Gunnar Wall svarar Lena Andersson: När blir sinnena rakbladsvassa?

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons

---

Här kommer mitt svar till Lena Andersson i debatten om Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik både mot vad Lars Borgnäs skrivit och vad Lena Andersson tagit upp i förordet. Lars Borgnäs svarade och jag svarade honom.

Lena Andersson svarade också. Och här nedan kommer mitt svar till henne.  Samtidigt inbjuder jag henne att skriva ett andra svar. 

Jag väntar mig också ett andra svar från Lars Borgnäs, förhoppningsvis nästa vecka. /Gunnar Wall

---

TACK FÖR DITT svar, Lena!

Vår debatt gäller ju framför allt om Lisbeth Palme visste att hon inte sett Christer Pettersson vid Dekorima men ändå pekade ut honom. Du säger att hon pekade ut honom mot bättre vetande, medan jag föreställer mig att hon trodde att hon faktiskt sett honom där.

Vi är både överens om att han med största sannolikhet inte befann sig i Dekorimahörnan, så allt handlar om vad som rörde sig i Lisbeth Palmes medvetande.

”Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa”, skriver du, Lena, i ditt svar på min recension. Och med det avser du alltså att Lisbeth Palme var i stånd att göra exakta och korrekta iakttagelser på mordplatsen. Och det betyder i sin tur att när hon sa att Petterson var där så for hon medvetet med osanning.

Jag ifrågasätter inte att det mänskliga psyket ibland kan fungera på det sättet under krisartade händelseförlopp, alltså att en person kan göra mycket exakta iakttagelser under stress. Och jag medger också att personen efteråt kan ha tydliga och väsentligen riktiga minnesbilder av vad som skett.

Men det behöver inte vara så och det är till och med vanligt att det inte är så.

Ett tidigt experiment i vittnespsykologi

Det här är ju ett ämne som vittnespsykologer ägnat forskningsmödor åt i många årtionden. Och hur vanskligt det kan vara att veta om en person gör korrekta iakttagelser av dramatiska händelser illustreras redan av ett test som utgjorde själva starten för den experimentella vittnespsykologin. Det utfördes i Berlin 1902 och presenterades några år senare i en bok av den tysk-amerikanske psykologen Hugo Münsterberg. Elizabeth Loftus redogör för det i sin bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996, sid 20).

Under en universitetsföreläsning börjar ett par studenter skrika åt varann. Ordkriget övergår i våld när den ene studenten drar en revolver. Under kalabaliken som följer går ett skott av.

Allt är iscensatt av föreläsaren, en känd kriminolog, men det vet förstås inte de närvarande utom de få som spelat upp scenen.

De studenter som bara varit omskakade åskådare blir sedan ombedda att redogöra för vad de varit med om. Deras svar sorteras in under fjorton olika inslag i händelseförloppet – repliker och händelser.

Det är mycket som blir fel. När det gäller det inslag som vittnena kan redogöra för bäst finns det misstag i 26 procent av svaren. I det sämsta fallet utgör de felaktiga svaren 80 procent av samtliga.

En annan slutsats som kan dras är att felfrekvensen är större när det gäller inslag i den senare, mer dramatiska, delen av händelseförloppet.

Det här tidiga experimentet har följts av många fler och vittnespykologin är ju idag ett omfattande forskningsområde med stor betydelse för de bedömningar som görs inom rättsskipningen. Och den uppfattning som råder i dag har på intet sätt kullkastat vad ovanstående tidigare experiment pekar på: vittnen har verkligen ofta fel, inte minst i dramatiska situationer.

Jag tycker det här är en viktig bakgrund till diskussionen om Lisbeth Palme.

Mannen i ljusskenet

Låt oss nu övergå till det inslag i hennes vittnesberättelse som ligger till grund för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Lisbeth Palme redovisade i olika sammanhang ett antal iakttagelser från mordplatsen. Det hon berättat kan i olika delar vara korrekt eller felaktigt. Och det som är felaktigt kan i sin tur vara felaktigt på olika sätt: hon kan ha missuppfattat saker när det hela skedde, hon kan ha kommit ihåg fel och hon kan av en eller annan orsak avsiktligt ha undanhållit eller ändrat uppgifter när hon förhördes.

