Gunnar Wall svarar Lena Andersson: När blir sinnena rakbladsvassa?

”Svenska syndabockar”, målning av Markus Andersson. Creative Commons

Här kommer mitt svar till Lena Andersson i debatten om Lars Borgnäs bok Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare.

Jag recenserade först boken och betonade att den innehöll åtskilligt av intresse men riktade samtidigt en del kritik både mot vad Lars Borgnäs skrivit och vad Lena Andersson tagit upp i förordet. Lars Borgnäs svarade och jag svarade honom.

Lena Andersson svarade också. Och här nedan kommer mitt svar till henne.  Samtidigt inbjuder jag henne att skriva ett andra svar. 

Jag väntar mig också ett andra svar från Lars Borgnäs, förhoppningsvis nästa vecka. /Gunnar Wall


TACK FÖR DITT svar, Lena!

Vår debatt gäller ju framför allt om Lisbeth Palme visste att hon inte sett Christer Pettersson vid Dekorima men ändå pekade ut honom. Du säger att hon pekade ut honom mot bättre vetande, medan jag föreställer mig att hon trodde att hon faktiskt sett honom där.

Vi är både överens om att han med största sannolikhet inte befann sig i Dekorimahörnan, så allt handlar om vad som rörde sig i Lisbeth Palmes medvetande.

”Dramatiska skeenden gör sinnena rakbladsvassa”, skriver du, Lena, i ditt svar på min recension. Och med det avser du alltså att Lisbeth Palme var i stånd att göra exakta och korrekta iakttagelser på mordplatsen. Och det betyder i sin tur att när hon sa att Petterson var där så for hon medvetet med osanning.

Jag ifrågasätter inte att det mänskliga psyket ibland kan fungera på det sättet under krisartade händelseförlopp, alltså att en person kan göra mycket exakta iakttagelser under stress. Och jag medger också att personen efteråt kan ha tydliga och väsentligen riktiga minnesbilder av vad som skett.

Men det behöver inte vara så och det är till och med vanligt att det inte är så.

Ett tidigt experiment i vittnespsykologi

Det här är ju ett ämne som vittnespsykologer ägnat forskningsmödor åt i många årtionden. Och hur vanskligt det kan vara att veta om en person gör korrekta iakttagelser av dramatiska händelser illustreras redan av ett test som utgjorde själva starten för den experimentella vittnespsykologin. Det utfördes i Berlin 1902 och presenterades några år senare i en bok av den tysk-amerikanske psykologen Hugo Münsterberg. Elizabeth Loftus redogör för det i sin bok Eyewitness Testimony (Harvard University Press 1996, sid 20).

Under en universitetsföreläsning börjar ett par studenter skrika åt varann. Ordkriget övergår i våld när den ene studenten drar en revolver. Under kalabaliken som följer går ett skott av.

Allt är iscensatt av föreläsaren, en känd kriminolog, men det vet förstås inte de närvarande utom de få som spelat upp scenen.

De studenter som bara varit omskakade åskådare blir sedan ombedda att redogöra för vad de varit med om. Deras svar sorteras in under fjorton olika inslag i händelseförloppet – repliker och händelser.

Det är mycket som blir fel. När det gäller det inslag som vittnena kan redogöra för bäst finns det misstag i 26 procent av svaren. I det sämsta fallet utgör de felaktiga svaren 80 procent av samtliga.

En annan slutsats som kan dras är att felfrekvensen är större när det gäller inslag i den senare, mer dramatiska, delen av händelseförloppet.

Det här tidiga experimentet har följts av många fler och vittnespykologin är ju idag ett omfattande forskningsområde med stor betydelse för de bedömningar som görs inom rättsskipningen. Och den uppfattning som råder i dag har på intet sätt kullkastat vad ovanstående tidigare experiment pekar på: vittnen har verkligen ofta fel, inte minst i dramatiska situationer.

Jag tycker det här är en viktig bakgrund till diskussionen om Lisbeth Palme.

Mannen i ljusskenet

Låt oss nu övergå till det inslag i hennes vittnesberättelse som ligger till grund för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Lisbeth Palme redovisade i olika sammanhang ett antal iakttagelser från mordplatsen. Det hon berättat kan i olika delar vara korrekt eller felaktigt. Och det som är felaktigt kan i sin tur vara felaktigt på olika sätt: hon kan ha missuppfattat saker när det hela skedde, hon kan ha kommit ihåg fel och hon kan av en eller annan orsak avsiktligt ha undanhållit eller ändrat uppgifter när hon förhördes.

Det sista är faktiskt inte kontroversiellt att påstå. Som jag nämnde i min recension sa Lisbeth själv i Petterssonrättegången att hon valt att inte tala fritt om vad hon upplevt när hon hördes av kriminalpoliserna Reneborg och Sjöblom den 1 mars – hon hade inte förtroende för dem, hävdade hon.

Jag tror att hon kände ovilja att berätta allt hon visste också i andra offentligt kända förhör som hållits med henne. Och att det lett till viktiga luckor i vad vi vet om hennes minnesbilder.

Dessutom tror jag att en del av det vi fått veta att hon redovisat egentligen inte alls stämde överens med vad hon ansåg sig komma ihåg.

Så långt är du och jag överens.

Men den iakttagelse som var central i hennes utpekande av Christer Pettersson tror jag definitivt hade en motsvarighet i verkligheten. Och jag tror att hennes beskrivning av vad hon såg stämmer väl med det faktiska förloppet i alla väsentliga avseenden utom ett – iakttagelsen handlade inte om Pettersson utan om en annan person. Och jag är ganska säker på vem.

Jag tror alltså att Lisbeth gjorde en sådan observation, och jag tror att hon beskrev den ganska väl i rätten. Förutom det mest väsentliga.

Du tror dig veta att när Lisbeth satt där i rätten visste hon att mannen hon observerat inte var identisk med Pettersson.

Det tror inte jag.

Låt oss gå in på detaljerna. Du är säkert ganska väl orienterad i det här, men jag tar det ändå rätt noga för andra läsares skull.

Vi går till förhöret med Lisbeth som hölls hos riksåklagaren den 26 januari 1989. Där berättade hon om tre observationer hon gjort efter mordet – tre observationer som enligt henne förmodligen handlade om en och samme man, mördaren.

En av dessa iakttagelser handlar om en man som efter skottlossningen vänder ansiktet mot henne. Det är den som hon hänvisar till när hon pekar ut Christer Pettersson under rättegången.

Så här står det:

Omedelbart efter det att Olof Palme beskjutits vred sig Lisbeth Palme med ett ryck åt vänster. Samtidigt sade hon något om en smällare. I det ögonblicket blev hon själv beskjuten. Hon förstod då vad som hade hänt. Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5 – 7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen. Lisbeth Palme vet inte om hon stod upp eller satt på huk när hon gjorde iakttagelsen, men hon tror att hon stod upp. Mannen stod i ett ljussken.

Hon nämner alltså också två andra iakttagelser. Den ena handlar om en man som avviker från platsen in på Tunnelgatan och den andra om en man hon iakttar ett par minuter senare och som då står vid barackerna inne på Tunnelgatan, vänd ut mot Sveavägen. Enligt förhörsprotokollet tror Lisbeth i efterhand att alla tre iakttagelserna gäller samme man.

Låt oss också notera att förhöret även innehåller uppgifter om en man som var klädd i beige jacka. Lisbeth säger att hon såg honom på avstånd efter skottlossningen. Men han befann sig enligt henne ”betydligt längre norrut på Sveavägen än den första mannen som hon hade iakttagit”.

Mannen i beige finns omnämnd redan i ett förhör som poliser från rikskriminalen höll med Lisbeth Palme våren 1986. Hon såg honom när hon ropade på hjälp. Han befann sig då, enligt hennes uppgifter i det förhöret, ”ca 30 meter norrut på Sveavägen” och var på väg i hennes riktning.

Men närmare än så, på själva mordplatsen, handlade det alltså enligt Lisbeth Palme om en enda man som hon lagt märke till i tre omgångar.

Så var det säkert inte. Hennes uppgift om mannen som begav sig in på Tunnelgatan (och som hon såg snett bakifrån) låter som att det kan vara en minnesbild av mördaren. Den man som ett par minuter efter mordet stod inne på Tunnelgatan var dock knappast mördaren utan nästan säkert vittnet Lars J.

”Det fanns ingen annan person där”

Mannen som Lisbeth befann sig ansikte mot ansikte med då? Det är den observationen som utgör grunden för hennes utpekande av Christer Pettersson.

Var kommer detta ifrån? Såg hon något som liknar det hon beskriver?

Vi kommer snart till det.

