Intervju: Är du säker på att inte Engström hade alibi, Krister Petersson?

Palmeåklagaren Krister Petersson. Fotograf: Thomas Carlgren, Pressreleasebild

PÅ FREDAGSFÖRMIDDAGEN fick jag en utlovad sju minuters intervju med Krister Petersson. (Det blev faktiskt nio, lite drygt.)

Jag bestämde mig för att ägna en del av tiden åt en enskild bevisfråga. Den som handlade om: kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet på Olof Palme?

Vi vet ganska precis var och när mordet ägde rum: i Dekorimahörnan klockan 23:21:30 fredagen den 28 februari 1986.

Och frågan som måste ställas lyder så här: är det sannolikt att Stig Engström över huvud taget kunde befinna sig där vid just den tidpunkten?

Eller är det mer troligt att han befann sig någon annanstans, att han hade alibi?

Det är en väsentlig fråga, mer väsentlig än det mesta annat som diskuterats om Engström. Som hans alkoholvanor, hans klädsel, hans förmåga att springa och så vidare.

Den handlar om det centrala i det som krävs för att en domstol ska kunna peka ut någon som mördare: att det inte ska finnas några rimliga tvivel på den personens skuld.

Sådana tvivel kan se väldigt olika ut. Och de behöver inte vara stora för att bedömas som rimliga. Det kan i praktiken finnas mycket som pekar på att någon begått ett brott. Personen kan ha ett starkt motiv, kan sakna alibi och kan ha haft tillgång till den typ av vapen som använts för att utföra brottet.

Inte ens om alla dessa kriterier är uppfyllda är det säkert att den personen blir fälld. Det kan finnas kvar en betydande osäkerhet kring den centrala frågan: var det verkligen han eller hon som begick dådet?

När Krister Petersson lade ner Palmeutredningen genom att peka ut Stig Engström var bevisningen mycket svagare än i exemplet ovan. Petersson kunde inte presentera vare sig ett motiv eller ett vapen. Det han däremot kunde konstatera var att Engström uppenbarligen funnits på Sveavägen ungefär när dådet ägde rum.

Och just det var en av Peterssons starkaste poänger. Det fanns i alla fall någon sorts koppling till brottsplatsen.

Han medgav att den samlade bevisningen inte räckte till ett åtal, men han sa att han trodde den skulle räcka till anhållande och häktning. Och helt centralt var att Engström faktiskt befunnit sig på Sveavägens östra trottoar, utanför Skandiahuset. Det hade Engström medgett själv, så det behövde inte bevisas.

Men den intressanta frågan är förstås om det också var sannolikt att han kunde ha varit på själva mordplatsen precis när mordet ägde rum.

Den saken tog jag upp under under min intervju med Petersson – som också handlade om några andra aspekter av hans insatser som Palmeåklagare.

Nedan följer hela intervjun. Jag tycker det har ett värde att återge våra replikskiften precis som de var.

Det finns, tycker jag, en del att säga om Krister Peterssons sätt att resonera. Men jag sparar det till kommentarsdiskussionen.

GW: Krister Petersson, är du där?

KP: Jag är här.

GW: Roligt att få prata med dig. Då börjar jag på en gång. Du var ju tidigt ute som förundersökningsledare med att vara optimistisk om att lösa mordet.

KP: Ja.

GW: Var det Engström du hade i tankarna hela tiden?

KP: Nej, men när man accepterar att vara förundersökningsledare går det inte att komma in med en defensiv inställning, utan mitt jobb som åklagare handlar om att försöka leda en förundersökning till ett slut. Och det ska helst leda fram till ett beslut i åtalsfrågan som kan accepteras.

GW: Nu har du sagt att det finns inga andra alternativ som skulle gå att utreda än Engström. Det innebär alltså att din slutsats var att eftersom det inte fanns något annat alternativ än Engström så finns det ingen anledning att fortsätta utredningen. Är det riktigt?