Det sista är faktiskt inte kontroversiellt att påstå. Som jag nämnde i min recension sa Lisbeth själv i Petterssonrättegången att hon valt att inte tala fritt om vad hon upplevt när hon hördes av kriminalpoliserna Reneborg och Sjöblom den 1 mars – hon hade inte förtroende för dem, hävdade hon.

Jag tror att hon kände ovilja att berätta allt hon visste också i andra offentligt kända förhör som hållits med henne. Och att det lett till viktiga luckor i vad vi vet om hennes minnesbilder.

Dessutom tror jag att en del av det vi fått veta att hon redovisat egentligen inte alls stämde överens med vad hon ansåg sig komma ihåg.

Så långt är du och jag överens.

Men den iakttagelse som var central i hennes utpekande av Christer Pettersson tror jag definitivt hade en motsvarighet i verkligheten. Och jag tror att hennes beskrivning av vad hon såg stämmer väl med det faktiska förloppet i alla väsentliga avseenden utom ett – iakttagelsen handlade inte om Pettersson utan om en annan person. Och jag är ganska säker på vem.

Jag tror alltså att Lisbeth gjorde en sådan observation, och jag tror att hon beskrev den ganska väl i rätten. Förutom det mest väsentliga.

Du tror dig veta att när Lisbeth satt där i rätten visste hon att mannen hon observerat inte var identisk med Pettersson.

Det tror inte jag.

Låt oss gå in på detaljerna. Du är säkert ganska väl orienterad i det här, men jag tar det ändå rätt noga för andra läsares skull.

Vi går till förhöret med Lisbeth som hölls hos riksåklagaren den 26 januari 1989. Där berättade hon om tre observationer hon gjort efter mordet – tre observationer som enligt henne förmodligen handlade om en och samme man, mördaren.

En av dessa iakttagelser handlar om en man som efter skottlossningen vänder ansiktet mot henne. Det är den som hon hänvisar till när hon pekar ut Christer Pettersson under rättegången.

Så här står det:

Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck åt vänster. Samtidigt sade hon något om en smällare. I det ögonblicket blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hade hänt. Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5 – 7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen. Lisbeth Palme vet inte om hon stod upp eller satt på huk när hon gjorde iakttagelsen, men hon tror att hon stod upp. Mannen stod i ett ljussken.

Hon nämner alltså också två andra iakttagelser. Den ena handlar om en man som avviker från platsen in på Tunnelgatan och den andra om en man hon iakttar ett par minuter senare och som då står vid barackerna inne på Tunnelgatan, vänd ut mot Sveavägen. Enligt förhörsprotokollet tror Lisbeth i efterhand att alla tre iakttagelserna gäller samme man.

Låt oss också notera att förhöret även innehåller uppgifter om en man som var klädd i beige jacka. Lisbeth säger att hon såg honom på avstånd efter skottlossningen. Men han befann sig enligt henne ”betydligt längre norrut på Sveavägen än den första mannen som hon hade iakttagit”.

Mannen i beige finns omnämnd redan i ett förhör som poliser från rikskriminalen höll med Lisbeth Palme våren 1986. Hon såg honom när hon ropade på hjälp. Han befann sig då, enligt hennes uppgifter i det förhöret, ”ca 30 meter norrut på Sveavägen” och var på väg i hennes riktning.

Men närmare än så, på själva mordplatsen, handlade det alltså enligt Lisbeth Palme om en enda man som hon lagt märke till i tre omgångar.

Så var det säkert inte. Hennes uppgift om mannen som begav sig in på Tunnelgatan (och som hon såg snett bakifrån) låter som att det kan vara en minnesbild av mördaren. Den man som ett par minuter efter mordet stod inne på Tunnelgatan var dock knappast mördaren utan nästan säkert vittnet Lars J.

”Det fanns ingen annan person där”

Mannen som Lisbeth befann sig ansikte mot ansikte med då? Det är den observationen som utgör grunden för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Var kommer detta ifrån? Såg hon något som liknar det hon beskriver?

Vi kommer snart till det.

