Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar


Den text som Bjarne Moelv härom dagen publicerade på min blogg handlade om en hemlig kuppförsvarsövning som enligt hans källor ägt rum kvällen då Palme mördades.

Hans text har lett till en livlig debatt här på bloggen. 

Författaren väljer nu själv att kortfattat avrunda den för egen del.

Andra är förstås fria att fortsätta diskutera. /Gunnar Wall


Av Bjarne Moelv

URSPRUNGLIGEN HADE JAG tänkt kommentera kommentarerna till mitt debattinlägg men insåg snart det hopplösa i tanken.

För mig är ju, som jag betonade i artikeln, mina uppgiftslämnares berättelse Sanningen – till dess den trovärdigt dementeras.

Med den utgångspunkten leder kommentarer till kommentarerna (som ju dessutom redan hunnit kommentera varandra) till meningslöst idisslande av argument.

I stället en uppmaning till de verkligt initierade, vittnesgilla: träd fram öppet och bekräfta eller dementera!

Först så kan en debatt värd namnet ta vid  –  och förhoppningsvis eftertryckligt avslutas.

Men det finns en logisk fortsättning på diskussionen om ”tyst diplomati”, inflytelseagenter och spioner. Den hoppas jag kunna återkomma till när tiden är mogen.

93 reaktioner på ”Kuppberedskapsövningen – i stället för kommentar

  1. Moelv ombads alltså av ett flertal bloggkommentatorer att lägga fram belägg för att kuppövningen och tillhörande scenario verkligen har ägt rum. Precis som väntat bemöter han nu dessa högst berättigade frågor med kompakt tystnad.

    Jag skrev tidigare att det här snarare ser ut att vara en typisk rötmånadshistoria. Och så var det tydligen också.

  2. Känns lite snopet, särskilt som även jag är inne på tanken om en kuppförsvarsövning. Men jag kan förstå hans resonemang, källskyddet är heligt och ska så vara.
    Hoppas dock fortfarande att han tillåter sina tidigare DN-texter att återges här. Det vore ytterst intressant.

    1. Det är å andra sidan inte hela världen att tillfälligt betala för en digital prenumeration på Dagens Nyheter och kamma igenom tidningens arkiv efter sådant som intresserar en.

  3. Så har man slösat tid på ännu en av alla påstådda sanningar om mordet. Jag betvivlar inte att Moelv har lagt ner en hel del arbete på mordgåtan. Men just därför är vi nog många som hoppades få ta del av åtminstone några kontrollerbara uppgifter.

    Vi får väl utgå ifrån att en kuppövning av den här digniteten involverade chefer rätt högt upp i hierarkin. Det borde inte vara särskilt svårt att kontrollera om de var i tjänst eller inte under kvällen. Vi vet ju exempelvis att länspolismästaren i så fall måste ha varit frikopplad från övningen, såvida han nu inte förväntades delta från ett hotellrum i Borlänge. Eller Moelv kanske tillhör den skara, som hävdar att han befann sig i bil på Sveavägen?

    Det finns också andra personer i högre ställning, som det säkert går att få fram uppgifter om. En hel del är redan känt genom utredningen.

    Inte ens sådana här självklara uppgifter, som åtminstone skulle kunna fungera som indicier, lyckas Moelv peka på. Istället intar han nu den försvarslinje som var Sven Anérs signum. Först kommer man med långtgående och sensationella påståenden, för att sedan kräva dementier av andra.

    Tack och adjö.

  4. Man kan kun respektere Bjarne Moelv for at han efter så mange år arbejder videre som debattør og granskende journalist med en tematik, der interesserer ham, og er meget vigtig. Alle kommentatorer her er selvfølgelig også klar over, at han ikke bare lige kan røbe sine kilder, eller indirekte afsløre identificerbare data. Så vidt så godt.

    Alligevel var det vel naturligt at forvente, at BM havde kunnet uddybe og perspektivere sine kilders konklusioner fra det oprindelige indlæg, og det må han vel også selv have indkalkuleret, når de oprindelige planer om at kommentere kommentarerne var oprigtige, ikke sandt?

    Der forekommer dog ét revideret aspekt i Moelvs korte replik, nemlig sandhedsbeskrivelsen. I det tidligere indlæg ville forfatteren præsentere SANDHEDEN om, hvordan statsministermordet blev muliggjort. Netop ikke Bjarne Moelvs egen sandhed, men noget, der vanskeligt kunne tolkes som andet end den objektive sandhed, i form af oplysninger, som udviklingen ifølge BM tilmed havde underbygget.

    Nu læser vi så, at det vi tidligere læste kun var kildernes sandhed – indtil noget andet eventuelt bliver sandsynliggjort eller bevist. Det er da noget af en glidning, eller et taktisk tilbagetog.

    Så, alt i alt: Er jeg skuffet? Ja, lidt

  5. Lite synd med denna kortfattade avrundning av en väldigt intressant diskussion, tycker jag.

    Jag hade gärna sett svar på några detaljfrågor från dig, Bjarne:

    Utifrån den information du har, ungefär hur stor var övningen? Var Palme införstådd eller ett omedvetet objekt för övningen? Kan övningen redan från början ha varit avsedd för att verkligen mörda Palme, ett syfte som dock de flesta deltagare inte var medvetna om? Eller var övningen just avsedd som en övning och någon eller några få deltagare utnyttjade övningen för att genomföra mordet?

  6. Jag har faktiskt hört snack om detta scenariot. Att det skulle pågått en kuppförsvarsövning samtidigt. Var en del kackel om det ett tag. Sent 80tal, tidigt 90tal.

    1. Finns det tidningsskriverier i samband med detta? Intressant är att när skjutningarna skedde på Utøya i Norge, så talades det om att Deltagruppen/special styrkor i hemlig norsk försvarsstruktur hade hållit i övningar kvällen före bombdådet och massakern på Utøya. Intressant är att Fredrik Reinfeldt några dagar senare föredrog semester i Turkiet istället för att vakta landet. Det säger en del om landets ledande politiska etablissemang, dvs att veta att det inte skulle kunna ske något i grannlandet Sverige.
      Kanske ngt gemensamt mønster när immunitetens terrorister kör program mot egen befolkning.

  7. Är du medveten om att Christer A. hängde på Kaknäs skjutfält, där även Stockholms Försvarsskytteförening höll till.
    Detta framkommer i ett av de 10 förhör med Christer A som släppts nu iom. att utredningen blivit offentliggjord.

  8. Bjarne Moelvs kommentar till sitt inlägg gör det tydligt att syftet med inlägget är en uppmaning till de som vet något att träda fram och berätta (sina egna källor inkluderade då får man anta) och det är ju något vi alla som vill veta sanningen kan skriva under på. Och som han skriver, även en trovärdig dementi av att det pågick en övning är värdefull information.
    Hela avsnittet med Stig E. borde han dock ha uteslutit då det är ren spekulation och drar ner intrycket av seriositet.

  9. Det är möjligt att detta är en ”goddag yxskaft kommentar”. I alla fall skulle vilja knyta an till det som Moelv skrev i slutet av sitt inlägg om ”tyst diplomati”, inlytelseagenter och spioner. Jag kan rekommendera den nyligen utkomna boken dagbok från UD volym 5 av Bo J Theutenberg. Det handlar förutom detta mycket om mordet på Olof Palme.

    1. Hej Johan Tengroth!

      Kan du inte berätta lite om vad Bo J Theutenberg skriver om sin bok om mordet på Olof Palme?

      1. Tengroth.
        Beskriv gärna vad du anser efter att ha läst UD Volym 5. En sammanfattning och vidare analys och fördjupning finns på Anders J. sida.
        https://www.jallai.se/2020/07/sovjet-styrde-mordet-pa-olof-palme/

        RC.
        Som jag ser det är det som Theutenberg avhandlar den enda sten som ej lyfts på. Ingen vill ta i den och det gör allt så mycket intressantare.
        Sen vill jag också tro att Gunnar är inne på rätt spår med att paret Palme lockades i ett bakhåll. Inga w.t-iakttagelser norr om grand visar på att palme skulle röra sig söder ut efter bion.

        1. ”Adelsohn/Bildt stenen” med Palmedockan i hatkampanjens dekadens kommer att lyftas förr eller senare. Så länge den är orörd är hela Moderata etablissemanget under dess tyngd.
          Att polis och åklagare förbiser hatkampanjens konsekvenser är mycket märkligt och tyder på politisk inblandning. Eller är de lika dumma som i ”Pippi Långstrumps” filmerna?
          Definitionen av ”hatkampanj” kan ännu en gång markeras: ”hatkampanj/drev slutar med döden.

    2. Kunde vara intressant att veta lite mer om det Bo J Theutenberg skriver, speciellt med tanke på att redan i Augusti ’86, hade USSR ärat den svenske statsministern med frimärke.

  10. Forumkollegor! Jag noterar att det framförts önskemål om att jag skall referera och kommentera

    vad Theutenberg skrivit om mordet på Olof Palme . Hans bok omfattar närmare 1000 sidor och jag har ännu inte hunnit läsa igenom verket mer grundligt. Med andra ord jag ber att få återkomma i ärendet.

