Palmeåklagaren Krister Petersson. Fotograf: Thomas Carlgren, Pressreleasebild
PÅ FREDAGSFÖRMIDDAGEN fick jag en utlovad sju minuters intervju med Krister Petersson. (Det blev faktiskt nio, lite drygt.)
Jag bestämde mig för att ägna en del av tiden åt en enskild bevisfråga. Den som handlade om: kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet på Olof Palme?
Vi vet ganska precis var och när mordet ägde rum: i Dekorimahörnan klockan 23:21:30 fredagen den 28 februari 1986.
Och frågan som måste ställas lyder så här: är det sannolikt att Stig Engström över huvud taget kunde befinna sig där vid just den tidpunkten?
Eller är det mer troligt att han befann sig någon annanstans, att han hade alibi?
Det är en väsentlig fråga, mer väsentlig än det mesta annat som diskuterats om Engström. Som hans alkoholvanor, hans klädsel, hans förmåga att springa och så vidare.
Den handlar om det centrala i det som krävs för att en domstol ska kunna peka ut någon som mördare: att det inte ska finnas några rimliga tvivel på den personens skuld.
Sådana tvivel kan se väldigt olika ut. Och de behöver inte vara stora för att bedömas som rimliga. Det kan i praktiken finnas mycket som pekar på att någon begått ett brott. Personen kan ha ett starkt motiv, kan sakna alibi och kan ha haft tillgång till den typ av vapen som använts för att utföra brottet.
Inte ens om alla dessa kriterier är uppfyllda är det säkert att den personen blir fälld. Det kan finnas kvar en betydande osäkerhet kring den centrala frågan: var det verkligen han eller hon som begick dådet?
När Krister Petersson lade ner Palmeutredningen genom att peka ut Stig Engström var bevisningen mycket svagare än i exemplet ovan. Petersson kunde inte presentera vare sig ett motiv eller ett vapen. Det han däremot kunde konstatera var att Engström uppenbarligen funnits på Sveavägen ungefär när dådet ägde rum.
Och just det var en av Peterssons starkaste poänger. Det fanns i alla fall någon sorts koppling till brottsplatsen.
Han medgav att den samlade bevisningen inte räckte till ett åtal, men han sa att han trodde den skulle räcka till anhållande och häktning. Och helt centralt var att Engström faktiskt befunnit sig på Sveavägens östra trottoar, utanför Skandiahuset. Det hade Engström medgett själv, så det behövde inte bevisas.
Men den intressanta frågan är förstås om det också var sannolikt att han kunde ha varit på själva mordplatsen precis när mordet ägde rum.
Den saken tog jag upp under under min intervju med Petersson – som också handlade om några andra aspekter av hans insatser som Palmeåklagare.
Nedan följer hela intervjun. Jag tycker det har ett värde att återge våra replikskiften precis som de var.
Det finns, tycker jag, en del att säga om Krister Peterssons sätt att resonera. Men jag sparar det till kommentarsdiskussionen.
GW: Krister Petersson, är du där?
KP: Jag är här.
GW: Roligt att få prata med dig. Då börjar jag på en gång. Du var ju tidigt ute som förundersökningsledare med att vara optimistisk om att lösa mordet.
KP: Ja.
GW: Var det Engström du hade i tankarna hela tiden?
KP: Nej, men när man accepterar att vara förundersökningsledare går det inte att komma in med en defensiv inställning, utan mitt jobb som åklagare handlar om att försöka leda en förundersökning till ett slut. Och det ska helst leda fram till ett beslut i åtalsfrågan som kan accepteras.
GW: Nu har du sagt att det finns inga andra alternativ som skulle gå att utreda än Engström. Det innebär alltså att din slutsats var att eftersom det inte fanns något annat alternativ än Engström så finns det ingen anledning att fortsätta utredningen. Är det riktigt?
KP: Det är väl inte riktigt så som mitt beslut ska förstås, tycker jag. Utan jag säger att vi har en person där vi anser att misstankarna är så pass graverande så att jag påstår att det åtminstone finns skälig misstanke och sannolika skäl beträffande honom. Eftersom vi inte har någon möjlighet att via ytterligare förhör eller husrannsakningar eller tekniska undersökningar komma vidare beträffande honom så kommer han att ligga som hindrande sten framöver. Vilken annan person vi än plockar fram så måste vi lyckas bortförklara Stig Engström på något sätt och det är min bedömning att det kommer vi inte att kunna göra.
GW: Så om ni inte hade haft så starka misstankar mot Engström, då hade ni inte lagt ner utredningen?
KP: Ja, det kan ju vara som så att vi inte har något annat vettigt att arbeta med. För efter 34 år så kan man betrakta det som att nya uppslag inte växer på träd. Utan det blir ju att man får gå igenom materialet som finns i dagens läge. Och när man då kommer fram till Engström som ju faktiskt i alla fall enligt egen uppgift befann sig på platsen och har lämnat berättelser om vad han har gjort som gör att det hos oss växer fram en klar misstankegrad så är det förklaringen till att jag lägger ner förundersökningen.
GW: Ja, men om ni inte hade hittat de här uppgifterna om Engström, då hade det funnits andra saker att utreda? Det är det jag menar.
KP: Ja, hade vi inte hittat Engström så hade vi antingen fått lägga ner förundersökningen för att vi inte kommer nån vart. Eller så hade vi kunnat fortsätta i trettio år till men det hade väl ingen blivit speciellt mycket mera nöjd med än det här.
GW: Men eftersom du var så optimistisk när du startade, och du skulle ju inte hålla på så många år hade du tänkt dig, då måste du ha föreställt dig att det fanns andra uppgifter som var meningsfulla att utreda?
KP: Nä, men som jag sa till dig: när jag tog mig an det här uppdraget så gjorde jag det med en positiv anda. Som en åklagare som har som förutsättning eller som ledstjärna att man ska leda en förundersökning i mål. Och den optimismen försöker jag ge uttryck för och det förklarar varför jag åtar mig ett uppdrag som många tycker verkar vara väldigt svårt eller till och med hopplöst.
GW: OK. Då ska jag ta en specifik fråga också. För att man ska kunna hävda att Engström sannolikt utfört mordet måste man ju kunna avfärda eventuella alibiuppgifter om honom, eller hur?
KP: Jag har sagt att det finns en misstanke mot Engström som lever kvar och som det är svårt att komma runt. Och kan han presentera ett alibi som visar att han inte har varit där fast han har berättat om det, så visst, då har du rätt i din teori.
GW: Ja. Det intressanta är ju det att Engström kom självmant tidigt efter mordet och uppgav någonting som om det stämde skulle ge honom alibi. Det gäller hans utstämplingstid. Han hävdade att han hade hört sig för på Skandia. Och där fick han då veta att det som stod på stämpelkortet var 23.19 men att uret gick fel och det skulle vara 23.20. Vilket som jag förstår betyder när som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59. Har ni några tekniska undersökningar som visar att Engströms uppgifter inte stämde?
KP: Man kan väl notera att polisen gjorde en kontroll vid tidpunkten. Det är svårt för oss att 34 år efteråt göra en teknisk undersökning. Man kan också konstatera att Stig Engström i olika sammanhang, bland annat så sent som i rättegången i hovrätten, försökt att ändra sina tider för utpassering. Så han har inte varit glasklar om när han passerade ut ifrån Skandia.
GW: Men det här var hans ursprungliga och spontant lämnade uppgifter som då var lätta att kontrollera, Och ni har alltså inte några uppgifter i utredningen som säger att det var fel? Inte annat än de senare uppgifterna från…
KP: Jag vet inte vad du menar med ursprungliga och spontana uppgifter därför att i det första telefonsamtalet han har med polisen så nämner han inte det här. Utan det är när han själv får reda på de här uppgifterna via Skandia vid ett senare tillfälle som han lämnar uppgifterna kring tiden. Och de har ju från hans sida varierat högst tydligt. Och polisen kontrollerade den här klockan och fick fram att den visade fel med en minut.
