Milosz Larsson, en av medlemmarna i proggbandet Spaningsledningen – en grupp som gör låtar på ett enda tema: det hittills ouppklarade mordet på Sveriges statsminister. Gitarren på bilden har Milosz just köpt på Kung Hans väg i Rotebro – en legendarisk adress. Det var här Christer Pettersson bodde när han anhölls för Palmemordet. FOTO: Privat
HÄROM VECKAN skrev jag några rader om ett hårdrocksalbum med fokus på mordet på Olof Palme, Nils Patrik Johanssons The Great Conspiracy.
Men det finns mer att lyssna på för den som inte fått nog av ämnet.
Spaningsledningen är ett band som inspirerats av den svenska musikrörelsen från 70-talet.
”Vi som är äldst i bandet var kanske i tioårsåldern när mordet ägde rum. Det betyder med andra ord att vi missade den svenska proggen som var över då. Men vi har lyssnat i efterhand på grupperna från den tiden, till exempel Nationalteatern och Blå Tåget.”
Den som säger det är Milosz Larsson, en av medlemmarna i bandet. Jag pratar med honom om Spaningsledningen.
Milosz menar att det är en grupp som på sätt och vis befinner sig lite i otakt med tiden.
”Vi var för unga för att komma ihåg musikrörelsen, och vi använder oss av inspelningsapparatur som vi är för gamla för att förstå oss på”.
Men när jag själv lyssnar på gruppens musik tänker jag: vad gör det, så länge det fungerar? Jag som var ung när det begav sig på 70-talet vet att de gamla proggbanden satte det gemensamma spelandet – och ofta budskapet – främst. Fokus låg inte alls på att försöka bygga upp någon stjärnstatus för personerna som gjorde musiken och inte heller på tekniska finesser.
Längst av alla gick Philemon Arthur and the Dung, en anonym skånsk duo som kom ett ett självbetitlat album 1972. Musiken var inspelad på en vanlig rullbandspelare. Bland instrumenten ingick sådant som helt enkelt fanns till hands, till och med kakburkar och kastruller. Men det var helt enkelt bra och albumet blev en stor framgång. Så stor att det belönades med en – då omdebatterad – Grammis. Och samtidigt: efter alla dessa år är identiteten på de två medlemmarna fortfarande okänd.
”Vi har också en del av den inställningen. På vår Facebooksida titulerar vi oss som Spaningsledare H, J, R, K, M, P eller E”, säger Milosz som dock själv framträder med namn ibland.
”Någon gång har jag till och med sagt att vi är Palmemordets Philemon Arthur and the Dung, men fullt så inkognito är vi inte.”
Gruppen har haft ett antal spelningar, inte minst en som genomfördes högst uppe vid trappkrönet ovanför Tunnelgatan i Stockholm – en given plats för ett band som har så tydligt fokus på dådet utanför Dekorima.
Spaningsledningen driver inga teser om mordet, men Milosz skojar om att när de går ut och identifierar sig med enstaka bokstäver i stället för namn så för det förstås tankarna till något speciellt – nämligen hur Granskningskommissionen beskrev centrala figurer i polisspåret: polisman A, B, C och så vidare.
”I de där polisernas fall fick kommissionen ta till halva alfabetet. Riktigt så många är inte vi.”
Och apropå polisspår: självklart finns tanken på en mordkomplott inifrån statsmakten med som ett av de teman gruppen har gjort låtar av.
”Det viskas i vassen
om revolt i palatset,
vi har gått vid din sida länge nu.
Det är påsen och svärdet
som fäller trädet.
Brutus ger tecknet, och fan är lös”
Så heter det i sången Skjuten av snuten.
Milosz kommenterar:
”Texterna står i fokus, och där pågår en ständig brottningsmatch mellan lämpligt och stötande. Är det verkligen OK att skriva om mordet i klingande dur, eller att blanda in humor? Svaret måste bli ett ja, anser jag, och nästan uteslutande har vi haft intelligenta, eller snarare välvilliga, lyssnare. När vi någon gång fått spott eller spe, har det berott på att vi inte entydigt tagit ställning, eller lämnat vår kritikers favoritspår i obskyr ovisshet.”
Om Christer Pettersson heter det i en av låtarna:
”Hallå, hallå! Det är kallt på min bår,
jag är ensam, har legat ett år,
bortglömd av polis och mediahus,
som någon slags relik av ett Stockholmsbus”
(Rövarkungen från Rotebro)
Skandiamannen finns också med:
”Jag stämplade ut, gick ut i natten,
sneddade in mot Dekorimas fönster,
förvandlade vin till vatten,
när jag följde i mördarens mönster.