    1. Du är välkommen. Jag planerar också att detaljstudera Theutenberg, men inte den allra närmaste tiden. Och får jag läsanvisningar av dig är jag bara tacksam.

  11. Nu har jag läst två gånger och det enda som tyder på att det var en kuppförsvarsövning 28/2 1986 är följande:

    ”Alltså:

    Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi.”

    Har jag missat något?
    Om inte detta är mer än fri (läs: vild) spekulation får ni gärna upplysa mig om motsatsen.

    1. Du har inte missat något. Det är bara ren spekulation. Här spinner privatspanaren Erik Engström (ej släkt) vidare på samma tema. I det här scenariot är förstås makarna Palme med på noterna och deltar frivilligt som måltavlor. Och denna teori läggs på fullt allvar fram som mer trovärdig än SE-scenariot. Jo, tjena:

      1. Jag delar uppfattningen att ett händelseförlopp av detta slag, ”mord under kuppfösvarsövning”, är svårsmält av den enkla anledningen att det involverat för många (där någon förr eller senare skulle läckt).

        En intressant sak som Erik tar upp är att SE inte var PU:s lösning utan btillkommit i all hast då huvudspåret ”inte fick godkänt från högre ort”. Nu finns det inget som ännu så länge pekar på detta men den amatörmässiga presskonferensen med en pp-presentation som verkade ihopsatt timmarna innan ger ju funderingar……

        1. Nu när man har börjat få en uppfattning om de prioriteringar som PU gjort, där efterforskningarna runt Skandiamannen dominerar, kan man slå fast att SE varit huvudspåret sedan åtminstone 2018. Detta bekräftar också den bild som flera stora redaktioner haft. Det råder knappast heller någon tvekan om att det var SE som KP hade i tankarna i februari när han meddelade att ett beslut i åtalsfrågan var på gång. Sedan är det givet att andra så gärna intalar sig själva att deras egen favoritteori har funnits med ända in i mål. Erik Engström vill naturligtvis snacka upp den helt osannolika kuppövningen, medan till exempel Stocklassa är övertygad om att Sydafrikaspåret fanns med i bilden till det bittra slutet. Men allt tyder på att fokus legat på Skandiamannen under mycket lång tid.

          1. Helt klart har Palmeutredarna ägnat mycket arbete åt att få fram uppgifter om Skandiamannen de senaste åren, dock uppenbarligen utan att lyckas hitta någon ny bevisning som Krister Petersson fann värd att nämna.

            Betyder det att de i stort sett inte ägnat sig åt andra hypoteser? Det vore ju mycket illa om så vore fallet, ett remarkabelt exempel på tunnelseende. Riktigt så illa tror jag inte det var. Det har uppenbarligen förekommit utredningsåtgärder som handlat om annat. I vilken utsträckning? Ja, det är en fråga som vi får allt mer svar på ju fler handlingar som släpps. Men att en mycket stor satsning har gjorts för att få fram underlag för att peka ut Stig Engström, det förefaller klart.

            Vad bevisar i så fall det? För mig framstår det fortfarande som ett utslag av tunnelseende, dock har det kanske inte varit fullt så utvecklat som skisseras i din kommentar, Jakob H.

            Det är i vilket fall inte första gången Palmeutredningen ägnat sig åt den sortens långtgående ensidigheter i spaningsarbetet. Jag behöver nog inte ens nämna tidigare exempel av liknande slag.

            1. Dessvärre har ju KP inte ens koll på gamla uppgifter om SE. Exempelvis Skandiareceptionens utseende, sträcka/gångtid till mordplats, eller vad LJ sagt om kepsen.

              Det har sagts att det tar 9 år för en erfaren jurist att läsa igenom det befintliga utredningsmaterialet. Så länge har inte KP hållit på, så han måste lita på andras sammanfattningar. Därför alla de luckor han uppvisat sista månaden.

          2. Ja att det varit ett spår under utredning var ju klart men det skaver ändå hur man kan presenterar sitt huvudspår på ett sådant sätt att det framstår som totalt oseriöst. Detta har lämnat fältet helt öppet för alla typer av teorier om konspiration – nu då tex om man egentligen ville presentera något annat.

      2. MASKERADEBALL I SPEILSALEN

        Året er 1981. I Oslo holder Okkupasjonsberedskapens evakueringsnett – Stay Behinds «Blue Mix» – en kuppberedskapsøvelse. Den sentralt plasserte borgerlige politikeren Paul Thyness, president for NATOs parlamentariske forsamling, må ut av landet. Han hentes av en anonym bil i hovedstaden. I stor fart går ferden sydover langs E18 mot Kristiansand. Her går han om bord i en mindre båt som tar ham et godt stykke ut på fjorden. Båten stanser og sender avtalt signal med propellen, signaler som fanges opp av en U-båt. Etter en stund dukker den opp ikke så langt unna. Historien vil ha det til at det var visse problemer med å få den dresskledde politikeren over på U-båtdekket, men det gikk til slutt. Eksfiltrasjonen av Thyness var vellykket!
        Denne historien har vært kjent siden Ronald Bye og Finn Sjue utgav boken «Norges hemmelige hær. Historien om Stay Behind, i 1995. Men avsløringene av det den topp hemmelige norske stay behind-organisasjonen begynte mange år tidligere. Og selve dannelsen av disse nettverkene viser en annen historie enn for eksempel i Sverige.
        Årsaken er selvsagt Norges okkupasjonshistorie under Den andre verdenskrig. Allerede høsten 1940 var de første etterretningsgruppene i gang med registrering og rapportering til den norske eksilregjeringen i London. Etter hvert ble gruppene «organisert» i den topp-hemmelige sammenslutningen «XU». (X for «ukjent», U for «undercover»). Rapportene gikk svært ofte vi det norske militærkontoret i Stockholm. Kurerer var i stadig trafikk over grensen. Disse nettverkene klarte seg under hele okkupasjonen uten store opprullinger fra Tysklands side. Årsaken var at det var vanntette skott mellom organisasjonens ledd, svært mange agenter var dobbelt-agenter og til og med ektefeller visste ikke at begge hadde vært i tjeneste for «XU» før etter at freden kom i 1945. Den absolutte taushetskulturen reddet organisasjonen.
        Etter fredssommeren 1945 gikk det bare noen måneder før man begynte å forberede seg på ny krig, nå med den mektige fienden i øst, Sovjetunionen. Aktive motstandsfolk begynte å bygge en organisasjon – en okkupasjonsberedskap bestående av små grupper – som skulle fungere bak fiendens linjer i tilfelle Sovjet angrep. For svært mange «XU»-folk sluttet aldri krigen. Tyskland ble byttet ut med Sovjetunionen. En offisiell anti-kommunistisk linje fikk vi i Norge med den sosialdemokratiske statsministeren Einar Gerhardsens såkalte Kråkerøy-tale i 1948: Kommunistene i Norge var mulige landsforrædere, og overvåking og registrering satte inn på alle arbeidsplasser. Samme år gikk Norge inn i NATO, og da pålegget kom om at alle NATO-land skulle ha en okkupasjonsberedskap, «a secret army», kunne etterretningssjefen Wilhelm Evang fortelle William Colby: «We allready have it!». «Vi har det allerede!» Noe senere bygde Sverige opp sitt Stay Behind-nett. Fra første stund var den hemmelige hæren omfattet av en absolutt taushetskultur. Den var organisert i små enheter, ofte på tre til fem personer, også kvinner, og det ble brukt dekknavn. Som jeg har nevnt tidligere i denne bloggen, var det i utgangspunktet tre adskilte enheter: «ROC»: Sabotasje, gerilja og væpnet kamp. (For ROCambole var ikke død!). Det ble bygget opp hemmelige våpenlagre rundt om i Norge som bare lederen for den aktuelle gruppen kjente til. «LINDUS» var etterretningsnettverket som skulle samle informasjon for videreformidling til en eventuell eksil-regjering og «BLUE MIX» skulle stå for evakuering av politikere og i krigens neste fase, av fremmede piloter. Senere ble det dannet nok et nettverk som ble kalt «ARGUS», også en etterretningsavdeling.
        Alle nettverkene drev selvsagt øvelser, selv om cellene var sovende. Det er også et faktum at da krigsgenerasjonen etter hvert forsvant og nye krefter kom inn, befant disse seg politisk på sosialdemokratiets høyre fløy, i den tradisjonelle moderate borgerlige leiren, men også våpenromantiske personer med rene nazi-sympatier fant sin plass i nettverkene. I Norge var «Okkupasjonsberedskapen» dypt nedgravd i den militære etterretningstjenesten, og taushetskulturen var så sterk at det skulle gå over tretti år før «Stay Behind» ble kjent for det norske folk. Det skjedde senhøstes 1978 da politiet i Oslo hadde fått tips om at en skipsreder, Hans Otto Meyer, drev med spritproduksjon på en privat øy han eide utenfor Kragerø. Politiet fikk adgang til villaen hans i Oslo og fant i en hemmelig bunker et stort våpenlager, en stay behind-dump. Vår daværende forsvarsminister gikk på Stortingets talerstol og fortalte de folkevalgte at Regjeringen ikke hadde noen anelse om hva dette var. Til slutt måtte likevel Forsvaret innrømme at det dreiet seg om et våpenlager for «Norges hemmelige hær» – NATOs Secret Army».
        Dette kortet risset av det norske Stay Behind som en innledende kommentar til Erik Engströms nesten to timer lange refleksjon på bloggen for noen dager siden og Bjarne Moelvs artikkel om en kuppberedskapsøvelse i Stockholm denne februarkvelden. Og svært mye taler for at «noe» skjer i Stockholm denne kvelden.
        For det første har vi walki-talkieiakttagelsene som Borgnäs og Bresky begynte å interessere seg for på et meget tidlig tidspunkt. Fra Gamla Stan til mordplassen danner disse et mønster, geografisk og tidsmessig. I løpet av 34 år har det visstnok kommet inn nærmere 180 iakttagelser, men mønsteret dannes av de tretten Lars Borgnäs gjør rede for i boken «En iskall vind…».
        For det andre har vi enkelte polititjenestemenns underlige oppførsel, og også tjenestebiler som dukker opp på merkelige steder. Vi vet at politiet var en rekrutteringsbase for Stay Behind gruppene – det gjaldt i Norge og selvsagt også i Sverige.
        For det tredje har vi Palmeparets høyst besynderlige bevegelsesmønster etter at filmen på Grand er ferdig. Bare det å ville spasere hjem i februarkvelden er en merkelig avgjørelse, særlig når «de er trøtte», som Lisbet uttrykker det. Når paret da i tillegg krysser Sveavägen slik at promenaden blir enda lenger, blir dette ytterligere uforståelig. (Kanskje står det «Bio&Ö» for övning i Palmes notatbok som er forsvunnet)
        For det fjerde har vi «møtescenarioet», grundig argumentert for av Gunnar Wall og Lena Andersson. De berømte 43 sekundene som «forsvinner» og en høyst sannsynlig ansikt-til-ansikt-kontakt med morderen og kanskje en samtale. Er det nå morderen forteller ekteparet at øvelsen har vært vellykket og at de kan fortsette hjemover? Noen joviale steg med armen rundt statsministerens skulder, før han trekker våpen og skyter?
        For det femte Lisbets utbrudd: «Hjelp, hva gjør du? /Nei, hva gjør du?» Som om noe ekstraordinært i denne settingen, som kanskje begge har vært med på tidligere, oppstår?
        Og for det sjette: Anna Hages «merkelige» kontakt med en uniformert person i etterkant av hennes uttalelser og vitnemål.
        Avslutningsvis: Et øvelsescenario trenger ikke utelukke alternativer: a) Noen – to, tre høyreekstremister innenfor Stay Behind-systemet (politi/miliære) – handler på eget initiativ av palmehat. b) En fremmed samarbeidende tjeneste benytter øvelsen som de har kjennskap til for å utføre mordet ved å leie inn en svensk hitman eller sende inn sin egen. c) En fremmed konkurrende tjeneste bruker øvelsen til sitt formål for å drepe Palme på samme måte som punkt b).
        Fra Norges nære historie har vi eksempler på at Stay Behind-systemet kunne yte bistand til samarbeidende tjenester. Det er i dag, den 21. juli, 47 år siden et Mossad-team slo til på Lillehammer og likviderte marokkaneren Ahmed Bouchiki. De drepte feil mann – de trodde det var en av München-terroristene fra OL-72 de tok av dage. En del av teamet ble arrestert, men «hit-mannen», Mike Harari, kom seg ut av landet på mystisk vis. De arresterte fikk latterlige lave straffer før benådning, men Harari ble aldri arrestert og utlevert. Da de hemmelige tjenestene i Norge ble gransket på midten av 1990-tallet (Lundkommisjonens rapport) ble det konkludert med at norske tjenester ikke var innblandet i Lillehammersaken. Kilder innenfor Stay Behind-systemet hevder noe annet. Aktører fra «Blue Mix» bisto offensivt og aktivt for å få drapsmannen ut av landet.
        Jeg finner det langt mer sannsynlig at vi har med et hendelsesforløp å gjøre som inkluderer alle disse elementene som er nevnt ovenfor enn en ensom gjerningsmann. At man nå i Palmeutredningen avslutter dette maskeradeballet i speilsalen med avdøde Stig Engstrøm som gjerningsmann, er intet mindre enn en skandale.