GW: Hur har polisen kontrollerat det?
KP: Ja, det var 34 år sedan så de har väl varit i kontakt med Skandia utgår jag ifrån och gjort den undersökningen.
GW: Du vet inte hur polisen har kontrollerat det?
KP: Jag kan säga att det finns miljontals uppgifter i den här utredningen. Du kan inte begära att jag ska ha varenda detalj i huvudet. Jag kan konstatera att det är kontrollerat med Skandia.
GW: Men det här är en central alibiuppgift. Det finns två Skandiaanställda som lämnar helt olika uppgifter i juni 1986 som inte stämmer inbördes. Så då tycker jag väl att det finns anledning att överväga om Engströms uppgifter som han lämnar i mars ändå har en viss tyngd.
KP: De uppgifterna kommer ju från Skandias egen personal, de som han lämnar till polisen, så jag förstår inte vad du menar med alibiuppgifter.
GW: Jag menar att Engström uppger en sak som skulle ge honom alibi om det stämmer… För om utstämplingstiden var mellan 23.20.00 och 23.20.59, då kan han inte ha utfört mordet.
KP: Ett mord som utförs 23.21… varför skulle han inte kunna utföra mordet även om man skulle ta hans tidsuppgifter för gott, det förstår jag inte. För att det är inte mer än 20-30 sekunder ner till brottsplatsen.
GW: Nej, men han stämplade ju ut innan han passerade receptionen. Och både han och väktaren i receptionen sa att de hade ett samtal. Då ska han alltså hinna med att stämpla ut, han ska gå till receptionen, han ska gå ut och sedan ska han hinna utföra mordet. Om han stämplade ut mellan 23.20.00 och 23.20.59 kan jag inte se att han hade någon tid att utföra mordet.
KP: Den uppgiften får stå för dig och jag har presenterat vad vi anser oss kunna stå för. Det är det svar du kan få av mig.
GW: Du vet alltså inte vad det finns för uppgifter i utredningen som säger att Engström skulle ha fel i det här avseendet?
KP: Jag vet mycket väl vilka uppgifter som finns och att det är kontrollerat. Jag vet också att Engström har lämnat olika uppgifter under resans gång beträffande sin utpasseringstid.
GW: Om det finns några kontrollerade uppgifter och det är något som inte varit offentligt hittills, är du då villig att lämna ut dem?
KP: Du som är en erfaren person i det här, du vet ju att handlingarna finns i materialet och förundersökningen är numera avslutad. Så polisen kommer att pröva en framställning från dig om du kommer att begära ut handlingar. Mer än så kan jag inte säga i den delen.
Moderatorn säger att det är dags för en sista avrundande fråga.
GW: Då ska jag bara fråga: var du ensam om att besluta om att hela den här stora utredningen ska läggas ner?
KP: Gången är sådan i svensk processrätt att åklagaren är den som äger förundersökningen. Och det en åklagare som ska vara förundersökningsledare, så det är jag ensam som fattat beslutet. Jag har naturligtvis tagit stöd av mina utredningsmän inom Palmegruppen. Men det är jag som åklagare som har fattat det här beslutet ensam.
GW: Stödde Palmegruppen din uppfattning i den här frågan?
KP: Ja.
GW: OK.
RÄTTELSE: Jag säger i intervjun att både Engström och väktaren sagt att de samtalade med varann i samband med Engströms utpassering. Det tycks som om jag har fel där. Jag har inte kunnat hitta att Engström säger det någonstans, det är väktaren Henry O som berättar om ett sådant samtal som ska ha pågått i ett par minuter. (Förhörssidan med numreringen 167.) Jag korrigerar detta här i stället för att ändra i texten, eftersom detta är en utskrift av en intervju.
Palmeåklagaren Krister Petersson har lyckats med det som varken Holmér eller Ölvebro klarade av. Han har lagt ner spaningarna efter Olof Palmes mördare. Fotograf: Thomas Carlgren Användningsrätt: Fri användning Pressrealesebild
SÅ HAR VI INTE LÄNGRE NÅGON Palmeutredning. Den är nedlagd.
Konsekvenserna av det är än så länge inte helt lätta att överblicka.
Vad vi vet är att polisen inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete för att försöka besvara frågan om vem eller vilka som var ansvariga för mordet på Sveriges statsminister.
Vi vet därmed också vad det innebär för människor som tror sig veta något om Palmemordet. Sådana personer som kanske efter många inre våndor till sist känner att det är dags att ringa till polisen. De kommer att få ett tydligt besked i växeln: det finns inte längre någon att tala med. Ärendet är avslutat, tack för samtalet, trevlig eftermiddag.
Vi inser dessutom att det finns andra personer som kommer att känna av konsekvenserna av åklagarens beslut: de som stått mer eller mindre nära Stig Engström och som i vissa fall också förklarat offentligt att de verkligen inte tror att han begått dådet.
Den som tänker tvärtom, den som tar till sig Peterssons resonemang kan nu lätt dra slutsatsen att de som försvarat Engström är människor som av det ena eller andra skälet skyddat en statsministermördare.
Det är ingen liten stämpel att bära med sig genom livet.
Det är förstås oundvikligt att oskyldiga människor kommer i kläm när rättsapparaten letar gärningsmän. Men den fråga som måste ställas här är förstås om det var nödvändigt den här gången. Eller annorlunda uttryckt: försökte verkligen Krister Petersson på allvar leva upp till de krav som kan ställas på en åklagare vad gäller objektivitet och saklighet?
Johan Rudström, ledarskribent på Upsala Nya Tidning, kallar i dag Peterssons försök för ett ”praktfiasko”. Ledarkommentaren har rubriken: ”Privatspanaren staten har talat” – där givetvis ordet ‘privatspanare’ ska tolkas som spekulativ och oseriös. Med andra ord: Petersson har uppvisat en hållning som inte har ett dugg att göra med vad man kan kräva av en professionell och kompetent åklagare. Rudström avslutar sin kommentar med orden:
Journalisten Thomas Pettersson fick kritik när han i sin bok ”Den osannolika mördaren” (2018) om Stig Engström inte lyckades förklara hur Engström rört sig under mordkvällen, hur han kommit över vapnet och om han haft hjälp utifrån. /…/
Åklagaren Krister Petersson, med tillgång till allt material, alla utredningsresurser och stor hjälp från journalisten Pettersson, lyckades faktiskt inte ett dugg bättre. Ett praktfiasko, således.
Palmeutredningen slutade i det som präglat den från första början: en stor antiklimax. I stället för klarhet i skuldfrågan fick vi ett monument över ett polisiärt fiasko.
Aftonbladets ledarsida konstaterar att Petersson själv medgett att hans bevis inte skulle räcka i en rättssal. Även den tidningen kallar nedläggningsbeslutet för en ”antiklimax”.
Trots total avsaknad av teknisk bevisning, inget DNA eller något anträffat vapen hade de kommit fram till att Skandiamannen var gärningsman. Inget nytt hade grävts fram och deras föredragning var av ungefär samma intresse och kvalité som de olika romaner som getts ut om Palmemordet.
För mig var den här presskonferensen en kolossal besvikelse.
Lennart Gustafsson som arbetade som Palmeutredare i 32 år uttrycker sin kritik av utpekandet i Expressen:
”Det är lika tokigt som Christer Pettersson det här.” /…/ ”Det är beklagligt att Engström blir utpekad som mördare. För mig är han inte aktuell som mördare. Han ville bara göra sig märkvärdig.”