Men låt oss först noga notera att intrycket som förmedlas genom detta förhörsprotokoll är att det inte har funnits någon annan person i själva Dekorimahörnan än mördaren, Olof Palme och Lisbeth Palme själv. Mannen i beige blir en illustration till att när Lisbeth upptäcker ytterligare en person så befinner sig denne på rejält avstånd.

Och just detta – att det bara var tre personer på platsen – är en uppgift som åklagarna behöver av en väldigt enkel anledning.

Som vi märker uppger Lisbeth Palme i detta förhör inget om att hon ser mördaren när han skjuter. Det finns inte heller några uppgifter om att hon sett ett vapen ens efter skottlossningen. Det som finns är en man som står på 5 – 7 meters avstånd och tittar på henne. Och den mannen är enligt Lisbeth identisk med ”nummer 8” från videofilmen – det vill säga Christer Pettersson.

Det där låter ju mycket bra ur åklagarsidans perspektiv. Men att hon säger att Pettersson står där räcker inte ensamt, även om rätten skulle vara benägen att tro på Lisbeth Palmes försäkran om att hon sett just honom.

I ett sådant läge skulle Pettersson, som i och för sig konsekvent nekat till att ha befunnit sig på mordplatsen, plötsligt kunna ändra sig och säga att han faktiskt råkat gå förbi precis i samband med mordet och att Lisbeth Palme tydligen sett honom – men att det definitivt inte var han som sköt Olof Palme.

Med andra ord var det viktigt för åklagarsidan att kunna slå fast att det inte fanns någon annan där. Såg Lisbeth Pettersson på mordplatsen så var det Pettersson som sköt – det är den bärande tesen i åtalet.

I förhöret i hovrätten understryker Anders Helin detta tema genom att fråga Lisbeth Palme om hennes observation av mannen som sprang in i gränden – är hon säker på att det var samma person som stod och tittade på henne?

Lisbeth Palme svarar: ”Ja, det fanns ju ingen annan person.”

Petterssons försvarare Arne Liljeros säger att han inte hörde Lisbeths svar. Helin går in och svarar i hennes ställe med ett litet förtydligande.

Helin säger: ”Det fanns ingen annan person där.”

Och så här sa Anders Helin i sin slutplädering i tingsrätten:

”Att Lisbeth Palme har sett mördaren och kunnat identifiera honom, det styrks av samtliga vittnen ifrån brottsplatsen. Samtliga vittnen säger sig ha sett endast tre personer intill varandra i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen: Olof Palme, Lisbeth Palme och den man som sedan springer därifrån.”

Förvisso tycks det bara ha varit tre personer alldeles intill varann i ögonblicken då mördaren sköt: mördaren själv och makarna Palme. Mördaren befann sig tätt inpå Olof Palme, som blev skjuten på ett avstånd av omkring 10 – 30 centimeter. Och skottet som snuddade vid Lisbeth Palme sköts på ett avstånd av 70 – 100 centimeter. De tre var alltså verkligen mycket nära varann. Men problemet är bara att när Lisbeth Palme pekar ut Christer Pettersson talar hon inte om en man som stod alldeles intill henne i skottögonblicket. Hon säger i det förhör vi nyss citerat att mannen hon såg stod så mycket som 5 – 7 meter ifrån henne. När hon tidigare, i rikskriminalens förhör våren 1986, redogör för samma observation är avståndet till och med ännu längre, 10 – 15 meter.

Det fanns fyra personer på mordplatsen

Och nu kommer det intressanta: på omkring 7 meters avstånd från Lisbeth Palme, i ljuset från Dekorimabutiken i gathörnet, hade det bevisligen alldeles efter skottlossningen stått en man och tittat på henne. Och det var inte mördaren, utan vittnet Anders B. Han stod med andra ord på det avstånd – och i den riktning – som den man som Lisbeth Palme berättar att hon iakttog. Och han stod med ansiktet mot henne.

Det betyder att, trots vad Helin sa i tingsrätten, hade det funnits fyra personer på mordplatsen – inte tre.

Och dessutom är det mycket som talar för att Lisbeth Palmes observation av mannen som stod vänd mot henne var just Anders B.