Men låt oss först noga notera att intrycket som förmedlas genom detta förhörsprotokoll är att det inte har funnits någon annan person i själva Dekorimahörnan än mördaren, Olof Palme och Lisbeth Palme själv. Mannen i beige blir en illustration till att när Lisbeth upptäcker ytterligare en person så befinner sig denne på rejält avstånd.

Och just detta – att det bara var tre personer på platsen – är en uppgift som åklagarna behöver av en väldigt enkel anledning.

Som vi märker uppger Lisbeth Palme i detta förhör inget om att hon ser mördaren när han skjuter. Det finns inte heller några uppgifter om att hon sett ett vapen ens efter skottlossningen. Det som finns är en man som står på 5 – 7 meters avstånd och tittar på henne. Och den mannen är enligt Lisbeth identisk med ”nummer 8” från videofilmen – det vill säga Christer Pettersson.

Det där låter ju mycket bra ur åklagarsidans perspektiv. Men att hon säger att Pettersson står där räcker inte ensamt, även om rätten skulle vara benägen att tro på Lisbeth Palmes försäkran om att hon sett just honom.

I ett sådant läge skulle Pettersson, som i och för sig konsekvent nekat till att ha befunnit sig på mordplatsen, plötsligt kunna ändra sig och säga att han faktiskt råkat gå förbi precis i samband med mordet och att Lisbeth Palme tydligen sett honom – men att det definitivt inte var han som sköt Olof Palme.

Med andra ord var det viktigt för åklagarsidan att kunna slå fast att det inte fanns någon annan där. Såg Lisbeth Pettersson på mordplatsen så var det Pettersson som sköt – det är den bärande tesen i åtalet.

I förhöret i hovrätten understryker Anders Helin detta tema genom att fråga Lisbeth Palme om hennes observation av mannen som sprang in i gränden – är hon säker på att det var samma person som stod och tittade på henne?

Lisbeth Palme svarar: ”Ja, det fanns ju ingen annan person.”

Petterssons försvarare Arne Liljeros säger att han inte hörde Lisbeths svar. Helin går in och svarar i hennes ställe med ett litet förtydligande.

Helin säger: ”Det fanns ingen annan person där.”

Och så här sa Anders Helin i sin slutplädering i tingsrätten:

”Att Lisbeth Palme har sett mördaren och kunnat identifiera honom, det styrks av samtliga vittnen ifrån brottsplatsen. Samtliga vittnen säger sig ha sett endast tre personer intill varandra i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen: Olof Palme, Lisbeth Palme och den man som sedan springer därifrån.”

Förvisso tycks det bara ha varit tre personer alldeles intill varann i ögonblicken då mördaren sköt: mördaren själv och makarna Palme. Mördaren befann sig tätt inpå Olof Palme, som blev skjuten på ett avstånd av omkring 10 – 30 centimeter. Och skottet som snuddade vid Lisbeth Palme sköts på ett avstånd av 70 – 100 centimeter. De tre var alltså verkligen mycket nära varann. Men problemet är bara att när Lisbeth Palme pekar ut Christer Pettersson talar hon inte om en man som stod alldeles intill henne i skottögonblicket. Hon säger i det förhör vi nyss citerat att mannen hon såg stod så mycket som 5 – 7 meter ifrån henne. När hon tidigare, i rikskriminalens förhör våren 1986, redogör för samma observation är avståndet till och med ännu längre, 10 – 15 meter.

Det fanns fyra personer på mordplatsen

Och nu kommer det intressanta: på omkring 7 meters avstånd från Lisbeth Palme, i ljuset från Dekorimabutiken i gathörnet, hade det bevisligen alldeles efter skottlossningen stått en man och tittat på henne. Och det var inte mördaren, utan vittnet Anders B. Han stod med andra ord på det avstånd – och i den riktning – som den man som Lisbeth Palme berättar att hon iakttog. Och han stod med ansiktet mot henne.

Det betyder att, trots vad Helin sa i tingsrätten, hade det funnits fyra personer på mordplatsen – inte tre.

Och dessutom är det mycket som talar för att Lisbeth Palmes observation av mannen som stod vänd mot henne var just Anders B.

Han berättade själv om sin bild av händelseförloppet när jag träffade honom långt senare för att intervjua honom till min bok Mordgåtan Olof Palme.

Han är bara några meter från Olof Palme när mördaren skjuter. Vad som utspelas framför hans ögon liknar en sorts avrättning.

Anders observerar gärningsmannen, som drar sig undan men utan extrem brådska. Denne försvinner ur sikte bakom hörnet in på Tunnelgatan, utom synhåll för Anders som inte vet om skottlossningen är över. Anders tar skydd i porten till Dekorimabutiken.

”Jag visste inte om det skulle skjutas mera”, säger han till mig.

Kvinnan har under tiden gått ner på knä vid den skjutne mannen och tittar nu upp som om hon vill ha hjälp.

”Jag uppfattade det som att hon tittade mot mig”, säger Anders.

Samma sak, att kvinnan – det vill säga Lisbeth Palme – tittar på Anders finns tydligt med redan när Anders i november 1987 hörs under hypnos som ett led i polisutredningen.

Anders berättar då att det är fem, sex meter till kvinnan. Och han ser att hon tittar på honom.

Det kan konstateras att Anders uppgifter stämmer väldigt väl med Lisbeth Palmes egen beskrivning av vad hon såg efter skottlossningen. Det gäller såväl avståndet som Anders position framför butiken – och att Lisbeth såg på honom.

De uppgifter hon lämnar om gärningsmannen i förhöret den 1 mars 1986 handlar om en man i 40-årsåldern, med ”kompakt” kropp och kort hals, klädd i en bullig täckjacka. Det får anses vara en hygglig beskrivning av Anders B fast den inte innehåller några uppgifter om ansiktet. Det är däremot, kan vi notera, en beskrivning som stämmer dåligt med den som de flesta andra vittnen gett av gärningsmannen – mest uppenbart att denne tycks ha haft en rock, inte en täckjacka.

Det kan tilläggas att inga andra vittnesmål ger något stöd för att gärningsmannen skulle ha stannat upp när han kommit omkring sju meter bort, och då vänt sig om för att sedan stå och stirra på Lisbeth en stund innan han begav sig in i gränden.

Ifall han gjort så borde han för övrigt ha hamnat intill Anders. Och det borde rimligtvis Anders ha märkt. Men enligt Anders är mördaren borta när Lisbeth vänder blicken mot honom som om hon vädjar om hjälp.

Av allt att döma fanns det alltså bara tre personer kvar på mordplatsen när Lisbeth gjorde den observation som blev central i rättegången (och en av dem var död). Men de tre var inte hon, Olof och mördaren utan hon, Olof och Anders B. Mördaren var inte kvar. Hade även han stått i ljusskenet utanför Dekorima borde hon ha sett både honom och Anders.

När Lisbeth hörs i tingsrätten av åklagaren Anders Helin betonar hon varför hon såg sig om, hon letade efter hjälp.

”Då ser jag en person som står under hörnet … och stirrar … mot mig … och Olof …”

Hon beskriver mannen och förklarar: ”Jag gjorde omedelbart bedömningen att jag inte kunde få hjälp av personen.”

Däremot tror hon inte då att det är han som skjutit, säger hon i rätten: ”Jag uppfattade att skotten kom från längre håll.”

Den beskrivning Lisbeth i rätten ger av den bedömning hon gjorde i ögonblicket stämmer väl överens med Anders berättelse och med all sannolikhet också med verkligheten. Den man hon ser är inte identisk med mannen som skjutit. Hon vill ha hans hjälp men märker snart att hon kan inte vänta sig hjälp från honom. Samtidigt är Lisbeth klar över att mannen tittar just på henne – det handlar inte bara om att hans ansikte rent allmänt är vänt utåt gatan till. Även här har vi en direkt överensstämmelse med Anders B:s berättelse.

Låt oss för fullständighetens skull också notera att både Holmér och den förste Palmeåklagaren K G Svensson har uttryckt att de trodde att det var Anders Lisbeth hade sett. K G Svensson drog, vad jag kan förstå, den slutsatsen utifrån tillgängliga faktauppgifter. Holmér hade för sin del ytterligare skäl att dra slutsatsen: hans insatser präglades av att han ville hålla Lisbeth borta från utredningen. Så länge Lisbeth bara pratade om någon som sannolikt var Anders B kunde Holmér inom sin spaningsledning lätt motivera att hon inte hade något viktigt att komma med och att hon lika gärna kunde lämnas i fred.

Visste Lisbeth att det inte var Pettersson hon sett?

Låt oss nu komma till den fråga där du och jag har en oenighet: gjorde Lisbeth en så distinkt observation av Anders B:s utseende så att hon tre år senare inte kunde ha trott att det var Christer Pettersson hon sett?

