Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen

Överåklagare Lennart Guné vill inte överpröva Krister Peterssons beslut att peka ut Stig Engström. FOTO: Thomas Carlgren

I DAG MEDDELADES att överåklagare Lennart Guné beslutat att inte överpröva Krister Peterssons beslut att lägga ned Palmeutredningen.

Beslutet togs alltså inte av Riksåklagaren, utan av en åklagare på närmast högre nivå ovanför Krister Petersson. Det framgår av pressmeddelandet från Åklagarmyndigheten att flera personer begärt överprövning av Peterssons beslut.

Guné hänvisar till att de som begärt överprövning inte har någon särskild relation till vare sig Olof Palme eller Stig Engström.

Han kunde ändå ha beslutat sig för att överpröva beslutet om han själv ansåg att det fanns anledning. Men i pressmeddelandet uttalar sig Guné och säger i allmänna ordalag att han ”vid en samlad bedömning” inte anser att det finns särskilda skäl för det.

Något annat var nog inte att vänta i denna första runda. Om Krister Peterssons kontroversiella beslut hade överprövats redan nu hade det varit en sensation – inte minst eftersom Riksåklagaren direkt efter den 10 juni var mycket noga med att undvika att på något sätt kritisera Petersson.

Men det skulle vara mycket förvånande om detta blir sista ordet om saken.

Redan det faktumet att Justitieombudsmannen granskar Krister Peterssons utpekande gör att saken oundvikligen kommer upp igen. Åklagarmyndigheten ska svara JO senast den 16 november. Här är en länk till JO:s begäran om yttrande från Åklagarmyndigheten. Skrivelsen innehåller flera distinkta frågor som inte gärna låter sig avfärdas med svepande formuleringar av det slag som överåklagaren Guné presenterat i pressmedelandet.

 

 

 

3 reaktioner på ”Överåklagare: OK att hänga ut Engström och lägga ner utredningen

  1. Ja det gäller att bädda mjukt.
    Man försäkrade sig naturligtvis redan på förhand, genom att välja att; utan saklig grund smutskasta en död person som inte har några anhöriga som hade möjlighet att föra hans sak vidare.
    En intressant fråga uppstår i detta vakuum: var går gränsen för vad man som åklagare, riskfritt har möjlighet att påstå om en sådan person?
    Det är klarlagt att åklagaren trots objektivitetsplikten inte tillvaratagit de omständigheter som talar för den utpekades oskuld.
    Det står också klart att åklagaren genomgående slirat på sanningen försökt stärka upp den ytterst svaga bevisföringen.
    Var går gränsen? Hade han han haft möjlighet att gå längre än så?
    Vilken gråzon befinner vi oss i?
    Vilken instans har uppgiften att gå in och bena ut sanningshalten i de påståenden som riktats mot denna avlidna och barnlösa person?

  2. Efter att ha drivit PKK-spår och CP-spår in absurdum och med försök att dra CP-fallet upp till HD med synnerligen fabricerade bevis anser man sig nu ha löst fallet (inkl alla walkie-talkie observationer) med SE. Om CP-åtalet byggde helt på ”man ser ju vem som är alkoholist”, så bygger det ”inofficiella SE-åtalet” helt på följande briljanta logik: ”Han måste haft en revolver med tanke på vad som sedan hände”.

    En normalbegåvad mellanstadieelev kan nog skjuta KP’s argumentation i sank.

    Minns den kvinnliga USA-professor som drog LP’s utpekande inför analys bland sina studenter. (Sveriges åklagartrio Helin-Almblad-Riberdahl är numera drift-kucku bland utländska juridikstudenter. De går till den akademiska historien som en hoper odugliga klåpare. Case-fall i de akademiska grundkurserna visar hur illa det kan gå i en banan-monarki.) Hoppas någon motsvarande mellanstadielärarinna kan dra KP’s analys inför sina elever.

    Det bekymmersamma med statens agerande (och nu gör jag inte åtskillnad mellan olika myndigheter och enstaka tjänstemän) är detta:
    1. Staten låter mördare komma undan (en del kan nog tycka det är bra i just det här fallet men de borde vara rädda för att det här kanske inte är det enda fallet).
    2. Staten nitar (försöker nita) oskyldiga (en del kan nog tycka det är bra i just fallet bråkmakaren CP eller moderaten SE, men de borde vara rädda för att det här kanske inte är det enda fallet).
    3. Staten sätter en mycket obehaglig praxis. Statliga tjänstemän skall kunna göra vilka vanvettiga utspel som helst och komma undan med det. De har någon slags allmängiltig drulle-försäkring som täcker vad som helst. I en annan värld skulle de kunna göras ansvariga. Personligen ansvariga. Skyddande av brottsling. Skyddande av statsministerns mördare. Om de kan skydda statsministerns mördare kan de nog skydda vilken brottsling som helst. Våldtäktsmän, skattebrottslingar, utländska krigsförbrytare, gängbrottslingar, bidragsfifflare, människosmugglare… Statens tjänstemän har sin drulleförsäkring och vi förväntas lita på dem. Är det inte just därför vi måste vara vaksamma? (Hur är bevisföringen i svenska domstolar egentligen är en bra fråga med tanke på kalkonagerandet hos åklagarna i Palmeärendet. Liksom agerandet hos de politiskt tillsatta nämndemännen, i det senare fallet vill jag för kalkonernas skull inte dra in epitetet ”kalkon”. Finns ingen anledning att förolämpa kalkonerna till den graden.)

    Vi har haft ett antal ”kommissioner” som utrett ärendet. Nu är ärendet avslutat deklarerar Stefan Löfven jättenöjd. Inga fler kommissioner. Absolut inget mer utredande. Staten är nöjd. Partiet är nöjt. Familjen är nöjd. Därmed är alla nöjda. Eller?

    Behovet av en ny oberoende kommission i Palmemordet (inga socialdemokratiska föredettingar skall leda den) har aldrig varit större. Aldrig. Aldrig någonsin. Det är nu en OBEROENDE kommission behövs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.