I samma tidningsartikel redovisas att även Hans Ölvebro, tidigare spaningsledare, är kritisk mot Petersson för dennes påståenden om Stig Engström. Ölvebro reagerar dessutom mot att åklagaren på presskonferensen valde att anklaga föregångare i Palmeutredningen – i flera fall nu avlidna personer – för att inte Engström kunnat presenteras som mördare långt tidigare.
Nu kan man säga att Hans Ölvebro är part i målet, har är nära förknippad med den i dag hårt kritiserade utredningen mot Christer Pettersson.
Men problemet för den siste (?) Palmeåklagaren är förstås att hans egen tankekonstruktion på intet sätt kan beskrivas som mer genomarbetad och välgrundad än rättsapparatens tidigare gissningar om vem som mördat Palme. Den väger inte tyngre än utpekandet av PKK eller missbrukaren från Rotebro.
Det finns ändå något speciellt med Krister Peterssons insats under onsdagen. Men det handlar inte om hur han argumenterade utan om vad han gjorde, om hans myndighetsutövning: han lade ner utredningen.
Det lyckades varken Hans Holmér, Jörgen Almblad eller någon annan med.
Och det betyder: inga nya spaningstips ska längre registreras. Inga fler vapen ska skickas till teknisk analys. Inga fler vittnen ska höras.
Vad innebär det rent konkret? Det vet vi inte fullt ut. Men det är inte långsökt att tänka sig att det kan finnas personer som faktiskt på riktigt känner till hela eller delar av sanningen om vad som hände utanför Dekorimabutiken den där kvällen. Och som fram tills nu funderat på att berätta, även om tanken varit obehaglig.
För sådana personer måste i så fall den plötsligt förändrade situationen vara omskakande och förvirrande.
Kanske känner de sig lugnade av att Krister Petersson nu gett dem någon sorts rätt att tiga resten av livet. Eller – möjligen mera troligt – upplever de nu ett kvävande obehag. De inser att det inte är meningen att de ens ska försöka berätta. Rättsapparaten svarar inte i telefon i det här fallet.
Det vill säga: om beslutet inte överprövas av en högre åklagare – rimligtvis riksåklagaren – tar alltså sökandet efter Palmes mördare slut här.
I formell mening i alla fall.
Men inte riktigt i verkligheten. Det är nämligen ganska givet att ett åklagarbeslut visserligen kan stoppa den rättsliga processen, men inte de tankeprocesser som rör sig i människor. Frågorna om vad som hände på Sveavägen och om varför det gått troll i utredningen finns kvar. De som söker svaren – rätt många människor – kommer också att finnas kvar.
En sak kanske det kan finnas att glädjas åt i det sammanhanget. De som funderat över dessa frågor trots att de inte själva är poliser har ibland – som på Upsala Nyas ledarsida – lite nedsättande kallats för privatspanare. Det vill säga: amatörer som ägnar sig åt sådant som de borde lämna till proffsen.
Efter onsdagen finns det inte längre någon anledning att använda det nedvärderande ordet. Nu finns det inte längre kvar några polisspanare när det handlar om Palmemordet. Kvar är bara en sort. Medborgare som vill veta.
Jag tror att Olof Palme skulle ha uppskattat det. Som han formulerade sig i boken Att vilja gå vidare från 1974 (sidan 47):
Det är över huvud taget en vanföreställning att det finns frågor som är för svåra och komplicerade för vanliga människor att ta ställning till. Accepterar man en sådan tanke har man tagit första steget mot teknokrati, expertvälde, fåtalsvälde. Vi behöver inte vara några värnlösa offer för anonyma krafter som vi inte kan påverka, expertbeslut som vi inte kan förstå, politiska avgöranden som inte kan redovisas och vi inte kan överblicka. /…/ Politiken är åtkomlig, möjlig att påverka för var och en. Det är demokratins yttersta innebörd.
*
Detaljerna i den argumentering för nedläggningsbeslutet som Krister Petersson och Hans Melander presenterade på den digitala pressträffen finns det utrymme att diskutera i detalj här på bloggen. Välkomna!
Craig Williamson, apartheidregimens ”superspion” i dag. FOTO: Privat
VAR DET SYDAFRIKA som låg bakom Palmemordet – och är det något sådant Krister Petersson kommer att avslöja på onsdag? Det finns uppgifter som tyder på det.
En helt central figur i hypoteserna om ett sydafrikanskt mordscenario är apartheidregimens ”superspion” Craig Williamson. Han kom tidigt att pekas ut som hjärnan bakom en sådan operation.
Williamson förekommer också i Anders Hasselbohms artikel här på bloggen om tecken på att det fanns en sydafrikansk attentatsplan mot Olof Palme ett halvår före den svenske statsministerns död, i samband med att Olof och Lisbeth besökte Kreta i september 1985.
Jag har de senaste dagarna fått kontakt med Craig Williamson och ställt frågor till honom, både kring onsdagens kommande presskonferens och kring vad som hände på Kreta.
FAKTA: Craig Williamson
Craig Williamson växte upp i Johannesburg och rekryterades tidigt till den sydafrikanska polisen. Han inledde sin karriär med att infiltrera vänstersinnade studentorganisationer.
Hans första stora framgång var när han lyckades infiltrera anti-apartheidorganisationen IUEF i Genève. IUEF finansierades till stor del med svenska statsbidrag. Han presenterade sig under denna tid som en flykting från apartheidregimen och fick långtgående inblick i motståndsaktiviteterna mot rasistväldet.
När han avslöjades återvände han till Sydafrika och gjorde karriär inom säkerhets- och underrättelsevärlden. Han var den som gav order om brevbombsmordet på Ruth First, en framstående anti-apartheidaktivist som också var personlig vän till Olof Palme.
Williamson låg också bakom ett annat brevbombsattentat, ett som dödade en annan motståndare mot apartheid, Jeanette Schoon, och hennes sexåriga dotter. För dessa dåd beviljades han amnesti efter apartheidregimens fall.
En av dem som inte beviljades amnesti var Eugene de Kock, en av cheferna inom apartheidregimens säkerhetstjänst. I en rättegång 1996 hävdade de Kock att Sydafrika låg bakom Palmemordet och nämnde särskilt Craig Williamson. Hittills har det dock inte kommit fram några bevis för de Kocks påståenden.
Här är mina frågor till Craig Williamson och hans svar.
• Tror du det är möjligt att sydafrikanska myndigheter kan vara involverade i att lämna ut information som kan ge stöd åt en lösning som Krister Petersson kommer att presentera?
”Jag hörde att Petersson planerar ett stort avslöjande och jag är mycket intresserad av att höra hans teori. Om han skulle ha gjort några förfrågningar, officiella eller inofficiella, här i Sydafrika så är det troligt att jag skulle ha hört något och det har jag inte. Jag är av uppfattningen att vinkeln med sydafrikaner som misstänkta troligen avsiktligt fördes in i utredningen antingen som en avledningsmanöver eller som en sorts hämnd.”
• Kan du utveckla dina tankar på en punkten?
”Jag har undrat över varför vi – och jag – kom att bli indragna i saken. Sådana påståenden kom mycket tidigt, och som det verkar kom de från underrättelsekällor i Storbritannien. Och jag drog slutsatsen att eftersom underrättelseagenter ofta ‘grumlar vattnet’ för att blanda bort korten eller avleda uppmärksamheten från något så var detta en möjlig förklaring. Den brittiska kopplingen fick mig dock att överväga att det här kunde vara någon sorts bestraffning för våra operationer mot ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet i Storbritannien och Europa. Det kunde helt enkelt vara ett försök att få oss att avbryta vår verksamhet.”