Det tror jag inte.

• Hennes observation av Anders måste ha varit hastig.

• Hon hade förmodligen aldrig sett honom förut.

• Hon betonade själv att hon sett mannen stående i ljusskenet från butiken. Det tyder på att bakgrunden var mer upplyst än hans ansikte.

• I den mån hon ändå kunde urskilja hans utseende hade hon inte haft någon uppenbar anledning att inpränta det i minnet eftersom hon tydligen i det ögonblicket inte tänkt tanken att han kunde vara gärningsman eller inblandad i mordet.

• Observationen av Anders var bara ett inslag i en hel serie av dramatiska iakttagelser av – och interaktioner med – olika personer som snart omgav henne. Det hela var rörigt och det är omvittnat att Lisbeth var i affekt och närmast kom i gräl med en del av de närvarande.

• Veckorna efter mordet konfronterades hon med signalementsbilderna på ”fantomen” och ”skuggan”. Hon genomgick också en konfrontationsvisning med Victor Gunnarsson och en annan med en av dennes bekanta. Dessutom fick hon vid olika tillfällen se foton på mer än 600 personer som förekom i utredningsmaterialet. Hon blev alltså formligen bombarderad med bilder på potentiellt misstänkta ansikten.

Den naturliga slutsatsen är att det för det första är mycket tveksamt om hon lagt märke till detaljer i Anders B:s utseende. Ja, mycket pekar till och med på att hon inte kunde ha gjort det även om hon velat.

Det ansåg i alla fall Svea hovrätt som under rättegången genomförde ett besök på mordplatsen. Rätten konstaterade i sin dom att det motljus från Dekorimabutiken som Lisbeth haft när hon gjorde sin iakttagelse innebar att det inte var möjligt för henne att göra detaljerade observationer av ansiktet på den man hon sett.

Och i den mån hon gjorde det är det högst osäkert om hon kunde bevara dessa iakttagelser i minnet utan att de påverkades av de mer eller mindre suggestiva uppvisningar av bilder och konfrontationsvisningar som hon fick genomgå.

Klimax på allt detta var visningen av konfrontationsvideon med Christer Pettersson – inte minst för att denna visning hade förberetts genom att åklagarna förmedlat bilden av att de nu äntligen hade hittat en starkt misstänkt person. Och en av dessa åklagare, Jörgen Almblad, hade till och med låtit Lisbeth få veta att denne misstänkte var alkoholist.

Mot all denna bakgrund finns det förstås anledning att dra slutsatsen att Lisbeths utpekande av Pettersson inte har någon större trovärdighet i sak. Men vår diskussion gäller ju en annan fråga: om hon skulle ha varit medveten om att det inte var Pettersson hon sett.

Du hävdar ju det. Jag tycker det är en vittnespsykologiskt mycket diskutabel slutsats. Det förutsätter att hon verkligen gjort en detaljerad observation av mannen hon såg, förmodligen Anders B. Och det förutsätter också att hon hållit den bilden bevarad och opåverkad i sitt minne under tre år.

Eftersom Lisbeth Palme var psykolog borde hon ha känt till den rådande uppfattningen inom yrkeskåren när det gällde sådana frågor: att det var högst osäkert om hon under sådana omständigheter kunde göra ett korrekt utpekande.

Jag föreställer mig att din och min oenighet finns redan här, att du inte ger så mycket för den rådande uppfattningen bland psykologer när det gäller sådana frågor. Överraskande nog hamnar du på samma slutsats som Lisbeth Palme själv när det gällde vad hon kunde klara av. Hon talade ju bestämt om sin yrkesmässiga kompetens, den som gjorde att hon hade en väl utvecklad förmåga att observera och minnas.

Varifrån hade Lisbeth fått denna sin tvärsäkerhet om sitt minnes tillförlitlighet? Det vet vi inte. Men en person som kategoriskt gått ut och hävdat att hon var som en filmkamera  är Ulf Dahlsten.

Dahlsten hade satts in av regeringen för att ta hand om Lisbeth och var med under polisförhöret den 1 mars. Och han höll även nära kontakt med henne i samband med åtalet mot Pettersson. Först hade han i en tidning sagt att hon inte gjort några viktiga observationer på mordplatsen. Men i sina memoarer Nirvana kan vänta från 2001, sid 183, skriver han:

Händelserna efter det första skottet fanns i henne som en film, bildruta för bildruta. En film som plågade henne och spelades upp i hennes inre gång på gång, men som hon inte till något pris ville glömma. Med den filmen kunde hon identifiera mördaren den dag de skulle mötas på nytt. 

Det Dahlsten förmedlar till oss – och det han kanske också förmedlade till Lisbeth i samband med utredningen av Pettersson – var alltså budskapet att hennes minne var i stort sett ofelbart. Upplevde hon i efterhand att det var Pettersson som stått utanför Dekorima så var det också Pettersson.

Lisbeth kom som bekant att hänga upp sin säkerhet i utpekandet till den observationsförmåga hon ansåg sig ha utvecklat som psykolog. Resonemanget är lite dimmigt – varför skulle en psykolog vara särskilt bra på att notera ansikten? En kosmetolog, en servitör eller en karikatyrtecknare borde väl vara mer kompetenta när det gäller en sådan sak?

Och även om nu psykologer skulle vara duktiga på att minnas utseenden i ett arbetssammanhang – hur fungerar den kompetensen i en helt annan situation, en där livspartnern just blivit ihjälskjuten?

Psykologer är helt enkelt också människor. Och med det menar jag inte bara att de har sina naturliga mänskliga brister när det gäller att observera och i minnet lagra enskildheter i den långa ström av synintryck som alla människor utsätts för.

Jag menar också att de, precis som andra människor, kan inbilla sig att de minns saker – särskilt om de suggereras till det och om omständigheterna är känslomässigt laddade.

Och för min del menar jag därför att det är rimligt att tänka sig att Lisbeth Palme på felaktiga grunder kom fram till att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen.

Det är att märka att det knappast tycks ha varit en övertygelse som kom till henne direkt.

Promemorian från konfrontationsvisningen den 14 december 1988 är inte särskilt glasklart formulerad när det gäller hennes utpekande. Märk särskilt formuleringen: ”han stämmer på min beskrivning” – inte ”han stämmer med min minnesbild”.

De entydiga formuleringarna kom först i förhöret med Lisbeth den 26 januari – vilket händelsevis är det datum då åklagarna till sist upprättar en utskrift av promemorian om konfrontationen sex veckor tidigare.

Jag vet inte riktigt hur du tänker dig detta förlopp, Lena. Om vi hypotetiskt skulle anta att det hela var en gemensam komplott från Lisbeth och åklagarna blir det ju obegripligt varför hon envisades med alla de besynnerliga reglerna kring konfrontationsvisningen – till exempel att Petterssons advokat inte fick vara med. Allt detta försvagade ju bara hennes utpekande. Och det blir också svårt att förstå varför hennes uttalanden från visningen den 14 december var så vaga. Liksom att det tog sex veckor innan åklagarnas anteckningar skrevs ut.

Min bedömning är att Lisbeth gradvis lät sig övertygas om att hon sett Pettersson på brottsplatsen.

Ett skäl till att jag tror det är att jag inte förstår vad hon skulle tjäna på att ljuga om den saken – av allt att döma längtade hon ju verkligen inte efter att delta i en rättegång. Och inte heller hade hon kommit till konfrontationsvisningen med någon entusiasm.

Men när hon väl gjort sitt utpekande var hon inte en person som gärna kunde tänka sig att backa och ompröva vad hon sagt. Motvilligt pressades hon därför att delta i rättegången.

Vi kan förstås tänka oss att hon trots sin utåt sett deklarerade säkerhet ändå känt inslag av tvivel – det borde hon ha gjort om hon över huvud taget reflekterat över ståndpunkter från vittnespsykologisk expertis.

Men även om hon gjorde det menar jag i alla fall att det är mindre sannolikt att hon skulle ha vetat att det inte var Pettersson hon sett.

Fanns det en hållhake?

Som framgår av vad jag skrivit tidigare föreställer jag mig att Lisbeth intalade sig att Pettersson funnits på platsen som en medgärningsman, en backup – inte som den som faktiskt sköt. Jag tror, som du, att hon såg den som sköt och visste att det var en annan person.

Det innebär förstås att hon gjorde ett framträdande i rätten som inte speglade vad hon egentligen trodde sig veta.

Om det skriver du:

Även om Wall har rätt vore det således en djupt tvivelaktig handling av Lisbeth Palme, gränsande till total lögn, att inte låtsas om den skillnaden.