        1. Den slutsats som dras här om planerad mord på den svenska statsministern är onekligen korrekt.
          GW’s fundering om hur ensidiga spår företräds framför perspektiv-omfattande granskning/tillväganärmande för att lösa mord kan bäst formuleras i sin enkelhet: hatkampanjer/drev slutar med mord.

          Moderaternas profiler från den här tiden när mordet begicks är således fastklistrade innanför granskningsperspektivets radie. Ulf Adelsohn anmärkte på statsminister Olof Palme i valdebatten hösten ’85 med orden: du talar inte om framtiden.
          Det var märkligt att höra det eftersom han kritiserade visionären, dvs den som alltid hadde blicken mot framtiden.
          Snarare handlade det om markering, om än latent, men med tydliga budskapet: passa dig – uttryckt i maffiametoders språk.

          Liknande tendens märktes i Carl Bildts Twitter från sitt sommarställe i Kroatien eller däromkring den här dagen/dagen före för 9 år sedan. Då var fokusering i ordalag om den unga generationens framtid. Den dagen när AP ungdomarna på Utøya mejades ner i Norges värsta massaker 22.juli 2011.

          Svenska samhället är tyvärr väldigt osäkert land.

        2. Sen feedback: Mycket intressant att få sett det ur ett norskt perspektiv, och med den insyn som du har i det norska Stay Behind-nätverket som då uppfördes innan Andra världskrigets slut, Lars-Tore Böe. Att vi sedan fick det i Sverige också vet vi sedan gammalt, även om den fulla omfattningen aldrig riktigt blivit offentligt klargjord i Sverige. Men attt tro att det inte skulle ha funnits kvar 1986 år väldigt naivt. Det har snarare visat sig vara mer välförgrenat än man kanske först trott (då man trodde att det enbart rörde sig om krigsmakt/polis/säkerhets-underrättelsetjänst). Senare har man även förstått att även andra s.k.. grupperingar varit en del av något liknande nätverk, t.ex. sådana som ”Barbro”-gruppen.

          Som en polisman lär ha yttrat till en annan i samband med att den förre undrat något angående MOP: ”ni kommer aldrig att ta oss, inte med den uppbackning vi har”. Om detta verkligen sades, och vad det i så fall kan ha betytt kan man väl mest spekulera i. Men som sagt, vi har ibland en tendens att vara överhövan naiva i Sverige – eller kanske stoppa huvudet i sanden för att det är bekvämast så. ”Tysthets-kultur”.

  12. Men hur kan denne Erik Engström vara säker på att det faktisk var en kuppförsvarsövning just den här kvällen? Det skulle jag vilja ha belägg för. Resten låter ‘plausibelt’, men kan också vara ett ‘pusselläggande’ helt utifrån hans egna teorier… Belägg, tack!

  13. Det finns en hel del i spekulationerna kring att det kan ha varit någonting övnings- eller (kupp?)försvarsrelaterat i görningen under mordkvällen som förtjänar att undersökas betydligt grundligare. Tanken är lockande eftersom det skulle kunna förklara många märkliga saker som av PU bortviftats i utredningen och jag tycker själv att teorin – åtminstone i någon form – är ganska plausibel. I vilket fall tycker jag den är svår att avfärda.

    Men det är ett stort problem så här långt att övnings-teorin nu redan har hunnit anta närmast orimliga proportioner och blivit något av en sanning trots att det ännu inte har presenteras några bevis för den.

    Jag har stor respekt för Moelv, men förmår inte ta honom på orden och blint lita på hans uppgifter utan bättre belägg för dem än hans heder och samvete. För det är ganska iögonfallande att inte fler detaljer anförs som stöd för hävdandena. Vad är anledningen till detta stora hemlighetsmakeri? Om en uppgiftslämnare någon gång har sagt något till stöd för övnings-teorin finns ju ingen anledning att hymla med detta, utan något i stil med ”en källa med koppling till totalförsvaret har uppgett att…” eller liknande bör ju utan problem kunna framhållas för att uppgifterna ska framstå som mindre spekulativa. Frånvaron av allt sådant får mig dessvärre än så länge att förbli mer skeptisk än jag skulle vilja.

    Detta inte sagt för att kasta tvivel kring Moelvs uttalanden, det kan förstås finnas en mängd anledningar till att de formuleras som de gör. Men om uppgifterna ska kunna tas på allvar behövs mer detaljer än utsagor som till sin form framstår som gissningar och därför gör dem lätta att avfärda.

    Det sista gäller i än högre grad det scenario som Erik Engström presenterat i den nyss gjorda intervju som nu cirkulerar. En genomgående svaghet är att han övnings-teori underbyggs med ett antal försanthållanden som vad det låter inte vidare har undersökts och att många sådana lösa uppgifter bara uppbärs av att det ena eller andra ”ska ha hänt” eller ett ”jo, så var det”. Det är en fundamental svaghet och gör tyvärr det hela väldigt lätt att avfärda. Sådana okontrollerbara tvärsäkerheter skulle jag säga snarare är till skada för vårt gemensamma utredande och grubblande kring Palmemordet.