Craig Williamsons påstående om att det kommit in tips från Storbritannien om Palmemordet är obestridligen riktigt. Generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck blev ett par dagar efter Palmemordet uppringd av en av sina bekanta i England, en person som fungerat som källa till Bäck när denne var Londonkorrespondent för Aftonbladet. Lars Borgnäs berättar om detta i sin bok En iskall vind drog genom Sverige (sid 377-378). Där framgår också att Bäcks källa hade ”goda kontakter inom den engelska säkerhetstjänsten”.
Källans uppgifter gick ut på att mordet utförts av sydafrikansk säkerhetstjänst i samarbete med svenska affärsmän och en svensk man med anknytning till Säpo.
Det mest anmärkningsvärda med detta tips var kanske att det fastnade på vägen. Karl-Gunnar Bäck talade in sina uppgifter på ett band och lämnade via ombud in bandet till Säpo i Uppsala. Där försvann det. Uppgifterna nådde Palmeutredningen först sju år senare sedan Bäck upprepat sin berättelse i ett TV-reportage.
Åter till Williamson:
• Ska jag förstå dig som att du menar att i princip skulle agenter i Storbritannien eller på annat håll fortfarande kunna vara inblandade i att i eget intresse sprida falska anklagelser?
”Jag vet inget om vad som hänt på senare tid, men definitivt den första tipsningen om saken. När ryktet en gång startat fick det ett eget liv. Senare uppmuntrades det också av några tidigare funktionärer i den sydafrikanska underrättelsevärlden som fick bra betalt för att ”undersöka” och som förfalskade dokument och så vidare.”
Williamson tillägger att han till exempel syftar på den före detta sydafrikanske agenten Riaan Stander som han karakteriserar som ”inte något annat än en bedragare” – en uppfattning som i dag framstår som okontroversiell.
• Du nämnde att personer som tidigare varit agenter åt apartheidregimen fick betalt för att ‘undersöka’ – syftar du på nyhetsmedier eller på andra krafter?
”Någon i Sverige finansierade operationen och betalade en hel del pengar för den.”
• Syftar du på den svenske affärsmannen Kent Ajland? (Denne samarbetade med den tidigare rikskriminalchefen Tommy Lindström för att samla in uppgifter om att Sydafrika låg bakom Palmemordet och satsade egna pengar i projektet. Men det slutade med att dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist kom till slutsatsen att Tommy Lindström blivit utsatt för ett underrättelsebedrägeri, se Mordgåtan Olof Palme sid 63-66.)
”Möjligen, jag har inte namnet till hands.”
Ovanstående frågor ställde jag för några dagar sedan. Efter publiceringen av Anders Hasselbohms uppgifter som pekade på ett planerat attentat mot Olof Palme på Kreta i september 1985 har jag återkommit med nya frågor.
Hasselbohm har kunnat redovisa att Lisbeth Palme fruktade för sin makes liv under besöket på Kreta. Och artikeln innehåller även dokumentation som pekar på sydafrikansk agentverksamhet på Kreta just i september 1985.
I sin artikel nämner Anders Hasselbohm John Edwards, agent för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Edwards var, skriver Anders Hasselbohm, den person som lämnade uppgifter till svenska socialdemokrater om det planerade attentatet mot Palme. Var det honom Williamson syftade på när han anklagade underrrättelsekretsar i Storbritannien för att peka ut Sydafrika för Palmemordet? Jag ställer frågan till den tidigare ”superspionen” och Williamson svarar.
”Jag vet ingenting om den där figuren Edwards. Men det passar ihop med vad jag hörde om de tidiga rapporterna till Sverige om vår påstådda inblandning.”
Anders Hasselbohm kunde i sin artikel redovisa att två sydafrikanska agenter som jobbade för Williamson, John och Patricia Adam, besökt Kreta i september 1985, samma månad som Olof och Lisbeth Palme var där. John Adam har dessutom vid ett tillfälle uppgett att någon gång under 1985 hade han och hans hustru seglat tillsammans med Williamson från Kreta till grekiska fastlandet.
Jag frågade Williamson om han hade några kommentarer till detta.
”Jag var själv aldrig på Kreta i tjänsten. Däremot reste jag dit 1984 eller 1985 med min båt som jag hade placerad i Medelhavet och jag tror att Trish och John följde med mig under en del av resan. Jag vet inget om andra resor de kan ha gjort till Kreta.”
Craig Williamson fortsätter alltså, precis som tidigare, att avvisa alla påståenden om att den regim han arbetade för skulle ligga bakom mordet på Olof Palme. Och att det ändå återkommer envisa uppgifter om Sydafrikaspåret avfärdar han som ”desinformation”.
Journalisten Anders Hasselbohm väljer nu att presentera dramatiska uppgifter om ett hot mot Olof Palme hösten 1985 och om Lisbeths starka oro för att något skulle hända. Foto: Bjørnhild Sæterøy/Public Domain
Anders Hasselbohm är förmodligen den svenska journalist som gjort mest för att få fram uppgifter kring de möjliga kopplingarna mellan den sydafrikanska apartheidregimen och Palmemordet.
Här följer en berättelse från hans sida om vad som kan vara en hittills okänd bit i det pusslet – ett händelseförlopp på Kreta i september 1985 då Olof och Lisbeth Palme besökte ön på en kort semester efter segern i riksdagsvalet.
Det handlar om uppgifter från en tjänsteman i den brittiska underrättelsetjänsten MI6 om att ett attentat mot Palme planerats då. Och om ett par sydafrikanska agenter som i oklart syfte rest till Kreta lite tidigare samma månad.
I det sammanhanget presenterar Anders Hasselbohm en vittnesuppgift om att Lisbeth Palme flera gånger under Kretavistelsen uppgav att hon var orolig för sin makes liv. Som hon ska ha sagt: ”De kommer att döda honom”. Lisbeth Palmes oro stegrades enligt vittnet när hennes make vid ett tillfälle var försvunnen i flera timmar.
Anders Hasselbohm har valt att publicera sin berättelse här på bloggen. Han understryker samtidigt att han enbart ser det som en möjlighet att apartheidregimen skulle ha varit inblandad i mordet på Olof Palme, inte som något han anser sig veta. Han vet inte alls vad Krister Petersson kommer att lägga fram och säger att han inser möjligheten av att det han skriver här ”strax kan förpassas till historien”.
För min del ser jag hans dramatiska berättelse som relevant utifrån det vi hittills vet om mordet. Och jag är tacksam över att ha fått erbjudandet att publicera den.
Av Anders Hasselbohm
PLANERADES ETT ATTENTAT EMOT PALME på Kreta i september 1985?
Varför var Lisbeth Palme så rädd under parets vistelse på Kreta?
Varför fanns Craig Williamson och hans Europa-agent på Kreta veckorna innan Olof och Lisbeth Palme kom dit på semester?
Någon gång i slutet av 1980-talet fick jag för första gången höra att ett attentat hade planerats och varit nära att genomföras mot Olof Palme medan han varit på en privatresa. Senare fick jag mera specifik information som lämnats till några svenskar, bl a till Bernt Carlsson (s), av engelsmannen John Edwards, senare utpekad som MI6-agent. Attentatet skulle ha planerats att utföras under en semesterresa makarna Palme gjort till Kreta. Jag försökte förgäves få tag på John Edwards.
Jag hade publicerat artikelserier i Aftonbladet 1994 och i tidningen VI 1995 (se vidare Fotnot) om hur Sverige och apartheidregimen i Sydafrika hade bekämpat varandra i något av ett agentliknande krig. Artiklarna väckte uppmärksamhet också i Sydafrika.
2001 fick jag bud från en källa i Sydafrika om att jag i Amsterdam kunde få ta del av en omfattande dokumentation som den s k Sanningskommissionen inhämtat från kaptenen John Adam vid den sydafrikanska säkerhetspolisen då denne sökte amnesti för ett bombdåd i London 1982. Sanningskommissionen, The Truth and Reconciliation Commission (TRC),var ett domstolsliknande organ som bildades i Sydafrika efter avskaffandet av apartheidsystemet. Den leddes av ärkebiskop Desmond Tutu. Kommissionen hörde många personer, både offer och förövare, om brott mot mänskliga rättigheter.