Ja, det kan jag hålla med dig om. Och hennes direkta ovilja att delta i rättegången framgick ju också med all tydlighet – trots att det ju skulle föreställa att denna process var till för att skipa rättvisa när det gällde mordet på hennes man.

Du fortsätter:

För den händelse hon tvingats till detta beteende av konspirerande herrar i statsledningen måste hon ha varit enastående svag och osjälvständig till karaktären, vilket inte verkar ha varit fallet. Eller så måste mörkläggarna ha haft en så gigantisk hållhake på henne att Lars Borgnäs frågor om risken för skandalisering och vanära, alternativt hot mot den egna säkerheten, aktualiseras likafullt.

Jag tror varken att hon var ”enastående svag och osjälvständig” eller att konspirerande herrar i statsledningen hade en ”gigantisk hållhake på henne”.

Vad jag menade försökte jag uttrycka i min recension. Men jag ska kort ange det igen.

Jag tror att hon förmådde sig att ställa upp i rättegången därför att hon landat i att hon sett Christer Pettersson på mordplatsen och att hon då utgick från att denne hade en roll i mordet på hennes man.

Hon sa aldrig att hon sett ett vapen i hans hand eller att hon sett honom skjuta. Det enda hon vittnade om var att han var där. Om hon trodde det ljög hon inte om just det.

Men om hon undanhöll annat – vilket jag föreställer mig att hon gjorde – hur ska man tolka det?

För min del tror jag att det bara kan förklaras med hon hade haft kontakter med tongivande personer i regeringskretsarna och i det socialdemokratiska parti som hennes man lett. Och att de hade fått henne att gå med på att vissa uppgifter måste behandlas med en typ av sekretess som inte hör hemma i vanliga brottmål.

Låter det konstigt? Inte för mig. Hemlighetsmakeri och ljugande som baseras på taktiska överväganden har alltid förekommit i den politiska världen.

Det finns ingen konkret anledning att tro att någon skulle ha utpressat Lisbeth för att få henne att gå med på något sådant. Mycket mer troligt är att de personer som hon var i kontakt med – och som hon hoppades kunna lita på – hade motiverat denna långtgående sekretess med argument som hon skulle kunna godta av egen vilja. Jag kan tänka mig att det handlade om hänvisningar till nationens bästa, partiets intressen, möjligheten att på bästa sätt få fram sanningen om mordet på hennes make och hantera den kunskapen seriöst. Och så vidare.

Om hon i ett tidigt skede sa ja till att delta i en informell överenskommelse om sekretess kring vissa delar av vad hon varit med om ser jag ingen anledning till att tro att hon då kände att hon vek ner sig moraliskt. Det kan vid den tiden ha verkat högst rimligt och ansvarsfullt i hennes ögon – genom många samtal med sin make hade hon säkert lärt sig rätt mycket om politikens realiteter och förstått att det sällan gick till som i skolböckerna i samhällskunskap.

Det var när det blev aktuellt att åtala Christer Pettersson som det moraliska dilemmat plötsligt dök upp med full kraft. Hon bör rätt snart ha anat att denna rättegång i stora delar skulle bli en skenprocess där en figur som hon antog var en underhuggare i sammanhanget skulle få bära hela skulden för något som hon föreställde sig var mycket större.

Och vad kan hon ha trott om syftet med ett sådant arrangemang? Jag tänker mig att hon drog den bittra slutsatsen att det hela handlade om att bli av med ett elände som ingen i ansvarig ställning hade lust att ta tag i på riktigt.

Det vill säga: hon slogs nog av insikten att åtalet mot Pettersson krasst handlade om att sortera undan det känsliga mordet på hennes make från den politiska och rättsliga dagordningen.

Men vem skulle hon säga det till?

33 reaktioner på ”Gunnar Wall svarar Lena Andersson: När blir sinnena rakbladsvassa?

  1. Gunnar ,

    ”Det sista är faktiskt inte kontroversiellt att påstå. Som jag nämnde i min recension sa Lisbeth själv i Petterssonrättegången att hon valt att inte tala fritt om vad hon upplevt när hon hördes av kriminalpoliserna Reneborg och Sjöblom den 1 mars – hon hade inte förtroende för dem, hävdade hon.
    Jag tror att hon kände ovilja att berätta allt hon visste också i andra offentligt kända förhör som hållits med henne. ”

    Men hon ville alltså tala med polisen från början ? Hon fick förtroende för Rimborn och öppnade sig för honom men sedan blev det något missförstånd där som ledde till att hon kände motvilja efter det.

  2. Gunnar Wall

    På skissen markerar Lisbeth att hon ser GM framför det avfasade skyltfönster efter skotten. Direkt efter skotten ser Lisbeth Anders B och GM, Lisbeth blandar samman GM och Anders B, när hon beskriver GM. Det är också därför hon pratar om två gärningsmän till polisen Åke R direkt efter mordet.

    https://ibb.co/Kyzs6rG

    1. Fast å andra sidan ska Lisbet Palme ha utbrustit ”Men vad gör du?!” då hon vänder sig om/alternativt sitter böjd bredvid Olof. Om man säger ”Men vad gör du?” adresserar man sig till en person. Man ropar inte bara ut det i tomma rymded. Rimligtvis borde Lisbet ha tittat på den man som står närmast paret när hon säger det och det är isåfall GM och inte AB. Kan det vara ca 2-3 meters avstånd till GM på sin höjd? Hon addresserar sig knappast till AB som står kanske 6-7 meter längre bort. Jag är lite osäker på metrarna här nu men på ett ungefär. Det sägs att GM dröjde sig kvar några sekunder direkt efter skotten så Lisbet bör trots allt ha haft en god chans att se honom och rikta sina ord till just den personen. Om jag inte missminner mig säger väl också vittnet IM detsamma? Att Lisbet tittade mot GM? Nej, jag tror inte Lisbet blandade ihop GM med AB i det ögonblicket. Däremot kan hon ju även ha sett AB en bit bort och när det är dags för henne, i det tillstånd hon befinner sig i efter mordet, att beskriva GM:s klädsel är det större sannolikhet att hon kanske blandar ihop AB och GM:s signalement. Några veckor efter mordet beskriver Lisbet ett ansikte för polisen: markerade kinder, ljus blick och något vitt under näsan. (En bortrakad mustasch kanske?) Hon säger INGET om skägg, vilket AB bar. Så….vem är det då Lisbet beskriver? Jag tror det är GM hon beskriver och ingen annan.

        1. Så kan man ju tolka det men då LP bör ha uppmärksammat att det dök upp en främmande person allt för deras ryggar innan hon hör ett skott och ser OP falla handlöst framlänges så känns det lite rimligare att hon säger ”Vad gör du?!” till GM och inte till OP. Har för mig att jag har sett en bild som visar att LP står snett en liten, liten bit ifrån OP (men fortfarande arm-i-arm) då han faller och det kan ju tyda på att hon faktiskt har märkt av GM.s närvaro och har försökt skapa ett litet avstånd.

          1. Tilläggas till ”Vad gör du” är ju att det är Lars J som långt in på Tunnelgatan hör och vittnar om detta. Det skulle han aldrig hört om det var menat till OP.

            1. Aha, jag visste inte att det var LJ som hörde detta. Från så långt håll? Men å andra sidan förändrar ju det ingenting i sakfrågan. LJ kan knappast avgöra till vem LP säger ”vad gör du?”. Om LJ hör det här från baracken bör naturligtvis också AB också har hört det. Säger han att hörde samma sak? Det är ju IM i bilen som säger i ett vittnesförhör att han har uppfattningen att LP tittar på GM om jag inte missminner mig men hade hade han motor och fönsterrutor uppe torde inte han har hört något. Tja, det här spelar ju ingen roll alls egentligen. Vi ser fram emot presskonferensen! 🙂

              1. Anders B uppfattade det som något på ett utländskt språk. Lars Borgnäs argumenterar för att Lars J hörde det för att hon ropade det in i gränden; således inte sade det till Palme.

  3. Jag fick en tanke:
    Det är ju intressant som du skriver. Lisbeth kan ha förts in i en konstig situation. Hon trodde först att de hade hittat rätt person. Men när hon förstod att det inte var han, så kände hon kanske en press på att det skulle vara Christer hon såg ändå?
    Men hon ville ju inte att en oskyldig skulle fällas, kan jag inte tänka mig.
    Vad göra för att komma ur detta dilemma???
    Jo, hon kanske försökte sabba medvetet? Hon gjorde allt fel medvetet, för att sabba så att inte Christer blev fälld!
    Som exempelvis de besynnerliga reglerna kring konfrontationsvisningen, som du skrev om.
    För då antog hon kanske att han skulle bli friad?