KP: Det är väl inte riktigt så som mitt beslut ska förstås, tycker jag. Utan jag säger att vi har en person där vi anser att misstankarna är så pass graverande så att jag påstår att det åtminstone finns skälig misstanke och sannolika skäl beträffande honom. Eftersom vi inte har någon möjlighet att via ytterligare förhör eller husrannsakningar eller tekniska undersökningar komma vidare beträffande honom så kommer han att ligga som hindrande sten framöver. Vilken annan person vi än plockar fram så måste vi lyckas bortförklara Stig Engström på något sätt och det är min bedömning att det kommer vi inte att kunna göra.

GW: Så om ni inte hade haft så starka misstankar mot Engström, då hade ni inte lagt ner utredningen?

KP: Ja, det kan ju vara som så att vi inte har något annat vettigt att arbeta med. För efter 34 år så kan man betrakta det som att nya uppslag inte växer på träd. Utan det blir ju att man får gå igenom materialet som finns i dagens läge. Och när man då kommer fram till Engström som ju faktiskt i alla fall enligt egen uppgift befann sig på platsen och har lämnat berättelser om vad han har gjort som gör att det hos oss växer fram en klar misstankegrad så är det förklaringen till att jag lägger ner förundersökningen.

GW: Ja, men om ni inte hade hittat de här uppgifterna om Engström, då hade det funnits andra saker att utreda? Det är det jag menar.

KP: Ja, hade vi inte hittat Engström så hade vi antingen fått lägga ner förundersökningen för att vi inte kommer nån vart. Eller så hade vi kunnat fortsätta i trettio år till men det hade väl ingen blivit speciellt mycket mera nöjd med än det här.

GW: Men eftersom du var så optimistisk när du startade, och du skulle ju inte hålla på så många år hade du tänkt dig, då måste du ha föreställt dig att det fanns andra uppgifter som var meningsfulla att utreda?

KP: Nä, men som jag sa till dig: när jag tog mig an det här uppdraget så gjorde jag det med en positiv anda. Som en åklagare som har som förutsättning eller som ledstjärna att man ska leda en förundersökning i mål. Och den optimismen försöker jag ge uttryck för och det förklarar varför jag åtar mig ett uppdrag som många tycker verkar vara väldigt svårt eller till och med hopplöst.

GW: OK. Då ska jag ta en specifik fråga också. För att man ska kunna hävda att Engström sannolikt utfört mordet måste man ju kunna avfärda eventuella alibiuppgifter om honom, eller hur?

KP: Jag har sagt att det finns en misstanke mot Engström som lever kvar och som det är svårt att komma runt. Och kan han presentera ett alibi som visar att han inte har varit där fast han har berättat om det, så visst, då har du rätt i din teori.

GW: Ja. Det intressanta är ju det att Engström kom självmant tidigt efter mordet och uppgav någonting som om det stämde skulle ge honom alibi. Det gäller hans utstämplingstid. Han hävdade att han hade hört sig för på Skandia. Och där fick han då veta att det som stod på stämpelkortet var 23.19 men att uret gick fel och det skulle vara 23.20. Vilket som jag förstår betyder när som helst mellan 23.20.00 och 23.20.59. Har ni några tekniska undersökningar som visar att Engströms uppgifter inte stämde?

KP: Man kan väl notera att polisen gjorde en kontroll vid tidpunkten. Det är svårt för oss att 34 år efteråt göra en teknisk undersökning. Man kan också konstatera att Stig Engström i olika sammanhang, bland annat så sent som i rättegången i hovrätten, försökt att ändra sina tider för utpassering. Så han har inte varit glasklar om när han passerade ut ifrån Skandia.

GW: Men det här var hans ursprungliga och spontant lämnade uppgifter som då var lätta att kontrollera, Och ni har alltså inte några uppgifter i utredningen som säger att det var fel? Inte annat än de senare uppgifterna från…

KP: Jag vet inte vad du menar med ursprungliga och spontana uppgifter därför att i det första telefonsamtalet han har med polisen så nämner han inte det här. Utan det är när han själv får reda på de här uppgifterna via Skandia vid ett senare tillfälle som han lämnar uppgifterna kring tiden. Och de har ju från hans sida varierat högst tydligt. Och polisen kontrollerade den här klockan och fick fram att den visade fel med en minut.