Jag står här på Sveavägen
med en blodpöl framför mig,
Jag iakttar eftersökspatrullen,
men ingen tycks notera mig”
(Kött & Blod)
Hur undviker man att flamsa på ett olämpligt sätt, när det till exempel finns efterlevande familjemedlemmar till avlidna personer? Det är en fråga bandet har ställt sig, säger Milosz och kommer också med ett svar:
”Vårt angreppssätt är ofta självironiskt. Om vi skojar, så är det inte med offer utan med vår egen privatspanarbenägenhet. Och så hamnar förstås den bristfälliga utredningen någon gång i skottgluggen.”
”Vem följer med ner i bingen, vem tar jag med mig ikväll?
Jo, Holmér, Riberdahl och Gärningsmannaprofilen,
jag vill ha lyset tänt, när jag ser på Krusell!
Vem läser mina dikter, vem rörs av mina poem?
Jag har snöat in på Flashback, men har moderatorproblem,
ibland är jag avstängd där, ibland är jag foliehattskapten!”
(Privatspanarblues)
En vemodig och mångtydig sång i Spaningsledningens repertoar är Änkevals. Titeln är snarlik ett stycke i operetten Glada änkan. Men här är det allvar, det handlar om Lisbeth Palme och den märkliga och svåra situation hon kom att leva i:
”Jag har inget att säga, för allt är redan sagt
Det du vill är att jag ska förtälja
var jag mitt minne lagt.
En dimridå som höjs,
ett andetag som tas
men jag har inget att säga
för allt är redan sagt.”
Spaningsledningens närmaste planer är att gå in i en studio och färdigställa två EP som kommer inom sommaren.
”I övrigt hoppas vi alla i bandet på två saker nu: ett förbättrat hälsoläge i samhället, och en godtagbar lösning på mordet”, säger Milosz. ”Skulle det senare inträffa håller vi en avslutningsspelning, det är ett löfte!”
Fältmarskalken Wilhelm Keitel skriver under Nazitysklands kapitulation. Det är på kvällen den 8 maj i Karlshorst i östra Berlin där sovjetiska Röda armén upprättat sitt högkvarter. Foto: Public Domain/Wikimedia Commons.
DETTA VECKOSLUT ÄR DET 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Nästan sex år av skräck och elände var över.
I Asien skulle blodbadet fortsätta några månader till, med kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki som kulmen – och som en föraning om den nya oroliga tidsålder världen skulle gå in i.
Men i Sveriges nära omgivningar var det över. Och den lättnad det innebar kan man se på filmsekvenserna med jublande skaror av människor på Kungsgatan i Stockholm.
Nu, lagom till 75-årsminnet av den europeiska freden, har den kommit som ljudbok. Uppläsare är den högst kompetente Per Juhlin som läst in mycket annat av det jag skrivit.
Min krigsbok är nu ute som ljudbok.
Låt mig nedan återge ett kort avsnitt av boken, om händelser som utspelas på kvällen den 8 maj 1945:
Vi befinner oss i Karlshorst i östra Berlin, där Röda armén etablerat sitt högkvarter. Det är där den sovjetiske marskalken Georgij Zjukov nu ska ta emot den tyska kapitulationen. Där finns också representanter för de västallierade. I själva verket har representanter för den tyska krigsmakten redan skrivit på en kapitulation två dagar tidigare i Reims. Men den har bara undertecknats av en amerikansk och en fransk general, inte av Sovjetunionen. Därför genomförs nu en andra omgång av kapitulationen.
I väntan på den formella delen av mötet passar den tyske fältmarskalken Wilhelm Keitel på att kommentera vad han sett under bilfärden genom den tyska huvudstaden till den plats där de nu befinner sig. Han säger att han är ”förfärad över omfattningen på förstörelsen”. Zjukov skriver senare om saken i sina memoarer och tillägger att en rysk officer svarar Keitel: ”Herr fältmarskalk, blev ni inte förfärad när tusentals sovjetiska städer och byar raderades från jordens yta på era order och miljoner av vårt folk, inklusive tusentals barn, begravdes under ruinerna?”
Keitel hade bleknat och ryckt på axlarna men inte sagt någonting.
I övrigt hade han varit noga med att bibehålla sin arroganta och strama framtoning, i linje med den preussiska militära tradition han var fostrad i.