  4. Tack för allt Gunnar W. Du borde få en hedersprofessur någonstans. Jag ställer mig frågande till avslutningen i ditt svar till Lena. Lisbet har alltså enligt dig levt flera årtionden utan att berätta hela sanningen om mordet. Vad skulle syftet med det vara? Menar du att hennes lojalitet mot partiet/staten skulle vara så grundmurat att hon fann det omöjligt att berätta det hon visste. När åren gått måste hon ju förstått att hemligheten skulle begravas med henne. Om hon inte sa något skulle mordet förbli olöst. Hon kunde ju berättat för en journalist eller för en polis. Kan du utveckla hur du ser på denna del, som jag inte helt får ihop.

    1. Jag kan ju inte veta vad Lisbeth på senare år kan ha berättat för utvalda personer. Men jag noterade för en tid sedan med intresse att Krister Petersson ansåg sig klar över att det inte var Christer Pettersson som var mördaren. Och i samma veva gav Mårten och Joakim Palme uttryck för att Skandiamannen kunde vara intressant eller i alla fall inte utesluten som gärningsman. Det senare tyckte jag var anmärkningsvärt eftersom sönerna Palme under många år lojalt anslutit sig till Lisbeths utpekande av Christer Pettersson.

      Det där är spekulativt från min sida, men det skulle ju kunna tolkas som att Lisbeth i något relativt sent sammanhang redovisat något hon burit på om mordet – och att det påverkat både söner och åklagare. Det behöver inte ha varit att hon backat från sitt utpekande av Pettersson som mannen hon sett på sju meters håll. Men det kan till exempel vara information som visade att hon sett mannen som sköt och att hon förstod att denne i vilket fall inte var identisk med Pettersson.

      Till din fråga om vad som skulle ha fått Lisbeth att tiga så länge om saker hon vetat om mordet: min tanke är ju att hon tidigt pratat med några av dem hon litat på mest. Och då blev allt som det blev, med PKK-spår och åtal mot Pettersson – ett åtal som jag tror lämnade en bitter eftersmak för henne. Inte bara för att hennes utpekande av Pettersson underkändes, utan också för att hon inte alls trodde på honom som ensam gärningsman.

      Men efter rättegången mot Pettersson, vad fanns det för henne att göra om hon kände att det fanns saker som hon egentligen ville ha utredda? Vilka skulle hon kunna ta kontakt med då? Och säga vad? Vilka skulle vara intresserade av att lyssna på henne? Vad skulle hända om hon försökte? Skulle hon inte kompromettera personer som sagt åt henne att tiga? Skulle hon inte anklagas för att ha blivit förvirrad?

      Jag tycker det är begripligt om hon valde att inte göra någonting. Men kanske hon till sist ändå lättade sitt hjärta för personer som hon inte talat med om saken förut.

      1. Ja, på så vis finns en logik. Jag får av din beskrivning en känsla av att hon varit ”inkapslad” av människor som ibland haft tvetydiga motiv. Det borde (sannolikt) finns flera människor som fortfarande är i livet och som sitter på ledtrådar. Ingen ur familjen har någonsin tagit kontakt med dig?

        1. Jag har vid ett par tillfällen varit i kontakt med Joakim Palme och tagit upp specifika frågor, bland annat sedan jag fått tillgång till obduktionsprotokollet. Jag ville berätta att jag skulle komma att referera det men att jag gärna avstod från att publicera hela. Men något egentligt samtal om de frågor som väcks av mötesscenariot har det inte blivit. Hittills i alla fall.

      2. Tror det har framförts en teori tidigare om att det kan ha varit när Lisbeth fick reda på skandiamannens existens som hon började bli misstänksam då det kan ha gått upp för henne att detta kan ha varit mycket större än det verkade vara från början och att detta kan ha påverkat samarbetet. För när det gällde skandiamannen så kan man tycka att det fanns för mycket märkligt som var rena tillfälligheter. Jag kan tycka att Palmeutredningen borde ha intresserat sig mer för skandiamannen tidigare samtidigt som jag är medveten om att man åtminstone i början av en utredning bör vara öppen inför alla möjliga spår. Gunnar hoppas du har överseende med att det är mycket jag läser slarvigt så jag har dålig koll på hur detta skulle kunna passa in bland annat material.

  5. Visst är det så Anders W – och av den anledningen är det både logiskt och naturligt att LP i ett tidigt skede nämt två personer – och förmodligen därmed även Ustasja (flera gärningsmän).

  6. Det här är intressanta resonemang, men man ska komma ihåg att Christer Pettersson inte stod åtalad för medhjälp till mord på statsministern utan för själva mordet, och att Lisbeth Palme knappast kan ha varit ovetande om detta när hon i rättegången vittnade till hans nackdel. Försiktigt uttryckt så är det en moraliskt tveksam insats att verka för att fälla en person för ett mord som man vet att den inte har begått. Att hon aldrig vittnat om ett vapen kan på sin höjd utgöra en förmildrande omständighet om hon fått för sig att Christer Pettersson endast varit en ”backup” på mordplatsen, men det var ju faktiskt inte det som rättegången handlade om.

    Det är helt enkelt inte lätt att anförtro sig till ”mötesteorin” och samtidigt befria Lisbeth Palme från detta ansvar. Hon måste ha känt till en del av bakgrunden till varför dom befann sig på Tunnelgatan, och hon bör dessutom ha sett den riktiga gärningsmannen. Om detta höll hon tyst när istället en människa från samhällets botten var på god väg att få skulden för mordet på hennes man.

    Å andra sidan, hade vi andra agerat annorlunda i vår strävan att skydda eftermälet av vår livspartner?

  7. Hej Gunnar!
    Mkt intressant blogg!
    Mina teorier grundar sig mest utifrån mitt möte med Christer Pettersson, som jag pratade med (drygt 1 1/2 tim.) i anknytning till Palmemordet. Och därefter genom hans telefonsamtal, Mars-Okt.-86, hem till mig.

    Härav har jag många frågeställningar som ni experter kanske vänligen kan räta ut?

    Beträffande LP tolkar inte jag, som att hon ljuger.
    Men säkerligen har hon sett makens GM. Hon vet vem han är, och hör deras korta samtal, och därmed vet hon hans motiv.
    Hon förstår då att (polisspåret) polis/säpo/militär (under. tj.) är inblandad i konspirationen.

    Jag lider med LP, för Vem kunde hon nu lita på, inom poliväsendet och vem kunde hon anförtro sig åt?
    Stod ensam att värna om sina söner och skydda dem från media, på samma gång som detta skräcksenario utspelades med henne som kronvittne.
    Och LP förblev tyst/nedtystad/pressad ända till sin död?
    Detta signalerar i mitt lekmannahuvud att OP:s GM lever än idag? (går mitt ibland oss)?

    Det kanske är som de vise twistar:”man skall inte krångla till det” ?

    Skotten förstår jag inte heller varför det sägs att OP sköts i ryggen? När det är ett mötesscenario? Isf. vända mot varandra?
    Då undrar jag varför gick både polisens LAC och den första TV sända Rapport (Ywonne Wienblad) ut med att OP var skjuten med två skott i bröstet? ((inte i ryggen?))
    Detta dåd (framifrån) signalerar ju isf ett hat och hämnd mord av någon i hans nära krets ? Och alltså inte av någon (utländsk) lejd yrkesmördare?
    Var detta ett misstag av GM, som skulle döljas?

    Och då undrar man hur obduktionsprotokollens medicinska ord lyder? Finns det dubbla? Fler än ett isf?

    Gällande att Säpo är inblandat pekar väl Hans Holmers boktitel på: Olof Palme Är Skjuten…som bildar anagrammet… S-Ä-P-O?
    Även H. Holmers välkävda fras väcker tankar;”om sanningen om mordet på Olof Palme kommer fram, så kommer den att skaka Sverige i sina grundvalar”?
    Det tror jag inte varken syndabocken Christer Pettersson eller villospårsvittnet Skandiamannen kan lyckas med…

    Christer P. var alltid bra att ta fram när det hettade till…

    Jag upplever faktiskt hela OP mordet som ett tragiskt ”Teatermord”. Gustav III, där rollerna i manuset bestående av GM/skytten, Dekorimamannen som back-upskytt och förvirrade Skandiamannen som villospårsvittne med sin lilla väska? Alla tre klädda i likadana svarta långa rockar, endast förvillande olika huvudbonader :mössa /keps/ barhuvad för att förvilla alla vittnen ?
    (nyfiken på Krister Peterssons lösning av mordet)

    Vänligen Anki

    1. En anledning till att de flesta tror att han sköts i ryggen beror nog på var man hittade kulorna gissar jag. Men detta kan säkert någon mer svara på som kan detta bättre.