Han berättade själv om sin bild av händelseförloppet när jag träffade honom långt senare för att intervjua honom till min bok Mordgåtan Olof Palme.

Han är bara några meter från Olof Palme när mördaren skjuter. Vad som utspelas framför hans ögon liknar en sorts avrättning.

Anders observerar gärningsmannen, som drar sig undan men utan extrem brådska. Denne försvinner ur sikte bakom hörnet in på Tunnelgatan, utom synhåll för Anders som inte vet om skottlossningen är över. Anders tar skydd i porten till Dekorimabutiken.

”Jag visste inte om det skulle skjutas mera”, säger han till mig.

Kvinnan har under tiden gått ner på knä vid den skjutne mannen och tittar nu upp som om hon vill ha hjälp.

”Jag uppfattade det som att hon tittade mot mig”, säger Anders.

Samma sak, att kvinnan – det vill säga Lisbeth Palme – tittar på Anders finns tydligt med redan när Anders i november 1987 hörs under hypnos som ett led i polisutredningen.

Anders berättar då att det är fem, sex meter till kvinnan. Och han ser att hon tittar på honom.

Det kan konstateras att Anders uppgifter stämmer väldigt väl med Lisbeth Palmes egen beskrivning av vad hon såg efter skottlossningen. Det gäller såväl avståndet som Anders position framför butiken – och att Lisbeth såg på honom.

De uppgifter hon lämnar om gärningsmannen i förhöret den 1 mars 1986 handlar om en man i 40-årsåldern, med ”kompakt” kropp och kort hals, klädd i en bullig täckjacka. Det får anses vara en hygglig beskrivning av Anders B fast den inte innehåller några uppgifter om ansiktet. Det är däremot, kan vi notera, en beskrivning som stämmer dåligt med den som de flesta andra vittnen gett av gärningsmannen – mest uppenbart att denne tycks ha haft en rock, inte en täckjacka.

Det kan tilläggas att inga andra vittnesmål ger något stöd för att gärningsmannen skulle ha stannat upp när han kommit omkring sju meter bort, och då vänt sig om för att sedan stå och stirra på Lisbeth en stund innan han begav sig in i gränden.

Ifall han gjort så borde han för övrigt ha hamnat intill Anders. Och det borde rimligtvis Anders ha märkt. Men enligt Anders är mördaren borta när Lisbeth vänder blicken mot honom som om hon vädjar om hjälp.

Av allt att döma fanns det alltså bara tre personer kvar på mordplatsen när Lisbeth gjorde den observation som blev central i rättegången (och en av dem var död). Men de tre var inte hon, Olof och mördaren utan hon, Olof och Anders B. Mördaren var inte kvar. Hade även han stått i ljusskenet utanför Dekorima borde hon ha sett både honom och Anders.

När Lisbeth hörs i tingsrätten av åklagaren Anders Helin betonar hon varför hon såg sig om, hon letade efter hjälp.

”Då ser jag en person som står under hörnet … och stirrar … mot mig … och Olof …”

Hon beskriver mannen och förklarar: ”Jag gjorde omedelbart bedömningen att jag inte kunde få hjälp av personen.”

Däremot tror hon inte då att det är han som skjutit, säger hon i rätten: ”Jag uppfattade att skotten kom från längre håll.”

Den beskrivning Lisbeth i rätten ger av den bedömning hon gjorde i ögonblicket stämmer väl överens med Anders berättelse och med all sannolikhet också med verkligheten. Den man hon ser är inte identisk med mannen som skjutit. Hon vill ha hans hjälp men märker snart att hon kan inte vänta sig hjälp från honom. Samtidigt är Lisbeth klar över att mannen tittar just på henne – det handlar inte bara om att hans ansikte rent allmänt är vänt utåt gatan till. Även här har vi en direkt överensstämmelse med Anders B:s berättelse.

Låt oss för fullständighetens skull också notera att både Holmér och den förste Palmeåklagaren K G Svensson har uttryckt att de trodde att det var Anders Lisbeth hade sett. K G Svensson drog, vad jag kan förstå, den slutsatsen utifrån tillgängliga faktauppgifter. Holmér hade för sin del ytterligare skäl att dra slutsatsen: hans insatser präglades av att han ville hålla Lisbeth borta från utredningen. Så länge Lisbeth bara pratade om någon som sannolikt var Anders B kunde Holmér inom sin spaningsledning lätt motivera att hon inte hade något viktigt att komma med och att hon lika gärna kunde lämnas i fred.