John Adam sändes 1984 av den numera välkände Craig Williamson, utpekad som organisatör av mordet på Olof Palme, till Europa för spionuppdrag åt apartheidregimen.
Dokumenten jag studerade i Amsterdam visade sig vara en guldgruva. TRC hade lyckats lägga beslag på stora delar av John Adams material från spionverksamheten fram till att han och hustrun Patricia, också hon säkerhetspolis, 1987 återvände till Sydafrika. Där fanns reseräkningar, listor över deras ringda samtal och John Adams rapporter hem till Craig Williamson via olika täckföretag. Via bl a dolda mikrofoner inne på befrielserörelsen ANC:s huvudkontor i exil i London hade han t ex kunnat rapportera om vad som försiggått där.
Vissa extra känsliga rapporter från John Adam fanns dock inte med bland dokumenten. Det framgick att sådana sänts på särskilt sätt.
Dokumenten visade att John Adam den 22 april 1986, bara en dryg månad efter mordet på statsminister Olof Palme, hade rest till Stockholm. Hans reseräkning visade att han anlände till Arlanda klockan 12:00 den 11 april 1986 och att han flög tillbaka redan klockan 08:00 morgonen därpå.
Under besöket träffade han Jan, en svensk doktor värvad av Craig Williamson medan svensken arbetat i Sydafrika. Innehållet i vad Jan rapporterade till John Adam handlade främst om att utvecklingen i Sverige sedan Olof Palme mördats hade gått apartheidregimens väg.
John Adam skrev i sin rapport till Craig Williamson bl a följande:
”Sedan Olof Palmes död har Mabuza (ANC:s Stockholmsrepresentant Lindiwe Mabuza. Min anmärkn.) varit mycket upprörd. Hon hade en mycket nära relation med den döde statsministern, något hon saknar med den nye statsministern (Ingvar Carlsson. Min anmärkn.).”
”Den nye statsministern förefaller vara betydligt mindre radikal än Palme och är privat känd för att vara emot sanktioner mot Sydafrika.”
”Det har skett en märkbar nedgång av både det offentligas och medias stöd för ANC den senaste tiden.”
Jans källa var bl a en kvinna med nära (s)-kontakter men som också t ex hade information om vad Isolera Sydafrika-kommittén, ISAK, hade för sig. Uppgifter Jan inhämtat kom även från en person i Adams rapport kallad ”R” och som var bekant med en toppchef på svenska Säpo.
Den sydafrikanske agenten John Adam rapporterade till sina uppdragsgivare i apartheidregimens säkerhetspolis om förhållandena i Sverige efter Palmemordet. Han konstaterade att det var till fördel för Sydafrika att Palme var borta ur bilden. Ur Sanningskommissionens insamlade dokumentation.
Om detta ovanstående publicerade jag 2001 ännu en serie artiklar i Aftonbladet.
Bland de dokument som rörde John och hustrun Patricia Adams spionverksamhet noterade jag senare en reseräkning som visade att paret rest på uppdrag till Kreta i början av september 1985. Jag reagerade då direkt eftersom det ju var just på Kreta som jag tidigare fått uppgifter om att det funnits attentatsplaner mot Olof Palme!
Så när var Palme alltså där?
Några artiklar ur grekiska tidningar som jag fann i Arbetarrörelsens Arkiv visade att Olof och Lisbeth Palme, bara en vecka efter riksdagsvalet den 15 september, anlände med flyg till Kreta. De kom dit den 22 september och stannade till den 29 september. Där stod också på vilket hotell de bott.
2003 reste jag till Kreta för att försöka finna ut om där funnits några tecken på att ett attentat mot Olof Palme planerats eller ägt rum.
För att vara två par ögon och öron och för att övervinna eventuella språkbarriärer engagerade jag en svensk-grek i Aten som jag känner, Fotios Costoulas, skapare av och tidigare ägare till charterbolaget Apollo, som var villig att hjälpa till. Honom flög jag över till Kreta.
Vi tog in på ett grannhotell till Anthoussa Beach där makarna Palme i september 1985 hade bott och gick över dit och frågade efter hotellets ägare Anthoussa Papageorgiou. Vi drack kaffe med henne på en hotellterrass. Hon var märkbart stolt över att kunna berätta att det svenska statsministerparet flera gånger sedan 1981 hade valt att bo hos henne. Hon berättade att skälet till att de från början hamnat just på Anthoussa Beach var att Anthoussas man, som avlidit tidigare under året, varit vän med Greklands premiärminister Andreas Papandreou som också stod Olof Palme nära.
Anthoussa Papageorgiou ägde hotellet på Kreta där Olof och Lisbeth Palme bodde vid flera tillfällen och blev personlig vän med dem. FOTO: Anders Hasselbohm.
Olof och Lisbeth hade varit Anthoussas vänner. Hon hade personligen tagit hand om dem när de kom på besök och mött dem på flygplatsen. De hade gjort utflykter och ätit middagar tillsammans.
Vi talade om ditt och datt och så frågade jag om där hänt något särskilt under Palmes besök 1985. Jag sa försiktigtvis att vi hört skvaller om att någon skulle ha varit ute efter honom. Något sådant hade Anthoussa inte märkt sa hon.
Men så berättade hon någonting anmärkningsvärt.
Som hon brukade hade hon mött Olof och Lisbeth på flygplatsen också denna gång. Medan några hälsade på den svenske statsministern när han klivit av planet stegade Lisbeth snabbt fram för att hälsa på sin väninna Anthoussa.
Anthoussa beskrev Lisbeth som mycket spänd jämfört med hur hon varit vid tidigare tillfällen och innan Olof hann ansluta till dem sa hon:
”Jag är mycket orolig för Olof. Jag är väldigt orolig för hans liv. De kommer att döda honom!”.
Under vårt samtal med Anthoussa, som dessemellan flöt på om både turism, hennes hotell och mycket annat, återkom hon ett par gånger till att Lisbeth under paret Palmes veckolånga besök hade sagt att hon fruktade för Olofs liv.
Anthoussa berättade också att Lisbeth Palme vid ett tillfälle under vistelsen hade varit fullkomligt i upplösningstillstånd av oro då Olof hade varit försvunnen på egen hand i runt tre timmar.
När jag i mars 2016, alltså 13 år efter besöket på Kreta, övervägde en publicering skrev jag till Fotios Costoulas och bad att han i ett email skulle bekräfta vad Anthoussa sagt både om att Lisbeth sagt att hon fruktade för Olofs liv och om hennes stora oro när Olof vid ett tillfälle hade varit borta i tre timmar. Costoulas skrev att han kom ihåg att Lisbeth sagt att hon var rädd att Olof ”skulle dödas” och att hon varit orolig under hans ”långvariga försvinnande”.
Det kan nämnas att vid mötet med Anthoussa antecknade jag när hon sa något som rörde skälet för resan till Kreta medan Fotios Costoulas under tiden förde ett allmänt socialt samtal med henne.
Anthoussa Papageorgiou och Lisbeth Palme vid ett av paret Palmes tidigare besök på Kreta.
Man kan fråga sig varför Lisbeth Palme var så väldigt orolig på Kreta. Fem månader senare tvekade hon ju inte att i Stockholm tillsammans med sin make statsministern utan livvaktsskydd både åka tunnelbana till ett biobesök och efteråt promenera hemåt längs Sveavägen mot Gamla Stan.
Hade hon eller makarna Palme några onda aningar just vid besöket på Kreta eller vid denna tid? Eller skulle Olof Palme möjligen möta någon där?