När det var dags att skriva under kapitulationen hade han tagit av sig handskarna, satt en monokel i ena ögat och fått saken avklarad.
Mötet avslutades med att Zjukov sa: ”Jag vill nu begära att den tyska delegationen lämnar rummet.”
Så skedde. Zjukov tackade å den sovjetiska militärledningens vägnar samtliga närvarande till segern. Det blev signalen till ett högljutt handskakande där åtskilliga deltagare gav uttryck för hur gripna de var av den speciella stunden.
Det är en vacker scen om man så vill. Och den nederländsk-amerikanske författaren Ian Buruma, som skrivit en bok om krigsslutet, har gett en skildring av fortsättningen:
”Ryssarna, tillsammans med sina amerikanska, brittiska och franska allierade, firade storstilat med tårögda tal och enorma mängder vin, konjak och vodka. Nästa dag hölls en bankett i samma rum då Zjukov skålade och utropade Eisenhower till en av de största generalerna genom tiderna. Skålandet fortsatte och fortsatte, och de sovjetiska generalerna, inklusive Zjukov, dansade tills inte många stod på benen.”
Vad antagligen ingen av de närvarande visste då var att Winston Churchill vid den här tiden var fullt sysselsatt med tanken på nästa krig. Hans plan var att det skulle inledas inom mindre än två månader.
Och det handlade om en stor offensiv mot Röda armén från de västallierades sida – med hjälp av styrkor från Nazitysklands besegrade krigsmakt.
Det skulle ha inneburit ett tredje världskrig om Churchills planer blivit verklighet.
Så långt boken. När jag valde bilden med fältmarskalken Keitel som illustration till denna bloggpostning såg jag att en sak inte blivit alldeles rätt: Keitel hade visserligen monokel i ögat när han skrev på. men han hade faktiskt bara tagit av sig ena handsken, den på högerhanden.
Det är en liten illustration till att det inte är alldeles lätt att skriva om historiska ämnen. En och annan detalj blir alltid fel. Det är med glädje jag korrigerar den här saken.
”Palme var den typ av ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet.” Schiaffino Musarra har skrivit TV-serien ”We Got This”, en mörk komedi om Palmemordet. Han spelar själv huvudrollen. Foto: Peter Cederling/SVT
FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE Schiaffino Musarra var hösten 2017. Då var det fortfarande högst osäkert vad som skulle bli av hans projekt, en mörk komediserie för TV om Palmemordet.
Det lät som en idé som inte skulle gå att genomföra. Fel ämne. Punkt. Men när jag pratade med Schif, som han kallar sig, förstod jag snart att han verkligen hade tänkt igenom sitt projekt. Och jag förstod också att han hade ett genuint intresse för mordet och mordutredningen.
Vi satt på anrika konditori Ofvandahls i centrala Uppsala och diskuterade de många besynnerliga detaljerna i fallet. Det var ingen tvekan om saken, Schif var påläst.
Men det betydde ju inte att han nödvändigtvis skulle lyckas med att få göra TV-serien. Snarare tvärtom. Ämnet innehåller väldigt många känsliga frågeställningar som kan få håret att resa sig på ett normalförsiktigt TV-bolags chefer och jurister. Och ju större kunskaper en manusförfattare har om fallet, desto fler riskabla infallsvinklar kan han eller hon skriva in i manuset. Dessutom var det ju problemet med själva grundidén: får man verkligen skoja om Palmemordet?
Jag hoppades att Schif skulle lyckas, men jag hade mina tvivel.
När jag nu pratar med honom igen är det vilda projektet verklighet. Serien går på Sveriges Television. Och mycket talar för att den kommer att visas på många håll i världen. (Det kan i sin tur öppna för ett annat drömprojekt som Schif har. Mer om den saken längre ner.)
För den som missat det: ”We Got This” handlar om en amerikansk filmare som gift sig med en svenska och bosatt sig i Sverige. Det går si och så med inkomsterna och rätt som det är har han – utan att fatta hur – skaffat sig en rejäl skatteskuld som han inte har råd att betala.
Han letar desperat efter något sätt att göra stora pengar som inte är kriminellt. Det är då han får höra talas om att det finns 50 miljoner kronor att hämta för den som löser Palmemordet.
Så långt är likheten hundraprocentig mellan huvudrollsinnehavaren George English och Schiaffino Musarra. Skillnaden är att George English blir dramatiskt indragen i mordutredningen medan Schif i stället slås av idén att här kan det finnas en story att berätta på film.
