han säger i denna intervju ingenting om att han stod vid Dekorimas upplysta skyltfönster då han hör skotten, utan att han befann sig i en rörelse in mot Götabankens skyltfönstret norr om Dekorima, vilket också illustreras med en bild.
Han hörde alltså ett skott i den sneddande rörelsen in mot fönstret som påbörjades efter drygt 30 meter.
Fönstret han stannar till vid låg ca 17 meter från hushörnet, och 19 meter norr om mordplatsen.
Han reagerade inte för skottet omedelbart, utan han reagerade då han stod vid skyltfönstret och upptäckte att något hänt, vilket är ett okänt antal sekunder efter skottet. Vad som är ”strax innan reklampelaren” kanske han inte var så noga med, men fönstret låg ju också ett par meter norr om reklampelaren.
När han tre år efter denna intervju låter sig intervjuas i tidningen Skydd och Säkerhet berättar han ungefär samma sak, men då är han närmare skyltfönstret då det smäller. Det har gått sex år sedan mordet.
Dock säger han även där att han går in till Götabankens fönster – inte Dekorimas skyltfönster:
”När jag nådde fram till reklampelaren (nu mera ligger en resebyrå där) så gick jag över till Götabankens skyltfönster för att titta på min klocka i ljuset från fönstret. Då small det plötsligt ett skott, en ganska gäll knall, den lät som en påsksmällare eller så. Och i ljuset från färghandelns skyltfönster tio meter i från mig ser jag en man ligga på rygg, och en liten gumma stå bredvid”
Inte heller i denna intervju säger han att han stått vid Dekorimas skyltfönster, då skottet small, utan att han ser i ljuset från fönstret som ligger tio meter från honom (söderut). Det framgår inte heller exakt var han befann sig då han hörde skottet, men det kan ha varit som han sa i den tidigare intervjun att han hörde det i en längre rörelse in mot fönstret som alltså låg ca 19 meter norr om mordplatsen.
I förhöret den 25/4 berättar han att han inte tog så stor notis om oljudet som han senare förstod var skott, utan fortsätter att gå-springa framåt eftersom han var fokuserad på klockan.
En rimlig tolkning är väl att han fortsätter tills han kommer fram till just det skyltfönstret han visar i proletären-intervjun som låg 19 meter norr om mordplatsen och ett par meter norr om reklampelaren. Definitivt inte efter att han lämnat fönstret.
Hur långt hade han att gå-springa fram dit?
Möjligen 20 meter, kanske 30?
I så fall börjar vi närma oss Skandias entré som platsen där han befann sig då han hörde skottet.
Även i tingsrätten säger han att han hörde skottet under själva promenaden i svängen in mot Götabankens skyltfönster.
Vad är som är sant och vad som inte är inte sant är svårt att säga, jag tror inte ens att han visste det själv, redan i dessa två intervjuer är han lite för nära mordplatsen för att det unga paret skulle kunna vara före honom, möjligen med en hårsmån. Stefan G och hans kamrater borde ha varit där ungefär 20 sekunder efteråt. Borgnäs gör tyvärr samma fel som både Larsson och Pettersson då han flyttar Stig betydligt närmare mordplatsen än vad han själv säger.
Om han stod vid Dekorimas fönster när skottet brann av, vore det verkligen anmärkningsvärt, men han säger faktiskt aldrig detta.
Den ”rätta” versionen skulle man lika gärna kunna söka genom att skruva åt det andra hållet om den nu ska skruvas? Man kan t.o.m. utgå från att det han berättade den 1/3 ligger närmare sanningen; d.v.s. att han hörde skottet direkt då han kom ut på gatan, men då försvinner tyvärr en del av mystiken, och alla teorier innefattande Engström blir för svaga att bygga vidare på.