Några livvakter hade Olof Palme inte med sig från Sverige. Däremot utrustades han motvilligt på plats med några sådana av sin vän Greklands premiärminister Andreas Papandreou som inte ville riskera att något hände det svenska statsministerparet i hans land. Palme bad dock enligt Anthoussa de grekiska livvakterna bestämt att inte hänga honom i hasorna utan sa att de skulle hålla sig i hotellfoajén.
Paret Palme bodde i hotellplanet högst upp på bilden och hade de två balkongsektionerna längst till höger. FOTO: Anders Hasselbohm
Var det alltså möjligen så att Olof Palme gjort upp om att passa på att träffa någon eller några under sin semester på Kreta? Han hade ju t ex sedan hösten 1980 det känsliga uppdraget som FN-medlare i storkriget Iran-Irak.
Anthoussa berättade också att Olof Palme 1984 på väg till Irak för sitt medlingsuppdrag hade ringt henne bara för att hälsa. Han hade då sagt att han befann sig på Heraklions flygplats på Kreta – en något udda mellanlandningsplats kan tyckas – men att han inte hade möjlighet att träffa henne.
Att Olof Palme bara någon vecka innan Kreta-semestern tillsammans med Lisbeth hade säkrat ännu en regeringsperiod i Sverige kan ha orsakat flera mäktiga intressen i både Sverige och på andra ställen i världen stor oro.
Palme drev ju t ex, till framför allt USA:s och Storbritanniens förfäran, hårt frågan om att upprätta en kärnvapenfri zon i Norden och i Europa.
Eller hade Palme som medlare i Iran-Irak-kriget möjligen fått reda på att USA i hemlighet sålde vapen till Iran, vilket sedan under senhösten 1986 exploderade i Irangate, den s k Iran-Contras-skandalen?
Israel ogillade Olof Palmes då unikt öppna och nära kontakt med PLO och Sydafrika kände ett förnyat hot från Palme. Nu kunde den svenske statsministern sätta förnyad kraft bakom sin sedan årtionden envisa kamp mot apartheidregimen och försöka dra med sig en rad andra stater i detta.
Helt avslappnad från de stora frågor som engagerade honom var Olof Palme heller inte ens emellan stunderna i solstolen under vistelsen på Kreta. Han gav t ex en intervju till den grekiska tidningen ”Ta Nea” (publicerad 29.9 1985) i vilken den svenske statsministerns ord osade av både beslutsamhet och ilska mot de stormakter han ansåg hotade hela världen.
Om det s k sexnationsförslaget till fred sa Palme:
”Det är vårt motstånd till det som är på väg att förstöra mänskligheten. Ett kärnvapenkrig. De är galna! Det anser jag. Om de två stormakterna slåss med varandra så kommer vi att vara de oskyldiga offren. Därför måste vi små länder förena oss. För att kräva rätten till fred.”
Om någon vid tiden önskade livet ur den svenske statsministern så gav Palme själv också värdefull information om hur riskfri en sådan operation skulle vara. Så här svarade nämligen Olof Palme Ta Nea:s journalist på frågan om han aldrig är rädd:
”Hör här, jag kommer inte att tillåta att livvakter förföljer mig. När jag är på arbetet, ja. Det är nödvändigt. Men på fritiden, nej!”
Nu åter till skälet till varför jag reste till Kreta för att tala med Anthoussa Papageorgiou om uppgiften från John Edwards att det funnits planer på att mörda Olof Palme på den grekiska ön.
John Edwards hade kommit att få arbeta i sekretariatet i Wien för den så kallade Palmekommissionen, Den Oberoende Kommissionen för Nedrustnings- och Säkerhetsfrågor. I kommissionen deltog under Olof Palmes ordförandeskap flera toppolitiker från både öst och väst. Sekretariatet leddes av Anders Ferm (s), bl a ambassadör och Olof Palmes nära rådgivare och vän sedan många år.
Anders Ferm, avliden i oktober 2019, berättade för något år sedan för mig att John Edwards erbjudits plats på sekretariatet efter förslag som liknande påtryckningar om hans lämplighet för jobbet från David Owen, tidigare brittisk utrikesminister. Owen själv var också medlem av Palmekommissionen.
Jag talade under ett par år flera gånger med Anders Ferm om just John Edwards och vart han senare kunde ha tagit vägen. Jag och flera svenska journalister har av skilda skäl förgäves under åren försökt ta reda på var Edwards finns.
Efter mordet på Palme dök John Edwards upp i Stockholm och mötte bl a framstående socialdemokrater för att göra en brittisk dokumentärfilm om Palme.
Bernt Carlsson var en betydande (s)-politiker, en grå eminens för Olof Palme i dennes kontakter runt om i världen. Ändå var han för en bredare allmänhet endast känd som någon ute i politikens kulisser, detta trots att han bland annat varit generalsekreterare för den mäktiga Socialistinternationalen.
Bernt Carlsson på Socialistinternationalens kongress 1983. Foto: Pentti Väänänen/Wikimedia Commons
Och Bernt Carlsson var alltså en av de svenskar som John Edwards informerade om att det funnits planer på att mörda Olof Palme på Kreta i september 1985. Edwards uppgavs också ha sagt att britterna hade informerat den svenska säkerhetspolisen om detta. Om denna information skulle ha givits före eller efter paret Palmes Kreta-resa är obekant för mig.
Bernt Carlsson utnämndes 1987 till Namibia-kommissionär och biträdande generalsekreterare i FN. Den 21 december 1988 klev han ombord på ett Pan Am-flyg som skulle ta honom till New York. Där skulle han vara med om det högtidliga undertecknandet av det av Sydafrika dittills kontrollerade Sydvästafrika som skulle bli fritt under namnet Namibia. En bomb ombord exploderade och planet störtade vid Lockerbie i Skottland. Bernt Carlsson var en av de 270 människor som omkom.
Sydafrikas utrikesminister Pik Botha skulle tillsammans med FN:s generalsekreterare närvara vid samma ceremoni som Bernt Carlsson i New York och var med sin 22-mannadelegation bokad på samma flight som Bernt Carlsson. Botha valde dock enligt vad han själv sa i en BBC-intervju att av säkerhetsskäl ta en tidigare Pan Am-avgång till New York (The Independent on Sunday 24 oktober 2018). Inga skäl gavs av Pik Botha varför Pan AM:s flight 103 inte nåddes av någon varning.
Bernt Carlssons flickvän Sanya Popovic i New York har berättat att Bernt Carlsson till henne sagt att han var en av endast ”en handfull personer” som visste varför Olof Palme mördades. Men vem eller vilka som utförde dådet uppger Sanya Popovic för mig att Carlsson inte sade någonting om.
Anders Ferm sade flera gånger till mig att Edwards sannolikt var MI6-agent och att han förmodligen placerades på sekretariatet i Wien för att där noggrant kunna följa vad som skedde. Att John Edwards arbetade åt MI6 har för övrigt en tidigare hög befattningshavare inom svensk underrättelsetjänst bekräftat för mig.
Under våra samtal gav Anders Ferm mig information så att jag skulle kunna försöka finna John Edwards. Han berättade bl a att Edwards hade gift sig med en av sekreterarna på sekretariatet i Wien, som han senare skilt sig ifrån. Med henne lyckades jag dock inte få någon kontakt.
Jag hade från början varit tydlig med att säga till Anders Ferm att jag är journalist. Därför blev jag förvånad då han förra året frågade vad jag skulle ha uppgifterna till som han givit mig. Jag svarade att jag hört att John Edwards för några svenskar berättat om ett planerat attentat mot Palme. Då ändrade Anders Ferm plötsligt ton:
”Låt bli det där! Låt bli! Det där ska du inte röra i!”