Visste Lisbeth att det inte var Pettersson hon sett?

Låt oss nu komma till den fråga där du och jag har en oenighet: gjorde Lisbeth en så distinkt observation av Anders B:s utseende så att hon tre år senare inte kunde ha trott att det var Christer Pettersson hon sett?

Det tror jag inte.

• Hennes observation av Anders måste ha varit hastig.

• Hon hade förmodligen aldrig sett honom förut.

• Hon betonade själv att hon sett mannen stående i ljusskenet från butiken. Det tyder på att bakgrunden var mer upplyst än hans ansikte.

• I den mån hon ändå kunde urskilja hans utseende hade hon inte haft någon uppenbar anledning att inpränta det i minnet eftersom hon tydligen i det ögonblicket inte tänkt tanken att han kunde vara gärningsman eller inblandad i mordet.

• Observationen av Anders var bara ett inslag i en hel serie av dramatiska iakttagelser av – och interaktioner med – olika personer som snart omgav henne. Det hela var rörigt och det är omvittnat att Lisbeth var i affekt och närmast kom i gräl med en del av de närvarande.

• Veckorna efter mordet konfronterades hon med signalementsbilderna på ”fantomen” och ”skuggan”. Hon genomgick också en konfrontationsvisning med Victor Gunnarsson och en annan med en av dennes bekanta. Dessutom fick hon vid olika tillfällen se foton på mer än 600 personer som förekom i utredningsmaterialet. Hon blev alltså formligen bombarderad med bilder på potentiellt misstänkta ansikten.

Den naturliga slutsatsen är att det för det första är mycket tveksamt om hon lagt märke till detaljer i Anders B:s utseende. Ja, mycket pekar till och med på att hon inte kunde ha gjort det även om hon velat.

Det ansåg i alla fall Svea hovrätt som under rättegången genomförde ett besök på mordplatsen. Rätten konstaterade i sin dom att det motljus från Dekorimabutiken som Lisbeth haft när hon gjorde sin iakttagelse innebar att det inte var möjligt för henne att göra detaljerade observationer av ansiktet på den man hon sett.

Och i den mån hon gjorde det är det högst osäkert om hon kunde bevara dessa iakttagelser i minnet utan att de påverkades av de mer eller mindre suggestiva uppvisningar av bilder och konfrontationsvisningar som hon fick genomgå.

Klimax på allt detta var visningen av konfrontationsvideon med Christer Pettersson – inte minst för att denna visning hade förberetts genom att åklagarna förmedlat bilden av att de nu äntligen hade hittat en starkt misstänkt person. Och en av dessa åklagare, Jörgen Almblad, hade till och med låtit Lisbeth få veta att denne misstänkte var alkoholist.

Mot all denna bakgrund finns det förstås anledning att dra slutsatsen att Lisbeths utpekande av Pettersson inte har någon större trovärdighet i sak. Men vår diskussion gäller ju en annan fråga: om hon skulle ha varit medveten om att det inte var Pettersson hon sett.

Du hävdar ju det. Jag tycker det är en vittnespsykologiskt mycket diskutabel slutsats. Det förutsätter att hon verkligen gjort en detaljerad observation av mannen hon såg, förmodligen Anders B. Och det förutsätter också att hon hållit den bilden bevarad och opåverkad i sitt minne under tre år.

Eftersom Lisbeth Palme var psykolog borde hon ha känt till den rådande uppfattningen inom yrkeskåren när det gällde sådana frågor: att det var högst osäkert om hon under sådana omständigheter kunde göra ett korrekt utpekande.

Jag föreställer mig att din och min oenighet finns redan här, att du inte ger så mycket för den rådande uppfattningen bland psykologer när det gäller sådana frågor. Överraskande nog hamnar du på samma slutsats som Lisbeth Palme själv när det gällde vad hon kunde klara av. Hon talade ju bestämt om sin yrkesmässiga kompetens, den som gjorde att hon hade en väl utvecklad förmåga att observera och minnas.