Likheterna är annars stora på flera sätt. Både Schif och hans rollkaraktär förstår svenska alldeles utmärkt men tycker det är pinsamt att tala det och envisas därför med engelska. Och privat ser Schif precis ut som George English (nja, det är väl tvärtom, om man ska vara noga): långt hår, långt skägg och en kanske inte alldeles klädsam hatt högst upp.
Vad vill då mannen bakom detta märkliga projekt uppnå? Underhålla tittarna? Givetvis. Men långt ifrån bara det.
Tidigt i serien får George English ett tillfälligt jobb som lärarvikarie. Han har redan då börjat läsa in sig på Palmemordet – som innan dess vetat ett dugg om – och är helt uppfylld av det när han träffar sina elever. De är lika okunniga som han nyligen var och ute på skolgården iscensätter han en rekonstruktion av dådet vid Dekorimabutiken. Det visar sig att det fungerar, eleverna rycks snabbt med.
”För mig var den delen av storyn verkligen viktig, säger Schif till mig.
Han förklarar:
”Det handlade helt enkelt om mina erfarenheter med mina egna barn. När jag blev intresserad av Palmefallet och av att skapa en TV-serie om det började jag fråga dem om man pratat om Palme i skolan. Och svaret var alltid nej.”
”Jag tyckte det där var en väldigt märklig avstängning. Århundradets brott, momentet som förändrade Sverige för alltid, alla håller med om att det var så, oavsett vilka åsikter man har om Olof Palme. Det var en av de största händelserna i svensk historia. Och man pratar inte om det i skolan?”
”Min dotter hade tagit hem en tjejkompis som åt middag hos oss en kväll. Hon hade hört att jag jobbade med att göra en TV-serie och undrade vad den handlade om. Jag sa att den handlade om Olof Palme. Hon sa: ‘Vem?’ Jag sa: ¨’Sveriges statsminister.’ Hon sa: ‘Det är ju Stefan Löfven som är Sveriges statsminister.’ Hon hade aldrig hört Palmes namn.”
”Jag berättade lite för henne och senare fick jag höra att hon blivit helt uppslukad av fallet och letade efter fakta själv. Jag vet att det är så det brukar fungera: när man tar upp det här med ungdomar så blir de väldigt intresserade. Och det var ett av mina viktigaste argument när jag skulle sälja in serien till Sveriges Television. Det finns en hel ny generation i Sverige som inte vet ett dugg om vare sig människan Olof Palme eller om mordfallet. Och det här är ett sätt att nå dem. Den tanken gillade de på SVT.”
Så var det helt tydligt, tänker jag. Jag har kollat vad SVT skriver på webben om ”We Got This”. Där kallas serien ”folkbildande” och det heter vidare:
”Vi vill nå ut till en yngre eller ny publik samt göra något helt nytt, och istället för att undervisa vill vi underhålla med förhoppningsvis ny och djupare kunskap om Palmeutredningen.”
Det där låter fruktansvärt nyttigt och lite tråkigt, tänker jag när jag läser det. Och den präktighetsstämpeln stämmer väl inte så bra med den speciella absurda, roliga och lite sorgliga känslan i serien. Men jag tror det kan vara sant på något plan ändå.
Ska de klara upp århundradets mordgåta – privatspanarna som spelas av Schiaffino Musarra, Anki Larsson, Olle Sarri och Alexander Karim? Foto: Peter Cederling/SVT
Schif hoppas i alla fall att det ska fungera så och att det i bästa fall kan få rejäla konsekvenser för det allmänna kunskapsläget om statsministermordet:
”Om Palmegruppens dokument blir offentliga nu tycker jag det vore en bra idé om skolklasser arbetade med dem och gick igenom materialet.”
På den här punkten i samtalet invänder jag och säger att det finns ett stort ”om” på den punkten. Om de blir offentliga. Det kanske slutar med att Krister Petersson visserligen lägger fram en lösning men inte avslutar fallet formellt. Palmegruppen upplöses och utredningen läggs på is. Förundersökningssekretessen ligger kvar. Och inga nya papper kommer ut från Palmegruppens arkiv.
Jodå, Schiaffino Mussara håller med om att den möjligheten finns på kartan. Som han uttrycker det:
”Det är lätt att föreställa sig hur mycket känslig information som kan finnas i det där rummet där allt förvaras, saker som inte ens behöver ha att göra med Palmefallet.”
Vi enas under samtalet om att det bland annat kan handla om misstag och förbiseenden från polisen som nog inte ser så vackra ut om de kommer ut.