Men åter till frågan om någon eller några haft planer på att döda Olof Palme på Kreta.
Vad som alltså kan konstateras är att agenter för den sydafrikanska apartheidregimen plötsligt funnits på plats på just Kreta bara veckor innan det svenska statsministerparet anlände dit. Det handlar om agenter för en regim som under åtskilliga år ägnat stora resurser på att spionera på Sveriges och i synnerhet på Olof Palmes anti-apartheidpolitik. Var agenternas närvaro på Kreta vid denna tid verkligen endast en slump?
Regimen i Sydafrika hade i årtionden spionerat på Sveriges omfattande ekonomiska bistånd till motståndsaktiviteter i landet. I slutet av 1970-talet lyckades Craig Williamson, som länge i hemlandet haft täta svenskkontakter, men som redan sedan studentåren arbetade för den sydafrikanska säkerhetspolisen, slinka in på en topposition på den svenskledda och till stor del svenskfinansierade organisationen, IUEF, International University Exchange Fund, med kontor i Genève. Chef för IUEF var Lars-Gunnar Eriksson, som redan som (s)-studentpolitiker var nära andra som var på väg uppåt i partiet, Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson.
Dessa tre kom att bli djupt engagerade i IUEF:s mycket aggressiva verksamhet mot framför allt apartheidregimen i Sydafrika. IUEF blev en förlängd arm i Sveriges och Olof Palmes kamp mot apartheid.
Det var efter ett möte i Botswana med sin gamle kontakt och vän Lars-Gunnar Eriksson som Williamson påstod att säkerhetspolisen var honom på spåren. Lars-Gunnar Eriksson erbjöd honom då omedelbart möjligheten att ”fly”. Han fick arbete hos Eriksson i Genève.
Sällan har väl en spion så varmt välkomnats in i fiendeland.
Williamson utnämndes snabbt i Genève till vicedirektör och fick insyn i allt.
Så till exempel fick han reda på att medborgarrättsledaren Steve Biko på svenskt initiativ och med deltagande av Olof Palme i en grannstat till Sydafrika skulle möta ANC-ledaren i exil Oliver Tambo. Målet var att Tambos och Bikos organisationer skulle fås att inleda en gemensam kraftsamling vilket skulle utgöra ett betydligt ökat hot mot regimen.
Spionen Williamson snappade upp det svenskinitierade hotet och kunde rapportera om vad som var på gång till sina uppdragsgivare i Sydafrika.
Strax därpå i september 1977 stoppades Steve Biko och greps av säkerhetspolisen när han i bil var på väg mot Kapstaden. I förhören med honom återkom frågor om det planerade toppmötet utomlands. Steve Biko torterades under dessa förhör till döds.
Under sin tid på IUEF besökte Craig Williamson flera gånger Stockholm. Han valde först att bo på hotell Aston (numera Rival) vid Mariatorget. Någon vecka efter att Williamson siktats där skedde ett inbrott på ANCs kontor på Bondegatan strax intill Götgatan. Förövaren hade endast intresserat sig för kontorets filer. Senare bodde han på hotell Birger Jarl, mycket nära både biståndsorganet Sida, då på Birger Jarlsgatan, och (s)-högkvarteret på Sveavägen. Hos båda dessa var denne vite ”motståndare” till rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika välkommen gäst.
I december 1979 tog dock Williamsons ”Operation Daisy” som infiltrationen av IUEF ingått i ett abrupt slut. Den brittiska tidningen Observer pekade i en artikel ut Craig Williamson som spion och han flydde hem till Sydafrika .
I Sydafrika blev han känd som ”Superspionen” och avancerade. Han kom att leda en mängd både inhemska och utländska operationer, bland annat ett bombattentat i mars 1982 mot ANC:s huvudkontor i exil i London. Han låg också bakom ett paketbombsattentat i augusti 1982 som dödade den framstående anti-apartheidaktivisten Ruth First som levde i exil i Maputo i Mozambizue. Ruth First var vän till Olof Palme.
Med sig hem till Sydafrika från tiden som infiltrerad spion hade Craig Williamson all den information och alla de kontakter som serverats åt honom på silverbricka både i Stockholm, Genève och runt omkring i Europa och världen.
Nu kände han sitt lands utländska fiender väl, i Sverige främst ledande socialdemokrater och andra politiker, Isolera Sydafrikakommittén, ISAK och anställda på UD och Sida.
1984 sände alltså Craig Williamson sin kollega i säkerhetspolisen John Adam och dennes hustru Patricia, också hon säkerhetspolis, på hemligt uppdrag till Europa. Deras bas blev Bryssel.
Någon lammunge var John Adam inte trots att hans uppgift i Europa till det yttre främst tycks ha varit att samla information.
Adam var kapten i den beryktade Koevoet-styrkan i gränskriget i Sydvästafrika, nu Namibia, då han tillsammans med Eugene de Kock rekryterades till säkerhetspolisen av Craig. Williamson. Eugene de Kock blev senare chef för Vlakplaas, den lantliga hemliga gård i Sydafrika varifrån dödspatruller sändes ut för att likvidera regimmotståndare.
”Under den blodigaste tiden av repressionen i Sydafrika och terrorn utomlands var John och Patricia Adam centrala i Sydafrikas hemliga operation i Europa.”
”Mycket av informationen som samlades in av det europeiska nätverket var lågt graderat och värdelöst, men det går inte att förneka att en del av det ledde till en rad officiellt genomförda mord och annan förödelse.”
I motsats till alla andra fick Eugene de Kock inte amnesti av TRC utan dömdes i domstol på 89 punkter för bland annat mord till 212 års fängelse. Han kom i sydafrikansk media allmänt att gå under öknamnet ”Prime Evil” (ungefär Ondskan Personifierad).
Under rättegången emot honom 1996 uppgav de Kock plötsligt att Sydafrika legat bakom mordet på Olof Palme vilket blev en världsnyhet.
I januari 2015 blev de Kock villkorligt frigiven och förbjuden att yppa någonting mera från sin tid inom säkerhetspolisen fram till sin död. Orsaken till denna tystnadsplikt kan ha att göra med att han från sin gamla tjänstgöring bär med sig känsliga kunskaper som många i ledande positioner även i dagens Sydafrika helst inte vill få redovisade offentligt. Sedan frigivningen har de Kock helt hållit sig undan offentligheten.
De Kock hade också sökt amnesti för sitt deltagande under Craig Williamsons ledning i bombattentatet mot ANC:s kontor i London 1982. De övriga sex deltagarna i operationen på plats i London bestod av gräddan av apartheidregimens allra mest förhärdade agenter. En av dem som deltog var alltså John Adam.
Samtliga deltagare i attentatet sökte senare amnesti av TRC.
Amnesti gavs den som erkände brott, till och med så grova som mord, som de gjort sig skyldiga till i kampen för eller emot apartheid. En utredning gjordes för att fastslå att de som sökte amnesti inte försökte dölja någonting inför TRC:s beslut i amnestifrågan.
Man bör dock veta att TRC långt ifrån tilläts utreda allt! Operationer utförda av den militära underrättelsetjänsten undgick granskning liksom aktioner utomlands, förutom i Sydafrikas grannländer.
Ett särskilt undantag gjordes dock rörande just bombdådet i London 1982 då detta i detalj redan var välkänt genom den sydafrikanske journalistens Jacques Paws bok In the heart of the whore.
En av utredarna på TRC i Sydafrika var den svenske polismannen Jan-Åke Kjellberg, idag otvivelaktigt den svensk som bäst känner till de våldsdåd, mord och dirty tricks som skedde under apartheidtiden och vilka som deltog i dessa.
Det blev bl a också Kjellbergs uppgift att förhöra John Adam efter att denne och hans fru den 29 oktober 1996 kontaktat TRC i syfte att förbereda en amnestiansökan.