    Jag har under lång tid tillmätt ganska stor trovärdighet till Moelvs uttalanden vad gäller Palmemordet, men jag önskar att han kunde tala mer klarspråk vad gäller de uppgifter han har till grund för dem och vara mer behjälplig i att ge ytterligare detaljer kring hur övnings-scenariot ska ha gått till. Som det är nu ger uppgifterna helt enkelt alldeles för lite för mig och andra att arbeta vidare med.

    1. Ja, det var så jag menade med min lite kortare sammanfattning ovanför din, vegetationer. Det behövs mer ”kött på benen” kring dessa uppgifter/teorier helt enkelt, för att nu bli lite prosaisk. Det finns mycket som gör att det låter plausibelt, och många ‘pusselbitar’ (såväl aktiviteter som uttalanden och attityder ifrån ‘många olika håll’ genom alla dessa år) skulle falla på plats om det hela kunde förklaras utifrån ett sådant/liknande scenario. Men vem/vilka vågar yppa något om det hela, speciellt om det varit/är så pass ‘svårpenetrerat’ (av många olika anledningar) p.g.a. att det skulle ändra ‘vår’ syn på den demokrati vi levt/lever i i grunden? Ett pris alltför högt att betala för alltför många? Det verkar som att alltför många verkar resonera alltför mycket så, alltifrån Carl Lidbom och Hans Holmér i början…

  14. Beläggen lyser med andra ord med sin frånvaro både när det gäller Sydafrika och Kuppförsvar. Det finns i nuläget inget som tyder på att någon av dessa två grupperingar ens varit på platsen, än mindre utfört ett mord.

    Gunnar:
    1) Tycker du att man ska jobba brett i alla lägen i en utredning, eller gäller det bara så länge man inte gräver i dina egna favoritspår?

    2) Hur skulle det varit om man satsat allt på Sydafrika när det inte finns något där, vore det ett vettigt användande av skattemedel/poliskarriärer?

    3) Hur mycket utredning krävs tycker du för att man ska kunna säga att det inte finns något i Sydafrika/Kuppförsvar, a.k.a. känsliga spår?

    1. 1) Vilka är mina favoritspår?

      2) Det hade ju varit ganska dumt att satsa allt på Sydafrika, på samma sätt som det vore dumt att satsa allt på vilket spår som helst. Att du med sådan absolut säkerhet kan påstå att det ”inte finns något där” kan ju verka lite förvånande med tanke på att till exempel Stig Edqvist, Tommy Lindström och även Hans Melander i olika sammanhang uttryckt att de finner Sydafrikaspåret intressant. Jag har för min del inga svårigheter med att medge att lösningen kanske inte alls har med Sydafrika att göra. Men din tvärsäkerhet om att Sydafrika kan räknas bort har väl gissningsvis att göra med att du är tvärsäker på vad det är som är den riktiga sanningen om mordet – nämligen att Stig Engström var gärningsmannen om jag fattar dig rätt. Det är din rättighet att vara trosviss om detta. Och jag vet ju att en del personer håller med dig. Men det är trots allt bara en åsikt.

      3) Jag skulle vilja säga att innan mordet är löst finns det ganska många spår som är svåra att avfärda. Kanske jag ska tolka din fråga som: hur mycket utredning tror jag att det behövs innan mordet är löst? Det är i dagens läge en akademisk diskussion eftersom utredningen är nedlagd.

      Vi kan förstås tänka oss att den återupptas, förr eller senare. Även om det skulle ske kan jag dock inte se att det skulle gå att svara på frågan.

      Utredningen kom att pågå i 34 år, vem hade trott att den skulle pågå så länge? De som tror att Peterssons ansats till lösning är sanningen får väl landa på att det behövdes 34 år för att komma dit. Vi andra – de flesta – kan bara konstatera att det ser ut som om mordet fortfarande är olöst. Och att vi tyvärr inte kan säga när – eller om – det blir löst.

      Det kan tilläggas att din fråga egentligen är lite konstigare formulerad än vad jag valt att låtsas om. Du frågar hur lång tid jag tycker att det ska behöva ta innan man kan säga att Sydafrikaspåret är felaktigt. På en sådan fråga finns inget vettigt svar, vilket du säkert förstår själv. Jag skulle därför vilja be dig att ställa meningsfulla frågor om du vill föra en diskussion här. Det finns många andra forum om man vill idka pajkastning.

      1. Jag tycker det vore fruktbart om man, åtminstone temporärt, lämnar supporttänket för en stund och i stället tittar på mordgåtan i ett etiskt och källkritiskt perspektiv.

        Inför Krister Peterssons presskonferens ökade privatspanarnas aktiviteter, i den mening att det medialt fördes fram nygamla hypoteser kring mordgåtan. Det gick till och med så långt att det med tvärsäkerhet sades att det var sydafrikaspåret som skulle presenteras. Det hänvisades till initierade källor åt både höger och vänster. När vi nu har tillgång till utredningens åtgärder och uppslag har det visat sig att detta var alldeles uppåt väggarna. Det får åtminstone mig att ifrågasätta journalister och privatspanarnas hypoteser. Både i nutid och dåtid. När jag dessutom, i materialet, hittar fakta på att journalister och privatspanare försökt påverka utredningen och vittnen så finner jag det häpnadsväckande.

        I ljuset av ovanstående efterfrågar åtminstone jag en diskussion om både etik och källkritik. Det gäller oavsett uppslag. Hursom, när vi nu får facit på värdet och sanningshalten av privatspanarjournalisternas s.k spår anser jag att det är hög tid för självrannsakan. Oavsett om det gäller Engström, kuppförsvarsövningar eller Sydafrika. I mångt och mycket tycker jag att den frågan kanske t.o.m är viktigare än själva lösningen. Den är åtminstone mer dagsaktuell.

        1. Jag vet inte vilka du avser med ”privatspanarjournalisterna”. Kanske jag räknas in. För min del hade jag nåtts av uppgifter som tydde på att det kunde vara Sydafrikaspåret som skulle presenteras. Jag nämnde det i olika sammanhang men påstod aldrig att jag var säker på att det skulle vara så.

          Att det cirkulerade uppgifter som visade sig vara felaktiga kan väl ses som ett högt betyg åt Palmegruppens förmåga att hålla på sekretessen. Och om jag hade påstått att jag varit säker på att det var Sydafrikaspåret som skulle presenteras så hade jag gärna ägnat mig åt självrannsakan. Men som var och en som följt min blogg har kunnat konstatera har min inställning i väntan på Peterssons presentation varit: vi får se vad det blir.

          Nu tycker jag det finns mer intressanta saker att diskutera än att jag – och andra – var inne på gissningar som inte höll om vad Petersson hade i bagaget.

          Men låt mig ändå säga så här: en anledning till att jag hade lite svårt att ta till mig tanken att det var Engström som skulle presenteras som lösningen var att det mesta tydde, som jag såg det, på att han var oskyldig.

          Givetvis var jag tvungen att medge för mig själv att det kunde dyka upp ett vapen med DNA eller fingeravtryck som visade att jag hade fel. Men jag trodde inte riktigt på det.

          Där hade jag förstås rätt, som vi nu vet. Och det som kom att ske den 10 juni var något som väl knappast en enda människa hade gissat: Petersson pekade ut Stig Engström utan att kunna plocka fram ett enda bevis som tagits fram av Palmeutredarna.

          1. Lars Borgnäs var väl den som var mest kategorisk med att det var Sydafrika som skulle presenteras, inklusive att ett antal agenter skulle namnges. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om någon har velat minska hans trovärdighet/misskreditera genom att medvetet att ge honom falsk information. En kanske enklare förklaring än att det faktiskt var så att Sydafrika allvarligt var uppe som alternativ i utredningens senare skede.

            1. Ja, det framstår som ganska klart att Hans Melander och Krister Petersson inte resonerat likadant i samband med att Petersson lade ner utredningen med hänvisning till misstankar mot Engström.

          2. Håller inte med om att det är meningslöst att ägna sig åt en diskussion om vad du och andra palmejournalister (om du ursäktar epitetet) hade för föraningar om presskonferensen. Tvärtom, nu när vi har tillgång till utredningsåtgärder, tips och övriga uppslag finns det fog för att kritiskt granska palmejournalisterna, men också hur media allmänt rapporterat och skrivit om utredningen. Det handlar naturligtvis inte om att man ”gissade” på fel gärningsman. Det är ingen tävling. Däremot har de mest ihärdiga och enträgna enkom propagerat för olika varianter av mörkläggning och konspiration. I den meningen har palmejournalisterna inte pysslat med opartisk journalistik. Frågan är också hur det sett ut på den källkritiska fronten? Var källorna beträffande Sydafrika en engångshändelse, eller har liknande blindgångare förekommit på ett kroniskt plan? En snabbtitt i materialet ger fog för självrannsakan och debatt. Kanske är det inte bara polis och åklagarämbetet som har något att lära?