Just den saken tror dock inte Schif spelar så stor roll när det handlar om det som nu står i fokus för det alla väntar på: den lösning som Krister Petersson och Palmegruppen ska presentera.
Schif tror som så många andra att denna lösning kommer att vara den anställde på försäkringsbolaget Skandia som kom ut från sin arbetsplats en kort stund före mordet. Och han tillägger:
”Det är visserligen pinsamt för utredarna om de lägger skulden på Skandiamannen eftersom han har funnits i deras papper från början. Men jag tror att det är en risk som de anser är värd att ta. Det drabbar inte dem som jobbar med utredningen nu. Alla som jobbade med fallet i början är antingen döda eller har slutat arbeta med det.”
Jag kan förstås inte låta bli att fråga vad Schif tror om själva hypotesen. Kan det vara Skandiamannen som skjutit Palme?
”Jag tycker det är för många tillfälligheter för att den teorin ska stämma. Han behöver vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att han då har ett skjutvapen på sig. I Amerika går många omkring med skjutvapen men det är ju verkligen inte vanligt i Sverige. Motivet är också ganska svagt: han avskydde Palme, heter det. Men det fanns massor med folk som avskydde Palme.”
”Det pratas om att han skulle ha lånat ett vapen från någon och lämnat igen det sedan han skjutit Palme, det är en ganska konstig sak att göra. Och jag tycker också det låter konstigt med någon som först skjuter statsministern och sedan kommer tillbaka efter tjugo minuter och riskerar att bli igenkänd av folk på platsen – det är något med det som bara inte fungerar för mig.”
Schif berättar att han för ett tag sedan blev intervjuad av Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, tidskriften som pekat ut Skandiamannen.
”Vi pratade om deras teori och han frågade om jag var bekant med principen om Ockhams rakkniv, att den enklaste lösningen också är den riktiga. Men jag undrar: vad är det som är så enkelt med Skandiamannen?”
Schiaffino misstänker alltså att åklagaren kommer att presentera en lösning som är ännu en återvändsgränd. Varför i så fall?
”De vill verkligen avsluta fallet, det är tydligt. Och det bästa sättet att avsluta ett fall är att peka ut en död snubbe.”
Jag säger att det talats om att de kanske kommer att peka ut Sydafrika i stället.
”Det skulle vara fascinerande om de gör det”, säger Schif.
Oavsett vad Petersson lägger fram kommer inte diskussionen att ta slut, gissar jag.
Schif svarar direkt: ”Nej, precis. Slutade någon prata om JFK sedan Warrenkommissionen presenterat sin lösning och fallet tekniskt sett var avslutat? Försvann den frågan?”
Och faktum är, förklarar filmaren, att han hoppas på att få göra en liknande TV-produktion som ”We Got This” i USA. Men inte en serie om Palmemordet, utan en om just mordet på JFK. Och andra dramatiska händelser som mer eller mindre hänger samman med Kennedymordet.
”Från det tidiga till det sena 60-talet i USA fanns det fem-sex uppmärksammade mord i USA av den typen”, säger han. ”Du kan inte prata om mordet på JFK utan att komma in på morden på RFK, MLK, Medgar Evers och Malcolm X. En serie om JFK skulle kunna fortsätta hur länge som helst.”
Kommer det att bli verklighet?
”Om Palmeserien slår internationellt”, säger Schif, ”skulle det hjälpa till. ‘Den där tokiga amerikanen som reste till Sverige för att lösa Palmemordet har nu skrivit en TV-serie där han tänker lösa mordet på JFK!’ Reklamen för den produktionen skulle skriva sig själv.”
Tillbaka till den serie som i alla fall redan blivit verklighet, den om Olof Palme. ”Schif” berättar att han hoppas att det blir en andra säsong.
Jag reagerar direkt – det betyder väl i så fall att han inte kommer att presentera någon lösning i slutet på den här säsongen?
”Det är korrekt”, säger Schif. ”Ni som tittar kommer inte att få lösningen i sista avsnittet. Faktum är att jag var förhindrad att ge er den. Enligt ansvariga på SVT skulle det vara för kontroversiellt att ens inom ramen för fiction antyda att vi visste vem som mördade Olof Palme.”
Så om det blir en andra säsong får vi inte svaret i den heller?
Schif är inte lika kategorisk när han svarar på den frågan.