    2. ”Beträffande LP tolkar inte jag, som att hon ljuger.
      Men säkerligen har hon sett makens GM. Hon vet vem han är, och hör deras korta samtal, och därmed vet hon hans motiv.
      Hon förstår då att (polisspåret) polis/säpo/militär (under. tj.) är inblandad i konspirationen.”

      Kanske Gunnar Wall, Lena Andersson och Lars Borgnäs är ense med dig, Anki, om att detta i alla fall är troligt, möjligen i lägre grad vad gäller motivet. Men jag tycker att konsekvenserna av detta försummats. För alla inklusive Lisbet Palme måste väl ha insett att en dylik konspiration inte skulle ha anlitat Christer Pettersson som medhjälpare för det första. För det andra om man handlat så orimligt, skulle Christer Pettersson då lugnt och kallhamrat ha skyddat sina uppdragsgivare och därigenom riskera att bli oskyldigt dömd för mord istället för något slags medhjälp. Medhjälp insåg alla inklusive Lisbet Palme var bara en en lös hypotes grundad på en känsla, ett obehagligt intryck. Och Lisbet Palme måste ha insett att eventuell inblandning av CP eller Anders B inte behövde innefatta förkunskap om mordet. Inblandning i en plan som gick ut på att möta Olof Palme och utbyta information eller erbjuda skydd behövde ju inte ens vara straffbar. Men det skulle ha varit straffbart att undanhålla identiteten på övriga inblandade.

      Om Lisbet Palme trodde CP var en medhjälpare, vad trodde hon då om dem han hjälpte? Hur skulle Ingvar Carlsson och Ulf Dahlsten då ha kunnat övertyga henne om att rikets säkerhet och makens och partiets heder hängde på att skydda CP:s kumpan eller kumpaner?

      1. Jag tror inte att någon i Lisbeth Palmes närhet sa till henne att det var viktigt att skydda Petterssons kumpan eller kumpaner. Lisbeth Palmes övertygelse om att det var viktigt med sekretess kring vad hon sett var av mycket tidigare datum. Och det var rimligtvis i det tidiga skedet som hon varit i kontakt med människor hon litade på som backade upp henne i den slutsatsen.

        För övrigt vill jag understryka att kvällstidningarna som var ute samma dag som Lisbeth fick se konfrontationsvideon målade upp en bild av Pettersson som inte alls var oförenlig med att han skulle kunna ha rekryterats till ett dåd.

        Expressen hade en stor artikel med rubriken: »En ’torped’ utan politiska motiv«, det gav intryck av en yrkesbrottsling som dödade för pengar. Aftonbladet hade å sin sida en artikel vars rubrik snarast gav motsatt bild: »Våldsmannen hatade Palme«, något som onekligen förmedlade bilden av att den omskrivne personen hade ett starkt politiskt motiv att mörda Sveriges statsminister.

        Oavsett vilken av de två bilderna av Pettersson som Lisbeth fastnade för kan de ha lett till samma slutsats: en sådan person var fullt tänkbar som skyttens medhjälpare. Och andra rubriker i de två tidningarna underströk att det rörde sig om en farlig person: »Flydde mot Tunnelgatan efter bajonett-mordet« (Expressen), »Han har tidigare dömts för mord« (Aftonbladet), »Han kallas mördaren« (Aftonbladet) och så vidare.

        Det kan tilläggas att Pettersson i själva verket inte dömts för mord tidigare, utan för dråp. Men i sammanhanget här är ju det intressanta vad Lisbeth trodde, inte vad som var sant.

        1. Men vid rättegångarna var det väl känt att han inte tedde sig som trolig medhjälpare i en raffinerad konspiration. Mycket hänger förstås på om ett mötesscenario är riktigt och hur väl en burdus alkoholist och narkoman passade ihop med gärningsmannen enligt det intryck Lisbet Palme fick av den senare. Hur denne talade och uppförde sig, om han kände Palme, kunde identifiera sig som tillhörande säpo eller Stay Behind. Lika mycket hänger på de skäl Lisbet Palme och de hon litade på var eniga om: passade Pettersson så som han var känd vid rättegångarna in i det som gjorde allt så känsligt och mycket tidigare föranledde sekretessen?

          Ytterligare en aspekt, ursäkta upprepningen av tanken från tidigare inlägg men formuleringen är en annan. Om delar av regeringen och Lisbet Palme på ett senare stadium trodde att Pettersson var i maskopi med dem som man på ett tidigare stadium bestämt absolut inte fick utredas eller avslöjas, hade man då vågat åtala honom? Var han en del i maskineriet som skulle hemlighållas hade man väl velat hemlighålla hans inblandning och inte ge honom någon chans att själv avslöja att han inte var ensam?

          1. Jag tror inte att delar av regeringen trodde att Pettersson var i maskopi med någon politiskt känslig gruppering. I alla fall trodde säkert inte åklagarna och spaningsledningen det, det framgår väl om inte annat av vilken sorts utredning de hade gjort av Pettersson hösten 1988.

            Den mest välvilliga tolkningen av vad Palmegruppen och åklagarna trodde om Pettersson är att de såg honom som en tänkbar gärningsman som i så fall agerat mer eller mindre spontant. De kände förstås till hans gamla kontakter med Tingström och hade säkert funderat en hel del över om det kunde vävas in i åtalet för att styrka en motivbild, det vill säga att Pettersson skulle ha tagit till sig en del av Tingströms samhällshat. Det finns dock inget som tyder på att de skulle ha föreställt sig en mordkomplott med Tingström inblandad. Till sist insåg de väl att kopplingen till Tingström var för vag för att den skulle kunna styrka åtalet. Och de avstod från att argumentera för någon motvbild från Petterssons sida. Hans allmänna farlighet och Lisbeths utpekande var kärnan i åtalet, och de hoppades att det skulle räcka. Självklart skulle de inte ha ställt honom inför rätta om de trodde att ingått i en mordkomplott som inte fick avslöjas.

            Och det är väl högst rimligt att nyckelpersoner i kanslihuset höll sig à jour med hur utredarna resonerade.

            Men detta är ju inte samma sak som vad Lisbeth kan ha tänkt.

            1. Så åklagarna visste inte att Lisbet Palme trodde att Christer Pettersson inte var mördaren utan en medhjälpare i en komplott som Ingvar Carlsson, Hans Holmer, Ebbe Carlsson, Carl LIdbom och Lisbet Palme trodde var ansvarig och vars medlemmar stod att finna i säpo, Stay Behind, de olika militära underrättelsetjänsterna eller vad som fanns kvar av IB (diskussionen om säpo eller Stay Behind har försummat de övriga på senare tid?). Lisbet Palme men inte Ingvar Carlsson, Hans Holmer, Ebbe Carlsson eller Carl Lidbom trodde att Christer P var medhjälpare till Den Känsliga Konspirationen? Men kunde LIsbet Palme tyckte att CP utan utredning eller specifik rättegång kunde dömas för ett brott hon visste att han principiellt var oskyldig till som huvudman men kunde ha bidragit till, fast hon inte kunde veta ens det senare. LIsbet Palmes förmenta tro är orimlig, nämligen att säpo, Stay Behind, de olika militära underrättelsetjänsterna eller vad som fanns kvar av IB skulle ha rekryterat CP, och det gäller även när han framstod tidigt i pressen som en potentiellt lejd våldsman . Det förefaller mig som att enklare hypoteser vore mer plausibla.

              1. Jag har aldrig påstått att Lisbeth Palme trodde att krafter inom Säpo eller Stay Behind var inblandade i en mordkomplott (även om jag inte utesluter att de kan ha varit det). Lisbeth ville ju ha kontakt med Säpo när hon var på sjukhuset, vilket kanske inte skulle ha varit hennes förstahandsval om hon tänkt i sådana banor. Däremot återfinns ju uppgifter om att Lisbeth trodde det rörde sig om en internationell komplott när hon talade med Holmér i slutet av mars. Hon återkom till sådana tankar i det förhör som rikskriminalen höll med henne i månadsskiftet april-maj. Där tog hon för övrigt också upp vad hon tydligen såg som en tänkbar svensk bakgrund till mordet. Bland annat hette det: ”Både EAP och Alf Enerström ägnade sig åt en avskyvärd förföljelse av Olof Palme. Lisbeth Palme hade även funderat över vad det kunde finnas för bakomliggande intressen bakom dessa angrepp (Min kursiv).”