            1. Det går förstås bra att granska mig hur mycket man vill för den som är intresserad av det. Jag anser definitivt att stora delar av Palmeutredningen har präglats av just mörkläggning och citerar gärna en av de mest ambitiösa mörkläggarna, Ebbe Carlsson. När jag intervjuade honom sa han till mig:

              – Eftersom jag inte är journalist lever jag inte i föreställningen att alla talar sanning. Alla som rör sig i en miljö med brottslighet och terrorism där man mördar statsministrar, alla som rör sig i den miljön ljuger. Det är grundhypotesen.

              På min fråga om om det också innefattade säpofolk, statsråd och höga poliser svarade Ebbe:

              – Ja, i högsta grad. Det finns ingen anledning att tro att någon talar sanning, varför skulle de göra det?

              – Man ska inte föreställa sig att det här kan utredas ungefär som man utreder ett vanligt misshandelsmål. Det går inte till så i den här världen. Det är för stora intressen som står på spel.

              Ebbe Carlsson formulerade sig visserligen medvetet provokativt och tillspetsat. Självklart kan man inte beskriva alla åtgärder i Palmeutredningen på det sättet. Men, skulle jag vilja säga, alldeles tillräckligt många. Och jag menar att man inte kan förstå de olika faserna i utredningen utan att förstå vad Ebbe ville peka på: mordet på en statsminister utreds inte som ett vanligt brott.

              1. Om man hittar på ett kriterium för utvärdering (t.ex vem som såg vem på brottsplatsen) då gäller det att vara konsekvent i utvärderingen. Man kan utvärdera SE enligt detta kriterium, men då också alla andra vittnen och med samma kritiska öga. Det har jag redan kommenterat.

                När nu Per W kommer med någon slags kontra-konspiration ”journalister och privatspanare försökt påverka utredningen och vittnen” så är det fortfarande lika intressant att utvärdera hur polisen försökt påverka vittnen (t.o.m. Mårten Palme har berättat som sådana försök till påverkan).

                Ett annat sätt att påverka, mer indirekt, är att göra en felaktig återrapportering av vad vittnen sagt i polisförhör och i domstol. Vi kan ta LJ och vad han sagt om keps som exempel. KP’s (och Anders Helins i andra frågor) sätt att argumentera finner jag fullkomligt absurt, jag skulle vilja säga rättsosäkert. Här kan vi verkligen tala om etik.

                Och varför kalla senaste åklagarens nya version för ”facit”? Hans utlåtanden har inte prövats i domstol.
                Men OK, med en slags kontra-konspiration kan man ifrågasätta ”palmejournalisterna”. Det motbevisar dock inte att myndigheterna måste granskas vidare. Och varför skall just ”palmejournalisternas” källkritik ifrågasättas? Skall inte då alla journalisters källkritik ifrågasättas, ex.vis de tidningar som gång på gång publicerat polis-läckor?

                Palmeutredningen är världens största polisutredning och tar nio år (tror jag det sagts) för en erfaren jurist att läsa igenom. Efter en 2-3 timmar lång presskonferens av palmeutredarna den 10/6 drar Per W den 22/7 slutsatsen att han har ”utredningsåtgärder, tips och övriga uppslag” för att ifrågasätta palmejournalisterna och övriga media. Det gick fort. Och okritiskt kanske. Åtminstone när det gäller myndigheternas nya version.

                Jag skall dock ge Per W rätt på en punkt. Flera Palme-journalister (i alla fall de tre jag har störst förtroende för) har inte fått med SE i sina böcker. De har bedömt honom som icke trovärdig och därför valt bort att rapportera om honom. Det borde de inte gjort. När de gör en sammanställning av mordplatsvittnena borde SE funnits med på listan och sedan avförts med att han lämnar avvikande/konstiga/icke trovärdiga/irrelevanta uppgifter. Att bara förbigå honom med tystnad var inte bra. Cherry-picking från åklagarens sida kritiserar vi alla (?) men cherry-picking bland journalister är inte heller bra.

                Med det sagt, vill jag hävda att palmejournalisterna måste uppmuntras fortsätta analysera ärendet.

              2. Vilken person var det Ebbe Carlsson hade i åtanke när han sa (typ) ”går man till botten med PKK-spåret så kommer man att finna sanningen om mordet”? Jag antar att han menade att någon planterat/serverat Holmér kurdspåret, och att denne desinformatör antingen var inblandad själv eller hade motiv att vilseleda? Eller har jag missuppfattat den sägningen från EC?

                Vänliga hälsningar

                1. Jag har inte det citat du refererar till hands, så jag vet inte exakt hur Ebbe uttryckt sig eller i vilket sammanhang. Men det är ingen tvekan om att Ebbes egna insatser under den affär som bar hans namn gick ut på att återupprätta PKK-spåret, om än med vissa speciella tillägg. Han ville till exempel få med Iran på ett hörn också. För en utförlig beskrivning, se min bok Mörkläggning.

                  1. Enligt min uppfattning är det risk för att PKK-spåret lanserades redan natten 28/2-1/3. Tidigt på morgonen 1/3 rapporterade SR/SVT om två utländska män i långa mörka rockar.Och bland mordplatsvittnena finns inga sådana iakttagelser.

                    Gunnar Wall viftade bort min kommentar med att iakttagelserna inte överensstämde med mordplatsvittnena. Men det var ju just det som var poängen. De överensstämmer inte med kända vittnesobservationer. Så varför kom statliga media med dessa uppgifter?

                    Implikationerna av detta är hemska. Man kan ju ramla i en trappa i tunnelbanan och slå ihjäl sig för mindre.

                    1. Jag är inte säker på var jag skulle ha viftat bort något (förlåt om jag är glömsk, men jag har svarat på många kommentarer). Men visst kan det ha varit så att uppgifter som var avsedda att leda till PKK planterades redan under mordnatten. Det skulle i så fall vara lite av en parallell till telefonsamtalet till en svensk ambassadsekreterare i Bonn under mordnatten – det gick ut på att Rote Armee Fraktion (Baader-Meinhofgruppen) tog på sig mordet – vilket snart på goda grunder kom att framstå som ett villospår.

                    2. Yes Gunnar. Alla villospår är värda att följas upp. Vem i h-e planterade dem? Uppgiften kan i sig vara ointressant, men det är verkligen INTE ointressant vem som planterade spåret.

                      Nu är jag inte författare utan läsare, men nog är det väl ett bra ämne att följa upp?

                    3. Absolut. Sedan kan det förstås ibland vara svårt att avgöra vad som är ett med avsikt planterat villospår och vad som är en ärligt formulerad hypotes. Det har ju funnits många hypoteser kring vad som kan vara sanningen om Palmemordet. Och för den som engagerar sig i frågeställningarna kan det vara frestande att se hypoteser som man ogillar som utslag av illasinnade försök att leda utredningen eller den allmänna opinionen på fel spår.

                      Går man in på enskilda exempel kan det visa sig att samma spår kan omhuldas av lika orsaker från olika personers sida. Ett exempel: jag vet att det än i dag finns personer, ganska kunniga personer, som av allt att döma tror att PKK-spåret är det riktiga. Jag menar att de har fel, men behöver inte nödvändigtvis ifrågasätta deras motiv. Samtidigt är det min bestämda uppfattning att Hans Holmér och Ebbe Carlsson drev PKK-spåret av politiska orsaker där de antingen struntade i om det var riktigt eller också ansåg sig ha goda skäl att tro att det inte var riktigt. Det finns till och med en möjlighet att de direkt visste att det inte var riktigt.

                      Liknande resonemang kan föras om till exempel Christer Petterssonspåret.

                      Eller i princip om vilket spår som helst.

                      När det gäller Skandiamannen, till exempel, har jag ingen anledning att ifrågasätta den personliga övertygelsen hos Sven Anér eller Thomas Pettersson som på olika sätt och vid olika tidpunkter uttryckt misstankar mot Stig Engström. (Thomas Pettersson har som bekant dragit mycket mer kategoriska slutsatser än vad Sven Anér gjorde.) Fanns det på samma sätt en personlig övertygelse hos Krister Petersson och Hans Melander när de presenterade sitt case mot Engström den 10 juni – eller låg andra överväganden med i bilden? (Svaret behöver inte vara detsamma för respektive Petersson och Melander.)

                      Den mest långtgående varianten av medvetet utlagt villospår är förstås när någon som känner till sanningen om mordet lägger ut missledande uppgifter. Det kan mycket väl ha förekommit i fallet Palmemordet. Men vad vi framför allt ser framför oss är en väldig gråskala där teorier torgförs av alla möjliga skäl och där felaktiga uppgifter sprids, obekräftade påståenden presenteras som sanningar och logiskt bristfälliga argument används för att stötta svaga resonemang. (Ingen av oss som debatterar mordet bör enligt min uppfattning känna sig säker på att vara fri från ansvar här.)

                      Ett stort och viktigt forskningsområde för vad jag diskuterar här är förstås nyhetsmedias rapportering som den sett ut under årens lopp. Där kan man lugnt säga att publiceringsbesluten – även när det handlat om långtgående resonemang i skuldfrågan – inte alltid vilat på genomtänkta övertygelser hos beslutsfattande chefer utan mer på längtan efter att ha en säljande story att presentera. Det kan, om man är sträng, ses som en sorts medvetet spridande av villospår.