GW: Hur har polisen kontrollerat det?

KP: Ja, det var 34 år sedan så de har väl varit i kontakt med Skandia utgår jag ifrån och gjort den undersökningen.

GW: Du vet inte hur polisen har kontrollerat det?

KP: Jag kan säga att det finns miljontals uppgifter i den här utredningen. Du kan inte begära att jag ska ha varenda detalj i huvudet. Jag kan konstatera att det är kontrollerat med Skandia.

GW: Men det här är en central alibiuppgift. Det finns två Skandiaanställda som lämnar helt olika uppgifter i juni 1986 som inte stämmer inbördes. Så då tycker jag väl att det finns anledning att överväga om Engströms uppgifter som han lämnar i mars ändå har en viss tyngd.

KP: De uppgifterna kommer ju från Skandias egen personal, de som han lämnar till polisen, så jag förstår inte vad du menar med alibiuppgifter.

GW: Jag menar att Engström uppger en sak som skulle ge honom alibi om det stämmer… För om utstämplingstiden var mellan 23.20.00 och 23.20.59, då kan han inte ha utfört mordet.

KP: Ett mord som utförs 23.21… varför skulle han inte kunna utföra mordet även om man skulle ta hans tidsuppgifter för gott, det förstår jag inte. För att det är inte mer än 20-30 sekunder ner till brottsplatsen.

GW: Nej, men han stämplade ju ut innan han passerade receptionen. Och både han och väktaren i receptionen sa att de hade ett samtal. Då ska han alltså hinna med att stämpla ut, han ska gå till receptionen, han ska gå ut och sedan ska han hinna utföra mordet. Om han stämplade ut mellan 23.20.00 och 23.20.59 kan jag inte se att han hade någon tid att utföra mordet.

KP: Den uppgiften får stå för dig och jag har presenterat vad vi anser oss kunna stå för. Det är det svar du kan få av mig.

GW: Du vet alltså inte vad det finns för uppgifter i utredningen som säger att Engström skulle ha fel i det här avseendet?

KP: Jag vet mycket väl vilka uppgifter som finns och att det är kontrollerat. Jag vet också att Engström har lämnat olika uppgifter under resans gång beträffande sin utpasseringstid.

GW: Om det finns några kontrollerade uppgifter och det är något som inte varit offentligt hittills, är du då villig att lämna ut dem?

KP: Du som är en erfaren person i det här, du vet ju att handlingarna finns i materialet och förundersökningen är numera avslutad. Så polisen kommer att pröva en framställning från dig om du kommer att begära ut handlingar. Mer än så kan jag inte säga i den delen.

Moderatorn säger att det är dags för en sista avrundande fråga.

GW: Då ska jag bara fråga: var du ensam om att besluta om att hela den här stora utredningen ska läggas ner?

KP: Gången är sådan i svensk processrätt att åklagaren är den som äger förundersökningen. Och det en åklagare som ska vara förundersökningsledare, så det är jag ensam som fattat beslutet. Jag har naturligtvis tagit stöd av mina utredningsmän inom Palmegruppen. Men det är jag som åklagare som har fattat det här beslutet ensam.

GW: Stödde Palmegruppen din uppfattning i den här frågan?

KP: Ja.

GW: OK.

RÄTTELSE: Jag säger i intervjun att både Engström och väktaren sagt att de samtalade med varann i samband med Engströms utpassering. Det tycks som om jag har fel där. Jag har inte kunnat hitta att Engström säger det någonstans, det är väktaren Henry O som berättar om ett sådant samtal som ska ha pågått i ett par minuter.  (Förhörssidan med numreringen 167.) Jag korrigerar detta här i stället för att ändra i texten, eftersom detta är en utskrift av en intervju.