”Jeg var på vei hjem fra overtidsarbeide da jeg hørte et smell ca. 20 meter fra hjørnet på Sveavägen og Tunnelgatan.” – Aftenposten 3 mars. Det är vad han säger 10 och 11 mars också. ”Jag såg inte när skotten avlossades, berättar han. Det smäller så mycket på gatorna.” sa han till Svd 1 mars. Befann han sig 20 meter ifrån hade knappast missat att det rört sig om skott och dessutom två. Jag tror snarare han tillrättalägger sin placering för att verka vara ett mer intressant vittne. Som Gunnar m.fl. varit inne på behöver det knappast ens ha varit skotten Engström hörde. Det ligger nog något i att det ”smäller så mycket på gatorna”.
Johan M.
Han verkar definitivt haft svårt att uppge korrekta avstånd och göra rimliga tidsuppskattningar.
De står inte i samband med den övriga berättelsen, men först och främst måste man nog vara ärlig med de positioner han uppger, och inte flytta fram dem tio tolv meter.
Det hade räckt med att han hört skottet tio meter norr om annonspelaren för att kunna placera honom i spannet 30 sekunder till en minut.
Dessutom hade det varit för mångt från mordplatsen, och det borde då inte ha varit någon som lagt märke till att han befann sig där.
Det enda som sätter gränserna är utstämplingen och Lars. Engström måste ha kunnat se Lars där han säger sig ha sett Lars. Det han han rimligen ha gjort även om han kom i spannet 30-60 sekunder efter skotten. Då är det väl knappast skott han hört heller.
Det går definitivt att ifrågasätta om det är skott han hör, avgassmäll, en bildörr som smäller igen från HJ:s taxi är möjliga förklaringar, men det kan också ha varit skott på avstånd.
Och eftersom han liksom Stefan och hans vänner ändå uppfattat att Palme låg på rygg och vändes i framstupa sidoläge, så bör han ha varit framme ganska tidigt ändå.
Jag har omvärderat hela detta förlopp när det gäller vilka vittnen som kom först och vilka som kom något senare (det handlar om sekunder, men den inbördes ordningen är viktig här)
Felet kanske inte ligger hos Stig egentligen, utan är en kombination av en stereotyp bild som varit rådande i över 30 år.
Jag tror att Lena B var först, och hennes vänner strax efter. Därefter tror jag syskonen Per och Christina V kom, och Engström ungefär samtidigt.
Det som är ”kontroversiellt” i detta är att jag menar att Anna H och Karin J kom något efter dessa personer.
Vilka två kvinnor eller en kvinna och en man är det då som Engström ser?
Svårt att veta vem den unga grabben var, men gissningsvis någon av de tre killarna i taxin.
Den svarta urtavlan får en viktig roll utredningen, men varför kan inte någon testa att läsa av en mörk urtavla, i den aktuella stadsmiljön? Var det kolmörkt på Sveavägen, bör ha funnits flera ljuskällor, i citymiljön, snö även, som måste ha underlättat en avläsning, utan att gå fram till ett upplyst skyltfönster. För den rörelsen in mot husväggen kan ju sen användas av vittnet för att stänga ute alla intryck från vad som pågår framför på gatan. Vissa bedömare menar att den speglar skyttens rörelser, före skotten, så visst finns det problem i denna rörelse, från trottoarkanten in mot skyltfönstret, som måste få nämnas. Vilken tid visades på armbandsuret, det var ju århundradets tidpunkt, att minnas..? SE var ju noga med att allt skulle gå rätt till, han drev en elräkning högt upp i rättsväsendet, och han kollade smart nog sin utstämplingstid, dagen efter, säkert gick hans egen klocka rätt.
Som de flesta som bara kollar klockan i syfte att se hur lång tid de har på sig att ta sig till en viss plats (vilket ju var Engströms syfte) lade väl Engström inte tiden på minnet. Varför skulle han ha gjort det? Många glömmer tidpunkten de just kontrollerat ögonblickligen. Hur noga Engström än var i andra sammanhang verkar inte hans förhör visa att han hade särdeles gott minne för avstånd och detaljer (t.ex. just utstämplingstiden).