                      Det finns alltså utrymme för en diskussion om motiven bakom att uppgifter sprids. Men jag vill i sammanhanget påminna om mina ambitioner när det gäller diskussionen på den här bloggen: bara i undantagsfall menar jag att vi här ska fördjupa oss i sådana debatter. Det centrala är i allmänhet att fokusera på vilken sanningshalt som kan finnas i en uppgift. Framför allt gäller det när vi som skriver här kritiserar andra debattörer på bloggen. Går vi från den huvudregeln får vi annars ett diskussionsklimat som präglas av ömsesidiga misstänkliggöranden i stället för debatt om sakfrågor.

                      Sedan finns det givetvis ett intresse av att hålla ögonen på om det förekommit medvetet planterad desinformation till Palmeutredningen, särskilt sådan desinformation som kan ha påverkat utredningens inriktning. PKK-spårets uppkomst är förvisso ett naturligt område för fortsatt research.

                  2. Tack för hjälp. Du har 39 böcker på Storytel; ingen med namnet Mörkläggning. Däremot finns en ljudbok av dig som heter Mordet På Olof Palme: Ebbe Carlsson-affären. Är det samma bok? 🙂

                    1. Nej, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet (som den fullständiga titeln lyder) är min första Palmebok. Den finns inte på Storytel och den är för närvarande slutsåld. Men en ny upplaga är snart under utgivning.

                      Det är en bok på närmare tusen sidor. Omkring halva boken handlar om Ebbe Carlssonaffären.

                2. Uttalandet var tvetydigt, avsiktligt eller ej. Kanske ville han bara peka ut PKK som skyldiga men uttryckte sig klumpigt, kanske ville han så andra misstankar. Man kan bara spekulera om vad han villa säga. Men kom ihåg att vad han än ville få andra att tro, kanske han inte alls trodde på själv.

        2. Det kan være vanskeligt at bedømme et indlæg som dit aktuelle, Per W. Måske er du rent faktisk optaget af de principielle temaer du beskriver – og i så fald er det som udgangspunkt prisværdigt, at nogen gør sig den ulejlighed at tænke mere overordnet i et ellers potentielt detaljetynget univers med bankomatdata og halvvejs låste kælderdøre om fredagen.
          Etik og kildekritik er væsentlige discipliner.

          Det var i øvrigt nok mere rimeligt at sige, at hele offentlighedens interesse for, og forventninger til, den forkætrede pressekonference af naturlige grunde voksede eksplosivt efter KP’s spændende februarintroduktion…

          Dine generaliserende, upræcise anklager mod ”journalister och privatspanare” i forbindelse med efterforskning og vidner kunne du med fordel (?) uddybe, på rette sted.

          Endelig noterer jeg mig, at du ikke finder anledning til, ikke engang som baggrund, at skitsere en evaluering af PU og af pressekonferencer model Petersson & Melander. Interessant.

          Der ligger jo også meget vigtige principielt-abstrakte overvejelser bag den massive kritik af efterforskningsarbejdet og dets magre resultater, se f.eks. bidrag af Jörgen G, Michael B, eller Gunnar Wall selv

        3. Per W,
          Den typen av välbehövlig självrannsakan som du efterlyser kommer inte att förverkligas. Det har du väl redan observerat. Det som nu gäller i privatspanarleden är tvärtom en diskussion om att dessa bedömare egentligen har haft rätt hela tiden. Man försöker på olika sätt rättfärdiga att man gjort kapitala felbedömningar i sina förutsägelser omkring nedläggningsbeslutet. Det kan gå till på lite olika sätt, men en variant är den som EE ger uttryck för i intervjun ovan: Skandiamannen var inte huvudspåret utan bara en reservplan som utredarna kunde ta till om det behövdes. I det här fallet tydligen så sent som bara någon dag före presskonferensen. Sedan finns den andra skolan, som hävdar att PU tidigt bestämde sig för SE, eftersom det var en ofarlig lösning. Och allt detta görs alltså för att Sverige inte ska skaka i sina grundvalar. I vanlig ordning är det förstås bara ännu en mörkläggningsåtgärd som PU vidtagit. Övertygelsen om att den stora, hemska sanningen om mordet förtigs, kommer aldrig konspirationsteoretikerna att överge. Det är helt enkelt deras livsluft. Och där tycks det inte heller finnas särskilt mycket plats för källkritik.

          1. Det är lätt att polemisera i svepande termer när man inte anger citat. För min del vet jag inte vid vilken tidpunkt Krister Petersson bestämde sig för att Skandiamannen skulle bli huvudspåret, och inte heller vad det var för omständigheter som fick honom att komma fram till det. Men frågorna är intressanta och jag skulle gärna vilja veta mera om den saken.

            Därför frågar jag dig, Jakob H, om du själv har en uppfattning i frågan. Kritik av andra har sin plats i en diskussion, men en positiv presentation av den egna ståndpunkten är ju också viktig. Alltså. Jakob: när tror du att Petersson bestämde sig för Engström, och varför?

            1. Krister Petersson och utredarna har förklarat att huvudinriktningen redan från första början var att återvända till mordplatsen. Det man gjorde 2017 var alltså att studera vittnesiakttagelserna från Sveavägen. Analysen av det arbetet ledde fram till att särskilt en utsaga inte gick ihop med de övriga: Skandiamannens uppgifter. Detta fick till följd att man i september 2017 återupptog arbetet runt SE, som legat nere sedan 1987. I takt med att man inte kunde finna några plausibla alternativa förklaringar stärktes misstankarna mot Engström. Spaningsuppslaget blev huvudspåret någon gång under 2018, senast under hösten. Då berättade också KP för Engströms exhustru att de bara hade en enda misstänkt gärningsman. Att man parallellt utrett även andra tips och uppslag är samtidigt givet. Så fungerade det även då 33-åringen, PKK eller Christer Pettersson utgjorde huvudspår. Några dolda motiv till att man så starkt intresserat sig för SE kan jag inte finna. Det är väl ganska tydligt för vem som helst att det är svårt att komma förbi Engström av precis de skäl som KP angav den 10 juni. Detta insåg alltså utredarna redan 2018.

              1. Tackar. Om jag förstår dig rätt menar du att utredningen pågick på ett brett – och i det avseendet tämligen exemplariskt – sätt såväl nu på slutet i fallet Engström som när 33-åringen, PKK och Christer Pettersson blev huvudspår.

                Ska jag tolka dig som att du anser att det under de 34 år som gått har varit en välskött och kompetent bedriven utredning?

                1. Att det tagit 34 år för att komma till den här punkten är naturligtvis ett underbetyg åt förundersökningen i stort. Arbetet har alltså bedrivits långt ifrån exemplariskt, särskilt inte med tanke på vilka enorma resurser som man haft till sitt förfogande genom åren. Nu på slutet handlade det visserligen bara om ett fåtal utredare, och de har utifrån förutsättningarna gjort en godkänd insats. De tycks ha tagit sig an uppgiften brett och förutsättningslöst, men efter något år har ett visst spaningsuppslag framstått som intressantare än andra, precis som det kan vara i större brottsutredningar. Samtidigt har man hållit dörrarna öppna åt andra håll och utrett även dessa spaningsuppslag, så gott man nu har kunnat. Här finns knappast någon grogrund för att vara konspiratorisk, även om jag befarar att jag talar för döva öron. Varför tro att utredarna har försökt att göra sitt bästa om man istället kan konstruera deras dolda agenda. Att skapa sådana konspirationsteorier tycks vara viktigare än själva mordgåtans lösning.

                    1. Det är väl möjligt att kritiken också skulle kunna komma att träffa dig, Gunnar, om du skulle lansera teorier om de senaste utredarnas mörkläggningsförsök eller åklagarens bristande manöverutrymme i förhållande till den politiska ledningen. Mina tidigare kommentarer är snarare riktade mot andra debattörers inställning till nedläggningsbeslutet.

                  1. Argumenten låter ungefär som Tommy Lindströms, Han tyckte utredarna gjorde ett bra jobb som plockade fram Christer Pettersson, att det senare inte höll i hovrätten var enligt Tommy mer eller mindre ointressant.

                    Jag tycker inte de gjort ett bra jobb. Dels för att de inte hittat en sannolik mördare, men det kan jag nog leva med. Men vad värre är är att de pekar ut någon som sannolikt inte är mördaren. Och det utan någon som helst vettig bevisning. Man skall i Sverige anses vara oskyldig tills motsatsen bevisats. Och motsatsen har definitivt inte bevisats.

                    Jag har redan kommenterat några av bristerna:
                    * Analysen av kepsen.
                    * Analysen av den blå täckjackan
                    * Analysen av vem som såg vem
                    * Total avsaknad av tidsschema

                    Därtill kommer exempelvis
                    * Total avsaknad av mordvapen
                    * Avsaknad av rimligt mordmotiv

                    Man kan läsa vad Skandiautredaren Pär Häggström skrev 1986-06-05 (sid 11):

                    Obesvarade frågor:
                    1. Hade E tillgång till vapen?
                    2. Hade E motiv?
                    3. Hade E nödvändig info?

                    https://drive.google.com/file/d/1CDYLvXgWRwDDTfPKvFMfEe6dh8_pWIuH/view

                    Vad är svaren på frågorna 1, 2 och 3?