”Vi får se. SVT har varit bekymrade över hur människor ska reagera på säsong ett. Det jag hoppas på är att det inte blir några starka negativa reaktioner. I så fall tänker jag mig att vi kan börja med en andra säsong med ett annat perspektiv. Ungefär: ‘Hallå, alla vet att det här är fiction, vi håller bara på och tramsar, det finns inget att oroa sig för.'”
Han fortsätter:
”I vilket fall: jag tycker att jag egentligen inte kan komma till slutet på den här historien utan att lägga fram en lösning på något sätt. Men det finns förstås olika metoder att göra det. George English behöver inte nödvändigtvis stå på en scen och hålla i en check på 50 miljoner kronor. Det bästa sättet kanske är att publiken vet att huvudpersonerna har löst fallet men att de inom ramen för storyn inte får något erkännande för det.”
Det har funnits annat som bekymrat Sveriges Television, berättar Schif:
”I första säsongen beskrivs till exempel Hans Holmér som ledare för en grupp nazistiska poliser. Jag fick frågan från folk på SVT om jag antydde att Hans Holmér var nazist. ‘Nej’, sa jag, ‘bara att han umgicks med nazister.’ Han gjorde ju det, jag säger inget nytt här. Folk som kan ämnet har skrivit om den saken.”
Schif säger att han tycker det är bra att folk som läser min blogg ska veta vilken typ av problem han har brottats med.
”Om ni tycker att det borde ha funnits med mer fakta om Palmeutredningen i serien säger jag att jag håller helt med. Men mina händer har varit bundna i det fallet, jag har inte fått igenom det. Jag önskar att vi kunde ha gjort fiction som närmade sig fakta i fallet lite mer. Det skulle ha blivit mer fascinerande.”
Samtidigt medger filmaren att det också finns sådant som han själv ser som bekymmersamt när det gäller att stoppa in fakta från utredningen i en fiktiv historia.
”Det kan helt enkelt bli en svår balansakt när det gäller att få till ett bra berättande. Jag tycker exempelvis det är intressant att en polis med anknytning till baseball-ligan hade en lägenhet längs mördarens flyktväg, vilket är sant. Men vad betyder det egentligen? Det vet jag ju inte. Och om jag inte kan följa upp det i berättelsen, varför ska jag då alls ta med det? Enda sättet att följa upp det vore att hitta på något.”
Till sist: själva utgångspunkten för serien är vad som hände Olof Palme. Hur skulle Schif själv beskriva personen och politikern Palme?
”Jag skulle beskriva honom som den sorts ledare man kan vara stolt över. Någon sorts motsats till Donald Trump i det avseendet. Olof Palme var inget helgon, han var trots allt politiker, men han stod för något som i alla fall enligt min åsikt verkligen betydde något. Han ville hjälpa de många i stället för att hjälpa de få. Han var en sorts ledare som du såg upp till. Det var därför hans död blev en så stor händelse.”
* * *
Det finns en lång intervju med Schif Musarra som Tobias Henricsson gjort i ett avsnitt av podden Palmemordet. Se gärna versionen på Youtube med bilder och svensk textning. Där berättar han bland annat om hur han fick SVT att gå med på några av de kontroversiella favoritidéer han hade. Han började helt enkelt med att presentera det mest extrema slut på serien som han kunnat komma på. Precis som han räknat med möttes det av smått chockade reaktioner. Då var det läge att förklara att han faktiskt hade några andra varianter som han kunde tänka sig i stället. Det mottogs snabbt med största välvilja. Lyssna själva om ni vill veta mer…
Schif har också intervjuats i P4 Extra där han bland annat berättar om svåra personliga händelser i livet. De har, menar han, bidragit till att han som ett överlevnadsverktyg utvecklat en känsla för vad han kallar ”dark comedy”.
FOTNOT: JFK är (som de flesta väl vet) en vanlig beteckning på John F Kennedy, USA:s president 1961-1963. Han mördades i Dallas under en färd i bilkortege. Den man som polisen gripit som misstänkt, Lee Harvey Oswald, blev skjuten i polishuset av Jack Ruby, en nattklubbsägare med maffiakontakter. RFK var Robert F Kennedy, bror till JFK. Han ställde upp i presidentvalet 1968 och mördades under valkampanjen. MLK står för den legendariske medborgarrättskämpen Martin Luther King som också mördades 1968. Medgar Evers och Malcolm X var andra framstående medborgarrättskämpar, de mördades 1963 respektive 1965. Samtliga dessa mord har väckt mycket stor uppmärksamhet i USA.
FOTNOT 2: We Got This visas på söndagar i SVT 1 och finns också på SVT Play.
Gunnar Walls blogg 