I Jan-Åke Kjellbergs rapport till TRC under rubriken ”Debriefing of John and Patricia Adam” ställde Kjellberg självklart också frågan om de båda hade träffat sin chef Craig Williamson under deras tid under täckmantel i Europa. De uppgav att de endast mött honom på Kreta 1985. Kjellberg skrev:
”De seglade med hans båt The Two Lizas från Kreta till Grekland.”
Ur den svenske polisen Jan-Åke Kjellbergs debriefing med John och Patricia Adam för Sanningskommissionen.
Bland de dokument om John Adams agentverksamhet i Europa som jag fått ta del av i Amsterdam fanns en reseräkning daterad 5 september 1985 som Adam adresserade till ett av den sydafrikanska säkerhetstjänstens täckföretag Sagel and Read i Sydafrika.
Till reseräkningen bifogade Adam kvitton för sina utgifter, betalda hos resebyrån Transcontinental i Bryssel.
Johan Adam dolde sin agentverksamhet bakom en fasad som gick ut på att han var teknisk försäljningskonsult. Passbilden från Sanningskommissionens samlingar.
Anmärkningsvärt är att John Adam endast köpte enkla biljetter för flyg för sig själv och hustrun Patricia från Bryssel till Aten och därifrån direkt vidare till Heraklion på Kreta den 30 augusti. Tre nätter var bokade och betalda på hotell Galaxy i Heraklion fram till 3 september och därefter en natt på hotell St. Georges i Aten från den 4 september.
Var skälet till att John Adam denna gång endast köpte enkelbiljett att han inte riktigt visste hur länge uppdraget skulle vara?
John Adams hotellbokning på Kreta i september 1985 via den resebyrå i Bryssel han brukade anlita. Från Sanningskommissionens handlingar.
Bland de dokument som av någon på TRC (de finns inte längre kvar i TRC:s arkiv har jag fått veta) hade sänts till Amsterdam och som jag fick läsa uppmärksammade jag ingen reseräkning från John Adam som visar när han och hustrun hade återvänt till Bryssel.
På något slags spionuppdrag var de båda helt klart, därav att de över huvud taget skrev en reseräkning.
Är skälet till att reseräkningen för resan tillbaka till Bryssel saknades möjligen att man utförde någonting extra känsligt och att agentparet tillsammans med Craig Williamson kan ha varit kvar på Kreta närmare Olof och Lisbeth Palmes ankomst dit den 22 september?
Även om makarna Palme bestämde sig sent för att åka till Kreta så var det för Craig Williamson ingen kvalificerad gissning att Palme som flera gånger tidigare varit där skulle återvända till Kreta och just till Anthoussa Beach.
För Williamson som under många år tidigare visat så stort intresse för vad Sverige och Olof Palme höll på med, kunde en välgrundad chansning på att Palme inom kort efter valet åter skulle resa till Kreta vara mödan värd.
Till sin hjälp i Grekland hade Craig Williamson också sin samarbetsman ”Generalen”, en general från juntatiden i Grekland som förstås kunde bistå med både information och kontakter.
I samband med mina försök att få ytterligare bekräftelse på att påståendet om att ett attentat emot Palme hade planerats att ske på Kreta i september 1985 fick jag en kommentar från en svensk polis med en tidigare mycket hög befattning:
”Jag har förstått att där har någonting hänt. Vore jag som du så skulle jag gräva vidare!”
Omslaget på presentationsbroschyr av Anthoussa Beach.
Även en svensk välkänd journalist har till mig sagt att också han förutom från John Edwards från andra källor har fått höra att ett attentat mot Olof Palme planerats under en Medelhavssemester.
Anthoussa Papageorgiou bad mig ta med mig en present till Lisbeth Palme. Den överlämnade jag till Joakim Palme i Stockholm och bad honom samtidigt fråga sin mamma om någonting särskilt hade hänt henne och Olof på Kreta i september 1985. Joakim svarade kort därefter att ingenting sådant hade inträffat.
Anthoussa Beach har numera en ny ägare och nytt namn. Jag har utan att lyckas sökt Anthoussa Papageorgiou efter Lisbeth Palmes bortgång.
EFTERSKRIFT:
Krister Petersson, förundersökningledare i Palmeutredningen, har lovat att i nästa vecka avslöja vem eller vilka som mördade Olof Palme. Vare sig utredarna har kommit fram till att mordet utförts av en enskild gärningsman, en emot Palme fientligt sinnad grupp eller en främmande makt så är sanningen förstås välkommen om den är fullt ut trovärdig.
Själv har jag grävt i och skrivit om hur Sverige och apartheidregimen i Sydafrika bekämpade varandra och om m ö j l i g h e t e n – ingenting annat – att Sydafrika låg bakom mordet på Olof Palme.
Mitt intresse för att undersöka o m apartheidregimen i Sydafrika möjligen legat bakom mordet började egentligen med något som inträffade redan före mordet, i slutet av 1985 eller början av 1986 då jag var Mellanöstern-korrespondent baserad på Cypern. Där hörde jag en svensk, Bertil Wedin, prata svenska i ett radioprogram från Radio Bayrak på det turkockuperade norra Cypern. Mellan skivorna öste han galla över den svenska regeringen och Olof Palme. Sändningarna riktade sig till svenska turister och FN-personal på den grekcypriotiska sidan och sändes varje vecka.
Jag fick snabbt klart för mig att Bertil Wedin var högerextremist och att han värvats som agent för apartheidregimen i Sydafrika av Craig Williamson.
Då Olof Palme mördades strax efter att jag fått fokus på Bertil Wedin, började jag försöka ta reda på så mycket som möjligt om Sveriges kamp mot apartheidregimen och hur denna regim bemötte detta.
Starten på Anders Hasselbohms artikelserie i tidningen Vi 1995 om de dramatiska relationerna mellan Sverige och apartheidregimen Sydafrika. Till vänster syns Craig Williamson, till höger Bertil Wedin.
Om detta har jag genom åren skrivit mängder av artiklar som alla nämns nedan.
Innehållet ovan hade jag planerat skulle bli del av en bok eller liknande. Men nu ser det ut som om den långa Palmeutredningen står inför ett avgörande. Kanske kommer innehållet i ovanstående att förpassas till historien, eller så kan det passa in i ett större händelseförlopp.
Oberoende av vem eller vilka som pekas ut som Olof Palmes mördare publicerar jag nu alltså dessa delar av min research.
FOTNOT: Mina tidigare publicerade artiklar i ämnet: Aftonbladet 28, 29, 30, 31 juli och 1 augusti 1994, 27 september 1996, 17 mars 1999 och 16, 20, 21, 22 juni 2001 samt 30 januari 2004. Tidningen VI nr 11, 12, 13 och 46 1995. DN Debatt 15 oktober 1996.
Artikeln är uppdaterad 5 juni 2020.
Den 6 juni 2020 är artikeln uppdaterad igen: en obekräftad uppgift om att ANC-kontoret legat på Söder i Stockholm har tagits bort.
En ny uppdatering har gjorts 19 oktober 2020. ANC-kontoret låg verkligen en tid på Söder och följande två meningar är tillagda i texten ovan: ”Någon vecka efter att Williamson siktats där skedde ett inbrott på ANCs kontor på Bondegatan strax intill Götgatan. Förövaren hade endast intresserat sig för kontorets filer.”
Artikeln är åter uppdaterad 18 december 2020. I tidigare versioner har det stått: ”Uppgifter Jan inhämtat kom även från en person i Adams rapport kallad ”R”, en toppchef på svenska Säpo.” Anders Hasselbohm har efter att ha konsulterat sitt material i frågan korrigerat det till att ”R” var bekant med en toppchef på svenska Säpo.
Gunnar Walls blogg 