                    1. Häggström skrev också:

                      ”Om Engström är
                      Gärningsman och har flytt uppför trapporna kan han inte ge närvaroiakttagelser som vittne efter mordet.
                      Finns det något i Engströms berättelser som talar för eller emot närvaro efter mordet”?

                      Min kommentar:

                      Han har enl väktare sett när ungdomarna gjorde konstgjord andning.

                      Han har enl väktare sett att polisen var brysk mot Lisbeth (Gösta Söderströms kontrovers)

                      Han har sett Lars J i en position och från ett perspektiv och under tillräckligt många sekunder för att iakttagelsen inte kan ha varit någon annanstans ifrån än mordplatsen ca en minut efter mordet.

                      Han har uppfattat Lisbeth Palmes beskrivning av gärningsmannens mellanblå täckjacka korrekt.

                      Han beskriver en vändning till framstupa sidoläge på samma sätt som Stefan G och Anders E.

                      Han kan exakt redogöra för polisens ankomst, tidpunkten för deras förföljande, och sin egen språngmarsch i förhållande till ambulansens ankomst och avfärd.

                      Han är igenkänd av Jan A under bildförevisning, och förekommer också i hans vittnesmål från tingsrätten.

                      Han är igenkänd av Leif L som under ed i tingsrätten berättar om Engströms språngmarsch i samband med att polis och ambulans kommit till platsen.

                      Han redogör korrekt för polisens ointresse av att ta vittnesuppgifter på mordplatsen.
                      De som stödjer den saken är samtliga 4 passagerare i Hans J:s taxibil.
                      Per W, vännerna Ulrika och Susanne, Leif L och Jan A.
                      Bengt P finns inte heller nedtecknad bland övriga vittnen i Ingvar Windéns rapport från mordnatten.
                      Lite över hälften av alla vittnen har liksom Engström blivit tvungna att söka upp polisen på eget initiativ.

                      Inget av detta har Krister Petersson nämnt i sin presentation.
                      Tror inte att de egentligen ville försöka att ”komma runt” Engström.

          2. Det kan siges meget enkelt, Jakob H m.fl.: Er der substans i hypoteserne om Skandiamannen, eller er der ikke?
            Hvis svaret ikke er et rungende JA, har kritikere af alle slags (også dem, du affærdiger som ”konspirationsteoretikerna”) fuld ret, og endda samfundsmæssigt en moralsk pligt til at opponere, foreslå forbedringer og udvikle alternativer.

      2. Så är det Gunnar när du, om än alltid som försiktighetens man, håller i forum som kan utgöra hot för andra. Således kan de fula fiskarna också ”lusläsa” vad som är aktuellt. Frågan kan inriktas på, vad fick dem att ”triggas”?

  15. Är det någon som vet om bröderna Poutiainens bok ”Inuti Labyrinten” finns som e-bok att läsa/köpa? Den är läsvärd, så klart. Men är väldigt otymplig att ha med sig och bläddra/slå upp saker i. I mångt och mycket är det den ultimata e-boken att ha på datorn anser jag. Jag skulle gärna betala ett par tre hundralappar för att han den som textfil. Någon som vet om det ”är på gång” med en e-bok utgåva?

    Vänliga hälsningar

    1. Boken är sjukt bra. Den skulle kunna bli världens bästa TV-serie. Mordet på OP i 30 delar. Varje del presenterar data som pekar i en ny riktning.

      För den oinvigde kan det låta konstigt, men bröderna P försökte aldrig presentera en lösning på mordet. Vad de gjorde var att presentera alla lösa trådändar. Boken slår italienska TV-serien ”Bläckfisken” eller Le Carré’s Smiley-trilogi med hästlängder.

      När jag läste boken fick jag en deja vu känsla från Le Carré’s Tinker Tailor Soldier, Spy. Hur George Smiley satt och bläddrade i mappar och rent logiskt letade sig bakåt. Rent pusselläggande.

    1. I höst kommer, som jag skrivit på annan plats, en ny upplaga av min första Palmebok, Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet, med ett nytt förord.

      Jag planerar också en ny Palmebok. Men om det kommer en annan bok före vet jag inte. Jag arbetar parallellt med en bok om kalla kriget.

        1. Det är inte planerat. Det skulle röra sig om en mycket omfattande inläsning på grund av bokens omfång. Men om intresset skulle visa sig stort får vi väl se.

  16. Åke Rimborn har gått bort, 19 juli, enligt dödsannons i DN i dag. Han var den förste polis som hörde Lisbet Palme på Sabbatsberg.

    1. En pinsam debattartikel som helt blandar bort korten. Exempelvis hävdar de att ett ”medelvärde” av GM:s signalement skulle vara keps, mörk rock, mörka byxor, lågskor och handledsväska. Mörk rock och mörka byxor köper jag med det andra är falskt. Det finns bara ett vittne från mordplatsen som anger keps. I övrigt är det en mörk mössa eller barhuvad som anges av övriga (samt Anders D som anger ”Sherlock Holmes”-liknande hatt). Det mest sannolika är att GM bar en mössa alternativt var barhuvad.

      Vittnet Lars J, som inte ser GM vid skottögonblicket, ser en man passera honom som troligen är GM och Lars anger att det är något kepsliknande. Å andra sidan anger han att personen som passerar honom har en blå jacka, vilket vi är överens om inte stämmer in på GM:s signalement.

      Yvonne N, som ser en person uppe på åsen komma springande med en liten väska, hon noterar ingen huvudbonad alls. Nere på själva mordplatsen är det inget vittne som noterat en liten väska.

      Jag blir inte imponerad av Lambertz och Teesalus debattartikel. Den är fylld av felaktigheter och har inte i SvD att göra.

      1. Ja, ”medelvärde av signalementen” var helt klart en ny innovation där man förmodligen kan komma fram till lite vad man vill…

    2. Lambertz använder ”Bayes’ sats” – antar att han använde samma verktyg när han fann Quick skyldig. Och som väntat bara gammal skåpmat i artikeln. Att man tror gm (SE) såg Lars J vid Luntmakargatan är ju mer eller mindre ett önsketänkande som har all fakta emot sig. Gäääsp säger jag.

      1. Jo, det gjorde han. Med hjälp av indicier som för länge sedan förpassats till skräphögen. Omständigheter som talade i motsatt riktning fick stå åt sidan i den matematiska slutsatsen: att Quick till 99,99 procents säkerhet är skyldig till alla mord.
        Troligtvis ökade den matematiska sannolikheten till skuld vartefter det ena mordet adderades med det andra.
        Vad ska vi med domstolar till när vi har matematiska formler?

    3. Den texten var så infantil att den av just den orsaken var intressant.

      ”Engström var på mordplatsen i samband med att mordet begicks. Det är hundraprocentigt säkert. Så han var antingen vittne eller gärningsman. Om han var vittne kom han antingen till platsen omedelbart efter mordet eller lite senare. Men han var utan tvivel där”.

      Men om han kom lite senare så var han ju inte på mordplatsen då mordet begicks.
      En ung flicka och en ung grabb var ju där före honom.
      En person som befinner sig 40 meter från en brottsplats kan väl knappast sägas vara på mordplatsen i samband med mordet?

      ”mördaren hade en keps som var nerdragen i panna och nacke”

      Jaså, vem säger det? Jag har f.ö inte sett någon bild på Engström med sådan keps nerdragen i panna och nacke. ”Medelvärde” ?

      ”Engström sa också att han såg vittnet Lars J en bit in på Tunnelgatan. Jeppsson befann sig på eller nära Luntmakargatan, 60-70 meter bort från mordplatsen. Inget annat vittne observerade Lars J. Det var mörkt. Bilder från platsen med likartade ljusförhållanden klargör att det måste ha varit nästan omöjligt att se mer än en siluett av en person som stod vid Luntmakargatan. Men Engström kunde ge en hygglig beskrivning av Lars J”.

      Ja, Engström sa ju silhuett, och åldersbedömningen handlade om att han såg konturerna av kläderna och håret, vilket stämde på en person i Lars J:s ålder. Detta tycker jag att SE ger en mycket bra förklaring på.
      Dessutom såg även Lisbeth honom.
      Tycker de att huvudvridningen från trappkrönet är mer troligt?
      Har de studerat ljusförhållandet från det perspektivet? Borde han därifrån under bråkdelen av någon sekund haft möjlighet att göra en bättre beskrivning av Lars J?

      Bayes sats är jag inte bekant med, men föreställer mig att produkten återspeglar ungefär den data som matas in?
      Texten är fullständigt obegriplig, och de båda palmemordsintresserade upphovsmännen borde läsa på bättre och reflektera innan de skriver debattartiklar, men engagemanget kanske ligger på ett annat plan?
      Lambertz har ju varit snett ute tidigare.
      I båda fallen har det handlat om att försvara rättsväsendet då det uppenbart spårat ut och blivit till rättsskandaler.