                Det finns ingenting känt som pekar på att Lisbeth Palme före videovisningen av konfrontationsgruppen med Pettersson fått ny information som fått henne av att avfärda alla sådana tidigare tankar om en politisk mordkomplott. Tills vidare bör vi väl därför medge att det fanns en sannolikhet för att hon fortfarande tänkte i sådana banor inför denna visning.

                Vad vi vet fick hon i samband med videovisningen ingen information om åklagarnas hypotes om omständigheterna kring att Pettersson skulle ha mördat Palme, det vill säga att han råkat träffa på honom medan han väntat på Sigge Cedergren i hopp om att få amfetamin eller något liknande.

                Frågan gällde bara om hon kände igen honom från mordplatsen. Och där hade hon fått hjälp på traven från Almblad så att hon skulle påverkas att peka ut rätt person.

                Frågan hon ställdes inför var alltså inte om hon trodde att Pettersson ingick i en politisk mordkomplott eller liknande. Men sedan hon gjort sitt utpekande av honom bör ju den frågan ha framstått som naturlig för henne att ställa sig. Och det gäller förstås i synnerhet om hon bar på uppfattningen att det funnits två gärningsmän på Sveavägen och att Pettersson inte var identisk med den som sköt.

                Vad vi vet är att när hon vittnade i rätten sa hon ingenting med innebörden att hon såg honom skjuta, att hon såg honom med ett vapen eller att hon såg honom alldeles intill sig när hon själv blev beskjuten. Även om hon aldrig såg någon skjuta eller någon med ett vapen i handen kan hon alltså inte ha haft någon stark saklig grund att dra slutsatsen att det var Pettersson som sköt.

                Åklagarsidan ville visserligen göra troligt att det inte fanns någon mer på mordplatsen än paret Palme och mördaren. Men vi vet att när Lisbeth gjorde den iakttagelse som var helt avgörande för hennes utpekande, när hon tittade mot en man som stod sju meter bort, då fanns Anders B just där. Om Lisbet verkligen hade varit i närheten av så observant som hon själv påstod måste hon ha sett att det fanns en person i det absoluta närområdet förutom den flyende mördaren. Och att det var den personen som hon senare kom att peka ut som Pettersson.

                Min tanke är därför att Lisbeth åtminstone bör ha insett att Pettersson inte behövde vara identisk med skytten. Kanske hon till och med ansåg sig veta att han inte var det. Och det finns ingen anledning att tro att hon vid tiden för utpekandet övergett sin tanke om en politisk mordkomplott. I den mån hon gjorde det senare så har hon aldrig utvecklat de tankarna i någon intervju eller något känt förhör. Hon har bara undvikit ämnet.

                1. Passar på att korrigera en passus och förklara vad jag menar.

                  ”Men Lisbet Palme tyckte att CP utan utredning eller specifik rättegång kunde dömas för ett brott hon visste att han principiellt var oskyldig till som huvudman men kunde ha bidragit till, fast hon inte kunde veta ens det senare. Lisbet Palmes förmenta tro är orimlig, nämligen att säpo, Stay Behind, de olika militära underrättelsetjänsterna eller vad som fanns kvar av IB skulle ha rekryterat CP, och det gäller även när han framstod tidigt i pressen som en potentiellt lejd våldsman .”

                  Jag menade inte att du påstått detta, Gunnar. Jag menar att flera personer tror att Lisbet Palme mycket tidigt, kanske redan på Sabbatsberg, kom överens med regeringsrepresentanter att det fanns så mycket som tydde på att en effektiv utredning av mordet utan skygglappar att det skulle leda till avslöjanden som skandaliserade Palme som statsman. Oavsett om denna tro (debattörernas) är riktig innefattar den att Lisbet Palme kommunicerat något till regeringsrepresentanter om t ex ett möte med mördaren som gjorde en dylik skandalisering plausibel, och som tydde på en raffinerad komplott, alternativt att säpo kommunicerat något till henne och snabbt till t ex Ingvar Carlsson som gjorde en risk för skandal sannolik. I det senare fallet kunde det röra sig om t ex att säpo kände till något komprometterande om män som man trodde Palme skulle stämma hemliga möten med, såsom att de haft kontakter med främmande makt. Spekulationernas detaljer spelar ingen roll. Poängen är bara att alla scenarion förknippade med risker för politisk skandalisering av statsmannen innefattar något slags raffinemang i planeringen och det utesluter Christer Pettersson som lejd medhjälpare. Tror man att Lisbet Palme verkligen trodde på Christer Petterssons inblandning, i synnerhet när hans dubbla missbruk var allmänt kända, då kan man inte tro att hon och regeringsmedlemmar samtidigt delade antydda skäl till att vingklippa utredningen – inga variationer på den sortens skäl är förenliga med Petterssons inblandning.

                  Du skrev: ”Lisbeth ville ju ha kontakt med Säpo när hon var på sjukhuset, vilket kanske inte skulle ha varit hennes förstahandsval om hon tänkt i sådana banor. ” Det tycker jag är en rasande skarp poäng emot en typ av säpo-hypotes. Men tänk om hon misstänkte en fraktion inom säpo som bara en hederlig övervägande del av säpo kunde kontrollera, och visste genom maken hur hon kunde kontakta rätt personer? Och tänk om det var vid mötet med som hon antingen fick misstankar om deras ovilja att samarbeta eller meddelades något skandaliserande?

                  Och: ”Däremot återfinns ju uppgifter om att Lisbeth trodde det rörde sig om en internationell komplott när hon talade med Holmér i slutet av mars. Hon återkom till sådana tankar i det förhör som rikskriminalen höll med henne i månadsskiftet april-maj. Där tog hon för övrigt också upp vad hon tydligen såg som en tänkbar svensk bakgrund till mordet. ” Vi kan ju lika lite veta att hon trodde på detta som att hon trodde på Christer Petterssons inblandning. Det är naturligtvis obehagligt att ifrågasätta men det vore ju ingen större synd att spekulara utan att tro på sina spekulationer än att utelämna värdefull information, vilket ju många tror hon gjorde.

  8. LP:s vittnesmål i förhör, om att det ”förmodligen handlade om en och samme man, mördaren”, som hon hade sett ögonblicken efter skotten, modifierades i rätten något, till att hon var osäker på om det verkligen var samme man hon sett vid tre tillfällen på kortare och längre håll. Hon angav ju även själv att hon var dålig på att bedöma avstånd och hon i efterhand hade förstått att hon måste ha gjort den första iakttagelsen av någon som egentligen stod närmare henne, än vad hon själv först hade trott. Här visar det sig hur tveksam hennes förmåga och minnesbild är, hon vet inte riktigt vem hon sett och var – hon menar t o m att det är bättre att mäta upp direkt på platsen (med måttband?) hur lång sträckan är mellan personerna på brottsplatsen, än att hon sitter där och gissar. Som om objektiva fakta senare skulle kunna ersätta hennes primära uppfattning, som ändå måste styra varifrån man överhuvudtaget ska mäta. Att hon aldrig ser något vapen eller flamma är sedan verkligen anmärkningsvärt och betyder att GM blixtsnabbt efter andra skottet måste ha dragit in och stoppat ned det. Hur varm är förresten en just avfyrad Magnumrevolver att trycka mot sitt bröst?

    1. Man får betänka att många (de flesta?) har ganska svårt att sätta siffror på avstånd. Tror att Lisbeth menade att hon säkert kunnat peka ut var olika personer befann sig och att man sedan kunnat mäta hur långa avstånden var. Men som vi alla vet vägrade Lisbeth att återvända till brottsplatsen för en rekonstruktion

      1. Stämmer det att LP vägrade delta i en rekonstruktion? Läste nyligen en uppgift att LP aldrig blev ombedd att delta. Tyvärr minns jag inte var. Om jag hittar uppgiften skickar jag!

        1. Anders Helin sade att han tidigt fick klart för sig att det var inte att tänka på, vilket inte besvarar hur aktivt man försökt eller vem som satt sig emot (om de nu behövde grönt ljus från regeringen för det mesta).

    2. Omedelbart efter två skott är pipan ”het”. Nu var det 7 minusgrader (om jag minns rätt) och det kyler naturligtvis ner snabbt. Min egen erfarenhet säger dock att man bör bränna sig på den uppåt en halvminut – låt säga fram till trappan…

  9. Jag hoppas Gunnar W inte har något emot en lite lång reflektion över Lisbeth Palmes (eventuella) tystnad. (Jag hoppas också jag inte lagt in den på fel ställe!)

    Förutsatt att det förhåller sig så att LP hade kunskap om vem GM var, och mer eller mindre omedelbart kände till det verkliga sammanhanget, men blev övertygad (av vem det nu vara månde, kanske till och med blev övertygad av sig själv) att begrava saken i glömskans nedersta vrår, då återstår åtminstone en fråga, nämligen eftermälet, historien.