Varifrån hade Lisbeth fått denna sin tvärsäkerhet om sitt minnes tillförlitlighet? Det vet vi inte. Men en person som kategoriskt gått ut och hävdat att hon var som en filmkamera  är Ulf Dahlsten.

Dahlsten hade satts in av regeringen för att ta hand om Lisbeth och var med under polisförhöret den 1 mars. Och han höll även nära kontakt med henne i samband med åtalet mot Pettersson. Först hade han i en tidning sagt att hon inte gjort några viktiga observationer på mordplatsen. Men i sina memoarer Nirvana kan vänta från 2001, sid 183, skriver han:

Händelserna efter det första skottet fanns i henne som en film, bildruta för bildruta. En film som plågade henne och spelades upp i hennes inre gång på gång, men som hon inte till något pris ville glömma. Med den filmen kunde hon identifiera mördaren den dag de skulle mötas på nytt. 

Det Dahlsten förmedlar till oss – och det han kanske också förmedlade till Lisbeth i samband med utredningen av Pettersson – var alltså budskapet att hennes minne var i stort sett ofelbart. Upplevde hon i efterhand att det var Pettersson som stått utanför Dekorima så var det också Pettersson.

Lisbeth kom som bekant att hänga upp sin säkerhet i utpekandet till den observationsförmåga hon ansåg sig ha utvecklat som psykolog. Resonemanget är lite dimmigt – varför skulle en psykolog vara särskilt bra på att notera ansikten? En kosmetolog, en servitör eller en karikatyrtecknare borde väl vara mer kompetenta när det gäller en sådan sak?

Och även om nu psykologer skulle vara duktiga på att minnas utseenden i ett arbetssammanhang – hur fungerar den kompetensen i en helt annan situation, en där livspartnern just blivit ihjälskjuten?

Psykologer är helt enkelt också människor. Och med det menar jag inte bara att de har sina naturliga mänskliga brister när det gäller att observera och i minnet lagra enskildheter i den långa ström av synintryck som alla människor utsätts för.

Jag menar också att de, precis som andra människor, kan inbilla sig att de minns saker – särskilt om de suggereras till det och om omständigheterna är känslomässigt laddade.

Och för min del menar jag därför att det är rimligt att tänka sig att Lisbeth Palme på felaktiga grunder kom fram till att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen.

Det är att märka att det knappast tycks ha varit en övertygelse som kom till henne direkt.

Promemorian från konfrontationsvisningen den 14 december 1988 är inte särskilt glasklart formulerad när det gäller hennes utpekande. Märk särskilt formuleringen: ”han stämmer på min beskrivning” – inte ”han stämmer med min minnesbild”.

De entydiga formuleringarna kom först i förhöret med Lisbeth den 26 januari – vilket händelsevis är det datum då åklagarna till sist upprättar en utskrift av promemorian om konfrontationen sex veckor tidigare.

Jag vet inte riktigt hur du tänker dig detta förlopp, Lena. Om vi hypotetiskt skulle anta att det hela var en gemensam komplott från Lisbeth och åklagarna blir det ju obegripligt varför hon envisades med alla de besynnerliga reglerna kring konfrontationsvisningen – till exempel att Petterssons advokat inte fick vara med. Allt detta försvagade ju bara hennes utpekande. Och det blir också svårt att förstå varför hennes uttalanden från visningen den 14 december var så vaga. Liksom att det tog sex veckor innan åklagarnas anteckningar skrevs ut.

Min bedömning är att Lisbeth gradvis lät sig övertygas om att hon sett Pettersson på brottsplatsen.

Ett skäl till att jag tror det är att jag inte förstår vad hon skulle tjäna på att ljuga om den saken – av allt att döma längtade hon ju verkligen inte efter att delta i en rättegång. Och inte heller hade hon kommit till konfrontationsvisningen med någon entusiasm.

Men när hon väl gjort sitt utpekande var hon inte en person som gärna kunde tänka sig att backa och ompröva vad hon sagt. Motvilligt pressades hon därför att delta i rättegången.