      1. Bayes sats handlar om betingade sannolikheter, d.vs. man måste väga sannolikheten för ett utfall givet ett annat utfall. Det är extra komiskt att Lambertz hänvisar till Bayes sats, men inte vill redovisa hur han räknat ut och vad han kommit fram till. Det blev nämligen en debatt om just Lambertz beräknande av sannolikheter efter han presenterat boken Quickologi.

        Statistikprofessorn Olle Häggström på Chalmers, som inte är direkt känd för sin ödmjuka ton i debatten med t.ex. ‘klimatförnekare’, sågade Lambertz jäms med fotknölarna på sin egen blogg. Efter mycket om och men medgav då Lambertz att hans beräkningar som visade att det var 183% sannolikhet att Quick var skyldig egentligen var fel och att han vetat om detta hela tiden, men att han också använt Bayes sats, dock utan att berätta hur han gjort eller vilka siffror han stoppat in. Häggström avslutade då diskussionen med att föra fram att även om han använder Bayes sats vilket är riktigt, så beror ju resultatet helt och hållet på vilka värden man stoppar in och med tanke på hur han argumenterat tidigare så ingav inte det något förtroende.

        För den som vill få ett inblick i Lambertzhjärnan kan nedan länkade bloggpost från 2015 vara av intresse. Det är dock inget för den logiskt kräsmagade. Men innan ni avfärdar Lambertz som en idiot kan det vara värt att komma ihåg att han är f.d. rättschef i justitiedepartementet, justitiekansler och justitieråd. Som jag varit inne på tidigare så har de flesta alldeles för högt förtroende för rättsväsendet i Sverige. Det här är en av stjärnorna i svenskt rättsväsende sett till hans karriär, med en uppenbar förkärlek för att försvara systemet vad det än må ha kommit fram till. Och de stora medierna upphör aldrig att ge honom en plattform, hur många gånger han än visar sig vara dåligt påläst och närmast oförmögen att tänka logiskt.

        http://haggstrom.blogspot.com/2015/05/quickologisk-sannolikhetskalkyl.html

        1. Lite komiskt blir det ju förresten att Olle H använder just matematiska modeller och statistik i klimatdebatten framför faktiska observationer. Observationer som oftast visar sig gå åt helt motsatt håll som modellerna. Som sagt, skräp in – skräp ut. Tänk er en orienterare på sista spurten in mot målet, ett guld hägrar. Kartan visar att det är raka spåret mot målet men terrängen stämmer inte mot kartan, det ligger ett stup just framför honom som inte är utmärkt på kartan. Frågan är då om man ska följa kartan eller verkligheten 😉

    4. Det är välkommet att debatten nu återupptas i Svenska Dagbladet, men vi får väl hoppas att kvaliteten på inläggen blir högre än så här i fortsättningen. Att Lambertz skulle ge sig in i leken var väntat med tanke på vad han skrev på sin blogg efter nedläggningsbeslutet. Som jag tidigare varit inne på finns det dessutom en liten extra knorr på personplanet. Helt plötsligt står de båda antagonisterna i Quickfallet, Mattias Göransson (understödd av Jenny Küttim) och Göran Lambertz, på samma sida i debatten.

      Naturligtvis kunde inte heller det tidigare justitierådet avhålla sig från att hänvisa till Bayes sats i bevisföringen, även om han denna gång avstod från att ange några siffror. I ett av Quickfallen kom Lambertz fram till att sannolikheten för Sture Bergvalls skuld kunde beräknas till 99,99999999 %. Den som orkar kan läsa mer här om hur en sådan vådlig mix av höggradig subjektivitet och matematik går till.

      1. Kan ju kompletteras med att Lambertz under våren på sin blogg skrev bort SE med hänvisning till att Leif L håller fast vid att han såg honom på mordplatsen. Eftersom Lambertz inte anser att det finns några rättsskandaler så bytte han väl fot.

  17. Att Lambertz anser Engström vara gärningsmannen är ju en stark indikation på att Engström verkligen är helt oskyldig. Vilket de allra flesta av oss redan insett. 😉

    1. Läs den. Den bidrar också till bilden av Ulf Dahlstens politiska tankegångar som inte tycks ha legat särskilt nära Palmes engagemang för nedrustning och kritik av båda stormaktsblocken. Dahlsten framstår som väl förankrad i det synsätt som präglade det mesta av svenskt agerande under det kalla kriget, det som uttrycktes i det omfattande och djupa hemliga svenska samarbetet med NATO.

      1. Jag ska förtydliga att jag med ”sympatier” inte beskrev min egen ställning i sakfrågan, utan snarare avsåg ett perspektiv på OP bevekelsegrunder som beskrivs i UD inlägg. Jag tycker att man i OP agerande från tillträdet 1969 kan skönja både idealism och realism, präglat kanske av OP bakgrund och erfarenheter. Jag tycker man kan skönja hur ett offentligt ställningstagande kan följas av motsatsen ”bakom kulisserna”. Ska man förstå min ”agenda” så är den att jag i mina reflektioner och tro ligger nära Bjarne Moelv av olika anledningar. Mest är jag dock intresserad av sanningen, vad som faktiskt hände. Jag har gärna ”fel”. 🙂

      2. Det är min övertygelse att historieskrivningen kommer att visa att Olof Palme i praktiken agerade efter den grundsyn som Ulf Dahlsten här ger uttryck för. Men då måste man först bortse från Palmes retorik och ta sig bakom flera hemligstämplar, vilket inte lär ske inom de närmaste åren.

        De fåtaliga personer som var invigda i de allra känsligaste delarna av Natosamarbetet visste att man kunde lita på Palme. Det kan omöjligt ha varit i dessa kretsar som man betraktade honom som en landsförrädare vid tidpunkten för mordet.

        Annat kan det ha varit med okunniga underhuggare som till exempel de berömda marinofficerarna eller andra som saknade full insyn i det omfattande underrättelsesamarbetet och som var osäkra på var Palme stod.

        1. Nja, bland dem som identifierade sig med amerikanska intressen i det kalla kriget var det inte bara ”okunniga underhuggare” som var fientligt inställda till Olof Palme. En påminnelse om det kan man till exempel få genom de hemliga inspelningarna i Vita huset under Nixons tid som president.

          En artikel som tar upp den saken är den här. (Tyvärr bakom Dagens Nyheters betalvägg ocb inte åtkomlig för alla.) Där citeras Richard Nixon när han fått höra talas om att tre kroatiska separatister, tillhörande Ustasjarörelsen, kapat ett svenskt inrikesflygplan och tagit besättning och passagerare som gisslan. ”Jag önskar att de hade tagit statsministern”, säger Nixon. George Bush (den äldre, president 1989-1993) skrattar inställsamt.

          I artikeln nämns också att Nixon skulle ha kallat Palme ”that Swedish asshole”.

          Det kan också påminnas om att efter Palmes berömda jultal om Vietnam i december 1972 där han hårt fördömde den amerikanska krigföringen meddelade Vita huset att någon svensk ambassadör inte var välkommen i Washington. Det tog över ett år innan de diplomatiska förhållandena normaliserades.

          Palme var förvisso mån om att upprätthålla ett politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete med USA. Men inte till vilket pris som helst. Därför kom det att gnissla på riktigt, både under 70-talet och senare.

          1. Det lär nog komma att visa sig att inte ens denna frostiga period kom att få några långtgående konsekvenser när det gäller Sveriges och USA:s täta samarbete inom försvars- och underrättelseområdet. Men där är vi inte ännu, eftersom materialet inte kan offentliggöras än på många år.

            1. Det håller jag med om. Men jag tror att Sveriges institutionaliserade samarbete med USA när det gäller underrättelseverksamhet och militära frågor är en sak. Och det förtroende – eller den brist på förtroende – som kan ha funnits för Olof Palme från kretsar som bar upp detta samarbete är en annan sak.

              1. När jag läser Ulf Dahlsten ovan minns jag vad Gösta Bohman sa, att Palme med sin USA-kritik bedrev ”inrikes utrikespolitik”. Det verkar ju som Dahlsten och Bohman ligger nära varandra, även om de beskriver Palmes politik med olika ord.

                Sedan kan man konstatera att med en sådan insats i politiken kan Palme skaffat sig mäktiga fiender på ”bägge sidorna”.

    1. Roligt att du är intresserad av det. Men jag har tyvärr begränsade möjligheter att skicka signerade böcker, det är bara vissa titlar jag har tillgängliga hemma. Och det blir ganska dyrt för köparen i förhållande till en beställning från någon av nätbokhandlarna. Däremot kan jag, som jag tidigare skrivit, gärna skicka en liten digital signering i form av en filmfil med en hälsning till mottagaren. Den som vill ha någon form av signering kan skriva till mg och berätta, gunnar@gunnarwall.se är mailadressen. Räkna med att det kan ta lite tid innan jag svarar.

  18. Tack för svaret. Det var enkelt med bokmässan 🙂 Du får ha en fortsatt bra söndag Gunnar 🙂

    1. Vidare fäster inte en digital signatur hur vänlig den är 🙂 Oavsett älskar jag dina texter – å ser fram mot nästa bok.

Lämna ett svar till M. Ericsson Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.