    Jag tror många har, liksom jag, undrat över om det ligger några opublicerade manuskript i några advokaters kassaskåp på vilka det står, typ, ”Får ej publiceras förrän efter min död”, eller ”…förrän preskriptionstiden gått ut”. I det senare fallet alltså 2011, när möjligtvis många sådana manus vackert fick lov att ligga kvar i kassaskåpen efter upphävandet av preskriptionstiden.

    Men det är i framstående socialdemokraters fall som det, i alla fall spekulativt, blir mer intressant. Förvisso tror jag människor som K-O Feldt och andra uppriktigt undrade vad som hade hänt, de hade inga särskilda insikter, kunskaper, kontakter, de var inte del av den ”mörka” sidan av socialdemokratins historiska roll visavi rättsväsende, säkerhetstjänster och underrättelseorganisationer, både inrikes och utrikes. Det var en alldeles för sluten värld för dem. Eller också kände de till den, men gjorde det till en princip att inte befatta sig med den.

    Men de som hade lite mer kunskaper och insikter – återigen ytterligt spekulativt – som kanske Ingvar Carlsson eller LP. Vad har de gjort för att försäkra sig om att den historiska sanningen ska bli känd, någonsin? Har LP lämnat efter sig något slags dokument, som först får publiceras på, säg, 100-årsdagen 2086? Har Ingvar Carlsson? Om inte, är det därför det kommer att fortsätta vara så tyst, vad än Krister Petersson har att meddela 30 juni 2020?

    Om man kan pussla ihop sådana spekulationer till ett någorlunda trovärdigt sammanhang, så tror inte jag det. Om det finns sektioner av (den gamla, utdöende) socialdemokratin som känner till vissa sammanhang vad gäller Palmemordet, så kommer de aldrig att yppa något, inte ett knyst, inte ens för eftervärlden hundra år efter mordet.

    Och det är nu jag börjar spåna på allvar. Det beror på att den här (möjligtvis utdöende) traditionen inom socialdemokratin är historielös. Inte bara det, den är antihistorisk. Den har i arv från Uppsalaskolans värdenihilism att bara ägna sig åt nuet, inte det förgångna (därför att livet var så eländigt för de flesta, så det är inte värt att besvära sig vid) och inte heller framtiden (därför att gudarna vet vilka kompromisser man kommer att få förhandla fram i Saltsjöbaden, när det gäller).

    Den här socialdemokratiska generationen tar med sig saker i graven. Det finns inga sanningens dokument i några kassaskåp, och har aldrig funnits. Historiskt ansvar, en önskan att sanningen ska komma fram för framtida generationer/historiker, tror jag helt enkelt inte existerar. Hur många exempel finns det? Minst tre, som jag kan tänka på just nu. Kreugeraffären och ”järvarnas gästabud” som blev den brutala följden av kraschen just när socialdemokraterna kommit till makten, och som de lät hända. Och så Raoul Wallenberg. Och så Dag Hammarskjöld. Och så.. och så…

    Förhoppningsvis finns det då yngre socialdemokrater som vill upphäva den här historiska tystnaden, men jag är inte längre så övertygad om det. Social distansering, heter det ju. Det är en urgammal tradition hos oss.

  10. Ibland så förstår jag inte varför man fortfarande snöar in sig på Christer Pettersson (CP). Än obegripligare blir det när man tittar på de vittnesutsagor som finns från hur gärningsmannen ”såg ut”. Keps, rock och sprang snabbt, är bara några axplock. Att CP inte var något av nämnda och med det liv som han levde, så borde polisen verkligen tagit ett extra djupt andetag och då framförallt Ölvebro, Almblad och Helin och tänkt, att: ”this is not our guy”. Redan då visste vi att ingen hade sett CP om ens utanför Grand och än mindre mellan Grand och Tunnelgatan. Skall bli skönt att CP äntligen blir förklarad oskyldig på riktigt efter alla dessa år. RIP CP.

    Vad gäller Lisbet Palme.
    Det är bara tragiskt att hon aldrig fick förtroende för statsmakten. Jag tror på det hon upplevde den där kvällen. Sen att hon kan ha misstagit sig, och förmodligen gjorde det, är ju inget unikt. Ponera på att LP och ovannämnda herrar lyckats skicka iväg CP på ett livstidsstraff: hade då LP fortfarande kunnat hålla tyst? Även om hon LP var en ”besvärlig” människa i allmänhetens ögon, hade hon kunnat med gott samvete få ett ”avslut”? Envar av oss som är intresserade av brott och straff vet att vittnen många gånger är den svagaste länken i beviskedjan. Så kommer det att fortsätta vara.

    Sen. För att återgå till NF (passar på).
    Mötet, makarna Palme och NF.
    Jag tror helt enkelt inte på att de möttes i närheten av Sveavägen 44. Detta bygger jag på en händelse vid Grand. Där en man skall ha uppträtt hotfullt mot Palme när han ville diskutera någonting. Detta bevittnas av ett vittne som funderar på om hon skall ingripa. Men som inte gör det efter att ha tittat på LP och fått någonting som kan anses som att situationen är under kontroll. Därefter börjar paret sin väg hemåt. Korsar Sveavägen, stannar till vid butiken Sari och sen möter OP sitt öde.

    Vidare, när man sedan läser vad LP säger om nämnda promenad, så säger hon att hon inte har något minne av de mötte någon/några personer på sin väg fram till skotten. Ej heller känner hon att någon skulle ha förföljt dem. Här tror jag faktiskt på LP, eftersom hon måste ha varit alert (på sin vakt) efter incidenten vid Grand. Paret tar en det ena beslutet efter det andra. Med ovanstående i åtanke så tror jag helt enkelt inte att NF träffade paret Palme.Samtidigt som han NF självklart kan ha varit på Sveavägen den kvällen (tidigare/senare/inte just där).

    NF och hans förehavanden under mordkvällen
    Som sagt NF säger sig ha mött paret Palme strax norr om Sveavägen 44. I första förhöret känner han igen dom på 20 meters håll och sen i det andra förhöret så är det 10 meter. Han ser även en man 8-10 meter längre bort som följer efter paret. Mannen har en blå-liknande tensor jacka. Det är sedan samma man (AB) som han ser på 200 meters avstånd strax efter mordet.

    Invändningar.
    – AB säger att han ej var norr om bankomaten som var betydligt närmare Dekorima. Så hur kan NF påstå att mannen som följde efter paret Palme vara AB?
    – Med tanke på hur NF var klädd den där kvällen om man skall tro fotot som finns från vallningen, så har jag svårt att se hur någon kunde ha missat honom, och framförallt om han hade varit närmare mordplatsen. Jag tänker då främst på ryggsäcken han bar. Flera vittnen har varit nog så detaljerade men INGEN har nämnt att de skulle ha sett NF den där kvällen. Man kan med god vilja, kanske, säga paret som han möter strax söder om mordplatsen. Finns det något förhör med det här paret som säger sig ha sett en man som gick raskt och med eventuella hörlurar på? Är det möjligt att dom missade ryggsäcken? Ryggsäcken var en typ Salomon med ett vitt ”S”. En av de populäraste vid tiden.
    – Om nu NF säger att det är AB (okej liknar AB) som den man som följer efter paret Palme samt att NF påpekar att mannen ser något äldre ut även om NF säger att han inte noterade någonting särskilt, så uppstår två frågor (a) att NF säger att mannen ser något äldre ut, tyder ju faktiskt på att han har bildat sig en uppfattning dvs sett hur mannen ser ut. (B) Sedan om han nu sett mannen, så kan man ju tycka att han bör ha sett att samme man (AB) hade både mustasch och skägg.
    – Angående den här efterföljande mannen (gm?). När SE kommer ut från Skandia, har han då AB och NF till höger om sig? Alltså lite längre norrut. Om så, hur kan då NF säga sig ha sett den här mannen (SE?) som följde efter makarna Palme. Jag kan ju ha fel, men låter som både AB och NF har ryggen mot SE.

    Kuriosa vad gäller NF
    Här har vi en person (dessutom nykter samt den ända) som säger sig ha sett paret Palme bara 2 minuter innan skotten föll. Är det då inte väldigt konstigt samt hur lättvindigt han kommit undan? Jämför det med andra vittnesmål där det inte har sett Palme ”öga mot öga”. Inga frågor vad han gjorde den där dagen? Hur han hamnade på Sveavägen? När han slutade jobbet? När och hur han kom hem? Inte ens några kontrollfrågor från polisen om paret Palme och framförallt hur Palme var klädd? Om jag inte minns fel så bar Palme på en s.k. ryssmössa. Finns mycket att önska här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.