Vi kan förstås tänka oss att hon trots sin utåt sett deklarerade säkerhet ändå känt inslag av tvivel – det borde hon ha gjort om hon över huvud taget reflekterat över ståndpunkter från vittnespsykologisk expertis.

Men även om hon gjorde det menar jag i alla fall att det är mindre sannolikt att hon skulle ha vetat att det inte var Pettersson hon sett.

Fanns det en hållhake?

Som framgår av vad jag skrivit tidigare föreställer jag mig att Lisbeth intalade sig att Pettersson funnits på platsen som en medgärningsman, en backup – inte som den som faktiskt sköt. Jag tror, som du, att hon såg den som sköt och visste att det var en annan person.

Det innebär förstås att hon gjorde ett framträdande i rätten som inte speglade vad hon egentligen trodde sig veta.

Om det skriver du:

Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

Ja, det kan jag hålla med dig om. Och hennes direkta ovilja att delta i rättegången framgick ju också med all tydlighet – trots att det ju skulle föreställa att denna process var till för att skipa rättvisa när det gällde mordet på hennes man.

Du fortsätter:

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Jag tror varken att hon var ”enastående svag och osjälvständig” eller att konspirerande herrar i statsledningen hade en ”gigantisk hållhake på henne”.

Vad jag menade försökte jag uttrycka i min recension. Men jag ska kort ange det igen.

Jag tror att hon förmådde sig att ställa upp i rättegången därför att hon landat i att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen och att hon då utgick från att denne hade en roll i mordet på hennes man.

Hon sa aldrig att hon sett ett vapen i hans hand eller att hon sett honom skjuta. Det enda hon vittnade om var att han var där. Om hon trodde det ljög hon inte om just det.

Men om hon undanhöll annat – vilket jag föreställer mig att hon gjorde – hur ska man tolka det?

För min del tror jag att det bara kan förklaras med hon hade haft kontakter med tongivande personer i regeringskretsarna och i det socialdemokratiska parti som hennes man lett. Och att de hade fått henne att gå med på att vissa uppgifter måste behandlas med en typ av sekretess som inte hör hemma i vanliga brottmål.

Låter det konstigt? Inte för mig. Hemlighetsmakeri och ljugande som baseras på taktiska överväganden har alltid förekommit i den politiska världen.

Det finns ingen konkret anledning att tro att någon skulle ha utpressat Lisbeth för att få henne att gå med på något sådant. Mycket mer troligt är att de personer som hon var i kontakt med – och som hon hoppades kunna lita på – hade motiverat denna långtgående sekretess med argument som hon skulle kunna godta av egen vilja. Jag kan tänka mig att det handlade om hänvisningar till nationens bästa, partiets intressen, möjligheten att på bästa sätt få fram sanningen om mordet på hennes make och hantera den kunskapen seriöst. Och så vidare.

Om hon i ett tidigt skede sa ja till att delta i en informell överenskommelse om sekretess kring vissa delar av vad hon varit med om ser jag ingen anledning till att tro att hon då kände att hon vek ner sig moraliskt. Det kan vid den tiden ha verkat högst rimligt och ansvarsfullt i hennes ögon – genom många samtal med sin make hade hon säkert lärt sig rätt mycket om politikens realiteter och förstått att det sällan gick till som i skolböckerna i samhällskunskap.

Det var när det blev aktuellt att åtala Christer Pettersson som det moraliska dilemmat plötsligt dök upp med full kraft. Hon bör rätt snart ha anat att denna rättegång i stora delar skulle bli en skenprocess där en figur som hon antog var en underhuggare i sammanhanget skulle få bära hela skulden för något som hon föreställde sig var mycket större.

Och vad kan hon ha trott om syftet med ett sådant arrangemang? Jag tänker mig att hon drog den bittra slutsatsen att det hela handlade om att bli av med ett elände som ingen i ansvarig ställning hade lust att ta tag i på riktigt.

Det vill säga: hon slogs nog av insikten att åtalet mot Pettersson krasst handlade om att sortera undan det känsliga mordet på hennes make från den politiska och rättsliga dagordningen.

Men vem skulle hon säga det till?